Leontina

Måndag 22 juni    - Knylans dag !

Vi befinner oss i Enfield just nu, men från Maldron och hit har det varit rena smärtornas och de sura gluppordens väg - dock inte mina!
Just nu är livet gott - te och lemon spong cake (sockerkaka) med två kulor glass och mitt emot mig har han med surorden ändrat attityd efter blåbärsmuffin och te. Fast, det har inte varit surt ända hit.

För att ta det från början!

3 pint Guinness/Irish Stout och en sen middag på det är ett 100%-igt koncept för att vredga maggudarna. Vi har haft jätteont hela natten, båda två.

Jag steg upp 7.30 och ägnade mig åt diverse inre rehabilitering, samt en låååååååååång dusch. Kärestan gjorde exakt likadant och efter det kände vi att lärt oss lite mer om oss själva, samt att vi skulle gå ner och testa hur frukosten skulle tas emot där inuti oss.

Idag avstod mannen helt från den varma maten, jag kunde inte motstå äggröran och baconet, men tog bara pyttelite. Istället slog vi in på lite nyttigare frukostspår med färsk frukt och han tog gräddfil till. Sedan enbart grovt bröd med smör och ost och jag tog bara lite, lite sylt.

Packade ihop, checkade ut och ännu en anvisning från receptionisten, för att ta oss på rätt sätt till Teenueve Road där vi skulle hämta bilen. Buss 74 på "Pears Rd across the street" och den gick hela vägen ut.

Snacka om två tokar som gjorde som dåren sa!

Där stod vi och såg den ena buss 74 efter den andra komma mot oss, fast från stan och inte till. En del svängde in på vår gata och en del fortsatte rakt fram. MEN, de enda som kom från rätt håll var 77, 77A, 2, 3, och 55.

Efter att ha frågat ytterligare två personer som sa att det var rätt och bara att vänta, stod vi kvar i 50 minuter till.
Sen frågade vi igen - en ny man - mycket trevlig och mycket medkännande. Vi skulle ha stått på tvärgatan istället.
Vi travade muttrande tillbaka och där var en busshållplats och vid den stod en lastbil som hörde till nybygget. Jag frågade jobbarna, men oh nej, den hållplatsen var inaktiverad.

NU blev det inte så kul! Kärestan kinkade - inte likt honom. Han hade suttit och snott benen om varandra påbusshållplatsen och var plötsligt halvt ofärdig och kissnödig och törstig var han och svära kunde han och det fanns ingen som visste någonting om bussväsendet i hela Dublin, inklusive oss förstås. 
Då kom en 74 A, jag vevade med armarna, som mycket väl kan fungera på sydligare breddgrader, men icke i Dublin.

Det var nu den verkligen Via Dolorosavandringen började. Han kan tala den käre särbon - och det gjorde han. Censuren griper in här och tur är väl det.

Själv hittade jag en liten man som gick och bättrade på färgen på ett hus och han rådde oss att fortsätta att gå till Trinity och fråga där. Det gjorde vi och jag fortsatte att vara positiv och fick en snilleblixt. Jag gick helt sonika till en annan buss och frågade chauffören och då blev det lätt som en plätt. Buss 15 som stannade ungefär 50 meter längre fram var vårt mål.
Jag matade i kärestan några Läkerol och lite vatten och sen kom bussen.

Tänk, våra rabattkort gällde forfarande, det var i sista minuten, men bussturen blev t o m gratis.

Bussen var varm och kvav, det var åskvärme utanför och det hjälpte inte att fönstret var öppet. Jag bad chauffören att ropa ut när vi var framme och till slut var vi där. Då led kärestan av följande krämpor : Surben, ont i magen, ont i skallen, törst och på det ett rackarns surhumör.

Jag fortsatte med min inslagna glättiga "Det ordnar sig-attityd" och frågade två herrar efter biluthyrningen och något Holiday Autos hade de aldrig hört talas om.

Att inte kärestan fick en akut stroke är dagens under!

Fast, herrarna ändrade sig lite, det var en biluthyrningsfirma lite längre fram och så hänvisade de oss till ett hus lite längre upp på gatan, numret stämde inte, men det var inte så noga enl. dem.
Vi gick dit och där var porten låst och ingen brydde sig om att vi ringde på, sen får vi se ett inplastat papper bredvid porttelefonen som säger, att biluthyrningen flyttat till en helt annan adress och det stod även ett telefonnummer.

Nu sa kärestan ingenting!

Jag däremot böjde mig in mot ett öppet fönster bredvid dörren, där det var ett kontor och ropade: "Can somebody help us, please?"
Äntligen hände det något, en tjej kom ut och efter lite vädjanden tog hon vår voucher och gick in och ringde eller vad hon nu gjorde. I alla fall kom hon ut ígen och hänvisade oss till en annan adress, men på samma gata.

TACK, SUCK och PUST!

Vi knegade tillbaka till rätt nummer och där fanns inte skymten av en biluthyrning. Däremot stod där två poliser som inte var sena att hjälpa oss och medan vi stod och förklarade vårt dilemma, lösgör sig en kille på andra sidan gatan och säger sig komma från biluthyrningen.

Då grep Garda in och krävde att han skulle bevisa det, för inte tänkte de släppa iväg två turister med vem som helst. När det var avklarat var de nöjda och önskade oss en trevlig resa och lycka till.

Denna stackars kille, som dessutom var från Tjeckien, åkte i skytteltrafik hela dagarna och letade efter hyreskunder ute i Rathgate - där vi var. De hade nämligen flyttat företaget in till stan, ganska nära Phoenix Park för några veckor sen.

Vad ska man säga?

Det var inte hans fel och han var grundligt utskälld av alla tidigare kunder som det var. Vi pratade Tjeckien istället.

Väl framme vid uthyrningen blev jag först helt ignorerade av den lille sprätten bakom disken och kärestan som äntligen skulle få låna en toalett blev hänvisad till närmsta pub för att låna deras.

När mannen bakom disken äntligen lyfte blicken från sin dator och telefon, var han så fruktansvärt arrogant, att jag bestämde mig för att ta kontakt med någon högre upp i hierarkin, för att åtminstone få en ursäkt, för någon slags ersättning kan man väl bara drömma om.

Sen försökte han ta betalt för bilhyran en gång till och när jag påpekade att det redan var betalt när jag bokade bilen, skyndade han sig att ändra sig och sa att det var bara depositionsavgiften han la in. Han var högst obehaglig.


                Vår bil, fast här står den redan i Galway


Till slut satt vi i bilen, jag körde och naturligtvis kom vi fel. Hamnade bakom en Guinnessbil och där låg jag länge. Vi tänkte att den nog inte var på väg in i centrum och till slut var vi ute på rätt väg mot Galway. Det gick galant, det mesta av vänstertrafikbeteendet satt kvar sen England och kärestan var bara lite åkrädd.

I Enfield svängde jag av för att få te och där fanns ett alldeles underbart litet café med utebord. Vi parkerade utanför ett hus utan fönster och gick gatan ner till cafeét.


 

Solen sken, fikat var jättegott och vi kände oss nöjda och glada. Min käre man talade då om att han haft ont i fotknölen - som han kallar knylan - hela dagen och den var alldeles svullen. Där fick jag förklaringen till hans väldigt annorlunda humör!

Vi höll oss på småvägar ett tag, men hur vi än försökte hamnade vi ändå på motorvägen till slut. Det var en del vägarbeten, 16.30 var vi i Galway.

Vi åkte inte in i centrum, utan hittade ett jättefint B&B en bit utanför och här bor vi nu hos Annette och Mike O´Grady i "Killbree House"  för 35 Euro per person och natt.

Detta ställe vill jag verkligen rekommendera! Helt fantastiska människor och ett underbart boende.




Där fanns dator med internet, för oss gäster så jag kunde kolla banken, bloggen och maila hem till barnen. Skönt!

Vi har varit på bypuben Kelehans och ätit.



Äntligen fick jag min dubbla toast med skinka och ost, glass till efterrätt och en Guinness förstås. Kärestan som haltat med till puben åt en egenkomponerad burgare med riktigt bröd (inte bara luft) och pommes frites förstås. Det får man jämt här om man inte säger ifrån. Allt var jättegott

            Såsutbudet till hans mat + en Tartarsås som han åt upp.






Billigaste notan hittills, vi försöker förstå vad normalkostnaden är för att ha lite koll på vår resebudget, men det är svårt.
1 pint Guinness kostar här 3.90 E, mot 5 E i Dublin.
Vi åt alltså en dubbel toast, en burgare med pommes frites, en glassdessert, 2 pint Guinness och en Jäger. Summa 25 Euro.



På väg till puben passerade vi en kyrkogård och med tanke på mitt något bisarra intresse för dylika, i synnerhet utomlands, stannade vi till där.


                                  De för Irland så typiska högkorsen


              Gravarna är inte riktigt som man är van hemifrån



Nu är det kväll/natt. Vi slår läger här i 3 dagar har vi bestämt.

                         Aranöarna nästa hoppas vi!