Leontina

Fortfarande onsdag 24 juni

När vi kom av "Sky Road" var jag fikasugen och bara någon av oss säger det, så blir det lika för båda. Sånt är praktiskt.

Nu började det bli tätare med får som gick längs vägen och betade. En del var precis bredvid bilen.




Vi stannade på ett ställe efter vägen som hade flera butiker inom huset, som sålde irländska hantverk "AVOCA" hette det. De hade inget café, men underbara tvålar som jag köpte en till mig och en till kärestan för att han var en så bra vänstertrafikchaufför.

Tjejen som arbetade där, rekommenderade oss att åka till Letterfrack och fika på Curragh Restaurant.
Vi är ju vana att göra som folk säger här på Irland och denna gång visade det sig vara ett bra val.

Jag blev bjuden av kärestan på ett äkta "Cream tea" och det tog han själv också. Sen tog han salt i teet, istället för socker och det blev förstås en lite konstig smak, t o m efter att ha försökt sockra bort saltsmaken, tyckte han att det smakade LITE konstigt, sa han. Jag tog en tesked och det smakade helt enkelt PEST!

Jag tog hans kopp och gick till flickan i cafeét och förklarade vad som hänt och det tog bara ett par minuter, så fick han en ny kopp och en ny kanna te.

Sen kom hon med våra varma scones, svart vinbärssylt och grädde och just då var livet 100% perfekt.
Det var definitivt inga Dublinpriser heller, det kostade bara 7 Euro.



Tillbaka nerför gatan en liten bit, där var infarten till Connemara Nationalpark.

Mycket välordnat, det fanns en liten utställning om trakten, om torvbrytningen och även om flora och fauna.

Efter det gick man vidare till Visitors Center och där fanns en kvinna som informerade om de olika vandringslederna.
Det fanns från 15 minuter till 3 - 4 timmar. Med tanke på den nyläkta knylan valde vi 30-minuters, som var 1 ½ km och en bit upp på berget, så man fick en fin utsikt.

Solen gassade och vi hade inte gått långt förrän strakbenet med knylan gick i strejk.
"Men vad då", sa jag. "Jag går själv, för jag vill gå".



Han gick tillbaka och jag upp i branten som den bergsget jag är. Sen stod han därnere och vinkade till mig som kavade iväg uppför berget.

Det var en otrolig utsikt där uppifrån och jag är glad att jag gick den lilla slingan. Upp var hur lätt som helst, men ner stupade det brant och Birkenstock var kanske inte de bästa klättrarskorna, även om de är helt fantastiska i princip överallt annars.





Jag tog mig ändå ner rätt okej, det var flera som stod stilla, eller bara tog ett steg då och då i nerförslutet, med gott om lösgrus och hur hade inte både den nyläkta och den oskadade knylan kunnat bli helt demolerade pga denna prestation, som det var att ta sig ner?



Vatteninköp och toabesök, en ständigt återkommande aktivitet för oss, i slänten vid bilen satt särbon och väntade.

Jag är något osäker på det jag nu skriver, men jag tror det är så här: Connemara Nationalpark har 4 av 12 toppar i bergskedjan och så gott som samtliga är ganska välfotograferade nu, från bilen och berget och olika håll.
Där jag gick hette det "Diamond Hill".
Det var soligt och varmt och i brist på AC fick vi köra KD.

Rolig irländsk vägskylt vid nationalparken.



Bara en bit från Connemara ligger Kylemore Abbey alldeles bredvid vattnet - ett riktigt sagoslott med tinnar och torn.





Det byggdes av en magnat - Mitchell Henry, från Manchester, som gåva till hustrun och han lät anlägga trädgårdar genom att dränera den fuktiga sluttningen. Detta var i mitten eller slutet av 1800-talet. Så dog både hustrun och dottern och Henry sålde slottet som blev ett nunnekloster.

Idag är det en exklusiv internatskola för flickor, som drivs av nunnor och som besökare får man hålla tillgodo med parken och allt som kan byggas upp runt turism. För att se detta skulle de ha 12 Euro/person, så vi nöjde oss med att titta på exteriören och ta en del kort alldeles gratis, vi hade en del kvar av vår dagsetapp och dagen hade hållit på ett tag.

På parkeringen stod en riktigt fin bil, den var röd och bilexperten i mitt sällskap sa :"Jaguar."



Vi fortsatte och kom till Irlands enda fjord - Killary Fjord. Där var fullt med laxodlingar i hela fjorden. Det var väldigt vackert och påminde en hel del om Norge.



Längst in i viken ligger den vackraste platsen på jorden enligt Mike W (det är han på puben) Leenane. Det skulle vara en liten stad vid foten av berget och med sjön framför - SOOOOOOOO BEAUTIFUL ! ! ! Visst var det fint och Leenane låg i slutet av fjorden, inte vid någon sjö och inte var själva samhället något märkvärdigt heller. En ordinär småstad med ett vackert naturläge, men tycker man om en plats av någon anledning, tycker man oftast att den är vacker.



Jag var passagerare och hade kunnat börja slappna av. Vi åkte förbi en massa torvtäkter. Nästan överallt där vi for fram var det torv och torvbrytning. Torven torkar staplade som vedträd i små kasar - minilappkåta.
Utställningen vid Connemara kunde tala om att tillgången på torv minskar i oroväckande fart och fortsätter man bryta i samma omfattning som nu, så kommer all torv att ta slut inom 100 år.





När jag hoppade ut för att ta kort på kasarna och torvbrytningen var marken obehagligt mjuk och gungig under mig  och lite fuktig också. Jag fick en känsla av att jag kunde åka igenom, fast vart då?

Det var vackert var vi än åkte. Stora buskage med röd fuschia, sen ibland några blad som liknade rabarber, fast spetsigare. De fanns i enorma sjok till enstaka stånd precis som rabarbern växer. Någon som vet?



Det fanns också mycket digitalis, mörkt cerise och väldigt kraftig. De stod också bredvid vägen i massor, mitt bland enar och gräs.

När vi såg den här stengärsgården rakt upp på det branta berget, satt vi ett tag och begrundade hur tungt och slitsamt det måste vara att leva som djurbonde i ett så kuperat landskap.



Efter Maams Cross blev det raka vägen hem och jag behövde inte köra mer. In och vila och maila, samt kolla tillståndet på bankkontot.
Promenad till puben för att äta. Mike W hade surrat om att det skulle vara barbecueafton och grillat är alltid gott.

Nog var han där, tillsammans med en annan man Tony....



.... och barbecuraftonen pågick utanför, där allt utrymme var bokat av bankfolk som hade personalfest. Så var det med den grillningen. Jag åt min favorit - dubbeltoast och sallad och kärestan sin burgare med pommes frites.

Vi satt ett par timmar och pratade med Mike och Tony. Tony var bilmekaniker och hade en del av sitt arbete på alla tre Aranöarna. Mike talade och talade och berättade det ena efter det andra, bl a om en ny girlfriend som var psykiater och hade diagnosticerat honom som hyperaktiv. Jag är benägen att hålla med, men han är lika snäll och trevlig ändå, även om han har AD/HD eller något dylikt. Uppvuxen med 8 syskon och precis i mitten kanske man blir lite extra spattig dessutom.



Här är Mike med två bröder som tillhörde de verkliga stamgästerna på puben. De gillade att bli fotograferade och den yngre, han med hatten där bakom, ville gärna låtsas vara blyg. De var jättegulliga!

Hem vid 23.00 och direkt i säng. Vilken lång och innehållsrik dag vi haft!