Leontina

Efter avklarad bautafrukost och lite andra bestyr var det dags för ett besök på posten innan julmarknaden, som fanns där som en hägring vid horisonten.

Jag hade med mig julklapparna till min kära väninna Felicity och hennes man i Broadstairs, de som jag bott hos två gånger när jag varit och läst lite engelska. Jag gjorde likadant förra året och portot är en tiondel i kostnad jämfört med hemifrån.

Jag stegade fram till mannen i luckan på posten när det blev min tur. Han frågade om jag ville betala extra, så att det säkert skulle vara framme redan på måndagen.
Han såg väldigt rolig ut när jag sa: "Nej tack, det behövs inte, det är julklappar." När jag betalat och skulle gå, stack A fram huvudet och sa: "Merry Christmas" och då tror jag hans dag var gjord, för han såg helt salig ut.

Vi åkte till Angel och najsade lite på ett minicafé innan det var dags. Att najsa, är att ta "a nice cup of tea".  Vi behövde lagra på oss lite energi, för vi visste ju precis vad som väntade. Sedan var det dags!!!!!

Country Living Christmas Fair - PARADISET för två julfantaster som vi är, jag och A.



När vi stegat in med våra rullväskor, som hade fått en bottenskyl från Body Shop lite längre ner på gatan, blev vi hejdade av 2 män. Vi hade nämligen ingen biljett.

Det kostade £ 16 och det hade vi inte en aning om.
"Nytt för i år," frågade vi?
"Neeej!"
Så hur vi bar oss åt förra året vet vi inte!?!

Inte vände vi i dörren, nej då, vi betalade glatt £ 16 och fick varsin Country Livingkasse till, för den första fick vi vid vårt "plankningsförsök".

WOW, PARADISET!!!!

Tyvärr hade ett par tusen till just fått tillträde till samma plats, på samma tid. Vi hade våra väskor redo, stoppade ner kassarna vi fått, tog av oss jackorna och stuvade ner dem också och sedan var det bara att kasta sig in i fröjderna.




Det var jättehärligt och hur trångt och hett som helst. Där kom vi utan ytterkläder och med varsin ganska ful rullväska som två bagladies, men så skönt det var att slippa bära, som vi gjorde förra året och inte svettades vi heller.

Det kanske hade varit smart om vi inte varit på Body Shop innan, men A och jag är mästare på att hetsa varandra och då blir det lätt så, att saker och ting kommer i fel ordning ibland.



I år började vi högst upp.




Dit orkade vi inte i fjol. Det var synd, men det visste vi ju inte då. Högst upp var nämligen "Ät- och drickavdelningen", med några få undantag.

Det första vi stötte på däruppe var försäljning av vackra band och små adresslappar. Är vi nu mer eller mindre uppväxta i en bokhandel, är det naturligt att vi är präglade för livet. Jag har t ex mitt julklappsrum, som gör söstra mi grön av avund.

Hon dök in där, för hon är likadan som jag, även om hon inte lycktas få till ett helt rum än (hon är dock på god väg).



"Titta Suss, de har lila små adresslappar." Lila, det är hennes färg, hon såg helt drogad ut när hon fick tag på dem.



Då frågar kvinnan i grönt, var vi kom ifrån. "Sweden", sa vi så klart och då började hon prata norska med oss. Det var roligt, hon hade bott några år i Norge med sin familj och tyckte det var jätteroligt att hon förstod oss och att hon fortfarande kunde prata norska. Det tyckte vi också.



Det blev inköp.

Så kom vi till godis med anknytning till naturen - som om det blir nyttigare då.



Det blev inköp av syltade apelsinskal med mörk choklad (redan uppätna).

Vidare till olika ostars paradis och vi avsmakade allt möjligt gott.




Det blev inköp, men sparas till jul. Vi fick dem i varsin kylbag, modell mindre.

Denne man hade en otrolig svada. Han sålde små vispar, som t o m fick vattnet att tjockna....??? Tillsatte diverse smakpulver och mjölk och visade stolt upp resultatet, alltmedan han ville sälja de jättedyra visparna.



"Vågar nu någon smaka," undrade han när han hade vispat ihop 3 olika och vi som ätit jättemycket ostar och godis innan, greppade raskt varsin för att släcka törsten.

Jag tog den bruna kaffedrinken han håller i. Den var god tills det var hälften kvar, sedan smakade det bara beskt. Där blev det inget inköp.

Sedan åt vi oss igen översta planet och köpte ett och annat, men allt kan man ju inte tala om, ifall något ska slås in till jul.

Ner en våning, där återsåg jag mina damer från förra året, som jag köpte mitt kashmirskynke av. Det är en slags poncho, en sådan som hon har på sig och heter naturligtvis något flashigare, men för mig duger skynke gott och väl.
Jag mer eller mindre bor i mitt hela det kalla halvåret och kände, att trots att det kostar £ 160 hade jag bestämt mig för att köpa ett till. Vem vet när jag kommer till Christmas Fair nästa gång?



Det blev inköp, mörklila denna gång, mitt gamla är vackert ljust himmelsblått.

Så såg vi roseninspirerade sittpuffar och kuddar som vi inte ville ha.



En exklusiv rakborste av extra fin grävling och tillbehör.



Det blev inga inköp här, varken kuddar eller rakgrejer.

En äldre farbror textade otroligt vacker kalligrafi, som såldes som tavlor.



Men vänta, har farbror'n örhängen? 
Icke! Det var en tunnhårig, liten sirlig dam, som gärna ville att jag skulle fotografera henne.



Inga inköp här heller.

Mera för oss fryslortar från högan Nord



Det fanns av förklarliga skäl hur mycket som helst att titta på, njuta av, drömma om och lite mer smått och gott köpte vi men som sagt, allt redovisas inte på denna blogg. Tavlor köpte vi dock inte, men de är fina att se på.





Små tossor - köptes inte heller, de var otroligt dyra, jag har redan förträngt priset.



Till slut kom vi längst ner, helt slut och ganska nöjda



Vi handlade lite till längst ner, men musten hade gått ur oss och vi ville ut i friska luften.

Vi var oerhört nöjda med våra rullväskor som vi skickat efter från Bonniers Bokklubb just för detta ändamål. Här pågår ompackning av allt vi dragit på oss under dagen.



Andra såg ut som vi gjorde förra året, massor med olika kassar att hålla reda på.



Hur många män såg vi då därinne? Jo, det var ett antal, men antingen var de säljare eller personal på stället. Tycker inte karlar om julen?

Vi vacklade ut efter att vi packat färdigt och orkade ta oss till närmaste pub. Jag bjöd söstra mi på ett superbt mellanmål - en cider och påse crisps (chips) - pubmodellen, de är mini mini. När jag såg mig omkring på puben var där en liten skara herrar, säkert stamgäster vid disken och 2 hundar också. Alla övriga hade likadana gratiskassar med fjärliar på som vi, från Country Living .

Ena hunden var antingen sällskapssjuk eller sugen på chips, för den valde ut mig som sin människa just för stunden.



Sedan buffade den in sig under bordet och lät sig klias en stund, innan husse visslade.



Efter detta superba mål blev vi pånyttfödda och fortfarande utan sans och vett. Jag kom med ett i mitt tycke mycket smart förslag, vi överlade i cirka 3 sekunder, sen gick vi till Tesco lite längre ner på gatan. Vi var ju i det här området förra året och den gången kom vi från Tesco och upptäckte julmässan.

På Tesco hade de varuvagnar - det var INTE bra!


Nu shoppade vi loss en gång till. Vad är det med oss?

Det blev allt vi saknat länge och lite till, men bara sånt vi behövde. Nu fanns inga Tescokassar av juteväv längre, nu var de i plast. Vi köpte varsin, för rullisarna var ganska välfyllda.
Fina julpapper hade de också. Ta 3 betala för 2 och det gjorde vi, utan tanke på hur långa resväskor vi hade.

Till slut var vi färdiga i dubbel bemärkelse och släpade oss mot tunnelbanan, station Angel. Då sitter där en liten katt på en bok på trottoaren och husse sitter bredvid med en gitarr.



Katten heter Bob och sitter på en bok som handlar om honom. Den hette "A street cat named Bob" och kommer ut i mars nästa år.




Han var för söt där han satt och husse berättade om boken. Det var inte så att han tiggde, men vi gav honom ett par pund till kattmat i alla fall. Det kom säkert till pass! De gick strax efter oss och Bob satt på husses axlar hur tryggt och stabilt som helst. Kolla gärna länken, där är förhistorien hur de blev ett "par".



Det var rusningstrafik när vi väl kom in till tunnelbanan. Tåget fullt och vi blev kvar på perrongen. Nästa tåg lyckades vi pressa oss in på som de två sista, men 1/3 av A.s Tescokasse fastnade när dörrarna stängdes. En rådig ung man utanför slet isär dem, så att hon fick med sig hela väskan in. PUST!

1 station åkte vi, bytte linje, släpande allt vårt pick och pack.



Åkte ytterligare en station och sedan var vi hemma! Vi vacklade in på Russell och där kommer vår, eller A.s lille Cary ilande och slet åt sig hennes väska och öppnade dörrarna åt oss. Nu blev han vår prins, hädanefter kallad Prince Cary, men bara oss emellan.

Väl inne på rummet skulle vi nu testa. Rymdes julpappren?

 A.s väska var längst och så här gick det!



Fortsättning följer. Vi gick ut i natten när vi återhämtat oss, men det blir nästa inlägg.