Turkiet vecka 8 - 2014
Så blev det då äntligen vecka 8 = sportlov och på att vår resa till Turkiet med Britta och Benga, som i fortsättningen kallas BoB, skulle ta sin början.
Dag 1
Lördag 15 februari.
Redan innan vi kommit till iväg till Turkiet kände jag av Montezuma, åtminstone en avlägsen släkting. SÅ ont i magen jag hade och varför?
Jag kurerade mig i omgångar med te, Omeprazol, Samarin och Pro-Viva - inget hjälpte. Jag packade färdigt och plågades. Till råga på allt toppades eländet med ett ymnigt snöfall - en olycka kommer sällan ensam.
Utsikt från sovrumsfönstret
När det var som värst slog jag till med en Treo och det visade sig vara en universalmedicin för usla magar.
Det vita skräpet utanför rutan tilltog och vi for tidigare än planerat till BoB så att vi säkert skulle hinna i tid till Arlanda. Hos dem fick vi en god, god lammgratäng med ris. Jag dristade mig till en liten portion och den tog magen emot utan protester = SKÖNT! Undrar för mig själv vad det är i Treo som botar magar?
Benga körde till Lindskrog, med en liten sväng framför terminal 5, det är verkligen dåligt skyltat tycker jag varje gång jag ska dit, så jag har sett terminal 5 förr. Det var KALLT ute, men inte så lång pina förrän vi var på inomhus igen på Arlanda.
Kära dotter hade ringt och nu hade de blivit husägare medan vi varit ute och kört i snöyran. KUL!
På Arlanda ville vi ha kaffe och muffins, men på första stället hade de så hutlösa priser att vi avgick. Muffins 32 kronor styck, en sorts chokladruta med kolasås 59 kronor, kaffepriset har jag förträngt. Vi gick till MAX och åt varsitt livgivande mål med hamburgare av olika slag, strips, dip och läsk + kaffe för under 100 kronor. Så kan det gå! Gott var det, säkert mer mättande än en muffins också och framför allt så himla nyttigt! Hahaha!
Vi gick och tittade lite. Kärestan gillar både motorcyklar och Jägermeister, så här blev vi en stund. (Fast någon motorcykel tyckte varken han eller jag att det är).
Vi satte oss och väntade och till slut fick vi gå ombord.
Med spänning testade vi det turkiska ölet Efes och här ser det ut om jag druckit tre stycken på raken, men jag tog hand om våra tomburkar, för vidarebefordran till flygvärdinnan som samlade ihop skräpet.
I alla fall visade sig Efes vara ett gott öl.
Nog är det ett lågprisflyg vi åker med, det är nog turkiska Ryan Air, men min stol sitter i alla fall fast och det känns tryggt. Livet är riktigt skönt just nu, trots den hårda sitsen jag har under mig.
Cirka 30 minuter till landning sitter vi och gör små observationer av flygvärdinnornas förehavanden. De förvarar tydligen sitt bagage och andra personliga saker i samma förvaringsutrymmen som oss passagerare.
En kommer framtrippande och baxar ut sin väska, försvinner med den en liten stund och sedan tillbaka. Enda förändringen var att nu har hon bytt från sköna "gåskor" till högklackat. Detta har pågått som schottis i turer och just nu i skrivande stund, har vi börjat nedstigningen och de har fipplat färdigt med sitt bagage och försvunnit utom synhåll.
Landningen gick helt okej, öronen så gott som stängda en stund, men några gäspningar och sedan var jag hörande igen.
En ny flygplats, jag fotade lite här och där.
Allt gick hur smidigt som helst, väskorna var med, vi följde strömmen av turister, såg en skylt med "vår" palm och istället för TSS, stod det RSD på den och där blev vi hänvisade till buss nummer 8.
Tullen?
Den var nog där någonstans, men märktes inte så den gav inget bestående intryck.
Vi hittade buss nummer 8, där stod vår chaufför Güngör - en mycket sympatisk man visade det sig under resans gång. Här blundar han tyvärr, men han kanske också var trött?
Nu blev det VÄNTAN!
Jag gick ut och skulle fota lite av omgivningen, men det var för mörkt. Tog bara det närmaste trädet, vad nu det är för sort, det kanske jag kan få svar på här?
Det skulle anlända ett plan från Kastrup med resten av våra medresenärer och vi satt i bussen cirka 1 timme mitt i den mörka, turkiska natten.
Vi var ganska trötta, men till slut var alla med och vi for till hotellet som jag redan glömt namnet på. Någon slags fruktdrink väntade på oss och sedan fick vi nyckeln, inspekterade rummet och kom isäng. När jag väl lagt ner huvudet på kudden tyckte jag att jag hörde höns. Sedan somnade jag.
Kommentarer
Postat av: Ingrid
Javisst, du har ju också varit ute och rest. Visst är det en pärsing innan man äntligen är på plats.
Kram, Ingrid
Trackback
