Reflektion över dygnet och brutna skelettdelar

Dygnet har 24 timmar och jag har en tendens att vända på det så fort jag är hemma/ledig mer än 3 - 4 dagar. Jag kanske var nattdjur i någon annan tidigare dimension?

I förrgår hörde jag klockan slå 3 innan jag somnade.

Igår släckte jag redan 1.50, då var jag trött, men så hade jag också gjort 2010 års premiär som bilförare.

Jag upptäckte att jag kunde växla med hjälp av gipset. Det var bara 5:ans växel som inte gick att få i annat än med vänstern. Jag hade tid för klippning och skulle till Järle som ligger mellan Örebro och Lindesberg.

Min färdtjästchaufför arbetade så det var bara att ge sig iväg. Jag skulle inte ha gjort det om jag fortfarande hade haft ont, men det släppte nästan helt i helgen. Nu tror jag det lilla onda jag känner kommer av att gipset klämmer.

Imorgon ska jag på återbesök, då blir jag nog av med det. Då släpps en liten, spinkig, säkert rätt äckligt inpyrd, arm ut i ljuset igen. Spännande ska det bli, för jag har aldrig varit så här bruten förr.

1979 bröt jag ena lilltån, det är all tidigare erfarenhet jag har av benbrott.

Då sprang jag barfota i full fart på en skogsstig. Jag arbetade på fritidshem i Umeå och vi var på utflykt på våren till en stuga vid havet. Ett av barnen sprag ner till vattnet och jag som nyss tagit av mig barfota rusade efter. Mitt på stigen stack upp en sten som jag missade i farten och i den smackade jag in ena lilltån så att den ställde sig rakt ut i nästan 90 grader.

DET KÄNDES!!!! Det minns jag än.

Vi skulle vara där hela dagen och det här var det första som hände! Vad skulle jag göra?

Jag tittade på den spretande tån och insåg att så där kunde jag inte gå hela dagen.
Havet var kallt, jag gick ner och doppade i foten tills den nästan var bedövad, sen tryckte jag tillbaka tån så gott det gick!

DET KÄNDES OCKSÅ!!!! Fast ändå lät det sig göras.

På kvällen var jag till en kompis som är tandläkare. Han röntgade min tå på mottagningen och det var två brott på den, den var dock inte helt av.

På akuten skrattade de åt mig, satte på två tejpbitar och skickade hem mig med rådet att sova med foten på en kudde.

Räntgenplåten cirka 2 x 3 cm har jag kvar än!

Kommentarer
Postat av: Thalina

Du är tuff du.Inget verkar vara svårt för dig.ha det gott kram Thalina

2010-01-19 @ 17:42:16
URL: http://thalina.blogg.se/
Postat av: anne

Det hade jag velat se; en fot röntgad hos tandläkaren!!!:)

2010-01-19 @ 18:12:13
URL: http://annnne.blogg.se/
Postat av: Inga M

Oj, det där med tån lät väldigt ont!



Skönt att handen i alla fall inte gör ont längre. Fnissar när jag läser om hur Du ska ta fram en unken spinkig sak när gipset blir borta.



Förresten: Jag har fått napp på min vän, Ingrid Hult från realskolan. Vi har fått kontakt via Facebook. Helt fantastiskt. Jag kapade liksom alla linor när jag flyttade till Värmland och jag har ångrat det jättemycket. Man ska inte slarva bort goda vänner, jag kan bli avundsjuk när jag läser om hur Du har haft Dina kvar genom hela livet.

2010-01-20 @ 06:33:27
URL: http://inga.blogg.se/
Postat av: Suss

Thalina, Ibland bara måste man! Fast nog kan jag också ha det svårt med vissa saker, i synnerhet sånt med hög äckelfaktor! Kram.

2010-01-20 @ 18:02:49
URL: http://leontina.blogg.se/
Postat av: Suss

Anne, Jag stod på golvet på ett ben, med den skadade foten mitt i tandläkarstolen. Sedan hade jag med mig min lilla röntgenbild till lasarettet, men de som sagt, bara skrattade åt mig.

2010-01-20 @ 18:04:08
URL: http://leontina.blogg.se/
Postat av: Suss

Inga, JO, det gjorde rejält ont. Tur man kan glömma smärta. Vad roligt med Ingrid Hult, jag tror jag minns henne, men det kan vara fel bild jag har i mitt huvud. Goda vänner är guld värt, håller med dig om det.

2010-01-20 @ 18:05:27
URL: http://leontina.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0