Mitt liv som hund . . . . . . . .
Jag vet inte riktigt hur det har blivit med mitt liv på senare tid. Från en klockfientlig kattmänniska till en klockomgiven hundmänniska. Allt helt utan egen förskyllan.
Igår var vi till särbons äldste son och hans sambo. De har ingen katt, inte så mycket klockor som fadern, men väl en hund. Det är en dalmatiner och hon är verkligen en trevlig bekantskap. När man kommer dit, eller hon kommer till oss drar hon alltid upp läpparna som om hon skrattar och hon skäller nästan aldrig. Jag har aldrig hört mer än ett litet voff någon enstaka gång.
Här ligger hon och myser på sin fårskinnsfäll, en sån ska "min" lille Vicke också få har jag tänkt. Den ska han ha hemma hos mormor (mig alltså).
Medan vi satt och fikade kom hon och skulle visa hur tuff hon var. Hon har en stor plastkatt (vilket fick mig att rysa, stackars lilla killemillen) som hon slänger runt med. Jag hoppas verkligen att hon inte gör likadant om hon träffar en levande. Å andra sidan skulle den nog inte hamna i hennes mun så lättvindligt.
Här är det katten som ligger illa till och som hon stolt visar upp för oss! Grisöra är ändå godast!
Nu kan jag inte koncentrera mig längre, för nere i köket sitter älsklingen min och grejar med nya klockan. Den slår och slår och slår, så i natt kanske jag hamnar i något annat klocktorn. Den låter dock lite mildare än den förra!
Igår var vi till särbons äldste son och hans sambo. De har ingen katt, inte så mycket klockor som fadern, men väl en hund. Det är en dalmatiner och hon är verkligen en trevlig bekantskap. När man kommer dit, eller hon kommer till oss drar hon alltid upp läpparna som om hon skrattar och hon skäller nästan aldrig. Jag har aldrig hört mer än ett litet voff någon enstaka gång.
Här ligger hon och myser på sin fårskinnsfäll, en sån ska "min" lille Vicke också få har jag tänkt. Den ska han ha hemma hos mormor (mig alltså).
Medan vi satt och fikade kom hon och skulle visa hur tuff hon var. Hon har en stor plastkatt (vilket fick mig att rysa, stackars lilla killemillen) som hon slänger runt med. Jag hoppas verkligen att hon inte gör likadant om hon träffar en levande. Å andra sidan skulle den nog inte hamna i hennes mun så lättvindligt.
Här är det katten som ligger illa till och som hon stolt visar upp för oss! Grisöra är ändå godast!
Nu kan jag inte koncentrera mig längre, för nere i köket sitter älsklingen min och grejar med nya klockan. Den slår och slår och slår, så i natt kanske jag hamnar i något annat klocktorn. Den låter dock lite mildare än den förra!
Kommentarer
Trackback
