Leontina

Jag var på Hemjord i Nora för att köpa lite kaffe och som vanligt blev det en hel del mer än bara det.  Allra mest blev det en massa prat. Den här gången fördjupade vi oss i våra krämpor.

Både Ann-Britt och jag har axelproblem.

Mitt: Pga att slämsäcken blivit överansträngd och inflammerad byggs det på med brosk för att jag inte ska kunna vara så rörlig att den irriteras. Då blir det ännu mer trångt, den blir mer inflammerad, mer brosk osv osv.
Nu är slemsäcken bortplockad och brosket bortslipat och det är bara att invänta att en ny, fräsch bildas. Det tar 6 veckor.

Ann-Britts problem är att hon är så sliten i axlarna att det inte bildas något brosk. Hon har för lite, det är som ett glapp där det borde finnas brosk och det leder till väldigt ONT!

Eftersom jag har noll skolning i medicin tycker jag att hon ska se till att reta slemsäcken så den blir inflammerad. Då borde kroppen reagera med att bilda brosk och vips blir hon om inte bra, så i alla fall bättre.

Så enkelt är det förstås inte, men nog är det lite underligt att vi har tvärtomkrämpor?

Tids nog ska jag börja som Astrid Lindgren och hennes syster. Istället för att tala sjukdomar och krämpor får det räcka med att säga :"Döden, döden". Det lär de ha gjort i början av alla sina samtal.

Foppa hade gått i ide, han gäspade lite mot mig och la sig ner igen.



Just när jag skulle gå fick jag syn på en väldigt fin skål. Det spelar ingen roll hur ofta jag är därinne, det dyker ständigt upp nya saker. Fast den här skålen hade funnits länge, sa Ann-Britt.



                         Den finns bara i 1 exemplar!