Segare än Karlssons klister
Nu börjar jag fatta vad andra som bloggar menar, när de skriver att bloggen är seg. Det har tagit mig mer än en kvart att komma så här långt.
Så här hopplöst har det aldrig varit förut. Jag nöjer mig med ett kortare inlägg, för jag har alldeles för många bilder att lägga in på det tilltänkta och det orkar jag inte sitta uppe och vänta på att "Överste bloggbestämmaren" ska ta emot.
Jag var hos svärmor i helgen, hon har en Mårbackapella som var riktigt fin och som uppenbarligen har älskat sin sommar på hennes uterum. Hon själv hade räknat till 14 blommor och jag kunde konstatera att det även var 7 knoppar på gång också, nu i september. Mina börjar se lite trötta ut och jag plockar gula blad nästan varje dag.
Det är tydligen olika i olika kommundelar, eller om det kan vara olika i olika uterum?
Nostalgbild kommer strax!
Av min älskade nästansyster har jag fått en liten hög gamla, fast nya, godispåsar i present, som hon köpt på någon Antikmarknad.
De föräras enbart till mina allra käraste vänner och förra veckan var jag på stan och träffade en av dem, I-M som jag inte sett på hela sommaren.
I den hade jag stoppat godis så klart, det är ju en godis påse. Det var Guinnessfudge från Irland och ett par små chokladbitar från Italien.
Frågan är om inte påsen var finaste "presenten?" Hur ser de ut idag i jämförelse? Inte så värst, tycker jag!
Från nostalgifordon till Akka
Nu förväntar sig alla att jag ska skriva om gamla bilar, moppar eller motorcyklar. Fel, fel, fel!
Jag är dock född i Hallsberg.
Hallsberg = järnväg och född järnvägarunge är jag dessutom. Uppväxt i en familj där vi åkte tåg ända tills brodern tog körkort. Då först insåg även fadern att det kunde vara praktiskt att ha en bil, i synnerhet som vi bodde på landet, utan någon som helst lokaltrafik.
Det handlar om tåg! Inte många, bara ett enda, men det räcker för att jag ska känna mig nostalgisk.
Vi tog vägen över skogen hem från Noramarken igår. Den går igenom Pershyttan och innan vi kom in där är det en järnvägsövergång, som för en gångs skull tutatde.
Först fattade jag ingenting, sen förstod jag att det var marknadståget och hör mig själv säga med en 5-årings ordval:
"Är det tuff-tuff-tåget?"
Kärestan tittar lite på mig och säger:
"Näää, jag tror inte det är tuff-tuff-tåget, jag tror det är rälsbussen."
Fel hade han!
Där kom det och jag nästan bröt benen i min iver att hinna ur bilen för att ta kort.
Det hände att vi åkte tåg med ånglok när jag var liten och vi skulle till sommarstugan i Tisarbaden.
Vagnarna är också den sorten som fanns då, stoppade, men ändå hårda brunrandiga bänkar och man var tvungen att gå ut på en övergång för att byta vagn, även när tåget gick för fullt.
Det puffade och rök och jag fick för mig att det blivit något fel, för loket stannde mitt framför oss.
Jag hade fel, det skulle bara släppa ut lite passagerare. Jag njöt i fulla drag, 5 år och tuff-tuff-tåget var bara några meter ifrån mig. Vilket äventyr!
Då kom även regnet och jag förpassade mig in i bilen igen.
Vi åkte vidare mot Örebro. Jag kallar den här vägen för "Över bergen", då vet kärestan precis vart jag vill åka. Mitt på kommer man till vägen upp till Rusakulan. Det är en utsiktspunkt och man ser långt ut över Närkesslätten därifrån. Den är dessutom handikappanpassad så även en med rullstol eller rullator kan ta sig upp på utsiktsplatsen. (Bild från nätet)
Vi gjorde en paus, för himlen hade så fin färg och jag ville andas lite skogsluft. 
Jag vet att Bergslagsleden är i närheten och Kilsbersspåret är det definitivt.
Vi tog bara en kort paus och kunde konstatera att naturen är väldigt vacker så här års!
En liten minivril upptäckte jag också på en björk i närheten.
När vi nästan var hemma, hade kommit ut ur metropolen Närkes Kil, fick vi se flera fågelsträck.
"Kolla", sa jag som var passagerare, "nu är det verkligen höst."
"Titta där då," sa kärestan och pekade utåt åkrarna bredvid.
Där var rastplatsen för Grå- och Canadagäss.
Undrar om Akka från Kebnekaise var med?
Noramarken
I Hallsberg där jag ursprungligen kommer ifrån säger man Hallsbergsmarken, när det är marknad i "byn". Följaktligen säger jag marken när det är marknad i Nora också.
Det var den här helgen och idag var första dagen. Jag hade två ärenden till Nora, dels ville jag titta på utställningen hos Leon Sandbergs, dels ville jag till marken för att köpa muffins- och metallkakformar.
Hos Leon var det Paradisverkstan som hade utställning och den var jag lite nyfiken på. Det var fina saker, de är bevars Kunglig hovleverantör, men ganska fort hade vi tittat på dem.
Här är ett par bilder, sedan var det lite prickiga ägg, ljuslyktor och andra större prydnadsföremål.
Då gjorde vi en sväng ner till Hemjord för att ta en titt på AnnBritt Schmützers utställning i trädgården bakom huset. Där fanns betydligt mer i min smak, även om Paradisverkstans grejer också var fina. De finns dock i ganska stora upplagor, vilket inte AnnBritts grejer gör.
Här kommer bilder från trädgården med en del av konstverken på utställningen.
Det var bl a fåglar av olika slag och de var verkligen fina.
Sen en som jag verkligen inte hade velat försöka mig på att göra själv!
Vilken fantastisk ljuslykta!
Slut på det kulturella, ut i folkvimlet med oss!
Himlen hade en olycksbådande färg, men jag oroade mig inte, för jag hade regnjackan ihopvikt till en liten rul i väskan. Kärestan ståtade i sin svarta manchesterkavaj, han oroade sig uppenbarligen inte heller.
Därute på gatan kom ett lite udda ekipage på väg till marknadens förlustelser.
Vi gjorde som alla andra, trängde oss in bland människorna som gick där och hoppades fynda, eller som jag kanske, som redan visste vad jag skulle köpa.
Jag stod ett tag och tittade på ballongförsäljarna och nog tycker jag att ballongerna och försäljningen är ganska trist jämfört med när jag var liten. Då när de hade en stor gastub och blåste upp medan man väntade. Hade man sen otur kunde den spricka, eller stiga till väders. Om den klarade sig så länge att den följde med hem, var den inte mycket att ha dagen efter.
Visst är de blanka och fina, men nej, inte min smak, för plastiga!
Vi trängde oss nerför gatan, blev skuffade och skuffades i vår tur, som en äkta dominoeffekt. 
DÄR, där var ett par som sålde mina formar, en rulle med 100 fryspåsar följde också med i inköpet.
Sen var det bara att fortsätta gatan ner för att försöka ta sig därifrån.
Då vaknade falkögat!
Langos, det har jag bara smakat en enda gång tidigare, med nästansyster Anna en gång på en Orsayra för så längesen att jag inte minns när det var.
Kärestan är inte sen att nappa när jag kommer med mina infall och vi ställde oss i kön och beställde varsin "King".
Lite dyrt, men ack så gott när man bara hade en flera timmar gammal frukost på väg till bearbetning inombords.
Vi letade upp en bakgård där det så passligt fanns ett ledigt bord och ställde oss där och mumsade i oss den flottiga måltiden. Det var lägenhetsvisning i ett nybyggt hus just bredvid och bordet hade mäklaren använt vid visningens början. För tillfället var det självplock på papper med lediga objekt och vi parkerade oss i andra änden av bordet.
Det satt fint, med förnyade krafter buffade vi oss vidare och jag fick se hur de där "Slushautomaterna" ser ut. Sånt som vi sög i oss i Milano när det var så erbarmeligt hett. Idag behövde jag ingen.
När vi rundat hörnet uppenbarade sig hela nybygget. 
Tur man inte behöver hyra där, en tvåa kostade cirka 6200 i månaden!
Hundar
Gott om hundar är det hemma hos min bror och svägerska. Igår var jag där och förutom husets "ordinarie" stam, fanns även två valpar, 8 veckor gamla.
Svägerskan har kennel, den heter Bisen´s kennel och de föder upp yorkshireterrier och chihuahua.
Kattmänniska som jag är till 100% lyckas jag ändå att få kontakt med den här andra sortens husdjur. Jodå, vi har haft hund när jag växte upp och föräldrarna har haft ett par till sen jag flyttade hemifrån, men det har alltid varit katten som varit nummer 1 för mig.
När jag anlände till dem igår möttes jag av 7 skällande vakthundar i miniformat. Det är 3 yorkar och 4 vavvor. De har väldigt gälla skall de här små och 7 på en gång ger en lätt skärande ljudupplevelse.
En är hanhund, han är chihuahua och heter Mozart för han ser ut som en Mozartkula i färgen. Hon som står bredvid heter Niña och de har fått en hoper fina valpar tillsammans.
Lilla Betty är också söt.
Den stolta modern till de små liven som var inne när jag kom, heter Asta. Hon var helcool, vräkte ut sig på rygg med sina tuttar i vädret och tiggde om lite kli på magen.
Lite senare fick även valparna - Elva och Rudolf - komma ut och skutta runt i det gröna. De är söta som små leksakshundar och inte mycket större heller.
Jag tog massor med bilder på de små, men nästan alla blev "fartskadade!"
Elva visar att hon minsann kan kissa i gräset, fast det kan förstås vara Rudolf också.
En av yorkarna Iza, är alfahonan och hon håller ordning på flocken. Jag tror det här är hon, men det kan vara Diva också. Av någon anledning har jag mycket lättare att se skillnad på vavvorna...........!
Jag ägnade mesta gostiden åt Mozarella, för hon var inte så kaxig som de andra och jag brukar försöka bekräfta de svaga, oavsett om det är människor eller djur. Hon satt i min famn i några omgångar under eftermiddagen och kvällen och när jag kom hem såg det ut som jag var ägare till en lammullströja!
Hon finns på bild på hemsidan och är jättesöt, men hon höll sig inomhus när jag kom med kameran.
Svägerskan har kennel, den heter Bisen´s kennel och de föder upp yorkshireterrier och chihuahua.
Kattmänniska som jag är till 100% lyckas jag ändå att få kontakt med den här andra sortens husdjur. Jodå, vi har haft hund när jag växte upp och föräldrarna har haft ett par till sen jag flyttade hemifrån, men det har alltid varit katten som varit nummer 1 för mig.
När jag anlände till dem igår möttes jag av 7 skällande vakthundar i miniformat. Det är 3 yorkar och 4 vavvor. De har väldigt gälla skall de här små och 7 på en gång ger en lätt skärande ljudupplevelse.
En är hanhund, han är chihuahua och heter Mozart för han ser ut som en Mozartkula i färgen. Hon som står bredvid heter Niña och de har fått en hoper fina valpar tillsammans.
Lilla Betty är också söt.
Den stolta modern till de små liven som var inne när jag kom, heter Asta. Hon var helcool, vräkte ut sig på rygg med sina tuttar i vädret och tiggde om lite kli på magen.
Lite senare fick även valparna - Elva och Rudolf - komma ut och skutta runt i det gröna. De är söta som små leksakshundar och inte mycket större heller.
Jag tog massor med bilder på de små, men nästan alla blev "fartskadade!"
Elva visar att hon minsann kan kissa i gräset, fast det kan förstås vara Rudolf också.
En av yorkarna Iza, är alfahonan och hon håller ordning på flocken. Jag tror det här är hon, men det kan vara Diva också. Av någon anledning har jag mycket lättare att se skillnad på vavvorna...........!
Jag ägnade mesta gostiden åt Mozarella, för hon var inte så kaxig som de andra och jag brukar försöka bekräfta de svaga, oavsett om det är människor eller djur. Hon satt i min famn i några omgångar under eftermiddagen och kvällen och när jag kom hem såg det ut som jag var ägare till en lammullströja!
Hon finns på bild på hemsidan och är jättesöt, men hon höll sig inomhus när jag kom med kameran.
No
Ikväll blir det inget inlägg, trots att jag hade det på gång inne i huvudet.
Jag kom hem alldeles för sent för att sätta mig här och skriva. Jag får samla ihop mig till imorgon istället, för nu är klockan över 23.00 och snart ska jag återinträda på arbetet för veckans sista dag i mitt glada arbetslag.
Kort och koncist!
Jag kom hem alldeles för sent för att sätta mig här och skriva. Jag får samla ihop mig till imorgon istället, för nu är klockan över 23.00 och snart ska jag återinträda på arbetet för veckans sista dag i mitt glada arbetslag.
Kort och koncist!
Franciskuslunden
Efter en lång dag på jobbet kände jag att jag behövde lite luft innan jag åkte hem och fortsatte inomhuslivet.
Från tidigt i morse och till cirka 14.30-tiden har det dessutom ösregnat, så luften kändes ganska frisk.
Jag åkte till Franciskuslunden.
Det är djurkyrkogården här i Örebro och den ligger inte så långt från min skola.
Jag har bara varit där en gång tidigare och där är fullt med små gravar med stenar, kors, prydnadssaker, blommor och minnen efter ett eller flera älskade husdjur.
Det kostar 200 kronor per år att ha sin grav där och vad många det är som har en riktig gravsten med namn och årtal till sina små änglaälsklingar.
En del gravar har hemsnickrade kors......
...... och på en del ställen är det många gravar på samma ställe
Vem eller vilka som vilar här var lite svårt att se, men det är minst en råtta, för det finns ett inplastat foto på en. Jag kan förstå det, som f.d. råttägare. Det är ett av de smartaste husdjur vi någonsin haft och så otroligt trevlig och personlig!
Den allra märkligaste graven är i alla fall den här!
Fast någonstans har jag hört att det bara ska vara huvudet som är begravt här, men det kan lika gärna vara en skröna. Varför skulle huvudet ligga på ett ställe och kroppen på ett annat?
Från tidigt i morse och till cirka 14.30-tiden har det dessutom ösregnat, så luften kändes ganska frisk.
Jag åkte till Franciskuslunden.
Det är djurkyrkogården här i Örebro och den ligger inte så långt från min skola.
Jag har bara varit där en gång tidigare och där är fullt med små gravar med stenar, kors, prydnadssaker, blommor och minnen efter ett eller flera älskade husdjur.
Det kostar 200 kronor per år att ha sin grav där och vad många det är som har en riktig gravsten med namn och årtal till sina små änglaälsklingar.
En del gravar har hemsnickrade kors......
...... och på en del ställen är det många gravar på samma ställe
Vem eller vilka som vilar här var lite svårt att se, men det är minst en råtta, för det finns ett inplastat foto på en. Jag kan förstå det, som f.d. råttägare. Det är ett av de smartaste husdjur vi någonsin haft och så otroligt trevlig och personlig!
Den allra märkligaste graven är i alla fall den här!
Fast någonstans har jag hört att det bara ska vara huvudet som är begravt här, men det kan lika gärna vara en skröna. Varför skulle huvudet ligga på ett ställe och kroppen på ett annat?
Fundering i den sena timmen då jag borde ligga redan
"Pedikyrerskan" som var så mjuk och snäll mot mina fötter igår sa något som jag grunnat på sen dess.
Jag fick välja nagellack när hon var färdig med mig och så här sent på året väljer jag absolut inte rött. Hon hade 4 olika färger, varav ett var väldigt rött, det utgick alltså. Sedan ett ljusrosa, ett som drog mot orange och så det som jag valde, den mörkrosa nyansen.
Medan hon satt där vid mina fötter och lackade sa hon:
"Vad bra att du valde den här färgen, den passar dig!"
Jag var tvungen att fråga vad hon menade. Jo, hon menade att jag absolut inte kunde ha den som drog mot orange, för den passade inte mina färger.
Vilka färger? Min solbrända ruta på foten, eller färgen på huden? Jeansen? Eller......???
Nu ska jag lägga mig och fundera lite mer på det.
God natt! Om jag nu får någon nattro när jag håller på och söker svaret på det här.
Betraktelser ur horisontalläge
Alldeles nyss låg jag och bara var, som man säger numera.
Jag hade suttit utanför mitt uterum och mumsat i mig en kantarellmacka och druckit en kanna te och det kan jag väl erkänna, att jag nästan darrade innan jag fick börja äta de smörstekta små godingarna. Inte en tanke på att föreviga mackan, som låg gömd under en driva nystekta, varma kantareller, jag bara glufsade i mig alltihopa.
Sen blev det lite kallt, då flyttade jag ett hack in och hamnade på uterummet. Där låg jag och läste och smälte maten och när jag sänkte boken fick jag indirekt syn på min födelsedagpresent från april
På eftermiddagen har jag varit och löst in mitt presentkort på Spa-huset. Jag hade önskat pedikyr av kärestan och såna gånger allierar han sig med min dotter och det blir alltid toppenbra.
Jag reste mig upp och tog ett kort på härligheten. Solbrännan är speciell, jag "bor" i mina Birken på sommarhalvåret, då får man en ruta på fötterna.
Jag måste utbrista: VILKA VACKRA FÖTTER ! ! ! Lena som en nyfödd barnrumpa dessutom.
Sen insåg jag att jag behövde smälta maten lite till innan jag förflyttade mig ett hack till, för att då hamna inomhus. Intog alltså horisontalläget igen och nästa gång jag sänkte boken föll blicken på min underbara sommarinstallation.
På en loppis vi passerade när vi var på böggda (Västergötland/slottshelgen) kom jag över kompletterande delar till min starkt decimerade dockservis. Som ägare till ett vackert fat på fot i glas, gjorde jag detta nostalgiska lilla arrangemang och det har glatt mig, med flera hela sommaren.
Jag är helt övertygad om att det är fler än jag som hade en sån här dockservis på 50- 60-talet?
Jag hade suttit utanför mitt uterum och mumsat i mig en kantarellmacka och druckit en kanna te och det kan jag väl erkänna, att jag nästan darrade innan jag fick börja äta de smörstekta små godingarna. Inte en tanke på att föreviga mackan, som låg gömd under en driva nystekta, varma kantareller, jag bara glufsade i mig alltihopa.
Sen blev det lite kallt, då flyttade jag ett hack in och hamnade på uterummet. Där låg jag och läste och smälte maten och när jag sänkte boken fick jag indirekt syn på min födelsedagpresent från april
På eftermiddagen har jag varit och löst in mitt presentkort på Spa-huset. Jag hade önskat pedikyr av kärestan och såna gånger allierar han sig med min dotter och det blir alltid toppenbra.
Jag reste mig upp och tog ett kort på härligheten. Solbrännan är speciell, jag "bor" i mina Birken på sommarhalvåret, då får man en ruta på fötterna.
Jag måste utbrista: VILKA VACKRA FÖTTER ! ! ! Lena som en nyfödd barnrumpa dessutom.
Sen insåg jag att jag behövde smälta maten lite till innan jag förflyttade mig ett hack till, för att då hamna inomhus. Intog alltså horisontalläget igen och nästa gång jag sänkte boken föll blicken på min underbara sommarinstallation.
På en loppis vi passerade när vi var på böggda (Västergötland/slottshelgen) kom jag över kompletterande delar till min starkt decimerade dockservis. Som ägare till ett vackert fat på fot i glas, gjorde jag detta nostalgiska lilla arrangemang och det har glatt mig, med flera hela sommaren.
Jag är helt övertygad om att det är fler än jag som hade en sån här dockservis på 50- 60-talet?
Söndag i stad och skog
Idag har jag återvänt till min normala status, dvs jag känner mig utsövd och redo för nya "prövningar" nästa vecka. Detta är faktiskt sant, men jag sov till 10.40 idag och det var JÄTTESKÖNT!
I köket väntade kärestan som svarade så här, när jag ropade hans namn:
"Är du vaken nu, vill du att jag ska börja med frukosten?"
"Ja tack, men jag måste duscha innan jag kan äta."
Det där med duschandet är ett måste, det är ett välkänt faktum att jag behöver det för att vakna.
Jag kan inte heller tänka mig att äta frukost innan det är avklarat, för jag måste vara påklädd när jag sätter mig vid frukostbordet. Däremot älskade jag att äta i sängen för ett antal år sen, men det var innan jag bytte ut min te och smörgåsfrukost mot yoghurt med gryn och frön.
Efter vi ätit och klarat av lite praktiska göromål innan vi styrde kosan hem till särbon. Jag skulle till skogs och han har bättre koll på sin skog, än vad jag har på min. Jag hittar varken ut i den, eller hem igen, utan honom.
Jag kunde konstatera att min kära Apollo stod ute och hur attraktiv är inte den för en cykeltjuv? Sen såg jag att den var tjudrad vid altanstolpen, så jag lugnade ner mig. Skjulet där den står är under ommålning, sen ska den in där.
LIka väl som en Rolls Royce har cykeln en frontprydnad
När vi hade fikat där på baksidan drog vi till skogs. Jag var rustad med gummistövlar, "Plocken", liten hink och två burkar, vass kniv och korg. Här skulle skördas och inte skulle lite regndränkt skog hindra mig.
Första stället hade gott om blåbär, men inte en endaste liten svamp. Jag hann få en nästan full plockare innan särbon kom tillbaka från sin rekognoceringstur.
Vi bytte ställe och nu gick det bättre. Vi fick gå en bra bit och ganska blött var det stundtals, men vi hittade kantareller. Plocken hamnade under tidningen i korgen, jag plockade svamp i min lilla hink och mannen direkt i korgen.
Vi var ute ett par timmar. Vad skönt det var och vad nöjd jag är över resultatet. Förresten var jag ute i lillskogen nära hemmet och plockade en liten hink till med blåbär, innan vi åt en sen middag med kött och kantarellsås.
Nu pågår rensning, jag tog bara en paus här vid bloggen!
I köket väntade kärestan som svarade så här, när jag ropade hans namn:
"Är du vaken nu, vill du att jag ska börja med frukosten?"
"Ja tack, men jag måste duscha innan jag kan äta."
Det där med duschandet är ett måste, det är ett välkänt faktum att jag behöver det för att vakna.
Jag kan inte heller tänka mig att äta frukost innan det är avklarat, för jag måste vara påklädd när jag sätter mig vid frukostbordet. Däremot älskade jag att äta i sängen för ett antal år sen, men det var innan jag bytte ut min te och smörgåsfrukost mot yoghurt med gryn och frön.
Efter vi ätit och klarat av lite praktiska göromål innan vi styrde kosan hem till särbon. Jag skulle till skogs och han har bättre koll på sin skog, än vad jag har på min. Jag hittar varken ut i den, eller hem igen, utan honom.
Jag kunde konstatera att min kära Apollo stod ute och hur attraktiv är inte den för en cykeltjuv? Sen såg jag att den var tjudrad vid altanstolpen, så jag lugnade ner mig. Skjulet där den står är under ommålning, sen ska den in där.
LIka väl som en Rolls Royce har cykeln en frontprydnad
När vi hade fikat där på baksidan drog vi till skogs. Jag var rustad med gummistövlar, "Plocken", liten hink och två burkar, vass kniv och korg. Här skulle skördas och inte skulle lite regndränkt skog hindra mig.
Första stället hade gott om blåbär, men inte en endaste liten svamp. Jag hann få en nästan full plockare innan särbon kom tillbaka från sin rekognoceringstur.
Vi bytte ställe och nu gick det bättre. Vi fick gå en bra bit och ganska blött var det stundtals, men vi hittade kantareller. Plocken hamnade under tidningen i korgen, jag plockade svamp i min lilla hink och mannen direkt i korgen.
Vi var ute ett par timmar. Vad skönt det var och vad nöjd jag är över resultatet. Förresten var jag ute i lillskogen nära hemmet och plockade en liten hink till med blåbär, innan vi åt en sen middag med kött och kantarellsås.
Nu pågår rensning, jag tog bara en paus här vid bloggen!
Strejk
Jag är i ofrivillig bloggstrejk.
Jag är helt uttröttad efter en lång vecka i skolan med en massa schemastrul.
Jag orkar inte skriva om någonting speciellt.
Jag har ingen inspiration.
Jag har inga roliga bilder att lägga in.
Det här är det enda jag kan få fram ikväll.
En fullmåne i augusti och en full torkvinda i strålande solsken ! Två "fulla" - jaja!
Hur kul är det? Jag går och lägger mig! God natt på er alla därute! Förresten, därute regnar det som syndafallet är på gång igen!
Jag är helt uttröttad efter en lång vecka i skolan med en massa schemastrul.
Jag orkar inte skriva om någonting speciellt.
Jag har ingen inspiration.
Jag har inga roliga bilder att lägga in.
Det här är det enda jag kan få fram ikväll.
En fullmåne i augusti och en full torkvinda i strålande solsken ! Två "fulla" - jaja!
Hur kul är det? Jag går och lägger mig! God natt på er alla därute! Förresten, därute regnar det som syndafallet är på gång igen!
Bostadslös?
När vi var på friluftsdagen i tisdags och jag förundrades över den lilla campingen, var det inte bara det som var annorlunda.
Där stod också en sån där arbetarvagn. Jag har aldrig varit inne i någon, men jag föreställer mig att det finns möjlighet för tillredning av mat, kanske någon slags toalett, bord, stolar och eventuellt minst en säng el. dyl. Den här hade dessutom en liten smal gardinkappa i fönstret, det har jag aldrig sett förr.
Hur som helst, den stod där och camparna bodde nästan i skuggan av den, som synes.
När jag skulle följa en av våra elever på en liten upptäcktsfärd gjorde jag själv en något udda upptäckt.
Om man tittar noga på trädet bredvid vagnen, kan man se denna skylt sitta där bland grenarna.
Kan det vara sant? Är det någon som vill sälja sin "vagn" och ställer upp den nere i Naturens hus för hugade spekulanter att komma och titta på den i naturskön miljö?
Inte vet jag, men så här var det i alla fall!
Där stod också en sån där arbetarvagn. Jag har aldrig varit inne i någon, men jag föreställer mig att det finns möjlighet för tillredning av mat, kanske någon slags toalett, bord, stolar och eventuellt minst en säng el. dyl. Den här hade dessutom en liten smal gardinkappa i fönstret, det har jag aldrig sett förr.
Hur som helst, den stod där och camparna bodde nästan i skuggan av den, som synes.
När jag skulle följa en av våra elever på en liten upptäcktsfärd gjorde jag själv en något udda upptäckt.
Om man tittar noga på trädet bredvid vagnen, kan man se denna skylt sitta där bland grenarna.
Kan det vara sant? Är det någon som vill sälja sin "vagn" och ställer upp den nere i Naturens hus för hugade spekulanter att komma och titta på den i naturskön miljö?
Inte vet jag, men så här var det i alla fall!
Improvisation med blåbär
Det har varit många blåbärsraider i skogen nu på sistone. Det är inte klokt vad mycket gott man kan göra bara man har plockat ihop lite ingredienser ur skogen och just nu tänker jag självklart på blåbär.
När jag är hemma har jag ett par meter kok- bak- och matlagningsböcker att tillgå, men hos särbon finns bara 3 stycken.
Det är hans egen "Vår kokbok", som han för övrigt har fått av mig, Sju sorters kakor som är min och Annas kakbok som också tillhör mig.
Så står jag där i hans kök med en massa stora, saftiga blåbär och inventerar skafferi och kylskåp. Jodå, det fanns ingredienser så det skulle kunna bli till en mjuk kaka med blåbär. Sen var det det där med recept.
Visst, man kan leta på internet, men jag tycker det är roligare att experimentera och det gjorde jag även denna gång.
Jag utgick från ett basrecept i Annas kakbok som heter "Saftig sockerkaka". Sedan gnuggade jag minnesknölarna hur det s.k. strösslet i äppelmuffins tillreds och så "grejade" jag lite.
Jag smälte smör i en kastrull, hällde i vetemjöl och rörde om tills det smulade sig lite, sen hällde jag på strösocker och lite vaniljsocker. Sist hällde jag i 2 dl blåbär och toppade med detta uppepå smeten i formen och gräddade.
Jag trodde allt skulle sjunka till botten, men det gjorde det inte. Kakan blev väldigt hög och enormt god.
Vi satt ute i trädgården i varsin Baden-baden, med en bänk emellan oss där vi dukade fikat och det var bara så jättemumsigt.
Vi åt två bautabitar var och halvan som blev kvar frös vi in, för jag är inte säker på att jag kan göra om en likandan, då är det bra att ha lite kvar.
Allemansrätten
Idag hade vi friluftsdag vid Naturens hus. Där är det fritt fiske i Svartån, några grillplatser, bord och bänkar och lite gräsmattor. Ett perfekt ställe om man bara har tumme med den som styr över vädrets makter.
Det var det uppenbarlien någon av oss som hade. Vi fick väldigt bra väder, lite blåst, mest sol och alldeles torrt. Detta trots att lokaltidningen hotat med ett rött paraply igår - som betyder stor risk för regn, sedan nedgraderat till gult paraply idag som betyder måttlig risk.
Vi gick raka vägen till borden och lämpade av våra ryggsäckar, gjorde i ordning metspöna och förberedde med ved för att kunna grilla korv lite senare. Då säger plötsligt en av eleverna: "Titta, han duschar".
Allas blickar vändes åt samma håll och minsann, därborta på gräsmattan var en stolpe med vattenslang neråt och en duschstril uppåt. Under denna dusch, som måste ha varit kall, stod en ung man. Han var helt klart turist, för nästa sak som fångade vår uppmärksamhet var ett tält som stod uppslaget på gräsmattan.
Här ser man även stolpen med duschen och vattenslangen.
Där bodde han tydligen. Efter duschen gjorde han som de flesta andra människor, ställde sig vid handfatet och borstade tänderna. Det var bara det att hans handfat var gigantiskt, för det var hela Svartån.
(Dålig bild, jag fick zooma till max för att få med honom, man vill ju inte tränga sig på oanmäld "hemma hos folk".)
Efter detta tappade vi intresset för honom, för då kom plötsligt "Gustav Lagerbjelke" runt hörnet på Svartån. Oj, nu fick jag fnurror på hjärnan, kan man runda ett hörn på ett vattendrag? ? ?
Det var lite folk ombord som skulle ut på någon rundtur och de vinkade glatt till oss.
När de väl passerat återgick vårt intresse till turisten och nu hade han satt igång att fixa frukost.
Han var tydligen den som var mest morgonpigg, för de var två såg vi lite senare och det bekräftades även av att vi fick syn på deras parkering.
Nog är det ett fantastiskt land vi lever i, där man kan cykla till ett naturområde, parkera cyklarna mot en soptunna och slå läger precis bredvid en vattentäkt, där man både kan duscha och hämta vatten?
Tillåtet?
Jag har ingen aning, men förvisso hade de bott där minst en natt och inte störde de oss, som även vi kom dit för att nyttja vår allemansrätt. Inte kom det någon för att köra bort dem heller, inte så länge vi var kvar i alla fall.
Det var det uppenbarlien någon av oss som hade. Vi fick väldigt bra väder, lite blåst, mest sol och alldeles torrt. Detta trots att lokaltidningen hotat med ett rött paraply igår - som betyder stor risk för regn, sedan nedgraderat till gult paraply idag som betyder måttlig risk.
Vi gick raka vägen till borden och lämpade av våra ryggsäckar, gjorde i ordning metspöna och förberedde med ved för att kunna grilla korv lite senare. Då säger plötsligt en av eleverna: "Titta, han duschar".
Allas blickar vändes åt samma håll och minsann, därborta på gräsmattan var en stolpe med vattenslang neråt och en duschstril uppåt. Under denna dusch, som måste ha varit kall, stod en ung man. Han var helt klart turist, för nästa sak som fångade vår uppmärksamhet var ett tält som stod uppslaget på gräsmattan.
Här ser man även stolpen med duschen och vattenslangen.
Där bodde han tydligen. Efter duschen gjorde han som de flesta andra människor, ställde sig vid handfatet och borstade tänderna. Det var bara det att hans handfat var gigantiskt, för det var hela Svartån.
(Dålig bild, jag fick zooma till max för att få med honom, man vill ju inte tränga sig på oanmäld "hemma hos folk".)
Efter detta tappade vi intresset för honom, för då kom plötsligt "Gustav Lagerbjelke" runt hörnet på Svartån. Oj, nu fick jag fnurror på hjärnan, kan man runda ett hörn på ett vattendrag? ? ?
Det var lite folk ombord som skulle ut på någon rundtur och de vinkade glatt till oss.
När de väl passerat återgick vårt intresse till turisten och nu hade han satt igång att fixa frukost.
Han var tydligen den som var mest morgonpigg, för de var två såg vi lite senare och det bekräftades även av att vi fick syn på deras parkering.
Nog är det ett fantastiskt land vi lever i, där man kan cykla till ett naturområde, parkera cyklarna mot en soptunna och slå läger precis bredvid en vattentäkt, där man både kan duscha och hämta vatten?
Tillåtet?
Jag har ingen aning, men förvisso hade de bott där minst en natt och inte störde de oss, som även vi kom dit för att nyttja vår allemansrätt. Inte kom det någon för att köra bort dem heller, inte så länge vi var kvar i alla fall.
Helgfrukost
Denna frukost jag nu ska beskriva utspelade sig för ett tag sen.
Särbon och jag äter alltid helgfrukost tillsammans, eftersom vi är sambos då.
* Vardagsfrukost är yoghurt med div. frön och kli, ett glas Pro-Viva och en kopp te.
* Helgfrukost är te, mjölk (min), hembakt bröd, Becel (hans), ostar, köttpålägg (oftast hans), ägg, örtsalt (hans), kaviar, Pro-Viva, små tomater mm. Lite extra med andra ord.
Vi har olika vanor, jag måste alltid duscha innan frukost, annars har jag svårt att piggna till. Då gör han iordning frukosten medan jag står i duschen och vaknar. När jag kommer ut i köket, fräsch som en rosenknopp (skär i alla fall) står allt framme på bordet och jag kan bara slå mig ner med ena halvan av morgontidningen och börja äta.
Visst låter det underbart lyxigt? Det är det också!
Ändå är det en liten hake, något som jag påtalat ett antal gånger under alla dessa år vi varit helgsambos.
Han ställer nästan allting på sin halva av bordet. Jag som haft och har problem med axlarna har lite svårt att sträcka mig efter det jag vill ha, dessutom gör det ont, så jag framförde den åsikten ännu en gång, kanske med lite mer skärpa än tidigare. Jag tyckte att han kunde centrera lite, det som båda tar av, så jag hade närmare till det och mjölken kunde stå närmare mig.
Han är en mycket godmodig människa, bråkar inte om just nånting och det är väldigt skönt.
Så här såg det ut när jag kom till köket den gången.
Gissa om jag skrattade! Det är förstås min plats närmast kameran.
Särbon och jag äter alltid helgfrukost tillsammans, eftersom vi är sambos då.
* Vardagsfrukost är yoghurt med div. frön och kli, ett glas Pro-Viva och en kopp te.
* Helgfrukost är te, mjölk (min), hembakt bröd, Becel (hans), ostar, köttpålägg (oftast hans), ägg, örtsalt (hans), kaviar, Pro-Viva, små tomater mm. Lite extra med andra ord.
Vi har olika vanor, jag måste alltid duscha innan frukost, annars har jag svårt att piggna till. Då gör han iordning frukosten medan jag står i duschen och vaknar. När jag kommer ut i köket, fräsch som en rosenknopp (skär i alla fall) står allt framme på bordet och jag kan bara slå mig ner med ena halvan av morgontidningen och börja äta.
Visst låter det underbart lyxigt? Det är det också!
Ändå är det en liten hake, något som jag påtalat ett antal gånger under alla dessa år vi varit helgsambos.
Han ställer nästan allting på sin halva av bordet. Jag som haft och har problem med axlarna har lite svårt att sträcka mig efter det jag vill ha, dessutom gör det ont, så jag framförde den åsikten ännu en gång, kanske med lite mer skärpa än tidigare. Jag tyckte att han kunde centrera lite, det som båda tar av, så jag hade närmare till det och mjölken kunde stå närmare mig.
Han är en mycket godmodig människa, bråkar inte om just nånting och det är väldigt skönt.
Så här såg det ut när jag kom till köket den gången.
Gissa om jag skrattade! Det är förstås min plats närmast kameran.
Hälsoläget söndag
Huvudet är precis som jag vill att det ska vara. Jag läste till 1 inatt och sov till 9 i morse. 8 timmars sömn heter alltså min medicin.
MEN, nu kommer jag till samma MEN som Tony Irwing brukar kväka ur sig i "Lets Dance".
MEN, ryggen..........Den är nästan av, hålls ihop av att den är svullen längs sidorna, i alla fall känns det så.
Det är blåbärsskogen som gör sig hörd.
Upp och ner bland blåbärssnåren, ömsom sitta på huk, ömsom kröka rygg och hur mycket jag är försöker förstå att jag inte är 25 och lika elastisk i kroppen som då, så slår det slint vareviga dag och jag bara flänger på.
Jag är glad att jag tog mig ur sängen i morse. Nu råkar sonen ha diskbråck, så jag vet att man ska röra sig när ryggen krånglar. Alltså har jag rört mig efter frukost.
Först promenerade vi och postade två gratulationskort, till två kära "systrar" som båda fyller imorgon.
Sedan har jag haft inre tjänst i köket, alltmedan jag lyssnat på talbok. Kärestan är och besöker sin moder, så jag har tronat i ensamt majestät därnere.
Resultatet vill jag gärna visa upp, gott blev det. 42 blåbärsmuffinskakor och
4 burkar blåbärssylt med vanilj.
MEN, nu kommer jag till samma MEN som Tony Irwing brukar kväka ur sig i "Lets Dance".
MEN, ryggen..........Den är nästan av, hålls ihop av att den är svullen längs sidorna, i alla fall känns det så.
Det är blåbärsskogen som gör sig hörd.
Upp och ner bland blåbärssnåren, ömsom sitta på huk, ömsom kröka rygg och hur mycket jag är försöker förstå att jag inte är 25 och lika elastisk i kroppen som då, så slår det slint vareviga dag och jag bara flänger på.
Jag är glad att jag tog mig ur sängen i morse. Nu råkar sonen ha diskbråck, så jag vet att man ska röra sig när ryggen krånglar. Alltså har jag rört mig efter frukost.
Först promenerade vi och postade två gratulationskort, till två kära "systrar" som båda fyller imorgon.
Sedan har jag haft inre tjänst i köket, alltmedan jag lyssnat på talbok. Kärestan är och besöker sin moder, så jag har tronat i ensamt majestät därnere.
Resultatet vill jag gärna visa upp, gott blev det. 42 blåbärsmuffinskakor och
4 burkar blåbärssylt med vanilj.
Hantverksdag i Wadköping
Motorcykelutflykten blev inställd!
Det är något fel på mitt huvud, i morse var det värre än någonsin och allt jag inmundigade i flytande form igår kväll var ett glas vatten.
Det fanns ingenting att skylla på mer än för mycket sömn, diametralt till veckans alla andra nätter, då det varit alldeles för lite. Igår somnade jag före 23.00 och vaknade i morse 9.02. Skallen vibrerade och höger tinning buktade utåt.
Äh, hur kul är det att prata sjukdomar????
Vi planerade om, det stod i tidningen att det var hantverksdag i Wadköping och det brukar roa både kvinnor och män. Vi tog bilen dit efter frukost - mannen körde, jag var en kvinna under påverkan - Treo!
Det såg trevligt ut redan på håll.
Jag hörde folkmusik - fiol och gitarr. Fiol är jag väldigt svag för, så jag kollade lite extra för att se var det kom ifrån. Där får jag se ett underbart danspar som fröjdade runt på gräsmattan till tonerna av någon polska.
Det spelades på flera håll, den här mannen stod i hantverksståndet, jag misstänker att han byggt sin nyckelharpa själv.
En bit längre fram såldes honung, naturell och hur många olika konstiga smaker som helst.
Tillverkarna
En titt in i den gamla handelsboden innan det var dags för fika.
Huvudet bultade fortfarande, kanske lite te, eller kaffe kunde neutralisera det hela? Det går bra att gissa vilket fat som är mitt.
"SVÅÅÅÅÅRT ! ! ! " - antar jag?
Efter fikat, som inte förändrade något inne i toppen på mig trots både te och kaffe, gick vi hem till Kronblom. Det finns ett ställe i Wadköping som heter "Kronbloms kök".
Där ligger han på soffan, precis som det ska vá. Han t o m snarkar! Jag går fram för att fotografera när jag hör kärestan flämta till och utbrista: "Klockan står".
Jag hade inte ens sett att det fanns en klocka. Mycket riktigt, den stod alldeles stilla och det var förstås väldigt störande för en sån klockfantast som han är. Jag såg hur det kliade i fingrarna på honom, men klockan fanns inom larmat område.
Vi tittade runt därinne, det fanns gamla bilder från tidningsomslag och kalendrar. På den här konstaterade vi att han, Kronblom alltså, varit rökare i sin ungdom.
Vi gick in på Antikvariatet, böcker är ett gift, men ett underbart sådant.
Lille Sixten (tror jag han heter) kom intassande. Han ställde sig nedanför den hyllan där kattböckerna står och siktade uppåt. Det gick inte så bra, han fick tag i en låda med böcker och istället för att komma in bakom böckerna, till sitt fårskinn som ligger där och väntar, rev han ner alltihopa och vände snopet utåt. Det blev min käre kattälskande man som städade upp efter honom.
Sedan vände han sig om, tog ett mjukt tag om Sixten och lyfte in honom i hyllan.
Vi skulle börja dra oss hemåt, men tog vägen om Stadsparken. Solrosraden hade blivit imponerande stor sen sist vi var här.
När vi kommer in bland rosorna händer det som alltid händer.
Han, min kära särbo, lämnar mig för en annan kvinna. Han bara försvinner och jag hittar honom stående och stirrande på Ingrid Bergman. Det är alltid hon när vi är här nere, jag har inte en chans! Han är som förhäxad och till viss del kan jag förstå honom.
Jag blev också alldeles förhäxad av en annan liten töting (= söting). Bedårande!
Jag undrade om det är hon/han som kastat sig i här och hoppat upp igen och rusat iväg?
Men vid närmare eftertanke bestämde jag mig för att det var en annan liten jycke som lämnat de spåren. När vi rundat nästa häck mötte vi nämligen nästa hund och då var det lätt att dra slutsatser.
Väl ute ur parken, på väg hem, fortfarande med lätt bultande huvud kunde jag konstatera att vi lever i kräftans tid.
Vi har faktiskt 1 ½ kilo underbara Vätternkräftor i frysen som bara väntar på oss. Snart tar vi dem!
Efter detta blev det en kortare mc-tur, fortfarande ont i skallen. Då tog jag Plocken och drog till skogs i två timmar. Sen dess är jag helbrägdagjord och mår som den prinsessa jag drömde om att bli när jag var liten!
Det är något fel på mitt huvud, i morse var det värre än någonsin och allt jag inmundigade i flytande form igår kväll var ett glas vatten.
Det fanns ingenting att skylla på mer än för mycket sömn, diametralt till veckans alla andra nätter, då det varit alldeles för lite. Igår somnade jag före 23.00 och vaknade i morse 9.02. Skallen vibrerade och höger tinning buktade utåt.
Äh, hur kul är det att prata sjukdomar????
Vi planerade om, det stod i tidningen att det var hantverksdag i Wadköping och det brukar roa både kvinnor och män. Vi tog bilen dit efter frukost - mannen körde, jag var en kvinna under påverkan - Treo!
Det såg trevligt ut redan på håll.
Jag hörde folkmusik - fiol och gitarr. Fiol är jag väldigt svag för, så jag kollade lite extra för att se var det kom ifrån. Där får jag se ett underbart danspar som fröjdade runt på gräsmattan till tonerna av någon polska.
Det spelades på flera håll, den här mannen stod i hantverksståndet, jag misstänker att han byggt sin nyckelharpa själv.
En bit längre fram såldes honung, naturell och hur många olika konstiga smaker som helst.
Tillverkarna
En titt in i den gamla handelsboden innan det var dags för fika.
Huvudet bultade fortfarande, kanske lite te, eller kaffe kunde neutralisera det hela? Det går bra att gissa vilket fat som är mitt.
"SVÅÅÅÅÅRT ! ! ! " - antar jag?
Efter fikat, som inte förändrade något inne i toppen på mig trots både te och kaffe, gick vi hem till Kronblom. Det finns ett ställe i Wadköping som heter "Kronbloms kök".
Där ligger han på soffan, precis som det ska vá. Han t o m snarkar! Jag går fram för att fotografera när jag hör kärestan flämta till och utbrista: "Klockan står".
Jag hade inte ens sett att det fanns en klocka. Mycket riktigt, den stod alldeles stilla och det var förstås väldigt störande för en sån klockfantast som han är. Jag såg hur det kliade i fingrarna på honom, men klockan fanns inom larmat område.
Vi tittade runt därinne, det fanns gamla bilder från tidningsomslag och kalendrar. På den här konstaterade vi att han, Kronblom alltså, varit rökare i sin ungdom.
Vi gick in på Antikvariatet, böcker är ett gift, men ett underbart sådant.
Lille Sixten (tror jag han heter) kom intassande. Han ställde sig nedanför den hyllan där kattböckerna står och siktade uppåt. Det gick inte så bra, han fick tag i en låda med böcker och istället för att komma in bakom böckerna, till sitt fårskinn som ligger där och väntar, rev han ner alltihopa och vände snopet utåt. Det blev min käre kattälskande man som städade upp efter honom.
Sedan vände han sig om, tog ett mjukt tag om Sixten och lyfte in honom i hyllan.
Vi skulle börja dra oss hemåt, men tog vägen om Stadsparken. Solrosraden hade blivit imponerande stor sen sist vi var här.
När vi kommer in bland rosorna händer det som alltid händer.
Han, min kära särbo, lämnar mig för en annan kvinna. Han bara försvinner och jag hittar honom stående och stirrande på Ingrid Bergman. Det är alltid hon när vi är här nere, jag har inte en chans! Han är som förhäxad och till viss del kan jag förstå honom.
Jag blev också alldeles förhäxad av en annan liten töting (= söting). Bedårande!
Jag undrade om det är hon/han som kastat sig i här och hoppat upp igen och rusat iväg?
Men vid närmare eftertanke bestämde jag mig för att det var en annan liten jycke som lämnat de spåren. När vi rundat nästa häck mötte vi nämligen nästa hund och då var det lätt att dra slutsatser.
Väl ute ur parken, på väg hem, fortfarande med lätt bultande huvud kunde jag konstatera att vi lever i kräftans tid.
Vi har faktiskt 1 ½ kilo underbara Vätternkräftor i frysen som bara väntar på oss. Snart tar vi dem!
Efter detta blev det en kortare mc-tur, fortfarande ont i skallen. Då tog jag Plocken och drog till skogs i två timmar. Sen dess är jag helbrägdagjord och mår som den prinsessa jag drömde om att bli när jag var liten!
Trötta fredag
Det kan man kalla den här dagen. Det har varit tufft att återgå till ett arbetande liv måste jag säga, men nu är det gjort och snart är jag återanpassad till en dygnsrytm som passar bättre än den jag anammat ett längre tag nu.
Dvs, måste man stiga upp klockan 6 på morgonen, som jag måste, är det lämpligt att försöka lägga sig före midnatt. Detta med tanke på att det ligger en halvmeter olästa böcker dels på sängbordet, dels på pallen bredvid. De läses efter sänggåendet, vilket leder till att kraniet är 3 nummer för litet när klockan startar 2 minuter i 6, efter endast 4 - 5 timmars sömn.
Hade jag fortfarande varit ledig hade jag lätt kunnat sova till 9, 10 eller rent av 11..........
Nu har jag dessutom återgått till att försöka promenera för att inhalera lite frisk luft. Det kan jag göra när som helst när jag är ledig och eftersom jag vet det, blir det inte av.
Slutsats: Jag behöver arbeta för att sköta om mig på rätt sätt!
När särbon anlände var jag inte sen att mota ut honom igen för att ta en promenad. Den blev kortare än jag hade planerat, men vi hann ändå gå en liten bit och jag gjorde en del intressanta iakttagelser efter vägen.
Först träffade vi "min" älskling Nisse. Nåja, han är grannens, men jag tror han gillar mig också. Jag är i alla fall helsåld på honom.
Han har fått en fosterbror i sommar och han i sin tur är verkligen ryckt ur dödens käftar, dvs en rottweilers.
Lagad sköldpadda, tack och lov inte tillagad ! Gissa med vad han är lagad. Jag var den första person som gissade rätt när jag fick frågan av hans husse första gången.
Vi pratade en stund där vid staketet, sen travade vi vidare och där vid ett annat hus stod en annan gamling och såg övergiven ut. Ganska länge har jag sett den stå, men aldrig gå.
Har man inte husvagn, kan man ha huset på stubben istället. Är det en fågelholk, eller vad är det?
Jag skulle nog inte flytta in där om jag var fågel och hade förståndet och överlevnadsinstinkten i behåll. Tänk om Nisse sliter sig? !
Efter området med bostadshus kommer ett litet skogsparti och det är alltid skönt med suset i trädtopparna.
Vi kunde konstatera att det verkade ha skurit sig med grannsamverkan i det området vi just lämnat. Skylten var dumpad i skogen bakom.
Det var riktigt skönt att gå där, men blåbär finns inga, så "Plocken" var kvar hemma.
När vi kom ut ur grönskan och fick syn på himlen var det bara att styra stegen hemåt om vi inte ville duscha kallt också.
Jag kan inte direkt påstå att bilderna av åskhimlen är särskilt rättvisande.
Det var mörkgrått!!!!!!!! Och det har regnat!!!!!!!!!!!
Imorgon ska vi åka motorcykel, då ska det inte regna om jag får bestämma!
Dvs, måste man stiga upp klockan 6 på morgonen, som jag måste, är det lämpligt att försöka lägga sig före midnatt. Detta med tanke på att det ligger en halvmeter olästa böcker dels på sängbordet, dels på pallen bredvid. De läses efter sänggåendet, vilket leder till att kraniet är 3 nummer för litet när klockan startar 2 minuter i 6, efter endast 4 - 5 timmars sömn.
Hade jag fortfarande varit ledig hade jag lätt kunnat sova till 9, 10 eller rent av 11..........
Nu har jag dessutom återgått till att försöka promenera för att inhalera lite frisk luft. Det kan jag göra när som helst när jag är ledig och eftersom jag vet det, blir det inte av.
Slutsats: Jag behöver arbeta för att sköta om mig på rätt sätt!
När särbon anlände var jag inte sen att mota ut honom igen för att ta en promenad. Den blev kortare än jag hade planerat, men vi hann ändå gå en liten bit och jag gjorde en del intressanta iakttagelser efter vägen.
Först träffade vi "min" älskling Nisse. Nåja, han är grannens, men jag tror han gillar mig också. Jag är i alla fall helsåld på honom.
Han har fått en fosterbror i sommar och han i sin tur är verkligen ryckt ur dödens käftar, dvs en rottweilers.
Lagad sköldpadda, tack och lov inte tillagad ! Gissa med vad han är lagad. Jag var den första person som gissade rätt när jag fick frågan av hans husse första gången.
Vi pratade en stund där vid staketet, sen travade vi vidare och där vid ett annat hus stod en annan gamling och såg övergiven ut. Ganska länge har jag sett den stå, men aldrig gå.
Har man inte husvagn, kan man ha huset på stubben istället. Är det en fågelholk, eller vad är det?
Jag skulle nog inte flytta in där om jag var fågel och hade förståndet och överlevnadsinstinkten i behåll. Tänk om Nisse sliter sig? !
Efter området med bostadshus kommer ett litet skogsparti och det är alltid skönt med suset i trädtopparna.
Vi kunde konstatera att det verkade ha skurit sig med grannsamverkan i det området vi just lämnat. Skylten var dumpad i skogen bakom.
Det var riktigt skönt att gå där, men blåbär finns inga, så "Plocken" var kvar hemma.
När vi kom ut ur grönskan och fick syn på himlen var det bara att styra stegen hemåt om vi inte ville duscha kallt också.
Jag kan inte direkt påstå att bilderna av åskhimlen är särskilt rättvisande.
Det var mörkgrått!!!!!!!! Och det har regnat!!!!!!!!!!!
Imorgon ska vi åka motorcykel, då ska det inte regna om jag får bestämma!
Plocken
Nu är den här!
Nu är det bara skogen som fattas och den är inte här........
Lite knepigt blir det i det läget, men jag ska försöka komma till skogen när den nu inte kommer till mig!
I förrgår ringde jag 0470 - 92100 och pratade med konstruktören/leverantören och idag kom de. Sånt gillar jag.
Hans "Plocken" är tydligen mönsterskyddad, det följde med ett papper med en berättelse hur det gick till när han konstruerade den.
De kostar 159 kronor styck och köper man 3 är det portofritt. Det gjorde inte jag, med tanke på särbon som la sig med huvudet på stubben och somnade när han fick en i handen, då när vi fick låna grannens för att testa.
Köpte man 6 stycken betalar man bara för 5 + att det är portofritt.
Tur man får göra reklam på bloggen, det är "Plocken" värd ! !
Nu är det bara skogen som fattas och den är inte här........
Lite knepigt blir det i det läget, men jag ska försöka komma till skogen när den nu inte kommer till mig!
I förrgår ringde jag 0470 - 92100 och pratade med konstruktören/leverantören och idag kom de. Sånt gillar jag.
Hans "Plocken" är tydligen mönsterskyddad, det följde med ett papper med en berättelse hur det gick till när han konstruerade den.
De kostar 159 kronor styck och köper man 3 är det portofritt. Det gjorde inte jag, med tanke på särbon som la sig med huvudet på stubben och somnade när han fick en i handen, då när vi fick låna grannens för att testa.
Köpte man 6 stycken betalar man bara för 5 + att det är portofritt.
Tur man får göra reklam på bloggen, det är "Plocken" värd ! !
Knock, knock, knocking on "Barcelonas door"
NU är det bestämt!
Vi, det glada gänget som bildades på torget i Bosco Marengo häromsistens är på gång ut i Europa på nya äventyr.
Nåja, på gång och på gång, det är förstås ett litet tag kvar tills vi tänker lätta från fosterjorden, men eftersom planering och förberedelser är nog så roligt som själva genomförandet, är det bra att vara ute i tid, så man får ha roligt länge.
Ikväll hade jag bett mina kära sång- och resekamrater att komma hit på "kick off" som det heter numera.
Jag inviterade damerna på kvällste klockan 19.00 och nog kom de, jag hade lagom dukat bordet.
Fnittriga och halvt galna av förväntningar skulle även självutlösaren testas på kameran.
Tänk, jag hann förbereda allt borta på köksbänken, det är det vita här ovanför. Sen rundade jag C och lyckades huka ner mig bakom henne, så det ser ut som jag har en stol där, samt samla ihop anletsdragen innan blixten small av. Det är roligt med tekniken!
Där satt vi gott och väl i 2 timmar och stoppade i oss allt möjligt och den som inte tuggade pratade, för vi var som tre småbarn som just fått nya leksaker.
Det var förstås Barcelona som var på tapeten. Vid en första intresseförfrågan på torget i Bosco hade jag avböjt, med motiveringen att jag skulle åka dit med kärestan. När han och jag hade varit där kunde jag mycket väl tänka mig att åka dit igen och då med mina "Knocksystrar".
Sedan föll allt i glömska ett tag, tills jag för några dagar sen började prata med honom om vart han tyckte vi skulle åka nästa gång. Han visste inte och då utspann sig följade korta samtal.
Jag - "Vi åker till Barcelona!"
Han - "Jag vill inte åka till Barcelona!
Jag - "VAAAA?"
Han - "Jag vill inte åka till Barcelona!
Jag - "Varför det?"
Han - "Nej, jag vill inte åka dit."
Jag - "Då åker jag dit med tjejerna."
Han - "Ja, gör det du."
Jag rusade till datorn och skickade iväg detta besked till dem och ikväll har vi som sagt tagit första steget.
När vi fikat slog vi läger i mitt sovrum och satt och kollade efter hotellrum och resealternativ.
Det blir på påsklovet har vi tänkt!
Hittar vi inget flyg liftar vi väl med några Kvasthildor som flyger förbi!
Vi, det glada gänget som bildades på torget i Bosco Marengo häromsistens är på gång ut i Europa på nya äventyr.
Nåja, på gång och på gång, det är förstås ett litet tag kvar tills vi tänker lätta från fosterjorden, men eftersom planering och förberedelser är nog så roligt som själva genomförandet, är det bra att vara ute i tid, så man får ha roligt länge.
Ikväll hade jag bett mina kära sång- och resekamrater att komma hit på "kick off" som det heter numera.
Jag inviterade damerna på kvällste klockan 19.00 och nog kom de, jag hade lagom dukat bordet.
Fnittriga och halvt galna av förväntningar skulle även självutlösaren testas på kameran.
Tänk, jag hann förbereda allt borta på köksbänken, det är det vita här ovanför. Sen rundade jag C och lyckades huka ner mig bakom henne, så det ser ut som jag har en stol där, samt samla ihop anletsdragen innan blixten small av. Det är roligt med tekniken!
Där satt vi gott och väl i 2 timmar och stoppade i oss allt möjligt och den som inte tuggade pratade, för vi var som tre småbarn som just fått nya leksaker.
Det var förstås Barcelona som var på tapeten. Vid en första intresseförfrågan på torget i Bosco hade jag avböjt, med motiveringen att jag skulle åka dit med kärestan. När han och jag hade varit där kunde jag mycket väl tänka mig att åka dit igen och då med mina "Knocksystrar".
Sedan föll allt i glömska ett tag, tills jag för några dagar sen började prata med honom om vart han tyckte vi skulle åka nästa gång. Han visste inte och då utspann sig följade korta samtal.
Jag - "Vi åker till Barcelona!"
Han - "Jag vill inte åka till Barcelona!
Jag - "VAAAA?"
Han - "Jag vill inte åka till Barcelona!
Jag - "Varför det?"
Han - "Nej, jag vill inte åka dit."
Jag - "Då åker jag dit med tjejerna."
Han - "Ja, gör det du."
Jag rusade till datorn och skickade iväg detta besked till dem och ikväll har vi som sagt tagit första steget.
När vi fikat slog vi läger i mitt sovrum och satt och kollade efter hotellrum och resealternativ.
Det blir på påsklovet har vi tänkt!
Hittar vi inget flyg liftar vi väl med några Kvasthildor som flyger förbi!
Irland dag 15 - På väg hem
Torsdag 2 juli
Inatt har vi sovit lite och oroligt, dels var det mer oväsen utanför och senare under natten blev det ett förfärligt oväder med åska och regn som piskade sig in genom fönstret som var ett takfönster.
Det blixtrade så mycket att jag t o m hann se vad klockan var, men hur mycker har jag glömt nu. Det var i alla fall mitt i natten så jag fortsatte sova.
Nästa gång jag vaknade regnade det på mig, då tryckte jag till fönstret en aning och sov igen.
Sedan var mannen på toa och väsnades sin vana trogen - sov igen.
Vaknade än en gång av att han var uppe och tryckte till fönstret lite till, sedan sov jag till 5 minuter innan klockan skulle ringa.
När vi kom ner talade Maura om att det regnat så mycket att det var översvämmningar och att det kunde bli 20 minuters försening till flygplatsen. Vi packade ut en del innan frukost och utanför köksdörren, på trappan, satt lilla Blackie och hälsade oss med ett mjau och gosade en stund.
Maura förfärade sig över att hon blivit en sån social katt på två dagar. Det är klart det blir jobbigare när ens utekatt vill umgås. Hon uppmanade mig att tvätta mig sedan jag gosat med katten, för jag kunde fått på mig gift el dyl via råttor......!!! Oj,oj, jag visste inte vad jag skulle säga.
Vi gick in och åt frukost, då kom paret som checkade in igår kväll. De var från England och skulle stanna en vecka och nu skulle det regna en hel vecka enl. "weather forcast", stackars dem.
Vi var färdiga för avfärd innan 9. Kärestan trixade ut bilen som stod inparkerad och jag tog över för att köra på den blivande tomma tanken ända till flygplatsen där bilen skulle lämnas in. Han fick nämligen inte tanka något mer, jag vägrar skänka Eurocar/Irish Car Rental en massa bensin.
Det var mycket trafik och regnade mer och mer ju närmare Dublin vi kom, men det var inga intermezzon och bara idiotiskt skyltat ett par gånger. När vi skulle av M1 mot flygplatsen fick vi dubbla budskap, dels avfarten till vänster, dels framme i rondellen som vi skymtade. Vi valde den första direkt för att slippa vela, men pulsen steg lite. Jag ville inte att det skulle bli fel när vi nästan var i mål.
D E T V A R R Ä T T ! ! !
Sedan kom skylten med "Car hire", jag hade velat att det skulle stå return, men vi for ditåt. Jag ordade inte så mycket om det, men kärestan läste uthyrningsfirmanamn så han nästan vrickade tungan. Naturligtvis var Eurocar den allra sista, allra längst bort och naturligtvis regnade det också med stora droppar just då. Spela roll, där stod en stor, kraftig karl redo att ta hand om bilen. Han fick nyckeln och formuläret, fyllde i mätarställningen, sen ut och gjorde en kontrollrunda för att kolla att vi inte gjort någon repa eller buckla.
"Looks good", sa han och gav mig lappen att ge dem inne på kontoret.
Jag gick in och fick prata med en trevlig tjej och berättade det vi varit med om i Dublin när vi hämtade bilen. Hon skyllde naturligtvis alltihopa på Holiday Autos. De skulle ha meddelat att kontoret flyttat. Jaja!
Jag berättade även om den ovanligt, otrevlige, arrogante mannen som lämnade ut bilen åt oss. Då bad hon om ursäkt, vilket jag tackade för, men sa, att det verkligen inte var hennes sak. Jag ville bara att de ska få veta vilka pappskallar de har ute på sina olika utlämningsställen. Det är ingen bra reklam för företaget.
Strax efter kom pendlarbussen och vi fick åka till flygplatsen. Så skönt!
Vi checkade in, fikade, delade på vår sista, mycket goda irländska äppeldricka och gick igenom säkerhetskontrollen.
Vi irrade omkring ett tag, jag köpte en julklapp, det blev lite godisinköp och vi gick och tittade på allt möjligt.
När vi kom fick vi veta att vi skulle åka från Gate B 25, vi drog oss mot B, medan vi stod där och provsmakade choklad säger de i högtalarna att det är ändrat till Gate D 64. Suck och pust!
Jag vänder och då ska plötsligt inte kärestan med längre, för D kommer efter B och då går man inte bakåt, då går man framåt. Han nästan fräste lite när han pratade (= övertrött), men gick i alla fall med tillbaka.
När vi kom ut vid stora hallen vid säkerhetskontrollen frågade jag en karl, för på displayen stod det plötsligt B 25, men de sa ju D 64. Han blev lätt upprörd, stod det B 25 på skylten, var det det som gällde och följ nu efter de där damerna där, för de ska till Stockholm och så pekade han på ett par kvinnor som gick åt andra hållet.
Nu började det kännas som dolda kameran. Klockan var inte så mycket än, så på vår väg tillbaka till B 25 tyckte jag det var dags för våra trekantmackor. Vi svängde av och hamnade på en lugn, sval restaurang en trappa upp.
Två pappersmuggar vatten med varsin tepåse kostade "bara" 4.40 E. Där satt vi och njöt tills kärestan började hetsa igen att planet snart skulle gå. Då var det 45 minuter kvar till avfärd.
Jag bråkar inte om småsaker, utan vi gick ner igen och fortsatte mot B, men för säkerhets skull kollade jag på tavlan igen. Där stod det D 64......... !
Då sa mannen ordagrant så här:
"Det ska bli skönt att lämna det här jävla landet där de inte kan skylta ordentligt!!"
D 64 var rätt och vi kom på utan problem.
Flygningen gick bra och det var väldigt fint väder. Efter ett tag såg vi Skottland, oljeplattformar och t o m Hardangervidda.
Det här är Hardangervidda.
Vi landade 16.55 i en riktig värmebölja + 29 grader var det. Allt flöt på, bortsett från att vi fick vänta på bagaget i över 30 minuter. Vid bilen bytte vi om till svalare kläder, linnen, shorts/kjol. På en Statoilmack utanför Enköping åkte vi in och köpte korv med mos, räksallad och rostad lök.
Det satt fint kan jag tala om. Nu snart Örebro. Vilken härlig semester vi haft och ändå:
"Borta bra, men hemma bäst!"
Inatt har vi sovit lite och oroligt, dels var det mer oväsen utanför och senare under natten blev det ett förfärligt oväder med åska och regn som piskade sig in genom fönstret som var ett takfönster.
Det blixtrade så mycket att jag t o m hann se vad klockan var, men hur mycker har jag glömt nu. Det var i alla fall mitt i natten så jag fortsatte sova.
Nästa gång jag vaknade regnade det på mig, då tryckte jag till fönstret en aning och sov igen.
Sedan var mannen på toa och väsnades sin vana trogen - sov igen.
Vaknade än en gång av att han var uppe och tryckte till fönstret lite till, sedan sov jag till 5 minuter innan klockan skulle ringa.
När vi kom ner talade Maura om att det regnat så mycket att det var översvämmningar och att det kunde bli 20 minuters försening till flygplatsen. Vi packade ut en del innan frukost och utanför köksdörren, på trappan, satt lilla Blackie och hälsade oss med ett mjau och gosade en stund.
Maura förfärade sig över att hon blivit en sån social katt på två dagar. Det är klart det blir jobbigare när ens utekatt vill umgås. Hon uppmanade mig att tvätta mig sedan jag gosat med katten, för jag kunde fått på mig gift el dyl via råttor......!!! Oj,oj, jag visste inte vad jag skulle säga.
Vi gick in och åt frukost, då kom paret som checkade in igår kväll. De var från England och skulle stanna en vecka och nu skulle det regna en hel vecka enl. "weather forcast", stackars dem.
Vi var färdiga för avfärd innan 9. Kärestan trixade ut bilen som stod inparkerad och jag tog över för att köra på den blivande tomma tanken ända till flygplatsen där bilen skulle lämnas in. Han fick nämligen inte tanka något mer, jag vägrar skänka Eurocar/Irish Car Rental en massa bensin.
Det var mycket trafik och regnade mer och mer ju närmare Dublin vi kom, men det var inga intermezzon och bara idiotiskt skyltat ett par gånger. När vi skulle av M1 mot flygplatsen fick vi dubbla budskap, dels avfarten till vänster, dels framme i rondellen som vi skymtade. Vi valde den första direkt för att slippa vela, men pulsen steg lite. Jag ville inte att det skulle bli fel när vi nästan var i mål.
D E T V A R R Ä T T ! ! !
Sedan kom skylten med "Car hire", jag hade velat att det skulle stå return, men vi for ditåt. Jag ordade inte så mycket om det, men kärestan läste uthyrningsfirmanamn så han nästan vrickade tungan. Naturligtvis var Eurocar den allra sista, allra längst bort och naturligtvis regnade det också med stora droppar just då. Spela roll, där stod en stor, kraftig karl redo att ta hand om bilen. Han fick nyckeln och formuläret, fyllde i mätarställningen, sen ut och gjorde en kontrollrunda för att kolla att vi inte gjort någon repa eller buckla.
"Looks good", sa han och gav mig lappen att ge dem inne på kontoret.
Jag gick in och fick prata med en trevlig tjej och berättade det vi varit med om i Dublin när vi hämtade bilen. Hon skyllde naturligtvis alltihopa på Holiday Autos. De skulle ha meddelat att kontoret flyttat. Jaja!
Jag berättade även om den ovanligt, otrevlige, arrogante mannen som lämnade ut bilen åt oss. Då bad hon om ursäkt, vilket jag tackade för, men sa, att det verkligen inte var hennes sak. Jag ville bara att de ska få veta vilka pappskallar de har ute på sina olika utlämningsställen. Det är ingen bra reklam för företaget.
Strax efter kom pendlarbussen och vi fick åka till flygplatsen. Så skönt!
Vi checkade in, fikade, delade på vår sista, mycket goda irländska äppeldricka och gick igenom säkerhetskontrollen.
Vi irrade omkring ett tag, jag köpte en julklapp, det blev lite godisinköp och vi gick och tittade på allt möjligt.
När vi kom fick vi veta att vi skulle åka från Gate B 25, vi drog oss mot B, medan vi stod där och provsmakade choklad säger de i högtalarna att det är ändrat till Gate D 64. Suck och pust!
Jag vänder och då ska plötsligt inte kärestan med längre, för D kommer efter B och då går man inte bakåt, då går man framåt. Han nästan fräste lite när han pratade (= övertrött), men gick i alla fall med tillbaka.
När vi kom ut vid stora hallen vid säkerhetskontrollen frågade jag en karl, för på displayen stod det plötsligt B 25, men de sa ju D 64. Han blev lätt upprörd, stod det B 25 på skylten, var det det som gällde och följ nu efter de där damerna där, för de ska till Stockholm och så pekade han på ett par kvinnor som gick åt andra hållet.
Nu började det kännas som dolda kameran. Klockan var inte så mycket än, så på vår väg tillbaka till B 25 tyckte jag det var dags för våra trekantmackor. Vi svängde av och hamnade på en lugn, sval restaurang en trappa upp.
Två pappersmuggar vatten med varsin tepåse kostade "bara" 4.40 E. Där satt vi och njöt tills kärestan började hetsa igen att planet snart skulle gå. Då var det 45 minuter kvar till avfärd.
Jag bråkar inte om småsaker, utan vi gick ner igen och fortsatte mot B, men för säkerhets skull kollade jag på tavlan igen. Där stod det D 64......... !
Då sa mannen ordagrant så här:
"Det ska bli skönt att lämna det här jävla landet där de inte kan skylta ordentligt!!"
D 64 var rätt och vi kom på utan problem.
Flygningen gick bra och det var väldigt fint väder. Efter ett tag såg vi Skottland, oljeplattformar och t o m Hardangervidda.
Det här är Hardangervidda.
Vi landade 16.55 i en riktig värmebölja + 29 grader var det. Allt flöt på, bortsett från att vi fick vänta på bagaget i över 30 minuter. Vid bilen bytte vi om till svalare kläder, linnen, shorts/kjol. På en Statoilmack utanför Enköping åkte vi in och köpte korv med mos, räksallad och rostad lök.
Det satt fint kan jag tala om. Nu snart Örebro. Vilken härlig semester vi haft och ändå:
"Borta bra, men hemma bäst!"
Irland dag 14 - Naas
Onsdag 1 juli
Sovit som en stock. Jätteskön säng, uthärdlig kudde + min egen lilla resekudde, kallt rum och inget slagsmål om täcket. Det är nog inte kudden som varit största problemet, utan slagsmålet om täcket, inser jag nu, näst sista natten när vi åter sover i varsin säng. På hotellet i Dublin hade vi likadant.
Frukost klockan 9, det var bara vi två. På bordet tronar en stor bit hårdost. Det är nästan det enda jag ser, fast det är så fint dukat med yoghurt upphällt i skålar, sylt, glas på fot och underlägg på den vita duken. OJ, vad gott med ost! Vad bra det är att åka hemifrån ibland, så man uppskattar sitt eget därhemma.
Vi åt oss proppmätta, packade ihop allt, släpade ut till bilen, packade in allt och gick in för att betala. Gjorde så och Maura frågar: "Vilken tid går ert flyg?"
Jag förklarar för henne att det är imorgon och att vi ska leta reda på ett B&B nära flygplatsen. Hon ser lite lustig ut, tittar oförstående på oss och frågar om vi ska bo på något flygplatshotell. Nej, det ska vi ju inte. Då talar hon om att det är väldigt nära till flyget från dem och att folk brukar ta in där för att ha närheten till flygplatsen.
Vi bara stirrar på varandra och fattar just ingenting, visar henne Skerries på kartan, som vi blivit rekommenderade av killen på puben igår, och får reda på att det nog är lika långt som från dem, men sämre väg.
Jag bara känner att jag inte vill sitta och åka runt i bilen en dag till och leta efter ett B&B. Jag frågar kärestan om vi ska stanna och han behöver mindre än 10 sekunder för att bestämma sig.
SÅ SKÖNT! ! !
Vi släpar in allt igen och hon tycker det är helt okej och säger att hon ska bädda och fixa i ordning däruppe.
Hon vill också att jag ska fotografera hennes trädgård, men ber inte om det utan säger:
"Du får gärna ta med skott från mina växter hem och fotografera om du vill."
Då gör jag det. Jag klipper av lite Fuschiaskott och några gul/gröna kvistar från en annan buske + tar lite bilder och visar henne.
Samtidigt får jag syn på en liten svart katt på gården - det är deras lilla Blackie.
Hon kelade nästan ihjäl mig och sig också för den delen.
Maura föreslog att vi skulle åka till den Japanska Trädgården, hon lovade att vi inte skulle ångra oss. Det tyckte vi lät bra och hon beskrev vägen. Den låg mot Kildare. Fast först var det TESCO som hägrade.
Kärestan skulle ha tag på en tvål och var villig att utan tvång gå till Tesco. Det kände så bra och jag gjorde klart för honom att nu var det hylla för hylla som gällde och det var han också helt med på.
Jag blev lite orolig om han var fullt frisk, men det såg så ut, så det var mer att vänja sig vid att undrens tid tydligen inte är förbi.
Mycket riktigt, han följde mig de första hyllorna, men sen sprack det, för jag kom till bakartiklarna och den delen fordrar fördjupning och eftertanke.
Efter att först ha tänkt påsar med chocolate chips - plain och milk, muffinsformar, kanderad frukt, sockerblommor och storpack flagad mandel, samt en lång fundering över marsipan och mandelmassa, slutade det med att jag köpte en liten flaska blå karamellfärg. Inte för jag vet vad jag ska ha den till och det är inget jag saknat, men man vet aldrig.
Vid det laget var han tillbaka och talade om att det inte fanns någon tvål som passade och att han skulle gå ut och vänta, men jag behövde inte stressa. Det gjorde jag inte heller. Jag tog hylla för hylla och fick med mig allt möjligt användbart.
Sedan köpte jag en juteväska till och betalade 27.66. Då hade jag bl a en stor ask jordgubbar, vatten, skursvampar med mirakeltrasa på ena sidan, cerat, lite godis och ett och annat nödvändigit, den blå karamellfärgen inte att förglömma.
Jag trodde vi skulle gå hem med det vi köpt, men nej, nu skulle vi på tvåljakt. Ner på stan och till slut hittade vi en riktigt god tvål som ska vara till hans systers irländska födelsedagspresent.
Efter det gick vi hem och lastade in, för att åka mot Kildare och den Japanska Trädgården.
Maura hade beskrivit vägen, men glömde tala om hur länge vi skulle åka på motorvägen, så vi vimlade omkring lite, lite i omgivningarna, bortsett från det prickade vi stället.
Det kostade 11 E / person att gå in, men det var värt varenda cent.
Den japanska trädgården anlades 1906 - 10 av en japansk trädgårdsmästare Tassa Eida, hans son Minoru och 40 assistenter. Där finns massor av olika träd och buskar, inte så mycket blommor. Det finns bonsaiträd, lite dammar och rinnande vatten.
Trädgården är utformad som en resa genom livet. Det börjar med "Gate of Oblivion, sedan går man på stigar och passerar via barndom, ungdom,
förlovning,
giftemål,
att välja rätt väg,
diverse prövningar och in i ålderdomen. Det slutar i Gateway of Eternity.
Det var väldigt välgjort med ojämna trappsteg upp och ner över lite små höjder, där prövningarna var och väldigt lätt att gå på vissa bitar.
På samma område och samma inträdesbiljett fanns S:t Fiachra´s Garden.
Han var munk -
- och den trädgården täckte ett stort område med skog, våtmarker, sjöar och öar.
Där fanns också en kopia av klosterceller i naturlig storlek, som finns på Skelligs, där klostret låg på ön Skellig Michael.
Det är en ogästvänlig bergstopp som höjer sig ur Atlanten utanför Iveraghhalvön (Ring of Kelly).
218 meter upp på en klippa ligger klostret. Trappan upp - enda vägen - är över 1000 år gammal.
Från 500-talet till 1100-talet fanns det munkar där, innan de flyttade till fastlandet.
Man kunde gå in i cellen, en mycket smal och låg öppning. Själva byggnaden var kupad, nästan som en igloo, mörkt var det därinne och inte särskilt stort.
Nog måste de ha trott på en väldigt mäktig gud för att kunna leva så.
I ena cellen fanns ett inglasat hål i golvet fullt med Waterfordkristall.
Det hette "Waterford Chrystal Garden"
Jag kan inte påstå att jag begrep den delen.
Annars var det en underbar eftermiddag. Vi strosade nog runt där i 3 timmar.
Det var gott om sjöfågel, vi såg sothöns, gräsänderna hade ungar.
Det fanns svanar,
stora duvor och massor med kvitter i buskarna.
En annorlunda fågelholk i ett träd
Det skulle finnas Kungsfiskare också, det hade varit fint att se, men tyvärr.....
Vad man mer fick på biljetten var inträde till National Stud, ett statligt stuteri. Där föddes upp massor med fullblodshästar under mycket ordnade former.
Det grundades 1900 av en angloirländsk, excentrisk överste William Hall-Walker som räknade ut alla nyfödda föls horoskop och var det inte gynnsamt sålde han dem, hur bra gener de än hade.
1915 skänkte han stuteriet till engelska kungahuset och fick titeln Lord Waventree som tack.
Det var mycket på en och samma eftermiddag och vädret var varmt och skönt, lite sol mellan molntussarna.
Vi var mycket nöjda, men njutningen grumlades lite. När vi skulle ta gångvägen ut - enda utgången dessutom, såg vi på långt håll att det låg något svart på stigen. Vi tyckte det såg ut som en katt, men den rörde sig inte och det var några människor där och tittade på den.
Varken jag eller kärestan är något vidare på att klara av att gå förbi och se en stackars förolyckad katt, så vi blev utsläppta gav en trädgårdsarbetare genom en "Staff Only"-dörr.
Det var ingen rolig avslutning på en så skön eftermiddag.
Hem gick det som en dans, rakt ut på motorvägen och fort tog vi oss t o m genom Naas. Hem till Maura och vi fick även träffa mannen John, som är taxichaufför. Vi fick resegenomgång till flygplatsen av honom och även restaurangtips av dem båda.
Tenors var bäst, alla huvudrätter kostade 10 E. Det låg i andra änden av stan, vid sista trafikljuset, men vi gick dit. Gå kan vi!
Jag åt lamm med pressad potatis med örter och en fantastisk sås och kärestan en stor Sirloinburgare med tjocka pommes frites.
Jag kunde inte låta bli att ta en dessert. De hade Banoffi med glass och det har jag inte smakat sen jag var i Kina och Anita från England gjorde det en kväll.
JÄTTEGOTT, JÄTTEMYCKET och det la sig som en sten i magen.
Vi hasade oss ut därifrån och började dra oss hemåt. Kärestan tyckte vi skulle ringa efter Mauras man så han skulle komma med taxin, fast det var bara ett skämt.
Däremot vaknade knylan till liv och togs upp till ny diskussion, men då styrde jag in honom till Thomas Flatcher och köpte varsin ½ pint Smithwicks och när vi vandrade hemåt en halvtimme senare hörde jag inte ett knyst om knylproblem. Det läkte förmodligen väldigt fort och lätt.
Väl hemma la sig knylmannen och vilade och jag gick ut och lekte med katten. Hon verkade helt olekt (nyord), men var inte så svår att få igång när jag gick och hämtade några långa grässtrån.
Oh, vilken gosig kisse, hon ville bara leka och gosa och jag var nog ute en timme och flängde runt på gräsmattan med henne.
Maura försäkrade mig om, att hon tänkte minsann inte leka så där med henne när jag hade åkt och nu var hon nog "spoiled". Kärestan kom ner utvilad och lekte och gosade även han en stund med henne.
Sedan gick vi upp och packade och nu är nästan allt klart för avfärd, bara rosorna står kvar utanför och väntar på oss.
Vi ligger, en läser och en skriver. GOD NATT Irland !
Sovit som en stock. Jätteskön säng, uthärdlig kudde + min egen lilla resekudde, kallt rum och inget slagsmål om täcket. Det är nog inte kudden som varit största problemet, utan slagsmålet om täcket, inser jag nu, näst sista natten när vi åter sover i varsin säng. På hotellet i Dublin hade vi likadant.
Frukost klockan 9, det var bara vi två. På bordet tronar en stor bit hårdost. Det är nästan det enda jag ser, fast det är så fint dukat med yoghurt upphällt i skålar, sylt, glas på fot och underlägg på den vita duken. OJ, vad gott med ost! Vad bra det är att åka hemifrån ibland, så man uppskattar sitt eget därhemma.
Vi åt oss proppmätta, packade ihop allt, släpade ut till bilen, packade in allt och gick in för att betala. Gjorde så och Maura frågar: "Vilken tid går ert flyg?"
Jag förklarar för henne att det är imorgon och att vi ska leta reda på ett B&B nära flygplatsen. Hon ser lite lustig ut, tittar oförstående på oss och frågar om vi ska bo på något flygplatshotell. Nej, det ska vi ju inte. Då talar hon om att det är väldigt nära till flyget från dem och att folk brukar ta in där för att ha närheten till flygplatsen.
Vi bara stirrar på varandra och fattar just ingenting, visar henne Skerries på kartan, som vi blivit rekommenderade av killen på puben igår, och får reda på att det nog är lika långt som från dem, men sämre väg.
Jag bara känner att jag inte vill sitta och åka runt i bilen en dag till och leta efter ett B&B. Jag frågar kärestan om vi ska stanna och han behöver mindre än 10 sekunder för att bestämma sig.
SÅ SKÖNT! ! !
Vi släpar in allt igen och hon tycker det är helt okej och säger att hon ska bädda och fixa i ordning däruppe.
Hon vill också att jag ska fotografera hennes trädgård, men ber inte om det utan säger:
"Du får gärna ta med skott från mina växter hem och fotografera om du vill."
Då gör jag det. Jag klipper av lite Fuschiaskott och några gul/gröna kvistar från en annan buske + tar lite bilder och visar henne.
Samtidigt får jag syn på en liten svart katt på gården - det är deras lilla Blackie.
Hon kelade nästan ihjäl mig och sig också för den delen.
Maura föreslog att vi skulle åka till den Japanska Trädgården, hon lovade att vi inte skulle ångra oss. Det tyckte vi lät bra och hon beskrev vägen. Den låg mot Kildare. Fast först var det TESCO som hägrade.
Kärestan skulle ha tag på en tvål och var villig att utan tvång gå till Tesco. Det kände så bra och jag gjorde klart för honom att nu var det hylla för hylla som gällde och det var han också helt med på.
Jag blev lite orolig om han var fullt frisk, men det såg så ut, så det var mer att vänja sig vid att undrens tid tydligen inte är förbi.
Mycket riktigt, han följde mig de första hyllorna, men sen sprack det, för jag kom till bakartiklarna och den delen fordrar fördjupning och eftertanke.
Efter att först ha tänkt påsar med chocolate chips - plain och milk, muffinsformar, kanderad frukt, sockerblommor och storpack flagad mandel, samt en lång fundering över marsipan och mandelmassa, slutade det med att jag köpte en liten flaska blå karamellfärg. Inte för jag vet vad jag ska ha den till och det är inget jag saknat, men man vet aldrig.
Vid det laget var han tillbaka och talade om att det inte fanns någon tvål som passade och att han skulle gå ut och vänta, men jag behövde inte stressa. Det gjorde jag inte heller. Jag tog hylla för hylla och fick med mig allt möjligt användbart.
Sedan köpte jag en juteväska till och betalade 27.66. Då hade jag bl a en stor ask jordgubbar, vatten, skursvampar med mirakeltrasa på ena sidan, cerat, lite godis och ett och annat nödvändigit, den blå karamellfärgen inte att förglömma.
Jag trodde vi skulle gå hem med det vi köpt, men nej, nu skulle vi på tvåljakt. Ner på stan och till slut hittade vi en riktigt god tvål som ska vara till hans systers irländska födelsedagspresent.
Efter det gick vi hem och lastade in, för att åka mot Kildare och den Japanska Trädgården.
Maura hade beskrivit vägen, men glömde tala om hur länge vi skulle åka på motorvägen, så vi vimlade omkring lite, lite i omgivningarna, bortsett från det prickade vi stället.
Det kostade 11 E / person att gå in, men det var värt varenda cent.
Den japanska trädgården anlades 1906 - 10 av en japansk trädgårdsmästare Tassa Eida, hans son Minoru och 40 assistenter. Där finns massor av olika träd och buskar, inte så mycket blommor. Det finns bonsaiträd, lite dammar och rinnande vatten.
Trädgården är utformad som en resa genom livet. Det börjar med "Gate of Oblivion, sedan går man på stigar och passerar via barndom, ungdom,
förlovning,
giftemål,
att välja rätt väg,
diverse prövningar och in i ålderdomen. Det slutar i Gateway of Eternity.
Det var väldigt välgjort med ojämna trappsteg upp och ner över lite små höjder, där prövningarna var och väldigt lätt att gå på vissa bitar.
På samma område och samma inträdesbiljett fanns S:t Fiachra´s Garden.
Han var munk -
- och den trädgården täckte ett stort område med skog, våtmarker, sjöar och öar.
Där fanns också en kopia av klosterceller i naturlig storlek, som finns på Skelligs, där klostret låg på ön Skellig Michael.
Det är en ogästvänlig bergstopp som höjer sig ur Atlanten utanför Iveraghhalvön (Ring of Kelly).
218 meter upp på en klippa ligger klostret. Trappan upp - enda vägen - är över 1000 år gammal.
Från 500-talet till 1100-talet fanns det munkar där, innan de flyttade till fastlandet.
Man kunde gå in i cellen, en mycket smal och låg öppning. Själva byggnaden var kupad, nästan som en igloo, mörkt var det därinne och inte särskilt stort.
Nog måste de ha trott på en väldigt mäktig gud för att kunna leva så.
I ena cellen fanns ett inglasat hål i golvet fullt med Waterfordkristall.
Det hette "Waterford Chrystal Garden"
Jag kan inte påstå att jag begrep den delen.
Annars var det en underbar eftermiddag. Vi strosade nog runt där i 3 timmar.
Det var gott om sjöfågel, vi såg sothöns, gräsänderna hade ungar.
Det fanns svanar,
stora duvor och massor med kvitter i buskarna.
En annorlunda fågelholk i ett träd
Det skulle finnas Kungsfiskare också, det hade varit fint att se, men tyvärr.....
Vad man mer fick på biljetten var inträde till National Stud, ett statligt stuteri. Där föddes upp massor med fullblodshästar under mycket ordnade former.
Det grundades 1900 av en angloirländsk, excentrisk överste William Hall-Walker som räknade ut alla nyfödda föls horoskop och var det inte gynnsamt sålde han dem, hur bra gener de än hade.
1915 skänkte han stuteriet till engelska kungahuset och fick titeln Lord Waventree som tack.
Det var mycket på en och samma eftermiddag och vädret var varmt och skönt, lite sol mellan molntussarna.
Vi var mycket nöjda, men njutningen grumlades lite. När vi skulle ta gångvägen ut - enda utgången dessutom, såg vi på långt håll att det låg något svart på stigen. Vi tyckte det såg ut som en katt, men den rörde sig inte och det var några människor där och tittade på den.
Varken jag eller kärestan är något vidare på att klara av att gå förbi och se en stackars förolyckad katt, så vi blev utsläppta gav en trädgårdsarbetare genom en "Staff Only"-dörr.
Det var ingen rolig avslutning på en så skön eftermiddag.
Hem gick det som en dans, rakt ut på motorvägen och fort tog vi oss t o m genom Naas. Hem till Maura och vi fick även träffa mannen John, som är taxichaufför. Vi fick resegenomgång till flygplatsen av honom och även restaurangtips av dem båda.
Tenors var bäst, alla huvudrätter kostade 10 E. Det låg i andra änden av stan, vid sista trafikljuset, men vi gick dit. Gå kan vi!
Jag åt lamm med pressad potatis med örter och en fantastisk sås och kärestan en stor Sirloinburgare med tjocka pommes frites.
Jag kunde inte låta bli att ta en dessert. De hade Banoffi med glass och det har jag inte smakat sen jag var i Kina och Anita från England gjorde det en kväll.
JÄTTEGOTT, JÄTTEMYCKET och det la sig som en sten i magen.
Vi hasade oss ut därifrån och började dra oss hemåt. Kärestan tyckte vi skulle ringa efter Mauras man så han skulle komma med taxin, fast det var bara ett skämt.
Däremot vaknade knylan till liv och togs upp till ny diskussion, men då styrde jag in honom till Thomas Flatcher och köpte varsin ½ pint Smithwicks och när vi vandrade hemåt en halvtimme senare hörde jag inte ett knyst om knylproblem. Det läkte förmodligen väldigt fort och lätt.
Väl hemma la sig knylmannen och vilade och jag gick ut och lekte med katten. Hon verkade helt olekt (nyord), men var inte så svår att få igång när jag gick och hämtade några långa grässtrån.
Oh, vilken gosig kisse, hon ville bara leka och gosa och jag var nog ute en timme och flängde runt på gräsmattan med henne.
Maura försäkrade mig om, att hon tänkte minsann inte leka så där med henne när jag hade åkt och nu var hon nog "spoiled". Kärestan kom ner utvilad och lekte och gosade även han en stund med henne.
Sedan gick vi upp och packade och nu är nästan allt klart för avfärd, bara rosorna står kvar utanför och väntar på oss.
Vi ligger, en läser och en skriver. GOD NATT Irland !
Snabbmat med kvalité
När det är för varmt och varken han eller jag/man eller kvinna vill, orkar eller har lust att laga mat kan det bli så här gott
På särbons sida står färsk, dillkokt potatis med tomatsill och tunn grädde (det sista obegripligt för mig).
Iskall Aalborg och en halv tjeckisk Zlatopramen, knäckebröd och smör
På min sida, 4 - 5 hg stora räkor, ett kokt ägg, körsbärstomater, rostat bröd med olivolja och flingsalt och den andra halvan av Zlatopramen, men ingen snaps. Den faller oftast utanför mina smakramar.
En stund senare satte vi i oss en försvarlig mängd vattenmelon till dessert.
En riktigt fest i all enkelhet!
På särbons sida står färsk, dillkokt potatis med tomatsill och tunn grädde (det sista obegripligt för mig).
Iskall Aalborg och en halv tjeckisk Zlatopramen, knäckebröd och smör
På min sida, 4 - 5 hg stora räkor, ett kokt ägg, körsbärstomater, rostat bröd med olivolja och flingsalt och den andra halvan av Zlatopramen, men ingen snaps. Den faller oftast utanför mina smakramar.
En stund senare satte vi i oss en försvarlig mängd vattenmelon till dessert.
En riktigt fest i all enkelhet!
Irland dag 13 - Kilkenny - Naas
Tisdag 30 juni
Sovit som en påse nötter som min mor skulle ha sagt. Det glittriga, stela täcket var ganska otäckt och det var varmt.
När kärestan vände sig - och det gjorde han många gånger - var det dels som "hela havet stormar" och jag guppade upp och ner på vågorna, dels som en hel stråkorkester höll på och stämde sina instrument.
Jag kände att jag vill åka hem! 14 dagar att åka runt i bil och sova på olika ställen är ganska tröttande. Galway var så otroligt skönt, fint, härligt och hur mycket ovationer som helst, men där låg vi stilla i 4 dagar.
Nu ska vi till något mindre ställe som inte är så turistfriande, i alla fall tror vi det.
Frukosten var helt fantastisk. Vi väljer alltid kontinental nu. Idag fick vi t o m ost och han som blev så tjurig igår när vi vägrade betala 38 E, var väldigt trevlig idag. Han kom och frågade var vi varit igår och om allt var bra och sånt lite allmänt prat.
Vi frågade om vi fick ha kvar bilen, medan vi gick till slottet och det var inga problem.
Packade och checkade ut, sen tog vi en promenad genom stan, upp till slottet.
Nu hände detta ofattbara! Det var gratis att gå in och titta på trädgårdarna och alla blomsterplanteringar. Insidan av slottet hade vi redan valt bort.
Glada i hågen stegade vi ut i solskenet och frågade en kvinna var trädgården var. Jo, bara runt hörnet och vi rundade hörnet och där var ett avspärrningsband och två karlar som stod och pratade.
En var helt klart någon slags vakt och vi såg en skymt av några rabatter och en fontän bakom slottet.
Det var bara så, att det var tillträde förbjudet och hur jag än försökte, vädjade och bad, tjatade och försökte övertala honom så fick ingen enda människa gå in, för det var ett "potthål" i asfalstsgången och då fick ingen tillträde, inte ens om jag varit en av Abba.
Genast började jag sjunga "Mamma Mia", men det hjälpte inte. Det var den snöpligaste trädgårdsvandring vi gjort någon gång.
Det fanns en vacker rosenrabatt vid entren till slottet, den snusade vi lite på och de doftade gott. Sen tog vi ett litet svep bland träden och kommenterade ett vackert blodlönnsliknande träd, men sen gick vi tillbaka och hämtade bilen.
De hade stenkoll över sin lilla parkering, han, "vår" kille kom ut direkt och kollade så att det var rätt folk som kom in där.
Det var varmt och soligt, jag körde och vi hade rutorna nere och visste inte riktigt vart vi var på väg. Vi kom bl a till Ballyragget, får platser heta vad som helst?
Fika behöver man alltid och vi stannade i ett litet samhälle som inte hade mycket mer än ett café och där fick jag ett alldeles utmärkt "Cream tea", sittande på trottoaren, där det fanns två bord, alltmedan mannen läste morgontidningen.
Jo, vi hade bestämt oss för att se en sak till: "Browne's Hill Dolmen."
Det är en dös som har Irlands största slutsten, dvs den stenen som ligger överst, som ett tak. Den väger 150 ton och är från c:a 2000 f Kr (hur de nu kan veta det) och är förmodligen en hövdings grav.
Som vi läste karta, stannade flera gånger, vände och snurrade och ingenstans såg vi någon skylt dit. Nära Carlow var det och dit tog vi oss på lite andra vägar än vi hade tänkt, mest pga att vi valde helt fel väg ut ur Kilkenny.
Plötsligt i en rondell i Carlow står det Browne's Hill Dolmen. Ofta är det så här har vi upptäckt, att när man väl hittat rätt vägvisare och följt den så kommer det ingen mer anvisning, trots att man passerar andra vägar och korsningar. Så även den här gången. Kärestan tog helt sonika kartan med sig ner till några karlar efter vägen och frågade. Då var vi bara ett par hundra meter ifrån den.
Den låg mitt ute på ett fält och det var en skön promenad på den asfalterade stigen dit, längs en dikes- och åkerkant. För säkerhets skull med staket emellan.
Ja, vad ska jag skriva??? En stor sten, som vilade dels på backen, dels på 3 mycket mindre stenar - allt gråsten och en vattenpöl under. Fort var det gjort och nu är vi den erfarenheten rikare.
Inte så märkvärdigt, ärligt talat. Stigen ut hade däremot fin växtlighet.
En jättesvamp, det rosa är mitt cerat som står på för att visa storleken.
Järnek
Vallmo
Vädret hade mulnat lite och vi kände att vi skulle slå läger i något litet samhälle och bara koppla av.
Vi åkte igenom Kildare, Monasterevin, tillbaka till Kildare, Milltown och Newbridge och den enda B&B-skylt vi såg, satt vid ett så risigt hus och låg så avlägset, att vi avstod.
Middag först och leta övernattning sedan, bestämde vi. I Milltown fanns en stor pub med restaurang - stängt.
Kärestan gick in på macken bredvid och frågade. Jo, vi hade nyss passerat ett jättefint och populärt ställe nere vid bron. Vände och for tillbaka - stängt.
Vad gör man? Äter varsin banan och åker vidare. Vi närmade oss motorvägen och mitt i en rondell låg en restaurang och den var öppen. Underbart!
Vi hasade in och beställde varsin lax med potatis och grönsaker. Jättegott, om man bortser från en oaptitlig hög med sönderkokt blomkål, den + kokta morötter var grönsakerna. Skirat smör också. 2 x 13.95 kostade det och livet fick en annan dimension.
Det gick lätt igen, trots att B&B-skyltarna lyste med sin frånvaro. Kärestan tyckte att Naas lät som ett roligt namn och dit var vi på väg när vi fick syn på restaurangen. Vi kom till Naas, åkte runt där ett bra tag och var på väg ut ur stan igen, när jag fick syn på en skylt.
Vi körde in och ringde på. Maura öppnade och hade visst lediga rum. Normalpriset 35 E/person och rum.
En trappa upp och vi fick disponera hela övervåningen. Stort eget badrum och varsin bred säng. Vi tog det så klart.
Trappavsatsen upp till vårt rum. Det är en jultomte i krukan, under Madonnan.
Kärestan som kört sista timmen var förstås tvungen att vila sig och jag installerade mig och gick ner och pratade med Maura ett tag. Hon tyckte att vi skulle gå och titta på kyrkogården här bredvid, för där fanns så många högkors bl a.
Eftersom ett av mina udda intressen är kyrkogårdar - i synnerhet gamla - gick vi dit sen mannen rest sig ur slafen.
Det var otroligt mycket, som inte våra ögon sett tidigare. Här kommer bilder.
På skylten bredvid lyktan står det "Welcome"
OBS, jultomten i släden till vänster om gravkanten
Dessa låg i gången mellan två gravar
Gravstenen har gått av och lagts på graven, medan "foten" står kvar
Till slut slet vi oss därifrån och gick ner till stan istället. Vår hyrestant Maura, tyckte också att vi skulle gå och titta på Thomas Flatchers pub från cirka 1850. Så klart vi gjorde det, vi gör nästan alltid som folk säger åt oss och MINSANN, på väg dit gick vi förbi ett Tesco - som hade öppet 24 timmar/dygn. Vilken lycka för en av oss, som utropade: "OH, TESCO!"
Vi hittade till puben efter att ha frågat en yngre kvinna, som talade om vägen, men med viss skepsis i rösten sa: "Det är minst 300 yards". Ingen av oss visste hur långt det var, men inte var det så farligt.
Puben var verkligen fin, nästan folktom och ingen skränig trubadur, än mindre någon TV eller musikmaskin som stod på.
Det satt lite herrar utanför i en gång mellan husen, med soptunnor i bakgrunden. De satt där bara för att kunna röka. Vi gick dit, men gick in igen.
Massor med gamla inredningsdetaljer fanns kvar, bl a 3 förvaringstunnor för löst te från Ceylon. Det fanns också 4 stora whiskeytunnor med tappkran, på väggen bakom bardisken.
Blyinfattade, mönstrade glas i svängdörrarna som fanns i dubbel uppsättning därinne.
Kassaapparaten var definitivt inte datoriserad!
Det var verkligen en fin miljö.
Vi var inte där så länge och på vägen hem gick vi in på Tesco och köpte en "handbagageväska".
Sedan hem och sa "God natt" till Maura och varandra!
Sovit som en påse nötter som min mor skulle ha sagt. Det glittriga, stela täcket var ganska otäckt och det var varmt.
När kärestan vände sig - och det gjorde han många gånger - var det dels som "hela havet stormar" och jag guppade upp och ner på vågorna, dels som en hel stråkorkester höll på och stämde sina instrument.
Jag kände att jag vill åka hem! 14 dagar att åka runt i bil och sova på olika ställen är ganska tröttande. Galway var så otroligt skönt, fint, härligt och hur mycket ovationer som helst, men där låg vi stilla i 4 dagar.
Nu ska vi till något mindre ställe som inte är så turistfriande, i alla fall tror vi det.
Frukosten var helt fantastisk. Vi väljer alltid kontinental nu. Idag fick vi t o m ost och han som blev så tjurig igår när vi vägrade betala 38 E, var väldigt trevlig idag. Han kom och frågade var vi varit igår och om allt var bra och sånt lite allmänt prat.
Vi frågade om vi fick ha kvar bilen, medan vi gick till slottet och det var inga problem.
Packade och checkade ut, sen tog vi en promenad genom stan, upp till slottet.
Nu hände detta ofattbara! Det var gratis att gå in och titta på trädgårdarna och alla blomsterplanteringar. Insidan av slottet hade vi redan valt bort.
Glada i hågen stegade vi ut i solskenet och frågade en kvinna var trädgården var. Jo, bara runt hörnet och vi rundade hörnet och där var ett avspärrningsband och två karlar som stod och pratade.
En var helt klart någon slags vakt och vi såg en skymt av några rabatter och en fontän bakom slottet.
Det var bara så, att det var tillträde förbjudet och hur jag än försökte, vädjade och bad, tjatade och försökte övertala honom så fick ingen enda människa gå in, för det var ett "potthål" i asfalstsgången och då fick ingen tillträde, inte ens om jag varit en av Abba.
Genast började jag sjunga "Mamma Mia", men det hjälpte inte. Det var den snöpligaste trädgårdsvandring vi gjort någon gång.
Det fanns en vacker rosenrabatt vid entren till slottet, den snusade vi lite på och de doftade gott. Sen tog vi ett litet svep bland träden och kommenterade ett vackert blodlönnsliknande träd, men sen gick vi tillbaka och hämtade bilen.
De hade stenkoll över sin lilla parkering, han, "vår" kille kom ut direkt och kollade så att det var rätt folk som kom in där.
Det var varmt och soligt, jag körde och vi hade rutorna nere och visste inte riktigt vart vi var på väg. Vi kom bl a till Ballyragget, får platser heta vad som helst?
Fika behöver man alltid och vi stannade i ett litet samhälle som inte hade mycket mer än ett café och där fick jag ett alldeles utmärkt "Cream tea", sittande på trottoaren, där det fanns två bord, alltmedan mannen läste morgontidningen.
Jo, vi hade bestämt oss för att se en sak till: "Browne's Hill Dolmen."
Det är en dös som har Irlands största slutsten, dvs den stenen som ligger överst, som ett tak. Den väger 150 ton och är från c:a 2000 f Kr (hur de nu kan veta det) och är förmodligen en hövdings grav.
Som vi läste karta, stannade flera gånger, vände och snurrade och ingenstans såg vi någon skylt dit. Nära Carlow var det och dit tog vi oss på lite andra vägar än vi hade tänkt, mest pga att vi valde helt fel väg ut ur Kilkenny.
Plötsligt i en rondell i Carlow står det Browne's Hill Dolmen. Ofta är det så här har vi upptäckt, att när man väl hittat rätt vägvisare och följt den så kommer det ingen mer anvisning, trots att man passerar andra vägar och korsningar. Så även den här gången. Kärestan tog helt sonika kartan med sig ner till några karlar efter vägen och frågade. Då var vi bara ett par hundra meter ifrån den.
Den låg mitt ute på ett fält och det var en skön promenad på den asfalterade stigen dit, längs en dikes- och åkerkant. För säkerhets skull med staket emellan.
Ja, vad ska jag skriva??? En stor sten, som vilade dels på backen, dels på 3 mycket mindre stenar - allt gråsten och en vattenpöl under. Fort var det gjort och nu är vi den erfarenheten rikare.
Inte så märkvärdigt, ärligt talat. Stigen ut hade däremot fin växtlighet.
En jättesvamp, det rosa är mitt cerat som står på för att visa storleken.
Järnek
Vallmo
Vädret hade mulnat lite och vi kände att vi skulle slå läger i något litet samhälle och bara koppla av.
Vi åkte igenom Kildare, Monasterevin, tillbaka till Kildare, Milltown och Newbridge och den enda B&B-skylt vi såg, satt vid ett så risigt hus och låg så avlägset, att vi avstod.
Middag först och leta övernattning sedan, bestämde vi. I Milltown fanns en stor pub med restaurang - stängt.
Kärestan gick in på macken bredvid och frågade. Jo, vi hade nyss passerat ett jättefint och populärt ställe nere vid bron. Vände och for tillbaka - stängt.
Vad gör man? Äter varsin banan och åker vidare. Vi närmade oss motorvägen och mitt i en rondell låg en restaurang och den var öppen. Underbart!
Vi hasade in och beställde varsin lax med potatis och grönsaker. Jättegott, om man bortser från en oaptitlig hög med sönderkokt blomkål, den + kokta morötter var grönsakerna. Skirat smör också. 2 x 13.95 kostade det och livet fick en annan dimension.
Det gick lätt igen, trots att B&B-skyltarna lyste med sin frånvaro. Kärestan tyckte att Naas lät som ett roligt namn och dit var vi på väg när vi fick syn på restaurangen. Vi kom till Naas, åkte runt där ett bra tag och var på väg ut ur stan igen, när jag fick syn på en skylt.
Vi körde in och ringde på. Maura öppnade och hade visst lediga rum. Normalpriset 35 E/person och rum.
En trappa upp och vi fick disponera hela övervåningen. Stort eget badrum och varsin bred säng. Vi tog det så klart.
Trappavsatsen upp till vårt rum. Det är en jultomte i krukan, under Madonnan.
Kärestan som kört sista timmen var förstås tvungen att vila sig och jag installerade mig och gick ner och pratade med Maura ett tag. Hon tyckte att vi skulle gå och titta på kyrkogården här bredvid, för där fanns så många högkors bl a.
Eftersom ett av mina udda intressen är kyrkogårdar - i synnerhet gamla - gick vi dit sen mannen rest sig ur slafen.
Det var otroligt mycket, som inte våra ögon sett tidigare. Här kommer bilder.
På skylten bredvid lyktan står det "Welcome"
OBS, jultomten i släden till vänster om gravkanten
Dessa låg i gången mellan två gravar
Gravstenen har gått av och lagts på graven, medan "foten" står kvar
Till slut slet vi oss därifrån och gick ner till stan istället. Vår hyrestant Maura, tyckte också att vi skulle gå och titta på Thomas Flatchers pub från cirka 1850. Så klart vi gjorde det, vi gör nästan alltid som folk säger åt oss och MINSANN, på väg dit gick vi förbi ett Tesco - som hade öppet 24 timmar/dygn. Vilken lycka för en av oss, som utropade: "OH, TESCO!"
Vi hittade till puben efter att ha frågat en yngre kvinna, som talade om vägen, men med viss skepsis i rösten sa: "Det är minst 300 yards". Ingen av oss visste hur långt det var, men inte var det så farligt.
Puben var verkligen fin, nästan folktom och ingen skränig trubadur, än mindre någon TV eller musikmaskin som stod på.
Det satt lite herrar utanför i en gång mellan husen, med soptunnor i bakgrunden. De satt där bara för att kunna röka. Vi gick dit, men gick in igen.
Massor med gamla inredningsdetaljer fanns kvar, bl a 3 förvaringstunnor för löst te från Ceylon. Det fanns också 4 stora whiskeytunnor med tappkran, på väggen bakom bardisken.
Blyinfattade, mönstrade glas i svängdörrarna som fanns i dubbel uppsättning därinne.
Kassaapparaten var definitivt inte datoriserad!
Det var verkligen en fin miljö.
Vi var inte där så länge och på vägen hem gick vi in på Tesco och köpte en "handbagageväska".
Sedan hem och sa "God natt" till Maura och varandra!
Wij Trädgårdar - helt klart ett grönt inlägg
Av födsel och ohejdad vana har VI-tidningen följt mig hela livet igenom.
Den fanns i mitt föräldrahem och det var den första tidning jag prenumerade på när jag flyttat till min första egna lägenhet.
I denna förträffliga tidning läste jag för ganska många år sen - närmare 10 skulle jag tro, men säker är jag inte - om en man som heter Lars Krantz.. Han hade fått förfrågan om han kunde tänka sig att starta en trädgård i Ockelbo. Utmaningen låg lite i att det var så pass långt norrut. Redan då bestämde jag mig för att någon gång besöka dessa trädgårdar om det visade sig bli en lyckad satsning.
Eftersom särbon hade sina sista semesterdagar sparade till min allra sista vecka, (som tagit slut idag.....HUVA!) frågade jag om han någonsin hört talas om Wij Trädägårdar. Det hade han inte. Jag googlade fram det och placerade honom vid datorn. När han läst en stund sa han: "Dit far vi".
Jag vill visa massor i det här inlägget och gör det också. Man måste inte läsa allt och det är väldigt mycket bilder. Wij gjorde djupt intryck på oss och vi bara älskade att vara där.
Varav hjärtat är fullt, talar munnen, fast i mitt fall, knattrar fingrarna!
Det var vår minisemester! Vi valde att övernatta där på pensionatet "Trädgårdens hus".
1400 för ett dubbelrum med frukost och utsikt över Rosenträdgården om man gick ut på balkongen i hallen. Det var inget svårt val alls. Det var över 200 sorters rosor.
Bilder från vårt rum. De sa med en viss stolthet i rösten: "Ni ska bo i nummer 5!"
Vi förstod inte riktigt, men sen visade det sig vara det allra största rummet.
JÄTTESKÖN säng
Stort som sagt, möblerat med äldre möbler och små delikata detaljer på temat rosor!
Vi anlände strax före 12 och fick parkera hojen vid husgaveln, installerade oss och gick till Trädgårdscafeét för att fika lite.
Det fick bli varsin macka insåg vi när vi kände efter, jag som är gottegrisen kunde inte slita ögonen från en rosa skapelse, så jag bad om en sån också. En rödbetskaka!
Mackorna är Salami&Brie och Kyckling. Min med kyckling så klart!
Jag ska experimentera lite tills jag kan åstadkomma likadana kakor, då återkommer jag med recept!
!3.00 hade vi anmält oss till guidad vandring runt alla trädgårdarna och även för att få lite information om alltihopa. På väg ner till entren, där vi skulle anmäla oss, var det här det första våra blickar mötte.
"Symbiosen", av Malin Wedrén
Ulla Viotti, en gång verksam i Örebro, hade utställning i gamla Valsverket
"Boplats". Humlearkitektur med Ockelbofågeln också av Ulla.
Humlen var tyvärr väldigt låg, men den syntes bättre än på bilden.
De hade lite trädgårdsanknutna saker till försäljning också, äpplena för stora för mc-folk!
Fågelbaden däremot små och väldigt läckra, men ack så dyra. 299/kopp!
Barbro Krantz guidade oss runt det mesta på Wij, här på klapperstensfältet i "Skogens trädgård"
Dessa hörde också till Skogens trädgård, de porlade vatten hela tiden..........
.........vilket uppskattades mycket av hunden som gick med på guidningen
Vi gick förbi ett träd med mycket vacker stam. Barken var som silke!
Glanskörsbär
Under rundturen passerade vi gräsklipparen - helt underbar!
Wij utbildar trådgårdsmästare via Högskolan i Gävle, en tvååring utbildning. Studenterna på Trädgårdsmästarprogrammet får under sin första termin uppgiften att planera och utforma varsin sommarplantering. Årets tema är "Energi".
I studenternas trädgård var det ena mer fantasifullt än det andra.
"Fågelskrämma & Trädgårdsmäster har semester"
Sandlåda inne i båten
Den här trädgården såg väldigt torftig ut, men det var en försöksodling
I Kulturmagasinet var en utställning: "Skalbaggar i färg".
Den var inte riktigt vår smak, men det fanns alla möjliga små trevliga inlägg vart man gick.
När vi gått rundvandringen delade vi på oss, särbon ville se det Ockelbo plast (ojoj, vad var det nu?) visade upp från sin tillverkning. Det var skotrar och allt möjligt som jag tyvärr inte kan skriva om, för jag vet inte.
Själv gick jag till Valsverket för att se vad Ulla Viotti hade hittat på.
Det som är på väggen är "Forntida meddelande" , Blyertsfrottage på papper av Ockelbostenen. I taket hänger en massa dagstidningar, det är "Samtida meddelande".
Ja, så var det! Inget jag vill ha kan jag säga utan att säga för mycket.
Sen kom "Plats för drömmar"
och "Poetisk viloplats"
Jag testade, men inte kom det några drömmar till mig!
"Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet". Rullstenar, tegelböcker och tallris
Det är tur att man får tycka vad man vill, jag gör det, varsågod att göra detsamma.
Valsverket som utställningen var inhyst i, var väldigt intressant. Andades arbetarhistoria.
Vedtraven bakom är ett konstverk, heter "Historisk arkitektur".
Kontoret låg längst in i byggnaden
Här ser man genom dörren att chefen var tvungen att passera arbetarnas avdelning för att komma till sitt.
Räknesnurran gav mig en nostalgikick tillbaka tilll min morfar som hade en sån och som jag fick leka med när jag var liten.
Ut i sommaren igen och upp till Rosenträdgården och Örtagården.
I Örtagården var det otroligt lugnt, väldoftande och skönt och massor med skyltar med kloka ord på, från Linné och framåt.
Det fanns en rund "Humleberså", med två Grythyttestolar, där satt vi länge och läste varsin bok på kvällen, ända tills myggen började älska oss för mycket. Bilden tagen inifrån och ut mot Örtagården och växthuset.
Jag har sparat det bästa till sist, en massa bilder på rosor. Doften går tyvärr inte att förmedla. Det blir lite rostjat i min blogg, mycket beroende på särbons passion för dylika, men hoppa över slutet om det blir för mycket. Han får däremot aldrig nog!
Avslutande citat från den vänliga damen som vi checkade ut hos:
"Jaha, ni far nu, ja, idag kommer Säpo och ska bo här. Daniel och Victoria kommer ju och då måste Säpo också komma! Tänk att kungen fick ge sig till slut."
Märk väl, hon sa Daniel och Victoria. Det var första gången jag hört någon prata om dem och säga hans namn först. Är man lokalpatriot så är man!
Minisemester
Kommit hem ganska sent idag från en underbar minisemester.
Ingen ide att jag försöker få fram hur det var, nu när jag är så trött. Bloggen får vila till imorgon.
Jag mår jättebra och det har varit underbart, men kärestan slumrar redan sött bakom min rygg där jag sitter och knappar på datorn.
Återkommer fräsch som en rosenknopp (dubbel mening vilket kommer att framgå imorgon), men i behov av sömn.
Sov Gott !
Ingen ide att jag försöker få fram hur det var, nu när jag är så trött. Bloggen får vila till imorgon.
Jag mår jättebra och det har varit underbart, men kärestan slumrar redan sött bakom min rygg där jag sitter och knappar på datorn.
Återkommer fräsch som en rosenknopp (dubbel mening vilket kommer att framgå imorgon), men i behov av sömn.
Sov Gott !
Irland dag 12 - del 2 - Kilkenny
Måndag 19 juli
Vi bor mycket centralt i Kilkenny. Första stället vi frågade på skulle ha 38 E/person. Nu har vi lärt oss och tackade nej, förklarade att vår gräns låg på 35 om vi skulle kunna hålla budgeten. Han såg sur ut och sa ok, visade oss rummet och vi sa ja tack.
Vi installerade oss och kärestan var förstås tvungen att vila en stund innan vi kunde gå ut.
Vi höll på att hamna inne hos slaktaren när vi skulle äta. Han hade såna reklamskyltar utanför att vi trodde det var en restaurang, men vi fick vända i dörren.
Vi skrattade gott åt det och hamnade till slut på "The Marble Citybar", där vi åt en riktigt god middag.
Jag åt dagens pasta med peppronikorv och gräddsås och kärestan en mediumgrillad, stor köttbit med pommes frites och vitlökssmör. Sedan testade vi ½ pint Kilkenny eftersom vi är just i Kilkenny och den var rätt bra
Jag tog en chokladfudgepudding och mannen en Jäger med is till dessert. Sedan var vi proppmätta. Varsin pint Guinness till maten hade vi också klämt ner. Det gick på 43.10 tillsammans.
Jag var så mätt att jag glömde mitt American Expresskort där, men killen i kassan kom med det innan vi hunnit ut.
Vi har strosat runt i stan och letat efter en bagagerem till min ryggsäck som vi tänker skicka som bagage.
Det finns gott om folk här, som inte ens vet vad en bagagerem är!!!
Vi var till en sportaffär, en väskaffär, en secondhand, där vi fick ett brett presentsnöre, ett varuhus, en skomakare och slutligen en sybutik. Hon hade ganska grova snoddar och jag köpte 1½ meter.
Vi har gått igenom Butter Slip - en smal gränd som går mellan två huvudgator, det finns flera liknande, men Butter Slip är den man läser om i boken.
Mitt i satt en manlig tiggare med en mugg. De är väldigt oförskämda när man inte ger dem något och de är definitivt inte irländare. Jag far illa när jag ser kvinnorna som sitter med småbarn, det kan vara samma barn till flera olika "mammor". Den här mannen ropade något otrevligt efter oss sen vi passerat utan att ge honom något.
Vi träffade även på ett par som höll på med sin ombyggda motorcykel. När han hörde att vi åkte BMW hemma i Sverige, frynte han på näsan och sa, att han åkte motorcykel, inte bil. Jag tyckte nog att hans trehjuling påminde mer om en bil än vår alldeles normala BMW.
På en bokhandel köpte jag en bok och precis som jag anade fanns det ännu en motorcykeltidning Classic som fångade kärestans intresse och HJÄLP, vad trött han plötsligt blev. Efter maten hävdade han, men den hade vi avslutat mer än en timme tidigare. Paltkoman slog till sent........
Jag vill inte vara på semester och ligga på ett B&B-rum på dagen och läsa, då kan jag lika gärna vara hemma.
I det läget är vi nu. Jag sitter ute i trädgården och försöker skriva mig till jämnmod och han ligger inne och "vilar" på maten. Dvs, läser tidningen han köpte och båda tycker vi att den andre är lite annars, som de säger norrut.
Vad ska vi göra sen, när solen gått ner och hälften av allt - och då menar jag inte bara affärer - är stängt?
På torsdagkväll - och fredag ska jag vila, så dé så ! ! ! (Då är vi hemma)
Jag satt där i trädgården och läste en stund, sen skrev jag kortet till Anna och gick till posten runt hörnet - stängt! Jag travade vidare, men inte tusan går det att köpa något så simpelt som ett frimärke någon annanstans än på posten.
Jag passerade en gigantisk rabatt med enbart pellor. Tänk om de hade blommat.
Jag gick tillbaka igen och satte mig på samma ställe igen och började läsa. Kyrkklockan slog 18.00 när jag gick, så jag visste att de gått mer än en timme.
Efter ett tag hör jag kärestans röst: "Var har du varit?" Han hade läst och sovit lite, hade också lite huvudvärk och bad om en Alvedon och då gäller det att sno sig innan han kommer på att han ska, så att säga, självläka, för då kan det dröja till imorgon innan vi kommer ut ur det här rummet tillsammans.
Han tog den, sedan läste vi Irlandsbok och planerade, velade fram och tillbaka, men om det känns bra imorgon bitti, kanske vi stannar till onsdagmorgon. Vi är ganska trötta på bilåkning/körning.
Till sist kom vi ändå utanför dörren, de här husen, som påminner om de gerogianska i Dublin låg precis bredvid där vi bor. Valpen i fönstret fick mig att sjunga Alice Babs gamla slangdänga.
Vi gick ut på en upptäckspromenad med hjälp av boken. Var i den katolska kyrkan,sedan promenerade så att vi såg katedralen.
Del av den gamla stadsmuren med en port vi gick igenom.
Turistbyrån är inrymd i f.d. fattigstugan, ett av de äldsta husen i Kilkenny.
Genom stan och läste i boken om allt den tog upp.
Domstolsbyggnaden
Roligt skyltfönster
Sedan sen ner till floden Nore och gick längs den, med slottsmuren på andra sidan.
Vi följde hela muren runt och kom ganska långt bort.
Då hade vi nog mött, eller blivit ompromenerade av minst 10 hundar. En del som gick att identifiera, andra "40-sorters", som vi lärde oss i Galway, att gatukorsningar heter. Alla hundar hade sitt folk med sig.
Tillbaka in i stan och bestämde oss att gå på puben. Jag ville gå till Kytelers Inn, för de har så fin pubskylt med en katt.
Namnet kommer från Alice Kyteler, en 1300-tals häxa som en gång bodde i byggnaden. Hon anklagades för häxeri för att de 4 män hon varit gift med, dött, men hon benådades och flydde.
På puben valde kärestan en Smithwicks, de bryggs här i stan, men jag ville inte ha mer öl, så jag tog en cider med is.
TV.n var på. Det var speedway och Simon Gustavsson var med och körde.
Vi kom i samspråk med två kvinnor vid bordet bredvid. De kom från Alberta i Canada. Den ena var svenskättling Lindkvist och farmor och farfar från Lycksele. Vi pratade länge och nu har vi bytt e-mailadresser.
Det var en trubadur där som skrek något alldeles förskräckligt, så till slut gick vi hem.
Rosen är med upp på rummet och den lever ! God Natt !
Vi bor mycket centralt i Kilkenny. Första stället vi frågade på skulle ha 38 E/person. Nu har vi lärt oss och tackade nej, förklarade att vår gräns låg på 35 om vi skulle kunna hålla budgeten. Han såg sur ut och sa ok, visade oss rummet och vi sa ja tack.
Vi installerade oss och kärestan var förstås tvungen att vila en stund innan vi kunde gå ut.
Vi höll på att hamna inne hos slaktaren när vi skulle äta. Han hade såna reklamskyltar utanför att vi trodde det var en restaurang, men vi fick vända i dörren.
Vi skrattade gott åt det och hamnade till slut på "The Marble Citybar", där vi åt en riktigt god middag.
Jag åt dagens pasta med peppronikorv och gräddsås och kärestan en mediumgrillad, stor köttbit med pommes frites och vitlökssmör. Sedan testade vi ½ pint Kilkenny eftersom vi är just i Kilkenny och den var rätt bra
Jag tog en chokladfudgepudding och mannen en Jäger med is till dessert. Sedan var vi proppmätta. Varsin pint Guinness till maten hade vi också klämt ner. Det gick på 43.10 tillsammans.
Jag var så mätt att jag glömde mitt American Expresskort där, men killen i kassan kom med det innan vi hunnit ut.
Vi har strosat runt i stan och letat efter en bagagerem till min ryggsäck som vi tänker skicka som bagage.
Det finns gott om folk här, som inte ens vet vad en bagagerem är!!!
Vi var till en sportaffär, en väskaffär, en secondhand, där vi fick ett brett presentsnöre, ett varuhus, en skomakare och slutligen en sybutik. Hon hade ganska grova snoddar och jag köpte 1½ meter.
Vi har gått igenom Butter Slip - en smal gränd som går mellan två huvudgator, det finns flera liknande, men Butter Slip är den man läser om i boken.
Mitt i satt en manlig tiggare med en mugg. De är väldigt oförskämda när man inte ger dem något och de är definitivt inte irländare. Jag far illa när jag ser kvinnorna som sitter med småbarn, det kan vara samma barn till flera olika "mammor". Den här mannen ropade något otrevligt efter oss sen vi passerat utan att ge honom något.
Vi träffade även på ett par som höll på med sin ombyggda motorcykel. När han hörde att vi åkte BMW hemma i Sverige, frynte han på näsan och sa, att han åkte motorcykel, inte bil. Jag tyckte nog att hans trehjuling påminde mer om en bil än vår alldeles normala BMW.
På en bokhandel köpte jag en bok och precis som jag anade fanns det ännu en motorcykeltidning Classic som fångade kärestans intresse och HJÄLP, vad trött han plötsligt blev. Efter maten hävdade han, men den hade vi avslutat mer än en timme tidigare. Paltkoman slog till sent........
Jag vill inte vara på semester och ligga på ett B&B-rum på dagen och läsa, då kan jag lika gärna vara hemma.
I det läget är vi nu. Jag sitter ute i trädgården och försöker skriva mig till jämnmod och han ligger inne och "vilar" på maten. Dvs, läser tidningen han köpte och båda tycker vi att den andre är lite annars, som de säger norrut.
Vad ska vi göra sen, när solen gått ner och hälften av allt - och då menar jag inte bara affärer - är stängt?
På torsdagkväll - och fredag ska jag vila, så dé så ! ! ! (Då är vi hemma)
Jag satt där i trädgården och läste en stund, sen skrev jag kortet till Anna och gick till posten runt hörnet - stängt! Jag travade vidare, men inte tusan går det att köpa något så simpelt som ett frimärke någon annanstans än på posten.
Jag passerade en gigantisk rabatt med enbart pellor. Tänk om de hade blommat.
Jag gick tillbaka igen och satte mig på samma ställe igen och började läsa. Kyrkklockan slog 18.00 när jag gick, så jag visste att de gått mer än en timme.
Efter ett tag hör jag kärestans röst: "Var har du varit?" Han hade läst och sovit lite, hade också lite huvudvärk och bad om en Alvedon och då gäller det att sno sig innan han kommer på att han ska, så att säga, självläka, för då kan det dröja till imorgon innan vi kommer ut ur det här rummet tillsammans.
Han tog den, sedan läste vi Irlandsbok och planerade, velade fram och tillbaka, men om det känns bra imorgon bitti, kanske vi stannar till onsdagmorgon. Vi är ganska trötta på bilåkning/körning.
Till sist kom vi ändå utanför dörren, de här husen, som påminner om de gerogianska i Dublin låg precis bredvid där vi bor. Valpen i fönstret fick mig att sjunga Alice Babs gamla slangdänga.
Vi gick ut på en upptäckspromenad med hjälp av boken. Var i den katolska kyrkan,sedan promenerade så att vi såg katedralen.
Del av den gamla stadsmuren med en port vi gick igenom.
Turistbyrån är inrymd i f.d. fattigstugan, ett av de äldsta husen i Kilkenny.
Genom stan och läste i boken om allt den tog upp.
Domstolsbyggnaden
Roligt skyltfönster
Sedan sen ner till floden Nore och gick längs den, med slottsmuren på andra sidan.
Vi följde hela muren runt och kom ganska långt bort.
Då hade vi nog mött, eller blivit ompromenerade av minst 10 hundar. En del som gick att identifiera, andra "40-sorters", som vi lärde oss i Galway, att gatukorsningar heter. Alla hundar hade sitt folk med sig.
Tillbaka in i stan och bestämde oss att gå på puben. Jag ville gå till Kytelers Inn, för de har så fin pubskylt med en katt.
Namnet kommer från Alice Kyteler, en 1300-tals häxa som en gång bodde i byggnaden. Hon anklagades för häxeri för att de 4 män hon varit gift med, dött, men hon benådades och flydde.
På puben valde kärestan en Smithwicks, de bryggs här i stan, men jag ville inte ha mer öl, så jag tog en cider med is.
TV.n var på. Det var speedway och Simon Gustavsson var med och körde.
Vi kom i samspråk med två kvinnor vid bordet bredvid. De kom från Alberta i Canada. Den ena var svenskättling Lindkvist och farmor och farfar från Lycksele. Vi pratade länge och nu har vi bytt e-mailadresser.
Det var en trubadur där som skrek något alldeles förskräckligt, så till slut gick vi hem.
Rosen är med upp på rummet och den lever ! God Natt !
Bakryck
Finns det ordet?
Bakryck?
I alla fall fick jag det när jag rotade runt i min frys och insåg att det inte fanns något matbröd kvar. Mmmmm, fullkornsbröd längtade jag efter.
Dags att baka, för jag vill helst ha hembakat bröd och då får jag göra det själv.
Det gör jag gärna.
Slisk hade jag däremot ganska gott om, men nu var det så, att när Eva och jag störtade in på Hummelsta förra veckan så fanns det de allra sötaste små mini-nonstop man kan tänka sig, storlek som en halv vanlig.
Jag måste tillstå att det bär mig emot lite grann, att äta blått.
Så små, jag var tvungen att ta fram tumstocken. (Ja, det är en äkta tumstock, ingen meterstock)
Ugnen var ju ändå varm och hur kul är inte det att testa något nytt. Jag utgick från ett annat muffinsrecept med smarties, sen hackade jag i både mörk och vit choklad och 100 g såna här små sötingar.
Skjuts in i ugnen så fort den blev ledig efter matbrödsbaket.
RESULTATET !
Irland dag 12 - del 1 - Cashel
Måndag 19 juni
ROSENS MORGON!
Äntligen en skön natt då även jag sovit gott och vaknar pigg.
Till allt elände läste jag ut min sista bok igår, så nu måste jag tyvärr in på en bokhandel. Stackars kärestan! Hihihi, men han hittar säkert en motorcykeltidning, så han klagar nog inte!
Vi duschade i turordningen jag först, mannen ligger gärna så länge det bara är möjligt. Sedan gick vi ner på den tjocka heltäckningsmattan som var minst 4 cm hög - jag kände hur jag sjönk.
Det var så vackert dukat med underlägg och glas på fot, gult porslin, fina kannor med mjölk och juice och ett stort fruktfat. 
In kommer en glad och trevlig kvinna i vår ålder "Rena". Vi hälsade och presenterade oss och sen var det bara att sätta sig, men i andra änden av bordet prunkade en gigantisk röd ros och några lite mindre, gula.
Vi stod som förhäxade av rosen när Rena kom tillbaka och jag talade om att kärestan var den största rosfantaten jag någonsin mött.
Då säger hon: "Ta med den hem, det är bara att plantera den så får ni en egen."
Det trodde inte vi, men hon förklarade hur man gör. Man ser till att det finns 4 bladutskott på stjälken, sen tar man av blomman och stoppar ner resten i jorden. Senast år 2 blommar den.
Vi slog förstås ifrån oss på typiskt svenskt vis:
"Men, oh nej, inte menade vi så"
"Inte ska vi"
"Du kan inte förstöra den vackra rosen"
"Vi kan ändå inte ta den, vi åker inte från Irland förrän på torsdag"
Rena bara skrattade åt våra invändningar och hade svar på alla. Sen grabbade hon tag i den röda rosen, tittade på kärestan och sa: "Den gula doftar underbart, vill du ha den också?"
Vi bara skrattade vid det här laget och sa att det räckte med den röda, fast jag frågade vad hon skulle göra med blomman, nu när vi skulle få stjälken. Jo, den skulle min käre man få, att ha framme i bilen, och njuta av och hon i sin tur hade fått dem av sin bror, hann hon också berätta.
Hon försvann ut i köket, för att återkomma efter bara ett par minuter med telefonen i högsta hugg, ser på oss och säger glädjestrålande:
"Gissa vem som är i telefonen!"
Jag blev så paff att jag hann tänka att det var någon av barnen, men hur visste de var vi befann oss?
Hon strålar vidare och fortsätter:
"Det är Dan, min bror och han kommer hit med ett rosskott som redan har börjat växa. Då är det ingen risk att den dör" och riktar sig mot kärestan igen:
"Och du får din egen ros. Det är okej, Dan bor bara 2 - 3 miles härifrån"
Vilka otroligt snälla och trevliga människor vi träffat på under den här Irlandssemestern, det är inte klokt!
Det var inte slut med rosorna, sen sa hon till oss att låta bilen stå när vi skulle till "Rock of Cashel". Det var bara några minuters promenad och sen kunde vi komma tillbaka och låna "The bathroom" innan vi åkte vidare.
I samma veva kom Dan och han hade inte bara en ros med sig, han hade tre röda och en gul.
(Tyvärr tänkte jag inte på motljuset, jag blev så ivrig när jag såg alla rosor)
Han och Rena satte igång med att packa rosorna för att klara resten av dagarna, samt resan till Sverige på torsdag.
Vi promenerade iväg och det låg väldigt nära, på en höjd, med utsikt över hela omgivningen. 
Först såg vi en film om hur det började, hela historien framåt och även varför det fanns så många kloster och liknande i hela Irland. Det livet blomstrade under de tidiga åren och klostret fick så många anhängare att de spred sig över hela ön, för att överhuvudtaget få plats.
Det var pampigt och mäktigt att gå runt och titta på allt som återstod och Irlands största rundtorn fanns just här. 
Något som jag tyckte var märkligt, var att det fanns en massa gravar runt där vi gick.
Okej för de gamla, men det fanns helt nya också. Vem får begravas där, mitt bland fornminnen? Eller kan man önska sig en plats där, efter detta? Eller är det helt enkelt Cashels allmänna kyrkogård?
Madonnan och trädgårdsmästaren, låter som en dålig film, här är bilden!
Nu har munkarna flyttat ut och nya hyresgäster in.
Vädret var vackert och det var skönt att gå omkring där. Rätt som det är säger kärestan:
"Titta, där är tysken, som hade tappat sin fru när vi var på puben igår i Kilarny".
De var alltså här också, först Kilarny, sen Rock of Cashel - undrar om vi kommer att träffa dem i Kilkenny också?
Lite bilder från vår rundvandring där inne.
De hade ställt i ordning en liten utställning inomhus också, med sånt som fanns kvar och även försökt återskapa inomhusmiljön.
St Patricks kors
Vackra blommor längs vår promnadväg tillbaka till Grenadier House
Hos blomsterhandlaren.................
...................och hemma i någons rabatt
När vi kände oss nöjda gick vi tillbaka och Dan var fortfarande kvar. Jag bytte om till kjol, för vädret var underbart. Vi lånade "The bathroom" , sa adjö till alla och Dan for hem till sig och vi till Kilkenny. 
Jag körde hela vägen, det var inte så långt och kärestan var nöjd och glad, för han fick tanka.
Citat: "Herre Gud, vi har BARA kvarts tank kvar".
Hur ska det bli när han blir gammal, när det redan är så här????
Kilkenny nästa!
Irland dag 11 - del 2 Kilgarvan - Cashel
Fortfarande söndag 28 juni
Vi åkte på ganska små vägar rätt länge och i Kilgarvan stod det plötsligt "Motor Museum" helt oväntat på en skylt.
"Åk dit", uppmanade jag kärestan, jag kände att lite kompensation kunde han få för allt tålmodigt väntande utanför Ull- och Irlandsbutiker. Det finns mycket fint att titta på i de affärerna, Nu senast på AVOCA, t ex, servisen med knapparna.
Jag som älskar knappar och har flera tusen, eller åtminstone ett par tusen, jag har inte räknat dem.
Som tur var kostade tekannan 34.95 E, annars hade jag kanske kommit hem med en till. Jag har ju bara 6-7 stycken sen förut.
SÅ, han styrde in på vägen dit skylten pekade och den blev bara smalare och smalare och slutade med en enormt, brant grusbacke upp till några hus.
Där stod skylten
och där fanns ett par långa plårskjul med en hotfull skylt om Danger Guard dogs
En vänlig man kom gående genom småregnet och bad oss vänta, så skulle han gå in via en sidodörr. Ingen hund skällde.
Det kostade 5 E och jag bad att få slippa betala, förklarade mitt ointresse och att jag uppmanat min man att åka in och roa sig lite med tanke på alla affärer han stått utanför medan jag roat mig därinne.
Det gillade mannen och berättade om en annan besökare, där frun suttit utanför i bilen och tutat och tutat varannan minut. Hennes man hade fått 15 minuter på sig. Vilket gräsligt förhållande!
Jag fick sitta vid ett bord i det lilla cafeét och han och kärestan stegade iväg runt bilarna och vad de pratade - oj, oj!
Hustrun hade kommit ut och vi pratade lite också, men hon läste och jag skrev och läste Irlandsboken vart vi skulle ta vägen.
Hon rekommenderade alla tjusiga slott i närheten och jag hade inte hjärta att säga att jag inte var så där överentusiastisk i tanken på att åka runt och titta på slott.
Till slut var kärestan nöjd, men då hade det kommit en man från Nya Zeeland som var intresserad. Han hade också frun i bilen, så han talade om att han var lite stressad pga det. Ibland är det synd om en del män måste jag säga.
Vakthunden var 11 år och älskade att ligga inne och ta det lugnt !
Här kommer min käre mans bilder från motormuseét.
Det här skåpet tycker jag var riktigt roligt!
Vi visste inte riktigt vart vi skulle, men med tanke på det regniga vädret kändes det som vi lika gärna kunde köra lite extra för att sen kunna ta det lugnare de sista dagarna.
Jag frågade frun om Mallow och Macroom, det var ingenting att ha, hon framhärdade med sina slott och då höll jag med och bestämde tillsammans med kärestan istället när vi kommit ut därifrån.
Han körde och körde och jag gjorde iordning det sista brödet och osten till två ihopvikta mackor som vi stannade och åt upp tillsammans med äppeldrickan jag köpte igår. Det gav ny energi
Nu har jag läst in mig på Cashel och kärestan surrade om Kilkenny. Han har fått för sig att jag längtar dit, men det enda jag någonsin sagt om Kilkenny är att det finns en ale därifrån.
Cashel däremot har den stora klippiga fästningen "Rock of Cashel", som enligt min bok är från 400-talet. Den har varit symbol för både kungens och prästerskapets makt.
1101 skänktes Cashel till kyrkan och blev ett religiöst centrum. Cromwell belägrade den 1647 och det kulminerade i en massaker på dess 3000 invånare.
I slutet av 1700-talet övergavs den. Numera belägras den igen, fast nu är det vi turister som står för det och imorgon ska även vi dit, för nu är vi i Cashel.
Efter ostmackan fick min chaufför ont i huvudet och jag fick köra igen. Det var mellan Mallow och Mitcheltown och ganska fort var vi ute på normala vägar igen, sen blev det motorväg. Fort och lätt susade jag till Cashel.
In i stan och hittade ett "Bread and Butter" (hihi) som hette Grenadier House.
Vi ringde på och en urgullig, äldre vithårig herre öppnade och nog hade han ett ledigt rum till oss. 30 E med kontinental frukost och 35 för irländsk. Inte nog med det, han hette också Michael.
Från fönstret i vårt rum ser vi rätt ut på fästningen över hustaken.
Vi promenerade till en pub och åt grillad kyckling med pesto och sallad och drack så klart varsin Guinness som de irländare vi blivit.
Istället för jukebox väljer man numera direkt från nätet enligt något för mig okänt betalsystem.
Rejätl TRÖTTA var vi, hem efter maten och sova och vårt 7-årsfirande uteblev.
Vi åkte på ganska små vägar rätt länge och i Kilgarvan stod det plötsligt "Motor Museum" helt oväntat på en skylt.
"Åk dit", uppmanade jag kärestan, jag kände att lite kompensation kunde han få för allt tålmodigt väntande utanför Ull- och Irlandsbutiker. Det finns mycket fint att titta på i de affärerna, Nu senast på AVOCA, t ex, servisen med knapparna.
Jag som älskar knappar och har flera tusen, eller åtminstone ett par tusen, jag har inte räknat dem.
Som tur var kostade tekannan 34.95 E, annars hade jag kanske kommit hem med en till. Jag har ju bara 6-7 stycken sen förut.
SÅ, han styrde in på vägen dit skylten pekade och den blev bara smalare och smalare och slutade med en enormt, brant grusbacke upp till några hus.
Där stod skylten
och där fanns ett par långa plårskjul med en hotfull skylt om Danger Guard dogs
En vänlig man kom gående genom småregnet och bad oss vänta, så skulle han gå in via en sidodörr. Ingen hund skällde.
Det kostade 5 E och jag bad att få slippa betala, förklarade mitt ointresse och att jag uppmanat min man att åka in och roa sig lite med tanke på alla affärer han stått utanför medan jag roat mig därinne.
Det gillade mannen och berättade om en annan besökare, där frun suttit utanför i bilen och tutat och tutat varannan minut. Hennes man hade fått 15 minuter på sig. Vilket gräsligt förhållande!
Jag fick sitta vid ett bord i det lilla cafeét och han och kärestan stegade iväg runt bilarna och vad de pratade - oj, oj!
Hustrun hade kommit ut och vi pratade lite också, men hon läste och jag skrev och läste Irlandsboken vart vi skulle ta vägen.
Hon rekommenderade alla tjusiga slott i närheten och jag hade inte hjärta att säga att jag inte var så där överentusiastisk i tanken på att åka runt och titta på slott.
Till slut var kärestan nöjd, men då hade det kommit en man från Nya Zeeland som var intresserad. Han hade också frun i bilen, så han talade om att han var lite stressad pga det. Ibland är det synd om en del män måste jag säga.
Vakthunden var 11 år och älskade att ligga inne och ta det lugnt !
Här kommer min käre mans bilder från motormuseét.
Det här skåpet tycker jag var riktigt roligt!
Vi visste inte riktigt vart vi skulle, men med tanke på det regniga vädret kändes det som vi lika gärna kunde köra lite extra för att sen kunna ta det lugnare de sista dagarna.
Jag frågade frun om Mallow och Macroom, det var ingenting att ha, hon framhärdade med sina slott och då höll jag med och bestämde tillsammans med kärestan istället när vi kommit ut därifrån.
Han körde och körde och jag gjorde iordning det sista brödet och osten till två ihopvikta mackor som vi stannade och åt upp tillsammans med äppeldrickan jag köpte igår. Det gav ny energi
Nu har jag läst in mig på Cashel och kärestan surrade om Kilkenny. Han har fått för sig att jag längtar dit, men det enda jag någonsin sagt om Kilkenny är att det finns en ale därifrån.
Cashel däremot har den stora klippiga fästningen "Rock of Cashel", som enligt min bok är från 400-talet. Den har varit symbol för både kungens och prästerskapets makt.
1101 skänktes Cashel till kyrkan och blev ett religiöst centrum. Cromwell belägrade den 1647 och det kulminerade i en massaker på dess 3000 invånare.
I slutet av 1700-talet övergavs den. Numera belägras den igen, fast nu är det vi turister som står för det och imorgon ska även vi dit, för nu är vi i Cashel.
Efter ostmackan fick min chaufför ont i huvudet och jag fick köra igen. Det var mellan Mallow och Mitcheltown och ganska fort var vi ute på normala vägar igen, sen blev det motorväg. Fort och lätt susade jag till Cashel.
In i stan och hittade ett "Bread and Butter" (hihi) som hette Grenadier House.
Vi ringde på och en urgullig, äldre vithårig herre öppnade och nog hade han ett ledigt rum till oss. 30 E med kontinental frukost och 35 för irländsk. Inte nog med det, han hette också Michael.
Från fönstret i vårt rum ser vi rätt ut på fästningen över hustaken.
Vi promenerade till en pub och åt grillad kyckling med pesto och sallad och drack så klart varsin Guinness som de irländare vi blivit.
Istället för jukebox väljer man numera direkt från nätet enligt något för mig okänt betalsystem.
Rejätl TRÖTTA var vi, hem efter maten och sova och vårt 7-årsfirande uteblev.
Irland dag 11 - Killarny, Ross - del 1
Söndag 28 juni
Jag sover inget bra här på Irland. Kudden, mitt vanliga problem, var relativt okej,men jag är väl som gamkorna (västerbottniska för gamla kor), van att gå in i mitt eget bås och när jag byter bås varje kväll, blir det så här.
I Galway och Dublin sov jag bra, där vi stannade i 4 nätter - NOG KLAGAT!
Frukosten var jättebra, vädret grått och skönt svalt.
Vi började med att köra fel väg. Jag körde och vi hamnade på vägen till Tralee. Vände och kom efter lite trixande till Ross Castle.
Det bara låg där bredvid vägen och för ovanlighetens skull var parkeringen gratis.
Stort grått slott, alldeles vid sjön.
Det är ett sjösystem där: "Lakes of Killarney".
Det stod en stor kartong full med bröd nere vid vattnet. Det verkar som de urfodrar sjöfåglarna och det var naturligtvis även landfåglarna väldigt intresserade av.
Slottet byggdes 1420, men vi hade ingen lust att gå in. Vi är inte så roade av slottsinredningar. Jag ville till "Tore Waterfall" istället. Jag äskar verkligen porlande och brusande vatten.
Innan vi gav oss iväg dit gick vi ner till prien. Pir och pir, det var en betongbrygga och ett par båthus.
"Workmens Rowing Club" hade kanothus där och de höll just på att göra iordning en 6-mannakanot med styrman.
Det var 6 ungdomar i mellersta tonåren som skulle ro, varannan vänster, varannan höger så klart och längst bak stod en vuxen man och höll i två linor som han skulle styra rodret med.
INGEN HADE FLYTVÄST!
Inte ens styrmannen som stod upp på en toft längst bak i kanoten. Nu blev jag kanske väldigt svensk, men det är just det jag är!
Bredvid, på stranden, stod två killar och förberedde sig för en fiskedag
Vi avböjde ett stort antal påhopp om skjuts med häst och vagn och gick bort till bilen.
Tore Waterfall nästa.
Det låg några km längre ner efter vägen och till vår förvåning på vänster sida - sjöarna och höjderna låg ju på höger. Det visade sig dock vara ganska brant även på vänster när vi kom dit.
Gratis parkering, men nya ihärdiga, lätt påträngande kuskar som trodde vi mist förmågan att gå, dessutom skulle vi upp och titta på vattenfallet och där kunde de inte gärna ge sig upp med häst och vagn.
När vi kom in på stigen var det väldigt mossigt och grönt och bara en liten porlande rännil över stenarna. Kärestan skrattade och sa: "Där ser du, det var allt! Det är vad de kallar vattenfall."
Jag vägrade tro det, men lite osäker blev jag, det är mycket som inte är det man tror när man är ute och reser. Jag gick genast på en kille som var på väg ner och frågade, men fick lugnande besked att det var ett riktigt vattenfall längre upp, cirka 300 meter kvar att gå.
Jo, det var ett riktigt vattenfall, men inte var det någon större upplevelse direkt att: "AHA, är det så ett riktigt vattenfall ser ut."
Bruset och vattenstänket fanns inte, men det kom uppifrån och ner över stenarna i flodfåran, kanske 20 - 30 meters fallhöjd, men det var så lite vatten - i detta regniga land.
Vi var där en stund, tog lite kort, men den mossiga gröna skogen kändes mer intressant än vattnet.
Toaletten vid foten av fallet var som vanligt en 10-poängare på 1 - 10 skalan. Det kan de verkligen här.
Jag fortsatte köra och nu gav vi oss ut på den rekommenderade "Long way to Cork", när vi nu inte begrep vårt bästa och åkte "Ring of Kerry" som Pat på B&B verkligen manat oss att göra. En heldagsutflykt på 18 mil.
En bit in på "Long way to Cork" stannade vi vid en sjö, mest för att släppa förbi kön bakom oss, det bildades fort, för jag körde inte 100 km/timmen som var fartgränsen.
Det var en skön paus och man upptäcker så mycket intressanta skyltar och minnesstenar när man gör akuta stopp så här.
Plantera inte in Zebramusslor..........
......och kom ihåg Pierce Lett som simmade ut och drunknade.
Citat ur Irlandsboken: "Det finns en väg som går över bergen längs alla halvöarna och som är naturskön med utsiktsplatser över berg, dalar och sjöar".
Trångt, smalt och väldigt kurvigt får man på köpet. Nu fick kärestan sitta och titta på allt, men även andas in mer än ut när det var som krokigast och vi hade möte.
Mitt i en kurva låg det här övergivna minislottet. Det fanns ganska många såna på ön.
Som om det inte räckte, med de svåra trafikförhållandena, så var halva Kerrys cyklande befolkning ute och åkte längs den här smala vägarna i cykelbyxor och hjälm och det regnade och var knökfullt med bilar längs vägen.
Det enda som fattades var lastbilar så hade kaoset varit 100 %. Hur törs de?
Självklart är vägen till för alla, men det var kanske inte bästa dagen att åka just den rutten.
Vi stannade och fikade cream tea på ett AVOCA en mil från Kenmare.
Där var både shop, fik och restaurang och många av de hurtiga cyklisterna rastade för att äta. Där fick mina tankar om ett hälsosamt leverne som cyklist sig en törn. De drack vin och jag såg flera med cigarettpaket i packningen. Bara för man har god kondis, tack vare all cykling i bergen, behöver man inte avstå från cigaretter, eller??
Det här skåpet med porslin var det första jag såg när vi kom in på AVOCA!
Teservis med knappar - VILL HA ! ! ! !
Från fönstret såg vi vägskylten så vi kunde välja väg.
Vi bytte förare efter pausen och krokvägarna fortsastte, men cyklisterna hade valt den andra vägen, den till vänster över Black Valley, så lite lättare blev det.
Fortsättning följer!
Jag sover inget bra här på Irland. Kudden, mitt vanliga problem, var relativt okej,men jag är väl som gamkorna (västerbottniska för gamla kor), van att gå in i mitt eget bås och när jag byter bås varje kväll, blir det så här.
I Galway och Dublin sov jag bra, där vi stannade i 4 nätter - NOG KLAGAT!
Frukosten var jättebra, vädret grått och skönt svalt.
Vi började med att köra fel väg. Jag körde och vi hamnade på vägen till Tralee. Vände och kom efter lite trixande till Ross Castle.
Det bara låg där bredvid vägen och för ovanlighetens skull var parkeringen gratis.
Stort grått slott, alldeles vid sjön.
Det är ett sjösystem där: "Lakes of Killarney".
Det stod en stor kartong full med bröd nere vid vattnet. Det verkar som de urfodrar sjöfåglarna och det var naturligtvis även landfåglarna väldigt intresserade av.
Slottet byggdes 1420, men vi hade ingen lust att gå in. Vi är inte så roade av slottsinredningar. Jag ville till "Tore Waterfall" istället. Jag äskar verkligen porlande och brusande vatten.
Innan vi gav oss iväg dit gick vi ner till prien. Pir och pir, det var en betongbrygga och ett par båthus.
"Workmens Rowing Club" hade kanothus där och de höll just på att göra iordning en 6-mannakanot med styrman.
Det var 6 ungdomar i mellersta tonåren som skulle ro, varannan vänster, varannan höger så klart och längst bak stod en vuxen man och höll i två linor som han skulle styra rodret med.
INGEN HADE FLYTVÄST!
Inte ens styrmannen som stod upp på en toft längst bak i kanoten. Nu blev jag kanske väldigt svensk, men det är just det jag är!
Bredvid, på stranden, stod två killar och förberedde sig för en fiskedag
Vi avböjde ett stort antal påhopp om skjuts med häst och vagn och gick bort till bilen.
Tore Waterfall nästa.
Det låg några km längre ner efter vägen och till vår förvåning på vänster sida - sjöarna och höjderna låg ju på höger. Det visade sig dock vara ganska brant även på vänster när vi kom dit.
Gratis parkering, men nya ihärdiga, lätt påträngande kuskar som trodde vi mist förmågan att gå, dessutom skulle vi upp och titta på vattenfallet och där kunde de inte gärna ge sig upp med häst och vagn.
När vi kom in på stigen var det väldigt mossigt och grönt och bara en liten porlande rännil över stenarna. Kärestan skrattade och sa: "Där ser du, det var allt! Det är vad de kallar vattenfall."
Jag vägrade tro det, men lite osäker blev jag, det är mycket som inte är det man tror när man är ute och reser. Jag gick genast på en kille som var på väg ner och frågade, men fick lugnande besked att det var ett riktigt vattenfall längre upp, cirka 300 meter kvar att gå.
Jo, det var ett riktigt vattenfall, men inte var det någon större upplevelse direkt att: "AHA, är det så ett riktigt vattenfall ser ut."
Bruset och vattenstänket fanns inte, men det kom uppifrån och ner över stenarna i flodfåran, kanske 20 - 30 meters fallhöjd, men det var så lite vatten - i detta regniga land.
Vi var där en stund, tog lite kort, men den mossiga gröna skogen kändes mer intressant än vattnet.
Toaletten vid foten av fallet var som vanligt en 10-poängare på 1 - 10 skalan. Det kan de verkligen här.
Jag fortsatte köra och nu gav vi oss ut på den rekommenderade "Long way to Cork", när vi nu inte begrep vårt bästa och åkte "Ring of Kerry" som Pat på B&B verkligen manat oss att göra. En heldagsutflykt på 18 mil.
En bit in på "Long way to Cork" stannade vi vid en sjö, mest för att släppa förbi kön bakom oss, det bildades fort, för jag körde inte 100 km/timmen som var fartgränsen.
Det var en skön paus och man upptäcker så mycket intressanta skyltar och minnesstenar när man gör akuta stopp så här.
Plantera inte in Zebramusslor..........
......och kom ihåg Pierce Lett som simmade ut och drunknade.
Citat ur Irlandsboken: "Det finns en väg som går över bergen längs alla halvöarna och som är naturskön med utsiktsplatser över berg, dalar och sjöar".
Trångt, smalt och väldigt kurvigt får man på köpet. Nu fick kärestan sitta och titta på allt, men även andas in mer än ut när det var som krokigast och vi hade möte.
Mitt i en kurva låg det här övergivna minislottet. Det fanns ganska många såna på ön.
Som om det inte räckte, med de svåra trafikförhållandena, så var halva Kerrys cyklande befolkning ute och åkte längs den här smala vägarna i cykelbyxor och hjälm och det regnade och var knökfullt med bilar längs vägen.
Det enda som fattades var lastbilar så hade kaoset varit 100 %. Hur törs de?
Självklart är vägen till för alla, men det var kanske inte bästa dagen att åka just den rutten.
Vi stannade och fikade cream tea på ett AVOCA en mil från Kenmare.
Där var både shop, fik och restaurang och många av de hurtiga cyklisterna rastade för att äta. Där fick mina tankar om ett hälsosamt leverne som cyklist sig en törn. De drack vin och jag såg flera med cigarettpaket i packningen. Bara för man har god kondis, tack vare all cykling i bergen, behöver man inte avstå från cigaretter, eller??
Det här skåpet med porslin var det första jag såg när vi kom in på AVOCA!
Teservis med knappar - VILL HA ! ! ! !
Från fönstret såg vi vägskylten så vi kunde välja väg.
Vi bytte förare efter pausen och krokvägarna fortsastte, men cyklisterna hade valt den andra vägen, den till vänster över Black Valley, så lite lättare blev det.
Fortsättning följer!
