Dag 3
Torsdag 8 november
Det är tur vi är fallna efter starka, sega och stabila föräldrar. En vekling hade inte överlevt den här natten och vi, till och med sov delar av den.
Sängen är en stenhård 160:s pinobädd på hjul, som rör sig, kuddarna små, avlånga studsmattor ungefär 7 cm höga, rummet kokhett och utanför, på vår lilla innergård, verkar hotellets rökruta vara belägen, för det sipprar in röklukt så gott som hela tiden.
Ändå: VI ÄLSKAR ENGLAND! Och nu ska vi på´t igen, dags för Christmas Fair - JIIIPPIIIII !
Vid gott mod travade ner till stationen och testade våra biljetter. De hade precis gått ut. Kön till biljettluckan var minst 10 meter, men vi hade inget att välja på, så där stod vi. Till slut, långt om länge, var vi framme och köpte 2 nya dagkort. Idag kostade de £ 7, igår 8.50. Sen läste vi tunnebanekarta och bestämde att till Camden var det 2 byten, alltså 3 olika linjer.
Söstra mi har ischias, så jag tyckte att hon gott kunde sitta kvar på specialsätet. Där satt för det mesta fullt funktionella personer och hon hade åtminstone äkta ont i ryggen.
Väldigt målande varningsskyltar har de också, men vi var så försiktiga, inte ville vi hjälpa upp olycksstatistiken, vi tog "care."
Vi fixade alla byten och kom upp ur underjorden helpeppade på julfröjderna. Vi vek av till höger och började gå, för nu hittar vi.
Efter ett par 100 meter kändes det fel. Vi insåg ungefär samtidigt att vi var på fel ställe. Nu blev det struggel - detta perfekta svengelska ord ur vår egen vokabulär.
Där var marknad med klädförsäljning och en massa jox överallt. Skelett, masker, flygplan, monster, lätklädda damer, bjäfs mm klädde husväggarna och det var så långt från Christmas Fair man kan tänka sig.
Vem vi än frågade efter mässhallen, hade ingen en aning, så det var lätt att räkna ut att vi var vilse. Just då hade även vi totalt stiltje i tankeverksamheten.
Till slut stötte vi ihop med en kvinna lite närmare oss i ålder, med en välgörenhetsinsamlingshink (det ordet går inte av för hackor) i handen. A frågade henne och hon kom på att hon nog visste, hon behövde bara tänka lite. Så sa A något till mig och kvinnan svarar blixtsnabbt "Sverige? Då övergår vi till svenska."
Hon talade om att mässhallen ligger i Angel och visst var det så, då mindes vi också. Dessutom hörde jag att hon pratade norrländska, så jag frågade. Jo, nog var det så och hon hade pluggat i Umeå samtidigt som jag, men inte samma utbildning. Det visade sig också att vi bott i Piteå båda två. Nu bodde hon dock i England med sin man och hade ett företag "The
Swedish chair". Hinken var hon bara ute och skramlade med en gång i veckan. Vi sa tack och adjö och for till Angel.
Härligt! Nu var vi så gott som hemma. Vi gick till det som vi numera kallar vårt café, mitt emot mässhallen och för att inte förändra alltför mycket beställde vi samma som förra året. Varsin cappucino och varsitt millonairs shortbread, för de är oslagbara.
Vi satt i fönstret medan vi fikade och blickade ut över mässhallen och entrén och såg hur folk, företrädesvis kvinnor, strömmade in.
Det finns alltid mycket att titta på från det fönstret.
Till slut reste vi oss och när vi skulle "tvätta våra händer", kunde vi inte få låna toaletten för den var trasig.
Vi gick till "vår" pub istället och nyttjade den, innan vi gick till fröjdernas fröjd. Det är mycket som är "vårt" nu, känner jag.
Efter pubtoan var det äntligen dags. Vi skred in som ett ovanligt kort luciatåg efter att ha pulat ner jackorna i våra exellenta rullväskor, hamnade högst upp och där stod hon igen - vår norska väninna Carolina, numera very British. Hon log, hejade och sa: "You look so famiilar to me". Ja det var ju sant och bekräftade glatt på svenska, varpå hon frågade om vi kom varje år. När det är tredje gången, så kan man väl säga, att vi gör det.
Carolina står i mitten. Vi shoppade loss där bland vackra band och juldekorationer, etiketter, hjärtan och allt vad det var.
Efter det drog vi in på avsmakaravdelningen, där vi åt och drack oss nöjda.
Jag kan inte sluta att förundras över att man säljer alkohol på en julmarknad, även om det är okej, så är det ändå märkligt att man får avsmaka hur många sorter som helst. Jag köpte en urgoda Ingefärsgin som jag har bild på ovanför vildsvinet. Gingergin, vilket underbart namn.
Sedan ögonshoppade vi en hel del där bland det ätbara också. Visa från förra året, avstod vi från färskost, spröda kakor osv, de klarar inte transporten, men titta kan man alltid.
Trångt och mycket folk var det, men härligt
Så kom vi ut från maten och jag som älskar fårskinn hittade en önskejulklapp. Jag tror dock inte tomten bryr sig om denna min önskan.
Här ligger jag kvar till imorgon, fortsättning om dag 3 följer så klart.