Leontina

Vid Engelsbergs bruk finns en permanent skulpturutställning - skulpturparken. I alla fall trodde jag det fram till i lördags.

När vi rullade in där säger särbon att han hört något om att de visst hade rivit det vi var och tittade på förra året. Det var delvis sant. En del av det gamla fanns kvar, men en ny spännande utställning var på gång.



Häftigt tyckte vi, som gillar sånt här och mycket belåten läste jag på affischen.
MEN, vad var det för konstiga röda grejer överallt längs stigen, där konsten brukar stå?



Jag började omedelbart orera om vad det kunde vara, varför såg det ut så där och hur hade de tänkt, skulle man lyfta på skynkena för att få se konstverken? Jag menar, har man som jag haft härdsmälta i huvudet var det inte så där jättelätt att hålla reda på dagens datum. Det kunde särbon.
Vi var där den 30 maj och utställningen skulle pågå 31 maj - 27 september! ! ! ! ! !

ÄR DET INTE SÅ HIMLA TYPISKT?

Vi kom en dag för tidigt, fast vi hade förstås ingen aning om att det skulle vara en ny utställning. Det hade dock varit en liten bonus som vi nu missade nästan helt.

Som tur är kan man åka till Engelsberg mer än en gång om året, alltså kanske vi får se allt nästa gång.

Vi gick iväg på stigen, genom parken och den här underbara spegelglaspyramiden fanns i alla fall kvar sen tidigare.




Strax bortom den står nya övertäckta saker som jag gärna ville se. "Äsch," sa särbon, det är bara gamla avloppsrör ser du väl".
Då vaknar genast anarkisten inom mig och jag bara måste fram och glutta lite.



Det ser onekligen ut som avloppsrör, men helheten kanske ger en annan bild?

Vi går bort mot Lars Vilks träkonstruktion, så likt den på Högen och även hans konstverk Nimis i den av honom skapade staten Ladonien nere vid Kullen i Skåne.


                
                    Kan detta vara nyckelhålet till "Livslögnen?"




Där står ännu en med rött skynke på sig, nog är det något aplikt därunder alltid. Medan jag begrundar det går särbon runt Vilks skulptur och efter en stund frågar han mig vad det är egentligen. Ja, vad ska jag svara? Det är en massa brädor ihopspikade kors och tvärs och egentligen har jag aldrig brytt mig särskilt mycket, för det är inget jag vill ha hemma i radhusträdgården. Det är lite udda, lite roligt, lite fult och mycket annorlunda, men jag vet inte vad jag ska svara.

Jag kan inte motstå att glutta lite under det aplika vid sidan om bygget, för skynket sitter löst. Jag är noga med att lägga tillbaka det och t o m lite bättre än innan.



Jag går vidare och lämnar Vilks servicehus bakom mig, för på bron står en man och håller på med något vid de kommande röda skynkena. Jag frågar om jag får fotografera, men han vill inte vara med på bild. "Jag står här och skär", säger han.
Aha, jag har kanske träffat på konstnären till verken bakom de röda täckelserna. Jag får däremot gärna ta ett kort på framsidan av det han grejar med på baksidan. Jag tror han står och sågar av en bult som håller fast ansiktet. Det står flera pelare i rad på bron, men bara den här är till hälften avtäckt. FIN, tycker jag!




Nu har vi kommit till slutet av parken och mest sett rött tyg. Där börjar en liten stig - Fiskodlingsstigen - och mannen på bron säger att det är bara en liten bit att gå, så kommer vi runt och tillbaka där vi har motorcykeln.



Då går vi iväg i våra varma, tunga motorcykelbyxor och dito stövlar. Det blev fort ganska svettigt!



Möter en ny skylt efter en stund, som också ser ut att fungera som viloplats.



Vi går mot bruket och passerar en massa vattensamligar. Fiskodlingen är nog ett minne blott!



Till slut är vi framme vid parkeringen igen och där går en ung man som är betydligt mer anarkist än jag. Han har avtäckt den stora gorillan som ligger där i all sin prakt och det röda skynket skyler inte så värst mycket av honom.


Vi tar en sväng förbi en av bruksbyggnaderna innan vi vänder hemåt igen.  Det finns gott om fina hus kvar, det här ett av dem. Jag tror det hör till masugnen.