Leontina

OJ, det var TOPPEN! ! ! Hjalmar Bergman teatern var fullsatt sånär som på några stolar på översta raden. Det var så otroligt bra och ett fantastiskt upplägg där artisterna turades om och i vissa låtar sjöng de tillsammans.
De hade gjort en del nya texter till gamla låtar som t ex i "Titta det snöar" som var omgjord till datatiderna som råder nu. De satt allihopa med varsin laptop, som kraschade på slutet i låten och den avslutades med sitt traditionella "Titta det snöar"-tema. Det var bara ett exempel.

Både Lotta och Mikael var riktigt bra och man kan lugnt säga att de med bravur kan föra Povels storhet vidare. Mikael jobbar för övrigt som musikterapeut här i Örebro, men vi är inte utbildade inom samma riktning.

Monica Dominique vid pianot var helt suverän! Jag blir lika fascinerad varje gång, hon gjorde ett par sångnummer också och en underbar tolkning av "Den sista jäntan" tillsammans med Niclas Sunde´n på dragspel. Jag är definitivt ingen vän av dragspel, men här var det fantastiskt!

Svante Thuresson håller hur gammal han än blir verkar det som, vad bra han är!  Han snubblade lite på ett par ord i första låten, men vad gör det med tanke på hur många tungor man vrickat på Povels texter.

Annelie Rydé är bara hur bra som helst, vilken röst och vilken styrka, riktigt bra på blues också. Hon och Svante lät väldigt bra tillsammans.

Den för mig okände Stephan Lundin var också bra. Nu vet jag att han och Povel hade ett gott samarbete de senare åren i Povles liv och att han är estradör och musikeragent eller vad det nu heter.

Som gästartist hade de Charlotte Strandberg. Hon var helt underbar i en låt där hon hummade fram en del av texten och fyllde i med diverse dramatiska ord så det blev en helhet i en totalt galen låt. Den var förstås också av Povel, men i skrivande stund har jag glömt vad den heter.

Som lite extra information när jag nu låter som en konsertrecensent, vet jag att både Annelie Rydé och Mikael Ramel fått Karamelodiktstipendiet.

Föreställningen höll på från 19.00 till cirka 21.30 och de timmarna gick alldeles för fort. På lätta fötter travade vi ut i regnet alldeles fyllda av eufori. Det var inte helt lätt att somna efteråt och så brukar det bli när man haft en sån här härlig upplevelse.
Tur att han hann med att göra runt 950 låtar! Tack Povel där i din himmel skulle jag vilja säga!