Turkiet dag 4 - del 2
Dag 4 - del 2
Tisdag 18 februari
St Jean Aniti.
På inträdesbiljetten står det bara så. Jag måste erkänna att jag var så uppfylld av Efesos, att detta besök nästan gick mig oberörd förbi.
Det skulle vara ett kyrkorum (ruiner) och var inte alls långt från Efesos.
Utanför entren möttes vi av en hord av skoputsare, här är en av dem. Riktigt tråkigt för dem var att de flesta av oss hade någon form av textilskor. Inte mycket att putsa på där, även om en del av dem insisterade på att vi skulle sätta oss och få dem putsade.
Som gammal kaktussamlare var jag mer intresserad av den här Opuntian. Vad tycker du Inga, ska vi börja om?
Hade vi sådan här trädgård kanske vi slapp rådjuren, som betraktar planteringarna som sin matsal.
När vi kommit in fick jag nästan glädjefnatt, för näst efter katter älskar jag sköldpaddor. Det beror förmodligen på att det var de 2 olika sorters husdjur jag hade som barn.
Jag vet inte om det var en eller två, för en stund senare fotade Raili den, eller en annan, uppe vid ruinerna.
Roligaste upplevelsen här var när en av medresenärerna, min kattvän E från Lund, trodde att hon såg storkar på på skorstenen nere vid moskén, som var trejde sevärdheten för vår del den här dagen.
"Vänta", sa jag och älgade iväg till kärestan och rotade fram kikaren som han alltid har med sig när vi reser.
Sedan tittade vi båda två och höll på att skratta ihjäl oss. Det hon sett var de blanka högtalarana för böneutropen och bakom dem några smala grenar på träden som rörde sig i vinden och som vi trodde var flaxande vingar.
Hilmi parkerade sig vid en tredimesionell karta över nejden som visade stigar, vägar och floden. Här berättade han en massa också, men som sagt, min hjärna vilade för tillfället. Jag hörde vad han sa, men det fanns inte plats i minnet just då och nu är det definitivt borta.
Jag tog några bilder, för visst fanns det saker att titta på här också.
Överst på ruinerna stod en man och pratade i telefon, han kanske behövde höjden för att få
bra kontakt med omvärlden?
Kom gärna med kommentarer från det här stället eftersom min hjärna är blank.
Jag var inte ens noga med att inga skuggor skulle vara med på bilderna, jag måste ha varit jättetrött, för sådant brukar jag försöka hålla koll på!
Här bad jag Raili ställa sig bredvid krukan, för att visa hur stor den var. Det minns jag i alla fall.
Efter detta blev det gåsmarsch ner till moskeén.
Gick förbi ett hus med ett tak som passerat "bäst före datum", men jag tyckte det var vackert i sitt förfall.
Där blommade de enda rosorna vi såg på hela resan.
En byst av Isa Bey (jag tror att Isa betyder Jesus på något språk) utanför moskeén.
Försäljning utanför.
Vi gick in och uppmanades komma ihåg att det var en kyrka. Det var ett enda stort rum, med en gigantisk matta innanför skranket. Stora lampor i taket och inget vackert någonstans, om man inte är muslim förstås. De ser säkert det hela med andra ögon
Jag tog en bild, precis när Hilmi sa att det var fotoförbud, jag råkade få med en arm.
En kille låg på knä därinne framför en av moskeéns tjänare. Vi uppmanades vara tysta och fick oss en dos om islam av Hilmi. Kvinnorna hade inte tillträde som männen, de fick vara bakom avspärrningen längst bak på bilden.
Se er omkring utanför, sa Hilmi. Det gjorde jag och det här är vad jag såg.
Hur mår väggen när det växer rätt ut ur den?
Dags för mat.
Kyckling fanns det, den är god och numera daglig rätt. Det fanns lite annat jox till också - spenat, någon omelett, lite ris och oliver.
Äntligen iväg upp i bergen och till en grekisk by som producerar en massa som vi turister ska få del av och förväntas köpa.
Innan vi for fick jag ögonen på en koskälla längst ner på baksidan av bussen. Funktion? Den skulle kanske ge ljud ifrån sig i något syfte?
Längs vägen passerade vi en traktoraffär, begagnat och kanske nytt också.
Upp i bergen och mycket gott om olivträd överallt.
(Genomrutanbild)
Vi kom fram till byn som låg längs en smal, slingrig gata. Vi fick stiga av och Güngör for och parkerade där skulle vi samlas när vi hade gjort vårt.
Hilmi samlade ihop oss = sin flock!
Vi gick längs bygatan på väg mot vårt första mål.Det skulle nämligen vara en vinprovning, något som de flesta såg mycket fram emot, dock inte vi som inte dricker vin, men vi följde med ändå.
Här kan man tala om den berömda västgötaklimaxen. Vi satt på små träpallar, med varsin, drygt fingerborgsstor, porslinsmugg framför oss. I den serverades det ena fruktvinet efter det andra, c:a 5 mm upp i den s.k. muggen. Både jag, kärestan och Benga hällde vår skvätt i Brittas. Först drack hon några, men sedan hamnade alla millimetrarna i en och samma mugg tills den blev full och ingen ville ha det.
"Det var så långt ifrån vanligt vin man kunde komma, inte alls gott."sa Britta.
De tillverkade dock annat också, så kärestan köpte en olivhudkräm och jag en flaska granatäppleextrakt som jag fick avsmaka innan. Det blir nog gott till sallader och kanske på glass också? Jag hittar nog något användningsområde.
Vi gick ut i vimlet igen, fina blomsterkransar låg på hög och var till salu.
Av den här lilla söta kvinnan köpte jag ännu en poncho. Den var för fin för att lämna kvar och jag ska ändå ge bort en av dem.
Kärestan slog till på ett par fina raggsockor till barnbarnet A.
I gatan låg "Evil eye" inmurat bland stenarna. Jag förstod inte det där, den kallas för "Evil eye", men är goda ögat och ska skydda mot onda ögat och vi har ju sett den nästan överallt dit vi kommit. Det lär ska skydda mot folks illvilja och avundsjuka blickar, men då känns namnet lite fel.
Vi fortsatte gatan uppåt, det var skönt att det var bilfritt, men det gällde tydligen inte nyttotrafik.
Säkerhetstänket? Inte alls som i Sverige!
Det blev lite småinköp, jag köpte en sprattelgubbe till Otto. Britta och jag köpte varsitt par vita raggsockor med hålmönster och små röda lusar. Mannen i butiken kastade sig ner på knä framför mig och trädde på mig sockan när jag tyckte det såg för liten ut.
Mycket nöjd över att han hade rätt.
Sedan visade han oss hur man ska veta att det är rätt storlek. Man knyter ena handen, mäter med sockan runt handen, från hälen fram till tån. Om de möts är det rätt, omlott är för stort och om de inte når varandra, så klart för små. Det hade jag ingen aning om och ingen annan av oss 4 heller.
Det var en väldigt mysig liten by och anledningen till att den kallas "grekiska byn" är att de första som bosatte sig i byn för ganska längesedan, var grekiska invandrare. De flesta är fortfarande av grekiskt ursprung, men bara ett fåtal talar grekiska idag.
Vi fortsatte uppåt och Britta köpte sig en fin, röd skinnväska och på ett av alla ställen vi köpte tvål på, fick vi varsin liten säkerhetsnål med det goda ögat på. Det syns på tröjan på bilden här under.
Medan Britta handlade, bekantade jag mig med ännu en katt, som även den bara ÄLSKADE mig!
Just innan vi skulle vända tillbaka mot bussen fick jag syn på en massa skrammelinstrument och köpte ett till Ottos musicerande familj, vilket uppskattades av mågen när de fick det.
Avslutningsvis köpte jag 2 fina elefantmagneter med goda ögat till kära dottern, som tack för kattvaktandet.
Gatan ner igen. Här pressas granatäppeljuice och även dukarna har ögat som mönster.
Mot bussparkeringen, nerför en skranglig trappa med ett fint hus bakom muren
Skräpigt längre bort längs den fina muren
Toalett kunde med fördel nyttjas uppe på restaurangen, upp igen en annan trappa. Turkiet är det första ställe jag sett som haft sådana här pappersskydd till sitsen. På de flesta ställen gapar behållarna tomma. Jag testade att använda ett, men inte funkade det. Tur man har starka ben och knän.
Vitaminbar, vad nu det är, hade de också.
Och, vad kan detta ha för funktion? Inte ens kärestan, som vet det mesta, kunde svara på det.
Till slut var alla på plats i bussen och vi vände neråt igen på de smala, serpentinvägarna och mitt i en hårnålskurva fick vi möte med en likadan buss - storleksmässigt. Man både såg och hörde på Hilmi och Güngör, att detta VERKLIGEN VAR ETT KRISLÄGE!!!!!!!
Chaufförerna anpassade sig efter varandra och bredden på vägen och sekunden efter att den andra åkt vidare och vi började röra på oss, hamnade vi halvvägs ner i diket.TACK OCH LOV på bergssidan, annars hade det redan varit punkt i den här resedagboken.
Samtliga i bussen fick tränga ihop sig på vänstersida och efter ett antal försök framåt och bakåt var vi uppe på vägen igen och en spontan applåd utbröt.
Allt gick bara bra resten av vägen och vi var många som gick fram och tackade Güngör när vi kom till hotellet.
Framme på TUSAN, solen var på väg ner .
Britta och jag hurtade snabbt upp på rummet, där låg ett hjärta på sängen - ett handdukshjärta. Jag tog det och baddräkten och lika snabbt ner igen till poolen. Vi duschade och hoppade i och simmade i 20 - 25 minuter. Det var verkligen skönt och lika skönt efteråt, att bara slappa en stund innan maten.
Bordsdekorationerna vid maten var verkligen inga riktiga blommor!
God mat igen och jag åt......... vad då? Kyckling så klart!
Benga och jag fokuserade starkt på kakorna som fanns i stor mängd efter maten.
Sedan skrev jag resedagbok, medan mitt bordsällskap pratade kors och tvärs, utom Jullan, för hon testade att göra grimascher. (Bilden på kärestan och Raili, utgår pga kärestans motvilja att synas på bloggen).
Den här kvällen bjöds det på levande musik i foajén - Piano (nåja, plastpiano) och fiol, instrument som jag älskar.
I ett av skåpen dansade en dervisch till musiken
Kommentarer
Postat av: Ingrid
Här kastar man sig från det ena landet till det andra. Nu är det sista dagen på Fuerteventura och tidigt i morgon går planet hem till Sverige igen.
Jag kan tänka mig att det kan bli lite mycket när man åker från det ena minnesmärket till det andra. Man blir liksom mättad. Som min grannfru sa när maken föreslog en resa till Grekland: "NEJ, jag har sett nog med sten!"
Men du är en flitig fotograf i alla fall så man får verkligen en föreställning om vad ni varit med om.
Kram, Ingrid
Postat av: Mia
Tack för ännu ett intressant reseinlägg... ;-)
Postat av: Inga M
Nu har jag kollat igen o begrundat. Undrar hur de där växterna kan växa och gro på väggen.
Trackback
