Leontina

Jag tror på åderlåtning! ! ! ! ! ! ! ! ! ! !

Jag håller på att tillfriskna så sakteliga, kan det bero på den ofrivilliga åderlåtningen jag utsatte mig för i morse?

Skrev jag inte nyss om den röd/gröna röran jag åstadkom när jag snöt mig? Idag var det enbart rött och forsade fram som en glad vårbäck. Det gick åt en halv toarulle innan jag lyckades ta mig ut från toaletten, hojta till kärestan att leta fram blodstillande vadd och sen snabbt lyckas pilla in en tuss i näsborren för att få stopp på det hela.

Efter detta har jag återfått lite aktivitet i smaklökarna, känt aningens aptit och nästan längtar efter mat idag, kanske jag äter middag om ett par timmar? Kort sagt, jag är på väg till normalläget.
Kärestan hostar fortfarande och låter som han satt inne i en tunna, han är snuvig och ganska trött.

Undrar om jag kan slå hål på honom nånstans och se om det funkar? Skära lite, eller sticka med något?

Jag är ganska osmidig. Jag skär mig lätt, kan snubbla på tomma golv, springa rakt in i pianot i full fart och slå mig halvt fördärvad, trots att det stått på samma plats i snart 8 år (detsamma gäller mitt piano på jobbet). Det känns dock aningen vanskligt om jag i mitt syfte att åderlåta honom lite, för att hjälpa honom, skulle råka skada honom genom min klumpighet när jag så att säga försöker "slå åder". Nej, han får nog tillfriskna på sitt sätt.

Åderlåtning är en gammal metod för att kurera personer från sjukdomar. Med hjälp av en koppa tappades blod ur kroppen vilket skulle få "det sjuka" att komma ut genom blodet och därmed kurera personen. Man använde också blodiglar till åderlåtning. Under 1850-talet minskade kraftigt användningen av åderlåtning som acceptabel behandlingsmetod. I dagens sjukvård kan åderlåtning med modern teknik (på läkarlatin = venesectio) vara en legitim behandlingsform under mycket speciella omständigheter, för att förtunna ett av sjukliga orsaker alltför visköst (trögflytande) blod.