Leontina

Slutet på 13 maj

Jag måste bara visa lilla söta enhörningen, han kom inte med igår!



Hur otroligt konstigt var det inte att tänka tanken att bara passera shopen?



Det gick inte, den var proppad med frestelser och underbara saker. Även om vi inte skulle shoppa loss var det ljuvligt att bara gå där, titta och njuta. Pilla lite på olika finheter och acka och ooa över ouppnåeliga ting.

Jag har svårt att se mig själv i min minimala radhusträdgård, där jag "odlar" gräslök och rabarber, med de här handskarna på mig, men låtsas kan man alltid.



När jag vänder mig om för att visa I-M hur tjusig jag är, har hon fallit i trance över de underbara kaninerna som var mjukare än den mjukaste babystjärt.



Jag arbetade mig inåt, det fanns så mycket fint att titta på.




Ååhh, titta bara på vattenkannorna, det är ju inte klokt vad härliga de är.




Tyvärr vare sig plats i väskan, eller något större behov av en sådan.
Senare visade det sig att I-M hade köpt sig en, vilken lyckans ost!

Jag tittade på lite små djurminiatyrer, men den siames jag hoppats hitta lyste med sin frånvaro vart vi än var, så även här på Hampton-shopen.

Ugglorna var dock söta.



Jag hittade i alla fall en liten, liten julklapp till min kompis i Hallsberg. Den ligger och väntar inne i julklappsrummet på att det ska bli dags. Om 7 månader är det juldagen, tänk på det!

Till slut kom vi ut på första gården, där Henry VIII spelet började. Där tog jag en rolig bild på fontänen eller vad det nu var. På ena sidan sitter en staty, på andra en turist av kött och blod.




Lite vackra träd i de yttre trädgårdarna - de som var gratis att se.



             I-M hade koll, det lär vara ett näsduksträd.


De här som vi gick förbi var också fina. Rhododendron kanske?



                 Rhododendron helt klart, det ser jag!


- och ett gammalt träd med knotig stam, beskuret många gånger.


Nu lämnar vi i alla fall Hampton Court, passerar en vacker, guldig port -


 - och lämnar palatset bakom oss.


Vi var otroligt nöjda alla 4, men hungriga. Vi sökte ett matställe i Hampton, men det slutade med att vi tog bussen tillbaka till Sunbury och åt på en pub där. 




Herrarna drack varsin Guiness......



.... och jag en Ale som hette "Naked Ladies".



 Jag och kärestan beställde en Club Sandwich som visade sig vara av kolossalformat, vi valde smörgåsalternativet med tanke på att vi ska ut med hela kören och äta ikväll, inte hade vi tänkt att smörgåsen skulle vara en hel måltid. 

Typisk engelsk pub!



Säkert en stamgäst som gjort någon donation eller utmärkt sig på något vis.


Vi masade oss hemåt i sakta mak.....
 


.....och efter en stunds vila var det dags att ge sig ut igen.

Vi tog en lång, lång promenad ut från Sunbury Court, först strosade vi lite i närområdet.






Längs vår gata





Från mitt på bron åt båda hållen. Bron leder till en liten ö med hus mitt i Themsen.






Sedan valde vi en "Public footpath" och gick länge i ett grönt ingenting, då och då dekorerat med hundbajs på stigen.

Till slut kom vi fram någonstans och sedan gick vi säkert en timme gata upp och gata ner. Villor, villor, villor och massor med trädgårdsväxtlighet av olika kvalite och mängd.






Upprepade gånger frågade jag kärestan i vilken riktning Themsen låg och med hans vetskap om mitt lokalsinne viftade han lite vid sidan av oss och sa: "Däråt är det."
En stund senare vevade han på åt andra hållet och vem av oss som visste det hur faktiska förhålladet var, har jag ingen aning om. Jag hade nämligen föreslagit exakt motsatt riktning än vad han svarade första gången.

Så småningom kom vi fram till den busstrafikerade gatan och då blev det genast solklart även för mig,eftersom Themsen och gatan gick parallellt.

Klockan är 18.35. Vi sitter på uteserveringen vid Themsen, på The Magpie.



Ingen ur kören är här än och matsalen verkar vara stängd. Fåglarna kvittrar som galna, Yachtklubben mittemot har grillkväll och än är det uthärdligt att sitta ute.

Huset bredvid puben har en variant av trädgårdstomte på altanen.



Sista kvällen med gänget sa K-M när han föreslog att vi skulle träffas här. Vi får väl se hur många det blir, i synnerhet om man inte kan äta däruppe i matsalen, som nog många vill.

20.15: Vi är hela kören, Alla kom indroppande, en del gick igen, men kom tillbaka och det var en jätterolig kväll med mycket prat, lite mat och olika sorters öl och gruppkonstellationer.



Vår engelska körkompis J beställde in Fish & chips. Jag ser att hon inte ätit upp fisken och säger:
- Finish your cod, den är utrotningshotad!
- Är du Greenpeace? undrar hon, sedan pekar hon på sin tallrik där det ligger en stor hög gröna ärtor, som man alltid får till den maträtten och säger:
- Green peas! Vi bara tjöt av skratt, just då var det oerhört roligt......!



Vi hade en riktigt rolig kväll på The Magpie. En del åt, en del bara drack. Kycklingen tog slut, annan mat tog slut, servitrisen var helt ny, arbetade sin första kväll, övervåningen var bokad för ett party, platserna inne på puben tog slut. Vi bar in ett bord från uteserveringen och klämde ihop oss, det kom ännu fler och flera sorters öl tog slut.

Pubägaren bröt ihop, det är han i grönrandig tröja.



Han blev halvt hysterisk för att så många ville äta och det inte var förbeställt. Oproffsigt tyckte vi och någon frågade om man skulle få skäll för att man ville äta mat.

Sista portionen med kyckling innan den tog slut, vem var det nu som hade beställt den?
Var det A eller var det M?



Här diskuteras och funderas vem av dem som ska äta upp den.



Så kommer de på att de ska dela på en pommes frites, äta som Lady och Lufsen från varsin sida.




OJOJOJ, det blev svettigt, men det slutade med att A fick maten och M
fick in något annat som också var på väg att ta slut.



Hur som helst, till slut hade alla som ville fått mat, om än det inte var deras förstahandsval.

Vi pratade kors och tvärs och det var ett helt otroligt oväsen. Det var skönt att de inte spelade musik på hög volym också.

Det blev otroligt varmt, vi satt liksom instängda, längst in i hörnet på soffan och kärestan visade sig vara vig som en ormmänniska när han skulle ut på toaletten. Han bara dök ner under bordet som drogs ut ett par dm, sedan ålade han sig iväg utan problem, trots att det var en tvärslå där under. Inte nog med det, även jag dök ner under bordet och ålade mig ut när det blev dags för mig.

I rummet bredvid, där halva kören huserade, var det ont om bord, men de klarade sig bra med sina knän. Allt funkar om man bara vill!




Folk troppade av så sakteliga, så även vi och nu vid 23-tiden är vi snart sovande och det känns skönt.

Imorgon sista dagen med kören, sen blir det London.

Inte än, men snart GOD NATT!