Åkerby hit och Åkerby dit

Ända tills i söndags var jag helt övertygad om att Åkerby låg i Nora. Förvisso gör det det, men jag visste inte att det fanns ett till, mycket närmare.

När vi lämnat julmarknaden i "Holmagata", hamnade vi som så många gånger förr rätt ut i obygden. Den verkar faktiskt finnas lite överallt.

Vi passerade en massa enstaka gårdar, några i flock och även ganska många övergivna ställen. En del är säkert sommarstugor numera, andra kanske helt enkelt står tomma.

Jag far illa när jag ser äpplen som bara lämnas åt sitt öde.




Både gula och röda, fullt på både marken och kvar i träden. Synd på fin frukt!

Mitt i alltihopa uppenbarade sig plötsligt Åkerby Hembygdsgård och vi visste inte ens vart vi var. Vi hade tagit den ena smala grusvägen efter den andra. Ett tag såg jag Högen, ett tag ett vindkraftverk och vi hade inte åkt särskilt många mil, men vi visste inte var vi var.

Åkerby Hembygdsgård. Vilket Åkerby undrade jag, utan att få svar av lokalsinneoraklet vid min sida.




Massor med små röda hus, en del med gräs på taket. Vi stannade!



Det regnade lite lätt, vilket fick oss att förstå det sinnrika systemet med uddar på översta trälisten. Där rann dropparna av, för att landa på nävret som vattnet bara gled över och ner på marken.

På stora huset fanns moderniteten hängrännor.



Tack och lov inte av plåt.



Det var så idylliskt med alla de små husen, vart och ett för sitt ändamål.




Vi strosade runt en bra stund och bara njöt.

Kärestan ropade på mig och ville visa dörrhandtagen, dels på porten in på gården, dels på "stora" huset.




Jag var nyfiken på interiören och den gjorde mig inte besviken när jag gluttade in genom fönstret.



Då hojtade han igen.

"Kolla, där är en cykelverkstad, undrar om de har "Never parture"? De som följer min blogg fattar lätt det där med Never parture.

Jag var inte sen att glutta in i ett fönster till.



Tillbaka upp till boningshuset igen, för där hade jag upptäckt blommande malvor. . . .

Det var den 22 november och malvorna blommade, både rosa och vita. De var inte ens frostnupna, bara lite gula i bladen.



Det är inte klokt tänkte jag och stirrade rakt upp på den delvis blå himlen och fick se taket på det närmaste huset.
Där uppe var en vällingklocka.

Vilken otroligt idyllisk plats, med massor med gamla attribut som får en att tänka tillbaka på tidigare generationer och fantisera om hur de levde.



Vi hade dock ett ärende och hur grönt och skönt gräset än var, var vi till slut tvungna att åka vidare.




Blommande maskros också, var det verkligen den 22 november?????

Hit kommer vi att åka tillbaka i sommar!


Kommentarer
Postat av: anne

Mmmm....Jag älskar att spankulera kring gamla hus och gårdar och spana efter spännande upptäckter! :)

2009-11-24 @ 19:05:06
URL: http://annnne.blogg.se/
Postat av: Mia

Ja, tänk så många vackra hembygdsgårdar/parker det finns! Fina hus du visar!

2009-11-24 @ 23:19:18
URL: http://miatankar.webblogg.se/
Postat av: britten sa....

va härligt med såna utflyker...jag brukar besöka hembygdsorådet hemma i norrland när vi är uppe...underbar miljö...

2009-11-25 @ 10:46:32
URL: http://glitteroga.blogg.se/
Postat av: Suss

Alla, Vi är tydligen rörarde överens om tjusningen med gamla gårdar. Historiens vingslag brukar kännas på sådana här ställen.

2009-11-26 @ 13:39:45
URL: http://leontina.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0