Leontina

Kort paus hemma, så var vi "On the road again".

Vi tog bilen ut mot kustvägen, jag körde idag också och började med att köra högertrafik. Vi blev stående mitt emot en kvinna som ivrigt pekade på vänstra sidan av vägen och bara skrattade - det var reptilhjärnan som styrde, inte ett uns normalt tänkande. Jag vevade ner rutan och förklarade att vi kom från Sverige, medan hon skrattade och verkade tycka det var helt i sin ordning att möta en och annan dåre på fel sida av vägen.

Längs kusten finns hela små bostadsområden med gigantiska husvagnar på rad. De liknade mest AMS-baracker.



Här kunde man hyra sin egen sommarbostad, ha nära till grannen om det fattas en tesked peppar, höra när de har ett gräl, se hur sent barnen är ute på kvällarna, samt känna sig precis som hemma.
Mest fascinerande var att infarten pryddes av 2 stora, vita lejon på varsin pelare.



Vi fortsatte längs vägen och plötsligt svängde jag åt fel håll mitt inne i en liten stad, hamnade på Holt Road, som blev smalare och smalare. Vi kom ut på rena landet och det var hisnande vackert, med gult blommande taggbuskar längs båda sidor av vägen och efter ett tag kom vi till Holt, som Anna pratat så mycket om.

Jag vet inte hur det går till, men vi har en viss förmåga att hamna vid varuhus och liknande ställen. Så även denna gång. Det var söndag, så det mesta var stängt, men Budgens, som ingen av oss kände till, var öppet och där parkerade vi.



Vi gjorde några små inköp, men egentligen längtar vi till Tesco, Boots och Waitrose. Kanske redan imorgon?

Precis bredvid Budgens fanns ingången till en liten "affärsby" mitt i byn. Appleyard - allt var stängt, men titta i fönster kan man alltid.




Efter att ha sett det här fönstret var det lätt att inse att vi skulle tillbaka till Holt en vardag när det är öppet i affärerna.

                                                           Byfords!


Här har vi just avnjutit en väldigt god "Italien toast" à £ 5.95 och en kanna Earl Grey te - Tea for two för £ 3.50. Nu är vi mätta och sköna. Jag har fått frossa i Earl Grey och allt känns 100% bra. Nu är det bara pudra näsan, hitta bilen och susa vidare.
VAD SKÖNT VI HAR ! ! !

Innan vi lämnade Byfords hittade Anna en liten butik med ätbara saker, i anslutning till cafeét. Där hittade jag den ultimata presenten till min lilla dotter. En teburk i form av en elefant, det fick bli en rosa.



På väg till bilen säger Anna, som tagit en blå/vit "Thaia" (som vi omgående döpte den Thailändsk aspirinen till): "Det var en riktigt höft".
Innan hon kläckte ur sig denna intelligenta kommentar hade hon erbjudit sig att köra. TACK, men NEJ TACK! jag blir kvar bakom ratten utan en riktig höft. Hon hade ingen förklaring till varför hon sa så heller.......????

Från Holt siktade vi på att ta oss till Saxon Cathedral - eller något sånt. Det blev flera stopp efter vägen innan vi ens var i närheten. Bl a var vi in i en St. Marys Church i North Elmham.



Där inne fanns en barnhörna och på alla bänkar låg personligt broderade kuddar i div. färger och utföranden.




Kyrkan var fin, inget speciell, men vackra glasmålningar framme i koret och sen på enbart två fönster på höger sida.



Ingen vaktmästare, inga fler än Anna och jag. I Sverige har vi inte några öppna kyrkor på landsbygden, det går inte längre. Det känns skönt att kunna få gå in och titta så här tycker jag.

Gravstenarna på kyrkogården var utgamla, mossbelupna och lutade åt alla håll. En enda ny såg vi precis innanför muren, den var från 2004.
Här är en av raderna med gravstenar.


Saxon lyckades vi susa förbi utan att märka det, men vi kom till Blickling Hall som är ett maffigt tegelslott.
In på parkeringen och den var minsann rejält avgiftsbelagd, £ 2.50. Slottet var stängt för dagen och vi bestämde oss raskt för att inte betala, bara gå fram och titta.
Den muren som omgärdade slottet var hög och helt ogenoskinligt. Snabbt tillbaka och iväg för att ta ett kort i alla fall.
 


Jag gjorde en tjusig parkering mitt framför slottet, klev ur och skulle fotografera. Anna skulle vänta i bilen,sen ångrade hon sig tydligen och gjorde en riktig happening så hon fick åt nerverna.
Hon dängde upp bildörren så den slog i det dyrbara slottets kedjestaket och tänk att det blev ett litet märke - det var då nerverna spattade ur.

Skulle vi åsamka, eller för den delen åsamkas minsta prick på bilen skulle vi vara tvungna att betala 100 pund! Det är mycket pengar det.

Nu var det färdigåkt, Anna ville direkt hem och satt och orerade om sina Adritter (=rengöringsservetter från Lidl) och de skulle minsann göra susen. Jag sa ganska lugnt att det skulle ordna sig, men NEJ, hon ville hem och "adritta" Vi styrde kosan åt Cromerhållet och ganska snart var vi hemma. Inga Adritter inom räckhåll, men en vanlig bomullstrasa från köket var tillräckligt.

Här har John precis inspekterat det lilla avskrapet från kedjan, som gick lätt att tvätta bort.



"No problem" , sa han och jag tror att söstra mi är lugn igen. Huset i bakgrunden är det vi bor i.

Vi avnjöt en gourmetmiddag hemma med Pat och John.

Bakad potatis med mört, mört nötkött, det måste ha varit oxfilé, Jordgubbar, björnbär, hallon till dessert.
Mätta och nöjda blev vi sittande hela kvällen och pratade med Pat, avnjutande Baileys alternativt Gin&Tonic, kollade lite på datorn, samt även pratade med Mr Max som piggnade till och reste sig ur sin stol.





Jag hade hoppats kunna kolla in den lokala puben, men det får bli imorgon eller någon annan dag istället.

Imorgon blir det Lowestoft och Southwold, och Tesco, Boots, bok- och kortaffärer, för att inte tala om snören och vackra papper.
                                    Låt pengarna rulla iväg bara ! ! ! !