Måndag
Idag har jag äntligen börjat jobba igen! Jag trodde inte jag skulle längta så efter skolan och arbetskamraterna som jag har gjort.
Jag spelar väldigt mycket piano i mitt jobb som musikterapeut och sitter långa stunder utan stöd för armarna. Så visade det sig då så småningom att jag tydligen inte var så muskulös som jag trodde. Jag fick mer och mer ont i min vänstra axel. Testade med alla möjliga och omöjliga kurer. Jag gick på massage, vilket var den allra bästa av alla kurerna, för det var så himla skönt. Trots att jag blev skönt uppmjukad, trött, slapp och mjuk i kroppen, och tom i plånboken blev inte axeln ett dugg bättre.
Så blev det till att botanisera på Apoteket. Där finns långa rader med smärtlindring och eftersom jag inte är någon större anhängare av att äta piller riktade jag blicken mot hyllan med salvor/krämer som går på djupet. De kryper in under "ontet" och låter det krypa upp i små pilar mot hudytan och försvinna. Som en trollformel bara: SIMSALABIM och vips slinker vesslan och man blir bra !
Zon hette den första som kära särbon smorde in min axel och skuldra med, nja, ingen större effekt.
Sen tipsade vår kompis Ingvar om en med Aloe som värmde och som fanns på hälsokosten. Den luktade väldigt gott, men ont hade jag fortfarande. Tillbaka till Apoteket och nu blev det Voltaren - ingen skillnad, till slut gick jag på reklamen om Eeze spray vilken inte fordrade närvaro av särbon, utan jag kunde spraya kontinuerligt en hel vecka. Blev jag bra då? Nej, det blev jag inte !
Någon gång under hela detta egna kvackande hade jag sökt ett antal läkare som alla hade olika teorier. Den jag minns allra bäst var den absolut ärligaste läkare jag någonsin träffat på. Han hade tre förslag som han delgav mig på bruten svenska, efter att ha gjort diverse tester och kontroller av min axelfunktion. Så här sa han:
"Du kan vara utsliten, eller du kan ha kalkaxel och det kan vara bursan (med reservation för stavningen)". Jag hade ingen aning om vad en bursa var. Bursan är en liten slemsäck som sitter inne i axeln, förklarade han för mig som förmodligen såg ut som ett kryss i ansiktet vid det laget.
Sen sa han: "Man kan ge en spruta rakt in i bursan med cortison och lite bedövning och jag kan det till 50/50, så om du vill kan vi prova?" Han log ett charmigt leende, jag stirrade förskräckt på honom, tänkte på min sprutskräck som jag teraperat mig mot i väldigt många år genom att vara blodgivare, men ändå inte kommit över helt och tackade vänligt med bestämt nej! Han såg inte särskilt ledsen ut för det, men hur många läkare är så ärliga när man sitter där och söker hjälp för det ena och det andra?
Till slut opererades jag i alla fall i axeln, fick akut en återbudstid 9 september. Vid det laget hade jag väldigt ont och var starkt begränsad i rörligheten i vänster arm. Jag blev förstås mycket tacksam att slippa den 6-8 månader långa kön, jag hade bara avverkat hälften av den tiden. De fräste bort en del som växt till på nyckelbenet, rensade takbenet som var fullt med nånting(?), samt tog bort den inflammerade "bursan", eller möjligen del av den.
Jag blev sjukskriven i 8 veckor och det kändes väldigt skönt då, men sanningen att säga har det varit ganska tråkigt. Jag har haft för ont för att kunna köra bil, baka bröd, lyfta saker mm mm. Det har blivit lite kortare promenader och sen har jag förstås läst väldigt mycket böcker. En del främmande har jag också haft = ROLIGT! Men, allra roligast var att åka till skolan idag! Jag skulle egentligen inte börja förrän nästa måndag, men nu ville jag ut hemifrån.
Trots att vi inte haft några elever idag var jag så trött när jag kom hem vid 16.30 att jag bara sjönk ihop på soffan. Sen fick jag en energikick när jag låg där uthälld och bara stirrade i taket. Förmodligen stod det något budskap däruppe, för jag var tvungen att gå till köket och baka kakor. Jag skrattade för mig själv, nog är man knäpp, men jag mådde jättebra när de stod i ugnen. Det är nog bäst att jag tar med mig några och bjuder arbetslaget på imorgon, det kan ju vara så att de kollar min blogg ikväll och undrar varför jag kommer utan kakor när de nu var så uppiggande!
Det var den dagen det!
Hallongrottor, fast med hjortronsylt, på rekommendation från kompisen Ellika i Umeå! Garanterat goda!
Roligt att läsa att Du är tillbaka i jobb igen och att Du gillar det. Vore förfärligt att ha ett tråkigt jobb som man inte vill vara på. Jag vill absolut vara på mitt jobb när jag får umgås med barnen och kollegorna. Andra påbjudna seanser kan jag nog gärna mista, de brukar kräva dagar av "rehabilitering" så att jag inte ens hinner läsa bloggar. :-)
Nu får Du vara rädd om Dig så att det inte blir problem med axeln igen!
Tre dagar avklarade och jag är så slut att jag måste baka för att orka med. Bakning har jag alltid tagit till i alla sorters kriser, med påföljd att jag nu är så bortskämd att jag knappt kan äta köpt bröd, för att inte tala om dagsgammalt. Så kan det gå!
