Leontina

 

 

Efter vilan i fårskinnssaccosäcken fortsatte vi shoppandet och tittandet.

 

Det blev väl en del, men inte som de tidigare åren och tyvärr var inte darmena med de underbara leksakerna där i år. Jag får skicka efter från The UK till lille Otto när det blir så dags.

 

Vi strövade på våning efter våning och en del inköp blev det, fast långt ifrån fjolårets hets. Vi hade ju även Tesco där i fjärran och behövde plats i "rullorna." Man lär sig straegier tack och lov.

 

Efter ett tag skulle A besöka damrummet och efter det var hon puts väck. Ibland känns det som jag är med i den där TV-serien, "Brottskod försvunnen". Plötsligt är de jag är med bara borta och där står jag ensam kvar. Nu blev det så även på Christmas Fair.

 

Eftersom både jag och A är i totalt avsaknad av lokalsinne, insåg jag att något hänt, när jag väntat längre än det tar att besöka damrummet. Jag följde henne i spåren och vad ser jag? Jo, vägen till damrummet ledde ut i ett trapphus och slutade en trappa ner. Jag gick in där och VRÅLADE hennes namn så mycket jag orkade. Inte bakom någon dörr fick jag svar, trots att alla var upptagna. Ingen A där alltså. Hon hade förmodligen gjort som jag skulle ha gjort - gått ut till "fairen" på fel plan.

 

Ut igen och tillbaka en trappa upp, ingen A där heller. Ner igen och då hittade jag en man behängd med en skylt att han var någon slags ansvarig. Jag berättade om min försvunna syster och att hon kunde svimma om det blev för tufft, eftersom hon nästan gjort det på Boots.

 

Då högg han mig i hampan och drog iväg med mig till sekretariatet där de skulle dra igång"Operation hitta A" innan hon kollapsat av sin astma.

 

"Astma", sa jag, "hon har inte astma". Ok, men det var tydligen en bra och lämplig "komma bort krämpa" där på fairen, så då fick hon väl ha astma. Sedan nästa problem. "Vad heter din syster?" Nu har hon ett väldigt ovanligt efternamn och när jag upprepat det 3 gånger och fått ett "VA?" till svar varje gång, lämnade han över till en av kvinnorna där.

Hon reagerade likadant och när det var på toppen av stress därinne, fick jag se A en bit utanför och jag bara skrek hennes namn rakt ut. Hon ser helt cool ut och ler dessutom. Jag väser då till henne att jag sagt att hon kunde svimma och att de trodde hon hade astma, så hon sjönk ihop lite och såg lidande ut. Jag kan lova att vi var stressade båda två och i synnnerhet hon, men hon hade försökt hålla sig lugn och hoppats hitta mig.

 

Så var vi då åter förenade och allt slutade i frid och fröjd och vi kunde återuppta vårt julfrossande.

 

A köpte sig en jättefin väska med tillhörande plånbok -  lila förstås och jag ett rosa passfodral med prickar, så då köpte även hon ett sånt.

 

 

Denna kvinna var dansk, så nu fick vi prata svenska igen. Fina väskan syns där till vänster, bakom henne.

 

 

Så kom vi till ett stånd där de sålde alldeles för söta förkläden, inga kunder alls -

 

- men det kanske hade en annan anledning än att inte förklädena tilltalade oss presumtiva kunder.

 

Här är försäljerskan!

 

 

Vi bestämde oss för att leta oss ut och där fick vi se att vi låg i lä när det gällde shopping.

 

 

Vi tittade lite tilll, men sedan insåg vi att de krafter vi hade kvar skullle användas på Tesco, lite längre ner på gatan och bestämde att vi var nöjda.

 

Vi gick till vår pub för att äta. Samma lilla hund som förra året var där och låg på husses jacka.

 

 

Vi stärkte oss med mat och dryck -

 

 

 

- och sedan bar det av till Tesco,  som numera kallas Tasko. Vi blev MYCKET besvikna. Vad hade hänt? Det var hur tråkigt som helst. Enda roliga var att A köpte 10 påsar godis av samma sort, hon hade hela varukorgen full. Hon kontrade väl mot mina 12 halstablettpåsar från Boots. Bara för det köpte jag en till där på Tasko.

 

Inget julande där inte, bara lite kakor och vid kassan stod lite julpapper, som vi nu vet är för långa för våra väskor.

 

Vi gick igenom antikgränderna mot tunnelbanan och for hem till cellen.

 

Hemma!

 

Vi lastade av, tog en kort vilopaus och drog iväg i mörkret igen. Nu var vi på väg till vårt kära Russel (Obs, vårt igen...) Vi hade bestämt oss för ett besök i baren där och tänk om A.s lille "fästman" arbetade.

 

 

Tyvärr var det inte så, men så härligt det var att sjunka ner i varsin läderfåtölj och där satt vi i 1½ timme och bara "Russlade" och pratade.

 

 

Vi ska inte bo på Days Inn något mer, vi är i behov av lite högre klass på vårt Londonboende kom vi överens om. Ingen vet dock vad som händer 2013?!?

 

A drack ett glas vin och jag en Mojito och bartendern bjöd flitigt på starka snacks i hopp om att vi skulle bli väldigt mycket mer törstiga. Det kanske är vår nästa lille "fästman"?

 

Hem i natten med mor och son från Malta som sällskap på både tunnelbanan och till hotellet. De bodde i samma rad som vi.

 

Vi har provvägt bagaget på kärestans exellenta våg från Vagabond, så imorgon är det dags igen. Än finns det pund och plats kvar, men just nu är jag bara TRÖTT!

 

Så - God natt London!