Leontina

Nu inleds vår hela sista dag.

Det är med sorg i hjärtat jag konstaterar detta. Å andra sidan kan det vara bra att hinna vila ut efter semestern, innan det är dags att arbeta igen.

C har varit en mästare på att göra program för oss. Vi är djupt tacksamma!

Vi gav oss sovmorgon och hade klockan på 8 istället för 7. En snabbis ner och tog lite kaffe, sedan till hålet för att dricka en spansk champagnefrukost. Det var nästan inget folk där när vi kom.



Varsin varm skink- och ostmacka fullbordade denna kulinariska utsvävning, i en för oss tidig timme.




Efter denna profana nattvard var det helt rätt att gå till katedralen.





Väl där, var A t o m på väg in i en biktstol. Katedralen kostar att se, men så här tidigt är det gratistid och det har vi verkligen anammat. C har stenkoll på sånt.



Vi var och tittade på St Eulalias ankor......







......och framme i katedralen hade hon sin alldeles egen krypta.



Glad får man inte vara mitt i andligheten, i alla fall inte så det hörs. Om jag drabbas av någon förbannelse idag är det "La Concierge" i katedralen som ligger bakom. Där kan man tala om onda ögat, när jag skrattade tre ha ha ha. Uppenbarligen helt fel beteende på den platsen.

Ingången till helgedomen kantades av tiggare, influgna från något östland, Fyra på ena sidan och en på den andra. Alla mumlar och krafsar nästan på en när man passerar, alla utom en som satt och drack sitt morgonkaffe från Starbucks.

Sedan hamnade vi i en rolig designbutik för återbruk, där det var tillåtet att fotografera.







C ville gärna bli spegelvänt fotograferad, så hon skulle känna igen sig!



Passerade gullig badrumsinredning i ett skyltfönster -



- och en kreation som i alla fall inte jag tänkte köpa.



Däremot har jag köpt mig ett leopardplagg.

En väldigt mjuk och skön lila sjal. Lila och leopard betyder sista chansen och klimakteriekriterier fick jag veta. Tur att sånt undgått mig genom livet, så mycket lila som jag har haft.

Boquerian nästa.



Mycket ätbart under samma tak. "Glada," nyslaktade smågrisar, fiskar på is, skaldjur, vackra fruktarrangemang, ostar på rad och korvar och skinkor i taket och mycket, mycket mer.















MEN VAD ÄR DETTA MITT INNE BLAND STÅNDEN?????



Tillbaka till maten!!!!!!!!!








Vi köpte varsin färsk fruktdryck à 2 euro. Jag valde hallon och det var gudanektar.

På utvägen köpte jag en lufttorkad korv, helt ospecificerad kan man säga. Den är säkert god!

Sedan blev det mer små butiker hemåt också, trånga gränder



En titt på en kvinna med ett växande träd i skallen, nästan i alla fall.



Och avslut på "grisaffären" hemma, namnet pga en massa terrakottagrisar i skyltfönstret. Jag köpte julklapp igen, en till mig och en till syster Anna. Onämnbar, för hon läser min blogg.

Hem till hotellet för en kort stund och sedan ut igen. Just nu, i skrivande stund, har vi vätskepaus på Joan de Borbo, där C fick syn på en irländsk pub. Jag har sugit i mig en Guiness. Dem kan jag inte känna att jag dricker, som när jag släcker törsten, dem suger jag i mig.



Vi har hamnen och Montjuic till höger, solen rakt på oss och allt är bara så njutbart.




Snart dags att gå, men jag ska kolla av hur de har det på facilitetsfronten innan vi går vidare. Jag tror mina damer gärna tar den lilla väntepausen med jämnmod här i solen.
Betyg 5, klart bra, men dålig lukt!

När jag kom tillbaka hade en sprillans naken man nyss cyklat förbi, tror jag har sett nakna karlar förut, men jag hade gärna sett en på en cykel. Hade han herrcykel med ram? I så fall - PTV eller PTH?

Vi strosade i sakta mak ner mot stranden.



                Sanden! Havet! Solen! Vinden! - Fulländat!






Vilken njutning!

Sanden var torr, så det var inte många som byggde sandskulpturer, men några såg vi.



(ETNA ! !  Det är en liten krater på toppen, som det ryker ur)



Vi fortsatte mot Port Olympic, mot guldfisken som glimmade därborta i fjärran.



Jag var tvungen att gå ner till havet, plaska lite och plocka några snäckor. Lite kallt, men fotbad var lagom. Jag gick där i vattenbrynet ett tag och njöt, men till slut var jag tvungen att se till att vi blev en trio igen.





Framme hos fisken, fin, men "bara" ett gallerskal!




Ett annat konstverk därnere vid stranden.



Efter fisken vände vi och gick parallellgatan tillbaka och in i Barceloneta för att hitta ett matställe.



Vi förkastade ett par, men nu har vi suttit och häckat på Pasa tapas ett par timmar. God trerätters, jag åt ett par skinkrullar med legym- och äggfyllning, sedan revbensspjäll med potatis och aioli och till efterrätt, för här var det inte dessert, någon gul kräm som var den minst goda av dem jag provat.





Idag var det äntligen dags för mig att få en carajillo, dvs en kaffe med cognac. Det var inte alltför otäckt kan man lugnt säga och inte nog med det, både C och A ville ha varsin.

OCH INTE NOG MED DET, den var inte otäck alls, så vi var tvungna att ta in varsin till. De var väldigt små kan jag tillägga.



Efter restaurangbesöket gick vi hem en stund, det var tal om siesta, men inte ens en liten "nap" kunde vi unna oss. Vi bara hörde hur det susade i vindens skugga: "Hålet i väggen, hålet i väggen, hålet i väggen".

Rappt iväg igen, in i hålet, fick oss varsin cava och se, där stod han. Han som ville bli svåger med C och mig. En man som visade stort intresse för vår "syster"A. Den tilltänkta var dock inte alls intresserad!

Citat: "Fort ut, jag har fått ragg. Det är den där med flaskbottnar till glasögon och jag vill inte ha med honom att göra".

Vi buffade oss ut, fnittriga och yra. Jag hade fått fötterna duschade i cava och även en lättare handtvätt. Det var en tjej som tydligen glömt bort att hon inte druckit upp innan hon började tala på sydeuropeérs vis, dvs med hela kroppen och i synnerhet med armar och händer. Det flög små skvättar åt både höger och vänster (där stod jag) och till slut var glaset tomt. Så har jag fått den erfarenheten att lägga till alla de andra.

Snett emot hålet låg väskbutiken vi var inne på första dagen och nu var det dags.

Det fanns en väska som matchade C.s stövlar från Italien, dessutom var den extra lätt och nu hade vi tagit med  oss min resevåg + A.s måttband, så man kan lugnt säga att vi hade full beredskap om de hade tänkt lura oss.

Idag var det tanten som sålde och då kostade väskan 59 E, men det gick inte. C pekade på hennes man/mannen i affären och sa att han gett henne ett annat pris. Diskussion, bla, bla, bla och sedan kostade den 50 E. Så hade C shoppat loss.

Själv hade jag klarat av min shopping på hålet i väggens, affär. En stor, lite lagrad Manchego för 37 E, 3 korvar, 1 burk sardiner och 1 calamares. Det gick på nästan lika mycket som väskan! Så glad jag är över den osten, jag som är så galen i Manchego. Nu får jag väl äta så jag blir nöjd!

Sedan "vinglade" vi hemåt, ja inte C, hon hade ju väskan som stödkrycka, men Oasis är turligt nog bara 1 kvarter bort, så det gick bra även denna gång.







Väl hemma på sängarna släppte koncentrationen direkt och A lyckades placera sina solglasögon någonstans uppåt huvudet, där det inte ens gjorde tjänst som diadem, än mindre något att betrakta världen igenom.




Detta får hon nog sätta sig och skriva en betraktelse om framåt natten.

Jag "gosade" lite med min nya kelgris - manchegon.



Vi vilade lite, sedan gjorde vi ett superryck och alla började packa. Det lindades plastpåsar och kläder runt ömtåliga saker och vi småpratade lite för oss själva, för det mumlades vid alla 3 sängarna, där vi hade våra väskor uppfläkta på respektive säng.

Hur vi nu höll på var klockan plötsligt 19.30 och vi fick lite bråttom. Vi nästan power-walkade till Musikpalatset och C ville hämta ut vår biljetter.



Det blev nobben direkt, för det fick man minsann inte göra förrän klockan 20.00 och dessutom inte i den luckan. Hon flyttade sig till anvisad lucka och där stod en röd stoppkloss i luckan och klockan var 19.57, kön växte.

19.59 fick hon då äntligen lämna in lappen och fick ut biljetterna. Lite Asienvarning !

Ut i natten, för serveringen i huset var inte tillräckligt sunkig. Vi hittade en BAR en bit bort och där fanns stolar med sönderskuren sits och inga dukar på borden. Den var bra!

C och A fick inte köpa varsitt glas cava, det är helt normaliserat annars i våra liv numera, t o m i mitt - kors i taket!

Det blev varsitt rött och jag visade fram mitt nya, nedskrivna kom-ihåg-ord: carajillo. Senioren i baren frågade den yngre mannen något och fick svar, sedan utbrast han: "AHA, coffee, brandy" och verkade tycka att jag gjorde ett toppenval. Jodå, det var lika gott denna tredje gång.

Tillbaka till kvällens höjdpunkt och nu är det nästan omöjligt att skriva om allt det sköna.




En otroligt vacker byggnad och vi satt högst upp under ett fantastiskt tak och vackra lampor. Längst fram satt vi också och huvudena gick från sida till sida.







Först var det orkesterstycken av Mozart.



Sedan tågade kören in. Inga syntetkåpor här inte. Ej heller röda sjalar. Svarta, tjusiga sammetsklänningar och vita, konstfullt knutna sjalar. Halva kören hade den åt vänster, halva åt höger. Otroligt stilfullt!



Requimet var helt 100 % supervackert. Vi sa inte ett knyst till varandra, vi bara njöt!

Det var en höjdarkväll, en perfekt avslutning på en perfekt semester med Tres Altos.

Vi knallade hem i natten, var in på Sagardi och beundrade alla vackra tapas, men ingen var hungrig. Det blev ännu en tur till supermercato för lite nattvatten - dvs cava och en breezer till mig.

Väl inne på Oasis fick vi sällskap med trenne bastanta hausfrauen, trodde åtminstone jag. De hade halvfärgat, rödaktigt hår alla tre och ganska hög matchvikt. Vi flamsade inte ett dugg, sa ingenting, utom när hissen plötsligt stannade på 4:an. Då fnittrade jag till och sa: "4:an, jamen här bor vi ju inte".

Då stegade en av dem förbi mig och hon var då inte alt, snarare bas och sa: "JAMEN, det gör vi!!!"

Vi blev knäpptysta och höll andan tills hissdörren stängts, men då fick vi en "Tres Altos attack" och C säger: "Inte ser väl vi ut så där?" Det blev vi inte direkt tystare av. Men, vi tittade oss i spegeln och var rörande eninga om, att så ser vi inte ut!

Väl inne på rummet packade vi ännu mer, sedan blev vi less. Replik från A: "Nääää, fy vad tråkigt, det är sista kvällen, vad ska vi göra?" Mer flabb blev det förstås. C befarade att dörrsmällandet skulle börja igen, som den där kvällen när någon visade sitt missnöje med att vi hördes. Med tanke på hur roligt vi haft, borde dörrarna hänga löst på vart och vartannat rum här.

Jag håller med A, men vi är redan igång att planera nästa Barcaresa.

Knock, knock och hål i väggen!