På stan - i Nora
Dagens blogginlägg dedicerar jag till min nästansyster A som är f.d. Norabo! Nosta på syster!
Idag är jag i Nora och då är det mysigt att gå på stan. I Örebro saknas tyvärr mysfaktorn, där är det så mycket folk, hets, trängsel och stress över hur många minuter det är kvar innan p-tiden går ut. Ibland åker jag buss, eller t o m går ner till stan och då slipper jag förstås den stressfaktorn.
I Nora däremot, där är det bara mysigt att gå på stan. Idag hade jag lite ärenden också. Först skulle jag till Pigslottet, där Gåvan - Röda Korstets Secondhand ligger. Jag har försökt få reda på var namnet "Pigslottet" kommer ifrån, men har inte lyckats få någon säker förklaring. Citat: "Det bodde väl pigor där förr och det ser ut som ett slott". Kanske det är så?
Det är alltid roligt att gå därinne och titta och ibland gör jag fynd. Idag t ex hittade jag en fin julklapp till nästansystern - detta förutsatt att inte lilla dottern tycker den är så häftig att den hamnar hos henne istället. Jag skulle inte vilja ha den, men det är en generationsfråga. Vi får se hur det går.
Jag hittade ett ugnsfat som matchar en annan ugnsform och uppläggningsfat som jag har sen tidigare. Det kostade 10 kronor........ Inte mycket att säga om det priset.
Det var 50 % på alla böcker.
Den här var rena fyndet som passar särbon perfekt. Den kostade 5 kronor, men när jag skulle betala sa damen i kassan: "Jaha, det blir 2.50, men vi tar inte 50-öringar, så då blir det 2 kronor." Jag kan inte påstå att jag kände något behov att pruta.
Jag brukar parkera vid vattentornet när jag ska till Gåvan. Jag tycker det är fint!
Efter fyndandet på Gåvan, där jag avstod från att köpa klocka till särbon, trots att det fanns lite udda exemplar, som han definitivt inte har sen tidigare, for jag ner på stan.
Jag skulle till Hemjord, en riktig favoritbutik som jag skrivit om tidigare.
Jag skulle köpa tvål och Norakaffe. De har en väldigt mysig entre och man vill fort in och kolla vad det finns mer.
Jag älskar verkligen den här affären, jag går alltid dit när jag är i Nora.
Idag drabbades jag av ett våldsamt habegär. Där mitt framför mina ögon stod den mest ljuvliga lilla drakbebis med mamma, som jag nånsin sett.
JAG VILL HA DEN ! ! ! ! ! ! !
Är den inte helt bedårande? Om man sätter rökelse i den puffar mamman ut röken genom näsan. Ojojoj, vad jag vill ha den, men den här månaden var räkningsbunten alldeles för stor för att jag ens skulle kunna tänka mig att ha en ekonomisk diskussion med mig själv. Hej då lilla draken, snyft !
Jag fick söka tröst hos Foppa som låg in en korg och sov sin skönhetssömn.
Det är väl inte svårt att fatta att jag är helsåld på den här butiken? Katter som är det bästa som finns.
Idag var han dock inte på humör att trösta panka damer, han hade ett ont öga att sova sig frisk ifrån. Lite motvilligt tittade han upp på mig när jag jönsade mig som värst, sen sov han igen.
De här måste jag också visa, jättehärliga masker! Hon är verkligen duktig Ann-Britt Schmützer!
Jag köpte lite mer än tvål och kaffe, det blir lätt så!
Fortsättning om Nora följer!
Idag är jag i Nora och då är det mysigt att gå på stan. I Örebro saknas tyvärr mysfaktorn, där är det så mycket folk, hets, trängsel och stress över hur många minuter det är kvar innan p-tiden går ut. Ibland åker jag buss, eller t o m går ner till stan och då slipper jag förstås den stressfaktorn.
I Nora däremot, där är det bara mysigt att gå på stan. Idag hade jag lite ärenden också. Först skulle jag till Pigslottet, där Gåvan - Röda Korstets Secondhand ligger. Jag har försökt få reda på var namnet "Pigslottet" kommer ifrån, men har inte lyckats få någon säker förklaring. Citat: "Det bodde väl pigor där förr och det ser ut som ett slott". Kanske det är så?
Det är alltid roligt att gå därinne och titta och ibland gör jag fynd. Idag t ex hittade jag en fin julklapp till nästansystern - detta förutsatt att inte lilla dottern tycker den är så häftig att den hamnar hos henne istället. Jag skulle inte vilja ha den, men det är en generationsfråga. Vi får se hur det går.
Jag hittade ett ugnsfat som matchar en annan ugnsform och uppläggningsfat som jag har sen tidigare. Det kostade 10 kronor........ Inte mycket att säga om det priset.
Det var 50 % på alla böcker.
Den här var rena fyndet som passar särbon perfekt. Den kostade 5 kronor, men när jag skulle betala sa damen i kassan: "Jaha, det blir 2.50, men vi tar inte 50-öringar, så då blir det 2 kronor." Jag kan inte påstå att jag kände något behov att pruta.
Jag brukar parkera vid vattentornet när jag ska till Gåvan. Jag tycker det är fint!
Efter fyndandet på Gåvan, där jag avstod från att köpa klocka till särbon, trots att det fanns lite udda exemplar, som han definitivt inte har sen tidigare, for jag ner på stan.
Jag skulle till Hemjord, en riktig favoritbutik som jag skrivit om tidigare.
Jag skulle köpa tvål och Norakaffe. De har en väldigt mysig entre och man vill fort in och kolla vad det finns mer.
Jag älskar verkligen den här affären, jag går alltid dit när jag är i Nora.
Idag drabbades jag av ett våldsamt habegär. Där mitt framför mina ögon stod den mest ljuvliga lilla drakbebis med mamma, som jag nånsin sett.
JAG VILL HA DEN ! ! ! ! ! ! !
Är den inte helt bedårande? Om man sätter rökelse i den puffar mamman ut röken genom näsan. Ojojoj, vad jag vill ha den, men den här månaden var räkningsbunten alldeles för stor för att jag ens skulle kunna tänka mig att ha en ekonomisk diskussion med mig själv. Hej då lilla draken, snyft !
Jag fick söka tröst hos Foppa som låg in en korg och sov sin skönhetssömn.
Det är väl inte svårt att fatta att jag är helsåld på den här butiken? Katter som är det bästa som finns.
Idag var han dock inte på humör att trösta panka damer, han hade ett ont öga att sova sig frisk ifrån. Lite motvilligt tittade han upp på mig när jag jönsade mig som värst, sen sov han igen.
De här måste jag också visa, jättehärliga masker! Hon är verkligen duktig Ann-Britt Schmützer!
Jag köpte lite mer än tvål och kaffe, det blir lätt så!
Fortsättning om Nora följer!
Tand- prat, -tråd, -petare och lite historia
Ganska länge har min tandläkare hållit på och tjatat om nyttan med tandtråd och före henne även min förra tandläkare i Umeå.
Jag vet att det är bra, men det är inte särskilt kul att hålla på och trä med de där trådarna långt inne i munnen. Det går inte att lirka in dem mellan tänderna och tar man i uppstår blodvite, för då tjofsar den ner i tandköttet och gör ett djupt hack. Det händer även att det inte går att få loss hela tråden när man väl fått in den mellan tänderna och kvar sitter något som känns som en mindre kvast och kommer varken upp eller ner.
Jag kan lugnt säga att jag önskar den dagen ogjord när min tandläkare Baumbach sa så här till mig när jag var liten:
- Här måste vi nog sätta in tandställning, du har så stor glugg mellan framtänderna och glest mellan de andra.
Jag liten och skiträdd för tandläkaren piper fram:
- Varför måste jag ha det?
- Jo, när du blir stor och vill bli filmstjärna kan du inte bli det med om du har så brett mellan tänderna och då kommer du att ångra dig
- Jaha........
- Nu sätter vi tandställning på dig så ska du se att du blir så fin i munnen och kan bli filmstjärna.
Jag utgår från att mina föräldrar var inblandade, men i slutet av 50-talet var tandläkaren en stor auktoritet och inte satte man sig emot hans beslut. Detta trots att min far ståtade med exakt samma tanduppsättning som jag uppenbarligen ärvt.
Fast, han blev förstås inte filmstjärna......... och egentligen ville inte jag bli det heller, jag skulle ju bli konståkningsprinsessa, eller möjligen prinsessa!
Hur som helst det blev som herr Baumbach tyckte och inte mer prat om det.
Jag måste ha varit en av de första ungarna som fick räls. Det var otroligt plågsamt och alla som haft det vet vad jag pratar om.
Sen fick jag en tandställning med plastgom och ståltråd med krokar. Jag tror jag hann med 3 såna och avslutningsvis hade jag små hårda gummiband som skulle spännas på framtänderna.
Resultatet uteblev inte, det blev tätt som en väl ihopfogad mur. Det blev t o m lite snett, för två tänder hamnade lite på varanda. Jag antar att tandläkaren var nöjd, eller så hade han mig bara som försökskanin. Jag har faktiskt ingen aning.
Det är alltså ganska lätt att förstå att jag haft problem att komma in emellan, om man säger så.
Idag har jag lagt ner tandtrådandet. Jag är helt såld på tandpetare.
Den här sorten slet jag länge med, sen Te Pes vita plast, men sen kom undret som räddat mig och som jag idag är svårt beroende av.
Det är också Te Pe, men smalvarianten. Tack Ann-Christin som visade mig dem. Jag skulle kunna missionera om dem. Det är rena njutningen och i min filmstjärnemun kommer jag åt precis överallt, trots att jag har kvar visdomständerna, som hjälper till att trycka ihop garnityret.
REKOMMENDERAS VARMT TILL ALLA SOM ÄN INTE PROVAT!!!!!!!!!
Jag vet att det är bra, men det är inte särskilt kul att hålla på och trä med de där trådarna långt inne i munnen. Det går inte att lirka in dem mellan tänderna och tar man i uppstår blodvite, för då tjofsar den ner i tandköttet och gör ett djupt hack. Det händer även att det inte går att få loss hela tråden när man väl fått in den mellan tänderna och kvar sitter något som känns som en mindre kvast och kommer varken upp eller ner.
Jag kan lugnt säga att jag önskar den dagen ogjord när min tandläkare Baumbach sa så här till mig när jag var liten:
- Här måste vi nog sätta in tandställning, du har så stor glugg mellan framtänderna och glest mellan de andra.
Jag liten och skiträdd för tandläkaren piper fram:
- Varför måste jag ha det?
- Jo, när du blir stor och vill bli filmstjärna kan du inte bli det med om du har så brett mellan tänderna och då kommer du att ångra dig
- Jaha........
- Nu sätter vi tandställning på dig så ska du se att du blir så fin i munnen och kan bli filmstjärna.
Jag utgår från att mina föräldrar var inblandade, men i slutet av 50-talet var tandläkaren en stor auktoritet och inte satte man sig emot hans beslut. Detta trots att min far ståtade med exakt samma tanduppsättning som jag uppenbarligen ärvt.
Fast, han blev förstås inte filmstjärna......... och egentligen ville inte jag bli det heller, jag skulle ju bli konståkningsprinsessa, eller möjligen prinsessa!
Hur som helst det blev som herr Baumbach tyckte och inte mer prat om det.
Jag måste ha varit en av de första ungarna som fick räls. Det var otroligt plågsamt och alla som haft det vet vad jag pratar om.
Sen fick jag en tandställning med plastgom och ståltråd med krokar. Jag tror jag hann med 3 såna och avslutningsvis hade jag små hårda gummiband som skulle spännas på framtänderna.
Resultatet uteblev inte, det blev tätt som en väl ihopfogad mur. Det blev t o m lite snett, för två tänder hamnade lite på varanda. Jag antar att tandläkaren var nöjd, eller så hade han mig bara som försökskanin. Jag har faktiskt ingen aning.
Det är alltså ganska lätt att förstå att jag haft problem att komma in emellan, om man säger så.
Idag har jag lagt ner tandtrådandet. Jag är helt såld på tandpetare.
Den här sorten slet jag länge med, sen Te Pes vita plast, men sen kom undret som räddat mig och som jag idag är svårt beroende av.
Det är också Te Pe, men smalvarianten. Tack Ann-Christin som visade mig dem. Jag skulle kunna missionera om dem. Det är rena njutningen och i min filmstjärnemun kommer jag åt precis överallt, trots att jag har kvar visdomständerna, som hjälper till att trycka ihop garnityret.
REKOMMENDERAS VARMT TILL ALLA SOM ÄN INTE PROVAT!!!!!!!!!
Njutningar
Det finns väldigt mycket gott. Ju äldre jag blir, desto mer njutningar upptäcker jag. Nu tillåter jag mig dessutom att utveckla det. Jag unnar mig det jag vill ha, om det inte är horribelt dyrt.
Ta det här med kaffet som plötsligt är gott igen. Tack kära svärmor för att du kokar ditt kaffe på gammaldags vis. Det fick igång mina smaklökar igen. Hos barndomskamrat A får jag också kokkaffe och hon kan sin sak - jättegott !
Till julklapp fick jag en, i vissas tycke, helt onödig pryl som gladde mig mycket och som jag önskat mig.
Av min nästanbror J i södra Sverige fick jag en kaffekvarn, så nu mal jag mitt kaffe själv och det är så gott att det måste upplevas. Jag hittar inga ord, det blir bara en massa floskler.
Just det här kaffet är från Kahls och heter Mocca Sanani. Mycket gott och luktar himmelskt! I detta sammanhang ska man absolut inte glömma bort Norakaffet. Det är helt suveränt, tycker broder J också.
Oftast dricker jag förstås te, men det kan också slinka ner choklad om jag någon gång har så mycket mjölk att jag kan avvara till en hel mugg.
Även här har jag skämt bort mig. Det är inte klokt vad snäll jag är mot mig. Det är ett tag sen jag använde vanlig kakao till min varma choklad. Jag köper Vahlrona, jag brukar t o m baka av den kakaon numera, det är lite dyrare, men det går inte åt så stora mängder att det gör mig bankrutt.
I butiker som Hemjord i Nora och Njuta i Hjo finns gott om andra chokladnjutningar. Jag köper och testar, ibland är det toppen, ibland smakar det inte ett dugg extra.
De här är goda, fast jag har förstås inte testat mjölkchokladplattorna än, bara de mörka. De var mumsfillibabba! Då utgår jag från att även de ljusa är det.
Det i mitten är någon lyxig kakao, redan smaksatt med vanilj. Inte så söt, så en sockergris som jag är mellan varven, sockrar lite extra.
Chips slutade jag med för många, många år sen. Okej, jag kan ta ett eller tre om någon råkar ha mandelpotatischips, eller rotsakschips och något enstaka sourcream&onion, men det handlar om ental och ytterst sällan. Kort sagt, frågar någon om jag äter chips, svarar jag ett klart och tydligt NEJ!
Vad äter hon då när hon vill ha snacks? Hon = jag!
För tillfället har jag snöat in på hårda knäckebrödsbitar i olika form. De sitter jag och knaprar på när kärestan knaprar korv från Robertssons.
Dessa kan jag rekommendera. Finns i fler smaker, jag föredrar de här!
Rosmarin och havssalt, man behöver inget mer, inte ens smör. Supergoda!
Avslutningsvis vill jag tillägga att största njutningen är gratis. Det är när särbon kliar mig på ryggen!!!!
Ta det här med kaffet som plötsligt är gott igen. Tack kära svärmor för att du kokar ditt kaffe på gammaldags vis. Det fick igång mina smaklökar igen. Hos barndomskamrat A får jag också kokkaffe och hon kan sin sak - jättegott !
Till julklapp fick jag en, i vissas tycke, helt onödig pryl som gladde mig mycket och som jag önskat mig.
Av min nästanbror J i södra Sverige fick jag en kaffekvarn, så nu mal jag mitt kaffe själv och det är så gott att det måste upplevas. Jag hittar inga ord, det blir bara en massa floskler.
Just det här kaffet är från Kahls och heter Mocca Sanani. Mycket gott och luktar himmelskt! I detta sammanhang ska man absolut inte glömma bort Norakaffet. Det är helt suveränt, tycker broder J också.
Oftast dricker jag förstås te, men det kan också slinka ner choklad om jag någon gång har så mycket mjölk att jag kan avvara till en hel mugg.
Även här har jag skämt bort mig. Det är inte klokt vad snäll jag är mot mig. Det är ett tag sen jag använde vanlig kakao till min varma choklad. Jag köper Vahlrona, jag brukar t o m baka av den kakaon numera, det är lite dyrare, men det går inte åt så stora mängder att det gör mig bankrutt.
I butiker som Hemjord i Nora och Njuta i Hjo finns gott om andra chokladnjutningar. Jag köper och testar, ibland är det toppen, ibland smakar det inte ett dugg extra.
De här är goda, fast jag har förstås inte testat mjölkchokladplattorna än, bara de mörka. De var mumsfillibabba! Då utgår jag från att även de ljusa är det.
Det i mitten är någon lyxig kakao, redan smaksatt med vanilj. Inte så söt, så en sockergris som jag är mellan varven, sockrar lite extra.
Chips slutade jag med för många, många år sen. Okej, jag kan ta ett eller tre om någon råkar ha mandelpotatischips, eller rotsakschips och något enstaka sourcream&onion, men det handlar om ental och ytterst sällan. Kort sagt, frågar någon om jag äter chips, svarar jag ett klart och tydligt NEJ!
Vad äter hon då när hon vill ha snacks? Hon = jag!
För tillfället har jag snöat in på hårda knäckebrödsbitar i olika form. De sitter jag och knaprar på när kärestan knaprar korv från Robertssons.
Dessa kan jag rekommendera. Finns i fler smaker, jag föredrar de här!
Rosmarin och havssalt, man behöver inget mer, inte ens smör. Supergoda!
Avslutningsvis vill jag tillägga att största njutningen är gratis. Det är när särbon kliar mig på ryggen!!!!
Förflyttning och placering i hemmet
Jag tassar omkring här i mitt lilla hus som en riktig hustomte mellan varven. Går runt och tittar på vad jag har och om det jag ser kanske skulle göra sig bättre någon annanstans. Detta gäller i synnerhet nyförvärv.
I julklapp av dottern fick jag en underbart, skön pälspläd. Visserligen är det syntetpäls och den är fodrad med fleece, men numera kan jag ha syntet, förr var jag väldigt anti. Då var det bara rena naturprodukter som fick komma in i mitt hem.
Den här pälspläden vet inte riktigt var den bor än. Jag drar runt lite med den. Just nu ligger den över mina knän, ända ner till golvet så även fötterna är insvepta. Det drar kallt från fönstret och jag avskyr att frysa. Jag tänker att den ska ligga på stolen, så man kan drapera sig där man fryser.
Sen lägger jag mig och läser, vips ligger jag under pläden. Den får nog vara på sängen, tänkar jag då. Fast sen när jag bäddar åker den tillbaka till stolen.
Jag har även testat att ha den över axlarna när jag varit i julklappsrummet och grejat, men det är inte så lyckat, den halkar av.
Så här ser den ut när jag hängt den över trappräcket. Jag tror det får stanna i sovrummet, det känns bäst just nu!
Sen till nånting helt annorlunda. Något som jag inte har problem med att placera, snarare fundera på vad jag ska göra med "vad det nu är". En tavla tror jag.
Till julklapp ger nästansyrran och jag alltid varandra något riktigt fult, förskräckligt, oanvändbart, obegripligt osv osv osv. Det gäller att hålla ögonen öppna på loppisar och secondhandställen, för rätt som det är dyker den där speciella grejen upp.
Förra julen fick hon en julprydnad av mig, som både var migrän- och epilepsiframkallande. Jag har tyvärr inget foto och det är svårt att beskriva den. Den blinkade och lyste i takt och i otakt i alla möjliga färger och spelade något plingplong julaktigt samtidigt. Jag tror det rörde sig också och allt var placerat i nån slags korg av vit plast.
Den här julen fick hon ett litet tittskåp med jaktmotiv i papper och trä som jag faktiskt vann på ett lotteri med skänkta vinster. Gräsligt det också.
Här kommer det jag fick av henne senaste julen, vad ska man säga?
Jag skänker den/det gärna vidare om någon känner sig hågad att göra något av det. Omskapa den på något vis kanske, möjligheten finns säkert. Det är gott om snäckor och små pärlor som synes.
En sån här sak förflyttar man inte så ofta. Just nu ligger den på nedersta hyllan i rummet och väntar på förintelsen på Atleverken, eller vad det nu heter. Förutsatt att ingen vill ha den då förstås.
Hör av er!!!!!!!!!! GRATIS! ! ! ! ! ! ! (Förlåt syrran!)
I julklapp av dottern fick jag en underbart, skön pälspläd. Visserligen är det syntetpäls och den är fodrad med fleece, men numera kan jag ha syntet, förr var jag väldigt anti. Då var det bara rena naturprodukter som fick komma in i mitt hem.
Den här pälspläden vet inte riktigt var den bor än. Jag drar runt lite med den. Just nu ligger den över mina knän, ända ner till golvet så även fötterna är insvepta. Det drar kallt från fönstret och jag avskyr att frysa. Jag tänker att den ska ligga på stolen, så man kan drapera sig där man fryser.
Sen lägger jag mig och läser, vips ligger jag under pläden. Den får nog vara på sängen, tänkar jag då. Fast sen när jag bäddar åker den tillbaka till stolen.
Jag har även testat att ha den över axlarna när jag varit i julklappsrummet och grejat, men det är inte så lyckat, den halkar av.
Så här ser den ut när jag hängt den över trappräcket. Jag tror det får stanna i sovrummet, det känns bäst just nu!
Sen till nånting helt annorlunda. Något som jag inte har problem med att placera, snarare fundera på vad jag ska göra med "vad det nu är". En tavla tror jag.
Till julklapp ger nästansyrran och jag alltid varandra något riktigt fult, förskräckligt, oanvändbart, obegripligt osv osv osv. Det gäller att hålla ögonen öppna på loppisar och secondhandställen, för rätt som det är dyker den där speciella grejen upp.
Förra julen fick hon en julprydnad av mig, som både var migrän- och epilepsiframkallande. Jag har tyvärr inget foto och det är svårt att beskriva den. Den blinkade och lyste i takt och i otakt i alla möjliga färger och spelade något plingplong julaktigt samtidigt. Jag tror det rörde sig också och allt var placerat i nån slags korg av vit plast.
Den här julen fick hon ett litet tittskåp med jaktmotiv i papper och trä som jag faktiskt vann på ett lotteri med skänkta vinster. Gräsligt det också.
Här kommer det jag fick av henne senaste julen, vad ska man säga?
Jag skänker den/det gärna vidare om någon känner sig hågad att göra något av det. Omskapa den på något vis kanske, möjligheten finns säkert. Det är gott om snäckor och små pärlor som synes.
En sån här sak förflyttar man inte så ofta. Just nu ligger den på nedersta hyllan i rummet och väntar på förintelsen på Atleverken, eller vad det nu heter. Förutsatt att ingen vill ha den då förstås.
Hör av er!!!!!!!!!! GRATIS! ! ! ! ! ! ! (Förlåt syrran!)
Söndag igen
Söndag = vilodag!
Det har jag skrivit om förut och det är sannerligen inte en vilodag. Fast på ett sätt är det det, för det är inte så mycket tider att passa, men vad det gäller saker att göra, finns det hur mycket som helst att ta sig för. Då är det extra vilsamt att sätta sig en stund och blogga.
Om jag ska dra en gammal surdeg en gång till, så ringde min f.d. glada dotter som var på väg från sin och Vickes hundkurs och lät meddela att: "Nu lyser den där bromslampan igen, vad ska jag göra"?
Jag uppmanade henne köra försiktig och att komma hit med vraket så skulle jag skjutsa henne till jobbet.
Nu står bilen här utanför igen och uppriktigt "VEM BRYR SIG?????" Eller "ORKA ! ! ! ! " Eller " DET SUGER!!!!!" Jag jobbar inte för inte med tonåringar, så ett och annat har jag snappat upp genom åren.
Jag bestämde mig för att terapera mig i julklappsrummet. Där mår jag bra!
Nu är alla ihopsamlade snören på plats. Jag tror inte jag har fler och det tycker jag nog är lika bra, när jag ser över mina samlade tillgångar.
Lite galen är jag allt, för jag känner mig väldigt tillfreds när jag öppnar den här lådan i min nya byrå!
När jag bodde i Umeå hade man som kommunanställd rabatt på ett kontorsföretag. Där såldes förutom allt kontorsmaterial även stora rullar presentsnören. Där har jag handlat mer än en gång, vilket väl inte är så svårt att räkna ut. Det är bra med stora rullar, de tar inte slut så fort och jag vill gärna ha många färger. Då kan det bli så här.
Men som sagt, jag mår inte illa av att ha det så här. Tids nog tar de slut och då kanske jag inte behöver köpa en ny på en gång, eller så har jag så mycket " tvångs" att jag måste. Det visar sig!
Sen tänkte jag att det är lika bra att bära upp presentpappret också. Nu fick jag inte med julklappsrullarna på bilden, men ungefär så här, fast plus ett antal rullar till med jultema, kommer det att bli när allt är samlat.
Jag tycker det också är jättebra och mår minst lika fint som när jag tilttar ner i snörlådan.
Så var det med det och nu ska jag fortsätta med juletiketterna och sortera dem också.
Man ska komma ihåg, att idag är det mindre än 11 månader kvar till julafton!
Det har jag skrivit om förut och det är sannerligen inte en vilodag. Fast på ett sätt är det det, för det är inte så mycket tider att passa, men vad det gäller saker att göra, finns det hur mycket som helst att ta sig för. Då är det extra vilsamt att sätta sig en stund och blogga.
Om jag ska dra en gammal surdeg en gång till, så ringde min f.d. glada dotter som var på väg från sin och Vickes hundkurs och lät meddela att: "Nu lyser den där bromslampan igen, vad ska jag göra"?
Jag uppmanade henne köra försiktig och att komma hit med vraket så skulle jag skjutsa henne till jobbet.
Nu står bilen här utanför igen och uppriktigt "VEM BRYR SIG?????" Eller "ORKA ! ! ! ! " Eller " DET SUGER!!!!!" Jag jobbar inte för inte med tonåringar, så ett och annat har jag snappat upp genom åren.
Jag bestämde mig för att terapera mig i julklappsrummet. Där mår jag bra!
Nu är alla ihopsamlade snören på plats. Jag tror inte jag har fler och det tycker jag nog är lika bra, när jag ser över mina samlade tillgångar.
Lite galen är jag allt, för jag känner mig väldigt tillfreds när jag öppnar den här lådan i min nya byrå!
När jag bodde i Umeå hade man som kommunanställd rabatt på ett kontorsföretag. Där såldes förutom allt kontorsmaterial även stora rullar presentsnören. Där har jag handlat mer än en gång, vilket väl inte är så svårt att räkna ut. Det är bra med stora rullar, de tar inte slut så fort och jag vill gärna ha många färger. Då kan det bli så här.
Men som sagt, jag mår inte illa av att ha det så här. Tids nog tar de slut och då kanske jag inte behöver köpa en ny på en gång, eller så har jag så mycket " tvångs" att jag måste. Det visar sig!
Sen tänkte jag att det är lika bra att bära upp presentpappret också. Nu fick jag inte med julklappsrullarna på bilden, men ungefär så här, fast plus ett antal rullar till med jultema, kommer det att bli när allt är samlat.
Jag tycker det också är jättebra och mår minst lika fint som när jag tilttar ner i snörlådan.
Så var det med det och nu ska jag fortsätta med juletiketterna och sortera dem också.
Man ska komma ihåg, att idag är det mindre än 11 månader kvar till julafton!
Gamla bilen
Det ser ut som jag bytte bil i precis rättan tid.
Igår ringde lilla dottern, som disponerar det gamla vraket fram tills den ska flytta till Östansjö i slutet av mars. Där har "PorscheBörje" en stor bilskrot som vi besökt ett antal gånger i jakt på delar till bilen.
Bromslampan lyste och dottern undrade vad hon skulle göra. Hon fick ringa sin bonuspappa, för vad kan jag göra en sån gång? Ingenting! Huva, vad less jag är på den där bilen!!
"Jag" har reparerat på den ända sen den kom i min ägo. Jag kan lugnt säga att jag är rejält trött på den, för det är något hela tiden. Jag antar att särbon och i viss mån även äldste bonussonen är tröttare, för det är de som gör det mesta som ska åtgärdas. Det här har jag skrivit om förut, men varav hjärnan är full, skriver fingrarna. (Något förvanskat citat).
I alla fall, när gambilen (dialektalt från Västerbotten = äldsta/gamla bilen, inte så svårt att lista ut) fick ny bromscylinder på självaste luciadagen, där bara reservdelen kostade nästan 1000 kronor, trodde jag att den skulle hålla sin tid ut.
Så lyste då bromslampan igen. När särbon anlände fram på kvällen blev det akututryckning och jag hade sån tur att jag stod och bakade helgens matbröd och slapp följa med ut i vinterkvällen.
Han fyllde på ny bromsvätska, provstartade, lampan slocknade och allt verkade fungera. Dock finns det så klart en bakomliggande orsak. Jag har resignerat, jag suckar knappt längre när han berättar såna saker.
Idag är vi hemma hos honom och nu ligger han därute under bilen än en gång och håller på med nästa reparation. Utan 100% fungerande bromsar får i alla fall ingen av mina nära och kära vara ute och köra bil.
Min käresta är en klippa, behöver inte mer än öppna, titta och känna lite så vet han vad det är för fel.
Det verkar som gambilen får en chans till. Lilla Vicke tycker nog det är bra, för jag har sett att han flyttat till framsätet numera, där han sitter som en prins på sin tron när de är ute och åker.
Vegetarian
Jag är selektiv vegetarian. Låter konstigt eller? Det är det inte alls. Jag äter vegetariskt i skolan och ganska mycket hemma, men så kommer särbon, den store köttvargen nummer 2 och då fordras det åtminstone lite korvar i kylskåpet. Det är nog bara klockor som kan göra honom mer salig än korv.
Eftersom jag älskar denne man så mycket styr jag då mina fredagssteg till:
Entren är ganska oansenlig, men därinnanför blir vareviga köttätare salig när de skådar ner i köttdiskarna.
Jag köpte en hoper korvar i olika utföranden, så nu vet jag att det kommer att skrockas när kylkåpsdörren åker upp ikväll.
Själv har jag festat om på en prinskorv efter quornfärsen i skolan som enbart smakade gammal lever. Det fanns en vitlöksdressing som jag dränkte den med, så nu lär jag väl förbli okysst ikväll. Jag stinker! Välkryddad köttfärslimpa fick köttätarna och leverkryddad quornfärs fick vegetarianerna. Det var inte gott!
Ett annat fint ord för köttätare lärde jag mig av en körkompis när vi var i Italien - karnivor - är dock lite osäker på om det gäller för människor också.
Åter till Robertssons.
Där är det mycket hög kvalité på allt kött, det kommer från Myrö här i Örebro och korvar och leverpastej gör de själva. Jag köper inte kött någon annanstans om jag kan undvika det, för dels har jag skämt bort mig, dels vill jag veta vad det är jag äter.
De har inte bara korv och kött, de har ofta märgben också. Det hade de idag, då det blev en tur till Vickehund och hans "familj" på hemvägen. Det följde med lite korvar till matten också, vilket hon uppskattade.
Vicke blev helt tokig när han kände lukten av det som låg i påsen och så snöpligt det var att hans ben var fruset. Jag lyckades få matten att ge honom en liten korvsnutt i alla fall.
Här är några bilder på "mina barnbarn!"
"Vill ha mera korv!"
"Det luktar kött!"
"Vill bara gosa!"
"Min fåtölj!"
Största köttvargen - alltså nummer 1 - är sonen som fortfarande vistas down under och äter känguru och allt annat kött han kan komma över därnere, vad det nu är för något, men som Australien tydligen flödar av.
Han har meddelat att han ska beställa en renbog från Thorneus renprodukter i Kiruna, som ska ligga och vänta när han kommer hem.
Eftersom jag älskar denne man så mycket styr jag då mina fredagssteg till:
Entren är ganska oansenlig, men därinnanför blir vareviga köttätare salig när de skådar ner i köttdiskarna.
Jag köpte en hoper korvar i olika utföranden, så nu vet jag att det kommer att skrockas när kylkåpsdörren åker upp ikväll.
Själv har jag festat om på en prinskorv efter quornfärsen i skolan som enbart smakade gammal lever. Det fanns en vitlöksdressing som jag dränkte den med, så nu lär jag väl förbli okysst ikväll. Jag stinker! Välkryddad köttfärslimpa fick köttätarna och leverkryddad quornfärs fick vegetarianerna. Det var inte gott!
Ett annat fint ord för köttätare lärde jag mig av en körkompis när vi var i Italien - karnivor - är dock lite osäker på om det gäller för människor också.
Åter till Robertssons.
Där är det mycket hög kvalité på allt kött, det kommer från Myrö här i Örebro och korvar och leverpastej gör de själva. Jag köper inte kött någon annanstans om jag kan undvika det, för dels har jag skämt bort mig, dels vill jag veta vad det är jag äter.
De har inte bara korv och kött, de har ofta märgben också. Det hade de idag, då det blev en tur till Vickehund och hans "familj" på hemvägen. Det följde med lite korvar till matten också, vilket hon uppskattade.
Vicke blev helt tokig när han kände lukten av det som låg i påsen och så snöpligt det var att hans ben var fruset. Jag lyckades få matten att ge honom en liten korvsnutt i alla fall.
Här är några bilder på "mina barnbarn!"
"Vill ha mera korv!""Det luktar kött!""Vill bara gosa!""Min fåtölj!"Största köttvargen - alltså nummer 1 - är sonen som fortfarande vistas down under och äter känguru och allt annat kött han kan komma över därnere, vad det nu är för något, men som Australien tydligen flödar av.
Han har meddelat att han ska beställa en renbog från Thorneus renprodukter i Kiruna, som ska ligga och vänta när han kommer hem.
Sjön
Idag har jag varit till det jag som barn kallade "sjön". Sjön är Tisaren. Vi hade sommarstuga i Tisarbaden när jag var liten. Simskola gick man i Kvarsätter och allt gick under namnet "Sjön".
Jag skulle till Hallsberg för att konsultera en kontakt från förr som är duktig på det här med Asperger, min gamla barndomsvän A. Jag kan en del också, men hon kan mer.
Sen for A och jag till sjön för att titta på deras blivande hem. De bygger nytt inför ålderdomen och kommer att ha en underbar utsikt vareviga dag. Det är inte utan att jag är avundsjuk.
Nu är det visserligen äckligt vinteraktigt där uppe, men man kan lätt tänka sig hur det ser ut i vår, för att inte tala om i sommar. Fast bilderna blev fina tycker jag.
Jag kunde skymta en ö eller holmar där borta i fjärran, men vi kom dit precis när det började bli mörkt, så jag måste göra om besöket lite längre fram för att se mer.
Garanterat kommer jag och särbon att hälsa på i sommar, vi som älskar att bada i alla sjöar vi kan hitta.
Tisaren, när badade jag i den senast? Det minns jag inte ens. Dags att återuppliva det.
Förresten var det i Tisaren min far lärde mig simma. Jag var kanske runt 7 år, hade en korkdyna fastknuten runt magen och kastade mig i spat med glatt mod. Vad jag inte visste var att far knutit den väldigt löst, så när jag jag simmade på som allra bäst med stöd - trodde jag - hade dynan lossnat och låg och flöt bakom mig. Far stod på bryggan och tittade på och skrockade över sin list.
Jag utvecklades till en riktig säl och det har jag tack och lov liksom tagit tillbaka nu sen jag blev närking igen. I Västerbotten badade jag bara några gånger på 23 år, mest för att barnen ville och jag inte vågade släppa iväg dem på egen hand när de var små. Det var alldeles för kallt, men ibland måste man ofrra sig.
Tyvärr suddig bild, men det var så fint med sparkarna i par att den får komma med ändå. Jag borde ha tagit mer än en bild på dem.
Inne i huset var det inte riktigt färdigt än, men lätt att se hur det kommer att bli. En riktig liten fin kamin stod där och väntade på installation. Ekorren är väl söt? Glömde fråga om den bara är dekor, söt är den i alla fall.
Sen var det inte mer! Dags att inta horisontalen och läsa lite!
Skomakaren
Än finns det hopp!
Igår upptäckte jag att min ena sköna, varma vinterstövel hade spruckit i sömmen på ovansidan av insidan (Hjälp vilken förklaring.... har jag svårt att uttrycka mig eller?????). Hur som helst, det drog kallt direkt jag såg sprickan och så kan man ju inte ha det mitt i vargavintern.
I morse tog jag mina Umekängor, ett par enormt kraftiga Eccokängor som jag nästan aldrig använt här i Örebro. De väger hur mycket som helst, jag känner mig som jag bär omkring på 2 kg extra/fot när jag har dem. Dessutom fick jag skavsår och nageltrång direkt jag tagit på den högra. Fort av igen och på med plåster. Det hjälpte inte så värst känner jag nu så här framåt kvällen.
Min spruckna "vapendragare" la jag i en påse för att söka reda på en skomakare. Min lilla dotter har en på stan, där tror jag lägsta pris är runt 100 kronor oavsett insats. Känns nästan som man betalar inträde, eller typ "Ni som här inträden, låten hoppet fara". Hoppet om att få någon krona över brukar jag tänka, när jag hämtar ut något åt henne därifrån.
Jag visste att det fanns en man på Ekersgatan som lagat ett av våra skinnställ på den tiden vi använde såna. Han fanns kvar, men var föga intresserad av att laga min stövel. Dock upplyste han mig om att det fanns en skomakare längre fram på gatan. Jag gick dit och visst fanns det ett stort och rejält skomakeri där. Skomakarn kort och gott!
Jag fick hoa för att någon skulle komma och fråga vad jag ville, det lät som de hade väldigt trevligt i de bakre regionerna i affären. Sen kom killen som hade stället och jag halade upp min stövel. Då händer detta helt osvenska, trots att han var lika svensk som jag. Han synar stöveln och ställer sig och lagar den på direkten.
Jag blir alldeles paff. Jag hade ingen plånbok med mig och stammar hackande fram :
- VA, ska du laga den direkt, jag har inga pengar med mig. Han skrattar gott.
- Går du ut utan pengar?
- Jamen, jag trodde väl inte att du skulle laga den nu. Jag trodde jag skulle vara tvungen att lämna in den.
- Höhöhö, den här lagar jag väl lätt.
Förvisso lagade han den lätt, men jag kände mig som en knäppgök som går iväg utan plånbok. Jag har aldrig varit med om att det är på det här viset.
Han syr fram och tillbaka, synar stövlen och hittar en spricka till som han åtgärdar. Jag tittar fascinerad på och frågar:
- Men, hur ska jag göra, ska jag komma in med pengar imorgon?
- Det ordnar sig väl, det här är väl ingenting.
Jag känner mig alldeles rådlös, är alltså betydligt mer traditionellt fast i mitt tänkande än vad han är. Till slut säger jag:
- Om den andra också går sönder, så kommer jag in med den också och då ordnar vi det.
Han spricker upp i ett leende och säger:
- Då blir det så dyrt för dig, 1000 kronor eller nåt sånt. Han skrattar han igen.
Sen står jag kvar en stund och vi pratar om hans trevliga hund och han berättar om katten därhemma och jag bidrar med mina och dotterns djureskapader.
Vilket trevligt ställe. Lämna era skor till Skomakarn på Ekersgatan, mitt emot Ekershallen!
Igår upptäckte jag att min ena sköna, varma vinterstövel hade spruckit i sömmen på ovansidan av insidan (Hjälp vilken förklaring.... har jag svårt att uttrycka mig eller?????). Hur som helst, det drog kallt direkt jag såg sprickan och så kan man ju inte ha det mitt i vargavintern.
I morse tog jag mina Umekängor, ett par enormt kraftiga Eccokängor som jag nästan aldrig använt här i Örebro. De väger hur mycket som helst, jag känner mig som jag bär omkring på 2 kg extra/fot när jag har dem. Dessutom fick jag skavsår och nageltrång direkt jag tagit på den högra. Fort av igen och på med plåster. Det hjälpte inte så värst känner jag nu så här framåt kvällen.
Min spruckna "vapendragare" la jag i en påse för att söka reda på en skomakare. Min lilla dotter har en på stan, där tror jag lägsta pris är runt 100 kronor oavsett insats. Känns nästan som man betalar inträde, eller typ "Ni som här inträden, låten hoppet fara". Hoppet om att få någon krona över brukar jag tänka, när jag hämtar ut något åt henne därifrån.
Jag visste att det fanns en man på Ekersgatan som lagat ett av våra skinnställ på den tiden vi använde såna. Han fanns kvar, men var föga intresserad av att laga min stövel. Dock upplyste han mig om att det fanns en skomakare längre fram på gatan. Jag gick dit och visst fanns det ett stort och rejält skomakeri där. Skomakarn kort och gott!
Jag fick hoa för att någon skulle komma och fråga vad jag ville, det lät som de hade väldigt trevligt i de bakre regionerna i affären. Sen kom killen som hade stället och jag halade upp min stövel. Då händer detta helt osvenska, trots att han var lika svensk som jag. Han synar stöveln och ställer sig och lagar den på direkten.
Jag blir alldeles paff. Jag hade ingen plånbok med mig och stammar hackande fram :
- VA, ska du laga den direkt, jag har inga pengar med mig. Han skrattar gott.
- Går du ut utan pengar?
- Jamen, jag trodde väl inte att du skulle laga den nu. Jag trodde jag skulle vara tvungen att lämna in den.
- Höhöhö, den här lagar jag väl lätt.
Förvisso lagade han den lätt, men jag kände mig som en knäppgök som går iväg utan plånbok. Jag har aldrig varit med om att det är på det här viset.
Han syr fram och tillbaka, synar stövlen och hittar en spricka till som han åtgärdar. Jag tittar fascinerad på och frågar:
- Men, hur ska jag göra, ska jag komma in med pengar imorgon?
- Det ordnar sig väl, det här är väl ingenting.
Jag känner mig alldeles rådlös, är alltså betydligt mer traditionellt fast i mitt tänkande än vad han är. Till slut säger jag:
- Om den andra också går sönder, så kommer jag in med den också och då ordnar vi det.
Han spricker upp i ett leende och säger:
- Då blir det så dyrt för dig, 1000 kronor eller nåt sånt. Han skrattar han igen.
Sen står jag kvar en stund och vi pratar om hans trevliga hund och han berättar om katten därhemma och jag bidrar med mina och dotterns djureskapader.
Vilket trevligt ställe. Lämna era skor till Skomakarn på Ekersgatan, mitt emot Ekershallen!
Sång: En morgon när vi vaknar.....
........är hela världen vit! Så lyder fortsättningen av den gamla skolsången.
Detta är vad jag ser på baksidan
Varför ska det komma ner nu igen? Jag hörde fåglar igår som sjöng i grannens häck, alldeles som besatta. "Hör", sa jag till särbon som gick strax framför mig, "det låter som vår". I min enfald, för vad kan man annat säga när det bara är i mitten av januari, trodde jag för ett tag att det var färdigt med det vita helvetet.
"Det vita helvetet", är ett citat från S-O som var vaktmästare på min skola i Umeå. Han var genuin västerbottning och lika stor antivintermänniska som jag. Han tyckte att det räckte med tre veckor per år av det vita helvetet. Jag häpnade första gången han sa det, för ingenstans mötte jag någon förståelse när jag jämrade mig över vintern.
Nu ljög jag, jag hade en kollega E, som kommer från Sörmland. Vi hade en pakt, som vi bildade hennes första år på skolan. Det gick upp för oss en dag då vi satt i personalrummet och snön vräkte ner utanför, att vi var lika stora vinternegativister båda två. När vi sen kom fram till, att vi härstammade från samma breddgrad var grunden lagd för vår förhoppningsvis, livslånga vänskap. Henne lider jag med hela vinterperioden, hon är nämligen kvar däruppe.
Det ser ut som ett j-a julkort av Jenny Nyström därute. Stora, feta, vita, blöta, kalla, äckliga snöflingor rasslar ner från himlen. Jag tål det bara inte. Jag blir arg! ARG!! A R G !!!! Det är ju fullständigt meningslöst att öda energi på något jag inte kan påverka, ändå brusar det inombords. Kan det vara bra med en stor kanna te tro? Jag drar tre djupa suckar, suggererar mig till sinnesfrid och går ner och brygger te! Sen går jag nog i ide!
"Snälla rektorn, kan jag få vara tjänstledig fram tills det blir sommartid?"
Detta är framsidan, lika illa där! Barnen är dock glada och leker. Kul för dem, kan jag medge.
Vi hörs i vår!
Söndag = vilodag??????
Nej, det har inte varit någon vilodag, men det är det inte så ofta, med tanke på att söndag är den dagen då man ska hinna med allt det där och det andra och hjälpa den och hämta det osv osv osv.
Jag började dagen med att tassa upp "redan" vid 9 för att grädda matbrödet som jag testade igår i en liten lagom provbakning. Vi har fått dem i skolan och där var de otroligt goda. Kalljästa frukostbullar. De blev väldigt små och mycket goda. Största kruxet var att bereda plats för dem i kylskåpet där de skulle stå och jäsa på en plåt över natten. Det blev ett pusslande, men det var det värt. Nästa gång gör jag dubbel sats och lite större bullar.
När sen kära särbon vaknade till liv en timme senare snusade han som en kanin med näsan i luften och sa :"Det luktar mmmm...... mmmmm....... BRÖD?" Då kände jag tuppkammen på skallen som en stor tyngd och sa förstås "JAAAAA! Det är det också!" Nog för jag brukar baka det mesta av vårt bröd, men det är banne mig premiär för nybakta frukostbullar. Så nu har jag höjt ribban lite till, för det gav som sagt mersmak.
Efter frukost startade rundkörningen. Först kolla att dottern var hemma idag. Sen iväg till macken för att hyra släp och premiärdra med "Sydney" - min nya bil! (Han heter Sydney, eftersom jag valde den istället för en resa till barnen i Sydney).
Till IKEA, köpa en Malm byrå i svartbrunt och sen till dottern för att byta med henne. Hon ville ha en svartbrun, men äger en ljus ek. En sån ville jag ha i mitt julklappsrum, så det löste sig fint.
Upp med hennes platta paket - hon bar rätt bra måste jag säga, den flickan har oanade krafter. Ner med hennes redan ihopskruvade byrå och sen hem till mig med den. Nu fick vi kånka in alltihopa själva, vi som är så gamla och har så ont i ryggen. Vi lämpade av allt i hallen, jag lyfte ner gungstolen från hennes gamla rum, den som hon skulle ha hämtat för längesen. In med den på släpet och iväg till Nora.
Där hämtade vi ytterligare en stol, en skinnfåtölj som kompisen I inte ville ha längre och som föll dottern i smaken när hon blev tillfrågad om hon ville ha den. Vicke vill säkert vill ligga i den, så den blir nog bra där. In med den också på släpet och tillbaka till Örebro för leverans på samma adress där "Byrå Malm - svartbrun" levererats tidigare.
Nu var vi lite trötta, för klockan var nästan 16.00 och vi hade bara ätit frukost. Visserligen var det en riktig helgfrukost, men den kändes ganska avlägsen. Vi stillade oss med lite kokkaffe och en smarrig Dumlemuffins var.
Med den nya energin som muffinsen gav bar vi upp byrån till det blivande julklappsrummet. Här står den på plats, precis som jag sett det för mitt inre öga. Nu ÄNTLIGEN kan jag börja göra i ordning därinne.
Tavlan ovanför är så otroligt fin. Den köpte jag när jag var i Kina 2003 och hälsade på min gamla barndomsvän A, som numera bor i Sverige igen. Vi var i Beijing och hamnade på nåt slags galleri där det visade sig att A kände kvinnan som var lärare där. Hon heter Lucy och hade varit i Sverige och A hade träffat henne när hon var här på besök. Världen är bra liten.
Tavlan är målad på siden och kostade bara 50 yuan, då var den inte inramad. 50 yuan motsvarade då ungefär 50 kronor. Jag är väldigt förtjust i den! Det vita som syns i övre vänstra hörnet är taklampan som speglas i glaset.
Söndagen avslutades med en mycket god middag. Jag gjorde Butlers Coq au vin. Det är åratal sen jag åt det senast, men det var precis lika gott idag, som då. Den ska jag göra fler gånger!
Nu är klockan 21.15, jag har tittat på solens mat, så lite vilodag har det varit och snart ska jag lägga mig och läsa.
Jag började dagen med att tassa upp "redan" vid 9 för att grädda matbrödet som jag testade igår i en liten lagom provbakning. Vi har fått dem i skolan och där var de otroligt goda. Kalljästa frukostbullar. De blev väldigt små och mycket goda. Största kruxet var att bereda plats för dem i kylskåpet där de skulle stå och jäsa på en plåt över natten. Det blev ett pusslande, men det var det värt. Nästa gång gör jag dubbel sats och lite större bullar.
När sen kära särbon vaknade till liv en timme senare snusade han som en kanin med näsan i luften och sa :"Det luktar mmmm...... mmmmm....... BRÖD?" Då kände jag tuppkammen på skallen som en stor tyngd och sa förstås "JAAAAA! Det är det också!" Nog för jag brukar baka det mesta av vårt bröd, men det är banne mig premiär för nybakta frukostbullar. Så nu har jag höjt ribban lite till, för det gav som sagt mersmak.
Efter frukost startade rundkörningen. Först kolla att dottern var hemma idag. Sen iväg till macken för att hyra släp och premiärdra med "Sydney" - min nya bil! (Han heter Sydney, eftersom jag valde den istället för en resa till barnen i Sydney).
Till IKEA, köpa en Malm byrå i svartbrunt och sen till dottern för att byta med henne. Hon ville ha en svartbrun, men äger en ljus ek. En sån ville jag ha i mitt julklappsrum, så det löste sig fint.
Upp med hennes platta paket - hon bar rätt bra måste jag säga, den flickan har oanade krafter. Ner med hennes redan ihopskruvade byrå och sen hem till mig med den. Nu fick vi kånka in alltihopa själva, vi som är så gamla och har så ont i ryggen. Vi lämpade av allt i hallen, jag lyfte ner gungstolen från hennes gamla rum, den som hon skulle ha hämtat för längesen. In med den på släpet och iväg till Nora.
Där hämtade vi ytterligare en stol, en skinnfåtölj som kompisen I inte ville ha längre och som föll dottern i smaken när hon blev tillfrågad om hon ville ha den. Vicke vill säkert vill ligga i den, så den blir nog bra där. In med den också på släpet och tillbaka till Örebro för leverans på samma adress där "Byrå Malm - svartbrun" levererats tidigare.
Nu var vi lite trötta, för klockan var nästan 16.00 och vi hade bara ätit frukost. Visserligen var det en riktig helgfrukost, men den kändes ganska avlägsen. Vi stillade oss med lite kokkaffe och en smarrig Dumlemuffins var.
Med den nya energin som muffinsen gav bar vi upp byrån till det blivande julklappsrummet. Här står den på plats, precis som jag sett det för mitt inre öga. Nu ÄNTLIGEN kan jag börja göra i ordning därinne.
Tavlan ovanför är så otroligt fin. Den köpte jag när jag var i Kina 2003 och hälsade på min gamla barndomsvän A, som numera bor i Sverige igen. Vi var i Beijing och hamnade på nåt slags galleri där det visade sig att A kände kvinnan som var lärare där. Hon heter Lucy och hade varit i Sverige och A hade träffat henne när hon var här på besök. Världen är bra liten.
Tavlan är målad på siden och kostade bara 50 yuan, då var den inte inramad. 50 yuan motsvarade då ungefär 50 kronor. Jag är väldigt förtjust i den! Det vita som syns i övre vänstra hörnet är taklampan som speglas i glaset.
Söndagen avslutades med en mycket god middag. Jag gjorde Butlers Coq au vin. Det är åratal sen jag åt det senast, men det var precis lika gott idag, som då. Den ska jag göra fler gånger!
Nu är klockan 21.15, jag har tittat på solens mat, så lite vilodag har det varit och snart ska jag lägga mig och läsa.
Mendelsohn
NEJ! ! ! ! ! ! ! !
JAG SKA INTE GIFTA MIG OCH HA MENDELSOHNS BRÖLLOPSMARSCH NÄR VI TÅGAR IN!
Jag har varit på kördag tillsammans med Betelkyrkans kör, i deras kyrka. Min kör - Nikolai Motettkör - är förvisso en kyrkokör och trots att jag inte har någon särskild kontakt ovan där sjunger jag gärna såna sånger. Det är vackert, jag njuter också av kyrkor och det har jag alltid gjort, så det är inga motsättningar alls för mig.
I år är det 200 år sen Mendelsohn föddes och det ska uppmärksammas med ett par mäktiga konserter nu i vår.
Den 28 mars 16.00 är det i Nikolaikyrkan och den 29 mars 18.00 i Betelkyrkan.
Idag har vi övat och övat och övat och övat jag är ganska trött i rösten och för all del i resten av kroppen också. Jag råkade göra det jag sällan eller aldrig gör - missa starten av "Ring så spelar vi", alltså gamla tiden 8.00 som är det jag betraktar som starttid.
Jag vaknade 7.00 och tyckte det var alldeles för tidigt när jag kunde få sova en timme till. Vände alltså på kudden så jag fick en kall sida och sen sov jag vidare.
Nästa gång jag tittade på klockan var den drygt 9.......LÄTT PANIK ! Vi skulle börja sjunga 10.00 och jag avskyr att komma försent vad det än gäller, så där rök den sköna morgonen när jag duschar hur länge som helst, medan kärestan fixar en härlig helgfrukost, nästan som på hotell.
När det blir så här blir jag alldeles övertrött och får gärna lite fysiska symtom också, därför är jag nu förutom rösttrött, även trött i hela kroppen. (Vad mycket ord man kan göra, i alla fall jag - "rösttrött".)
Vi slutade 15.30, så det har varit intensivt, 5½ timmes sjungande på lite halvsvåra stycken. Det börjar låta bra och båda körledarna verkade nöjda med oss.¨
Nu belönar jag mig. Jag dricker te förstås, mitt goda Earl Grey de luxe , i min goda mugg och som extra belöning har jag fått ett litet glas limoncello av mig. Snällt va?
JAG SKA INTE GIFTA MIG OCH HA MENDELSOHNS BRÖLLOPSMARSCH NÄR VI TÅGAR IN!
Jag har varit på kördag tillsammans med Betelkyrkans kör, i deras kyrka. Min kör - Nikolai Motettkör - är förvisso en kyrkokör och trots att jag inte har någon särskild kontakt ovan där sjunger jag gärna såna sånger. Det är vackert, jag njuter också av kyrkor och det har jag alltid gjort, så det är inga motsättningar alls för mig.
I år är det 200 år sen Mendelsohn föddes och det ska uppmärksammas med ett par mäktiga konserter nu i vår.
Den 28 mars 16.00 är det i Nikolaikyrkan och den 29 mars 18.00 i Betelkyrkan.
Idag har vi övat och övat och övat och övat jag är ganska trött i rösten och för all del i resten av kroppen också. Jag råkade göra det jag sällan eller aldrig gör - missa starten av "Ring så spelar vi", alltså gamla tiden 8.00 som är det jag betraktar som starttid.
Jag vaknade 7.00 och tyckte det var alldeles för tidigt när jag kunde få sova en timme till. Vände alltså på kudden så jag fick en kall sida och sen sov jag vidare.
Nästa gång jag tittade på klockan var den drygt 9.......LÄTT PANIK ! Vi skulle börja sjunga 10.00 och jag avskyr att komma försent vad det än gäller, så där rök den sköna morgonen när jag duschar hur länge som helst, medan kärestan fixar en härlig helgfrukost, nästan som på hotell.
När det blir så här blir jag alldeles övertrött och får gärna lite fysiska symtom också, därför är jag nu förutom rösttrött, även trött i hela kroppen. (Vad mycket ord man kan göra, i alla fall jag - "rösttrött".)
Vi slutade 15.30, så det har varit intensivt, 5½ timmes sjungande på lite halvsvåra stycken. Det börjar låta bra och båda körledarna verkade nöjda med oss.¨
Nu belönar jag mig. Jag dricker te förstås, mitt goda Earl Grey de luxe , i min goda mugg och som extra belöning har jag fått ett litet glas limoncello av mig. Snällt va?
Tur det finns te
Helt inspirationslös och frusen går jag här och funderar på i vilket rum jag ska befinna mig och vad jag ska ta mig för. Då suger det till i beroendecentrum i hjärnan. Tur den (hjärnan alltså) har kanaliserat mina beroenden på relativt ofarliga "gifter."
Allra största beroendet är nog te, det ska vara löste, det ska var gott - inget Lipton gul här inte och minst 2 muggar vid varje intag. Det är endast på 9.40-rasten på jobbet som jag bara hinner dricka en mugg. Å andra sidan har jag då redan hunnit få i mig 2 under frukosten.
Den här fina muggen fick jag av en elev när han slutade efter många år i vår klass. Det är en stor favorit. Den är jättehärlig att dricka ur och så rymmer den mycket.
Nu när det är så kallt är det skönt att sitta och hålla i den och känna hur fingrarna tinar upp. Visst låter det som vi fått vargavinter i Nerike? Jag tror det är - 8 eller något sånt, men det kunde gärna fått vara sommar och + 25 istället. Jag fryser redan vi nollgradigt, så för mig spelar det ingen roll om det är -8 eller - 15 som nästansystern har i Orsa.
Mitt andra stora beroende är GODIS! Men jag har tagit ett uppehåll just nu och det är ganska skönt. Det är jobbigt att snärja runt i huset och leta efter choklad, marsipan och Ahlgrens bilar, när jag redan vet att allt är slut
Färdigskrivet, ska ta en titt in i mitt blivande julklappsrum och planera lite!
Städning
Nu vill jag bara gnälla lite. Vi skulle haft syjunta ikväll, men den blev tyvärr inställd och det var oundvikligt. Jag fick alltså en helt ledig kväll helt utan planerade aktiviteter.
Vad gör då en klok kvinna? Lägger sig på rygg så klart och läser ut de båda böcker hon håller på med, samtidigt som hon hämtar kraft till veckans sista arbetsdag.
Uppenbarligen är jag en korkskalle, eller i alla fall dum, för det gjorde inte jag. Jag grep tillfället i flykten och bestämde mig för att vara som citatet säger: "Husmor i Umeå", men i det här fallet blev det "i Örebro."
Jag storstädade ut allt juldamm som låg kvar och yrde runt i mitt hus. Lite barr från tallen fanns kvar visade det sig och julhjärtat som jag låtit hänga kvar på dörren ligger nu nerpackat.
Jag har skurat toaletter och handfat, dammat och dammsugit, snabeldraken har spunnit värre än 10 katter samtidigt och sen har jag moppat och flängt på som den värsta maniker (och då undrar jag om det ordet finns eller om jag just gjorde det?)
Varför kan jag inte sprätta iväg Luther från axeln när han sitter där och pickar mig i huvudet och talar om för mig vad jag bör göra? Nu är båda böckerna kvar, den ena en deckare av Thomas Kanger och den andra en Bodil Malmsten. Å andra sidan ska jag strax inta horisontalläge och ta en av dem en stund och sen den andra tills ögonen svider.
Imorgon kommer jag att vara nöjd när jag ser mitt nystädade hem och kanske jag får lite färska blommor av kärestan när han rasslar in här i morgonkväll för ännu en sambohelg.
Det blev nog rätt så bra trots allt och både "Antikrundan" och "De halvt dolda" hann jag se tack vare bra tidsplanering, dvs att jag lät bloggen vara tills nu. Jag är nog inte så dum ändå!
Vad gör då en klok kvinna? Lägger sig på rygg så klart och läser ut de båda böcker hon håller på med, samtidigt som hon hämtar kraft till veckans sista arbetsdag.
Uppenbarligen är jag en korkskalle, eller i alla fall dum, för det gjorde inte jag. Jag grep tillfället i flykten och bestämde mig för att vara som citatet säger: "Husmor i Umeå", men i det här fallet blev det "i Örebro."
Jag storstädade ut allt juldamm som låg kvar och yrde runt i mitt hus. Lite barr från tallen fanns kvar visade det sig och julhjärtat som jag låtit hänga kvar på dörren ligger nu nerpackat.
Jag har skurat toaletter och handfat, dammat och dammsugit, snabeldraken har spunnit värre än 10 katter samtidigt och sen har jag moppat och flängt på som den värsta maniker (och då undrar jag om det ordet finns eller om jag just gjorde det?)
Varför kan jag inte sprätta iväg Luther från axeln när han sitter där och pickar mig i huvudet och talar om för mig vad jag bör göra? Nu är båda böckerna kvar, den ena en deckare av Thomas Kanger och den andra en Bodil Malmsten. Å andra sidan ska jag strax inta horisontalläge och ta en av dem en stund och sen den andra tills ögonen svider.
Imorgon kommer jag att vara nöjd när jag ser mitt nystädade hem och kanske jag får lite färska blommor av kärestan när han rasslar in här i morgonkväll för ännu en sambohelg.
Det blev nog rätt så bra trots allt och både "Antikrundan" och "De halvt dolda" hann jag se tack vare bra tidsplanering, dvs att jag lät bloggen vara tills nu. Jag är nog inte så dum ändå!
Kärt barn har många namn
Här är katten som kunde konsten att terrorisera sitt folk. Numera är han såväl som min käre Kosmos, fullt upptagen med alla sorkar på de saligas ängder, men så har det inte alltid varit.
Han uppnådde också en ärevördig ålder, lite osäkert hur mycket, men 15 - 16 år tror vi.
Namn hade han väldigt många: Buppan, Findus, Rolf, Ernst, Sigge är några jag kommer ihåg så här på direkten. Ibland fick han dubbelnamn av dignitet, som Ernst Rolf eller Sigge Ernst. Som sagt, kärt barn har många namn och denne lille skogslurv var otroligt älskad av oss.
Han kunde flänga runt som en besatt i sin iver att få tag på det torra grässtrå som någon av hans folk så vänligt sprang runt med på gräsmattan med andan i halsen. När han sen äntligen fick tag på det blev det en slakt som inte ens den mest garvade deckarförfattare skulle kunna skildra. Jag lovar, det gick inte att se att det varit ett grässtrå när han var färdig.
Efter välförättad jakt, samt ett skrovmål kokt fisk inne i köket fick han total paltkoma. Då raglade han in till sitt rum - jo, ni läser rätt, han hade eget rum och det hette Bupprummet. Där kunde han välja mellan sin fåtölj där han hade ett zebrarandigt kattäcke eller sin säng med den ulliga pläden. Inte konstigt att han tyckte sig vara människa mellan varven.
Himmel vad arg han kunde bli om man väckte honom. Då jabbade han med den stora skogskattassen för att visa sitt missnöje och det hände att blodvite uppstod. Såna gånger gick jag därifrån och tyckte att han var förfärligt dum.
Väcka husfolket mitt i natten var däremot helt tillåtet och hans fullständiga rättighet. Så här gick det till.
Vi ligger intet ont anande och sover när han börjar piggna till. Han tassar försiktigt, rundar hörnet vid telefonen när han går ut från sitt rum och tar sikte på sovrummet där vi - hans folk är.
Nu har nattjaktinstinkterna vaknat och det är dags för stora nattpasset i skog och mark.
Sen börjar terrorn. Detta är katten som inte kunde jama, han kraxade lite, det lät som när man bryter av en bit knäckebröd ungefär.
Vi vaknar och hör detta kraxande, ganska lågmält till att börja med. Ingen av oss låtsas ha hört honom, för vi vet båda vad som komma skall.
Då kraxar han lite högre, liksom harklar sig. Vi sover räv!
Han höjer rösten ytterligare och när fortfarande ingen rör sig går han till attack.
Han ger sig på fotänden av sängen, slår fast sina gigantiska skogskattassar med alla 48 klorna och river runt ett tag. Då kunde det hända att hussen sa: "Sluta Buppan". Lydde han? Absolut inte!
Han rycker tag en gång till och nu känns det som det går lätt sjögång i sängen. Särbon vänder sig och lägger kudden över huvudet och då gör jag likadant.
Då kommer detta kluriga monster med nästa attack. Han ger sig på kablarna som löper längs väggen, krafsar och river runt bland dem och det är helt klart ett irriterande ljud och ingen av oss låtsas ens sova. Nu heter han plötsligt Findus och hussen har ingen mild röst längre, han ryter till :"NU SLUTAR DU FINDUS". Då visar katten hur slug han är, som katter i gemen faktiskt är. Han drar sig tillbaka och försvinner ut i hallen.
Vi hinner lagom få ner pulsen på normal rytm och lägga oss tillrätta, när nästa attack kommer med blixtens hastighet. Han har smugit in igen och nu sliter han i den spiralformade sladden till telefonluren. Luren åker fram och tillbaka och det dröjer inte särskilt länge förrän han markerar vem det är som bestämmer i huset och luren åker ned på golvet och ligger där och tutar.
Efter detta tar det bara 15 sekunder så är han utanför dörren med hjälp av sin högst uppretade husse och på väg till sina högst levande jaktmarker, precis som han velat hela tiden och vetat om skulle hända.
När det blivit lugnt igen är vi klarvakna, konstaterar att det är vi som är ägda av katten, samt att det är lika bra att tända och läsa ett tag så vi blir nedvaravade och kan somna om.
Detta var ingalunda en engångsföreteelse! Katterror på hög nivå! ! ! ! !
OJ, VAD VI ÄLSKADE HONOM !
Stadsbud
Idag känner jag mig som ett stadsbud, i alla fall som jag inbillar mig att de känner sig.
Förresten, numera finns det kanske inga kvar, har nog inte hört den yrkestiteln sen min salig mormors tid. Hon bodde i Stockholm och där fanns det garanterat stadsbud, i synnerhet på 50-talet när hon flyttade dit.
Eller förresten, i storstäderna finns det säkert fortfarande stadsbud när jag tänker efter. Det får jag kolla upp.
Så här såg mormor ut när hon var en parant dam i sina bästa år. Hon var en strävsam, härlig kvinna som det var väldigt lätt att prata med.
Vi utbytte många förtroenden hon och jag, under min tonårstid. Hade hon levt idag hade hon fyllt 110 i år den 17 februari. Lite lustigt i sammanhanget är att min brors fru och deras yngsta barnbarn, båda är födda på den dagen.
Stadsbud var det.
Jag håller på och tömmer mitt allra minsta gästrum, där är inbaxat hur mycket grejer som helst.
Huset jag bor i är från 1956 eller möjligen 1957 och på den tiden hade tydligen inte arkitekterna några som helst saker, utöver sina möbler och ett ombyte kläder. Därför finns det heller inga förvaringsutrymmen här.
Jag har en, säger en, klädkammare i huset. Det finns inte en enda vanlig garderob, om jag inte ska räkna städskåpet som har en stång högst upp, där jag faktiskt hänger lite ytterkläder tillsammans med dammsugarslangen och moppen.
Klädkammaren är avdelad, så när barnen bodde hemma kunde vi göra en kompromiss så de fick den delen som öppnades från hallen och jag den som hade öppning in till mitt sovrum.
Det finns inga förråd heller utom det utrymmet som blir under trappen och det är inte särskilt lättåtkomligt, så när det kom hem en massa saker efter mor och far, hamnade det i mitt minsta rum. Det var inte direkt tomt innan, vi är en samlande familj har jag insett.
Där härbärgerar jag även barnens alla kvarlämnade saker, som de inte kunnat ta några beslut om. T ex dotterns bäddsoffa, ganska stor, i bra skick, men som hon aldrig nånsin kommer att ta hem till sig. En massa gardiner som hon dumpat här och kanske ska ha i nästa lägenhet, båda barnen har tavlor här, kläder och div. prylar som jag inte vet vad jag ska göra med.
Sen är jag inte så dålig själv heller på att dra på mig. Jag har en hel del "bra att ha saker" där, stolar, stolsdynor, kuddar, tyg, böcker, pärmar, en liten vägghylla, en gersåg (särbons) NEJ, jag kan inte hålla på med det här uppräknandet. Jag måste fortsätta med mitt nya värv som stadsbud.
En del kommer att hamna på Myrorna och en del på Mellringe återvinningsstation, det beslutet har jag i alla fall tagit redan.
Sedan ska jag ha ett julklappsrum där. Min nästansyster är grön av avund och det kan hon få vara, för hon har ett orangeri i sin trädgård och där är det jag som är grön!
Förresten, numera finns det kanske inga kvar, har nog inte hört den yrkestiteln sen min salig mormors tid. Hon bodde i Stockholm och där fanns det garanterat stadsbud, i synnerhet på 50-talet när hon flyttade dit.
Eller förresten, i storstäderna finns det säkert fortfarande stadsbud när jag tänker efter. Det får jag kolla upp.
Så här såg mormor ut när hon var en parant dam i sina bästa år. Hon var en strävsam, härlig kvinna som det var väldigt lätt att prata med. Vi utbytte många förtroenden hon och jag, under min tonårstid. Hade hon levt idag hade hon fyllt 110 i år den 17 februari. Lite lustigt i sammanhanget är att min brors fru och deras yngsta barnbarn, båda är födda på den dagen.
Stadsbud var det.
Jag håller på och tömmer mitt allra minsta gästrum, där är inbaxat hur mycket grejer som helst.
Huset jag bor i är från 1956 eller möjligen 1957 och på den tiden hade tydligen inte arkitekterna några som helst saker, utöver sina möbler och ett ombyte kläder. Därför finns det heller inga förvaringsutrymmen här.
Jag har en, säger en, klädkammare i huset. Det finns inte en enda vanlig garderob, om jag inte ska räkna städskåpet som har en stång högst upp, där jag faktiskt hänger lite ytterkläder tillsammans med dammsugarslangen och moppen.
Klädkammaren är avdelad, så när barnen bodde hemma kunde vi göra en kompromiss så de fick den delen som öppnades från hallen och jag den som hade öppning in till mitt sovrum.
Det finns inga förråd heller utom det utrymmet som blir under trappen och det är inte särskilt lättåtkomligt, så när det kom hem en massa saker efter mor och far, hamnade det i mitt minsta rum. Det var inte direkt tomt innan, vi är en samlande familj har jag insett.
Där härbärgerar jag även barnens alla kvarlämnade saker, som de inte kunnat ta några beslut om. T ex dotterns bäddsoffa, ganska stor, i bra skick, men som hon aldrig nånsin kommer att ta hem till sig. En massa gardiner som hon dumpat här och kanske ska ha i nästa lägenhet, båda barnen har tavlor här, kläder och div. prylar som jag inte vet vad jag ska göra med.
Sen är jag inte så dålig själv heller på att dra på mig. Jag har en hel del "bra att ha saker" där, stolar, stolsdynor, kuddar, tyg, böcker, pärmar, en liten vägghylla, en gersåg (särbons) NEJ, jag kan inte hålla på med det här uppräknandet. Jag måste fortsätta med mitt nya värv som stadsbud.
En del kommer att hamna på Myrorna och en del på Mellringe återvinningsstation, det beslutet har jag i alla fall tagit redan.
Sedan ska jag ha ett julklappsrum där. Min nästansyster är grön av avund och det kan hon få vara, för hon har ett orangeri i sin trädgård och där är det jag som är grön!
Stefan Gustafsson
Så heter en konstnär här i länet som målar fina fågelakvareller. Jag och även särbon, tycker i alla fall mycket om dem.
Vi har varit på några av hans utställningar, men hittills har jag inte lyckats köpa något av honom, för de tavlor jag velat ha har redan varit sålda när vi kommit dit.
Han ger också ut en almanacka varje år med fågelmotiv, det kändes som en väldigt lämplig julklapp till min kära särbo. Han blev också mycket riktigt väldigt glad över den.
Oj, vad bra det där blev, där finns alla uppgifter jag hade tänkt skriva. Nu när jag lyckades göra en länk häromdagen hade jag tänkt göra det, men då behövs det inte. Här finns adressen till hans hemsida, så den som har intresse kan gå in och kolla själv.
Inte är det dyrare än vilken almanacka som helst, men väldigt mycket finare än många som finns ute i handeln.
Här är den andra almanacksfiguren som blivit en obligatorisk julklapp till särbon. Den får han av sin bonusdotter. Eftersom han är som gubben Pettsson själv och även levt med sin kära buppkatt på nästan samma vis, är det verkligen en julklapp som är mitt i prick.
Vi har varit på några av hans utställningar, men hittills har jag inte lyckats köpa något av honom, för de tavlor jag velat ha har redan varit sålda när vi kommit dit.
Han ger också ut en almanacka varje år med fågelmotiv, det kändes som en väldigt lämplig julklapp till min kära särbo. Han blev också mycket riktigt väldigt glad över den.
Oj, vad bra det där blev, där finns alla uppgifter jag hade tänkt skriva. Nu när jag lyckades göra en länk häromdagen hade jag tänkt göra det, men då behövs det inte. Här finns adressen till hans hemsida, så den som har intresse kan gå in och kolla själv.
Inte är det dyrare än vilken almanacka som helst, men väldigt mycket finare än många som finns ute i handeln.
Här är den andra almanacksfiguren som blivit en obligatorisk julklapp till särbon. Den får han av sin bonusdotter. Eftersom han är som gubben Pettsson själv och även levt med sin kära buppkatt på nästan samma vis, är det verkligen en julklapp som är mitt i prick. Nästansystern mm
Har lovat min nästansyster A att visa en gammeldags ytterkruka. Både hon och jag minns dem hur väl som helst, men de flesta är tyvärr försvunna, dels pga att de blev helt omoderna, dels för att de inte höll. Tidens tand åt upp dem.
Jag har i alla fall några kvar och en av dem står i mitt köksfönster, mitt ibland alla pellorna som egentligen har ensamrätt på det fönstret.
Innehållet, dvs blomman, är en simpel Ampellilja (tror jag att de heter) och förlåt alla fina Ampelliljor i världen, men för mig är ni inte en särskilt viktig blomma.
Hur som helst, de här odlar jag för att ge till mina 3 kattbarnbarn som de kan få gnaga på. Jag förärar dem en då och då, för när de väl fått dem är det slut på "krukväxt", och kvar står "tuggat kattgräs".
Det jag vill visa A är den härliga lilla 100 % PLASTKRUKAN! Vår barndoms ytterkruka. Det kom dito i frigolit lite senare och jag tror faktiskt jag har en sån också någonstans, men den har inte kommit ut än.........! Nån gräns har även jag!
När jag ändå håller på med blommor måste jag visa vad jag väldigt ofta får av min särbo. Han är helt underbar och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Inte för blommorna om någon trodde det, utan för att han är den han är och att han är det för mig!
Gosh, vad seriös jag blev helt plötsligt mitt i bloggen! Äh, jag tar det, det är ändå precis som det är och de som står mig nära är väl medvetna om det!
Jag har torkat väldigt många av de rosor jag fått genom åren och jag har en hel stor mässingsgryta full nere i mitt vardagsrum.
Fint va?
Apropå mässing, idag visade särbon mig en liten rolig grej. Han är ju klockmannen om någon nu glömt bort det. Vad har då en klockman i fickan???????
Det är en nyckel att dra upp klockor med. Vad är det med den då? Det undrade förstås jag - antiklockkvinnan - som hamnat mitt i Klockrike!
Fick då en liten föreläsning av miniformat. Jag ombads titta noga på nyckeln och det är klart att jag, som fostrats av en kvinna som visste hur man skulle hålla rent hemma, såg skillnaden mellan höger och vänster sida av nyckeln. Det är alltså helt rent på vänster sida av nyckeln, oavsett vilken sida jag tittar på - helt lika på fram- och baksidan. Den sida där man tryckt på med tummen för att dra upp klockan är helt blank och ren. Den andra är "svart". Intressant, i synnerhet för klocksärbon. Jag konstaterade att det var så och sen var det inte mer med det.
Lite mer intressant var att han hade två sådana nycklar i fickan. Jag bryr mig inte om varför, frågade inte! Han kan för all del stöta på så många klockor som behöver dras upp att den ena blir överhettad och då har han en reserv att ta till.
Jag vet inte!
Jag har i alla fall några kvar och en av dem står i mitt köksfönster, mitt ibland alla pellorna som egentligen har ensamrätt på det fönstret.
Innehållet, dvs blomman, är en simpel Ampellilja (tror jag att de heter) och förlåt alla fina Ampelliljor i världen, men för mig är ni inte en särskilt viktig blomma.
Hur som helst, de här odlar jag för att ge till mina 3 kattbarnbarn som de kan få gnaga på. Jag förärar dem en då och då, för när de väl fått dem är det slut på "krukväxt", och kvar står "tuggat kattgräs".
Det jag vill visa A är den härliga lilla 100 % PLASTKRUKAN! Vår barndoms ytterkruka. Det kom dito i frigolit lite senare och jag tror faktiskt jag har en sån också någonstans, men den har inte kommit ut än.........! Nån gräns har även jag!
När jag ändå håller på med blommor måste jag visa vad jag väldigt ofta får av min särbo. Han är helt underbar och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Inte för blommorna om någon trodde det, utan för att han är den han är och att han är det för mig!
Gosh, vad seriös jag blev helt plötsligt mitt i bloggen! Äh, jag tar det, det är ändå precis som det är och de som står mig nära är väl medvetna om det!
Jag har torkat väldigt många av de rosor jag fått genom åren och jag har en hel stor mässingsgryta full nere i mitt vardagsrum.
Fint va?
Apropå mässing, idag visade särbon mig en liten rolig grej. Han är ju klockmannen om någon nu glömt bort det. Vad har då en klockman i fickan???????
Det är en nyckel att dra upp klockor med. Vad är det med den då? Det undrade förstås jag - antiklockkvinnan - som hamnat mitt i Klockrike!
Fick då en liten föreläsning av miniformat. Jag ombads titta noga på nyckeln och det är klart att jag, som fostrats av en kvinna som visste hur man skulle hålla rent hemma, såg skillnaden mellan höger och vänster sida av nyckeln. Det är alltså helt rent på vänster sida av nyckeln, oavsett vilken sida jag tittar på - helt lika på fram- och baksidan. Den sida där man tryckt på med tummen för att dra upp klockan är helt blank och ren. Den andra är "svart". Intressant, i synnerhet för klocksärbon. Jag konstaterade att det var så och sen var det inte mer med det.
Lite mer intressant var att han hade två sådana nycklar i fickan. Jag bryr mig inte om varför, frågade inte! Han kan för all del stöta på så många klockor som behöver dras upp att den ena blir överhettad och då har han en reserv att ta till.
Jag vet inte!
Änglakval
Jag älskar ovanliga och nya ordkonstruktioner.
Idag har jag änglakval!
Det är säkert någon som sagt det ordet innan jag skrev det här, men i så fall menade vi nog inte samma sak.
Något som däremot är alldeles säkert är att min nästansyster A haft mer än ett änglakval, även om hon inte använt just det ordet. Såvitt jag vet är det här mitt första.
Hon lät en gång för många, måga år sen undslippa sig att hon tyckte om änglar. Vips gav alla människor, även jag, henne änglar så fort det fanns minsta anledning att ge henne något. Det var alla sorter, porslin, metall, plast, tyg, på dukar och lakan, som ljusstakar mm mm. Med tiden ledde det till änglakval. Människor har tack och lov olika smak, men när man överöses med en speciell sak måste onekligen en del falla utanför ens egna smakramar.
Oj, nu gjorde jag ett till: SMAKRAMAR! Smaka lite på det, mig tilltalar det absolut. "Nej tack, jag vill inte ha leverstuvning, det faller utanför mina smakramar." HAHAHA!
Åter till mitt prekära tillstånd för dagen. Jag har alltså änglakval. Det är definitivt inget farligt tillstånd, det handlar mest om beslutsångest.
De här tre änglaprinsessorna köpte jag på Kalejdoskåpet i början av december. De har faktiskt små silverkronor på sina små änglaskallar och då utgår jag från att de även är prinsessor. (Försöker här göra min allra första länk till Kalejdoskåpet, kanske det fungerar?)
ÄR DETTA JULPYNT?
Snacka om änglakval, det låter lite väl drastiskt inser jag nu, men efter att ha rådfrågat antiljulsärbon blev det ännu svårare.
Jag hade redan plockat ner dem för inläggning till nästa advent och insåg då att jag inte sett mig mätt på dem än. Frågade alltså honom om de hör till kategorin julpynt. Jag menar, en person som är så antijul måste ju ha helt klart för sig vad som hör dit eller inte??? Eller är jag alldeles ute och cyklar nu?
Han sa NEJ! Det är alltså inte julpynt och jag kan fortsätta ha dem framme.
Förresten, är inte antijulsärbo också ett ganska intressant ord?
Idag har jag änglakval!
Det är säkert någon som sagt det ordet innan jag skrev det här, men i så fall menade vi nog inte samma sak.
Något som däremot är alldeles säkert är att min nästansyster A haft mer än ett änglakval, även om hon inte använt just det ordet. Såvitt jag vet är det här mitt första.
Hon lät en gång för många, måga år sen undslippa sig att hon tyckte om änglar. Vips gav alla människor, även jag, henne änglar så fort det fanns minsta anledning att ge henne något. Det var alla sorter, porslin, metall, plast, tyg, på dukar och lakan, som ljusstakar mm mm. Med tiden ledde det till änglakval. Människor har tack och lov olika smak, men när man överöses med en speciell sak måste onekligen en del falla utanför ens egna smakramar.
Oj, nu gjorde jag ett till: SMAKRAMAR! Smaka lite på det, mig tilltalar det absolut. "Nej tack, jag vill inte ha leverstuvning, det faller utanför mina smakramar." HAHAHA!
Åter till mitt prekära tillstånd för dagen. Jag har alltså änglakval. Det är definitivt inget farligt tillstånd, det handlar mest om beslutsångest.
De här tre änglaprinsessorna köpte jag på Kalejdoskåpet i början av december. De har faktiskt små silverkronor på sina små änglaskallar och då utgår jag från att de även är prinsessor. (Försöker här göra min allra första länk till Kalejdoskåpet, kanske det fungerar?)
ÄR DETTA JULPYNT?
Snacka om änglakval, det låter lite väl drastiskt inser jag nu, men efter att ha rådfrågat antiljulsärbon blev det ännu svårare.
Jag hade redan plockat ner dem för inläggning till nästa advent och insåg då att jag inte sett mig mätt på dem än. Frågade alltså honom om de hör till kategorin julpynt. Jag menar, en person som är så antijul måste ju ha helt klart för sig vad som hör dit eller inte??? Eller är jag alldeles ute och cyklar nu?
Han sa NEJ! Det är alltså inte julpynt och jag kan fortsätta ha dem framme.
Förresten, är inte antijulsärbo också ett ganska intressant ord?
Giftig hund????
Så här lugn var inte lille Vicke när jag var och träffade honom på eftermiddagen på hans mattes arbete. Jo, han får följa med dit då och då. Kommer då självaste hundmormor blir han allt annat än han är på den här bilden.
Så är man då mormor och med henne måste han naturligtvis gosa och snosa och kela och pussas. Han fick in ett några riktiga fullträffar kan jag tala om.
Först en rejäl slick över glasögonen. Alla som har glasögon förstår mycket väl hur himla roligt det är, i synnerhet när man ska ut en stund senare i halvmörkret och köra bil.
Sen bet han av mig halva näsatippen, men det snabbläkte som tur var. Hade inte tänkt vara näslös resten av livet. Dottern tycker jag överdriver lite, men det kändes som den lossnade - SANT!
Slutligen lyckades han pussa (läs kyssa) mig rakt in i munnen = WÄK! ! ! Jag tycker inte om den sortens kyssar, i alla fall inte när det är en hund som ger dem.
Hur giftig var han då? Eller vad hade han för äckliga magbaciller i munnen? Jag tänker inte gå in på några som helst detaljer, men kan väl tala om att jag besökt husets minsta rum trenne gånger nu på kort tid och hunnit lösa ett lätt och ett supersvårt sudoku därinne, samt läst ut en bok. Nu ska jag snart dit igen, tar väl ett medelsvårt den här gången.
TACK MITT ÄLSKADE HUNDBARNBARN, att du ordnade till så jag inte behöver ta fram snabeldraken ikväll, utan i lugn och ro kan sitta på tronen och lösa Sudoku!
Trött
Idag orkar jag inte anstränga mig med bloggen.
Vardagen är här och med den de tidiga morgnarna.
Varför känns kroppen som den blivit mortlad, bara för att man stiger upp med hjälp av väckarklockan? Det är en fråga jag ständigt funderar på? Hur kan det göra fysiskt ont för att det låter "ti ti ti ti, ti ti ti ti" osv, tills jag trycker på snooze och förlänger plågan? Det gör faktiskt ont överallt när jag vaknar och jag har inte fibromyalgi, inte vad jag vet i alla fall.
Nu sitter jag här, trots att jag borde ligga och invänta den lille John Blund med sin sandsäck. Jag har förkärlek för sena kvällar, gärna först vid datorn och sen i horisontalläge med en bok till frampå småtimmarna. När jag jobbar försöker jag trots allt släcka innan midnatt, för numera behöver jag något mer sömn än de 6 timmar jag unnat mig tidigare. Jag mår bättre om jag sover 6 ½ - 7.
Så, nu går jag ner och gör mig nattklar så jag hinner läsa lite innan klockan slår 11 slag nere i rummet.
Förresten har jag strukit i en hel timme ikväll, samt pratat med en kär gammal barndomskamrat lika länge. Strykningen något mindre viktig än telefonsamtalet om jag nu ska gradera de två 1-timmesaktiviteterna!
Vardagen är här och med den de tidiga morgnarna.
Varför känns kroppen som den blivit mortlad, bara för att man stiger upp med hjälp av väckarklockan? Det är en fråga jag ständigt funderar på? Hur kan det göra fysiskt ont för att det låter "ti ti ti ti, ti ti ti ti" osv, tills jag trycker på snooze och förlänger plågan? Det gör faktiskt ont överallt när jag vaknar och jag har inte fibromyalgi, inte vad jag vet i alla fall.
Nu sitter jag här, trots att jag borde ligga och invänta den lille John Blund med sin sandsäck. Jag har förkärlek för sena kvällar, gärna först vid datorn och sen i horisontalläge med en bok till frampå småtimmarna. När jag jobbar försöker jag trots allt släcka innan midnatt, för numera behöver jag något mer sömn än de 6 timmar jag unnat mig tidigare. Jag mår bättre om jag sover 6 ½ - 7.
Så, nu går jag ner och gör mig nattklar så jag hinner läsa lite innan klockan slår 11 slag nere i rummet.
Förresten har jag strukit i en hel timme ikväll, samt pratat med en kär gammal barndomskamrat lika länge. Strykningen något mindre viktig än telefonsamtalet om jag nu ska gradera de två 1-timmesaktiviteterna!
Trettonhelg
Äntligen något mindre förkylda, så pass att vi kunde åka iväg till kompisarna i Åsbro för lite gemensam middagsätning och bara umgås en kväll.
Det första som hände när vi kom dit var att E sa till mig att hon ville provåka i min nya bil. Så klart att vi skulle göra det.
Vi gjorde Åsbro runt kan man lätt säga. Fort är det gjort! Men det var inte någon liten upplevelse för min del, tvärtom. Jag fick en visning av de lokala säsongssevärdheterna. Eftersom man inte vet om folk tycker om att deras hus blir fotograferade, gjorde jag det från bilen och kvaliteten på bilderna är allt annat än bra. Däremot råder inget tvivel om vad det handlar om.
Nu börjar det!
Äsch, vad dåligt de röda "slangarna" längs huset syns!
Det här är framsidan på ett hus vi passerade. Inte min smak, säger inget mer.
Sen åkte vi vidare, bilen spann fint och jag visste inte vad jag skulle få se härnäst.
Så kom vi till nästa ställe!
Vi lever i ett fritt land och folk får ha precis som de vill. De tycker det är snyggt, men ibland blir det lite för mycket t o m för mig, trots att jag älskar julen!
Ja, vad ledde detta skådespel till då?
JO!
När jag kom hem idag plockade jag bort vareviga tomte, sen rev jag tallen. Bort med alla kulor, packade ner allt fint och försiktigt, ner med belysningen och iväg till soprummet med tallen.
Halltomtarna står i sin påse och väntar på källarförvaring och Mosjötomtarna är redan på plats i sin gamla kartong från Systembolaget, där de har varsitt fack att stå i, utan att deras långa luvor riskerar att skadas.
Adventsljusstakarna får stå en vecka till, men sen är det kört för dem också.
Fort kan det vara över, allt det underbara, när man får för mycket av det.
Men till nästa år igen, kommer ............................osv!
Det första som hände när vi kom dit var att E sa till mig att hon ville provåka i min nya bil. Så klart att vi skulle göra det.
Vi gjorde Åsbro runt kan man lätt säga. Fort är det gjort! Men det var inte någon liten upplevelse för min del, tvärtom. Jag fick en visning av de lokala säsongssevärdheterna. Eftersom man inte vet om folk tycker om att deras hus blir fotograferade, gjorde jag det från bilen och kvaliteten på bilderna är allt annat än bra. Däremot råder inget tvivel om vad det handlar om.
Nu börjar det!
Äsch, vad dåligt de röda "slangarna" längs huset syns!
Det här är framsidan på ett hus vi passerade. Inte min smak, säger inget mer.
Sen åkte vi vidare, bilen spann fint och jag visste inte vad jag skulle få se härnäst.
Så kom vi till nästa ställe!
Vi lever i ett fritt land och folk får ha precis som de vill. De tycker det är snyggt, men ibland blir det lite för mycket t o m för mig, trots att jag älskar julen!
Ja, vad ledde detta skådespel till då?
JO!
När jag kom hem idag plockade jag bort vareviga tomte, sen rev jag tallen. Bort med alla kulor, packade ner allt fint och försiktigt, ner med belysningen och iväg till soprummet med tallen.
Halltomtarna står i sin påse och väntar på källarförvaring och Mosjötomtarna är redan på plats i sin gamla kartong från Systembolaget, där de har varsitt fack att stå i, utan att deras långa luvor riskerar att skadas.
Adventsljusstakarna får stå en vecka till, men sen är det kört för dem också.
Fort kan det vara över, allt det underbara, när man får för mycket av det.
Men till nästa år igen, kommer ............................osv!
Inte bara klockor
Kära särbon har en annan passion också.
Han har ingen autistisk gen som gör att han bara har ett specialintresse, inte alls. Han är väldigt mångsidig, men det här med klockor är något som blommat upp senaste året. Det är dock genetiskt, svärfar var en baddare till klockfixare när han var som mest i farten och nog är det gott om klockor i det hemmet också.
Nääää, den andra passionen som då inte heller är jag.......... (eller förresten jag är så klart den allra första passionen, jo så är det ju faktiskt, tänkte inte på det!) Börjar om!
Den tredje passionen är gamla tidningar. Då pratar jag inte om Nerikes Allehanda eller Kalle Anka, inte alls. Det ska vara tekniktidningar. Här är ett urval av dem han fick i julklapp av mig.
De får inte vara för nya, det ska vara 40 - och 50-tal. Han är lika försiktig med dem, som om det vore ett nyfött spädbarn. Det är lite av en andakt när han ska öppna en ny och man får absolut inte vika dem eller behandla dem ovarsamt på något vis.
Jag har sökt på Tradera under hösten och varit med här och där och bjudit och lagom till jul fått ihop en rätt stor bunt. Billigt är det inte, med tanke på att man måste stå för portot själv och tidningar väger en del. Det spelar dock inte så stor roll när det är något man så gärna vill ha. Loppisar är också ett bra ställe att leta på.
Jag måste säga att jag förstår det inte, men jag har ju egna knäppa ideér om sånt som tilltalar mig och man måste väl inte förstå allt?
Så här kan det låta när vi lagt oss på kvällen, jag ligger redan och läser min bok, då kommer det:
- Nu ska jag ta en ny, det är inte klokt vilket fint skick de är i!
- Mmmm (ganska ointresserad av murkenhetsgraden i tidningen)
- Titta här, titta, det ser inte ut som någon läst den.
- Mmmm, säger jag, medan ögonen rör sig mot hans sida i ca 1 sek.
- Det är något visst med gamla tidningar.
- Jaaaa! Snälla, jag läser min bok.
- Tänk, de är över 50 år gamla och är så fina!
- JA! (jag höjer rösten)
Då blir det tyst ett litet tag, sen är det dags igen, han vill dela mer av sitt liv med mig.
- De t o m luktar gott, känn!
- Nej, jag läser och jag vill inte lukta på gamla tidningar, tyst nu!
- Men, känn, det luktar lite torrt och ......
- SNÄLLA DU, VAR TYST OCH NJUT AV DEM DÅ! Jag försöker läsa.
Det går någon eller några minuter, så börjar han igen. Då har han kommit till läsarnas sida för tips och uppfinningar och måste delge mig senaste nytt från 1956. Hör här:
- Magnetisk hovtång, här är en som har en ide´om en spikmagnet som är så stark att den kan suga till sig spikarna och hör här då: Elraka er i bilen! Auto-Shave. Patentsökt uppfinning gör elhyveln dubbelt användbar. Begär upplysning.
- Jaaaaa, nu kan du väl läsa tyst, så jag också kan läsa. Förresten, ge mig en så ska jag se om jag kan lösa korsordet i den.
Men se det går inte, då har jag gått för långt! Det är att jämföra med hädelse och efter såna förslag, på gränsen till övergrepp kan det faktiskt bli så tyst att jag kan återgå till min bok och nattfriden lägrar sig över sovrummet.
Han har ingen autistisk gen som gör att han bara har ett specialintresse, inte alls. Han är väldigt mångsidig, men det här med klockor är något som blommat upp senaste året. Det är dock genetiskt, svärfar var en baddare till klockfixare när han var som mest i farten och nog är det gott om klockor i det hemmet också.
Nääää, den andra passionen som då inte heller är jag.......... (eller förresten jag är så klart den allra första passionen, jo så är det ju faktiskt, tänkte inte på det!) Börjar om!
Den tredje passionen är gamla tidningar. Då pratar jag inte om Nerikes Allehanda eller Kalle Anka, inte alls. Det ska vara tekniktidningar. Här är ett urval av dem han fick i julklapp av mig.
De får inte vara för nya, det ska vara 40 - och 50-tal. Han är lika försiktig med dem, som om det vore ett nyfött spädbarn. Det är lite av en andakt när han ska öppna en ny och man får absolut inte vika dem eller behandla dem ovarsamt på något vis.
Jag har sökt på Tradera under hösten och varit med här och där och bjudit och lagom till jul fått ihop en rätt stor bunt. Billigt är det inte, med tanke på att man måste stå för portot själv och tidningar väger en del. Det spelar dock inte så stor roll när det är något man så gärna vill ha. Loppisar är också ett bra ställe att leta på.
Jag måste säga att jag förstår det inte, men jag har ju egna knäppa ideér om sånt som tilltalar mig och man måste väl inte förstå allt?
Så här kan det låta när vi lagt oss på kvällen, jag ligger redan och läser min bok, då kommer det:
- Nu ska jag ta en ny, det är inte klokt vilket fint skick de är i!
- Mmmm (ganska ointresserad av murkenhetsgraden i tidningen)
- Titta här, titta, det ser inte ut som någon läst den.
- Mmmm, säger jag, medan ögonen rör sig mot hans sida i ca 1 sek.
- Det är något visst med gamla tidningar.
- Jaaaa! Snälla, jag läser min bok.
- Tänk, de är över 50 år gamla och är så fina!
- JA! (jag höjer rösten)
Då blir det tyst ett litet tag, sen är det dags igen, han vill dela mer av sitt liv med mig.
- De t o m luktar gott, känn!
- Nej, jag läser och jag vill inte lukta på gamla tidningar, tyst nu!
- Men, känn, det luktar lite torrt och ......
- SNÄLLA DU, VAR TYST OCH NJUT AV DEM DÅ! Jag försöker läsa.
Det går någon eller några minuter, så börjar han igen. Då har han kommit till läsarnas sida för tips och uppfinningar och måste delge mig senaste nytt från 1956. Hör här:
- Magnetisk hovtång, här är en som har en ide´om en spikmagnet som är så stark att den kan suga till sig spikarna och hör här då: Elraka er i bilen! Auto-Shave. Patentsökt uppfinning gör elhyveln dubbelt användbar. Begär upplysning.
- Jaaaaa, nu kan du väl läsa tyst, så jag också kan läsa. Förresten, ge mig en så ska jag se om jag kan lösa korsordet i den.
Men se det går inte, då har jag gått för långt! Det är att jämföra med hädelse och efter såna förslag, på gränsen till övergrepp kan det faktiskt bli så tyst att jag kan återgå till min bok och nattfriden lägrar sig över sovrummet.
Kuriosatillägg
Jag skrev alldeles nyss att det var allt för idag från de saligas hem. Nu kommer ett tillägg.
Den här lappen följde med när särbon köpte klockan. Den hade de lagt i en liten plastpåse inuti klockan. Det är ett kvitto och garanti vid försäljningen.
Så här står det! Texten med fet, kursiv stil är direkt från lappen.
Försålt Nr 716 (siffrorna skrivna med blyerts, så jag kan läsa fel).
den 4 i 12 1925
För urets säkra gång garan-
teras 2 (blyerts) år om det väl vårdas
OBS.! Om inlämnade ur ej lösas inom
ett år, ansvaras ej för deras återfående
Fickur i guld, silver & nickel
samt Medaljonger stort urval
Glasögon & Pincenez
Tillförlitlig utprovning
Reparationer utföras med omsorg
A. WALLINS EFTR.
URMAKERI, UR- & OPTISK AFFÄR
Tanneforsg. 7. LINKÖPING. Rikstel. 396
Fotot av affären är också härligt. Lappen är alltså 83 år gammal.
Garantin har med andra ord gått ut!
Den här lappen följde med när särbon köpte klockan. Den hade de lagt i en liten plastpåse inuti klockan. Det är ett kvitto och garanti vid försäljningen.
Så här står det! Texten med fet, kursiv stil är direkt från lappen.
Försålt Nr 716 (siffrorna skrivna med blyerts, så jag kan läsa fel).
den 4 i 12 1925
För urets säkra gång garan-
teras 2 (blyerts) år om det väl vårdas
OBS.! Om inlämnade ur ej lösas inom
ett år, ansvaras ej för deras återfående
Fickur i guld, silver & nickel
samt Medaljonger stort urval
Glasögon & Pincenez
Tillförlitlig utprovning
Reparationer utföras med omsorg
A. WALLINS EFTR.
URMAKERI, UR- & OPTISK AFFÄR
Tanneforsg. 7. LINKÖPING. Rikstel. 396
Fotot av affären är också härligt. Lappen är alltså 83 år gammal.
Garantin har med andra ord gått ut!
Saligheter
TOYOTA COROLLA 1,6 -00
Toyota Corolla säljs pga.
tillökning i familjen.
Svensksåld
Fina sommar och dubbade vinterdäck
ABS-Bromsar, AC, Metalliclack,
C-lås, Elspeglar, Dragkrok
Airbag, Motor och Kupévärmare
CD, Färddator, Extraljus.
Skattad till november 09
Besiktigad u.a. i augusti 08
Pga. att motorn drog olja så har Toyota bytt ut motorblock och kolvar, nya motorn har endast körts ca 1500mil.
Kärestan som gärna är ute på Blocket och snokar efter klockor, har även näsa för fina bilar. Jag gissar att han är rejält less på att laga min gamla Toyota av årgång -86, egentligen -87, men uttagen hösten -86. Nyss har han bytt hela bromscylindern, enbart reservdelen kostade nästan 1000 kronor........! Nu är det snart dags för besiktning och då kan det bli fler stunder under bilen, eller över också för den delen. Man vet aldrig.
Det är inte alls längesen, bara sen förra året (höhöhö, vad jag är rolig), som han nosade reda på den här annonsen.
Han visade mig vad han hittat och sådde fröet. Idag har det grott och slagit ut som en stor, fin blå blomma.
Nu är den min! Den står härute i snön och tyvärr är det lite för mörkt, men jag måste visa.
Nog är det lätt att förstå att jag är salig idag? Jag avstod från en resa till Australien för att jag visste med mig att jag behövde de pengarna till en bil. Jag tror den ska få heta Sydney.
Jag fick en resa också - på köpet kan man säga, för bilen fanns i Linköping och där har vi varit idag.
Säljaren var förresten från Leksand och kände min kusin Olles son David. Världen är liten!
Jag körde hem underverket, det var 100% njutning.
Saligheterna är inte slut med det, kan man tänka sig? Kan man verkligen det????????
Vad har särbon för passion, som gör honom salig som ärkeängeln Gabriel och som han uppenbarligen inte kan ignorera?
Det börjar likna en fixering, hmmmmm! Tiden är viktig tycker han och hur mäter man den????
K L O C K O R K L O C K O R K L O C K O R K L O C K O R K L O C K O R
När man letar på Blocket är det inte bara bilar som är till salu! Det finns klockor också, så när vi ändå var ute och åkte ocn när det ändå fanns en man i Linköping som gärna ville bli av med ett par av sina klockor, varför inte slå två flugor i en smäll?
JAAAAAAAAA, det är sant! Han har köpt en klocka, en väggklocka med lod och slagverk!!!!!!! Tack och lov köpte han bara en!
UPP TILL BEVIS, HÄR ÄR DEN!
Nu snart, när den här är genomgången och hänger på plats hemma hos särbon, lär det bli svårt för antiklockerskan (jag alltså) att hitta en lugn och tyst vrå i hans hus.
Tur jag har formgjutna öronproppar att ta till! Medger dock, att den är ganska fin, men inte som min lilla Hjo!
Förresten, jag har en fråga: Varför sitter det en "vinge" bak på min bil? Vad ska man ha den till?
Det var allt för idag från de saligas hem. Tick Tack!
Toyota Corolla säljs pga.
tillökning i familjen.
Svensksåld
Fina sommar och dubbade vinterdäck
ABS-Bromsar, AC, Metalliclack,
C-lås, Elspeglar, Dragkrok
Airbag, Motor och Kupévärmare
CD, Färddator, Extraljus.
Skattad till november 09
Besiktigad u.a. i augusti 08
Pga. att motorn drog olja så har Toyota bytt ut motorblock och kolvar, nya motorn har endast körts ca 1500mil.
Kärestan som gärna är ute på Blocket och snokar efter klockor, har även näsa för fina bilar. Jag gissar att han är rejält less på att laga min gamla Toyota av årgång -86, egentligen -87, men uttagen hösten -86. Nyss har han bytt hela bromscylindern, enbart reservdelen kostade nästan 1000 kronor........! Nu är det snart dags för besiktning och då kan det bli fler stunder under bilen, eller över också för den delen. Man vet aldrig.
Det är inte alls längesen, bara sen förra året (höhöhö, vad jag är rolig), som han nosade reda på den här annonsen.
Han visade mig vad han hittat och sådde fröet. Idag har det grott och slagit ut som en stor, fin blå blomma.
Nu är den min! Den står härute i snön och tyvärr är det lite för mörkt, men jag måste visa.
Nog är det lätt att förstå att jag är salig idag? Jag avstod från en resa till Australien för att jag visste med mig att jag behövde de pengarna till en bil. Jag tror den ska få heta Sydney.
Jag fick en resa också - på köpet kan man säga, för bilen fanns i Linköping och där har vi varit idag.
Säljaren var förresten från Leksand och kände min kusin Olles son David. Världen är liten!
Jag körde hem underverket, det var 100% njutning.
Saligheterna är inte slut med det, kan man tänka sig? Kan man verkligen det????????
Vad har särbon för passion, som gör honom salig som ärkeängeln Gabriel och som han uppenbarligen inte kan ignorera?
Det börjar likna en fixering, hmmmmm! Tiden är viktig tycker han och hur mäter man den????
K L O C K O R K L O C K O R K L O C K O R K L O C K O R K L O C K O R
När man letar på Blocket är det inte bara bilar som är till salu! Det finns klockor också, så när vi ändå var ute och åkte ocn när det ändå fanns en man i Linköping som gärna ville bli av med ett par av sina klockor, varför inte slå två flugor i en smäll?
JAAAAAAAAA, det är sant! Han har köpt en klocka, en väggklocka med lod och slagverk!!!!!!! Tack och lov köpte han bara en!
UPP TILL BEVIS, HÄR ÄR DEN!
Nu snart, när den här är genomgången och hänger på plats hemma hos särbon, lär det bli svårt för antiklockerskan (jag alltså) att hitta en lugn och tyst vrå i hans hus.
Tur jag har formgjutna öronproppar att ta till! Medger dock, att den är ganska fin, men inte som min lilla Hjo!
Förresten, jag har en fråga: Varför sitter det en "vinge" bak på min bil? Vad ska man ha den till?
Det var allt för idag från de saligas hem. Tick Tack!
Åderlåtning
Jag tror på åderlåtning! ! ! ! ! ! ! ! ! ! !
Jag håller på att tillfriskna så sakteliga, kan det bero på den ofrivilliga åderlåtningen jag utsatte mig för i morse?
Skrev jag inte nyss om den röd/gröna röran jag åstadkom när jag snöt mig? Idag var det enbart rött och forsade fram som en glad vårbäck. Det gick åt en halv toarulle innan jag lyckades ta mig ut från toaletten, hojta till kärestan att leta fram blodstillande vadd och sen snabbt lyckas pilla in en tuss i näsborren för att få stopp på det hela.
Efter detta har jag återfått lite aktivitet i smaklökarna, känt aningens aptit och nästan längtar efter mat idag, kanske jag äter middag om ett par timmar? Kort sagt, jag är på väg till normalläget.
Kärestan hostar fortfarande och låter som han satt inne i en tunna, han är snuvig och ganska trött.
Undrar om jag kan slå hål på honom nånstans och se om det funkar? Skära lite, eller sticka med något?
Jag är ganska osmidig. Jag skär mig lätt, kan snubbla på tomma golv, springa rakt in i pianot i full fart och slå mig halvt fördärvad, trots att det stått på samma plats i snart 8 år (detsamma gäller mitt piano på jobbet). Det känns dock aningen vanskligt om jag i mitt syfte att åderlåta honom lite, för att hjälpa honom, skulle råka skada honom genom min klumpighet när jag så att säga försöker "slå åder". Nej, han får nog tillfriskna på sitt sätt.
Jag håller på att tillfriskna så sakteliga, kan det bero på den ofrivilliga åderlåtningen jag utsatte mig för i morse?
Skrev jag inte nyss om den röd/gröna röran jag åstadkom när jag snöt mig? Idag var det enbart rött och forsade fram som en glad vårbäck. Det gick åt en halv toarulle innan jag lyckades ta mig ut från toaletten, hojta till kärestan att leta fram blodstillande vadd och sen snabbt lyckas pilla in en tuss i näsborren för att få stopp på det hela.
Efter detta har jag återfått lite aktivitet i smaklökarna, känt aningens aptit och nästan längtar efter mat idag, kanske jag äter middag om ett par timmar? Kort sagt, jag är på väg till normalläget.
Kärestan hostar fortfarande och låter som han satt inne i en tunna, han är snuvig och ganska trött.
Undrar om jag kan slå hål på honom nånstans och se om det funkar? Skära lite, eller sticka med något?
Jag är ganska osmidig. Jag skär mig lätt, kan snubbla på tomma golv, springa rakt in i pianot i full fart och slå mig halvt fördärvad, trots att det stått på samma plats i snart 8 år (detsamma gäller mitt piano på jobbet). Det känns dock aningen vanskligt om jag i mitt syfte att åderlåta honom lite, för att hjälpa honom, skulle råka skada honom genom min klumpighet när jag så att säga försöker "slå åder". Nej, han får nog tillfriskna på sitt sätt.
Åderlåtning är en gammal metod för att kurera personer från sjukdomar. Med hjälp av en koppa tappades blod ur kroppen vilket skulle få "det sjuka" att komma ut genom blodet och därmed kurera personen. Man använde också blodiglar till åderlåtning. Under 1850-talet minskade kraftigt användningen av åderlåtning som acceptabel behandlingsmetod. I dagens sjukvård kan åderlåtning med modern teknik (på läkarlatin = venesectio) vara en legitim behandlingsform under mycket speciella omständigheter, för att förtunna ett av sjukliga orsaker alltför visköst (trögflytande) blod.
2009 börjar med tom hjärna
Vilken superbloggare jag är! Fast jag balar taklänges, för jag är helt kass. Kan väl skylla på en massa olika orsaker såsom:
* Gravt medelålders
* Huvudet fullt med snor/alternativt mögel
* Feber
* Uttröttad pga av bokläsning till 2 varje natt
* För lite te
* XXXXXX som står för alla andra tänkabara orsaker
Vi = jag, särbon, dotter och Vickehund - åker hem till särbon, som bor nära skogen och för att träffa bonussonen med flickvän, samt prickig hundkamrat till Vicke, vid namn Lexie.
Jag tog inte med mig kameran!
Om jag bara inte haft en tanke på det hade det väl gått an, men jag glömde helt enkelt bort den. Jag t o m sa till mig själv på morgonen, att idag ska jag ta finfinemanghundbilder.
Nu är det som det är.
Hundarna hade så enormt roligt när de flängde varv på varv i skogen, mellan olika granar och buskage. Vicke rusade in under låga grangrenar och trodde sig ligga i bakhåll när Lexie kom rusande. En gång krockade han med en gren i särbons ginst, så den gick rakt av. Det har vi inte berättat för honom. De höll på hur länge som helst och tänk vad härligt det hade varit att få visa lite fart och fläkt här på bloggen.
Har chattat med lilla dottern, Vickehund är utmattad och vilar lugnt hemma hos sig och katterna. Snart ska han träffa sin nya lekkamrat igen och då kommer det att bli minst lika roligt.
Jag känner inte för att skriva mer när jag inte får visa, barnsligt eller hur?
* Gravt medelålders
* Huvudet fullt med snor/alternativt mögel
* Feber
* Uttröttad pga av bokläsning till 2 varje natt
* För lite te
* XXXXXX som står för alla andra tänkabara orsaker
Vi = jag, särbon, dotter och Vickehund - åker hem till särbon, som bor nära skogen och för att träffa bonussonen med flickvän, samt prickig hundkamrat till Vicke, vid namn Lexie.
Jag tog inte med mig kameran!
Om jag bara inte haft en tanke på det hade det väl gått an, men jag glömde helt enkelt bort den. Jag t o m sa till mig själv på morgonen, att idag ska jag ta finfinemanghundbilder.
Nu är det som det är.
Hundarna hade så enormt roligt när de flängde varv på varv i skogen, mellan olika granar och buskage. Vicke rusade in under låga grangrenar och trodde sig ligga i bakhåll när Lexie kom rusande. En gång krockade han med en gren i särbons ginst, så den gick rakt av. Det har vi inte berättat för honom. De höll på hur länge som helst och tänk vad härligt det hade varit att få visa lite fart och fläkt här på bloggen.
Har chattat med lilla dottern, Vickehund är utmattad och vilar lugnt hemma hos sig och katterna. Snart ska han träffa sin nya lekkamrat igen och då kommer det att bli minst lika roligt.
Jag känner inte för att skriva mer när jag inte får visa, barnsligt eller hur?
