Leontina

Det blir lite mera från Hallsberg, när jag ändå håller på att titta igenom mina bilder.

Lilla Yama, min dotters senaste katt som är en siamesfröken....



..... har en syster som bor kvar i Hbg som heter Amata. Hon har blivit en mycket vacker ung dam och betydligt lugnare än Yama som flänger lägenheten runt och leker med Babusjka hela dagarna. Det får jag nog lov att föreviga och visa upp här, för det är helt otroligt.

Amata sitter gärna i fönstret, det är JÄTTEVARMT från elementet under.



När det var dags för fika skulle vi förflytta oss in till rummet. Alla hjälpte till att bära in det vi skulle ha och när jag gick förbi köksfläkten fick jag syn på en helt förtjusande liten leksak som stod där. I.s barn hade haft den som små och tänk att den fanns kvar och var hel fortfarande.

En fantastisk liten kängurumamma. Hon var inte alls särskilt stor. Här har jag placerat henne på nyckeln till en av garderoberna i hallen.



I pungen finns hennes lilla unge och med tanke på att det går att ta ut den är det helt otroligt att den inte kommit bort.




Jag blev helt betagen, visst måste det ha varit en ljuvlig leksak för ett litet barn?

Så här ska bilden "In beetween" utan Jesper se ut!

Vi var på Örebro Konsthall precis innan det blev jullov. Vi bokar in en massa intressanta studiebesök för våra elever och är regelbundna besökare på konsthallen. Dit får vi komma på en egen guidning när inga andra än vi är där. Mycket uppskattat och väldigt bra för oss alla, att det bara är vi där under den timmen vi har till vårt förfogande. Vi är MYCKET nöjda med Örebro Konsthall! Tack, tack!

Den här gången var det julsalongen och den pågår till 2 januari.



Jag tyckte det var jätteintresant eftersom det var 8 olika konstnärere och stilar representerade.

Vi blev guidade av Jesper Blåder,  även han konstnär.



Han står framför Stefan Johanssons "In beetween" och berättar om tavlan. Den är målad med fönsterskrapa och sedan färgen lagts på går det bara att göra ett drag, så det gäller att veta hur man vill ha det redan från början. Den tavlan var urhäftig, men något svårhängd hemma och aningen för dyr (fnissar). Den kostar 42.000 kronor.

Utan Jesper ser den ut så här!



Tommy Hilding målade så att det nästan såg ut som ett fotografi



De bruna strecken ska vara där, det är för att ge bilden lite mera liv. Vi stod ganska länge framför den här och det kom olika förslag på varifrån motivet kom. Till slut fick vi svaret. Det kom från konstnärens fanatasi. De här husen, längs just den här gatan finns inte i verkligheten. 65.000 för att få hem den till sig.

Tom Bogaard gör tavlor som inte följer de normala "ramarna", för att vitsa. Han har andra former för sina verk.

Den här heter " Uncle Jacks Pond"



- och Walts Cave. De låg på 40.000 styck.



Alexandra Skarp målade ...... ja, vad då?

En tankegång


Vilande



De kostar 38.000 styck.

Sedan kom vi till Lotta Döbling - The turguoise sea. Det är svanar i överkant på bilden.



På den här såg jag först ingenting mer än svart och vitt, sedan kom plötsligt bilden.



Längst ner i vänstra hörnet framträdde en svan



Ju längre jag stod där, desto mer såg jag i bilden. Häftigt var det!

De här fanns också där, ganska högt upp.



Harlequin - triangeldrama fångade många elevers intresse, mest pga av den söta kaninen i harlekinmössa tror jag.



Inne i nästa rum fanns Stefan Berger. För 35.000 kunde man bl a köpa -

 - Cowboy boy, målad efter ett gammalt fotografi på honom själv eller hans far.




Den här tavlan hängde precis innanför dörren, jag kan tyvärr inte minnas konstnären.



När jag stod där och fotograferade hörde jag hur det bankade på dörren, det var två av våra medarbetare som dristat sig till att gå ut i vinterstormen som rådde den här dagen och nu var utelåsta. De hade varit och köpt sig varsin mugg kaffe, men också köpt med sig lussekatter till eftermiddagsfikat, vilket uppskattades av oss alla. Jaaaa, de fick så klart komma in i värmen!



Det här var bara ett litet urval av julsalongen.

Nere i källaren upptäckte en av eleverna en spännande skylt.



Det var bara jag och han som fick gå in där och titta. Det var precis som det står på skylten, en massa lagrad konst. Sedan berättade Jesper om huset, vilket jag tyckte var mycket mer intressant.

Det gamla stenhuset "beter" sig och blöder ut någon seg, svart massa mycket långsamt, som sedan stelnar.




Huset är väldigt gammalt och det är väl någon slags isolering som kommer sipprande när det blir varmt, eller kan jag få en förklaring av någon vis person?

Jag tog en bild av något med ett årtal på, kan huset vara så gammalt kanske?



Örebro Konsthall kan jag verkligen rekommendera!

Jag har skrivit om Almida tidigare tror jag, men i så fall gör jag det igen.

Jag var in där strax före jul och fick nästan fnatt av all choklad de hade. Dessa praliner kostar minst 9 kronor styck ute i handeln, här på fabriken är de 3 kronor billigare. Då händer något märkligt med mig, jag tänker genast: WOW, vilket fyndpris. Egentligen är 6 kronor för en enstaka pralin ganska mycket, även om den är jättegod.

Jag är dock väldigt tillåtande och mån om mig själv, så jag tittade igenom alla glasdiskarna noggrannt och sedan köpte jag ett tvåsiffrigt antal praliner. Nästan alla var till mig, för kärestan har bett mig att inte proppa i honom så mycket slisk, han vill minska i omfång.

Två stycken ur sortimentet innehöll lakrits, dem köpte två var av och de mumsade vi i oss när han kom.



Jag kan än en gång bara rekommendera Almida, inte tvinga någon att åka dit. Det är dock väldigt lätt att parkera, för det ligger i Lillån, man svänger in på industriområdet till vänster, efter kyrkogården om man är på väg norrut. Sedan gäller det att hålla ögonen öppna, för det är inte så väl skyltat. Rakt fram innan vägen svänger in mot bilprovningen är ett riktmärke.

Jag kan bara säga en sak: VÄL VÄRT VARENDA KRONA! Köp och njut! HÄR KOMMER ETT TILLÄGG: ALMIDA ÄR INTE ÖPPET ALLA VECKODAGAR, BARA I SLUTET AV VECKAN, JAG TROR DET ÄR ONSDAG - FREDAG. KOLLA INNAN DU FAR DIT FÖR SÄKERHETS SKULL.

Vi har haft en underbar jul. Båda mina barn har varit här i stan och vi har varit tillsammans nästan hela den vakna tiden. JÄTTEHÄRLIGT och jag känner mig så nöjd och glad över de här juldagarna tillsammans.

Kärestan och mågen har naturligtvis också varit med. De anslöt på julaftonskvällen när vi var här hemma hos mig för att undvika allergichock hos det av mina barn som inte tål katter så bra. Det blir inte så långa besök hemma hos djurägaren längre.

Babusjka undrar om han möjligen kan tappa ner något från julmaten.



JOOOO, där föll det ner en liten, liten smula, med tillåtelse från matte.



Förberedelser för dopp i grytan. Jag försöker "flå av" fettet från skinkspadet som tack och lov geléat sig så att det går att lyfta av allt det vita.

Den hemgjorda korven från kamrat A, ligger nykokt i den gröna kastrullen.
Den var väldigt god!



Babusjka fick ett märgben, är det julafton så är det och det gäller alla!



Ganska svårt att få hela ungskaran (= 2 stycken) normala på samma bild.



Minst en bara MÅSTE göra grimascher! Suck!

Fast mätta och belåtna i TV-soffan går det bättre för båda två / alla 3.




Det blev väldigt många julklappar i år, men vi var många, som köpt ganska mycket. Då blir det lätt så här.

Å andra sidan slår vi in det mesta, t ex en burk tops, en tablettask (nostalgiska Zig-Zag var det bl a i år). Söstra mi och jag har också som tradition att ge varandra något riktigt gräsligt, förutom de vanliga klapparna och fort hopas pakteten + att jag är en SANN julälskare som satsar stenhårt på just den här helgen.



Så hade barnen och deras respektive gått samman i konspiration.

Nu är det slutirrat för Leontina ute längs vägarna. Nu ska här hittas både bort och hem. Jag fick en GPS och blev JÄTTEGLAD!!!!!!!



Den är på laddning och snart ska jag ut och testa. Det ska bli kul!

                       Älskade ungar, vad bra ni är alla 4!

Det var en skön och rolig julhelg som gick väldigt fort. I morse skjutsade jag sonen till Arlanda för vidare resa i luften. Han skulle direkt till arbetet när han landat.



Vi for hem och fortsatte läsa julklappsböcker, äta godis och njuta av julmaten.

Underbart är kort!

                            Jag önskar er alla en riktigt

                                G O D   J U L ! ! ! ! !



Minifinfrämmande har jag också förutom barnen.



Och mycket gott att äta.




Allt är toppen, vi är mätta och nöjda och snart kommer de andra och även tomten.

Ja, ja, det skulle ha varit en röd rosett på kastrullhandtaget, men vi glömde!

Det blev jul ändå, konstigt nog!!!!!

Tiden.......... vad ska jag säga om tiden?

För tillfället kännetecknas mitt liv av att tiden inte finns där längre. Fast, nu blev det lite fel, visst finns den där, men den räcker inte riktigt till.

Idag skulle jag till det stora köpcentret för att köpa det allra sista. Det var inte mycket mer jag behövde inför julhelgerna och besök av barnen, släktingar, kompisar och vilka det nu vara må. Kära dottern ville gärna följa med, hon skulle köpa en särskild sorts kattsand och kanske lite mat hon också.

12.30 for vi dit. Det hade nästan alla andra också gjort och en bil stod i diket med ett förtvivlat par bredvid bilen, köer överallt och jag var själaglad att jag har scanner när jag handlar just där. Det var ju inte så mycket vi skulle ha heller, bara lite kompletteringar - julmust, rödbetor, lite frukt, grädde och ett par ostar.

3 = TRE timmar senare var vi på väg därifrån, det var fler än vi som handlat färdigt och länge stod vi i kö för att ta oss ut på gamla vägen hem. På motorvägen var det nämligen stopp ringde mågen och talade om för oss.

Här är vad vi kom ut med!



                                BARA LITE!!!!!!!

...... tror jag att jag tar en time-out och går in i julklappsrummet.

Det är dags att göra ett överslag, så det blir något så när lika när barnen kommer på julafton. Hur gamla de än blir, så är de ganska små när det är julklappar på gång. Jag vill gärna göra lite vackra paket och dessutom skriva ihop något riktigt ärkepekoralrim så de har något att sucka och stöna över förutom glädjetjuten.

Det ordet gillar jag skarpt känner jag.

ÄRKEPEKORALRIM!

Finns det ens?

TIME OUT!!

Återkommer förhoppningsvis imorgon. Det är sista dagen på jobbet före jul!

Jag har nyss kommit hem från en hejdundrande julkonsert i Nikolaikyrkan.  Ett helt nytt koncept som några körledare har kommit överens om efter Göteborg som förebild.

"Min" kör, St Nicolai Motettkör, var en av 6 musikgrupper som var med + en fullproppad kyrka.

UNDERBART var det att sjunga en massa sköna julsånger och att lyssna på andra + den exellenta solisten Maria Johansson här ifrån Örebro som avslutade med en otrolig version av "O helga natt".



De andra var Corona, Frallakören, Risbergska skolans Vokalensemble, Vox Amabilis och på det Frälsningsarméns musikkår, som kan tuta på riktigt bra och trots att vi satt bakom dem var det mäktigt.

Jag är uppfylld av allt sjungande och musiken i sin helhet. Efter sådana här härliga upplevelser brukar jag ligga och snurra många varv innan jag somnar.

Kyrkan var fullproppad, vår körledare trodde att maxgränsen på 700 personer var nådd.



Den här bilden är tagen cirka 30 minuter innan det började. Det kom MÅNGA fler!

Eftersom jag är en sådan försynt och diskret person (fråga kärstan....hihihi) valde jag att inte bränna av en fotoblixt mitt framför alla människor, men här på första bänken sitter Maria J + Solveig Ågren och Christer Kallin som båda är körledare, dock lite suddiga pga min diskretion.

Christer Kallin är den skallige mannen, Solveig kvinnan i rött och Maria i svart, som riktar blicken neråt just som jag knäpper. De andra huvudena tillhör folk i Frälsis musikkår.



Det var en fantastisk afton och en fin inledning på julveckan.

NEJ, jag hjular inte, definitivt inte. Jag gjorde det inte ens när jag förväntades ha kropp till det.

Det är JUL det handlar om, now and forever, eller hur syster?

För att inte ta ut mig alltför hårt tar jag det i små etapper. Igår blev det hallongrottor till kärestans hushåll, vi gör arbetsbyte, han är inte så bra på kakbakning och jag är urkass på bilreparationer. Jag tror jag är den som tjänar mest på det, för jag älskar att baka. Jag tror inte han älskar att hänga över en krånglande bilmotor.

Idag var det dags för älgbullarna att bli till. Den färsen är tung att röra ihop, så jag tänkte passa på medan jag har en starkare individ här i huset. Det får bli med en trägaffel, plastgafflar, eller rättare sagt melamin, får han inte använda längre. Han tar i så han bryter av dem, häromdagen gick det tredje köksverktyget av när han rörde i något lite tyngre.

När den gick av såg han lite besvärad ut, men det släppte när jag utbrast:

"NEEEJ, måste du ta i så himla mycket? Den där gaffeln har jag haft sedan 1970 utan att ha sönder den ocn du behöver bara ta i den så går den av."

Först trodde han att jag var allvarlig, men jag kunde inte hålla mig för skratt. Tänk att jag har haft en melamingaffel i 40 år innan den gick av. Den har varit mycket flitigt använd, det är ett som är säkert.

Älgbullfärsen blev bra och bullarna ännu bättre. Jag var tvungen att kuta över till grannen -världens bästa - och låna havregryn som skulle vara i smeten, för mina var plötsligt havrekli, jag hade läst fel på påsen.

Hon fick tillbaka dem i form av älgbullar lagom till en person.



Snart är det bara skinkan kvar att ugnsbaka! Jul, jul strålande jul!

Jag stod på Stortorget tidigare idag och väntade på kärestan som var ute i ett eget ärende. Det är fina hus där vid torget, på ena sidan rådhuset med den gigantiska adventskalendern, här är ett par öppnade luckor som jag tyckte om, fast det fanns flera andra som också var riktigt fina.





Allt jag tog kort på blev lätt beslöjat, för det snöade hela tiden. Min kamera kanske kan kompensera för sådant, men det är inget jag klurat ut hittills.

Mitt emot rådhuset ligger ett annat fint hus.




När jag släppt blicken på kameran får jag se att Engelbrekt har något rött på sig. Det ska han inte ha och vad mer?????? Någon har behagat spexa med den gamle hövdningen som står där mitt på torget.

Han har uppenbarligen varit ute (det är han för all del jämt) och firat lucia!




Det verkar ha varit en vild fest, kronan och lucialinnet har halkat på sned.



Mitt emot Järntorget står vår variant av den eldfängda Gävlebocken.



Han står där i tryggt beskydd av Jean Baptiste Bernadotte. Hoppas han får stå i fred, utan att någon sätter eld på honom. Lucia har han i alla fall klarat utan brännskador.

Stan idag var inte rolig. Trångt, köer, SNÖFALL och kall blåst. Jätteskönt att komma hem och få en liten mugg glögg innan det var dags för matlagning och kakbakning. Nu är det också avklarat och kvällen kan komma när den vill.

Jag är redo för soffan, eller möjligen fåtöljen, om "Kronblom" hunnit före mig.

Mitt i värsta julhetsen, när jag varit och köpt nötfärs till julköttbullarna för att stå hemma i köket på eftermiddagen och rulla dem i godan ro, allt medan snön vräker ner och ställer till trassel både för gående och trafikanter.

Vad gör jag då?

Det är nog inte lite galen jag är, utan MYCKET!



Jo, jag svänger inte av från motorvägen hem till min gata i stan (Citat Stina i Saltkråkan). Nej då, jag fortsätter drygt 3 mil och åker på slipprigt underlag med en massa mer eller mindre spattiga trafikanter runtom mig.

Min lingonsylt tog nämligen slut för ett tag sen och just idag kändes det som en lämplig dag att åka hem till kärestan och rota i hans frys efter våra gemensamma skogens skatter. Jag visste att vi hade minst 2 x 2 kg lingon där och alldeles rätt hade jag.

Jag fick skotta mig in, nog hade jag kunnat trampa ner snön, men jag har bott alldeles för länge i Västerbotten för att bara kliva runt i den vita varan, jag måste skotta. Det låg ungefär 1 dm på marken, så det tog en stund, men sedan var det fritt fram att gå in och hämta lingonen.

Han hann komma hem, så vi hann prata lite också innan jag satte mig i mitt blåa fartvidunder och for hem till köksbestyren.



Nu är det färdigt, men inte har jag några köttbullar inte. Jag har inte ens köttfärsen inne, den ligger kvarglömd ute i bilen. Tur det är mer än kylskåpskallt ute, det är inte ofta jag uppskattar kylan, men just nu känns det bra.

OCH - lingonsylt har jag också så jag klarar mig ett par månader.

När söstra mi och jag var i London var vi inne på en antikaffär där jag föll i trance över en katttavla. Jag försökte övertyga affärsägaren att jag var den perfekta köparen, för jag ville verligen ha den.




Konstnären heter Robert Lyons och googlar man på honom får man upp massor. Uppenbarligen heter väldigt många just Robert Lyons, men jag länkar till den bildlänk jag tror handlar mest om honom och hans verk. Jag vet inte särskilt mycket om honom, bara att jag GÄRNA ville ha den tavlan på min vägg.

Ägaren var orubblig, tavlan var INTE till salu. Till slut kröp det fram att det var hans hustru som köpt tavlan till affären. Okej för det då, inte vill jag ställa till någon äktenskapskris, så jag la ner övertalningsförsöken och köpte en antikvarisk barnbok med rim och ramsor istället. Den ska jag visa när jag återfår minnet var jag har placerat den.

Hade jag fått köpa tavlan hade jag vetat exakt varit den var just nu.

Jag skrev i alla fall om den på bloggen och sen fick det vara bra så, inget att göra åt.

När Barcagänget var här för ett tag sedan hade C med sig ett platt paket som jag fick. Jag säger bara en sak: Den kvinnan är kreativ till max. Hon läser min blogg regelbundet och vet vad som händer när jag jag är i farten.

Inuti paketet låg bl a detta!




JÄTTEFIN och vad glad jag blev. Hon har gjort den av tunt fanér + att jag fick en magnet, en pin och ett bokmärke med kattens huvud.

Tavlan är inte lika stor som originalet (tack och lov, för mina väggar är slut) och faktum är att bredvid mina andra två kattavlor i hallen fanns en vit fläck som bara väntade på den perfekta matchningen. Nu sitter den där och jag ser den varenda morgon när jag äter frukost och varje gång jag går igenom huset.

Gissa om jag blev GLAD! Tack igen C, det var fantastiskt gjort!

...... till skillnad mot Berg som vi sett flytta in hos diverse kändisar.

Skillnaden är total av den enkla anledningen att hos mig handlar det verkligen om en liten, liten del av skogen, som redan kommit "hem". Inte hem till sig, utan hem till mig.

I år var det inte självklart varifrån jultallen skulle komma, vår vanliga leverantör är inte tillgänglig detta år så kärestan och jag fick tänka till ordentligt.

Jag har kompisar som har skog, så jag ringde och frågade om vi kunde få såga ett julträd till mig, mot betalning.

- Nja, blev svaret, jag har inga granar i den storleken.
- Men det gör absolut ingenting, sa jag, för jag brukar alltid ha tall.
- Vad bra, då går det fint, svarade han.

Vilken tur. Vi tog med sågen, åkte förbi och betalade 100 kronor och for till skogs.

HIMMEL vad mycket snö det var.



Vi ställde bilen där vi visste att vi skulle kunna få loss den igen och sedan gav vi oss in i det vita. Ganska snart kom vi fram till stället med de små tallarna.





Verkligen mycket snö och svårt att se hur de såg ut. Vi pulsade omkring som snömannen och snökvinnan där i lössnön, fram och tillbaka, in bland träden. Kärestan bankade till dem lite så snön for av och då blev de genast rejält FULA! Det fattades en gren på en sida, för stor kal stam mitt i, krokig topp, inga grenar nertill osv osv.

Till slut hade vi ändå velat färdigt och tyckte att vi hittat den rätta.



Då gjorde vi en sista vända, kom tillbaka dit vi var från början och nu är det en helt annan som står här hemma och väntar på att bli klädd.



Här är den på utrummet för att acklimatisera sig lite. Jag är väldigt nöjd, den är liten och inte så bred, det är platsen den ska stå på också, så det passar väldigt bra.

Nu längtar jag efter att få klä den, julen närmar sig, men nu måste jag gå och slå inte lite julklappar och skriva usla rim, så mina kära får något att fnissa åt på julafton. Påklädning får vänta lite till.

Första gången vi var i Prag skulle vi en av dagarna ta bergbanan upp till Petrinparken. Jag var nyfiken på det lilla tornet, som såg ut som en miniatyr av Eiffeltornet.

Vi var där i mitten av april, det var varmt och skönt. Magnolian utanför hotellet slog ut i full blom och vi njöt. Nu skulle vi dessutom ta bergbanan upp till Petrinparken och titta på utsikten över fantastiska, underbara Prag.

Kärestan går visserligen inte upp i torn, men berg går bra.



Det som hände var att bergbanan var ur funktion när vi kom fram, men på baksidan fanns trappor och man kunde välja dem om man kände för det, fick vi till svar när vi frågade folk därnere.

Kände och kände, vi ville upp och gå kan vi och kunde då också..

Det var ganska ogenomtänkt insåg vi efter ett tag, lutningen var inte är direkt bekväm, trappstegen var inte gjutna, utan det var huggen natursten och inget steg var det andra likt. Vi pustade och gick, flåsade och svettades. Det var flera hundra trappsteg. Jag har förträngt hur många, i den mån jag höll räkningen.

Vi hade bara ätit frukost, men det skulle finnas en restaurang halvvägs upp eller på toppen. Vatten hade vi med oss, men det gick åt ganska fort, vi hade en liten skvätt kvar när vi äntligen kom upp.

"NU VILL JAG ÄTA," sa jag, "jag svälter ihjäl och huuuu vad jobbigt det var med alla trapporna, jag är helt slut och jättehungrig".

Vi gick runt däruppe på toppen av kullen och såg inte skymten av någon restaurang. Jag funderade på om vi skulle dö svältdöden , talade än en gång om hur hungrig jag var, undrade varför inte han var hungrig och vart skulle vi nu få någon mat ifrån. Då hade kärestan lösningen.

Han tittade på mig och sa helt seriöst: "Vi kan dela på en Snickers".



Han menade allvar. Jag trodde han fått solsting, men icke!

En SNICKERS istället för mat? Förresten inte ens en hel, utan en halv.

Jag bröt ihop, jag kan väl inte leva på en halv Snickers när jag knappt orkar gå ett steg till

Det löste sig dock, när vi kom till bergbanestationen hade den börjat fungera. Vi åkte ner med den och alldeles bredvid låg en utmärkt mexikansk restaurang där vi satt ett par timmar.

Till nuet!

Den där Snickersen kommer dock upp med jämna och ojämna mellanrum och i fredags fick jag äntligen betala tillbaka för den gången på Petrinkullen när jag tyckte mig ha en nära svältdöden upplevelse.

Han var lite hungrig och jag ganska mycket, så jag gjorde ett par klämmackor. De la jag på min tallrik och ropade på honom. Han var på övervåningen och "bloggade" = sitter och läser på olika motorsidor.

Hans tallrik hade jag täckt över med ett lock och han kom ner och såg lystet på min hög av klämmackor.

När han lyfte på locket såg han detta!



Äntligen har jag fått bjuda igen!

På helgerna fixar kärestan frukost medan jag står i duschen och tar det lugnt. Han kokar ägg och te, dukar fram och som han själv uttrycker det: "Jag fixar och grejar medan du står där i duschen".

Jag uppskattar det väldigt mycket, för jag är både trött och oerhört klantig och fumlig innan jag är riktigt vaken. Nattetid är jag däremot väldigt funktionell och får mycket gjort, både fort och lätt.

Igår när jag satte mig vid frukostbordet såg jag något som avvek från det normala.



En av brödhalvorna hade en röd fläck. Jag som bakat visste med mig att det inte var lingon i det brödet och hoppades att jag inte bakat in någon röd plastbit el dyl.

Jag frågade: "Vad är det där på brödet?"
Han: "Äh, jag råkade skära mig i tummen, jag tar den där."

Det var BLOD på mackan! ! ! !

Jag valde att tänka extra protein istället för att äcklas. (Han är inte riktigt van vid nya kniven än, har unnat mig en Globalkniv och är själv mycket nöjd.)

Igår hade vi middagsfrämmande, och det var så oerhört trevligt att eftermiddagen blev kväll och kvällen blev nästan natt och då orkade inte jag sätta mig vid datorn.

Vi stökade undan, diskade och gjorde iordning köket så det såg ut som jag vill ha det och sedan var det plötsligt idag. Dessutom hade jag en ny läsecirkelsbok som jag så gärna ville börja på, så den fick gå före bloggen.

"Svartvintern" av Marianne Cedervall



Förra året kom "Svinhugg", en aningen burlesk, men underhållande historia som utspelar sig på Gotland och i Norrbotten. I båda böckerna handlar det om Hervor och Mirjam - två mycket olika kvinnor som hamnar i diverse knepiga situationer. Jag hade behållning av den och efter att ha läst till sidan 102 kommer jag att ha det av Svartvintern också.



Idag har vi också haft främmande, kära L med man. L har jag känt sedan 1978 och när barnen var mycket små, J var bebis och V var drygt 4, bodde hon hos oss ett helt år när hon pluggade.
Hon och hennes man var på genomresa och stannade på kaffe med mackor, för slisk är de inte intresserade av. Som tur var har jag inte bara kakor i frysen, utan också lite olika sorters matbröd.

Det blev 2 väldigt trevliga timmar där vi turades om att prata och lyssna, lyssna och prata. Till slut var de ändå tvungna att åka vidare, de hade 40 mil kvar.

Hon kom ihåg att jag fyllt i våras, så jag fick en blombukett som var helt otrolig.

Nu står den på köksbordet och prunkar.




Hoppas vi ses snart igen, för färdigpratade blev vi definitivt inte!
Men, nu har jag inte tid längre, "Svartvintern" väntar.

Jag funderar allvarligt på om jag ska låta mig falla ner i en depression!

Det är vinter, bara det är tillräckligt för att jag känner "närakollapsenupplevelser".

Förr älskade jag hösten när kylan kom, vintern följde liksom med på köpet, den tog jag med visst motstånd. Då dog nämligen alla spindlar, eller de drog sig åtminstone tillbaka och jag kunde röra mig fritt utan risk för att bli attackerad när jag minst anande det.



Numera är jag botad, så det hotet är eliminerat. Nu är vintern i sig ett HOT!

Så har jag opererat ena axeln och gått hemma och lodat när jag inte varit ute och flängt. Oavsett vilket jag gjort och oavsett om det varit roligt eller jobbigt, tråkigt eller lätt har jag varit enarmad och det har varit tufft i vissa lägen. Jag är fortfarande lätt högerimmobiliserad.

I måndags var jag tillbaka på mitt kära arbete, med bara glada och goda medarbetare i det egna laget och bland eleverna. JÄTTEROLIGT!

Idag fredag, är jag förfärligt förkyld och spak, har drabbats av samtliga bacelusker som folk omkring mig hostat fram, nyst ut, kletat på handtag och andats ut i närheten mig. Ingen nämnd och ingen glömd. Jag talar med basröst, har ett glödande, rött inferno i halsen, pyntat med vita prickar i de svullna halsmandlarna, hostar och snyter upp en låda näsdukar utan vidare, rödgrön röra har plötsligt blivit realitet för mig.

Är jag sjuk? Ska jag vara hemma nästa vecka!

NÄÄÄÄÄÄÄ, nu är det nog. Jag ska jobba, jag ska njuta av lucia, ha vardag och vanligt arbete, varvat med lite jul.

Vad ska jag proppa i mig för att inte drabbas ytterligare av världen omkring mig?

Honung?



Echinaforce?

Cognac?



Förkylningste?

Plåster över naveln? - Nävisst, det var ju mot sjösjuka minns jag nu.

(Lånad bild)


Sova med mössa?

Fetvadd i öronen?



Varm mjölk med eucalyptos?

Tacksam för svar på alla huskurer som fungerat på någon!

Prosit !!!!  Nu nös jag!

CITAT:
En nysning ansågs förr vara framkallad av högre makter, onda eller goda. För att försäkra sig om att nysningen skulle var till det bästa, uttryckte man en positiv önskan genom lämpligt uttryck. På vanlig svenska kunde man säga Gud signe!.

Ska man tro det skrivna ordet ska jag bara vara glad för att jag nyser skallen av mig och tillika snyter ut hjärnan.

GUD SIGNE!

Det här gänget, som inte gärna visar sina fagra nunor på bild ska jag snart tillbringa aftonen med.



Hunden, vars namn börjar på I, men jag minns aldrig vem av de 3 på I det är, var också med, det är han inte ikväll.



"Ser ni inte vad himla snygg och magklisugen jag är?"



Här var det sommar och skönt, vi var hos G i Granvik och är på väg ner till vattnet på vår rundvandring. Vattnet inbjöd dock inte till bad, så varmt var det inte.




I tyckte dock att det var rätt okej att leka lite därnere.



Alla husen där runt Granviks Herrgård hade olika namn.







Det fanns mycket att titta på, en gammal fin träbåt t ex.



På vår promenad mot ett bygdemuseum träffade vi I.s kompis - JÄTTEFIN!



Här inne fanns diverse samlingar från bygden.



Så klart att vi gick in och tittade lite






Ett par skyltar för att undvika arbetsplatsolyckor.




Vi skrev in oss i gästboken, så det finns bevis på att vi varit där!



Jag som gillar knäppa skyltar hittade den här, det här var alltså sommaren 2010.



Inte fanns det någon campingplats, men väl en parkeringsplats.



TJO vad livat vi hade och ikväll slipper jag förklara varför jag aldrig skrivit om den här sköna dagen. Nu är det gjort och vad skönt det var att se lite gräs, känner jag.



Jag sparade det nog till en vintrig dag, för att göra klart för mig att det finns andra färger än vitt. Jag är nämligen snart redo för idet, jag tyar inte när det bara är vinter hela tiden.





Ikväll blir det Hällabrottet, man måste vidga sina vyer och inte åka till samma ställe hela tiden.

..... nu har jag börjat jobba igen efter axeloperationen. Hur hinner man ha ett liv då undrar jag? Jag menar ett liv förutom arbetet?

Eller så är det bara "inskolningsproblem" så här i omstarten, just ingen bloggtid alls tillgänglig. Ikväll ska jag dessutom på kören och det är bara roligt, men inte kan jag sitta där med min bärbara och blogga.

I alla fall var jag till brorsdottern i helgen och hämtade en sagolikt god salami. En av döttrarna sålde 3 olika sorter för att få ihop pengar till klassresan i vår. Jag valde kryddsalamin, den längst fram.



JÄTTEGOD! Den ligger och väntar i kylskåpet nu och kanske får komma ut i luften redan i helgen, man vet aldrig.

Husets katter låg inne och sov, i alla fall såg jag två av dem, båda låg under något.

Murre under bordet



Smilla under skåpet



Jag förstår dem, vem vill vara ute barfota i den här snön?

Nilla däremot, fläkte ut sig och visade upp sina krympande tuttar. Hennes tre valpar har nyligen flyttat hemifrån och nu är hon fri som en fågel igen och jättesocial och mysig.



Fast sedan tog hon sig samman och visade hur fint hon kan posera!



Det var allt för idag, nu ska jag packa körväskan, så får vi se om det blir någon tid över imorgon. Då är det kväll med brudarna från skoltiden och då vet man aldrig hur sent det blir. Före 23.00 tänker jag mig att vara hemma igen.

Här bidde det inte ens en tumme idag!

INGENTING!

Jag kom nyss hem, har kollat mailen, sitter vid datorn och trycker in en macka med Västerbottenost och ska vara på plats på jazzklubben om 20 minuter.

Ses en annan dag när det inte är så snärjigt. Förresten är det så kallt att jag nog bara skulle klaga om jag hade tid att skriva.

Jag kanske går i ide?

Jag gillar plåtburkar och jag har några stycken, både gamla och nya, men mest gamla tror jag. Jag tänkte väcka upp lite minnen hos er som läser min blogg.

Först en sådan kakburk som vi hade när jag var liten. Loppisfynd 50 kronor.



Kaffeburken kommer från mormor eller tant Astrid som jag fick mycket av förr.



Sedan en kaffeburk till, som jag köpte på loppis nyss för 20 kronor. Det var mest för rosornas skull, men sedan såg jag att det hade varit kaffe i den och det är det nu också. Det står "Kärnan KAFFE" på den lilla guldetiketten.
I den gula kaffeburken ligger kattleksaker, det är lite olika vad jag använder dem till, oavsett vad som står utanpå burken.



En liten trio

Den blanka är från Örebro Kexfabrik, loppisfynd för 10 kronor. Den är tom.
Kakaoburken är tom och min egen, som jag haft sedan jag flyttade hemifrån. Likaså  farinsockerburken i vaxad papp. Det är t o m kvar gamla sortens farin i den, sånt som är ÄKTA och klumpar ihop sig.



Sist kommer en tjusig en, alldeles ny och det är den med Amarettokakorna.Den får vara med bara för att den är så söt och det är innehållet också.

Medan jag frossar i dyr lyxchoklad, njuter kärestan av en överbliven skiva köttfärslimpa på en knäckemacka.



I mitt tycke är det här köttfärs med bröd, inte tvärtom!

På den exellenta delikatessbutiken DUÅ i Umeå köpte jag en hel del när jag var där, vilket jag redan berättat om här på bloggen. Länk till DUÅ bloggen.

Nu har jag en egenhet som jag troligen ärvt från min mormor. Jag gömmer, eller rättare sagt lägger saker på säkra ställen. Hon stoppade in viktiga papper, sedlar mm bakom tavelramar, under dukar och på andra små fiffiga ställen.

Här kommer ett exempel om mig, som söstra mi kan bekräfta. Hon var med en gång när jag lagt mitt pass på ett säkert ställe.
Vi hade liftat till Holland och blivit utkastade från dem vi skulle bo hos, det var hos systern till en brevvän till mig. De tyckte att vi hade för roligt och bad oss flytta.

Då flyttade vi in på en vindsvåning mitt i Haag, hos en indonesisk familj vi lärt känna. Där fick vi 2 rum och bodde bra och gratis, de dagar som var kvar innan vi skulle vända hemåt. Mot våra sista gulden hade husets söner lovat att skjutsa oss till gränsen där vi skulle börja liftandet hem igen.

Allt väl, vi hade väldigt trevligt i bilen och tyckte nästan det var lite synd att det inte var så långt till gränsen. Då blev vi hörda av någon makt, för jag upptäckte att jag inte hade passet med mig. Och, var låg det då?

Jo, det hade jag lagt på ett säkert ställe, nämligen under bordduken i vårt rum och där låg det, trots att vi nästan var framme vid gränsen. Alltså fick vi fortsätta umgås med bröderna ett par timmar till - den tid det tog att åka tillbaka och hämta det och sen iväg igen. Jag minns inte riktigt, men jag tror inte de skjutsade oss lika långt andra gången.

Sån är jag alltså!

Vad har jag lagt på ett säkert ställe den här gången?

Choklad från DUÅ, en riktig delikatesskaka. EMILS GUSTAVS!




Den låg i nederskåpet på ett fat på fot, som var så högt att det nästan inte rymdes mer än en kakduk på det. Jag hade dock lyckats peta in min chokladkaka där, för att ingen skulle hitta den. Sen blev den bortglömd och som tur var, återfunnen medan den ännu var superb och inte härsken.

Tyvärr är den snart slut och ändå har jag bara bjudit mig själv. Kostnad runt 60 kronor, mycket väl investerade pengar. Det var körsbär inuti, jag tror de var frystorkade och vet att de + chokladen, är väldigt goda!

Jag har en liten, liten bit kvar, men imorgon är den slut!

Nu skulle jag rensa lite bland bilder som blivit över och ser att jag missat att visa de sista bilderna från Stockholmsbesöket för 2 helger sedan.

Innan vi åkte till Cirkus för We Will Rock You var vi ute på en massa annat, bl a till mormors gata och uppe på Söders höjder. Katarinahissen lätt beslöjad, kan man säga.



Efter det for vi ut till Farsta Centrum, där ville E vara lite nostalgisk + handla nödvändigheter som t ex julklappar. Vi hade svår kaffe/teabstinens och stormade in på Kafé Voltaire. Hemsidan är lite ynklig, men fikat............ojojoj!

Inte förrän jag fick se citronmarängpajen kollade jag upp vilket café vi var på och såg jag att vi befann oss på Voltaires ställe. Allt är stort och mumsigt, sött, maffigt osv. Jag har en kokbok av Systrarna Voltaire, som andas samma inställning, den är jag är mycket förtjust i.



När jag köper citronmarängpaj på andra ställen är de 1/3 i bredd av den här och högst 2 cm höga. Min bit var nästan 1 dm hög. Tur jag inte tål vispgrädde så bra, hade jag tagit det också hade de fått bära ut mig på bår. MYCKET GOTT är min slutliga kommentar!

Utanför fönstret pågick torghandel, mest med blommor och E skulle ha kvistar med röda ploppar/bär på. Det hade hon köpt här förra året så nu gällde det att de fanns i år också.

Jag följde med ut och nu blev det krock i den traditionella delen av mitt huvud. Lika illa som att de säljer semlor före jul kändes det här!



Tulpaner "en masse", ska inte finnas före jul, möjligen en liten svindyr röd bukett.

In i huset igen, för nu skulle E köpa julklappar. Första fina butiken vi sprang på var även den "Systrarna Voltaires". Jag visste inte ens om att de hade butiker. Länk 1 är till bilderna från öppningsdagen, på deras facebooksida. Länk 2 till sidan.




Medan vi hade gått därinne bland lampor och neon, hade vintermörket fallit utanför fönstren. Vi drog mot Djurgården för att reka lite efter parkeringsplats till kvällen.

OOOOopps. Vi hamnde vid Rosendahls trädgård. Om det ändå hade varit sommar...... å andra sidan såg det ut som det var julmarknad, det lyste massor med lampor vid alla växthusen.




Fast, lite mörkt såg det ut, trots alla lampor. Vi upptäckte att de stängde 17.00 och vi kom dit 17.02. Här kan man snacka om punktlighet. Det blev till att stirra in genom rutorna på allt vi missat och sen gå mot bilen igen.

"Såg du äppeltavlan", frågade E.
"Neeej,", sa jag, "var då?"
"Inne i det första växthuset" svarade hon.

Raskt tillbaka med kameran i högsta hugg och då fick jag först syn på en riktigt fin och rejäl vattentunna utanför växthuset.



Sedan stod jag där med näsan mot glaset och stirrade på äppeltavlan à la Kivik. Då kom en dam, öppnade dörren och gick in. När hon kom ut dristade jag mig till att fråga om jag fick gå in och fotografera tavlan, trots att de höll på att packa ihop därinne. JO, visst gick det bra.




Nu känns det som jag skulle vilja åka till Kivik också något år och se den stora tavlan något år, för det måste vara en höjdarutflykt, även om det är lite långt dit.

Tittar du aldrig på någon länk, så måste jag uppmana dig att åtminstone titta på den här! Den är ABSOLUT sevärd och visst vill man gärna åka till Kivik efter att ha sett den?????

Det här är äppeltavlan 2010. Han är bra lik sig, Fritiof Nillson Piraten.



Bilden från nätet. "Yes box, Bombi" heter den.

Trots att jag bor i stan, är jag sällan där! Då menar jag mitt inne centrum, på shoppingtid. Så klart att både jazzklubben och körlokalen ligger mitt i stan, men det är på kvällstid.

I måndags ville kompis B att vi skulle ses vid 16-tiden för att gå på stan, innan vi satte oss ner och hade vår pedagogiska afton, som vi har hemma hos varandra 1 gång i månaden.

Jag tog bussen, det var KALLT och bilen fick vila i garaget. B bor mitt i centrum, så hon vallade mig runt i diverse butiker. Mörket föll när vi närmade oss söder och se - där framme såg vi ljuset.

Det var ingen uppenbarelse, det var gallerian VÅGEN som äntligen var färdigombyggd och nyöppnad. Den stod där som en stor ljuspunkt, vid det tillika ombyggda Våghustorget.



En rolig detalj, MQ har sina provhytter med dörrarna vid de stora fönstren, ut mot torget. Det gäller att man har ordnat till klädseln innan man går ut efter provningarna. (För min del är det mer rätt med prövningarna, köpa kläder är ett nödvändigt ont).



Vi gick in en snabbis, där var massor med butiker, lampor, rulltrappor och gångar hit och dit. Det var mest modebutiker såvitt jag kunde se.



Vi tog oss upp, gick runt och sedan ner och ut på Kungsgatan. Den har också fått en ny outfit, hela city är snart omgjort.

Väldigt läckra "träd" kantade gatan där vi kom ut.




Jag var bara tvungen att ta en närbild av bollen. Det här gillade jag.



Längre bort, mot Stortorget var det annan belysning i de befintliga träden.



När man kom närmare såg det ut som lamporna "rann" ner längs grenen.



Det var också fint och vi stod där en stund och frös.

Vid Stortorget ligger Rådhuset och där är stan gigantiska julkalender.



Alla fönster motsvarar en lucka, bakom finns konstverk av olika lokala konstnärer.



På Krämaren kan man rösta på sin favoritgran.  5 Örebroare har gjort varsin tolkning av julgranen.

Gunilla Eriksson



Den var väldigt fin, namn: "TUSEN TANTERS TIMMAR"- återvunnen kvinnotid. Det var massor av spetsdukar ihopfogade, över hela "granen."




Petra Svanbeck



EN KLASSISK JULGRAN med lite nya dekorationen, t ex strumpänglar och drakar. Petra Svanbeck är hon som har "Fiskrens", som jag bloggat om tidigare)


Jonas Linder



RIS À LA MALTA - En tvådimensionell pepparkaksgran. (Fel färg pga blixt).


Kersti Liss



ABIES IMAGINATIO - Tillverkad av fanér (Den är svart, även här blixtpåverkan)


Lena Attar-Larsson




"BARNENS VÄLSIGNADE JUL - "Julklapparna" under granen är många barns återkommande julklapp."
"GOD JUL, FIRA LUGNT" står det också på skylten framför granen.

Min favoritgran är den med spetsdukarna och den "Välsignade" gav mig olustkänslor. Jag som vuxit upp med samtliga jular utan alkohol och som barn trodde att alla hade det likadant. Så var och är det tyvärr inte, det är jag sorgligt medveten om idag.

Som sagt, kallt var det och efter det här stadsbesöket var det gott med hett te, goda mackor, levande ljus och en massa prat vid köksbordet.

Vad jag köpte när vi löpte på stan? Två 50-tals julkulor, en långärmad tröja och en julklapp till söstra mi.