Leontina

Jag börjar nästan känna mig normal, en angenäm, men lite ovan känsla efter senaste veckans förvirring.

Älskade söstra mi ringde tidigt i morse och inledde samtalet med att skratta. Hon hade läst min blogg och hon hade det precis likadant. Jag vet inte om det var det som fick mig att inse, att någon Alzheimer hade jag inte drabbats av, utan bara en släng av julhets/stress.

Idag har det som sagt mojnat som det heter till havs.

Julkorten var inte postade, jag hade tagit med dem till jobbet, för att posta på hemvägen. Där hade de blivit skymda av min jacka. Vi hade en ovanligt sen dag igår och när den äntligen var slut, sträckte jag bara in handen och rev åt mig jackan. Inte såg jag påsen med julkort då.

I morse såg jag den! Nu är de postade. Det är också de sista paketen som ska någon annanstans.

De döda blommorna är borta, klockan petade jag till, så nu går den, om än inte rätt. Det fixar klockmannen = kärestan, som snart anländer.

Bordet ser dock likadant ut som igår.

Jag tog och gjorde julfint i lillhallen istället för att ta mig an bordet. Det var mycket roligare och kan leda till en och annan kyss. Så klart jag fixar det först.

I som här inträden: Fukta läpparna, var beredd på en kyss, eller stig åt sidan!



Tomtemor och tomtefar står där så fint vid enriskrukan



I hörnet vid ekskåpet hänger de små julbroderierna som jag åstadkom någon gång innan jag hade bloggen att tänka på och istället hade lite mer fritid ...... eller det kanske inte bara den det beror på, att jag inte hinner allt jag vill.

Oavsett vilket, dessa syddes för ganska längsen till någon jul och numera är de en del i jultraditionen.



Mosjötomtarna står inte i klump i år, nu är de utspridda lite här och där i huset.




Så var det nästan färdigt i den lilla delen av huset. Några små detaljer som fattas bara och sen kan jag fortsätta tomta till det.

Kakbakning och köttbullerullning väntar, men det är ingen stress med det, bara roligt!