Klockor

De som läst Leontinas blogg ganska länge, vet vid det här laget att kärestan än klocktokig!
 
Det började med att jag fick en gammal klocka efter mina föräldrar och den hade min morfar köpt på någon auktion. Den fungerade visserligen inte, men det gjorde inte mig något. Kärestan däremot greps omedelbart av lust att se om han kunde fixa den och där började hans besatthet av klockor.
 
Jodå, han fick igång den efter rengöring, konsultation hos sin far som var en stor allfixare och lite läsning i en gammal bok om klockor. Vad värre var, han fick igång slaget också, så den klingar och klonkar varje hel- och halvtimme. Nu har jag dock vant mig, så det stör inte längre.
 
 
Jag är "Antiklockor" personifierad, de bara stressar mig. Jag använder t ex mitt armbandsur enbart när jag arbetar, aldrig på helger eller ledighet och det är det första jag tar av mig när jag kommer hem på dagarna.
 
Min klocka, som jag kallar "Morfar", har alltid hängt i hallen, men i helgen fick den finna sig i att bli undanskuffad. För tillfället hänger den i datarummet, men jag tänker mig nog att jag ska sälja den, för kärestan har inte bara en klocka......OH NEJ! Följande är på gång:
 
Huset börjar fyllas av TICK, TACK, TICK, TACK, BONG, BONG, BONG och värre kommer det att bli. Nu har nämligen loduret anlänt och klockrockaden, hemifrån hans hus och hem hit, inletts.
 
Här hänger den på Morfars plats.
 
 
Jag är dock inte helt passiv i detta klockflyttande, för jag tycker inte den passar där. Den är för stor och "huva!!!!!"
Jag föreslog att den kan få vara i rummet, jag erbjöd mig att ta ner ett par tavlor, för den här klockan behöver en större vägg och det finns i vardagsrummet. 
 
Tack och lov höll mannen med mig om det, så snart anländer väl Linköping och får överta platsen i hallen - ack ja!
 
 
Nu kommer vi till det märkligaste och det är klockan som går under namnet "Lilla Hjo". Den var vi till Hjo och köpte för några år sedan. Den hade han nosat upp på Blocket eller någon annan säljsida. När vi väl kom dit, slog blixten ner i mig.
Jag blev så otroligt förtjust i denna lilla klocka att jag tjatade tills jag fick den och den älskar jag. (Fast den får inte slå, bara ticka).
 
 
Underligt och konstigt är det, men så är sanningen! Den hängde i mitt kök inne i stan och den hänger i vårt kök här och det ska den fortsätta att göra.
 
Jag bara undrar, hur många klockor kan man ha, eller en man ha? För mig räcker det med en - Lilla Hjo!
 

Kommentarer
Postat av: Ingrid

Visst är de fina de gamla klockorna, men jag förstår att det kan bli för mycket av det goda.
Lilla Hjo är ju riktigt fin!
Kram, Ingrid

2013-09-02 @ 21:57:49
URL: http://stenstugu.com/wp
Postat av: Inga M

Jag förstår precis varför du inte behöver armbandsur när du är ledig och hemma! Du lever ju i en klockvärld ändå. Lustigt att både du och kärestan har snöat inne på det här intresset. Dongar de på nätterna också? Det skulle jag inte orka med.

Svar: Inga, Jag har definitivt inte snöat in på klockor, jag tycker inte ens om dem, med undantag för lilla Hjo. Jag vet inte varför den tilltalade mitt inre, men de andra kan jag lika gärna vara utan. JA, de dongar dag och natt, men det är inte tillåtet att mer än en ger ifrån sig dessa klink klonkanden! Så ligger det till!
Leontina

2013-09-03 @ 05:35:45
URL: http://inga.blogg.se
Postat av: Herta

Här har vi inte så många men i de samlade hemmen.

2013-09-06 @ 21:12:17
URL: http://www.hertabloggen.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0