Leontina

Dag 6 - Kan det vara onsdag?

När det är riktigt riktig semester hör det till att jag blir dagavill, som man säger i Västerbotten.

Jag vaknade 7, efter 8 timmars sömn, solen lyste in i rummet och det var alldeles sol- och sommarvarmt. Det blev filt av och dåsa lite tills kärestan vaknade. Medan jag väntade läste jag lite i min Året Runt och HIMMEL vilken tråkig tidning. Hade de inte så roliga korsord skulle jag inte köpa den.

Vi tog det lugnt, ingen färja att passa. Dusch, frukost, packade för dagen och precis när vi skulle gå fanns inte min kamera. Vi letade igenom hela rummet, väskorna, alla ställen - ingen kamera.



- Du lämnade den när vi åt, sa kärestan.

Jag hade hjärtklappning och magknip, men försökte hålla mig lugn och gick ner. Först kollade jag inne på puben - ingen kamera där heller.
Sedan frågade jag i receptionen. Yes, där var den och den överlämnades som det var det mest självklara att de förvarat den åt mig under natten.



Jag var OERHÖRT tacksam, det är en sak som är säker! Tack och lov!!!!

Vi gick till St Martins för att ta bussen till Lancresse.

St Martins är en fin liten by, med vackra stenhus (och annorlunda stuprör).





Nästan mitt i korsningen ligger busshållplatsen



Vi hade fått tips om att det var fint att gå längs havet där vid Lancresse. Några av alla de små vithåriga damerna på hotellet både ackade och oade om hur otroligt det var.

Det blev en himla massa bussar som for hit och dit och vi försökte både en, två och tre gånger innan vi slutligen kom ombord på en som gick ut till udden som var vårt mål. Vi fick veta att det gick 3 bussar i timmen, men bara 1 av dem tog den svängen. Vi hade alltså bara tur på vår första rundtur med lokalbussen, för då var vi där, utan att ha en aning om detta faktum.

Vi bad chauffören tala om när vi var framme och sedan satt vi där och tyckte att han for förbi den ena fina stranden efter den andra, det blåste och gick ganska stora vågor här och där.



Till slut gick jag fram och frågade om vi inte var där snart? Neeej, det var långt kvar, men då bestämde vi oss ändå för att hoppa av.





Det låg en gammal befästning i vattenbrynet och dit styrde vi stegen.



Man blir barn på nytt på ett sånt där ställe. Vi gick i smala trappor och hukade i gångar till nästa öppning. Det fanns ett antal öppningar med bra utsikt mot havet och andra strategiska punkter och vi kollade in dem alla.

Förutom vatten hade vi med oss en Ginger Beerdricka som vi delade på där på fästningen.



Det var en dramatisk kuststräcka med mycket klippor och stenar.





Efter det tog vi strandpromenaden, eller rättare sagt själva stranden mot stan. Att gå där i vattenbrynet var härligt.



Vi tittade på en massa olika snäckor och jag kände på vattnet. Det kändes skönt - badbart???? Stranden var skyddad av en hög vall vid landsidan, men ingen badade. Sedan skulle kärestan känna också - om det är var sjunde våg som är större än de andra, så var det den som kom. Han fick känna med hela fötterna inne i skorna och även jeansen fick sig en släng saltvatten. Han tog det med ro, om än något purken.

Det var ganska jobbigt att gå där när vi kom ut från skyddet av vallen. Då blåste det rejält och vi efter en stunds ganska kyligt promenerade, bestämde oss för att försöka pricka den enda bussen/timme. Vi missade den med någon minut. Tur att jag hade köpt ännu en ask med dessa fenomenala hallon ur en sån där låda längs vägen. £ 2 kostade de och värt varenda pence. URGODA och fort hade vi, mest jag, slukat dem.





Kärestan spekulerade om vi skulle åka åt andra hållet, för då kom vi ju tillbaka till St Martins. Hur vi nu bar oss åt, lyckades vi missa den också. Det var nästan så att vi hamnade i "Det är ingen idé", men vi gjorde inte det, utan travade på som 2 istadiga hästar på väg hem till stallet.

Han siktade en busskur i fjärran och där var det lä insåg vi. Bussturlistor finns det aldrig, för det har de ingenstans på den här ön, men förr eller senare skulle det ju komma en buss. Glada gick vi in och satte oss för att vänta, då kom bussen. Vi hade gått så vi kommit in på normal rutt, den där 7:an går 3 gånger i timmen.



Normal var däremot inte busschauffören, han var lika ofta på trottaren och körde, som på gatan. Hur som helst tog han oss till stan och vi letade reda på ett café och fick kaffe med dopp. Det behövdes och vi fick lite, bara lite energi igen. Dock tillräckligt för att kärestan nu skulle styra kosan till Guernseyshopen och köpa sig en fin vit pikétröja med en liten Guernseyflagga på.


Sedan körde det ihop sig för en stund. Jag ville till Boots, han ville hem och vila, fast han ville också köpa ett lås till sin resväska och han poängterade att han INTE ville till Boots. Det är sådana här gånger jag inser, att Boots är söstra Annas och mitt och låsaffärer är definitivt inte mitt.



Det ordnade sig ändå, han köpte sitt lås, jag tjurade lite och sedan "hittade" han, (enl. honom själv) en sådan fin liten väg, med en otrolig utsikt över hela St Peter Ports hamn och där gick vi och njöt i solen.

I själva verket var det så att jag ville gå igenom stan lite högre upp för att se något annat än restaurang- och affärsremsan där nere mot vattnet. Jodå, det skulle vi och sen gick och gick vi, utan att det fanns en enda väg upp mot höjderna som han tyckte passade.

Till slut var vi ända borta vid "Mördarbacken" och fick svänga tillbaka mot stan där. Det var då den smala utsiktsvägen dök upp och plötsligt var det kärestans förtjänst - han är "full av goda ideér och upptåg och titta vad fint det är" (hans ord när vi kommit in på vägen).

Det var det med höga hus uppåt.........



en fin utsikt  neråt.......





......och vägen ledde till en uteservering med utsikt över hela hamnen. Där blev vi i 1½ timme och segdrack varsin öl för att kunna sitta kvar och hämta oss efter strandvandringen.




Guldtuppen på kyrktornet bredvid tittade ut över staden



Till slut slet vi oss från terassen och utsikten, gick ner till stan igen och tog bussen till St. Martins. Det känns lite konstigt att det är sista gången. Imorgon blir det Jersey och nya busslinjer och förresten blir ju allting nytt då.

Vi gick i solskenet hem till hotellet och kärestan vilade medan jag lånade datorn en stund. Jag hade fått MMS från sonen med lilla barnbarnsgullhönan och den gick inte att få fram på mobilen. HIMMEL vad fin hon är. Jag satt och stirrade en lång, lång stund när bilden väl kommit upp.

Middag i puben, som också är en bra byrestaurang på kvällarna. Kärestan läser och jag skriver. Jag undrar vad de som ser oss, tänker om oss. Vi är väldigt tillfreds med den här fördelningen, men det kanske inte syns utanpå.

Jag är dessutom nöjd med att bara "sitta och glo", som söstra mi och jag brukar säga, när vi studerar omgivningen, andras beteende för sig själva och mot varandra, attityder mm. Sådant lär man sig mycket på, om oss konstiga människor. Tänk t ex på den som "sitter och glor" på oss, vad de ska tycka synd om mig, som har en så asocial man, som inte säger ett ord till mig, bara läser. Där måste den stackars kvinnan (jag alltså) sitta och skriva för att ha något att göra - HAHAHAHA!

Under tiden beställde jag grillad lambshank och kärestan steak & mushroom pie.




Oj oj oj, det lammet var helt otroligt gott och så mycket att det räckt till en hel familj, eller till sonen ensam. Mycket mört och smakligt och jag försökte få i mig så mycket som möjligt, men det var en hel skånk, tror jag.



Kärestans portion var också enorm och han mumsade belåtet och var mycket nöjd med både kryddning och hela anrättningen.
Jag beställde in en citronpaj bit till efterrätt, jag vill gärna ha något sött efter.



Kärestan satt nöjd, han fortsatte att läsa, men det visste jag när jag gav honom boken. Jag var likadan när jag läste den och man vill vidare i den, så är det bara.




Våra två urtrevliga killar som serverat oss hela tiden i puben/restaurangen. Det är Adrian från Krakow och Louis från Nice.



Även idag skulle vi ta en promenad efter maten. Idag gick vi precis som igår, vänster, vänster, vänster, vänster och då fungerade det. För säkerhets skull frågade jag en kille i mc-kläder om vi var på rätt väg mot Green Acres hotel efter att vi svängt sista gången och han bekräftade det.

När vi sedan nådde hotellet, bestämde vi oss för att gå upp till busshållplatsen och se hur lång tid vi behövde ha på oss imorgon. Då hör vi en motorcykel komma och köra om oss, för att sedan tvärstanna framför oss. Det var han och nu började han peka ut för oss vart hotellet låg.

Har ryktet gått att det bor två vilsna tursiter på Green Acres?



Vi tackade och skrattade och jag sa att jag förstod att han var så orolig för oss, att han åkte ut för att kolla att vi kommit rätt. Sedan lugnade vi honom med att vi nu visste var vi var.

Vi gick till hållplatsen och nu har vi ett tidsschema för imorgon med två alternativa busstider, så det ska nog gå bra.

Så får vi säga "God natt Guernsey" för sista gången.