Leontina

Det ser ut som jag bytte bil i precis rättan tid.

Igår ringde lilla dottern, som disponerar det gamla vraket fram tills den ska flytta till Östansjö i slutet av mars. Där har "PorscheBörje" en stor bilskrot som vi besökt ett antal gånger i jakt på delar till bilen.

Bromslampan lyste och dottern undrade vad hon skulle göra. Hon fick ringa sin bonuspappa, för vad kan jag göra en sån gång? Ingenting!  Huva, vad less jag är på den där bilen!!

"Jag" har reparerat på den ända sen den kom i min ägo. Jag kan lugnt säga att jag är rejält trött på den, för det är något hela tiden. Jag antar att särbon och i viss mån även äldste bonussonen är tröttare, för det är de som gör det mesta som ska åtgärdas. Det här har jag skrivit om förut, men varav hjärnan är full, skriver fingrarna. (Något förvanskat citat).

I alla fall, när gambilen (dialektalt från Västerbotten = äldsta/gamla bilen, inte så svårt att lista ut) fick ny bromscylinder på självaste luciadagen, där bara reservdelen kostade nästan 1000 kronor, trodde jag att den skulle hålla sin tid ut.

Så lyste då bromslampan igen. När särbon anlände fram på kvällen blev det akututryckning och jag hade sån tur att jag stod och bakade helgens matbröd och slapp följa med ut i vinterkvällen.

Han fyllde på ny bromsvätska, provstartade, lampan slocknade och allt verkade fungera. Dock finns det så klart en bakomliggande orsak. Jag har resignerat, jag suckar knappt längre när han berättar såna saker.

Idag är vi hemma hos honom och nu ligger han därute under bilen än en gång och håller på med nästa reparation. Utan 100% fungerande bromsar får i alla fall ingen av mina nära och kära vara ute och köra bil. 
Min käresta är en klippa, behöver inte mer än öppna, titta och känna lite så vet han vad det är för fel.

Det verkar som gambilen får en chans till. Lilla Vicke tycker nog det är bra, för jag har sett att han flyttat till framsätet numera, där han sitter som en prins på sin tron när de är ute och åker.