Barndomsdröm
När jag var liten visste jag ganska tidigt vad jag skulle bli när jag blev stor.
Jag skulle bli skridskoprinsessa! Det var bara så!
Det fanns inga konstfrusna isar på den tiden, utan det vara till att invänta vintern och med den även minusgrader, så att det frös på t ex Tisaren. Där hade vi sommarstuga och inte var den till för vinterbruk, men ibland skulle far och bror fiska och då åkte vi dit.
Sedan fanns "Dammen", den låg utanför samhället upp mot Hjälmsätter. Där åkte vi också skridskor någon gång, men mest åkte vi på den spolade banan i Tallbacken, nära där vi bodde.
Hur vi kom till dessa ställen utanför samhället har jag ingen aning om, för vi hade ingen bil och varken far eller mor hade körkort. Vi fick förmodligen följa med någon som hade, för inte kan jag tänka mig att de åkte moped med oss bakpå mitt i vintern.
Lånad bild
Jag var inte så gammal när jag fick mina första riktiga skridskor och det var konståkningsskridskor.
Det var säkert då drömmen tändes, för innan dess hade jag åkt på sådana med 2 medar, som spändes fast på skorna. På dem gör man inga konster överhuvudtaget, det är en konst i sig att ta sig fram.
De hette dessutom Sessan, så mitt livsval var givet i samma stund jag öppnade paketet.
Med dessa underverk på fötterna gav jag mig ut på isen och det var SVÅRT!
Nej, det var till och med JÄTTESVÅRT!
Fram kom jag stapplande och visst gick det lite bättre efter ett tag, men det var stört omöjligt att åka bakåt. Så fort jag fick lite grepp om tekniken, hakade taggarna i och jag ramlade.
Efter många, många sådana erfarenheter dök min reservplan upp. Om det nu var så illa att jag aldrig lärde mig backa, fick jag väl kapitulera och bli vanlig prinsessa.
Lånad bild
Så var det problemet ur världen.
Sedan gick det som det gick och jag är varken det ena eller det andra, men här om dagen dök ännu en chans upp att vara prinsessa, åtminstone för en stund.
I Kumla såg jag den här och där inne skulle jag kunna stå ett tag och låtsas.
Jag skulle bli skridskoprinsessa! Det var bara så!
Det fanns inga konstfrusna isar på den tiden, utan det vara till att invänta vintern och med den även minusgrader, så att det frös på t ex Tisaren. Där hade vi sommarstuga och inte var den till för vinterbruk, men ibland skulle far och bror fiska och då åkte vi dit.
Sedan fanns "Dammen", den låg utanför samhället upp mot Hjälmsätter. Där åkte vi också skridskor någon gång, men mest åkte vi på den spolade banan i Tallbacken, nära där vi bodde.
Hur vi kom till dessa ställen utanför samhället har jag ingen aning om, för vi hade ingen bil och varken far eller mor hade körkort. Vi fick förmodligen följa med någon som hade, för inte kan jag tänka mig att de åkte moped med oss bakpå mitt i vintern.
Lånad bild
Jag var inte så gammal när jag fick mina första riktiga skridskor och det var konståkningsskridskor.
Det var säkert då drömmen tändes, för innan dess hade jag åkt på sådana med 2 medar, som spändes fast på skorna. På dem gör man inga konster överhuvudtaget, det är en konst i sig att ta sig fram.
De hette dessutom Sessan, så mitt livsval var givet i samma stund jag öppnade paketet.
Med dessa underverk på fötterna gav jag mig ut på isen och det var SVÅRT!
Nej, det var till och med JÄTTESVÅRT!
Fram kom jag stapplande och visst gick det lite bättre efter ett tag, men det var stört omöjligt att åka bakåt. Så fort jag fick lite grepp om tekniken, hakade taggarna i och jag ramlade.
Efter många, många sådana erfarenheter dök min reservplan upp. Om det nu var så illa att jag aldrig lärde mig backa, fick jag väl kapitulera och bli vanlig prinsessa.
Lånad bild
Så var det problemet ur världen.
Sedan gick det som det gick och jag är varken det ena eller det andra, men här om dagen dök ännu en chans upp att vara prinsessa, åtminstone för en stund.
I Kumla såg jag den här och där inne skulle jag kunna stå ett tag och låtsas.
Kommentarer
Postat av: Ingrid
Det var väl bra att du hittade den där kronan i Kumla. Se nu till att du får stå där ett tag och uppfylla dina drömmar om att få vara en prinsessa.
Kram Ingrid
Postat av: anne
Joooo, visst är du prinsessa! Din egen sorts prinsessa! :)
Postat av: Inga Magnusson
Jag kan inte minnas att vi hade något gemensamt med skridskor. Jag började åka när jag var 8-9¨år så där. På den tiden spolades bana på Sannaheds speedwaystadion. Vi åkte hela tiden! Men jag fick aldrig konståkningsskridskor, bara vanliga fast vita. Och lärde mig aldrig åka med nabbar fram. Minns att vi en gång åkte skridskor till Kyrkskolan när det var ren isväg dit.
Trackback
