Leontina -

Hacke och hans öden här på landet

Han, eller ser honorna likadana ut?

Nå, än så länge är det en han och han lever lite farligt här har vi upptäckt.

Vi och vi förresten, det var kärestan som hittade honom på baksidan. Kärestan kom gående och såg något rött som låg på gräset nedanför lilla altanen. Det var givet att han blev nyfiken och gick dit. Så här års är det inte mycket som lyser julrött på gräsmattan.

Han blev lätt bekymrad när han såg att det var vår nye vän Hacke Hackspett som låg där och även lite konfunderad. Hade Ahtikatten utvecklats till en sådan storjägare att hon tog en hackspett? Det verkade helt osannolikt, men konstigare saker har ju hänt, så han gick fram för att se om den var ihjälbiten.

Oooooops! Mitt framför honom liksom återuppstår Hacke och flyger iväg rätt upp i trädet bredvid uthuset.

Jag fick mig hela skeendet berättat en kort stund efter och drog mig till minnes att jag hört en rejäl smäll mot rutan lite tidigare. Förmodligen hade han väl knockat sig själv och blivit liggande ett tag.

Tur för Hacke och otur för Ahti kan man väl sammanfatta det hela. Tänk vad vi hade blivit indignerade över att hon dödat "vår" egen hackspett, men även imponerade över hennes enorma talang som jägare.

Nu sitter han lugnt bredvid talgbollsautomaten igen och njuter av livet.

Tids nog kanske jag kan få till lite bättre skärpa på honom också.

2012-10-31 @ 23:48:18 Permalink Kommentarer (1) Trackbacks ()

Höstfint i köket

Nu i helgen tog jag in hösten i köket.

Inte en massa torkade löv i vackra färger, utan bara färgerna. Det blev faktiskt väldigt mysigt tyckte jag själv, även om orange inte direkt är min färg. Så här års är den dock helt korrekt och väldigt "glad".

Sedan älskar jag att matcha färger om jag har möjlighet och det hade jag den här gången.

2012-10-30 @ 19:00:09 Permalink Kommentarer (5) Trackbacks ()

Vitvaror

När vi köpte vårt hus ingick självklart alla vitvaror.

Det var bara det, att varken frysen eller spisen var från detta sekel, och inte nog med det, de var från en bra bit in på det gamla dessutom. Den ena var 22 år och den andra 18.

Jo, de fungerade, spisen var faktiskt riktigt bra och jag minns den som en av de första spisarna med häll, de där som hade som stjärnor där plattorna var. Vi tänkte dock, att rent energimässigt var de nog ganska kostsamma och jag ville absolut inte ha en frys som skulle avfrostas manuellt. Så bortskämd hade jag blivit av mig själv när jag köpte nytt till mitt förra hus.

Sagt och gjort, vi köpte en mycket större frys, en Miele, självavfrostande och en av dem som fått många bra testresultat. Den anlände och glad i hågen skulle jag packa över maten från den gamla som hade 6 fack, till den nya som hade 8.

Sen vad den glädjen slut. Det rymdes inte, den gamla hade mycket större inre volym, naturligtvis på grund av isoleringsskikt o dyl. Lätt betryckt ringde jag kärestan och meddelade detta, varpå han raskt löste problemet genom att säga: Då får vi köpa till en liten box att ha sådant i som vi lagrar lite längre än bröd och sånt.

Den hämtade vi i lördags!

Medan vi väntade på att den skulle komma till utlämningen stod jag och studerade reklamen utanpå huset. Det var en rejält stor skyl av tyg.

Vinschen för att få upp den var bra mycket större än den som satt på segelbåten jag ägde halva av, på den tiden det begav sig.

Uppe under taket satt den övre fästanordningen, inte så liten den heller.

Reklamens makt är stor, det är klart och tydligt!

Och nu har vi det hemma som barnens favoritleksaksaffär när de var små.

"Stor och liten", hette den och nu ryms all maten och lite till!

2012-10-29 @ 21:10:25 Permalink Kommentarer (3) Trackbacks ()

Bloggfrämmande

Jag hade IngaM här på besök för ett tag sedan. Visserligen är vi goda vänner sedan barnsben, men numera är vi också bloggvänner.

Det var hon som inledde mig, så att säga, i frestelse. Mycket motvilligt gick jag med på att testa att blogga under den 4 månaders period min son med sambo skulle vistas i Australien. Det är runt 4 år sedan, eller är det mer?

Fortsättningen blev, att jag jag numera är en inbiten bloggare som lider oerhört när det inte finns tid till ett inlägg, eller än värre, när internet inte vill det jag vill.

Nå, nu var det mitt besök jag skulle rapportera lite om. Egentligen vill jag bara visa vad vi åt till kaffet. Hon är lite "otålig" mot gluten och laktos, då kan det bli så här.

INTE mig emot. Det satt fint!

2012-10-28 @ 18:52:51 Permalink Kommentarer (5) Trackbacks ()

Vad då IKEA var först?

Alla har vi väl köpt platta paket på IKEA, packat bilen full, åkt hem, packat upp på golvet och sedan svettats och ev. svurit också?

Nu säger jag:

"Vad då IKEA? Inte var du först med de platta paketen Ingvar. "

Alldeles nyligen var jag hemma hos brodern och hämtade en bokhylla som stod i hans garage. Den har funnits i vårt föräldrahem så länge jag kan minnas och nu skulle den hit till landet för att stå i mitt julklappsrum.

Jag var beredd på att hyra släp för att få hem den. Icke, sa bror, den är alldeles platt och runt 160 lång. Den gick in hur smidigt som helst i min underbara bil.

Sedan kom resten. Ingvar har utmärkta instruktioner på alla "sina " möbler. Här fanns intet! Hyllan är minst 50 år.

Här ligger alla tillbehören samlade

Kärestan svor inte, men nog tog det på att få ihop det till den hylla jag mindes.

Gediget arbete skulle man kunna säga utan att överdriva. Det var inte bara att pussla ihop. Jag kom på den geniala idén att palla upp med böcker, för att få jämn höjd i pusslandet. De ska ju ändå dit i sinom tid.

Den kommer att bli jättefin i julklappsrummet. Jag lovar att lägga ut en bild på den i färdigt skick. Högst upp på rören ska det sitta små koniska mässingspidutter! De syns där på bilden med tillbehören.

2012-10-27 @ 16:33:23 Permalink Kommentarer (5) Trackbacks ()

Fattar noll

Ibland är "livet på landet" helt obegripligt. Farväl till bredbandets välsignade funktionalitet. Här mår jag yttre rymden för det mesta, men nu har det varit tji ett par dagar. Jag försöker nöja mig med att jag blir harmonisk av att rensa torra växter, klippa vissna fröställningar och inte bry mig ett dugg att jag inte kan blogga och ladda ner bilder. SUCK! Jag lägger ner, nöjd med att min lilla I-phone åtminstone står pall, medan all annan kontakt är klippt! Adjö "for now"!

2012-10-26 @ 23:41:21 Permalink Kommentarer (3) Trackbacks ()

I mörkret på landet

I min fantasi har jag tagit en massa fina kort härutanför huset när det är alldeles mörkt. För det kan jag garantera att MÖRKT är det när det blir kväll. Jag är inte mörkrädd, men det är klart att jag funderar när jag hör ljud, för inte nog med att det är mörkt, det är tyst också.

Nu rör det sig massor med djur här i krokarna - vildsvin, rådjur, katter och en och annan räv, så det är sällan något att oroa sig över, ljuden har en naturlig förklaring. När vi flyttade in, fick ett par fina lyktor i inflyttningspresent av dels min brorsdotter, dels min själssyster M, tillika barnens gudmor.

Dem tänder jag ljus i så gott som varje kväll och nu såg jag för mitt inre öga vilket otroligt vackert kort det skulle bli, så igår kväll knallade jag ut på framsidan med kameran beredd.

Det blev blaha, tycker jag. Mörket är för mörkt för att bilden ska bli bra, men jag har väl blixt tänkte jag då.....

....ja det hade jag och då blev det så här och hur vackert är det då? Inte i närheten av verkligheten - suck! Jag får helt enkelt strunta i att visa hur fint vi har, om jag inte kommer på någon bättre fotograferingsidé.

Så vände jag blicken uppåt och nu var månen plötsligt halv. Det går väldigt fort mellan de olika faserna tycker jag. Halvmånen var mycket svårare att få bra, om jag jämför med de andra två månbilderna jag tagit. På den första här, blev syrenbuskaget mitt emot lite spöklikt, önskar det varit aningen ljusare, men man ser det skymta där under månen.

Så tog jag en till och då blev månen lite tydligare. Nu undrar jag varför just halvmånen var så svårfotograferad?

Jag undrar lite över årstiden.

På almanackan är det absolut höst och även här och där utomhus. Jag stod nedanför en lönn häromdagen och tittade uppåt. Det kändes overkligt och jag var tvungen att knäppa en bild rakt upp, så häftigt var det.

Helt solgult rakt igenom hela trädet.

När jag då kom hem gick jag ut i trädgården för att se vad hösten hade ändrat på här på landet.

Ja, hur var det nu, var det höst eller?

Jag som inte är van vid rosenträdgårdar, är detta normalt i slutet av oktober?

Jag har varit med i Bonniers Bokklubb i hela mitt vuxna liv, det förkortas BBK.

Från och med idag är jag med i en BBK till. De håller till bakom den här dörren.

Jag har hoppats få komma in där ända sedan jag såg skylten i somras när vi flyttade till landet.

Gissa om jag har funderat på vad det är. En enda gång har jag sett dörren stå öppen och då var jag på väg till stan och hade inte tid att stanna.

Nu vet jag!

Inne i den gamla ladugården på Norra gården ligger Bittinge Bibliotek - och jag var äntligen inne!!!!

Det var hur mysigt som helst och "bibliotekarien S" är en av medlemmarna i BBK = Bittinge Bokklubb, (där även jag är medlem nu.) Hon hade gjort det mest för att det var en roligt grej från början och nu var det gott om böcker och man fick låna om man hittade något.

Sammanlagt tror jag att BBK består av 8 medlemmar och idag var vi 7 stycken där.

Katalogiserat enligt biblioteksnorm var det också.

Barnen hade sin avdelning, även det som på de vanliga biblioteken.

En vacker blombukett förärades S, av en av BBK-medlemmarna.

Jag såg genast den första Enid Blytonbok jag läste som barn. Jag lånade den av min bror och han var noga med att det bara var ett lån. (Han hade också ett litet bibliotek hemma, skrev nummer på pärmen i böckerna och noterade vilka jag lånade. Undrar om det var böter också om man inte lämnade tillbaka boken i tid?).

Avdelningen för serietidningar fanns under bokhyllorna.

- och i ett hörn en liten loppisavdelning.

Möblemanget i biblan bestod av originalmöbler från Norra gården, i originalskick. Jättefina!

En otroligt trevlig eftermiddag, till nästa gång ska vi alla läsa samma bok och sedan diskutera den, men vi ska även ha berättarstund, i hopp om att lära oss att bli goda berättare. En viktig förmåga, som avvecklas i takt med att datoriseringen av oss människor ökar.

Gofika fanns naturligtvis med som en del i BBK.s verksamhet. Viktigt att inte bara själen får sitt!

I utkanten av stan ligger Karlslunds Herrgård. Där finns "Barnens trädgård" och lite annat trevligt. Förra året var vi där på teater och såg "Fröken Julie" som spelades utomhus Skådespelet gavs i en husruin på området, eller om huset var halvt av någon annan anledning? Till jul är det julmarknad och det är även andra aktiviteter under året.

För några veckor sedan hade vi friluftsdag med skolan och var där en heldag. Barnens trädgård var vi vid och just där hade jag inte varit tidigare, även om Karlslund ingalunda är nytt för mig.

På väg till Barnens trädgård passerade vi en massa odlingar.

Skördandet pågick för fullt.

Det är fri tillgång på vatten, vilket säkert underlättar varma sommardagar, att man slipper släpa vattenkannor alltför långt. (I bakgrunden syns teaterruinen.)

Solrosskogen var fin och jag drömde mig söderut i Europa för ett ögonblick

Här kommer nu ett sjok med bilder från parken.

Där finns mysiga tunnlar att gå i och en bit från dem, en ganska stor labyrint, där jag, med flera fick gå in ett antal gånger och leda vägen ut för vilsna elever.

Bron in till labyrinten hade "djur" på räckena.

Därinnen satt en man och lagade labyrinten, där jag förmodar att de som varit här före oss och inte blivit hämtade, hade tagit sig ut.

Det fanns mycket spännande saker överallt och alla hade väldigt roligt och trevligt. Det var inga problem att tillbringa en dag där i parken och ändå hade vi inte så bra väder, men väldigt bra kläder!!!!!

Stolar och bord i annorlunda proportioner. (Även äpplena ovan)

En fin paviljong med mosaikgolv

Grillplats

Hästar om man ville ta sig en ridtur i fantasin. De var flitigt använda, det syntes på de nötta öronen.

Någon ämnade mata något, vad förtäljer icke denna historia, jag har ingen aning, men det blev en fin bild.

Så gick jag på en egen liten exkursion och hamnade i Engelska Parken, som jag inte heller visste att den fanns.

Mitt i trappan upp till herrgården fanns en vilobänk, sånt är skönt.

Det var en fin dag och jag kan verkligen rekommendera ett besök där. Mycket trevligt och jag fick se en hastighetsskylt som jag nästan aldrig sett förr.

Det är inte ens traktorhastighet!

Igår kväll trädde min beskyddare i tjänst.

För längesedan talade jag en gång med en kvinna som är klärvoajant. Hon sa väldigt mycket som stämde in till 100% med mig och mitt liv just då, alldeles för mycket för att jag bara ska kunna avfärda det, men det är en annan historia.

Hon sa också att jag hade en beskyddare, en vänlig, vithårig man med blå mantel. Jag har tänkt på det ibland, men aldrig haft anledning att tro på det. Efter gårdagen vet jag inte längre.

Jag hade varit på jazzklubben och körde hem vid 21.30. Här ute på landet är det kolsvart, men kärestan har monterat på finfinemang extraljus, så jag känner mig rätt så trygg. När jag hade cirka 500 meter kvar hem saktade jag ner av någon oförklarlig anledning, la in treans växel och körde väldigt långsamt. Jag har ingen aning om vad som styrde mig och jag är inte troende så att jag kan säga att det var Gud.

Hur som helst, mitt framför bilen, 1 meter från motorhuven dundrar det upp ett stort vildsvin från höger, rusar förbi i full fart och så nära att jag såg hela hans raggiga päls, betarna och HUUUU så ful han var. Det gick så otroligt fort att jag inte ens hann bli rädd. Däremot förstår jag lite bättre nu, hur en bil kan bli helt demolerad vid en krock med dylika.

Det var en rejäl best och jag är så innerligt tacksam för min impuls att plötsligt sakta ner. Vanligtvis gasar jag på lite extra när jag är nästan hemma, för då vill jag in så fort som möjligt. Idag har jag tänkt mer på det och nu vet jag också hur nära oss de finns.

Tack min blåmantlade beskyddare om det var du som styrde mig igår! Eller vad ska jag säga?

Livet på landet är livsfarligt för somliga individer, men nu är det ju inte så illa som det kan låta när jag uttrycker mig så här.

Jag ser det som att katten Ahti har hittat sin favoritunderhållning, typ favoritfilm, som många av oss har och kan se om och om igen. Hon lär nog inte tröttna på sin på hela vintern, i synnerhet som det är ett varmt element strax under hennes sittplats.

Ja du lilla Ahti, du är inte ens 2 dm bort från läckerheterna, enda felet är glasrutan som skiljer er åt.

Tänk om fåglarna visste hur nära döden de är!

JAAAAA, hon har kommit in med en, men det var före 6 på morgonen och så dags finns inga frön kvar i flaskan. Rena rama turen skulle jag tro, fast otur för fåglen.

Jag har många favoritbutiker som fyller olika syften i mitt liv. Oftast handlar det om njutning och vanligen sådant man stoppar i munnen!

Oliv & Te besöker jag ofta, där inhandlar jag kaffebönor, nu sedan Hemjord ligger ända borta i Kristinehamn och är för långt för spontanbesök och kaffeinköp.

I fredags var det dags, jag ville ha något godis, gärna en chokladbit och en burk Kusmite.

Det blev förstås lite mer än så och allt jag köpte (utom kaffepåsen) slogs in i grönt silkespapper, var sak för sig. Sådant uppskattar jag, det känns extra lyxigt och med lite omtanke att det man köpt inte ska stötas mot varandra under transporten hem.

Jag packade upp det på köksbänken när jag kom hem och inte var det lite godis jag köpt,3 chokladkakor blev det och jag hade sånär köpt en till, men besinnade mig. De kostar 45 kronor styck och det är de väl värda, men det blir ganska dyrt, rätt så fort om man köper många.

I den vackra lilla flaskan är det chokladbalsamvinäger. Jag gillar inte vinäger, men fick avsmaka på en sked och det var otroligt gott. Man kan ha den på glass, eller bara ta sig en liten dutt om man blir sugen på något gott.

Det gjorde jag alldeles nyss, för av chokladen finns inte ett spår här i huset. Det har ju gått 3 dagar sedan jag köpte dem, vad tror du om mig? Med god choklad har jag bara ett problem - den tar slut för fort!

Pistaschios är allra bäst! Den med morötter och ingefära hade jag kunnat vara utan, men den gick åt ändå.

Nej, nej, nej! Jag har inte blivit varulv eller vampyr, även om det var inne ett tag. Jag har bara blivit mångalen - alltså galen i månen.

När man bor så här långt från stan med gatubelysning, är himlen på ett helt annat sätt. Det är alldeles svart, stjärnorna gnistrar som riktigt dyrbara diamanter och månen är hur fin som helst.

Här om kvällen insåg jag, att fullmånen som jag sånär körde i diket för att fånga, hade krympt avsevärt.

Fin var den ändå och måste förevigas.

Så fick jag syn på en skarp stjärna bredvid och var tvungen att testa en bild till.

Jag fick den också! Det är en bra kamera jag har!

Bäst som jag sitter och skriver om den lilla konstrundan, blev jag störd.

Vi har ett fönster en bit bakom datorn, så vi kan titta rakt ut mot vägen utanför huset. Där kommer sällan någon, för det bor bara en till bofast person bortom vårt hus och hon var det inte .

På en av gärdsgårdsstolparna slog det sig ner en fågel. Jag ryckte åt mig kameran, men hann inte med, så jag tassade efter åt det hållet den försvunnit, fast inomhus.

Där var den. Det var talgbollarna som var intressanta.

För en kort stund kände jag mig som en riktigt ornitolog.

I min vilda fantasi såg jag hur kärestan och jag åkte på konstrunda här i Östernärke med tillhörande "Närkestäder". Det var i fantasin, sedan slår verkligheten bort nästan alla sådana planer, men vi lyckades i alla fall komma av gården för en stund.

Det är alltid så otroligt mycket som ska fixas här på landet, så lördag och söndag bara svischar iväg. Gårdagen ägnades åt att byta ut vitvaror, förpassa de äldsta till återvinningsstationen, samt en loppis.

Just nu håller kärestan på att montera upp en superstark lampa, som ska riktas ner mot skogen. Det ska vara en med rörelsedetektor, så att eventuella marodörer, främst då vildsvin, ska bli chockade av 150 wattsljuset just när de närmar sig för att plöja upp gräsmattan i jakten på goda rötter att mumsa på. De som bott här längre än vi säger att det är rötterna de främst vill åt. Då är det lätt att förstå att det ser ut som en bulldozer varit framme när man ser förstörda tomter och skogsmark.

Hur som helst, jag lyckades övertala kärestan att vi skulle besöka de två närmaste konstnärerna, så vi tog oss en tur. Vi hamnade dock lite fel, men fick istället se Hjälmarsnäs och en massa fina småvägar och hus, som gav minst lika mycket.

Så avslutade vi med Idesta, där min teckningslärare (som det hette på vår tid) Ivan Tolt med hustru Ingrid och en keramiker - Eva Dahlstöm, visade upp lite av sina alster.

Vid infarten stod en flagga och markerade vart vi skulle svänga av från stora vägen.

Jag tog några bilder, men hamnade i samspråk med Ivan om gamla tider, att jag kom av mig alldeles med fotograferandet.

Otroligt fin entré in till den f.d. ladugården där konsten fanns.

En av dessa "människor" av Eva Dahlström, skulle jag gärna ha i en kruka här hemma.

Det här blev enda bilden där man kan skymta tavlor av Ivan och hans hustru. Hennes hänger till vänster och hans på väggen längst bort.

Närbild på härliga krukor, också av keramikern Eva Dahlström

Det blev inte direkt någon runda, men en trevlig tur ändå.

Innan jag flyttade till Västerbotten 1978, arbetade jag inte så långt ifrån här, där jag bor nu - 2012.

Det är lite lustigt hur saker och ting "går ihop", ju äldre man blir. Jag var med och startade barnstugan på Stora Mellösa skola, eller det var visst strax bredvid. Då var jag ganska nyexad fritidspedagog, hade bara arbetat i yrket sedan januari 1975 och tyckte att det var hur roligt som helst att få vara med och starta nytt.

Vad jag vill säga med detta är, att vägen till och från hemmet och stan, är densamma, om än i omvänd ordning, så det är en välbekant rutt jag tar dagligen.

Ganska nära samhället fanns en gammal kvarn och den rustades av någon entusiast - före eller efter min tid minns jag inte. När jag var kattvakt hos kära dotterns familj och åkte dit på småvägar såg jag skylten.

Just det, Resta Kvarn var det. I och med att det minnet vaknade, såg jag också att det fanns en busshållplats med samma namn.

Så var kärestan och jag ute och åkte för lite sedan och jag bad honom svänga in till kvarnen. Följande samtal utspann sig:

- Kan vi inte svänga in vid Resta kvarn?

- Nej, den har brunnit för längesedan, så där finns inget att se.

- Men det kan den väl inte ha gjort, jag har ju sett skylten.

-Du, den brann nog strax efter att du flyttat.

-Fast det måste väl ha varit en annan? Annars skulle väl inte skylten stå kvar?

- Nej, de som rustade den hade precis blivit färdiga, så brann den.

- Vi kan väl åka in där och kolla, jag vill se.

Han svängde in vid skylten och så här såg det ut efter c:a 1 km

Så var det väl den då som brann ner helt och hållet, men jag undrar varför skylten står kvar?

Ett ganska långt tag har vi haft en hel del skrän och olåt ovanifrån.

Det är de som far till varmare fjärran länder så här års och då menar jag inte att det dånar förbi en massa charterflyg ovanför våra huvuden. Det är den helt naturliga resrutten för somliga så här års.

Jag upphör aldrig att fascineras av flyttfåglarna och nu, när vi bor så nära Hjälmaren, har vi dem ovanför huset dagligen!

Jag gillar livet på landet av många anledningar.

Inne i vår närmaste tätort som är Stora Mellösa, finns en bra ICA-butik som desstuom har flera funktioner än bara en mataffär. Post- och paketutlämning t ex, vilket är väldigt skönt - det är 2 mil in till stan.

Egentligen är jag konsument som en gammal tant sa till mig i mina yngre dagar. Då menade hon, att hon absolut inte handlade någon annanstans än på Konsum. Jag handlar också helst på Kopra, men vill absolut ha vår ICA-affär kvar, så numera är jag lite otrogen idealen.

Inte nog med det, det finns fler intressenter än ICA i närområdet.

Ekologiskt är en annan viktig faktor för mig, närodlat likaså.

Dömmesta ligger bara 1 km från vägen jag åker varje dag. Där köper vi potatis, lök, morötter mm och framför allt bruna ägg på stora kartor. Jag NJUTER enormt av att få ha bruna ägg, det är nästan lite sjukt, men bruna ägg är det något speciellt med.

Godare är de också! Och ibland t o m befjädrade.

Å andra sidan kanske det är bättre utan fjädrar, för de verkar kunna flyga!?

Då spelar det ingen roll hur gott det är, nu är det i komposten. Förhoppningsvis får några kompostmaskar smaska i sig lite ekologisk äggröra.

Jag har nog inga varulvsgener alls insåg jag för lite sen.

Sist jag besökte kära dottern ett par mil härifrån råkade jag komma iväg därifrån lagom som månen var under uppstigning, eller vad den nu sysslar med när den visar sig framåt kvällen.

Det visade sig att den var full och det var så läckert att jag sånär körde i diket när jag rotade fram kameran under bilfärden. Försökte knäppa första bilden i farten, men det kändes definitivt inte bra och inte blev det någon bra bild heller.

Innan jag fått skådat diket underifrån eller ur upp och ner perspektiv, stannade jag vid varje lämpligt ställe längs en bit av vägen och tog några fler bilder. Kvaliteten blev avsevärt mycket bättre på dessa.

Mångalen eller blodtörstig blev jag inte heller, men ganska nöjd med fullmånarna!

Detta med borrelia var en intressant upplevelse. Tro inte att jag menar positiv, de orden är inte synonyma. Ja Mia, tack för omtanken, jag fick antibiotika från första dagen.

Att något kan klia och göra ont samtidigt blev en ny erfarenhet. När jag lagt mig på kvällen började jag med att klia på allt det röda, för det KLIADE något enomrt. Jag höll på ända tills det sved och gjorde rejält ont där på utsidan av benet. Sedan var det bara att masa sig upp ur sängen och smörja med Aloe Vera salva.

Sovtiden har under dessa 10 dagar med penicillin utökats från 6-7, till upp emot 10. Inte ett smack har jag uträttat här hemma, mer än fylla på fågelfrö och klappa den duktiga musjägaren. Så trött vet jag inte när jag var senast och det enda som hjälpte var att lägga sig jättetidigt!

För att stilla folks nyfikenhet ska jag ta den historien om katten och musen.

Musens första gömställe var under pianot i rummet. Jag gillrade en fälla mellan pianot och CD-hyllan, så inte katten skulle kunna fastna i den. Inget hände och jag antog att den var kvar där, för jag hade stängt alla dörrar utom sovrumsdörren, för där har ju Ahti sin dörr. Dock ingen mus i sovrummet (TACK OCH LOV)!

Ingen mus i fällan heller dag 2, men jag hittade små muslortar på hallgolvet, så då stängde jag till vardagsrummet.

Dag 3: På morgonen när jag skulle till jobbet och tog på mig skorna, kände jag att jag hade lite småsten i den ena. Inte mycket är så enerverande som det, så jag snörde av den igen och skulle tömma ut dem. Då var det muslortar!

Den uslingen hade bajsat i min ena sko. Tack och lov, inte kissat!

Nu ilsknade jag till och for till Grodden efter jobbet och köpte fler och varierande fällor. Den som var riggade med råttgift var jag tveksam till, det bor många katter här och jag vill inte förgifta dem. Den ska lämnas tillbaka imorgon, men de andra agnade jag och placerade ut under skostället och vid sidan om högskåpet i hallen.

En granne kom förbi på em och jag berättade hela historien och medan vi står i dörren i hallen och pratar säger han: "Titta, där är ju musen!" Mycket riktigt, den tassade över golvet, katten fick fnatt, tog ett skutt rakt upp i luften, mer eller mindre slog en volt och stack ut. Det var en riktig jägare det! Athi-fnatti-spatti!

Musen försvann in bakom skåpet. Jag placerade ut en fälla på vardera sidan, agnade med väldoftande ost. Kärestan kom, jag berättade hela historien och vi slog oss till ro i soffan. Jag skulle gå och hämta min telefon ute i hallen, då får jag se musen igen.

Nu satt hon i köket och drack vatten ur kattens skål. Då började jag känna mig som jag var med i en komedi av något slag. Kärestan trodde att jag drev med honom när jag sa att musen satt där och drack, men till slut kom han också och vi förenades i uppdraget: Förinta musen i huset.

Med hjälp av lilla M.s minipiasavakvast lyckades han fånga den under borsten. Jag rusade efter ett block med kartongbaksida och körde in det under borsten, baxade ut alltihopa på gården och förpassade musen till de saligas ängder.

PUST, nu var vi äntligen av med den och det känder skönt!

Morgonen därpå säger kärestan, som steg upp först: "Det ligger en död mus på trasmattan" (i sovrummet). Alldeles riktigt, där låg en till, men den här var tack och lov redan död! Det var inte samma, för den la jag i soppåsen och sedan i soptunnan.

Inte undra på att jag inte orkat blogga, men idag fick vi ingen (än så länge, så här sitter jag nu.)

Jag var 11 år, skulle fylla 12 samma år, när mina föräldrar köpte hus på landet.

Min far var en riktig konstnärssjäl, han tecknade, målade, sjöng, spelade fiol och skrev. Han skrev i tidningen, dikter, kåserade, rimmade suveränt på julklappar, i gästböcker etc etc. Då, när de blev "lantisar" började han kåsera under namnet "Hallsbegstorparn". Jag är inte alls som han, även om jag också skriver, men jag börjar känna mig som jag behöver en övergripande rubrik, typ Hallsbergstoparn för mitt bloggande och det är just "Livet på landet!"

Idag fortsätter det med musandet. Lilla Ahti blir mer och mer jaktkatt. I morse, precis innan jag skulle åka till jobbet kom hon in med ny mat - tilll mig eller henne? Vad vet man?

Näbbmus tänkte jag, men se nu var det en riktig och inte så liten heller. Då vill hon ha beröm så klart och det fick hon, fast jag stod med jackan på och var på väg ut till garaget.

Musen smiter när hon öppnar gapet för att släppa ut sitt lilla mjau"

Musen smiter in bakom vedbaljan i köket och vidare in i rummet.

Där står pianot och resten får ni gissa själva!

Nääää, jag har ingen aning om ifall den är kvar därunder/bakom. Det lär väl visa sig!

Livet på landet är iuppenbarligen nte bara glädjeämen, som nu med en mus inne i huset. Det finna annat elände också, tyvärr!!

En ny intressant karta över närområdet? Eller.......?

Nej då, det är bara mitt ben, vid knät!

Jag har fått fler husdjur och det i sin tur gav mig Borrelia!!!! Häpp!

Det är livat på landet, man får vara med om mycket- nya erfarenheter!

Det är läkaren som ritat konturer runt rodnadnen för att kolla om den skulle förändras. Kliar och gör ont att ha borrelia vet jag nu, men efter 6 dagar med penicillin är det lite bättre.

........ åtminstone för vissa!

Det här är förstås bara fejk, det är Ahtis leksak, men den grå plastfällan kollar jag varje dag när jag kommer hem. Då tänker jag ofta, att det är tur att jag är uppvuxen på landet, för jag får fångst ganska ofta. De är dock gråbruna och varierar i storlek.

Träfällorna som var superbra förr, är helt värdelösa. Kärestan säger att det bara är att ställa in dem?????

Jag fattar inte vad han menar! Vad då ställa in? De har ju bara en fjäder och ett läge.

Eller menar han "ställa in" i uthuset? Det kan jag inte tro, för dum är han inte och även han uppvuxen på landet. Han ska få ställa in dem när han kommer till helgen, då kanske vi fångar både grå och vita möss!!

Jag ska köpa fler av de grå plastfällorna, det här är den enda jag har kvar.

Det finns ett underbart butik ställe ungefär 3 km söder om själva stan! Det är Miljövårdscentrum som bland mycket annat har en gårdsbutik och restarurang. Där finns även Rosängens Bed&Breakfast och arbetsrehabilitering utifrån ett miljöterapeutiskt alternativ.

Till gårdsbutiken far jag nästan varje fredag så här års och köper en massa gott, varav allt är ekologiskt odlat och garanterat färskt.