Turkiet dag 2 - del 2

Dag 2 - del 2
Söndag 16 februari.
 
På väg tillbaka til Demre hamnade vi bakom en av alla bilar som fraktar mängder av tomater. Tyvärr blir det, som bekant, dåliga bilder genom bussfönstren. 
 
 
När Myra var avklarat for vi vidare till jultomtens högborg. Demre är hans riktiga hemort, och här är han ett helgon och kallas St Nicholas. Det var här han levde och verkade och mitt i stan står han staty tillsammans med ett par glada barn
 
 
Bänkarna där vid jultomtens domäner, var inte så värst. Lite träolja hade inte skadat.
 
 
Vi började vid Noel Baba Muzesi - St Nicholas museum och kyrkan. Hilmi berättade länge och jag ville in och titta, för att hinna med en butik med ...... hör och häpna - väskor, som jag spanat in medan vi gick mot jultomten. 
 
 
Vi stod dock snällt kvar som en skolklass och lyssnade färdigt. Det är tur att det är intressant att lyssna, så det enda som inte var bra, var tidsbristen.
Britta hängde på, hon skulle dessutom till Apoteket och det fanns i samma butiksrad som väskaffären, men först kyrkan.
 
Interiörbilder
 
Det fanns gott om sten här också.
 
 
Jag pustar lite innan vi ska till nästa ställe - väskaffären
 
 
Tomten (St Nicholas) stod stay även innanför staketet och nu har han t o m säcken med sig.
 
 
Mot affärsraden! Den första sålde Turkish Delight, än har vi inte bestämt oss huruvida vi ska ge oss hän i denna enormt sötsliskiga ätbarhet. Vi får se hur det blir framöver.
 
 
Väskan jag ville ha var av svart läder, hade både ryggsäcks- och axelrem i kombination och 3 små blixtlåsfickor på varje sida - SNYGG och jag tror praktisk också. 55 lira var priset. Jag sa 40 och vi höll på och budade tills jag drog till med 30, sedan hann jag inte stå på mig, för det blev ont om tid, så när även han sa 40, slog jag till.
 
Den var mycket fin och jag sände en tanke till mina resedamer Anita och Christina!!!! De skulle ha sett mig nu!
 
Apoteket var stängt, så det blev inget där.
 
Vi for vidare på slingriga vägar. Solen sken och det var mycket att titta på. Här kommer lite av allt vi såg längs vägen.
 
Första bilden kan möjligen vara från Demre, jag minns inte riktigt.
 
 
Längs vägen
 
 
Det började bli lunchdags. Vi kom till en liten by vid havet, Kekova.
 
 
Vi gick på led bort till restaurangen, hela byn kom till liv och även byns katter, som gick på rad längs med oss. En nästan exakt kopia av vår lilla Ahti kom gående och jag lockade på henne. Då vände hon sig och visade sig vara en ståtlig herre - okapad m a o, annars hade jag inte vetat det.
 
På restaurangen blev det liv och rörelse, öl hälldes upp innan de ens tagit upp beställningarna. På glasen stod det Efes - det goda inhemska ölet, men på flaskorna var det ett för oss, okänt märke och inte alls lika gott.
 
 
På smågatorna, eller snarare gränderna dukades det också upp, men där var det mest armband och halsband till försäljning som lades på borden.
 
Maten var bra, kycklingen är verkligen god här och jag fokuserade mest på den + smakade på lite av allt möjligt. Till och med en auberginerätt gav jag mig på, trots min antipati för denna grönsak.
 
 
Det här var fisk, tyvärr friterad.
 
 
BoB, mitt emot oss
 
 
Efter maten och ett besök på ännu en av dessa intressanta toaletter, gick Jullan och jag till byns affär för att kolla lite och där fanns allt utom frimärken.
 
På väg dit, mitt på en jordplätt, bland ogräs och bråte,stod en nästan likadan tvättmaskin som mina föräldrar hade när jag var liten.
 
 
Ett litet pensionat, stängt just nu, men det såg fint ut.
 
 
Vad var detta för palm? Vi gissade på dadlar, men det är en vild gissning.
 
 
Jag köpte ett vykort, sedan blev det dags för en båttur på havet och till den sjunkna staden Dolchiste. Lite rester av den finns kvar på land.
 
 
På väg dit, fick vi se flera av de sköldpaddor som vi inte ska se förrän imorgon. Hilmi bara skrek av upphetsning när de dök upp ur havet för fjärde gången och huvudet rörde sig majestätiskt över vattenytan.
 
Vattenytan fick jag med, men inga sköldpaddor tyvärr.
 
 
I botten av båten fanns titthål rakt ner mot botten.
 
 
Hilmi var en mycket bra guide, kunnig och talade en otroligt bra engelska. Han berättade och berättade hela resan och det var väldigt intressant att lyssna på honom.
 
 
De små husen är inga hus, det är begravningsplatser.
 
 
Högst upp på berget vajade den turkiska flaggan på toppen av en ruin av en borg
 
 
Så kom vi till den nästan helt sjunkna staden Dolchiste. Där fick man inte gå iland om man inte tillhörde dem som hade tillstånd att dyka och undersöka alla ruiner under vattnet. Dyka fick man definitivt inte!
 
 
Förbuden gällde inte getterna.
 
 
Det var en härlig tur på havet och som tack "offrade" jag mina solglasögon rakt ner i djupet - tur det inte var mina vanliga glasögon. När vi kom i land var det raka spåret till bussen, men jag fick dispens av Hilmi, för en snabbis in på affären som hade allt, för att köpa nya solglasögon. Det blev ett par lila Ray-Ban för 15 lira.......
 
Sedan blev det en lång busstur mot Fethiye med bara ett toastopp - det kändes!
 
Framme vid hotellet "Harham" var jag rejält trött, men det var ett jättefiint hotell och det kändes skönt efter det vi bodde på utanför Antalya. Sängen var stenhård, men kudden föredömligt tunn, om än ganska hård den också.
 
 
Fina omgivningar......
 
 
........ varmvattenberedare på taken
 
 
Toaskylten utanför matsalen, en kalebass
 
 
En titt in till BoB innan maten, där bjöds det på aperitif, Raspberry Mojito
 
 
 
 
 
 
 
Dags för mat. Jag valde kyckling igen, jag gillar det! Ägg uppepå färsk spenat är inte heller ett dugg fel.
 
 
Jag var så trött efter bussresandet och maten, att jag knappt minns vad jag gjorde efter vi ätit. Jag vet att jag läste i min bok, sedan sov jag före 21.00 och det tillhör inte vanligheterna i Leontinas liv. Hon är en riktig nattuggla! Dessutom sov jag oavbrutet till 6.00
 
                                                    SKÖNT!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0