Motorcykelturen i helgen
Kärestan och jag studerade väderkartan mycket noga innan vi for iväg i lördags. Det var lovat regn både här och där och det har vi fått nog av sen vi kom hem från västkusten i mitten av juli.
Det blev västra sidan av Vättern, fast inte längs med sjön, utan bara på den sidan.
I Forsvik skulle vi fika hade vi bestämt. Redan i Laxå körde vi in i ett Grrrrr......xxxxxx.....xxxxxx.....zzzzzz-REGN! Det verkar omöjligt att slippa undan vätan.
Hur det nu var så kom vi till Forsvik till slut och där får kärestan syn på en skylt där det står VETERANBILAR! Jag undrar om han visste om det i förväg, men jag tror inte det.
Längs gatan fanns också några loppisstånd, varpå han glatt utbrister: "Titta, där är det loppis, det tycker ju du om? Det kan du gå och titta på!"
Jag skrattade och sa: "Jodå, det kan jag och du kan ju roa dig med att titta på bilarna, eller.......???"
Mitt på den gamla bron stod en Hudson och ägaren stod bredvid och viftade med en pokal av något slag. Han hade förmodligen fått pris för sin pärla till bil.
Han backade ner från bron sedan han blivit fotograferad och for därifrån.
Det var verkligen en fin bil och innan, visste jag inte ens att det fanns en bil som heter Hudson.
En miniminihoj stod på ett släp, gammal eller ny? Jag kan inte sånt.
Loppisen var inte så värst och många hade redan packat ihop. Tomtar fanns det dock, men inte ens jag kände för en tomte den här dagen. Kanske för att mannen som sålde var så enträgen, att jag absolut skulle handla.
Forsviks Café & Mat vill jag däremot rekommendera varmt. Vilket underbart ställe. Jag hade kunnat stanna resten av dagen.
Jag led av svår koffeinabstinens och hade längtat efter ett caféstopp ganska länge. Kommer innanför dörren och möts av den här disken -
- och skylten
Kärestan bjöd, så jag plockade raskt 2 stycken goda saker.
En hembakad, helt perfekt bulle och den godaste bärpaj jag någonsin ätit. En god, GOD botten, sedan fylld med vaniljvisp och massor med blandade, färska bär uppepå + vaniljkräm bredvid. OJ OJ OJ !
Jag vet inte vad han ville visa med sitt val, men det var väl något hälsoryck som drabbade honom akut. HAHAHA!
När jag väl stillat kaffebehovet, vilket tog 2 koppar innan det var lugnt i kroppen + en till senare, började jag se mig omkring.
Vilket ljuvligt ställe! Ägarinnan heter Maria Nilsson och jag rekommenderar alla att göra sitt mat eller fikastopp just här. Vi kommer inte att välja något annat så länge som det finns kvar i sitt nuvarande koncept.
I det här rummet satt vi.
HAN, mannen i mitt liv, fick en otrolig klocka precis bredvid vårt bord.
Ett fungerande pendelur som slog med dubbla slag (med risk för att jag säger fel nu, men klockan gick rätt och sa PLING PLONG på jämna och halva klockslag).
På varje bord blomsterdekorationer i vackra skålar o dyl.
OBS: Levande blommor!
Nostalgisk bild över båtfärd på Göta kanal.
OCH, mitt i njutningen kommer lilla, mjuka Fräsan in och kollar vad som händer i köksregionen. Hon gick dock aldrig in i köket, bara kikade in.
Jag for upp som ett skott och ut genom bakdörren och talade lite med henne.
Hon såg ut precis som min Kisseclutten, som jag hade som tonåring.
På somrarna bodde hon hos Maria, vintertid hos sin andra matte i andra sidan av samhället. Så hade de haft det i några år och det verkade fungera bra. Det var katten som dikterade villkoren.
Efter detta ganska långvariga fikande tog vi ställets faciliteter i anspråk och där inne var det samma stuk som i övriga lokaler, alltså hur mysigt som helst.
Guds fred, eller några skyddsänglar verkar hålla sin hand över hela etablissemanget.
Som sagt! Ett ställe som jag rekommenderar alla att åka till. UNDERBART!
Jag sa som jag kände, till ägarinnan Maria, att jag skulle kunna sitta kvar hela dagen och fick till svar: "Gör det du om du vill, jag stänger inte förrän 19.00, så det går nog bra!"
HÄRLIGT!
Det blev västra sidan av Vättern, fast inte längs med sjön, utan bara på den sidan.
I Forsvik skulle vi fika hade vi bestämt. Redan i Laxå körde vi in i ett Grrrrr......xxxxxx.....xxxxxx.....zzzzzz-REGN! Det verkar omöjligt att slippa undan vätan.
Hur det nu var så kom vi till Forsvik till slut och där får kärestan syn på en skylt där det står VETERANBILAR! Jag undrar om han visste om det i förväg, men jag tror inte det.
Längs gatan fanns också några loppisstånd, varpå han glatt utbrister: "Titta, där är det loppis, det tycker ju du om? Det kan du gå och titta på!"
Jag skrattade och sa: "Jodå, det kan jag och du kan ju roa dig med att titta på bilarna, eller.......???"
Mitt på den gamla bron stod en Hudson och ägaren stod bredvid och viftade med en pokal av något slag. Han hade förmodligen fått pris för sin pärla till bil.
Han backade ner från bron sedan han blivit fotograferad och for därifrån.
Det var verkligen en fin bil och innan, visste jag inte ens att det fanns en bil som heter Hudson.
En miniminihoj stod på ett släp, gammal eller ny? Jag kan inte sånt.
Loppisen var inte så värst och många hade redan packat ihop. Tomtar fanns det dock, men inte ens jag kände för en tomte den här dagen. Kanske för att mannen som sålde var så enträgen, att jag absolut skulle handla.
Forsviks Café & Mat vill jag däremot rekommendera varmt. Vilket underbart ställe. Jag hade kunnat stanna resten av dagen.
Jag led av svår koffeinabstinens och hade längtat efter ett caféstopp ganska länge. Kommer innanför dörren och möts av den här disken -
- och skylten
Kärestan bjöd, så jag plockade raskt 2 stycken goda saker.
En hembakad, helt perfekt bulle och den godaste bärpaj jag någonsin ätit. En god, GOD botten, sedan fylld med vaniljvisp och massor med blandade, färska bär uppepå + vaniljkräm bredvid. OJ OJ OJ !
Jag vet inte vad han ville visa med sitt val, men det var väl något hälsoryck som drabbade honom akut. HAHAHA!
När jag väl stillat kaffebehovet, vilket tog 2 koppar innan det var lugnt i kroppen + en till senare, började jag se mig omkring.
Vilket ljuvligt ställe! Ägarinnan heter Maria Nilsson och jag rekommenderar alla att göra sitt mat eller fikastopp just här. Vi kommer inte att välja något annat så länge som det finns kvar i sitt nuvarande koncept.
I det här rummet satt vi.
HAN, mannen i mitt liv, fick en otrolig klocka precis bredvid vårt bord.
Ett fungerande pendelur som slog med dubbla slag (med risk för att jag säger fel nu, men klockan gick rätt och sa PLING PLONG på jämna och halva klockslag).
På varje bord blomsterdekorationer i vackra skålar o dyl.
OBS: Levande blommor!
Nostalgisk bild över båtfärd på Göta kanal.
OCH, mitt i njutningen kommer lilla, mjuka Fräsan in och kollar vad som händer i köksregionen. Hon gick dock aldrig in i köket, bara kikade in.
Jag for upp som ett skott och ut genom bakdörren och talade lite med henne.
Hon såg ut precis som min Kisseclutten, som jag hade som tonåring.
På somrarna bodde hon hos Maria, vintertid hos sin andra matte i andra sidan av samhället. Så hade de haft det i några år och det verkade fungera bra. Det var katten som dikterade villkoren.
Efter detta ganska långvariga fikande tog vi ställets faciliteter i anspråk och där inne var det samma stuk som i övriga lokaler, alltså hur mysigt som helst.
Guds fred, eller några skyddsänglar verkar hålla sin hand över hela etablissemanget.
Som sagt! Ett ställe som jag rekommenderar alla att åka till. UNDERBART!
Jag sa som jag kände, till ägarinnan Maria, att jag skulle kunna sitta kvar hela dagen och fick till svar: "Gör det du om du vill, jag stänger inte förrän 19.00, så det går nog bra!"
HÄRLIGT!
Antikrundan
I våras var det en annons i tidningen från Antikrundan.
"Tänk om du har ett fynd på vinden?", stod det. Jag har ingen vind, men jag har det här gamla skåpet som jag använder dagligen och visserligen vet en del om, men inte tillräckligt.
Man skulle anmäla och mejla bilder senast 25 juli och lite nyfiken var jag, om jag kunde få reda på vad det är för slags skåp.
Närkeskåp, tänkte jag, finns det?
Stämmer årtalet som står på dörren och vad är det för bokstäver jag inte kan tolka?
Det dröjde ändå till senare delen av juni innan jag skickade in några bilder och skrev till dem, att de säkert hade nog med gamla skåp, men att jag ändå visste lite om det och ville veta mer.
Sedan rådde total tystnad. Det var som jag trodde, det var säkert inte intressant.
I början av augusti ringde en man från Antikrundan, de ville komma och titta på mitt skåp. Det var Jan och Max som kom sista dagen av ledigheten innan skolan började igen.
Max tittade på, för mig, underliga ställen, var nere på golvnivå och kollade, insidan av skåpdörren, kände och sa inte ett knyst. Till slut var jag så nyfiken att jag inte kunde bärga mig och frågade om han visste något om det. Jodå, det visste han, men inte ett ord tänkte han säga nu, det fick jag veta om det skulle komma med. "Spara dina frågor", sa han.
De överlade en stund och sen bestämde de sig för att ta med det.
I fredags var det dags för inspelning i Brunnsparken.
En budfirma hade hämtat mitt skåp dagen före och jag var väldigt nervös att de skulle skada det. Jag vet inte om de skämtade, men den ene sa att de kunde tejpa dörrarna så de inte skulle åka upp när de bar. Jag RÖS!!! Den gamla, torra, målade dekoren och tejp......Huva!
Så här såg det ut när jag kom dit. Eftersom jag hade en sak - mitt skåp, inne i det allra heligaste, var det bara att glida förbi kön, heja på Max och stiga in!
VIP för första gången i livet, lustig känsla.
Folk hade köat ända sedan i morse visade det sig.
Jag fotograferade några av dem jag bara sett på TV hittills.
Jörgen, han tog sig an att berätta för mig om skåpet, när det väl blev min tur.
Men först skulle jag sminkas, det var också en upplevelse.
Jag hade Pernillas mamma A, min goda vän, körkompis, resekamrat mm, som sällskap där inne i "det allra heligaste".
Vi som satt och väntade hade en storbildsskärm vid borden och kunde se vad som hände när de filmade och experterna uttalade sig. Det här är ett finskt skåp tror jag och i förhållande till det, såg mitt ut som skrutt tyckte jag. Ändå tyckte jag mitt var finast!
Den här mannen hade en vacker kimono, men otroliga guldbroderier. Jag vill ju inte avslöja för mycket ifall det nu är så att det kommer med.
För så är det, det är inte säkert att man kommer med, trots att man blivit filmad.
En stor matta, den hörde jag inget om, för det var ett väldigt oväsen just då.
Här är ett annat skåp och mannen som har det, får sin lilla, lilla flint sminkad.
Intressanta saker från folk i kön hamnade också inne "hos oss".
Den vasen var förmodligen något fint, dock inte min smak, oavsett värde.
Saker bars ut och in hela tiden och det diskuterades experterna emellan.
Det var verkligen jätteroligt att få vara med från insidan och jag tyckte jag hade en massa bekanta där, även om det var väldigt ensidig bekantskap med de flesta. Alltså från TV-rutan.
Här bättrar jag på sminkningen med mitt livselixir - CERATET - innan det är dags för mig att gå in och bli filmad med skåp och expert. Mikrofonen är redan riggad.
Jörgen visar på en nötskada, man spacklade inte förr, utan bara målade över.
De här utskjutande delarna var utbytta, det syntes särskilt väl på baksidan.
Årtalet stämde och jag fick bokstäverna tydda.
Det står Anno 1807, sedan A J D vilket är ett kvinnonamn, för D:et står för "Dotter. Sedan M L S vilket är ett mansnamn då S står för "Son". Skåpet är förmodligen ett bröllopsskåp.
Han berättade en hel del, ändå sa han att han inte visste ett enda dugg om mitt skåp, för han hade inte sett något liknande förr. Det var nog tack vare, att det först stått i farbror Emils uthus och sen i mina föräldrars, som det var så oförstört, trots att det är så nött.
Jag tror det ligger en hel del i det antagandet, hade det rymts inne, hade mor säkert lutat av det, för det gjorde man på 60-talet och det var då hon fick det.
När vi skulle tömma barndomshemmet 2003 och det skulle ges vidare, velade jag länge om jag skulle ta det eller inte. För mor var det viktigt att någon skulle ta skåpet, så att jag mer eller mindre offrade mig. Jag var osäker på om jag skulle kunna ha det hos mig.
När det väl var hemma kände jag mig jätteglad att jag sagt ja. Det blev så bra i mitt kök och jag behövde verkligen lite mer förvaring, för mitt kök är som ett dockkök, det har jag alltid tyckt.
Efter inspelningen gick jag tillbaka till min plats och hela tiden kom det in mer fina saker.
Plötsligt kom det en bekant till. Vi kände henne, men hon kände inte oss.
Gunilla Åkesson i sällskap med Kerstin från Galleri Victoria i Pershyttan.
Kerstin har ett underbart galleri och inredningsaffär i lilla Pershyttan utanför Nora. Ett bra utflyktsmål, men kolla öppettiderna. Hon har också fina antika saker till salu.
Jag har varit där några gånger och bland annat fyndat en komplett dockservis, exakt likadan som den jag hade som barn. Den var helt orörd i sin originalkartong.
Detta talade jag om nu när vi satt där och Kerstin kom mycket väl ihåg det. Sedan var det som hon fått en uppenbarelse, hon vänder sig till Gunilla och säger: "Men Gunilla, det var ju den från din mamma."
Så var det och nu har jag den, fortfarande ouppackad, men precis som min och när jag blir gammal och går i barndom, om inte förr, ska jag packa upp den och leka för allt vad jag är värd!
Gunilla och Pernilla!
Vi hade så trevligt vid vårt bord med Gunilla och Kerstin, att de kom och bad oss att inte skratta så högt, det störde inspelningen.
Gunilla var där för att få veta lite om ett halsband hon fått. Det skriver jag inget om, för det kommer säkert med i sändningen, hon har ju ett lokalförflutet här, från Peter Flacks revyer.
Här var det ett slags "Speakes corner", men jag såg ingen stå där.
Det var så mycket roligt under de här timmarna, mycket upplevelser och en massa bekanta (om än de flesta bara genom TV-rutan), alla var enormt trevliga och det var inte en lugn sekund. Det hände nya saker hela tiden när man satt, så att säga, mitt i händelsernas centrum.
Det gör mig inte ett dugg om inte inslaget med mig och mitt skåp kommer med, jag hade några fantastiska timmar där allt bara var jättemysigt och roligt.
En upplevelse rikare!
"Tänk om du har ett fynd på vinden?", stod det. Jag har ingen vind, men jag har det här gamla skåpet som jag använder dagligen och visserligen vet en del om, men inte tillräckligt.
Man skulle anmäla och mejla bilder senast 25 juli och lite nyfiken var jag, om jag kunde få reda på vad det är för slags skåp.
Närkeskåp, tänkte jag, finns det?
Stämmer årtalet som står på dörren och vad är det för bokstäver jag inte kan tolka?
Det dröjde ändå till senare delen av juni innan jag skickade in några bilder och skrev till dem, att de säkert hade nog med gamla skåp, men att jag ändå visste lite om det och ville veta mer.
Sedan rådde total tystnad. Det var som jag trodde, det var säkert inte intressant.
I början av augusti ringde en man från Antikrundan, de ville komma och titta på mitt skåp. Det var Jan och Max som kom sista dagen av ledigheten innan skolan började igen.
Max tittade på, för mig, underliga ställen, var nere på golvnivå och kollade, insidan av skåpdörren, kände och sa inte ett knyst. Till slut var jag så nyfiken att jag inte kunde bärga mig och frågade om han visste något om det. Jodå, det visste han, men inte ett ord tänkte han säga nu, det fick jag veta om det skulle komma med. "Spara dina frågor", sa han.
De överlade en stund och sen bestämde de sig för att ta med det.
I fredags var det dags för inspelning i Brunnsparken.
En budfirma hade hämtat mitt skåp dagen före och jag var väldigt nervös att de skulle skada det. Jag vet inte om de skämtade, men den ene sa att de kunde tejpa dörrarna så de inte skulle åka upp när de bar. Jag RÖS!!! Den gamla, torra, målade dekoren och tejp......Huva!
Så här såg det ut när jag kom dit. Eftersom jag hade en sak - mitt skåp, inne i det allra heligaste, var det bara att glida förbi kön, heja på Max och stiga in!
VIP för första gången i livet, lustig känsla.
Folk hade köat ända sedan i morse visade det sig.
Jag fotograferade några av dem jag bara sett på TV hittills.
Jörgen, han tog sig an att berätta för mig om skåpet, när det väl blev min tur.
Men först skulle jag sminkas, det var också en upplevelse.
Jag hade Pernillas mamma A, min goda vän, körkompis, resekamrat mm, som sällskap där inne i "det allra heligaste".
Vi som satt och väntade hade en storbildsskärm vid borden och kunde se vad som hände när de filmade och experterna uttalade sig. Det här är ett finskt skåp tror jag och i förhållande till det, såg mitt ut som skrutt tyckte jag. Ändå tyckte jag mitt var finast!
Den här mannen hade en vacker kimono, men otroliga guldbroderier. Jag vill ju inte avslöja för mycket ifall det nu är så att det kommer med.
För så är det, det är inte säkert att man kommer med, trots att man blivit filmad.
En stor matta, den hörde jag inget om, för det var ett väldigt oväsen just då.
Här är ett annat skåp och mannen som har det, får sin lilla, lilla flint sminkad.
Intressanta saker från folk i kön hamnade också inne "hos oss".
Den vasen var förmodligen något fint, dock inte min smak, oavsett värde.
Saker bars ut och in hela tiden och det diskuterades experterna emellan.
Det var verkligen jätteroligt att få vara med från insidan och jag tyckte jag hade en massa bekanta där, även om det var väldigt ensidig bekantskap med de flesta. Alltså från TV-rutan.
Här bättrar jag på sminkningen med mitt livselixir - CERATET - innan det är dags för mig att gå in och bli filmad med skåp och expert. Mikrofonen är redan riggad.
Jörgen visar på en nötskada, man spacklade inte förr, utan bara målade över.
De här utskjutande delarna var utbytta, det syntes särskilt väl på baksidan.
Årtalet stämde och jag fick bokstäverna tydda.
Det står Anno 1807, sedan A J D vilket är ett kvinnonamn, för D:et står för "Dotter. Sedan M L S vilket är ett mansnamn då S står för "Son". Skåpet är förmodligen ett bröllopsskåp.
Han berättade en hel del, ändå sa han att han inte visste ett enda dugg om mitt skåp, för han hade inte sett något liknande förr. Det var nog tack vare, att det först stått i farbror Emils uthus och sen i mina föräldrars, som det var så oförstört, trots att det är så nött.
Jag tror det ligger en hel del i det antagandet, hade det rymts inne, hade mor säkert lutat av det, för det gjorde man på 60-talet och det var då hon fick det.
När vi skulle tömma barndomshemmet 2003 och det skulle ges vidare, velade jag länge om jag skulle ta det eller inte. För mor var det viktigt att någon skulle ta skåpet, så att jag mer eller mindre offrade mig. Jag var osäker på om jag skulle kunna ha det hos mig.
När det väl var hemma kände jag mig jätteglad att jag sagt ja. Det blev så bra i mitt kök och jag behövde verkligen lite mer förvaring, för mitt kök är som ett dockkök, det har jag alltid tyckt.
Efter inspelningen gick jag tillbaka till min plats och hela tiden kom det in mer fina saker.
Plötsligt kom det en bekant till. Vi kände henne, men hon kände inte oss.
Gunilla Åkesson i sällskap med Kerstin från Galleri Victoria i Pershyttan.
Kerstin har ett underbart galleri och inredningsaffär i lilla Pershyttan utanför Nora. Ett bra utflyktsmål, men kolla öppettiderna. Hon har också fina antika saker till salu.
Jag har varit där några gånger och bland annat fyndat en komplett dockservis, exakt likadan som den jag hade som barn. Den var helt orörd i sin originalkartong.
Detta talade jag om nu när vi satt där och Kerstin kom mycket väl ihåg det. Sedan var det som hon fått en uppenbarelse, hon vänder sig till Gunilla och säger: "Men Gunilla, det var ju den från din mamma."
Så var det och nu har jag den, fortfarande ouppackad, men precis som min och när jag blir gammal och går i barndom, om inte förr, ska jag packa upp den och leka för allt vad jag är värd!
Gunilla och Pernilla!
Vi hade så trevligt vid vårt bord med Gunilla och Kerstin, att de kom och bad oss att inte skratta så högt, det störde inspelningen.
Gunilla var där för att få veta lite om ett halsband hon fått. Det skriver jag inget om, för det kommer säkert med i sändningen, hon har ju ett lokalförflutet här, från Peter Flacks revyer.
Här var det ett slags "Speakes corner", men jag såg ingen stå där.
Det var så mycket roligt under de här timmarna, mycket upplevelser och en massa bekanta (om än de flesta bara genom TV-rutan), alla var enormt trevliga och det var inte en lugn sekund. Det hände nya saker hela tiden när man satt, så att säga, mitt i händelsernas centrum.
Det gör mig inte ett dugg om inte inslaget med mig och mitt skåp kommer med, jag hade några fantastiska timmar där allt bara var jättemysigt och roligt.
En upplevelse rikare!
Varför skriver jag inte?
Ja, det undrar jag också, men det beror på att dygnet bara har 24 timmar och jag och kärestan har en förmåga att sova bort stor del av det på helgerna. Nattgäster eller inte, det blir lätt sovmorgon på helgen ändå.
På eftermiddagen hade jag tänkt skriva, jag som har så mycket att berätta just nu, men då trotsade vi regnmolnen och drog vi till skogs.
Det var slipprigt och vått, men äntligen var jag tillfreds med att få klafsa runt därute i grönskan, med svampkorgen och min levande GPS med mig.
Här är min del av resultatet från den 3 timmar långa vistelsen i det sköna, gröna.
Trattisarna, redan förvällda när jag tog bilden, blev bara en liten påse av. De skulle inte plockas nu, men slank med bara för att de stod där.
All taggsvamp skänktes till lilla dottern, som är väldigt förtjust i den sorten och lika mycket blandad svamp är hos kärestan, det får han ta hand om imorgon.
Jag är färdig med min del! Det ligger i frysen, utom en burk som ska smörstekas till pålägg imorgon. SLURP, MUMS!
På eftermiddagen hade jag tänkt skriva, jag som har så mycket att berätta just nu, men då trotsade vi regnmolnen och drog vi till skogs.
Det var slipprigt och vått, men äntligen var jag tillfreds med att få klafsa runt därute i grönskan, med svampkorgen och min levande GPS med mig.
Här är min del av resultatet från den 3 timmar långa vistelsen i det sköna, gröna.
Trattisarna, redan förvällda när jag tog bilden, blev bara en liten påse av. De skulle inte plockas nu, men slank med bara för att de stod där.
All taggsvamp skänktes till lilla dottern, som är väldigt förtjust i den sorten och lika mycket blandad svamp är hos kärestan, det får han ta hand om imorgon.
Jag är färdig med min del! Det ligger i frysen, utom en burk som ska smörstekas till pålägg imorgon. SLURP, MUMS!
Fullbokad
Jag har lite ont om tid för bloggande för tillfället, trots att det är helg. Jag har min gamla barndomskompis I här över helgen, men vi delar lite på oss, eftersom jag också har kärestan att tänka på.
* Nora marknad lockar
* Vädret är perfekt för en motorcykeltur, det kan vara årets sista
* Skogen ropar på mig att jag ska komma och ta del av det som bjuds
* På Stortorget är det en fransk delikatessmarknad
Varför är det plötsligt ett så enormt utbud på en och samma helg? Det skulle inte förvåna mig om det är "Bondens marknad" också, borta på söder.
Nu ropar kärestan att det ska bli regn imorgon, så det verkar som han har bestämt oss.
Motorcykeln nästa!
* Nora marknad lockar
* Vädret är perfekt för en motorcykeltur, det kan vara årets sista
* Skogen ropar på mig att jag ska komma och ta del av det som bjuds
* På Stortorget är det en fransk delikatessmarknad
Varför är det plötsligt ett så enormt utbud på en och samma helg? Det skulle inte förvåna mig om det är "Bondens marknad" också, borta på söder.
Nu ropar kärestan att det ska bli regn imorgon, så det verkar som han har bestämt oss.
Motorcykeln nästa!
Fika i Wadköping
Eftersom stadsparken är ett av våra favoritmål på helgerna blir det ofta en fika nere i Wadköping också.
Det är inte bara vi som gillar uteserveringen......
Personalen tycker inte det är så kul med kajorna. Jag kan stå ut, men talar enbart för mig själv. Jag tycker inte om dem, men klarar av det utan större fasor.
För att slippa ifrån de objudna gästerna gjordes ett försök med dessa!
Det fungerade till 100 % ! ! ! ! ! ! ! ! !
En hel dag!
Uteblomster
Ett par av mina blommor på baksidan har verkligen gjort sitt bästa i sommar.
Hibiscusen med grön kamrat(?) bredvid, fick jag när jag fyllde i april. Den har blommat hur länge som helst och håller på än. Nya knoppar hela tiden.
Jag har en lerkruka med taklök också, som jag brukar övervintra i en kartong på uterummet med några tidningar som isolering. I år fick jag lov att köpa en ny liten planta, för vintern hade tagit död på den gamla.
Den här nya måste ha tyckt att den kom till paradiset. Den har brett ut som som en komocka och dessutom blommat på långa rangliga stjälkar större delen av sommaren.
Jag undrar om jag fått gröna fingrar?
Hibiscusen med grön kamrat(?) bredvid, fick jag när jag fyllde i april. Den har blommat hur länge som helst och håller på än. Nya knoppar hela tiden.
Jag har en lerkruka med taklök också, som jag brukar övervintra i en kartong på uterummet med några tidningar som isolering. I år fick jag lov att köpa en ny liten planta, för vintern hade tagit död på den gamla.
Den här nya måste ha tyckt att den kom till paradiset. Den har brett ut som som en komocka och dessutom blommat på långa rangliga stjälkar större delen av sommaren.
Jag undrar om jag fått gröna fingrar?
Skräp
Mycket skräp och annat ser man på trottoarer och andra ställen, där skräpkorgen är någon meter för långt bort. Jag gick förbi en liten samling häromdagen, inte särskilt estetiskt något av det, trots att det inte var varken stort eller mycket.
Varför slänger en hundägare bajspåsen på trottoaren?
Kondomomslaget? Hur hamnade det på gatan??? Det var inte direkt någon avskild plats, utan på trottoaren vid en trafikerad gata.
Maskrosorna de gör som de vill, så är det bara.
Något svar lär jag aldrig få, inte av de ansvariga i alla fall!
Varför slänger en hundägare bajspåsen på trottoaren?
Kondomomslaget? Hur hamnade det på gatan??? Det var inte direkt någon avskild plats, utan på trottoaren vid en trafikerad gata.
Maskrosorna de gör som de vill, så är det bara.
Något svar lär jag aldrig få, inte av de ansvariga i alla fall!
Uttryck i veckan som gick
Jag säger som Sara Leander sjöng:
"Jag är glad att jag inte längre är ung!" (Inuti känner jag mig evigt ung).
Varför det undrar kanske någon?
Jo, jag slipper laptopdermatit , för det drabbar främsta unga, dessutom är jag är stationär.
Många yngre datoranvändare sitter med sin dator i knät, många timmar i sträck och dagligen. Såg i söndagens DN att ordet "laptopdermatit" är ett av 6 uttryck i veckan som gick.
Bild ur Läkartidningen
Jag slipper också "läskfetma" som är ett annat av veckans uttryck. I någon annan tidning läste jag att det också, i huvudsak drabbar unga - de som är uppfödda på coca cola och annat sprattelvatten och har gjort det till sin dagliga dryck.
Länken är till Sveriges största hälsoblogg: Kostdoktorn.se
I min generation var det STOR fest när man fick en läsk, t ex när jag kom till mormor och alltid fick en Loranga första dagen.
Mormor fick aldrig veta att jag inte tyckte särskilt mycket om Loranga. Jag tycket det var för mycket kolsyra och smaken var inte heller riktigt rätt. Jag drack ändå och var överlycklig över att slippa dela den med någon, brorsan t ex.
Tilläggas bör, att jag kan skaffa mig fetma hur lätt som helst, utan läsk! Nu senast på Island lyckdes jag arbeta fram en riktigt fin "lakritsslang" på mindre än en vecka, mitt fram längs med midjan.
Tyvärr är den inte helt punkterad än......!
"Jag är glad att jag inte längre är ung!" (Inuti känner jag mig evigt ung).
Varför det undrar kanske någon?
Jo, jag slipper laptopdermatit , för det drabbar främsta unga, dessutom är jag är stationär.
Många yngre datoranvändare sitter med sin dator i knät, många timmar i sträck och dagligen. Såg i söndagens DN att ordet "laptopdermatit" är ett av 6 uttryck i veckan som gick.
Bild ur Läkartidningen
Jag slipper också "läskfetma" som är ett annat av veckans uttryck. I någon annan tidning läste jag att det också, i huvudsak drabbar unga - de som är uppfödda på coca cola och annat sprattelvatten och har gjort det till sin dagliga dryck.
Länken är till Sveriges största hälsoblogg: Kostdoktorn.se
I min generation var det STOR fest när man fick en läsk, t ex när jag kom till mormor och alltid fick en Loranga första dagen.
Mormor fick aldrig veta att jag inte tyckte särskilt mycket om Loranga. Jag tycket det var för mycket kolsyra och smaken var inte heller riktigt rätt. Jag drack ändå och var överlycklig över att slippa dela den med någon, brorsan t ex.
Tilläggas bör, att jag kan skaffa mig fetma hur lätt som helst, utan läsk! Nu senast på Island lyckdes jag arbeta fram en riktigt fin "lakritsslang" på mindre än en vecka, mitt fram längs med midjan.
Tyvärr är den inte helt punkterad än......!
Tjusigt
I veckan var jag på ett kalas, modell större. Det var en barndomskompis som fyllde jämnt.
På baksidan har de en stor uteplats och där fanns också ett stort partytält där det var gott om sittplatser. I det tältet hamnade jag.
Det var ett kvällskalas med mycket mat, dryck och tårtor, alltså kunde man förvänta sig att det skulle bli mörkt.
De hade ordnat en tillfällig, men tjusig belysning där i tältet, det kan man lugnt påstå!
Jag, och fler med mig, tyckte det var jättehäftigt!
Tomatlycka. Nu har jag kört in på tomatspåret!
Apropå mina förra inlägg.
Tack och lov för Karintorp i Åsbro. Där finns en stor tomatodling och de smakar hur gott som helst. De är inte besprutade, de använder div insekter istället för bekämpningsmedel och tomaterna växer i torv. KOLLA LÄNKEN!
Det smakar nästan "mor och sommar", som när man fick gå ut i växthuset och hämta mogna tomater och bara mumsa i sig och nästan hur mycket som helst. Jag älskar tomater och äter dem som smågodis, eller istället för kanske jag ska säga. Det funkar utmärkt!
Det här köpte vi senaste gången, alla påsar kostar 25 kronor styck, oavsett vilken sort man köper. Tomatsalsan minns jag inte priset på, men det är billigare än ute i affärerna, om man nu har sån tur så att det säljs i ens vanliga matbutik.
I Karintorp finns det tomater långt in på hösten. De har en liten butik där de också säljer andra tomatprodukter och varor från andra producenter i närheten, t ex Granhammars ostar och honung.
De har öppet torsdag - söndag 17.00 - 18.00 fram till 1 oktober.
Det är väl värt att passa in ett besök om man är i närheten!
När vi kom ut, hade det kommit en ny kund som uppenbarligen var så ivrig att handla att han bara hade rusat in i affären, utan tanke på hur man parkerar! Tur att affären ligger långt ute på landet, annars hade han kunnat haft en halv bil när han kom ut igen.
Det är skillnad på tomater och tomater, det är ett som är säkert!
Tack och lov för Karintorp i Åsbro. Där finns en stor tomatodling och de smakar hur gott som helst. De är inte besprutade, de använder div insekter istället för bekämpningsmedel och tomaterna växer i torv. KOLLA LÄNKEN!
Det smakar nästan "mor och sommar", som när man fick gå ut i växthuset och hämta mogna tomater och bara mumsa i sig och nästan hur mycket som helst. Jag älskar tomater och äter dem som smågodis, eller istället för kanske jag ska säga. Det funkar utmärkt!
Det här köpte vi senaste gången, alla påsar kostar 25 kronor styck, oavsett vilken sort man köper. Tomatsalsan minns jag inte priset på, men det är billigare än ute i affärerna, om man nu har sån tur så att det säljs i ens vanliga matbutik.
I Karintorp finns det tomater långt in på hösten. De har en liten butik där de också säljer andra tomatprodukter och varor från andra producenter i närheten, t ex Granhammars ostar och honung.
De har öppet torsdag - söndag 17.00 - 18.00 fram till 1 oktober.
Det är väl värt att passa in ett besök om man är i närheten!
När vi kom ut, hade det kommit en ny kund som uppenbarligen var så ivrig att handla att han bara hade rusat in i affären, utan tanke på hur man parkerar! Tur att affären ligger långt ute på landet, annars hade han kunnat haft en halv bil när han kom ut igen.
Det är skillnad på tomater och tomater, det är ett som är säkert!
Fortsättning om mina "fina" tomater
Jag har fått många kommentarer om de evigt unga tomaterna, bl a den här från någon som heter eller kallar sig Ove Gan.
Vill gärna dela med mig av hans information, inte så kul tycker jag!
Då blir det till att sluta köpa importerat och inte mycket kvar att äta.
Såväl frukter, bananer/bär, grönsaker, rotfrukter och kryddor bestrålas runt om i världen. T ex för att förhindra groddbildning hos potatis och lök eller fördröja övermognad. Bestrålning görs också för att ta död på sjukdomsframkallande organismer eller för att förhindra spridning av skadeinsekter. Enligt lag ska dock dessa livsmedel märkas med texten ”bestrålad” eller ”behandlad med joniserande strålning”. Någon som någonsin sett den märkningen?
Det har för övrigt också tagits fram genmodifierade/manipulerade tomater som inte åldras i normal takt.
Vill gärna dela med mig av hans information, inte så kul tycker jag!
Då blir det till att sluta köpa importerat och inte mycket kvar att äta.
Såväl frukter, bananer/bär, grönsaker, rotfrukter och kryddor bestrålas runt om i världen. T ex för att förhindra groddbildning hos potatis och lök eller fördröja övermognad. Bestrålning görs också för att ta död på sjukdomsframkallande organismer eller för att förhindra spridning av skadeinsekter. Enligt lag ska dock dessa livsmedel märkas med texten ”bestrålad” eller ”behandlad med joniserande strålning”. Någon som någonsin sett den märkningen?
Det har för övrigt också tagits fram genmodifierade/manipulerade tomater som inte åldras i normal takt.
Tomatskräck!
VAD HAR "DE/NÅGON" GJORT MED DESSA?
Det är körsbärstomater från kvist. När vi skulle åka till Hamburgsund 3 juli repade jag av de 5 sista - det är de här - och la dem i en plastpåse. Väl framme letade jag igenom hela packningen utan att hitta dem, inte hade de ramlat ur någon påse i bilen heller.
17 juli kom vi hem och där på köksbänken låg påsen med tomater. OBS: Inte i kylskåpet. Här i Närke hade det varit runt + 30 och mer, nästan hela tiden vi varit borta.
Tomaterna var lika fina som när vi for.
Bilden har jag tagit idag, 21 augusti! Vad har "de" gjort med dem? Jag vet så lite om hur man kan manipulera växter, är de strålade på något vis?
Jag lovar och svär, de är snart 2 månader och ett par är aningen rynkiga, men alla 5 är fasta och fina.
Jag kommer inte att köpa utländska tomater särskilt ofta efter det här!
Tillägg, de här tomaterna var holländska eller spanska, jag minns inte riktigt, vet bara att de inte var svenska.
Det är körsbärstomater från kvist. När vi skulle åka till Hamburgsund 3 juli repade jag av de 5 sista - det är de här - och la dem i en plastpåse. Väl framme letade jag igenom hela packningen utan att hitta dem, inte hade de ramlat ur någon påse i bilen heller.
17 juli kom vi hem och där på köksbänken låg påsen med tomater. OBS: Inte i kylskåpet. Här i Närke hade det varit runt + 30 och mer, nästan hela tiden vi varit borta.
Tomaterna var lika fina som när vi for.
Bilden har jag tagit idag, 21 augusti! Vad har "de" gjort med dem? Jag vet så lite om hur man kan manipulera växter, är de strålade på något vis?
Jag lovar och svär, de är snart 2 månader och ett par är aningen rynkiga, men alla 5 är fasta och fina.
Jag kommer inte att köpa utländska tomater särskilt ofta efter det här!
Tillägg, de här tomaterna var holländska eller spanska, jag minns inte riktigt, vet bara att de inte var svenska.
På jakt efter Rambergs kyrka
Mer från västkusten.
Vi var ute och åkte på en massa olika vägar och den här dagen hade vi läst oss till att det skulle finnas något vi blev ganska nyfikna på - Rambergs kyrka.
Namnet Rambergs kyrka kommer av att hit ska enligt legenden den siste katolske prästen i Bottna, som hette Ramberg, fördrivits. Det skedde när protestanterna gjorde sitt intåg i Bottna i mitten av 1500-talet.
"Kyrkan" är en formation av stora klippblock som rasat ner från berget och bildat "kyrkan", med flera gångar och rum. Det lär ska finnas lysmossa därinne som lyser neongrönt om ljuset faller in från rätt ställe.
Vi hittade en dam som visste besked och skickade ut oss på en smal skogsväg. Det fungerade några hundra meter, sen parkerade vi mitt i grönskan och gick iväg.
Plötsligt ser jag hur det rör sig på stigen och när jag tittar ner har vi precis klivit in i grodornas barnkammare.
Vilken liten söting och det var 100-tals, så det blev riktigt svårt att gå, för inte fick man trampa på en sån för mig.
Vi gick och vi gick och vi gick. Stigen var utmärkt med färgade brädpilar mot dels "Rambergs kyrka, dels en utsiktspunkt.
Ganska tidigt sa kärestan att vi nog passerat avfarten till kyrkan för längesen, för det gick ganska mycket uppför. "Jag tror vi är på väg upp på berget", sa han ordagrant. Jag misstänkte att han hade rätt, men nekade. Jag ville inte att det skulle vara så och ibland fungerar det med total förnekelse. Dock inte denna gång.
Terrängen var aningen oländig, men det fanns en liten blöt, smal stig bredvid. Grodorna hade vi lämnat bakom oss för längesen.
Gamla mossiga träd och slippriga stenar. Tur vi hade gåskorna och inte Birken.
Till slut fick han rätt, det insåg t o m jag när jag tittade ut över nejden.
Så fick vi vända neråt igen och där möter vi två entusiastika herrar som undrade om vi hittat Rambergs kyrka. De kom på den smala, snåriga stigen, släpande på sina cyklar..... Det var andra året de var ute och letade, utan att hitta den och då kändes det genast lite lättare att inte vi heller lyckats.
Smultron, söta och mogna, var det däremot väldigt gott om längs stigen och inte tillstymmelse till stickiga flygare, så det var inte så dumt ändå. (Lånad bild).
Har Rambergs kyrka funnits där i snart 500 år, kanske vi också försöker en gång till om vi kommer i närheten. Vi tänker dock inte ta cyklarna med oss in i skogen, det såg ganska svettigt ut!
Vi var ute och åkte på en massa olika vägar och den här dagen hade vi läst oss till att det skulle finnas något vi blev ganska nyfikna på - Rambergs kyrka.
Namnet Rambergs kyrka kommer av att hit ska enligt legenden den siste katolske prästen i Bottna, som hette Ramberg, fördrivits. Det skedde när protestanterna gjorde sitt intåg i Bottna i mitten av 1500-talet.
"Kyrkan" är en formation av stora klippblock som rasat ner från berget och bildat "kyrkan", med flera gångar och rum. Det lär ska finnas lysmossa därinne som lyser neongrönt om ljuset faller in från rätt ställe.
Vi hittade en dam som visste besked och skickade ut oss på en smal skogsväg. Det fungerade några hundra meter, sen parkerade vi mitt i grönskan och gick iväg.
Plötsligt ser jag hur det rör sig på stigen och när jag tittar ner har vi precis klivit in i grodornas barnkammare.
Vilken liten söting och det var 100-tals, så det blev riktigt svårt att gå, för inte fick man trampa på en sån för mig.
Vi gick och vi gick och vi gick. Stigen var utmärkt med färgade brädpilar mot dels "Rambergs kyrka, dels en utsiktspunkt.
Ganska tidigt sa kärestan att vi nog passerat avfarten till kyrkan för längesen, för det gick ganska mycket uppför. "Jag tror vi är på väg upp på berget", sa han ordagrant. Jag misstänkte att han hade rätt, men nekade. Jag ville inte att det skulle vara så och ibland fungerar det med total förnekelse. Dock inte denna gång.
Terrängen var aningen oländig, men det fanns en liten blöt, smal stig bredvid. Grodorna hade vi lämnat bakom oss för längesen.
Gamla mossiga träd och slippriga stenar. Tur vi hade gåskorna och inte Birken.
Till slut fick han rätt, det insåg t o m jag när jag tittade ut över nejden.
Så fick vi vända neråt igen och där möter vi två entusiastika herrar som undrade om vi hittat Rambergs kyrka. De kom på den smala, snåriga stigen, släpande på sina cyklar..... Det var andra året de var ute och letade, utan att hitta den och då kändes det genast lite lättare att inte vi heller lyckats.
Smultron, söta och mogna, var det däremot väldigt gott om längs stigen och inte tillstymmelse till stickiga flygare, så det var inte så dumt ändå. (Lånad bild).
Har Rambergs kyrka funnits där i snart 500 år, kanske vi också försöker en gång till om vi kommer i närheten. Vi tänker dock inte ta cyklarna med oss in i skogen, det såg ganska svettigt ut!
Landhugg istället för strandhugg
HUNNEBOSTRAND
Jag blev inte så imponerad av "Sports Gallery". Det kan för all del ha varit bättre på insidan, men jag tittade faktiskt inte efter.
Gott om mycket och vackra rosor!
GREBBESTAD
Evert Taube var den första vi fick syn på, som vi kände alltså!!!!!! ;-)
Liten gummibåt bogserar ut en stor segelbåt!
Det här goda åt jag. Innan jag hunnit hejda mig och ta fram kameran, hade jag ätit upp alla havskräftorna och musslorna. Jag fick fejka och lägga dit skal och stjärtdel från sista kräftan. Hur ljuvligt gott som helst.
FJÄLLBACKA
Hönsskötarstövlar. Tänkte på brorsdottern, men tyvärr VÄLDIGT dyra!
Här var det nog inte Evert Taube....
Mycket passande namn på den gatan!
Plast och trä möts! Ett dött och ett levande material.
Badis i stort behov av en restaurering!
GREBBESTAD igen, på besök hos en mycket god vän, K och hennes barn.
Nere i "vår" hemmahamn - HAMBURGSUND!
Det här är MITT berg och här vaktar jag!
Den gamla milstolpen på vår gata.
Och, även i Hamburgsund hade vi en Ingrid Bergman - otroligt vacker!
Västkusten är Bästkusten för oss ! ! !
Jag har lite kvar att berätta om Hamburgsund, det kommer när jag får bloggtorka nästa gång.
Kvarglömt? Upphittat!
När jag kom från garaget efter att ha ställt in bilen såg jag att någon tappat sin röda sjal eller vad det var för plagg och att någon annan hittat den och hängt upp den på häcken vid husgaveln.
Har jag tappat något rött, var min tanke, men nej, det tyckte jag nog inte.
När jag kom lite närmare, såg jag att det naturen - häcken själv, som spelade mig ett spratt. Inte var det något av tyg som satt där i häcken.
Det var en gren, där samtliga blad bytt till höstkostymen redan!
Har jag tappat något rött, var min tanke, men nej, det tyckte jag nog inte.
När jag kom lite närmare, såg jag att det naturen - häcken själv, som spelade mig ett spratt. Inte var det något av tyg som satt där i häcken.
Det var en gren, där samtliga blad bytt till höstkostymen redan!
Fröjd igen
Jag cyklade tillsammans med arbetskompisen A och passerade "Fröjd". Kollade med henne om hon kände till det och det gjorde hon så klart.
Vi gick in, jag ville se om det kommit något nytt och visst hade det det.
Redan utifrån såg jag fina fåglar i fönstret, där det hängde dansande grisar förra gången jag visade stället här på bloggen.
Inifrån fick jag med min gamla cykel när jag fotade fågelfönstret.
Så otroligt MYCKET FINT det finns, för alla smaker kan jag tänka mig.
Små tovade tavlor - jättesöta.
Roliga och läckra smycken - det finns många, många fler!
De godaste tvålar som finns och det bästa, det finns en för alla smaker!
Det är Klockargårdens naturtvål, gudomligt sköna.
Lite smått och gott för våra minsta.
Hela affären är full av finheter, avslutar den här rundvandringen med ett fint brickbord som vem som helst skulle kunna ställa hemma. Det skämmer ingenstans!
Kolla på Fröjds hemsida, det är bara ett litet tips. Det finns förstås mycket mer i affären än vad som syns på hemsidan.
Vi gick in, jag ville se om det kommit något nytt och visst hade det det.
Redan utifrån såg jag fina fåglar i fönstret, där det hängde dansande grisar förra gången jag visade stället här på bloggen.
Inifrån fick jag med min gamla cykel när jag fotade fågelfönstret.
Så otroligt MYCKET FINT det finns, för alla smaker kan jag tänka mig.
Små tovade tavlor - jättesöta.
Roliga och läckra smycken - det finns många, många fler!
De godaste tvålar som finns och det bästa, det finns en för alla smaker!
Det är Klockargårdens naturtvål, gudomligt sköna.
Lite smått och gott för våra minsta.
Hela affären är full av finheter, avslutar den här rundvandringen med ett fint brickbord som vem som helst skulle kunna ställa hemma. Det skämmer ingenstans!
Kolla på Fröjds hemsida, det är bara ett litet tips. Det finns förstås mycket mer i affären än vad som syns på hemsidan.
En klassiker
Arbetsdagar som är planeringsdagar/studiedagar brukar vi åka iväg från skolan och äta på något mysigt, trevligt ställe.
I fredags blev det en klassiker. Inte så mysigt ställe kanske, men GOTT!
2 kokta med mos, rostad lök och räksallad från Deiles! En sann klassiker för många i Örebro med omnejd!
Lite förstört är det, för efter ombyggnaden av kiosken, till ett lite större hus, där man kan sitta och äta, heter det "Sibylla Deiles Hamburgeri". De har både Max och Mc Donalds att konkurrera med och då kanske det inte räcker med min klassiker?
Det må väl vara hänt, men jag kommer aldrig att äta en hamburgare där, inte så länge det finns kokt med mos, rostad lök och räksallad, möjligen att jag kan sträcka mig till en tunnbrödsrulle.
I fredags blev det en klassiker. Inte så mysigt ställe kanske, men GOTT!
2 kokta med mos, rostad lök och räksallad från Deiles! En sann klassiker för många i Örebro med omnejd!
Lite förstört är det, för efter ombyggnaden av kiosken, till ett lite större hus, där man kan sitta och äta, heter det "Sibylla Deiles Hamburgeri". De har både Max och Mc Donalds att konkurrera med och då kanske det inte räcker med min klassiker?
Det må väl vara hänt, men jag kommer aldrig att äta en hamburgare där, inte så länge det finns kokt med mos, rostad lök och räksallad, möjligen att jag kan sträcka mig till en tunnbrödsrulle.
Slisk åt folket!
Jag skulle till Hallsberg i ett ärende, tänkte att jag kunde kolla om kompisarna i Åsbro var hemma, när jag ändå var så nära.
E brukar säga: "Det är lika långt från Örebro till Åsbro, som från Åsbro till Örebro och ändå är det så få som kommer åt det här hållet." Jag tillhör dem som insett detta och åker dit när jag har möjlighet. Så trevliga kompisar ska man vårda väl!
Fika!
Det var nästa tanke. E och jag hade visserligen bestämt oss för en sundare linje, så att vi kunde få användning för hela vår garderob framöver, men är man en svag, karaktärslös människa så är man. Åtminstone ibland, det är vi i alla fall och det vet vi om och inget vi hymlar med.
Jag sms:ade, de var hemma, jag sms:ade igen att jag skulle ta vägen förbi Sveas (konditori/café i Kumla) och köpa med mig något. Tänk, hon hade inget, INGET emot det!
Jag kan lugnt säga att vi blev väldigt nöjda alla tre över avvikelsen från den smala vägen!
Jag fick t o m vara med och testa den nya dubbelbryggaren som vi sånär förlorat förståndet för veckan innan. Då, vid inköpstillfället, när vi inte hittade ut från det eländigt gigantiska Net on Net, som hade noll antal pilar som visade riktiningen ut! (Eller så såg vi dem inte för allt annat som var därinne).
Ska vi ta och glänta på locket och se vad det blev för kalorisnåla "historier"?
Eller ska jag låta bli att erkänna våra svagheter??????
Eller..... det kanske inte är någon ide efter allt annat jag visat här på bloggen?
Det här blev mitt förstahandsval. Smarrigt värre!
Vi placerade dem på det nya, oanvända fågelbadet, men där blev de inte så värst länge. Skådebröd var det absolut inte fråga om.
Alla nöjda kan jag intyga.
E brukar säga: "Det är lika långt från Örebro till Åsbro, som från Åsbro till Örebro och ändå är det så få som kommer åt det här hållet." Jag tillhör dem som insett detta och åker dit när jag har möjlighet. Så trevliga kompisar ska man vårda väl!
Fika!
Det var nästa tanke. E och jag hade visserligen bestämt oss för en sundare linje, så att vi kunde få användning för hela vår garderob framöver, men är man en svag, karaktärslös människa så är man. Åtminstone ibland, det är vi i alla fall och det vet vi om och inget vi hymlar med.
Jag sms:ade, de var hemma, jag sms:ade igen att jag skulle ta vägen förbi Sveas (konditori/café i Kumla) och köpa med mig något. Tänk, hon hade inget, INGET emot det!
Jag kan lugnt säga att vi blev väldigt nöjda alla tre över avvikelsen från den smala vägen!
Jag fick t o m vara med och testa den nya dubbelbryggaren som vi sånär förlorat förståndet för veckan innan. Då, vid inköpstillfället, när vi inte hittade ut från det eländigt gigantiska Net on Net, som hade noll antal pilar som visade riktiningen ut! (Eller så såg vi dem inte för allt annat som var därinne).
Ska vi ta och glänta på locket och se vad det blev för kalorisnåla "historier"?
Eller ska jag låta bli att erkänna våra svagheter??????
Eller..... det kanske inte är någon ide efter allt annat jag visat här på bloggen?
Det här blev mitt förstahandsval. Smarrigt värre!
Vi placerade dem på det nya, oanvända fågelbadet, men där blev de inte så värst länge. Skådebröd var det absolut inte fråga om.
Alla nöjda kan jag intyga.
Dränkt?
Har hon gått och dränkt sig?
Nej då, det är bara vi som har en liten tvåmanskräftfest på uterummet.
Jag som har svårt för kladdiga fingrar och rinnande spad, om än väldigt gott sådant, hade låtit kräftorna ligga i durkslag innan vi skulle äta.
Vilken HIMLA tur att jag inte hällt bort spadet. Kärestan ville ha sin andel av kräftorna riktigt dränkta. Då blev lösningen så där.
GOTT var det och visst ser läckerheterna på bordet läskande ut?
Varmt som en tropisk natt, följaktligen blev vi sittande på uterummet till väldigt sent. Nu först startade jag datorn och ser till min häpnad att det redan är söndag.
Hur det kan bli!
Dags att bli lite intellektuell och läsa bok istället för att sitta på uterummet och dega! Sova kan vara ett annat alternativ, men jag vet inte......... boken lockar mer än sömnen!
Äppelträdet
Lite på begäran kommer här en bild på det tredje äppelträdet i "vår" trädgård i Hamburgsund. Det var överfullt med äpplen i det och det såg ut att må väldigt bra!
Jag berättade för mina Barcakompisar igår hur jag kraschade med hängmattan och 1/4-del av trädet brakade ner pga att det var ruttet.
Tredje trädet var det dock aldrig tal om att vi skulle använda. Det såg ut så här.
Ett par närbilder på stammen, så är det lättare att föstå varför.
Då hade jag garanterat ALDRIG ens övervägt att ligga i hängmattan!
Jag berättade för mina Barcakompisar igår hur jag kraschade med hängmattan och 1/4-del av trädet brakade ner pga att det var ruttet.
Tredje trädet var det dock aldrig tal om att vi skulle använda. Det såg ut så här.
Ett par närbilder på stammen, så är det lättare att föstå varför.
Då hade jag garanterat ALDRIG ens övervägt att ligga i hängmattan!
Komplett för tillfället
När jag var runt 15 började jag och de närmaste kompisarna att spara saker till det blivande, alldeles egna hemmet. Tekoppar var mycket viktigt, då i princip ingen av oss drack kaffe, men gärna te varje gång vi träffades - dagligen alltså.
Jag har alltid tyckt om blått och gult, men eftersom nästansyrran samlade på gult, valde jag blått.
Rörstrand kom med en fin kopp som hette "Klunk". Den var vit på insidan och ganska snart tröttnade jag på den eftersom te ger fula bruna fläckar, svåra att diska bort. Jag fick stå och gnida med salt efter var och varnnan gång vi druckit i dem.
Jag stuvade undan dem och köpte Gabrielverkens gula, med brun insida, sedan var det problemet ur världen. Människan är av naturen lat, sägs det.
I och med diskmaskinens inträde på arenan ljusnade det, för Klunk var maskindiskbar. Enda kruxet var att jag dyvlat på modern dem, hon ville ha vida koppar så det svalande fort, dessutom hade hon diskmaskin långt före mig. Hon tog emot dem med glädje och jag var nöjd.
Hon använde dem dagligen, så det var flera som gick sönder. Så småningom fick hon fullt i sina skåp och jag blev tillfrågad om jag ville ha tillbaka dem. Då fanns det inte mer än 4 kvar som var hela, varav en hade en flisa borta ur kanten.
I mogen ålder ångrade jag min otålighet med saltknådandet, jag hade diskmaskin och tog gärna hem dem igen. Nu tyckte jag de var riktigt fina, tunna kanter, som jag gillar och vackra att se på. Dessutom hade dottern fått hela Gabrielservisen när hon flyttade hemifrån.
Häromdagen, i en paus vid ett loppis/Antik blev serien om 8 stycken, som det var från början, komplett. Där stod det 5 stycken, visserligen à 150 kronor. Det var helt okej, men jag behövde bara en enda till. Slutletat, så nu får jag rikta in mig på något annat när jag ser nästa loppis. Oftast kan jag hålla mig som tur är.
Här kan man nu bjudas på te, i kopp med vit insida, det är inga som helst problem!
Jag har alltid tyckt om blått och gult, men eftersom nästansyrran samlade på gult, valde jag blått.
Rörstrand kom med en fin kopp som hette "Klunk". Den var vit på insidan och ganska snart tröttnade jag på den eftersom te ger fula bruna fläckar, svåra att diska bort. Jag fick stå och gnida med salt efter var och varnnan gång vi druckit i dem.
Jag stuvade undan dem och köpte Gabrielverkens gula, med brun insida, sedan var det problemet ur världen. Människan är av naturen lat, sägs det.
I och med diskmaskinens inträde på arenan ljusnade det, för Klunk var maskindiskbar. Enda kruxet var att jag dyvlat på modern dem, hon ville ha vida koppar så det svalande fort, dessutom hade hon diskmaskin långt före mig. Hon tog emot dem med glädje och jag var nöjd.
Hon använde dem dagligen, så det var flera som gick sönder. Så småningom fick hon fullt i sina skåp och jag blev tillfrågad om jag ville ha tillbaka dem. Då fanns det inte mer än 4 kvar som var hela, varav en hade en flisa borta ur kanten.
I mogen ålder ångrade jag min otålighet med saltknådandet, jag hade diskmaskin och tog gärna hem dem igen. Nu tyckte jag de var riktigt fina, tunna kanter, som jag gillar och vackra att se på. Dessutom hade dottern fått hela Gabrielservisen när hon flyttade hemifrån.
Häromdagen, i en paus vid ett loppis/Antik blev serien om 8 stycken, som det var från början, komplett. Där stod det 5 stycken, visserligen à 150 kronor. Det var helt okej, men jag behövde bara en enda till. Slutletat, så nu får jag rikta in mig på något annat när jag ser nästa loppis. Oftast kan jag hålla mig som tur är.
Här kan man nu bjudas på te, i kopp med vit insida, det är inga som helst problem!
Hemskheter på Jula
När min käresta går in på min blogg nästa gång kommer han att få en smärre chock när han ser vad jag såg, när jag var på Jula senast.
Jag var där med kompis E, för att leta efter en dubbelbryggare. Hon vill kunna göra te och kaffe samtidigt och vad vi flängde runt på elektronikaffärer.
Det slutade på Net on Net och därifrån höll vi aldrig på att ta oss ut. Inga vägar ledde vare sig till Rom eller kassan, men till slut såg vi ljuset i tunneln och det var inte döden, utan utgången.
Parentes blev det. Det var ju chocken på Jula jag skulle lägga in. Alltså, jag blev inte chockad, för jag bryr mig inte, men jag vet att han kommer att bry sig i allra högsta grad!
Titta bara vad man kan få för futtiga 499 kronor!
Jag var där med kompis E, för att leta efter en dubbelbryggare. Hon vill kunna göra te och kaffe samtidigt och vad vi flängde runt på elektronikaffärer.
Det slutade på Net on Net och därifrån höll vi aldrig på att ta oss ut. Inga vägar ledde vare sig till Rom eller kassan, men till slut såg vi ljuset i tunneln och det var inte döden, utan utgången.
Parentes blev det. Det var ju chocken på Jula jag skulle lägga in. Alltså, jag blev inte chockad, för jag bryr mig inte, men jag vet att han kommer att bry sig i allra högsta grad!
Titta bara vad man kan få för futtiga 499 kronor!
Åter till sommaren i Hamburgsund
Jag har en hel del bilder kvar från semestern och Nolhåtten är något jag bara måste berätta om, m/s Nolhåtten närmare bestämt,
med skepparen Stellan Johansson.
Det är en typisk utflyktsbåt med hemmahamn Hamburgsund, eller Homborgsund som är det gamla namnet.
För 200 kronor/person fick vi en fantastisk båttur på drygt 2 timmar, i arkipelagen utanför.
Stellan underhöll oss hela tiden från styrhytten, med den ena historien efter den andra på ren bohuslänsdialekt. Allt han berättade var sant, enligt egen utsago, men men ....
Det får man nog ta med en nypa salt, otroligt intressant och roligt var det i alla fall när han kom igång.
Redan här fick vi höra om Bösejlarn, det är den här kustens variant på "Den flygande holländaren". Det kunde mycket väl vara en hund som stod till rors och då visste man med säkerhet att man skulle akta sig.
Vi for ut genom sundet och passerade mångmiljonhusen och f.d sjöbodar som uppenbarligen gjorts om till bostäder. Det trodde jag inte var tillåtet, men det finns säkert sätt att komma runt en sådan bestämmelse. Vi kan ju vara ganska påhittiga om det gagnar oss själva.
Det var en fin kväll, vi satt uppe på däck tillsammans med en massa andra turister. Ibland var vi så nära klipporna att det nästan gick att ta på dem.
På en ö var en gammal krigskyrkogård från andra världskriget.
Vi åkte norrut och passerade Fjällbacka. Han berättade att Ingrid Bergman står staty där på ett ställe där de inte fått bygga någonting pga rasrisken.
Vi var där en annan dag och tittade runt och då tog jag mig en titt på damen ifråga.
Tillbaka till Nolhåtten.
När vi kom till Hjärterön kom historien om sillkungen Janne Bruce, han var född 1855.
Han tyckte att hustrun var för kort, så han klädde av henne, målade henne blå och gul och hissade upp henne i flaggstången. På så sätt skulle hon bli lite längre.
Klok kvinna, hon skilde sig och det var en stor skandal i bygden, men prästen stod på hennes sida, vilket Janne Bruce inte tyckte om.
Han dog, men han spelade bara, så under begravningen for han upp ur kistan och genomförde en vild krigsdans. När han sen väl dog på riktigt blev det dramatik i alla fall. På väg med båt till Kville kyrkogård kantrade båten med kistan tre gånger.
Vi passerade mycket vacker natur, (hav och öar är väl natur?) små och stora hus, en del människor som Stellan kände, som var ute i sina båtar eller satt vid sjöbodarna.
Här bodde mannen som hade arbetat med att åka runt och tömma sopor och latrin. Båten hette logiskt sett "Latrina". Det i sig är inte något speciellt med, men han hade hemmahamn på Dyngön och då blev det genast otroligt roligt. Skylten sitter där på väggen.
Stellan mötte också en gammal bekant som var ute och dörjade makrill. Han hojtade ut över vattnet till honom och frågade om han fått något.
Förr kunde fiskarna bli rika när sillen gick till och de fick god fångst under några veckor, nu är det tyvärr inte så gott om vare sig fisk eller fiskare längre.
På Florön (det står Florö på skylten) fanns en krog, bostadshus och en konservfabrik - det stora gula huset. Byggnaderna är renoverade och K-märkta sedan 1944.
In och ut i smala sund, folk på land stirrade på oss när det var väldigt nära mellan båt och berg.
Här är det inte mer än högst 1 meter in till land
På en del öar syntes tydliga spår efter stenbrytningen.
Fyren "Saltskärs Käring" är Hamburgsunds stolta symbol. I olika väderstreck antar käringen olika gestalter - en ung mö, en havande kvinna och en gammal salt käring.
När Stellan var liten trodde han att det var en riktig "käring" och blev grymt besviken när han fick se den för första gången.
Fascinerande att se hur många olika möjligheter det finns att bygga ett hus mitt bland bergen, att utnyttja det befintliga berget för att komma lite i lä och även ha en plätt med gräs, träd och odlingar här och var.
Det lär ska vara extra lyckat om man fångar ålekråkan på bild, medan den torkar sig! Normalt heter den Storskarv, men inte på västkusten.
Så dök den salta käringen upp igen och nu såg hon faktiskt tjock ut!
När vi närmade oss Hornö fick vi höra om ett spöke som gjort Evert Taube riksbekant. Spöket tvingade öns ende invånare att fly och när huset blev till salu fanns det många spekulanter - herrar, men det blev ingen affär för någon. Deras fruar totalvägrade att flytta dit på grund av spöket.
Vad sedan Evert Taube hade med spöket att göra försvann i mikrofonbruset, men det finns säkert någon som kan tala om vad det var? Däremot vet jag att han satt på Hornö och diktade om strövtåg i Ranrike (norra Bohuslän).
Det var också en historia om en huvudlös man som någon eller några hade mött en stormig natt. Det hade dock sin naturliga förklaring, han hade dragit in skallen i oljerocken för att skydda sig mot ovädret.
Efter Hornö ränna kom vi till ett vägskäl, eller vågskäl kanske man ska säga?
Det står New York Jorvik - Hamburgsund Jorvik, Gothenburg - Oslo på skyltarna.
Nu kom makrillfiskar'n ikapp oss, undrar om han fick något?
Vi närmar oss fiskeläget Slottet och där har en rekonstruerad vikingaby, Hornbore by, uppförts strax norr om Slottet. Hornbore ting är ett vikingaspel, som spelas en helg varje sommar, på den gamla tingsplatsen.
Så lite vikingafår på stranden kändes trevligt.
Vi närmar oss hemmahamnen
Och jag kan konstatera att det finns fler "vägskyltar" till havs mer än de som talar om hur många knop som gäller här och där.
Jag har själv seglat under många år tidigare i livet, men den här skylten har jag aldrig sett förr.
Självklart har Nolhåtten sin fasta plats vid bryggan!
En mycket trevlig, underhållande och skön utflykt. Tack Stellan, solen och finvädret!
med skepparen Stellan Johansson.
Det är en typisk utflyktsbåt med hemmahamn Hamburgsund, eller Homborgsund som är det gamla namnet.
För 200 kronor/person fick vi en fantastisk båttur på drygt 2 timmar, i arkipelagen utanför.
Stellan underhöll oss hela tiden från styrhytten, med den ena historien efter den andra på ren bohuslänsdialekt. Allt han berättade var sant, enligt egen utsago, men men ....
Det får man nog ta med en nypa salt, otroligt intressant och roligt var det i alla fall när han kom igång.
Redan här fick vi höra om Bösejlarn, det är den här kustens variant på "Den flygande holländaren". Det kunde mycket väl vara en hund som stod till rors och då visste man med säkerhet att man skulle akta sig.
Vi for ut genom sundet och passerade mångmiljonhusen och f.d sjöbodar som uppenbarligen gjorts om till bostäder. Det trodde jag inte var tillåtet, men det finns säkert sätt att komma runt en sådan bestämmelse. Vi kan ju vara ganska påhittiga om det gagnar oss själva.
Det var en fin kväll, vi satt uppe på däck tillsammans med en massa andra turister. Ibland var vi så nära klipporna att det nästan gick att ta på dem.
På en ö var en gammal krigskyrkogård från andra världskriget.
Vi åkte norrut och passerade Fjällbacka. Han berättade att Ingrid Bergman står staty där på ett ställe där de inte fått bygga någonting pga rasrisken.
Vi var där en annan dag och tittade runt och då tog jag mig en titt på damen ifråga.
Tillbaka till Nolhåtten.
När vi kom till Hjärterön kom historien om sillkungen Janne Bruce, han var född 1855.
Han tyckte att hustrun var för kort, så han klädde av henne, målade henne blå och gul och hissade upp henne i flaggstången. På så sätt skulle hon bli lite längre.
Klok kvinna, hon skilde sig och det var en stor skandal i bygden, men prästen stod på hennes sida, vilket Janne Bruce inte tyckte om.
Han dog, men han spelade bara, så under begravningen for han upp ur kistan och genomförde en vild krigsdans. När han sen väl dog på riktigt blev det dramatik i alla fall. På väg med båt till Kville kyrkogård kantrade båten med kistan tre gånger.
Vi passerade mycket vacker natur, (hav och öar är väl natur?) små och stora hus, en del människor som Stellan kände, som var ute i sina båtar eller satt vid sjöbodarna.
Här bodde mannen som hade arbetat med att åka runt och tömma sopor och latrin. Båten hette logiskt sett "Latrina". Det i sig är inte något speciellt med, men han hade hemmahamn på Dyngön och då blev det genast otroligt roligt. Skylten sitter där på väggen.
Stellan mötte också en gammal bekant som var ute och dörjade makrill. Han hojtade ut över vattnet till honom och frågade om han fått något.
Förr kunde fiskarna bli rika när sillen gick till och de fick god fångst under några veckor, nu är det tyvärr inte så gott om vare sig fisk eller fiskare längre.
På Florön (det står Florö på skylten) fanns en krog, bostadshus och en konservfabrik - det stora gula huset. Byggnaderna är renoverade och K-märkta sedan 1944.
In och ut i smala sund, folk på land stirrade på oss när det var väldigt nära mellan båt och berg.
Här är det inte mer än högst 1 meter in till land
På en del öar syntes tydliga spår efter stenbrytningen.
Fyren "Saltskärs Käring" är Hamburgsunds stolta symbol. I olika väderstreck antar käringen olika gestalter - en ung mö, en havande kvinna och en gammal salt käring.
När Stellan var liten trodde han att det var en riktig "käring" och blev grymt besviken när han fick se den för första gången.
Fascinerande att se hur många olika möjligheter det finns att bygga ett hus mitt bland bergen, att utnyttja det befintliga berget för att komma lite i lä och även ha en plätt med gräs, träd och odlingar här och var.
Det lär ska vara extra lyckat om man fångar ålekråkan på bild, medan den torkar sig! Normalt heter den Storskarv, men inte på västkusten.
Så dök den salta käringen upp igen och nu såg hon faktiskt tjock ut!
När vi närmade oss Hornö fick vi höra om ett spöke som gjort Evert Taube riksbekant. Spöket tvingade öns ende invånare att fly och när huset blev till salu fanns det många spekulanter - herrar, men det blev ingen affär för någon. Deras fruar totalvägrade att flytta dit på grund av spöket.
Vad sedan Evert Taube hade med spöket att göra försvann i mikrofonbruset, men det finns säkert någon som kan tala om vad det var? Däremot vet jag att han satt på Hornö och diktade om strövtåg i Ranrike (norra Bohuslän).
Det var också en historia om en huvudlös man som någon eller några hade mött en stormig natt. Det hade dock sin naturliga förklaring, han hade dragit in skallen i oljerocken för att skydda sig mot ovädret.
Efter Hornö ränna kom vi till ett vägskäl, eller vågskäl kanske man ska säga?
Det står New York Jorvik - Hamburgsund Jorvik, Gothenburg - Oslo på skyltarna.
Nu kom makrillfiskar'n ikapp oss, undrar om han fick något?
Vi närmar oss fiskeläget Slottet och där har en rekonstruerad vikingaby, Hornbore by, uppförts strax norr om Slottet. Hornbore ting är ett vikingaspel, som spelas en helg varje sommar, på den gamla tingsplatsen.
Så lite vikingafår på stranden kändes trevligt.
Vi närmar oss hemmahamnen
Och jag kan konstatera att det finns fler "vägskyltar" till havs mer än de som talar om hur många knop som gäller här och där.
Jag har själv seglat under många år tidigare i livet, men den här skylten har jag aldrig sett förr.
Självklart har Nolhåtten sin fasta plats vid bryggan!
En mycket trevlig, underhållande och skön utflykt. Tack Stellan, solen och finvädret!
Det klarnar
TACK Sylvia för att du löste mysteriet med den dekorerade väggen. Vilket otroligt bra minne du måste ha!
Den heter "Festremsan" och är gjord av konstnären Walter Holmström, Kumla. Han är 97 år, fyller 98 i höst!
Min fundering idag, om att det nog är emalj och inte mosaik, visade sig också vara riktig. Den hamnade där på väggen 1968. Nu när jag fick ett namn på den var det ganska lätt att få ett svar av Google. Se länk!
Så var det inte mer med det.
Svar till alla som kommenterat är att jag kan inte göra annat än hålla med er.
Den heter "Festremsan" och är gjord av konstnären Walter Holmström, Kumla. Han är 97 år, fyller 98 i höst!
Min fundering idag, om att det nog är emalj och inte mosaik, visade sig också vara riktig. Den hamnade där på väggen 1968. Nu när jag fick ett namn på den var det ganska lätt att få ett svar av Google. Se länk!
Så var det inte mer med det.
Svar till alla som kommenterat är att jag kan inte göra annat än hålla med er.
Avskärmad
Jag måste ha varit totalt avskärmad en kortare eller längre tid.
Inte har jag sett att han har fått en fästmö, sambo eller fru!
Dottern trodde nog att det var runt 19 juni det hade hänt, mycket möjligt, det hände ju en del den dagen!
Söta är de i alla fall!
Inte har jag sett att han har fått en fästmö, sambo eller fru!
Dottern trodde nog att det var runt 19 juni det hade hänt, mycket möjligt, det hände ju en del den dagen!
Söta är de i alla fall!
Mosaikfundering ang. gårdagens inlägg
Nu har jag tagit mig en närmare titt på det jag kallade "mosaik". Idag tror jag att det är en emaljerad sak som sitter där på gaveln.
Jag har googlat på det också och inte hittat något, men emalj är nog mer troligt än mosaik.
Återkommer om det någonsin blir klargjort vad det är, för nu har jag fått något att fundera på. Synd jag inte har min fader kvar, han visste!
Jag har googlat på det också och inte hittat något, men emalj är nog mer troligt än mosaik.
Återkommer om det någonsin blir klargjort vad det är, för nu har jag fått något att fundera på. Synd jag inte har min fader kvar, han visste!
Mosaik
Den här fina mosaiken finns i Hallsberg. Det är ett typiskt trist hus, grått och totalt utan något som fångar ens blick om det inte varit för mosakien som löper längs hela kortsidan.
Jag minns att jag hört något om hur och varför den kom dit, men mer än så minns jag inte i nuläget? Inga, vet du? Jag har googlat också, men får inte fram något, så den kanske inte är så märkvärdig.
Jag tycker i alla fall att det är roligt att man satsat på något så udda "vackert", vet inte med mig att jag sett något liknande någon annastans.
Huset ligger på V. Storgatan, mitt emot västra skolan.
Inte kan man ge det här huset så värst många estetpoäng om det inte vore för gavenl ut mot vägen?
Jag minns att jag hört något om hur och varför den kom dit, men mer än så minns jag inte i nuläget? Inga, vet du? Jag har googlat också, men får inte fram något, så den kanske inte är så märkvärdig.
Jag tycker i alla fall att det är roligt att man satsat på något så udda "vackert", vet inte med mig att jag sett något liknande någon annastans.
Huset ligger på V. Storgatan, mitt emot västra skolan.
Inte kan man ge det här huset så värst många estetpoäng om det inte vore för gavenl ut mot vägen?
Minisemester med "tjejerna"
Tjejerna, det är de här två!
Vi gjorde oss en heldag med slutmålet Hjo. Första stopp blev Venus choklad i Askersund, vi var så "låga", att vi satte i oss 5 praliner var innan vi ens närmat oss mitt nästa planerade stopp.
Som tur är, är det väldigt lätt att intala sig att det är nyttig choklad och så har man enkelt och lätt tagit sig runt den kaloribomben!
Den som är i närheten och inte gör ett besök på Venus gör ett dåligt val. Där finns mycket goda saker och samtliga varor av mycket hög kvalitet.
Nu 10 - 12 september är det dags för den årliga "Chokladsalongen", hela Askersund sjuder av aktiviteter och allting kretsar kring choklad.
Nu har jag snöat in på Göta kanal, så nästa stopp blev Forsvik.
Jag och slussar.....Hade vi tur skulle det säkert komma någon båt, det var min plan. Jag var osäker på om J sett hur slussning går till. Jag däremot känner mig nästan som expert numera, men får nog aldrig nog, av det som händer vid vatten.
Kanalbutiken hette fyndigt nog "5 knop"
Tänk att man ofta får som man vill, visst kom det båtar, från båda hållen till och med, fast inte samtidigt förstås.
Babusjka var väldigt intresserad, men hon löpte, så det kanske var den här snyggingen hon tittade på och inte alls båtarna och det som hände, som jag trodde.
Sedan kom en liten pudelpojke, som hon också tyckte var väldigt snygg.
När vi sett oss mätta åkte vi vidare till Hjo och nu hade chokladen försvunnit in i vårt innersta och vi var hungriga. Det gick ganska fort att hitta en restaurang där hundar var välkomna om man satt ute.
Fin utsikt hade vi över den lilla fyren och Vättern -
och ute på bryggan vilade herr Gräsand.
Café Grönköping Sjöterassen hette stället och vi åt varsin utsökt Club Sandwich med kyckling och bacon, ivrigt betittade av en liten bevingad publik på första parkett.
Glupskt slukade vi även detta utan att dokumentera hur fint det såg ut.
Fotografera resterna då, föreslog dottern och det gjorde jag.
Fast, det ska jag inte göra till någon vana, det ser inte så roligt ut!
Mätta och belåtna gick vi omkring och var turister. Det fanns en liten pir ut i vattnet och där var gräs och många intressanta dofter för en hund.
J såg en kräfta i vattnet, så hon gick och stirrade neråt hela tiden och jag fotograferade förstås.
Här testar jag den digitala 40 X zoomen.
Vi gjorde ett grundligt besökt på "Njuta", som säljer massor av goda saker. Titta på deras hemsida, det blev inga bilder, vi hade fullt upp och turades om att hålla koll på Babusjka, som satt på J.s tröja vid bänken utanför dörren.
Innan vi skulle åka hem var vi tvungna att fika.
Inga hundar på cafeét Vete & Råg!
"MIN matte!"
På torget mittemot fanns bord och stolar och även andra mat- och fikagäster -
och en rad till, som väntade på sin tur kanske?
Babusjka satt bredvid och tittade
När vi var färdiga fick hon komma upp i knät, hon är väldigt söt!
Min kaka ligger kvar, den var inget god, vi delade på J.s. Men Njutapåsen frestade.
Nu fick J totalfnatt, tog min kamera och tokknäppte!
Man kan snabbspola förbi hennes serie på sin mamma, då blir det nästan film.
MMMmmm, gammeldags paraplyklubba, vi åt upp dem på hemvägen.
Jag tror hon knäppte 30 - 35 bilder på mig, utan att jag fattade det.
Nu var vi i alla fall redo för avfärd, Babusjkan värmde sig i mattes jacka.
När vi kom tillbaka till parkeringen vid kyrkan trodde jag att jag såg dubbelt.
Det var en mysig dag tillsammans med de yngsta i familjen.
OBS: Det är enda gången jag kommer att finnas med på så många bilder.
Jag LOVAR ! ! ! ! ! ! ! !
Vi gjorde oss en heldag med slutmålet Hjo. Första stopp blev Venus choklad i Askersund, vi var så "låga", att vi satte i oss 5 praliner var innan vi ens närmat oss mitt nästa planerade stopp.
Som tur är, är det väldigt lätt att intala sig att det är nyttig choklad och så har man enkelt och lätt tagit sig runt den kaloribomben!
Den som är i närheten och inte gör ett besök på Venus gör ett dåligt val. Där finns mycket goda saker och samtliga varor av mycket hög kvalitet.
Nu 10 - 12 september är det dags för den årliga "Chokladsalongen", hela Askersund sjuder av aktiviteter och allting kretsar kring choklad.
Nu har jag snöat in på Göta kanal, så nästa stopp blev Forsvik.
Jag och slussar.....Hade vi tur skulle det säkert komma någon båt, det var min plan. Jag var osäker på om J sett hur slussning går till. Jag däremot känner mig nästan som expert numera, men får nog aldrig nog, av det som händer vid vatten.
Kanalbutiken hette fyndigt nog "5 knop"
Tänk att man ofta får som man vill, visst kom det båtar, från båda hållen till och med, fast inte samtidigt förstås.
Babusjka var väldigt intresserad, men hon löpte, så det kanske var den här snyggingen hon tittade på och inte alls båtarna och det som hände, som jag trodde.
Sedan kom en liten pudelpojke, som hon också tyckte var väldigt snygg.
När vi sett oss mätta åkte vi vidare till Hjo och nu hade chokladen försvunnit in i vårt innersta och vi var hungriga. Det gick ganska fort att hitta en restaurang där hundar var välkomna om man satt ute.
Fin utsikt hade vi över den lilla fyren och Vättern -
och ute på bryggan vilade herr Gräsand.
Café Grönköping Sjöterassen hette stället och vi åt varsin utsökt Club Sandwich med kyckling och bacon, ivrigt betittade av en liten bevingad publik på första parkett.
Glupskt slukade vi även detta utan att dokumentera hur fint det såg ut.
Fotografera resterna då, föreslog dottern och det gjorde jag.
Fast, det ska jag inte göra till någon vana, det ser inte så roligt ut!
Mätta och belåtna gick vi omkring och var turister. Det fanns en liten pir ut i vattnet och där var gräs och många intressanta dofter för en hund.
J såg en kräfta i vattnet, så hon gick och stirrade neråt hela tiden och jag fotograferade förstås.
Här testar jag den digitala 40 X zoomen.
Vi gjorde ett grundligt besökt på "Njuta", som säljer massor av goda saker. Titta på deras hemsida, det blev inga bilder, vi hade fullt upp och turades om att hålla koll på Babusjka, som satt på J.s tröja vid bänken utanför dörren.
Innan vi skulle åka hem var vi tvungna att fika.
Inga hundar på cafeét Vete & Råg!
"MIN matte!"
På torget mittemot fanns bord och stolar och även andra mat- och fikagäster -
och en rad till, som väntade på sin tur kanske?
Babusjka satt bredvid och tittade
När vi var färdiga fick hon komma upp i knät, hon är väldigt söt!
Min kaka ligger kvar, den var inget god, vi delade på J.s. Men Njutapåsen frestade.
Nu fick J totalfnatt, tog min kamera och tokknäppte!
Man kan snabbspola förbi hennes serie på sin mamma, då blir det nästan film.
MMMmmm, gammeldags paraplyklubba, vi åt upp dem på hemvägen.
Jag tror hon knäppte 30 - 35 bilder på mig, utan att jag fattade det.
Nu var vi i alla fall redo för avfärd, Babusjkan värmde sig i mattes jacka.
När vi kom tillbaka till parkeringen vid kyrkan trodde jag att jag såg dubbelt.
Det var en mysig dag tillsammans med de yngsta i familjen.
OBS: Det är enda gången jag kommer att finnas med på så många bilder.
Jag LOVAR ! ! ! ! ! ! ! !
Kvarnboden
Det här är Kvarnboden, dit följde jag med min kompis E som skulle titta på nya gardiner till sitt kök. Som vanligt har jag allt jag behöver, även om det följer med något nytt då och då, men titta kan man alltid.
Det är ett fint gammalt timrat hus som butiksägarinnan inrett väldigt smakfullt.
Uppe på loftet fanns det kläder från SussiLi, väldigt ljuva, men ack så dyra för min kassa och inte är jag så ljuv heller för den delen. Heminredningstyger för beställning fanns också och många mycket smakfulla detaljer. 
Kudde med monogram, sådana gardiner fanns också.
Jag kikade ner från ovan på dem en våning under oss.
Man kunde köpa lite fika. Kaffe, te eller dricka med rulltårta.
Och ute i trädgården fanns olika sittplatser
Strax nedanför rinner Järleån (tror jag det är) och jag kan ju absolut inte motstå vatten, så dit drogs jag som flugan till sockerbiten.
Jag bara fastnade där och satt länge och tittade på skräddarna som var i full aktivitet
Så otroligt fin utemiljö, förutom den romatiska insidan av Kvarnboden.
Tillbaka in och här är lite bilder på sortimentet.
Prydnadskeramik, fina muggar och en väldigt rolig tekopp fanns av Leena Axelsson från Gisslarbo keramik. Det är en praktisk detalj, en inbyggd hållare för begagnad tepåse där på sidan.
Jag stod emot frestelsen och köpte inte ens ett kort. Vilken tur, med tanke på att jag såväl som present- och julklappspapper, har ganska många kort på lager också.
Det ska bli roligt att komma tillbaka när det börjar dra mot jul, då brukar såna här små bodar har mycket fint för en sån julklappsfantast som jag är!
Toltorps marken
I lördags var det marknad i Toltorp, Närkesberg.
Jag har hört talas om den sedan ganska många år tillbaka och den är bara vartannat år, så det gäller att hålla sig på hemmaplan denna enda dagen.
Vi hade planerat en motorcykeltur till Värmland. Jag längtade efter att åka till Ingesund, Arvika och titta hur det såg ut där. Det är flera år sen sist och skolan har ett visst nostalgiminnesvärde för mig, som gick där på halvfart i 3 + 1 år, när jag utbildade mig till musikterapeut.
Så får jag då höra att det är Toltorps marken samma dag. Det är en ren hantverksmarknad, inga plastprylar och lyckobrev, utan bara finheter och nyttoprylar av olika hantverkare.
Kärestan är ganska otrolig, han tittade ut över himlen och sa: "Det ser mörkt ut mot Värmland till, det blir nog regnoväder där idag. Vi kan åka till det där du sa istället (det där = Toltorp), så tar vi Arvika en annan dag. Han bestämde åt mig, så slapp jag vela som den berömda åsnan mellan hötapparna.
Det var soligt och fint och inte alls långt att åka.
Allt låg ute på ett öppet fält, där fanns lite hus och en massa marknadsstånd.
Det här var nog det märkligaste hantverket jag skådat!
Det var även försäljning i uthusen och där fanns Sonja Thyen med sina ullsaker.
Här är tovade tavlor, riktigt fina.
Förmodligen har jag det mesta jag behöver, för det gick ganska fort för oss att titta över alla stånden. Jag köpte en enda sak, en liten bok (vad annars......?) och sen drog vi oss mot fikaborden. Där satt vi nog lika länge som det tog oss att gå runt och titta.
På väg tillbaka till motorcykeln kom vi till ett stånd där de sålde ost och där köpte kärestan en sort som vi aldrig smakat förut. "Dillost!"
Den här bilden lånade jag på nätet, för inte visste vi att det var dillkryddat brännvin i den vi köpte. Mannen sa bara "Dillost" rätt och slätt!
Det kanske inte är tillåtet, eller lämpligt att tala om brännvin på en hantverksmarknad??
Jag har hört talas om den sedan ganska många år tillbaka och den är bara vartannat år, så det gäller att hålla sig på hemmaplan denna enda dagen.
Vi hade planerat en motorcykeltur till Värmland. Jag längtade efter att åka till Ingesund, Arvika och titta hur det såg ut där. Det är flera år sen sist och skolan har ett visst nostalgiminnesvärde för mig, som gick där på halvfart i 3 + 1 år, när jag utbildade mig till musikterapeut.
Så får jag då höra att det är Toltorps marken samma dag. Det är en ren hantverksmarknad, inga plastprylar och lyckobrev, utan bara finheter och nyttoprylar av olika hantverkare.
Kärestan är ganska otrolig, han tittade ut över himlen och sa: "Det ser mörkt ut mot Värmland till, det blir nog regnoväder där idag. Vi kan åka till det där du sa istället (det där = Toltorp), så tar vi Arvika en annan dag. Han bestämde åt mig, så slapp jag vela som den berömda åsnan mellan hötapparna.
Det var soligt och fint och inte alls långt att åka.
Allt låg ute på ett öppet fält, där fanns lite hus och en massa marknadsstånd.
Det här var nog det märkligaste hantverket jag skådat!
Det var även försäljning i uthusen och där fanns Sonja Thyen med sina ullsaker.
Här är tovade tavlor, riktigt fina.
Förmodligen har jag det mesta jag behöver, för det gick ganska fort för oss att titta över alla stånden. Jag köpte en enda sak, en liten bok (vad annars......?) och sen drog vi oss mot fikaborden. Där satt vi nog lika länge som det tog oss att gå runt och titta.
På väg tillbaka till motorcykeln kom vi till ett stånd där de sålde ost och där köpte kärestan en sort som vi aldrig smakat förut. "Dillost!"
Den här bilden lånade jag på nätet, för inte visste vi att det var dillkryddat brännvin i den vi köpte. Mannen sa bara "Dillost" rätt och slätt!
Det kanske inte är tillåtet, eller lämpligt att tala om brännvin på en hantverksmarknad??
Gamla Linköping tillägg
Bilden på "han med vagnen" som föll bort från inlägget om G. Linköping!
Gamla Linköping
Jag ville gärna åka till Gamla Linköping, nu när vi ändå var på plats så att säga. Vi satt på en uteservering och frågade ett par av urinnevånarna om hur det var. De tyckte inte det var så bra som förr, att vi kanske skulle satsa på något annat istället.
Jaha, vi lyssnade, men när de gått sa jag att jag ville dit i alla fall. Ingen av oss hade varit där tidigare, så vad hade vi att jämföra med.
Sagt och gjort, när vi checkat ut for vi dit!
Vi var in på det gamla apoteket och fick en fin "föreläsning" om hur det var förr, hur det kom sig att det fanns så mycket bevarat och en väldigt bra information. De hade tagit vara på ett gammalt apotek någonstans och mer eller mindre flyttat det som det var.
Ett otroligt vackert tak med den lilla apoteksormsymbolen
Det gamla "pillertrilleriet!"
Och de mycket generande sjukvårdsartiklarna som det smögs så med
Härinne låg möjligen skolan, för dit kom jag sen.
Den här sortens planscher minns jag, i alla fall på djur...
..... men absolut inte den här med avstavningsövningarna.
Torget
Här håller ett par arbetande herrar på att baxa ut en kärra. Det var jätteroligt att väldigt många var tidstypiskt klädda och även spelade med i den tiden de föreställde.
Från det gamla postkontoret, ett oförglömligt frimärke!
Inne från polishuset ett otäckt vapen från 1773
Vi gick runt där kors och tvärs, ibland tillsammans, ibland var för sig.
Jag var in i ett lite finare hem och där fanns en massa vackra detaljer
Golvplankorna var riktigt breda. Det var inga små späda träd de kom från.
Handelsboden
Utanför, ett par av de gamla skyltarna från förr, före min tid till och med.
Här har han med vagnen hamnat i diskussion med "stadens" journalist. Kärestan stannade kvar länge och lyssnade, för det var naturligtvis en del i hela konceptet med Gamla Linköping. Jag passade på att slinka in till en tjej som bl a gjorde väldigt fina smycken.
Jag köpte faktiskt ett par hängörhängen, av dem med silverbladen nere till höger. Vi får se när jag kommer tillbaka till att använda häng igen. De var i alla fall väldigt fina och jag kände mig nöjd, trots att jag mest använder "knoppar" numera.
Cloetta hade en liten affär där mitt i alltihopa. MÅSTE köpa!
Mariannekulorna var slut, men kärstan visste vägen till Ljungsbro sa han.....!
Sedan försvann han, fick syn på en traktor! Vi har olika fokus, choklad - traktorer!
Vi följdes in till en träkarvare. Jag är imponerad, men vill absolut inte ha!
Sedan kom jag bort igen, jag gick in till repslagaren och de höll just på att slå och sno ihop en riktigt kraftig tross. Det här har jag inte sett sen jag var på Sri Lanka 1984, så där fastnade jag.
Vägen hem var inte mycket lång och många har vi mött, men på Cloetta blev det stopp och där köpte vi en ganska stor kasse full med goda saker (och den från G. Linköping var inte så liten den heller och den var också full med mycket gott ).
När jag börjar jobba ska jag sluta med godis, samt undvika kakor och slisk så mycket som möjligt. Jag lovar dock ingenting, för man vet aldrig, men jag tänker i alla fall sunt......
Jaha, vi lyssnade, men när de gått sa jag att jag ville dit i alla fall. Ingen av oss hade varit där tidigare, så vad hade vi att jämföra med.
Sagt och gjort, när vi checkat ut for vi dit!
Vi var in på det gamla apoteket och fick en fin "föreläsning" om hur det var förr, hur det kom sig att det fanns så mycket bevarat och en väldigt bra information. De hade tagit vara på ett gammalt apotek någonstans och mer eller mindre flyttat det som det var.
Ett otroligt vackert tak med den lilla apoteksormsymbolen
Det gamla "pillertrilleriet!"
Och de mycket generande sjukvårdsartiklarna som det smögs så med
Härinne låg möjligen skolan, för dit kom jag sen.
Den här sortens planscher minns jag, i alla fall på djur...
..... men absolut inte den här med avstavningsövningarna.
Torget
Här håller ett par arbetande herrar på att baxa ut en kärra. Det var jätteroligt att väldigt många var tidstypiskt klädda och även spelade med i den tiden de föreställde.
Från det gamla postkontoret, ett oförglömligt frimärke!
Inne från polishuset ett otäckt vapen från 1773
Vi gick runt där kors och tvärs, ibland tillsammans, ibland var för sig.
Jag var in i ett lite finare hem och där fanns en massa vackra detaljer
Golvplankorna var riktigt breda. Det var inga små späda träd de kom från.
Handelsboden
Utanför, ett par av de gamla skyltarna från förr, före min tid till och med.
Här har han med vagnen hamnat i diskussion med "stadens" journalist. Kärestan stannade kvar länge och lyssnade, för det var naturligtvis en del i hela konceptet med Gamla Linköping. Jag passade på att slinka in till en tjej som bl a gjorde väldigt fina smycken.
Jag köpte faktiskt ett par hängörhängen, av dem med silverbladen nere till höger. Vi får se när jag kommer tillbaka till att använda häng igen. De var i alla fall väldigt fina och jag kände mig nöjd, trots att jag mest använder "knoppar" numera.
Cloetta hade en liten affär där mitt i alltihopa. MÅSTE köpa!
Mariannekulorna var slut, men kärstan visste vägen till Ljungsbro sa han.....!
Sedan försvann han, fick syn på en traktor! Vi har olika fokus, choklad - traktorer!
Vi följdes in till en träkarvare. Jag är imponerad, men vill absolut inte ha!
Sedan kom jag bort igen, jag gick in till repslagaren och de höll just på att slå och sno ihop en riktigt kraftig tross. Det här har jag inte sett sen jag var på Sri Lanka 1984, så där fastnade jag.
Vägen hem var inte mycket lång och många har vi mött, men på Cloetta blev det stopp och där köpte vi en ganska stor kasse full med goda saker (och den från G. Linköping var inte så liten den heller och den var också full med mycket gott ).
När jag börjar jobba ska jag sluta med godis, samt undvika kakor och slisk så mycket som möjligt. Jag lovar dock ingenting, för man vet aldrig, men jag tänker i alla fall sunt......
Inget inlägg
Ojojoj, idag blev det inget och jag som hade tänkt skriva om Gamla Linköping. Det får bli en annan dag, för jag har suttit på Bishop med en mycket god vän och ätit en utsökt halstrad, gravad lax med dillstuvad potatis och druckit en lika utsökt Slättöl från Närke Kulturbryggeri.
Det i sin tur, bryggeriet alltså, vore väl värt ett blogginlägg. Tyvärr har jag inte varit där, bara testat lite olika produkter när jag varit på puben och med tanke på att jag inte direkt är stamgäst, har det inte blivit så många olika.
Kolla länken och ett kan jag säga, att de jag testat har varit urgoda!
Här kan du läsa mer om detta härliga ställe. Sedan kan man googla också, det finns en hel del på nätet.
Det i sin tur, bryggeriet alltså, vore väl värt ett blogginlägg. Tyvärr har jag inte varit där, bara testat lite olika produkter när jag varit på puben och med tanke på att jag inte direkt är stamgäst, har det inte blivit så många olika.
Kolla länken och ett kan jag säga, att de jag testat har varit urgoda!
Här kan du läsa mer om detta härliga ställe. Sedan kan man googla också, det finns en hel del på nätet.
Alternativt godis
När mina barn var små och vi hälsade på mina föräldrar som bodde på landet, berättade jag att när jag var liten brukade vi ta veteax, skala kornen och tugga på dem. Det blev som tuggummi och i brist på äkta vara funkade det bra.
Jag vet att vi testade med kåda också, men det var mycket krångligare.
Ofta fick jag stanna bilen akut när någon av dem fick syn på ett vetefält längs vägen.
"VETE", skrek en eller båda och då var det bara att bromsa. Sen var det förstås jag, som hade de längsta benen, som fick hoppa över diket och rafsa åt mig ett antal strån.
OJ, vad skräpigt det blev i bilen efteråt och
OJ, vad det var svårt att städa bort de sträva skalen!
Vad hände när jag och dottern var på Högen häromdagen? Jag valde att åka småvägar hem och plötsligt hojtar hon till:
"VETE, mamma, det är såna där korn som vi åt när vi var små".
"Jag ser det," svarade jag.
TYSTNAD!
"Jag minns vad arg du var för att hela bilen var full av skräp en gång och du inte fick bort dem".
"Så arg var jag väl inte?"
"JOOOOO du, det var du!"
TYSTNAD igen!
Nu var det jag som pratade först.
"Vill du att jag ska stanna och ta lite?"
MMMmmm, det var lika gott som förr, sa hon och nog är det skräp i min bil nu också, fast inte så mycket och inte är jag arg heller!
Jag vet att vi testade med kåda också, men det var mycket krångligare.
Ofta fick jag stanna bilen akut när någon av dem fick syn på ett vetefält längs vägen.
"VETE", skrek en eller båda och då var det bara att bromsa. Sen var det förstås jag, som hade de längsta benen, som fick hoppa över diket och rafsa åt mig ett antal strån.
OJ, vad skräpigt det blev i bilen efteråt och
OJ, vad det var svårt att städa bort de sträva skalen!
Vad hände när jag och dottern var på Högen häromdagen? Jag valde att åka småvägar hem och plötsligt hojtar hon till:
"VETE, mamma, det är såna där korn som vi åt när vi var små".
"Jag ser det," svarade jag.
TYSTNAD!
"Jag minns vad arg du var för att hela bilen var full av skräp en gång och du inte fick bort dem".
"Så arg var jag väl inte?"
"JOOOOO du, det var du!"
TYSTNAD igen!
Nu var det jag som pratade först.
"Vill du att jag ska stanna och ta lite?"
MMMmmm, det var lika gott som förr, sa hon och nog är det skräp i min bil nu också, fast inte så mycket och inte är jag arg heller!
