Leontina

Fredag 26 juni

Regnmorgon och inte så lite heller. Vi sov till ungefär 8 och när det bara regnade låg vi kvar ett tag och drog oss.

Kattsovarväder kallar jag sådana här dagar.

Till slut var vi ändå duschade, lätt packade (hihi) och satt vid frukostbordet. Mike kom och frågade vad vi önskade från frukostmenyn och jag svarade med en motfråga, om han kunde gissa vad jag ville ha och tänk, det kunde han. Det var lätt som en plätt. Det han blev mer förvånad över var att kärestan också ville ha yoghurt med färsk frukt.

Vilken otroligt underbar frukost det är!




I matsalen satt också ett engelskt par - So typical British!
Eftersom det regnade utbytte vi några atrighetsfraser om vädret och sen var det färdigkonverserat. Vilken skillnad mot de italienska gossarna.

Vi åt länge och njutningsfulltoch det var inte utan att det kändes tungt att åka ifrån Anette och Mike. Vi gav dem chokladasken - Merci - som vi hade med som nödproviant, men inte rört, sen kramades vi och tog i hand (herrarna).

Jag skrev in våra namn och tack i boken som låg på byrån och sen packade vi oss ut i bilen.

T o m lilla snigel kom för att vinka av oss.


Vi fick en bra vägbeskrivning, jag körde så det sprack redan vid andra trafikljuset. Nu när alla knylor och strakben har läkt på kärestan, fungerar kompassen i näsan igen. Samtidigt vet jag hur totalt kaiko jag är när det gäller känslan för riktning, så jag åkte in på en mack strax efter trafikljuset och vände.
RÄTT blev det och vi susade mot Limerick för att sedan svänga mot "The Burren".

Jag hade verkligen läst i mig på Burren, den märkliga kalkstensplatån med sitt rika växt- och djurliv. Visserligen regnade det, både lite och mycket, men jag var redo med regnjackorna. Vad händer?

Rätt som det är har vi passerat hela området och är framme i Lisdoonvarna som ligger i kanten av The Burren.
Den här bilden är förmodligen ut över Burren, men inte visste jag det när jag tog den.



Innan vi kom så långt hade vi stannat för att fika och jag tror det var i Ballyvaughan, men notan chockade mig så svårt att jag inte är riktigt säker.
Vi letade efter en toalett, som vanligt, så vi tänkte förena nytta med nöje och fika samtidigt. Vi blev rekommenderade att gå till Tea Rooms nere vid piren, av tjejen i affären där vi parkerade.

Roligt nostalgifönster för Guinness på väg till Tea Rooms


                                                  Tea Rooms


Det var ett jättefint ställe, fin trädgård med en liten damm med näckrosor på framsidan, ett uterum som var som ett växthus och en liten trädgård på baksidan också.


                                                      Baksidan





Mitt inne i rummet tronade ett stort bord fullt med delikata bakverk.



Kärestan som kommit ut från bekvämlighetsinrättningen fortare än jag, stod med någon slags instruktion i handen, som handlade om stället. Vi kollade tillsammans i den och samtidigt på bordet och tyckte oss kunna läsa att varje "sak" kostade 1.50 E. Billigt, tänkte jag, men vi var ju ganska långt från någon tätort, så det var väl förklaringen.

Nu var det inte så länge efter frukost, att jag insåg att jag bara orkade en.

Jag tog chokladkaka med frosting i och uppepå och kärestan en skiva Guinnesskaka som hade russin och fruktfyllning. + 1 kanna Earl Grey att dela på. Tog och tog, vi blev snästa av en liten snipig dam när vi var så enfaldiga att vi trodde man skulle ta själv, sen tog hon det vi pekade på och la upp på fat, som vi inte heller fick bära själva.



Sen satt vi där på uterummet och såg den snipiga, serverande damen strutta omkring och svara snorkigt på folks frågor. Ja, utom ett par bredvid oss, dem smörade hon otroligt för.

Till slut hade vi vilat nog tyckte vi och jag frågade hur man betalade. Jag blev nästan snäst, att det går man in och gör. Då gjorde jag det och nu kom chocken. Det kostade nästan 16 Euro. Jag kom mig inte ens för att protestera, jag bad inte ens om kvittot, jag bara betalade och gick ut. Halvvägs till bilen funderade jag över om jag skulle gå tillbaka och be att få reda på vad som kostade vad, men nej, vi svalde förtreten och gick vidare.

Nästan framme vid bilen flämtar kärestan till och säger: "Titta, det är någon som kört så nära att backspegeln tryckts in!" Jag trodde jag skulle få ett anfall av något slag, det + kaknotan blev bara för mycket. Men sen hörde jag honom klucka belåtet som en gammal kalkon bredvid mig och då insåg jag hur den speglen blivit intryckt.
KUL, tyckte han! Jag drog med honom på en kvarts straffrunda i souvernir- och presentbutiken bara för det.

Det är inte konstigt att man kör fel när vägskyltarna ser ut så här!



Åter till LIsdoonvarna. Nu var vi ganska nära Cliffs of Moher, som var vårt huvudsakliga mål idag, så det fick vara med The Burren och allt det innehåller, förresten så regnade det ändå! "Surt sa räven!"

Den ännu surare snipdamen sa så här: "Jaså, ni ska till Cliffs of Moher, ja det lär ni inte se mycket av i det här vädret i alla fall."

Vi var strax framme och där kostade det 8 E att ställa ifrån sig bilen och gå upp på klipporna, eller vad man ska kalla dessa enorma strandberg.





De höjer sig rakt upp ur havet 200 meter, längs en sträcka av 8 km.



Bergarterna är svart skiffer och sandsten och det finns håligheter och avsatser överallt för fåglarna. Tack och lov för kikaren än en gång.


Vi såg massor med lunnefåglar som satt som små pingviner på hyllorna och avsatserna. Måsar, förmodligen med ungar, satt i långa rader och bara huvudena stack upp. Det såg ut som hyllor med leksaker.

Tyvärr syns det inte så bra, men det kryllar av lunnefågelungar på hyllorna på bilden.


Vi gick runt och tittade från alla möjliga håll på de närmaste klipporna. Regnet hade mirakulöst slutat och ersatts av en tryckande bastuvärme och sol.
NEJ, NEJ, NEJ, jag klagar inte, förklarar bara för mig själv varför vi inte gick hela 1-timmesvandringen tilll Hags Head och tillbaka, eller den 3 timmars dito åt andra hållet. Vi var ändå där ett par timmar.

Det var helt otroligt mäktigt och väldigt svårt att beskriva med ord, men det är inte så konstigt, för man blev helt förstummad vid åsynen av klipporna.




Det gorrade av amerikanska, högljudda röster och skorrade av franska, lite holländska, tyska och en och annan svensk röst förutom våra.
Jag råkade lägga av en riktig kötted med bl a "Fy f--n" med eftertryck. Just då tror jag vi pratade om bemötandet av killen på biluthyrningen. Framför oss gick två damer som ryckte till och den ena vände sig om och stirrade på mig, lite senare hörde jag dem prata svenska med varandra. Jaja, inget att göra åt och både de och jag överlevde svordomarna oskadda. Det fanns säkert många fler nationaliteter, förutom engelsmän och inhemska turister, så nog är Cliffs of Moher ett stort turistmål.

Den här bilden av klipporna satt inne på turistinformationen, tillika turistshopen.



Det var gott om shoppingmöjligheter i små butiker insprängda i berget mellan klipporna och bilparkeringen. Det gäller att utnyttja de möjligheter naturen ger.



Efter detta lämnade jag över ratten och idag var det mycket lugnare att vara passagerare. Jag knep bara med tårna en enda gång och det var på en extremt smal bro med stenräcken.

Det var inte så mycket trafik, så det var ganska vilsamt bortsett från två irritationsmoment.

1. Mannen tjatade hela tiden om att vi måste tanka. Det började redan i Galway och då var vi bara just under halv tank. Sen återkom det med ojämna mellanrum tillls han till slut helt sonika svängde in på en Statoilmack och hävde i (som han sa) 25 liter.
2. Mannen tjatade igen, men inte lika mycket. Han ville åka bilfärja över Shannon vid Kilimer över till Tarbert. Inte för jag förstod varför, men det var en vägfärja och inte mycket att bråka om, så det var väl okej.

När vi äntligen kom dit hade den just åkt. Jag frågade chauffören i lastbilen framför oss om och i så fall vad det kostade. "Läs där", sa han och pekade på en ljusdisplay. Single 5 E stod det och return 7 E. Jag meddelade kärestan och sen satt vi där och väntade och väntade.

När färjan sen kom tillbaka, förtöjde de vid kajen och åkte hem. Vi fattade ingenting, men då började det tuffa ut en ny från andra sidan och eftersom alla andra stod kvar i kön gjorde vi det också. Nog väntade vi en timme.

19.00 avgick den, sen kom en rödbrusig karl och skulle ha betalt. Vi lämnade fram 10 Euro. Gubben sa något ohörbart och jag hävde mig fram för att lyssna. Det kostade 18 Euro.  18 EURO !



Jag tjurade åtminstone i 10 minuter och rev fram den Snickers jag köpt på macken, för nu var det ett krisläge. Sen muttrade jag lite om att jag lika gärna hade åkt runt och att hemma är vägfärjorna gratis.
Samtidigt delade jag Snickersen systerligt med kärestan och när vi körde av färjan i Tarbert höll vi på att fnittra ihjäl oss åt Tarbert och Herbert. Strax efter kom vi till Tarmon och då blev det ännu värre. Vi var helt klart aningen övertrötta av all frisk luft och anspänningen i vänstertrafiken och ingen riktig mat på hela dagen.

I Liscannor stannade vi och åt på en pub. Jag blev ivrigt uppvaktad av en liten gul katt, som bara var ute efter att gosa, inte alls tigga mat.



Alldeles bredvid puben fanns den här statyn av John P Holland. Han var född i Liscannor, men emigrerade till USA och var bra på att designa u-båtar.



Tralee var målet för dagen och det gick fort att komma dit.

Vi bor på ett utmärkt B&B för 25 Euro / person. Visserligen vid huvudvägen, men bara det inte blir brandkårsutryckning är det nog inga problem.





Vi har varit på hotellet och ätit "Open Sandwich", jag med kyckling och kärestan valde Irish roast. Sen var roasten slut, så han fick skinka. Till den hörde grovkorning senap, men den var slut, så han fick engelsk. Den var starkare än sambal, så den var oätbar,så han fick min majonäs. Det här låter som katten på råttan och råttan på repet.....

Vi blev mätta och det var urgott och när vi suttit en stund med våra Guinness och lyssnat på en liten 1-åring som var med mamma o pappa på puben, gick vi hem. 1-åringen var inte så glad, men väldigt trött.

Hemma mötte Mr Blacks - en underbar svart katt -  oss. Han hör till hushållet och är bland det keligaste jag träffat på. Mannen är Tony, vår värd.




Vi har duschat och ska sova i en ny säng och på nyheterna fick vi veta att Michael Jackson dött. God natt!