Leontina

När jag reser, skriver jag alltid resedagbok, så även denna gång. Jag har lovat så många att berätta här på bloggen hur vi hade det, så nu skriver jag rakt av från dagboken, med lite undantag när jag lägger in bilder!

Lördag 4 april
Nu är det England som gäller.
Tänk att vi inte har rest tillsammans sen vi liftade till Holland 1970. Tanken svindlar, hur gamla är vi egentligen?
Något drygt 20 skulle jag tro, det känns så.

11.05
Är vid terminal 5 och ska till 2:an, där väntar Anna sen drygt en timme tillbaka.

12.00
Här sitter vi i planet som Lalla Hanssons gamla hitlåt!
                               Anna och mej



På vår "icke-biljett", alltså den lappen vi tryckt ut från internetbokningen, stod det att vi skulle få ett snack. Det bestod av två trekantdubbelmackor på sladdrigt bröd, en med kyckling och curry, en med knallorange cheddar och chutney. Gott var det, vi fick te/kaffe och juice också och nu mår vi fint som de två lyckans ostar vi är.

Resan gick bara bra, klart väder nästan hela vägen och man såg både Danmark och Holland därnere.
Det här tror jag är Danmark.



Sen fick vi molnigt ett tag, men när vi närmade oss London var det helt klart igen.

Det var nog den häftigaste inflygningen jag haft någon gång till England. Man såg alla kända byggnader och landmärken. Themsen så klart, St Pauls Cathredal, Westminster Abbey, parlamentet och Big Ben, London Eye, broarna över floden, Hyde Park, Royal Albert Hall och jag minns inte allt. Det var en härlig sightseeing von oben.
Vi cirklade lite över Heathrow innan vi landade.

(Vi hade bokat hyrbil hemifrån och skulle hämta den på flygplatsen).

Vad naiva vi är - båda två!

Vi hade var för sig trott att det skulle stå en hyrbil från AVIS utanför, och på något vis, vänta på oss. Att man fick gå tiill en disk där en vänlig dam eller herre lät oss skriva på och gav oss nycklarna.

HÖHÖHÖ! ! ! !
Första gången ute i världen damerna Kallström?

Vi hittade en skylt som sa "Car rental". Den följde vi och kom fram till ett hål i väggen med telefonlurar. Sen frågade vi oss fram och fick reda på att vi skulle gå till busshållplats 19.



Där blev vi stående runt 30 minuter innan det kom en buss från Avis och hämtade upp oss. I samma veva upptäckte jag att jag lämnat körkortet hemma. Suck och dubbelsuck!

AVIS


Den lilla underbara damen på AVIS som tog hand om oss önskar jag allt gott.

Utan körkort skulle jag inte få köra någon bil i vänstertrafikens England. Vi förstod faktiskt det, men suckade förmodligen.
Hon var väldigt trevlig och småpratade med oss och mitt i pratet frågade hon hur länge jag hade haft körkort. " Sen jag var 18", svarade jag "och nu är jag 58".

Sen var det inget mer med det, hon bad mig skriva mitt namn på en lapp och vi antog att det skulle skrivas in i kontraktet att personen med det namnet inte skulle framföra något fordon i England.

Hon tog betalt och när hon kom med vårt kontrakt sa hon att även jag skulle få köra. Mitt namn var inskrivet och om någon frågade efter mitt körkort kunde jag säga att det var försvunnet i mitt bagage någonstans. Vi blev förstås väldigt glada och tackade henne tusen gånger om.

Till bilen, som skulle stå ute på parkeringen och blinka med lamporna. Silvergrå skulle den vara och där stod den, en stor 4-dörrars och Anna öppnade bakdörren och hävde in sin stora resväska, just när hon skulle hiva in min också kom en liten AVIS-kille kutande och sa att det var fel bil. Vår var på tvättning och skulle strax anlända.

Ut med våra grejer igen och där kom den, en liten Renault Clio.



In med väskorna och då fick Anna lite spattnerver och tyckte att jag kunde få köra ut därifrån och leta mig ut på vägen bortom flygplatsen. Vi hade fått en bra vägbeskrivning av vår underbara lady inne på kontoret.

Sagt och gjort, jag hoppade in på höger sida, bilen besiktigades av ännu en AVIS-man, han sa att jag skulle köra 15 minuter innan det var dags att välja väg. Jag tyckte han sa 25 och frågade vad han sagt, var det 25 minuter? Får till svar: "Ja, det kanske det tar för dig"!

Naturligtvis körde vi fel efter ett tag, men innan dess visade jag mig vara en fena på vänstertrafik - bortsett från rondellerna då förstås. Vi kom fel i en och dundrade iväg rakt in mot London. Svängde in i ett litet samhälle där en kille på en mack gav mig instruktioner om rätta vägen tillbaka till M 25 North.

Å andra sidan fick vi en liten rast under en vackert blommande magnolia.



Vi åt varsin Malteserglass och sen iväg igen.

ENGLAND JA JA!  Vi är verkligen här ! !

Det gick bara bra. Jag körde hela vägen till Cromer. Anna påstod att jag var som en riktig engelsman (eller kvinna då kanske?). Det var när jag körde om lusprickarna i den yttersta vänsterfilen på den 3- och 4-filiga motorvägen. Hon höll utkik efter vägskyltar, samt ojade sig när jag körde upp på trottoarkanter och vägavskiljare på vänster sida. Äh, det gick hur bra som helst och inte såg jag dem där jag satt på "fel" sida bakom ratten.

Vi åkte på M 24 och M 11 och det var junktion 27 och 9 och plötsligt var vi i Norwich, sen Cromer och till sist Overstrand.

Nu är vi hos Pat och John.

Här står Pat och Anna utanför huset.



Vilket välkomnande vi fick, det var som om vi var de kungliga som klev in och vilken otroligt, fantastiskt hus. "So British"!
Även Max, nästan 20 bodde där, han låg i en fåtölj och sov och bevärdigade oss inte ens en blick, rörde bara lite på ögonlocken.



Pat och John var jättetrevliga och det kändes som att komma hem. Vi fick varstitt sovrum, som tagna ur en Laura Ashleykatalog, eget kök i direkt anslutning till badrummet och därinne var det heltäckningsmatta.

Detta är 100% England och vi bara älskar det!

                                        Här är våra sovrum





                      Vi installerade oss lite, delade ut presenter ...........


........och sen fick vi middag.
Kyckling, färsk potatis (MUMS), grönsaker, sen paj med doublecream, färska bär - hallon, jordgubbar, björnbär och ostar och kex.
Baileys eller gin&tonic och till sist kaffe och te.

Baileys är Pats signum och det serverades i gigantiska kupor. Jag kan redan nu tala om, att det kommer att dröja innan jag längtar efter denna goda, simmiga likör igen. Jag är mättad för ett bra tag framåt, men gott var det så länge det pågick!

Vi åt och vi åt och vi åt, det var helt överdådigt och hur proppmätta var vi inte.........!!!!!
Sen slog resan och paltkoman till och det enda som återstod var 

                                            GOD NATT !