Leontina

Dag 3 - Söndag 19 juni

Halv fakirsäng = Englandshotell. Hård botten, nopprig filt och överlakan. Slutgnällt!

Frukosten: Över förväntan. Stor engelsk frukost ingår i priset + plockbuffé med olika bröd, 2 sorters ost, 2 sorters köttpålägg, en massa sylt och marmelad, yoghurt, 4 olika juicer, 4 - 5 olika sorters flingor + te eller kaffe.

Den engelska frukosten var också väl tilltagen. En stor matsedel där man fick välja fritt, det fanns två sorters fisk till och med. En morgon testade jag kippers, som är någon slags böckling, men det passar inte min mage till frukost, så det blev bara en gång.




Jag åt äggröra, kotlettbacon, bakade tomater, potatiskaka och rostat bröd. Kärestan avstod potatiskakan och det gjorde jag också efter första morgonen. Han däremot beställde in en korv också varje morgon. Efter att vi ätit frukost bestämde vi oss för att stanna på hotellet alla de 5 nätterna vi hade planerat att vara på Guernsey.

Lite halvkris blev det, för det var fullbelagt efter morgondagen, sånär som ett rum på våning 2, där det sipprar in vatten längs väggen vid fönstret när det är hårt regn. Vi tog det, vad spelar det för roll i 3 nätter?

Till rummet och gjorde oss i ordning för avfärd mot okända mål. Jag ler åt att jag tagit med 2 baddräkter och solkräm med skyddsfaktor 15! Det var jeans och jacka på.

Vi promenerade till St Martins längs den smala bilvägen utan trottoarer.



Min förkärlek för kyrkogårdar tog överhand och kärestan är med på det mesta, så vi styrde in där efter att ha valt en okänd gångväg som ledde direkt till kyrkan mitt i byn.




Gudstjänsten slutade precis när vi kom, folk strömmade ut och stod utanför och pratade. Vi avvaktade lite och gick runt bland de gamla gravarna och tittade.




Det fanns också många stora stenkistor som gav minnen från diverse skräckfilmer, där tunga kistlock skjuts åt sidan, eller lyfts av med ett skrapande ljud och något omänskligt kommer fram, vampyrer, zoombies o dyl.

En sådan kistgrav såg ut precis som en säng med gavlar.



I hörnet vid ingången växte en mycket väldoftande, vacker klängros. Kärestan gillar rosor mer än alla andra blommor, så dit gick vi. Den var ljuvlig! 




Vi avvaktade tills folket skingrat sig innan vi gick in i kyrkan och tittade. Innanför dörren låg lite gåvor från någon. Till vem? Skänker man till sin präst, eller någon hjälpbehövande och lägger det i kyrkan?



Jag fick aldrig någon vetskap om detta, men lite intressant var det, för något sådant har jag aldrig sett i Europa, bara i Asien, där man offrar till gudarna, för att sedan komma tillbaka och ta hand om det som gudarna lämnat kvar efter att de tagit det de ville ha.

St Martin himself kanske?



I ett glasat skåp fanns två gamla klarinetter som använts i gudstjänsten tidigare.




Taket ovanför dörren hade små odefinierbara krumelurer längs framkanten. De fyllde säkert någon, för mig okänd funktion.



Efter att ha klarat av det andliga strosade vi igenom St Martins.

Frisören



Klädbutik som skyltar med svenska färger



Vi bestämde oss för att ta buss nummer 7. Den går runt hela ön och alla bussturer, oavsett längd, kostar bara £ 1.

Det blev en höjdare, vi åkte runt hela Guernsey, företrädesvis längs kusterna. Det var rejäl ebb och hur mycket som helst att se. Det blev en del lite halvdimmiga bilder tagna genom bussfönstret, men det gick inte att låta bli.






Surfskola




Det var gott om lämningar från andra världskriget, då tyskarna hade invaderat kanalöarna. Bevakningstorn och befästningar står kvar, stora och grå.




Vägmärke vid gångstigen



Inne i byarna såg vi fantastiska trädgårdar och längs vägen små holkar med försäljning av olika produkter från odlandet. Man tar det man vill ha och lägger pengarna i en låda bredvid. Otroligt och väldigt trevligt.




Vi åkte med lokalbussen i nästan 1½ timme. Nu kände vi att vi kanske måste testa en annan linje också. Vi steg av inne i St Peters Port, strax innan den stora rondellen med alla flaggorna, gick ner på en av kajerna och studerade ebben lite till. Det verkar som om höjdskillnaden är 3 - 4 meter på ebb och flod.
Tvåkölade båtar ser också roliga ut där de står och väntar på vattnet.







Vi behövde  lite kaffe, men på Café Victor Hugo var det stängt.



Victor Hugo har ett förflutet på både Jersey och Guernsey, vilket man så klart utnyttjar.  När Napoleon tog makten i Frankrike gick han i landsflykt till Bryssel, därifrån förvisades han till först Jersey och de sista åren var han på Guernsey innan han återvände till Paris.
 



Det är alltså lättare att få sig en öl på en pub var som helst, än en kopp kaffe med något bröd till. Vi hamnade på en pub inte så långt ifrån Victor Hugo.



Hungriga var vi också, så "Thomas de la Rue" verkade perfekt. "Food served seven days a week".

Inte fick vi någon mat, vi hade lyckats pricka in de matfria timmarna på eftermiddagen. Mycket frustrerande!
Vi beställde varsin lokal öl och kärestan gick för att köpa ett par påsar chips, såna där små för 50 pence. Han kom tillbaka och sa att de svarat att det inte gick, för de hade slutat servera. Märkligt!



Jag gick på damrummet och tog tillbakavägen förbi disken och frågade om de hade chips. Jodå, så jag köpte 2 påsar. Han undrade hur jag gjort, men jag misstänkte att han försökt beställa chips istället för crisps och så var det mycket riktigt, det är lätt hänt att man säger fel.
De påsarna var som den gamla läskedrycken Zingo - försvinnande gott! Jag som nästan aldrig äter chips glufsade i mig i rasande fart.

Vi satt på vackra stolar vid fönsterplats, men ölen.....Huva - en riktig pissöl, för att uttrycka sig ärligt, men osnyggt!




Innanför det halvmåneformade fönstret satt vi och tittade ut mot gatan och hamnen.



Regnet kom samtidigt som vi kom ut och nu var det dags för exercis, tyckte kärestan. Jag hade gärna åkt buss igen, men NEJ! Buss hade vi åkt nog för idag. Visst hade han rätt i det, men jag hade gårdagens nerförsbackar i färskt minne och idag skulle vi åt andra hållet.

Orkar han som bär ryggsäcken, så måste väl jag också orka, tänkte jag, fast nu ville jag verkligen ha kaffe innan vi började uppförsvandringen.

19 juni, söndag och dessutom fars dag i England = STÄNGT på många ställen och längs vår väg var en glasskiosk det enda som stod till buds. Mjukglass dessutom och det var nog min första på 20 - 25 år. Jag valde "Black Cherry" och fick en sådan där med smala rännilar smakämne längs glassfårorna. Den var god, men struten smakade hushållspapper. Den fick bli smulad till fågelmat.



Kärestan satte sig på en bänk och åt sin, medan jag åt min gående, studerande omgivningen.

De vill nog gärna att man håller rent där vid bänkarna.



Fast, det verkar rökarna inte bry sig så mycket om! ! ! !



En Guernseynummerskylt såg jag också på en parkerad bil.

Great Britain Guernsey



Dags för backe upp och nog var det UPP med råge, men upp kom vi, om än vi pustade och vilade några gånger. Det regnade lätt hela tiden, vilket kändes mer som en fördel än en nackdel, för svettigt var det också med den branta stigningen. Imorgon har jag nog känning av vaderna igen.

Vi prickade rätta vägen hem också på första försöket, så det tar sig.

Kort vila på rummet, äntligen lite kaffe, även om det blev pulvervarianten och till 18.30 hade vi bokat bord i puben för dagens middag.





Jag valde "Fresh Crab sallad" och min uppfattning om färsk sallad är en annan än Guernseybornas.



Det var verkligen OTROLIGT GOTT, så det spelade ingen roll vad jag hade tänkt mig! 

En stor puck med krabbkött och räkor + något bindemedel - någon slags sås som höll ihop det hela. Bredvid pucken 2 ovaler med samma innehåll, 2 ägghalvor med svart rom och en hög färsk sallad, 2 tomatklyftor och några gurkstavar. Ett vitlöksbröd hörde också till.

Jag var mätt, rejält mätt t o m, långt innan det var slut, men inte kan man lämna krabbsallad, så på något sätt fick jag i mig nästan allt. Jag skickade över en ägghalva med krabba till kärestan, bara så att han fick smaka.

Kärestan vill gärna äta kött och hade valt Sirloinsteak med Yorkshirepudding och kokta grönsaker. Två av de kokta grönsakerna var färsk potatis, de är extra fina primörer här och mycket goda. Ska ätas med skalet på dessutom.

När hans mat kom in fick jag ett rejält skrattanfall! Anrättningen var HÖG!



Det såg helt monstruöst ut, han angrep den lite försiktigt, men puddingen var mest luft. Han var inte lika nöjd som jag, det var ganska smaklöst enligt honom. Citat: "Engelsmännen har aldrig varit särskilt bra på mat", det kan jag hålla med om, även om min krabbsallad idag var en 100 % fullträff.

Hotellet har sin egen katt, en fransos som heter Miaou!



Den slank in i puben och snabbt som en vessla in under ett av borden i förhoppningen att damerna som satt där och åt, händelsevis skulle tappa ner något.
Det blev inget stort ståhej för att det kom in en katt på restaurangen, den fick sitta kvar under bordet och ingen hade några invändningar.



Paltkoma var det som gällde resten av kvällen, vi drog oss tillbaka, hämtade varsin bok och satte oss i loungen och läste. 



På kvällarna sitter alla herrarna från "grevinnan och betjäntens" där + en hoper ensamma, vithåriga små damer och spelar olika sällskapsspel. Ett och annat äldre par finns också och så vi, som förmodligen sänkte medelåldern på hotellet ganska rejält.

En och annan stimmar lite i korridoren och ovanför oss knarrar Sir Toby med en golvbräda, men nattsudd är det inte ens i närheten av.

 Tröttheten infann sig, precis som igår och redan 22.20 var vi nattklara - och MÄTTA!