Leontina

Dag 5

Onsdag 4 april

Plågornas morgon igen. Jag hade knallhuvudvärk (Mojitos, jag vet......!) A hade också ont, hennes piller var nog bara sockerpullor. C var dock alert och låg och läste medan vi låg och led, men hon hade för all del sitt igår natt.

Jag tog en Treo, en dusch och efter att ha ätit halva frukosten återvände livsandarna så pass att jag kom på att vi skulle göra baguetter med manchego och serrano till imorgon bitti. Vi ska lämna hotellet så tidigt att vi inte hinner äta, men vi har betalat för den frukosten också, så det kändes helt rätt.

Vi har ett utmärkt kylskåp på avsatsen utanför vårt fönster. Där placerade vi matsäcken och gjorde oss redo för en ny dag i Madrid.

Himlen var grå, C tog med sig paraplyet som besvärjelse. Tyvärr gjorde inte A och jag det, för vi var naiva nog att lita på väderprognosen som ständigt aktuell ??? sitter i lillhissen. Den sa sol, med enstaka moln och + 23.

Vi stegade ut på gatan, inget regn! Vi började gå mot Isabelgränden och keramikaffären - den berömda! På väg dit var det en stor skylt ovanför ett nöjesställe.



Är det de nya som är på väg in? Och vad gör de därinne?

Keramikaffären var stängd, trots en skylt med "Open". Jag ryckte lite i dörrhandtaget och där kom Mr Ceramics himself och öppnade.
Han såg plågad ut, tagelskjortan var nog på. Efteråt förstod vi hans begravningsmin lite bättre. Han var skräckslagen att vi skulle köpa någon av hans dyrgripar. En del fick vi inte ens röra, C fick bannor när hon skulle vända på ett fat och titta på priset och ett av rummen fick vi inte ens gå in i, trots att det var fullt med keramiksaker därinne.
Vi krusar inga surpular, så vi sa ett avmätt "Mille gracias" och gick. Han stängde dörren med bestämdhet efter oss.

Vi gick mot slottet, passerade huset som påminner om Manhattan



Fotograferade även det vanligaste motivet, som finns i många resehandböcker.



Det var massor med folk som stod och fotade där, tillsammans med oss förstås.

Statyn framför, var väldigt stor!



Vidare mot slottet. Idag skulle vi upp till bevis att vi var EU-medborgare och få oss ännu ett gratisnöje - Slottet! När vi närmade oss hörde vi en kakafoni av instrument. Spelade de, eller stämde de instrumenten?

När vi kom fram var det hästar med ryttare och massor med folk.




Till och med han gick igen och var där!



Vi insåg att här var något på gång och C konsulterade sin guidebok och det visade sig, att första onsdagen i varje månad var det lite extra festligheter med vaktavlösning framför slottet. Det var en bonus, så vi ställde upp oss bakom alla andra förväntansfulla och väntade och väntade.



Det stod en massa uniformerade herrar i porten och väntade de också.



Till slut kom det 2 fyrspann med varsin vagn, en med kanon och en med en låda på vagnen.





De gick fram mitt framför oss och sedan kom en karl ridande på en annan typ av häst och ställde sig i täten.
Sedan väntade vi och väntade och väntade, liksom alla andra i den stora folkmassan. Efter ett långt tag, kom det ljusa hästar med ryttare och de gjorde som vi - väntade och vi fattade inte vad alla väntade på.



Till slut började vi undra om de väntade på att kriget skulle komma, men sedan fick vi reda på vad det var.

Det var regnet! Det kom och det med besked.



I och med det kom nästa besked - Alltihopa blev inställt, ryttarna med ekipage vände och trippade hemåt till stallet igen. Då hade vi stått där så länge i droppandet från alla paraplyer och hällregnet utanför dem, att nu kommer vi hem med nytvättade kläder. Regnvatten lär vara mjukt, så det är bara en fördel.

Jag och A fick dela på C.s paraply och hon offrade sin, sånär heliga regncapé från Sagrada Familia. Jag och A såg ut som två dränkta råttor och C som en typisk helinne festivaldeltagare.

Vi dök in på närmaste hak och det var väl en överdrift att jag skrev dök in, för det blev stopp innan vi kommit över tröskeln. Det var fler än vi som kommit på samma ljusa - och torra - idé.

"Äh," sa C, "vi går till nästa."

Det var bara det, att detta Madrid, där man kan äta och dricka i princip dygnet runt, hade siesta på flera av de ställen vi passerade. Just passerade, för in kom vi inte!

Till slut kom vi dock dyngsura till en riktig sylta. Längst in var det bord med vita nystrukna dukar och där fick vi sitta vid ett.

Hela min jacka var genomsur, tröjärmarna likaså och jeansen ända upp till ljumskarna. Fötterna var i konstant fotbad inne i skorna. Gissa om jag frös!



Tack och lov för Café Carajillo



Det tog jag, de andra tog något annat och jag som alltid är så frusen, återvände till livet, men blev inte torrare för det.

Vi gick helt enkelt hemåt!

Vi undvek en rejäl skur genom att slinka in på Boquerian och därinne stod stora gasolvärmare med jämna mellanrum och där stod vi som häckande svanar och vände och vred på oss, även om vi fortfarande var lika genomblöta.

En runda bland godsakerna blev det innan vi gick.






Tur att det numera ingår hårtork på hotellen. Den fick bli skotork, jag körde den både på sulorna och inne i skorna. Jackan fick fortsätta vara tvåfärgad, dvs blöt och lite torr och till slut var vi på väg ut igen.

Nu var det sje-ljudet som gällde - "Chagall,  Chateau, Chatedral, Chopping, Chava, Cherveza" och kanske något mer som schusade bort.

Chagall var förstås gratis på onsdagar, annars hade vi kanske inte varit där.



Det var en privatsamling som visades upp. C fick bannor för att hon fotograferat och hade en kvinnlig vakt som gick 3 steg bakom henne hela tiden. Det hade räckt att hon sagt till, men nej, hon skulle vakta!
Det var en härlig utställning och efter den var vi på väg igen.

Som lite extra krydda i tillvaron regnade det igen. Nu hade vi dock 3 paraplyer med oss ut. Vi stegade iväg med dem uppfällda mot slottet. Väl framme skulle vi med våra pass visa att vi var EU-medlemmar och få gå in gratis. Det var bara ett fel med det - vi skulle stå i samma kö som alla de betalande och den var inte kort om man säger så.



När vi kom till slutet av kön hade vi en kort överläggning och avstod från det gratisnöjet. Vi gick till katedralen istället som låg alldeles bredvid. En mycket vacker byggnad. Kön till slottet syns här och regnade gjorde det.



En av dörrarna



Invändigt var den häftigt modern, men mycket fin.

Fönster






Tak





När vi kom ut på gatan kom en buss med en rolig skylt!



Så var det dags för mat. Ganska fort hade vi hittat ett ställe med dagens 3-rätters för 10 E. Matsedeln var "handgjord!"



Jag åt en omelett med färska champinjoner



Varmrätt kalv och till dessert en härligt frisk citronsorbet och kaffe.



Det var gott! De hade flera färgglada bakverk om vi ville ha mer, men nej tack.





Kranen på toaletten var annorlunda, hur ska man annars uttrycka det?



Mätta och sköna styrde vi stegen mot shoppingen och kom förbi Flamencoklädesaffären. Korten tagna genom skyltfönstret, för det var säkert inte tillåtet att fota därinne.






Vi såg också en ny modell av brödrost på ett ställe, ganska söt!



Så var det dags för det andra Corte Ingles, den med matvaruavdelningen och där blev det matshopping inför hemresan - korvar, manchego, småflaskor med olivolja och en del annat. Hel skinka fick dock vara!



 Tungt var det utan skinka, så vi gick hem och lastade av.

Vi ställde våra paraplyer på tork i badrummet, ett bra ställ fanns det.



Folk som har bidé, använder den sällan till det den är till för, utan till allt annat. Nu har uppfinningsrika A hittat ett användningsområde till. De andra 2 fick ligga i badkaret.



Sedan kollade jag telefonen!

DÅ!

Jag hade fått sms från mäklaren och budgivningen på mitt hus pågick för fullt! Plötsligt är allt vi hoppats på verklighet. Om nu inget händer som krånglar till det blir vi husägare i sommar!

Jag svävade!

Jag var tvungen att ringa hem till kärestan och bubbla ur mig en stund.

Kommer jag att somna inatt?

Dagen hade lidit mot kväll och det var åter dags för lite näringsintag och något gott att skåla i för att fira. För min del duger en vanlig cerveza mycket bra.

Vägen till kvällens matställe kantades av affärer och nu har jag tagit mig över det allra sista hindret och köpt mig ett par skor - eller kanske schor?

Mina kära resekamrater JUBLADE! Nu är jag en av dem, tycker de, men jag tycker fortfarande att skoaffärer är urtrist! De jag köpte råkade ligga mitt framför ögonen på mig när jag satt och väntade på att de skulle prova färdigt alla 324 paren de ville ha.
Jag skrev resedagbok och när jag lyfte blicken låg det ett par svarta med lite skaft i storlek 40. För att chocka dem provade jag den ena och den passade och var dessutom bekväm. Så såg jag priset - 15 E och då köpte jag dem!

Svårare var det inte och A och C gjorde vågen, eller i alla fall nästan.

Nu mat! Vi passerade en massa konstiga ställen och till slut var vi vid La Catedral och det passade perfekt. En stunds förvirring uppstod, för först skulle vi knappt få gå in när vi bara skulle dricka något.


Bilden är från nätet. Därav bautaformatet!

Sedan fick vi gå in.

Näste man i "katedralen" dukade fram tabletter, servetter, bestick och bröd + en stor matsedel.

"Nej tack", vi skulle bara ha något att dricka.

Okej, bort med hela dukningen. Då kom C på att någon liten tapas kunde passa till Vino Tinto och min Sangria.

Nu blev det halvhetsigt. Skulle vi verkligen äta, undrade de. Jo, lite tapas kanske.

På med hela garnityret igen och nu gick det med raketfart. Vi bara log och var söta!

Tapas + tomatbröd kom och det var lite annorlunda tapas kan man säga.
Två trekantbitar manchego vilade lätt svettiga under en hög pommes frites, friterade kroketter och 3 små bitar kött. Som sagt, annorlunda, men gott. A och C tog det friterade och jag koncentrerade mig på resten.

Sangria till detta, var inget bra val, men det hade jag beställt innan ordet tapas nämndes. Jag fick ta in en liten cerveza till maten

Vi blev kvar där ganska länge, det var en skön miljö och genuint spanskt.

Till slut började vi gå hemåt för sista gången och vid Puerta del Sol var det stort hallaballo. Processionen!!!!



Den heliga madonnan på en stor vagn med glitter och guld, musik, en massa strutar stack upp här och där, som Ku Klux Klan eller Halloweenhattar. De var i lila sammet och enligt boken är det de som syndat under året som ska kläs i lila.



Det stod en massa folk uppe på kanten till fontänen och jag grabbade tag i en karl som höll i mig tills jag kom upp.




Det var trångt och folk stod och bad till madonnan som stod där på vagnen och vaggade - en docka så klart.



När vi sett oss mätta, tog vi parallellgatan upp mot kyrkan och där var det gott om lila strutar.



Det var proppat med folk i gränden och ännu en vagn, nu med Jesus, kom vaggande i otakt till musiken som också hörde till processionen.


 


Det brändes något heligt, så det var väldigt rökigt och nästan svårt att andas. Folk gick bredvid vagnen, bad och nästan föll i trance.


 

Någon kom med vatten och hällde i en av de unga gossarna




Det var mäktigt och intressant och det var rena rama slumpen att vi var på hemväg just när den här "paraden" gick.

Väl hemma packade vi. C kollade sitt senaste skopar - läckra kan jag väl säga, nu när isen är bruten med mig och skor.



Lite senare bevisade hon att hon kunde packa ner regncapen i sin lilla boll



Vi fick ihop våra väskor, allt rymdes och det blev precis som alla de andra kvällarna en sen natt med lite leftovers och vi var vakna en bra bit in på den nya och sista dagen i Madrid.