Leontina

Dag 1

Onsdag 16 maj

Samling vid Wobbler - som vanligt kan man väl säga nu när det är tredje gången gillt för somliga, mig t ex. Vi är 52 stycken som åker på den här körresan till Koblenz  och det är ganska många medåkande, dvs respektive, oavsett civilstånd.

Bussresan genom ett grått Sverige gick bara fint, alltså från Närke till Arlanda, om nu det kan kallas genom.
Vår eminente körledare K-M fattade mikrofonen ganska snabbt och gav oss alla fakta vi behövde veta för stunden -



- och vi sitter tysta och stilla och lyssnar andäktigt på alla kommande fröjder som utlovas.

 

Allt funkade och så otroligt skönt det kändes efter Apollos Maltaflopp. Incheckning och alltihopa, hur smidigt som helst.

Väl innanför blev jag bjuden av kärestan på en hälsomacka, kaffe och en mjuk kaka (choklad/kokos). Själv tog han likadant, men en muffins istället för kakan.



Sedan skulle han betala och det var sånär att jag fick ta fram luktsaltet till oss båda. Vi är tydligen inte så världsvana att vi tycker priset var normalt.



Vi ackade och oade lite om det, men som nutidens unga säger: "Vem bryr sig?" Tjejen i kassan sa, att folk brukar säga att det är dyrare än i Norge.

Jag hade bokat platser på planet och valt rad 2, det visade sig vara extra mycket benutrymme på de främre raderna, så det fick vi tydligen in på priset. Skönt tycker jag som ganska ofta, har lite för långa ben i resesammanhang.

Nobel som jag är, lät jag kärestan få fönstret, jag tänkte ändå läsa, nu när jag äntligen var tvungen att sitta, istället för att packa böcker och annat som ska med i flytten lite senare i sommar.

Förresten, nu vet jag var sommarsolen är, den där runda, varma som normalt sett brukar vara på himlen så här års. Den är ovan molnen!

Resan gick helt komplikationsfritt, vi fick vårt lilla picknickfika och det la sig fint uppe på hälsomackan.

Vi landade i tid..........



.........och kom snabbt till bandet där vårt bagage skulle komma.

Väskan med bagagerem, fast utan väska, kom åkande varv på varv innan våra kom. Det såg aningen lustigt ut med en ensam rem som åkte runt, runt.



Wolfgang, som var vår kontakt i Tyskland, tillika I-M.s  och L.s gode vän, mötte oss på flygplatsen. Han skjutsade dem och E, i sin bil, för vår buss till Koblenz rymde inte riktigt hela vår skara.



När vi väl tagit oss igenom köer och för svaga broar och kom till hotellet var de redan där. De hade fixat nycklar till alla och stod och delade ut dem. Så otroligt smidigt allt fungerade.



Vårt rum. Det var helt okej, rent och lagom hård säng, kudden dock som ett bättre, begagnat frimärke, men man kan inte få allt. Å andra sidan var den så lång att den lätt gick att vika dubbel.



Utsikten måste förevigas, det har jag lärt mig av kärestan och så här var den. Järnvägen gick precis utanför, men fönstret var förvånansvärt väl ljudisolerat, vi stördes inte alls.



Vi vilade 8 minuter och sen var vi på gång och språng igen. Samling utanför, för gemensam promenad till de hägrande wienerschnitzlarna som L förbeställt till hela kören



Weindorf var målet för aftonen. (Den bilden är lånad från nätet). Det blev rena labyrintpromenaden. Jag som saknar lokalsinne la mig i eftertruppen och fick M som promenadsällskap. Det var jättetrevligt, vi pratade om det mesta, från Fmt (funktionsinriktad musikterapi) till kören och allt roligt jag haft med den.



Det var en väldigt mysig restaurang, först fick vi beställa dryck och den ölen "Köngisbacher", var bland det godaste jag smakat på mycket länge.



Glaset hade en liten söt uddkrage av papper runt foten, det var nytt för mig.



Det var dukat i ett av de större rummen och vi hamnade mitt emot I och U, vilket också var väldigt trevligt. Till höger om mig satt A-R (Inga, henne känner du!!!) och hennes L och det var minst lika trevligt, för vi hinner aldrig prata på körövningarna.




Hon var så nöjd och glad över de fina underläggen, men nöjde sig med 4.



När jag bad att få min wienerschnitzel utan pommes frites, blev servitören lätt bekymrad och undrade vad jag ville ha istället. Jag hade redan fått denna härliga salladstallrik, precis som alla andra, och sa att det var fullt tillräckligt. Alla fick nämligen 2 schnitzlar var och de var inte små!



Plötsligt knackade I-M i glaset och tog ordet. I en av lokaltidningarna, (som hon kanske fått av Wolfgang,) stod det en annons att Nikolai Motettkör från Örebro, Schweden skulle sjunga i Marienfelz på lördagen. Det var oväntat och kändes väldigt roligt.



När vi ätit blev det uppställning och även sång i sittande ställning för dem som såg dirigenten ändå.



Vi sjöng "Uti vår hage," sjöng och sjöng förresten...... K-M sa lite försynt, att man kanske inte behövde ta i som Per-Inge i den italienska kören, när man ska stå där och vara folkviseljuv. Vi brölade visst, eller vad han sa?

Hur som helst, vi får skylla det på drycken till maten, den hade en alltför stärkande inverkan på våra stämband, men vi skrämde i alla fall inte iväg Wolfgang och Rita med dotter, som var målet för vår folkliga visa, eller vad det var vi kvad.



Vår käre K-M var nöjd och glad ändå! Nästa gång blir det PPP!



Till slut gick även denna dagen mot sitt slut och det var dags att gå "hem" i natten. Vi gick i halvsamlad tropp och plötsligt säger U: "Det här är inte min jacka"! Då hade vi gått en bit, men det var bara att gå tillbaka och byta och det gjorde han snabbt och kom tillbaka med sin egen.

Väl hemma "spelade" jag och Olle på varuautomaten i entrén och jag "vann" både vatten, en Radler och en Snickers.

God Natt Koblenz!