Leontina

Tisdag 30 juni

Sovit som en påse nötter som min mor skulle ha sagt. Det glittriga, stela täcket var ganska otäckt och det var varmt.
När kärestan vände sig - och det gjorde han många gånger - var det dels som "hela havet stormar" och jag guppade upp och ner på vågorna, dels som en hel stråkorkester höll på och stämde sina instrument.

Jag kände att jag vill åka hem! 14 dagar att åka runt i bil och sova på olika ställen är ganska tröttande. Galway var så otroligt skönt, fint, härligt och hur mycket ovationer som helst, men där låg vi stilla i 4 dagar.

Nu ska vi till något mindre ställe som inte är så turistfriande, i alla fall tror vi det.

Frukosten var helt fantastisk. Vi väljer alltid kontinental nu. Idag fick vi t o m ost och han som blev så tjurig igår när vi vägrade betala 38 E, var väldigt trevlig idag. Han kom och frågade var vi varit igår och om allt var bra och sånt lite allmänt prat.
Vi frågade om vi fick ha kvar bilen, medan vi gick till slottet och det var inga problem.

Packade och checkade ut, sen tog vi en promenad genom stan, upp till slottet.



Nu hände detta ofattbara! Det var gratis att gå in och titta på trädgårdarna och alla blomsterplanteringar. Insidan av slottet hade vi redan valt bort.
Glada i hågen stegade vi ut i solskenet och frågade en kvinna var trädgården var. Jo, bara runt hörnet och vi rundade hörnet och där var ett avspärrningsband och två karlar som stod och pratade.

En var helt klart någon slags vakt och vi såg en skymt av några rabatter och en fontän bakom slottet.
Det var bara så, att det var tillträde förbjudet och hur jag än försökte, vädjade och bad, tjatade och försökte övertala honom så fick ingen enda människa gå in, för det var ett "potthål" i asfalstsgången och då fick ingen tillträde, inte ens om jag varit en av Abba.
Genast började jag sjunga "Mamma Mia", men det hjälpte inte. Det var den snöpligaste trädgårdsvandring vi gjort någon gång.
Det fanns en vacker rosenrabatt vid entren till slottet, den snusade vi lite på och de doftade gott. Sen tog vi ett litet svep bland träden och kommenterade ett vackert blodlönnsliknande träd, men sen gick vi tillbaka och hämtade bilen.



De hade stenkoll över sin lilla parkering, han, "vår" kille kom ut direkt och kollade så att det var rätt folk som kom in där.

Det var varmt och soligt, jag körde och vi hade rutorna nere och visste inte riktigt vart vi var på väg. Vi kom bl a till Ballyragget, får platser heta vad som helst?



Fika behöver man alltid och vi stannade i ett litet samhälle som inte hade mycket mer än ett café och där fick jag ett alldeles utmärkt "Cream tea", sittande på trottoaren, där det fanns två bord, alltmedan mannen läste morgontidningen.



Jo, vi hade bestämt oss för att se en sak till: "Browne's Hill Dolmen."
Det är en dös som har Irlands största slutsten, dvs den stenen som ligger överst, som ett tak. Den väger 150 ton och är från c:a 2000 f Kr (hur de nu kan veta det) och är förmodligen en hövdings grav.

Som vi läste karta, stannade flera gånger, vände och snurrade och ingenstans såg vi någon skylt dit. Nära Carlow var det och dit tog vi oss på lite andra vägar än vi hade tänkt, mest pga att vi valde helt fel väg ut ur Kilkenny.

Plötsligt i en rondell i Carlow står det Browne's Hill Dolmen. Ofta är det så här har vi upptäckt, att när man väl hittat rätt vägvisare och följt den så kommer det ingen mer anvisning, trots att man passerar andra vägar och korsningar. Så även den här gången. Kärestan tog helt sonika kartan med sig ner till några karlar efter vägen och frågade. Då var vi bara ett par hundra meter ifrån den.

Den låg mitt ute på ett fält och det var en skön promenad på den asfalterade stigen dit, längs en dikes- och åkerkant. För säkerhets skull med staket emellan.


Ja, vad ska jag skriva??? En stor sten, som vilade dels på backen, dels på 3 mycket mindre stenar - allt gråsten och en vattenpöl under. Fort var det gjort och nu är vi den erfarenheten rikare.




Inte så märkvärdigt, ärligt talat. Stigen ut hade däremot fin växtlighet.
En jättesvamp, det rosa är mitt cerat som står på för att visa storleken.

                                                           Järnek

                                                       Vallmo


Vädret hade mulnat lite och vi kände att vi skulle slå läger i något litet samhälle och bara koppla av.
Vi åkte igenom Kildare, Monasterevin, tillbaka till Kildare, Milltown och Newbridge och den enda B&B-skylt vi såg, satt vid  ett så risigt hus och låg så avlägset, att vi avstod.

Middag först och leta övernattning sedan, bestämde vi. I Milltown fanns en stor pub med restaurang - stängt.
Kärestan gick in på macken bredvid och frågade. Jo, vi hade nyss passerat ett jättefint och populärt ställe nere vid bron. Vände och for tillbaka - stängt.

Vad gör man? Äter varsin banan och åker vidare. Vi närmade oss motorvägen och mitt i en rondell låg en restaurang och den var öppen. Underbart!
Vi hasade in och beställde varsin lax med potatis och grönsaker. Jättegott, om man bortser från en oaptitlig hög med sönderkokt blomkål, den + kokta morötter var grönsakerna. Skirat smör också. 2 x 13.95 kostade det och livet fick en annan dimension.

Det gick lätt igen, trots att B&B-skyltarna lyste med sin frånvaro. Kärestan tyckte att Naas lät som ett roligt namn och dit var vi på väg när vi fick syn på restaurangen. Vi kom till Naas, åkte runt där ett bra tag och var på väg ut ur stan igen, när jag fick syn på en skylt.



Vi körde in och ringde på. Maura öppnade och hade visst lediga rum. Normalpriset 35 E/person och rum.



En trappa upp och vi fick disponera hela övervåningen. Stort eget badrum och varsin bred säng. Vi tog det så klart.

Trappavsatsen upp till vårt rum. Det är en jultomte i krukan, under Madonnan.



Kärestan som kört sista timmen var förstås tvungen att vila sig och jag installerade mig och gick ner och pratade med Maura ett tag. Hon tyckte att vi skulle gå och titta på kyrkogården här bredvid, för där fanns så många högkors bl a.
Eftersom ett av mina udda intressen är kyrkogårdar - i synnerhet gamla - gick vi dit sen mannen rest sig ur slafen.

Det var otroligt mycket, som inte våra ögon sett tidigare. Här kommer bilder.








På skylten bredvid lyktan står det "Welcome"



OBS, jultomten i släden till vänster om gravkanten


Dessa låg i gången mellan två gravar

Gravstenen har gått av och lagts på graven, medan "foten" står kvar


Till slut slet vi oss därifrån och gick ner till stan istället. Vår hyrestant Maura, tyckte också att vi skulle gå och titta på Thomas Flatchers pub från cirka 1850. Så klart vi gjorde det, vi gör nästan alltid som folk säger åt oss och MINSANN, på väg dit gick vi förbi ett Tesco - som hade öppet 24 timmar/dygn. Vilken lycka för en av oss, som utropade: "OH, TESCO!"

Vi hittade till puben efter att ha frågat en yngre kvinna, som talade om vägen, men med viss skepsis i rösten sa: "Det är minst 300 yards". Ingen av oss visste hur långt det var, men inte var det så farligt.

Puben var verkligen fin, nästan folktom och ingen skränig trubadur, än mindre någon TV eller musikmaskin som stod på.
Det satt lite herrar utanför i en gång mellan husen, med soptunnor i bakgrunden. De satt där bara för att kunna röka. Vi gick dit, men gick in igen.



Massor med gamla inredningsdetaljer fanns kvar, bl a 3 förvaringstunnor för löst te från Ceylon. Det fanns också 4 stora whiskeytunnor med tappkran, på väggen bakom bardisken.



Blyinfattade, mönstrade glas i svängdörrarna som fanns i dubbel uppsättning därinne.



Kassaapparaten var definitivt inte datoriserad!


Det var verkligen en fin miljö.
Vi var inte där så länge och på vägen hem gick vi in på Tesco och köpte en "handbagageväska".

Sedan hem och sa "God natt" till Maura och varandra!