Julkortskänsla
Idag sov jag ut kan man säga. Klockan 10.00 slog jag upp mina blå och kisade mot ljuset som strömmade in genom persiennerna. Jag ville INTE gå upp, men efter en stunds uppvaknande insåg jag att det bara var att masa sig ur sängvärmen om det skulle bli något kvar av dagen.
Jag såg framför mig en skön söndagspromenad, ända tills jag sett hur det såg ut bakom persiennerna.
Vi diskuterade om det över huvudtaget fanns några vägar att gå på. Det vräkte ner stora lappvantar vilket får mig osökt att tänka på gammeldags julkort, typ Jenny Nyström där glada barn tumlar runt i snön som faller med stora, stora, vita flingor. Så var det utanför köksfönstret.
Barnen i kvarteret fröjdas så klart, vem gjorde inte det innan man kom till insikt?
Vi hittade bilen under snön och tog den istället. For till respektive kyrkogård och tände ljus för våra fäder som båda har sin födelsedag på tisdag.
För att ändå ha gjort något utöver det vanliga, förespråkade jag en sväng förbi "Högen". Jag skulle inte drömma om att försöka åka upp, om det nu händelsevis skulle vara öppet, men jag ville se den iklädd vinterdräkt.
Vid foten av Högen
Bara jag ser det här känner jag suget efter att gå omkring däruppe och titta och lukta -
- och när jag sett hur kallt och blåsigt det såg ut däruppe försvann suget, för att återkomma framåt våren.
Vi fick åka en bit för att få en något så när vettig bild av sjäva Högen. Det ser väldigt kallt ut!
Eftersom det här är särbons forna tassemarker blev det en liten nostalgisk resa på småvägarna där omkring. Då ser jag huset som jag inte skulle vilja bo i.
Varför målar man så? Även om det är två olika material kan man väl välja samma färg?
Vid det här laget stönade särbon och undrade om jag var tvungen att fotografera allt jag såg, samtidigt som han väste "Blogg, blogg, blogg". Jag får nog ta det lite lugnt om han inte ska få bloggutslag framöver.
MEN, medge att det inte var så smakfullt färgsatt?
Vi återvände hemåt, vi var i lite tidsnöd med tanke på mat och allt möjligt annat.
På väg in från parkeringen träffade en av mina favoriter här på området där jag bor.
NISSE!
Han "sa" att han inte tyckte det var så skönt med den kalla, lite blöta kramsnön, men han är så otroligt kelig att han måste fram och hälsa när man kommer och säger "Hej Nisse".
Han gick där fram och tillbaka på räcket, tills jag sopade av en liten bit under hans träd och där parkerade han så att vi fick prata en stund.
Visst är han söt? (Kattmänniskan har talat!)
Jag såg framför mig en skön söndagspromenad, ända tills jag sett hur det såg ut bakom persiennerna.
Vi diskuterade om det över huvudtaget fanns några vägar att gå på. Det vräkte ner stora lappvantar vilket får mig osökt att tänka på gammeldags julkort, typ Jenny Nyström där glada barn tumlar runt i snön som faller med stora, stora, vita flingor. Så var det utanför köksfönstret.
Barnen i kvarteret fröjdas så klart, vem gjorde inte det innan man kom till insikt?
Vi hittade bilen under snön och tog den istället. For till respektive kyrkogård och tände ljus för våra fäder som båda har sin födelsedag på tisdag.
För att ändå ha gjort något utöver det vanliga, förespråkade jag en sväng förbi "Högen". Jag skulle inte drömma om att försöka åka upp, om det nu händelsevis skulle vara öppet, men jag ville se den iklädd vinterdräkt.
Vid foten av Högen
Bara jag ser det här känner jag suget efter att gå omkring däruppe och titta och lukta -
- och när jag sett hur kallt och blåsigt det såg ut däruppe försvann suget, för att återkomma framåt våren.
Vi fick åka en bit för att få en något så när vettig bild av sjäva Högen. Det ser väldigt kallt ut!
Eftersom det här är särbons forna tassemarker blev det en liten nostalgisk resa på småvägarna där omkring. Då ser jag huset som jag inte skulle vilja bo i.
Varför målar man så? Även om det är två olika material kan man väl välja samma färg?
Vid det här laget stönade särbon och undrade om jag var tvungen att fotografera allt jag såg, samtidigt som han väste "Blogg, blogg, blogg". Jag får nog ta det lite lugnt om han inte ska få bloggutslag framöver.
MEN, medge att det inte var så smakfullt färgsatt?
Vi återvände hemåt, vi var i lite tidsnöd med tanke på mat och allt möjligt annat.
På väg in från parkeringen träffade en av mina favoriter här på området där jag bor.
NISSE!
Han "sa" att han inte tyckte det var så skönt med den kalla, lite blöta kramsnön, men han är så otroligt kelig att han måste fram och hälsa när man kommer och säger "Hej Nisse".
Han gick där fram och tillbaka på räcket, tills jag sopade av en liten bit under hans träd och där parkerade han så att vi fick prata en stund.
Visst är han söt? (Kattmänniskan har talat!)
Kommentarer
Trackback
