Irland dag 7 - Connemara del 1

Onsdag 24 juni

Natten har varit aningen svår, två lite för välsolade människor, om än ofrivilligt och samma kamp om täcke på eller täcke av.
Jag har lyckats bränna mig på baksidan av båda överarmarna, så det har varit nästan omöjligt att sova på någon sida.
Knylan däremot verkade helbrägdagjord efter cyklingen, för han går normalt igen.

Inatt har det bott två italienska gossar här i huset, förutom oss. De var jättetrevliga med urdåliga på engelska. När jag frågade hur länge de varit här, svarade den ene 29 år (sin ålder). Den andre sa på italienska att jag inte frågat efter hans ålder och tänk, det förstod jag. Vi skrattade gott alla fyra och hade ett halvhaltande samtal. De var från Turin och hade också varit på Inis Mór igår och när de sa det tycker jag mig minnas att jag sett dem där. Större än så är inte ön.

Frukosten för min del var LJUVLIG. Jag valde yoghurt med färsk frukt och bär. 
                                                   SAGOLIKT GOTT!



Särbon valde ägg och bacon, men bad om löskokt istället för stekt. Han fick två löskokta och bacon som han nästan kväljdes lite av. Han har svårt för den vita kanten, hur knaperstekt den än är. Jag däremot, har alltid haft en förkärlek för fett fläsk, så jag rävade åt mig den med sån fart att jag råkade få med en bit äggskal också och det som är så otäckt att tugga på.

Vi tog det lite lugnt och packade med oss gåskor, regnjackor och extra tröja. Som tur var tog jag med solskyddskrämen också, men det var mulet när vi for. Jag körde, men hade för avsikt att överlämna ratten till särbon framöver.

Vi passerade en del hus till salu, det här bland annat - mysigt tycker jag!



Ju längre från Galway vi kom, desto bättre blev vädret och efter ett tag kändes det vara dags att lämna över ratten. Knylan var läkt och fantasin tröt för den blivande chauffören och jag såg fram emot en avslappnande biltur som passagerare.

HJÄLP, vad spattig jag blev - och vad nära kanten han körde - "Hur himla fort kör du egentligen?" - "Känner du dig trygg?" - "OJ, jag skulle kunna plocka en bukett blommor rätt ut genom sidorutan i farten" osv osv.

Jag hade ingen aning om att jag skulle leva med så i hans vänstertrafikkörning. Det pirrade i vaderna och jag satt och höll fast mig genom att kröka tårna rent instinktivt.
Tack och lov släppte det lite efter ett tag och sen kom vi så passligt till "Quiet Man Bridge" och den ville jag se utan att ha en aning om vad det var.

Det var en fin, gammal stenbro med två valvöppningar över en liten bäck, precis bredvid den s.k. stora vägen.

 


Kontraster! Husen stod mitt emot varandra på varsin sida vägen


Någon hade fiskat i den fina bäcken kunde vi se. Lina, krok och mask satt kvar i ledningen ovanför bron.




Vi spankulerade runt där en stund, det var skönt och jag såg en kolsvart tupp som gick och sprätte på gårdsplanen på huset närmast bron.

Vi åkte vidare och rastade vid en turistfälla när vi började närma oss Connemara.



Där fanns Connemarajätten, inget någon av oss stött på i vare sig litteratur eller folkmun. Förmodligen något för att locka turister att stanna.



Det lyckades bra, för vi stannade och fler med oss. Det var väldigt vackert, med en liten sjö, stora rhododendronsnår och digitalis mm. 



 Lite affärer för turister fanns också, bl a en "Bookshop".



Efter ett tag kom vi till Clifden. Där hade vi fått tips av Mike O, vår värd, att välja "Sky Road". Vi lyckades hitta den och nu var ostvägen i Kroatien nära kändes det som. Det var bara att anpassa fart och körsätt till situationen och den var: Många turister i bilar och bussar, smal väg, backig, kurvig och få parkeringsplatser.

Vi gjorde flera stopp och vad roligt det var att ha med kikaren, den som särbon for hem och hämtade kvällen innan vi skulle stiga upp 4, för avfärd mot Arlanda.

Det var otroligt vackert med vyer ut över havet, små gårdar, djur och grönt, grönt överallt. Där fanns även en slottsruin Clifden Castle, som säkert sett ut som ett riktigt slott med rundtorn osv.









Helskinnade kom vi ner och fortsatte mot Connemara Nationalpark.

Fortsättning följer


Kommentarer
Postat av: Inga M

Connemara är dessutom namnet på en trevlig ponnyras. En sådan häst hade vi tänkt köpa åt dottern en gång i tiden, men de var så dyra så det fick bli en blandning av arab-welsh mountain istället. Han var ju förstås vild och galen men det gick bra ändå.

2009-07-13 @ 00:02:37
URL: http://inga.blogg.se/
Postat av: Suss

Inga, TACK, det är pga hästen som jag alltid tyckt mig känna igen namnet Connemara. Så var den funderingen ute ur hjärnkontoret.

2009-07-13 @ 11:23:06
URL: http://leontina.blogg. se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0