Leontina

Söndag 28 juni

Jag sover inget bra här på Irland. Kudden, mitt vanliga problem, var relativt okej,men jag är väl som gamkorna (västerbottniska för gamla kor), van att gå in i mitt eget bås och när jag byter bås varje kväll, blir det så här.

I Galway och Dublin sov jag bra, där vi stannade i 4 nätter - NOG KLAGAT!

Frukosten var jättebra, vädret grått och skönt svalt.
Vi började med att köra fel väg. Jag körde och vi hamnade på vägen till Tralee. Vände och kom efter lite trixande till Ross Castle.

Det bara låg där bredvid vägen och för ovanlighetens skull var parkeringen gratis.
Stort grått slott, alldeles vid sjön.



Det är ett sjösystem där: "Lakes of Killarney".



Det stod en stor kartong full med bröd nere vid vattnet. Det verkar som de urfodrar sjöfåglarna och det var naturligtvis även landfåglarna väldigt intresserade av.







Slottet byggdes 1420, men vi hade ingen lust att gå in. Vi är inte så roade av slottsinredningar. Jag ville till "Tore Waterfall" istället. Jag äskar verkligen porlande och brusande vatten.

Innan vi gav oss iväg dit gick vi ner till prien. Pir och pir, det var en betongbrygga och ett par båthus.
"Workmens Rowing Club" hade kanothus där och de höll just på att göra iordning en 6-mannakanot med styrman.





Det var 6 ungdomar i mellersta tonåren som skulle ro, varannan vänster, varannan höger så klart och längst bak stod en vuxen man och höll i två linor som han skulle styra rodret med.




                                       INGEN HADE FLYTVÄST!

Inte ens styrmannen som stod upp på en toft längst bak i kanoten. Nu blev jag kanske väldigt svensk, men det är just det jag är!

Bredvid, på stranden, stod två killar och förberedde sig för en fiskedag




Vi avböjde ett stort antal påhopp om skjuts med häst och vagn och gick bort till bilen.
Tore Waterfall nästa.

Det låg några km längre ner efter vägen och till vår förvåning på vänster sida - sjöarna och höjderna låg ju på höger. Det visade sig dock vara ganska brant även på vänster när vi kom dit.

Gratis parkering, men nya ihärdiga, lätt påträngande kuskar som trodde vi mist förmågan att gå, dessutom skulle vi upp och titta på vattenfallet och där kunde de inte gärna ge sig upp med häst och vagn.





När vi kom in på stigen var det väldigt mossigt och grönt och bara en liten porlande rännil över stenarna. Kärestan skrattade och sa: "Där ser du, det var allt! Det är vad de kallar vattenfall."

Jag vägrade tro det, men lite osäker blev jag, det är mycket som inte är det man tror när man är ute och reser. Jag gick genast på en kille som var på väg ner och frågade, men fick lugnande besked att det var ett riktigt vattenfall längre upp, cirka 300 meter kvar att gå.

Jo, det var ett riktigt vattenfall, men inte var det någon större upplevelse direkt att: "AHA, är det så ett riktigt vattenfall ser ut."
Bruset och vattenstänket fanns inte, men det kom uppifrån och ner över stenarna i flodfåran, kanske 20 - 30 meters fallhöjd, men det var så lite vatten - i detta regniga land.

Vi var där en stund, tog lite kort, men den mossiga gröna skogen kändes mer intressant än vattnet.




Toaletten vid foten av fallet var som vanligt en 10-poängare på 1 - 10 skalan. Det kan de verkligen här.

Jag fortsatte köra och nu gav vi oss ut på den rekommenderade "Long way to Cork", när vi nu inte begrep vårt bästa och åkte "Ring of Kerry" som Pat på B&B verkligen manat oss att göra. En heldagsutflykt på 18 mil.

En bit in på "Long way to Cork" stannade vi vid en sjö, mest för att släppa förbi kön bakom oss, det bildades fort, för jag körde inte 100 km/timmen som var fartgränsen.



Det var en skön paus och man upptäcker så mycket intressanta skyltar och minnesstenar när man gör akuta stopp så här.
Plantera inte in Zebramusslor..........
 


......och kom ihåg Pierce Lett som simmade ut och drunknade.




Citat ur Irlandsboken: "Det finns en väg som går över bergen längs alla halvöarna och som är naturskön med utsiktsplatser över berg, dalar och sjöar".

Trångt, smalt och väldigt kurvigt får man på köpet. Nu fick kärestan sitta och titta på allt, men även andas in mer än ut när det var som krokigast och vi hade möte.
Mitt i en kurva låg det här övergivna minislottet. Det fanns ganska många såna på ön.



Som om det inte räckte, med de svåra trafikförhållandena, så var halva Kerrys cyklande befolkning ute och åkte längs den här smala vägarna i cykelbyxor och hjälm och det regnade och var knökfullt med bilar längs vägen.
Det enda som fattades var lastbilar så hade kaoset varit 100 %. Hur törs de?
Självklart är vägen till för alla, men det var kanske inte bästa dagen att åka just den rutten.

Vi stannade och fikade cream tea på ett AVOCA en mil från Kenmare.


Där var både shop, fik och restaurang och många av de hurtiga cyklisterna rastade för att äta. Där fick mina tankar om ett hälsosamt leverne som cyklist sig en törn. De drack vin och jag såg flera med cigarettpaket i packningen. Bara för man har god kondis, tack vare all cykling i bergen, behöver man inte avstå från cigaretter, eller??

Det här skåpet med porslin var det första jag såg när vi kom in på AVOCA!


                            Teservis med knappar - VILL HA ! ! ! !


Från fönstret såg vi vägskylten så vi kunde välja väg.



Vi bytte förare efter pausen och krokvägarna fortsastte, men cyklisterna hade valt den andra vägen, den till vänster över Black Valley, så lite lättare blev det.

Fortsättning följer!