Leontina

Än finns det hopp!

Igår upptäckte jag att min ena sköna, varma vinterstövel hade spruckit i sömmen på ovansidan av insidan (Hjälp vilken förklaring.... har jag svårt att uttrycka mig eller?????). Hur som helst, det drog kallt direkt jag såg sprickan och så kan man ju inte ha det mitt i vargavintern.

I morse tog jag mina Umekängor, ett par enormt kraftiga Eccokängor som jag nästan aldrig använt här i Örebro. De väger hur mycket som helst, jag känner mig som jag bär omkring på 2 kg extra/fot när jag har dem. Dessutom fick jag skavsår och nageltrång direkt jag tagit på den högra. Fort av igen och på med plåster. Det hjälpte inte så värst känner jag nu så här framåt kvällen.

Min spruckna "vapendragare" la jag i en påse för att söka reda på en skomakare. Min lilla dotter har en på stan, där tror jag lägsta pris är runt 100 kronor oavsett insats. Känns nästan som man betalar inträde, eller typ "Ni som här inträden, låten hoppet fara". Hoppet om att få någon krona över brukar jag tänka, när jag hämtar ut något åt henne därifrån.

Jag visste att det fanns en man på Ekersgatan som lagat ett av våra skinnställ på den tiden vi använde såna. Han fanns kvar, men var föga intresserad av att laga min stövel. Dock upplyste han mig om att det fanns en skomakare längre fram på gatan. Jag gick dit och visst fanns det ett stort och rejält skomakeri där. Skomakarn kort och gott!

Jag fick hoa för att någon skulle komma och fråga vad jag ville, det lät som de hade väldigt trevligt i de bakre regionerna i affären. Sen kom killen som hade stället och jag halade upp min stövel. Då händer detta helt osvenska, trots att han var lika svensk som jag. Han synar stöveln och ställer sig och lagar den på direkten.

 Jag blir alldeles paff. Jag hade ingen plånbok med mig och stammar hackande fram :

- VA, ska du laga den direkt, jag har inga pengar med mig. Han skrattar gott.
- Går du ut utan pengar?
- Jamen, jag trodde väl inte att du skulle laga den nu. Jag trodde jag skulle vara tvungen att lämna in den.
- Höhöhö, den här lagar jag väl lätt.

Förvisso lagade han den lätt, men jag kände mig som en knäppgök som går iväg utan plånbok. Jag har aldrig varit med om att det är på det här viset.
Han syr fram och tillbaka, synar stövlen och hittar en spricka till som han åtgärdar. Jag tittar fascinerad på och frågar:

- Men, hur ska jag göra, ska jag komma in med pengar imorgon?
- Det ordnar sig väl, det här är väl ingenting.

Jag känner mig alldeles rådlös, är alltså betydligt mer traditionellt fast i mitt tänkande än vad han är. Till slut säger jag:

- Om den andra också går sönder, så kommer jag in med den också och då ordnar vi det.

Han spricker upp i ett leende och säger:

- Då blir det så dyrt för dig, 1000 kronor eller nåt sånt. Han skrattar han igen.

Sen står jag kvar en stund och vi pratar om hans trevliga hund och han berättar om katten därhemma och jag bidrar med mina och dotterns djureskapader.

Vilket trevligt ställe. Lämna era skor till Skomakarn på Ekersgatan, mitt emot Ekershallen!