Leontina

Idag kom jag hem vid 17-tiden efter att ha konstaterat att närkingarna är väldigt osäkra att köra på vinterväglag. Känner mig lite kaxig som bott i Västerbotten så länge och har en grundtrygghet när det slirar under hjulen. Fast, nog kan jag köra av vägen, det är ingen konst alls. Jag har nog stått i en och annan driva under mina vintrar i norr. I alla fall satt lilla Hoppe hare mitt på vägen när jag svängde in på min gata. Han trodde nog att vargavintern var här och skulle in och botanisera i trädgårdarna för att se vad folk lämnat kvar för godsaker i rabatter och trädgårdsland. Varje gång jag ser en hare hoppa förbi här tänker jag på sonen, vars högsta önskan är att jag ska skjuta den och skicka den till honom. Detta förutsatt att det är en skogshare förstås och det är det ju inte (vilket är tur för mig). Förresten har jag inte ens ett ärtrör, än mindre ett skjutvapen. Tids nog ska han nog få sig en hare, men inte kommer jag att vara dess baneman, det är ett som är säkert och inte ska det vara en sån som hoppar omkring här bland gungor och avgaser heller.