Leontina

 

Sista morgonen med nackspärr p g a kudden! Jag hade gott kunnat stå ut med lite nackspärr några dagar till. Samtidigt blir det skönt att komma hem, men så är det ju alltid.

 

Idag, sista dagen, kom C på att beställa cappuchino från den stora maskinen inne i köket, istället för den lilla automaten i matsalen  -  SKILLNAD!!!

 

Idag åt vi frukost länge och mycket, gjorde några mackor att ha när det blir hungersnöd på resan och de små pluttsmörgåsarna på planet kostar många pengar.

 

Upp på 306 en sista gång och snodde ihop det sista så att allt är packat som ett vällagt pussel.

 

 

Kontrollvägde igår, då hade jag 19 kg. Bytte ut tunga handbagageväskan mot necessärer och särk.

 

Min väska nr 3, denna förunderliga resa när jag är i topp vad det gäller väskinköp, fick fungera som handbagage. Den var perfekt, för blixtlåsen i alla 4 hörnen fungerade som en riktigt bra expander när jag packade och en sammanhållande faktor när jag drog ihop dem igen - FINT!

 

Jag gillar min "bag".

 

Allt flöt på, vi lät vårt saftyboxinnehåll stå kvar till nästa gäst - surprise, surprise, fast de hade kanske blivit gladare över en liten vinflaska.

 

Vad vi hade i saftyboxen??? En extra toapappersrulle, för det var de lite snåla på. I kylskåpet står nästa överraskning, ett cocktailglas. Eller så tar städsektionen hand om vårt leftover.

 

Ute öste regnet ner. Jag stod i fönstret och studerade folket nere på gatan. Det var många fina paraplyer som passerade.

 

 

Än en gång tackade vi vädergudarna för gårdagen och för detta regn som inte bekom oss ett dugg eftersom vi hade bestämt oss för att lyxa till det och ta en taxi ut till flygplatsen, nu när vi hade så många väskor.

 

Jag stod där och tog bilder åt alla håll jag kom åt, neråt, utåt sidorna och rakt fram.

 

 

 

 

 

 

Nu är jag där igen!

 

Hur man beskriver Vatikanen och Sixtinska kapellet i en simpel resedagbok vet jag inte! Det var en sådan stor upplevelse, estetiskt och mäktigt. I början och slutet var det tillåtet att fotografera, men inte i Sixtinska kapellet.

 

 Vi behövde inte alls vänta länge förrän vi var inne. Det var en modern, oval spiraltrappa som ledde oss upp mot de himmelska höjderna. (Äsch, jag skämtar en aning).

 

 

Längst ner - i blickfånget - låg en båt. Dock vet jag inget om båten.

 

 

Vi var inne och kunde gå ut igen, fast inne...... innanför murarna alltså, betalt och fritt tillträde till omgivningarna. Peterskyrkan var mycket närmare oss här så klart.

 

 

Det var så mycket som var vackert och jag fotograferade det vi passerade så länge det var tillåtet.

En del bilder, den här nedanför t ex, får tala för sig själv, för det var helt omöjligt att skriva samtidigt som vi gick. En del minns jag, men långt ifrån allt.

 

 

Vi träder in och det var många trappor som ledde åt olika håll. Vatikanen gör man inte på 1 dag om man ska se allt, men det skulle inte vi. Vi dvs C, hade plockat godbitarna åt oss.

 

 

Jag gör som när jag bloggade om vägen hit, lägger ut bilder och kommenterar när jag vet något om dem.

 

Detta är i alla fall en fruktbarhetsgudinna, inte så svårt att lista ut om man inte vet

 

 

Vackra golv och tak överallt.

 

 

Flera väggar pryddes av antika kartor över hav, land och detaljer runt Italien. De kommer säkert i någon fel ordning, men jag vill bara visa några av dem, inte någon korrekt kartbild.

 

 

En tavla som jag tycker mig minnas från något i min barndom??? I Rom kanske? Den är kanske inte det mest lämpade för en 7-åring. Å andra sidan var vi inte i Vatikanen om jag minns rätt. Nå, gott om fantastisk konst var det överallt.

 

 

Målad av 

 

 

 

"Det är så nära, ja det är nära slutet"

 

Missade kaffet igår och hade huvudvärk idag, för inte kan det bero på spumante och cognac? 

 

Frukost och morgonstök, sedan en rask promenad till SPAR, dit vi hittar numera. Det blev mest ostinköpt och även korvar för min del + lite smått och gott - eller inte gott? Några musselflagor i en burk kan nog högst intressera 3 personer - son, dotter och barnbarnet lilla M. Vi får se!

 

Hem och möblera om i kylskåpet. Nu står allt som hotellet tillhandahåller utanför kylskåpsdörren och inuti huserar 5 paremsanostar, 3 pecorino, ett antal lufttorkade korvar och lite annat smått och gott.

 

Solen var stor och varm och än en gång har jag bytt om. Dessutom flyttade jag in i min nya väska - Chanel bevars!  Ryggsäck adjö - nu är jag dam, åtminstone vad väskor beträffar och det gäller både innehav och mängd. Min Gucci á la Madrid kanske får flytta till Lettland?

 

 Vi gick gatan ner och det var så otroligt uppiggande med de solskensskridande 136 stegen ner för Spanska trappan. 

 

 

Efter att ha avnjutit vår gratisapfelstrudel uppförde vi oss som äkta italienskor och gick hem och tog en siseta och det var sååååå skönt!

 

Mina skor var genomblöta, då är det skönt att ha en supereffektiv handdukstork. Funkade hur bra som helst.

 

 

Sedan tog vi oss samman och reste oss ur det halvslappa tillståndet vi genast försattes i när vi intog horisontalen. Vi tog metron till Roms motsvarighet till Chinatown och där fanns också ett glasställe. Det hade nummer 2 på C.s lista, så det skulle vi också testa i afton.

 

Kära nån, det var som att förflyttas tillbaka till NanJing 2001. Massor med olika små affärer och allt med samma koncept som där, fast här prutade man inte!

 

Vi gick in och ut i ett par, tre stycken av dessa Kinabutiker och i en av dem stannade vi lite längre, för där fanns "särkar", för att uttrycka sig lite vanvördigt. Det var silke/viscoseblandning i dem och det är inte helt fel, även om det inte är heläkta.

Affären verkade ganska ny, för en man hade fullt sjå att få ihop en skyltdocka, alltmedan damerna handlade särkar.

 

C syns i spegeln, med sin proppade särkkasse.  

 

Jag hittade en liten kepa till Otto för 5 euro och några små strumpor. Det kändes lite lite, så jag blev jätteglad när vi gick förbi en affär som sålde garn och även hade små fina bebiskläder i fönstret. Nu har jag inhandlat en mjuk, skön dress till lille hjärtat Otto, en normal, med mina mått mätt.

 

Efter det inköpet och damernas särkar av silke, letade vi reda på gelaterina och medan damerna läste husnummer för att hitta dit, stod jag plötsligt vid en dörr det där stod 1880 och där var glassbaren. C kollade sitt papper, det var rätt, men fel adress, de måste ha bytt lokaler.

 

 

Vi stegade in så klart. Så fint det var, alldeles nytt, fast äldst  i stan om man ska tro skyltarna och det ska man väl.

 

 

Här skulle man betala först, sedan lämna kvittot till killarna vid glassdisken och så "önska" vad man ville ha för smaker.

 

3 kulor verkade lagom och det skulle kosta 9 euro. VA?? C stod först i kön och ifrågasatte detta. Nej, fel, fel, fel! De kostade 3 euro, eller sedan 2 euro. Vi vet inte riktigt vad som hände, men dyrt var det inte och vi fick till slut varsin strut med 3 kulor var och himmelskt gott.

 

 

Jag vaknade 6.30, min hittills kortaste natt här. Jag hade gärna sovit längre, men så blev det inte. Mina söta damer sov dock de oskyldigas sömn, så jag låg där och bara låg - det är också en konst!

 

Till slut var det ändå morgon för oss alla. Frukosten gav lite intressanta studier av våra medätare. Precis bredvid oss satt en mamma med sin lille son, Mini Mr Bean, men gudomligt vacker. Hon hade beställt in en hel bricka med frukosttillbehör och den lille Bean fick en skål med varm mjölk och isärbrutna kex, typ dem man har i Tiramisu. Hon rörde ihop alltihopa tills kexen smält och så fick sonen ett sugrör så han kunde suga i sig sin söta frukost, eller vad det nu var?

 

Vi gjorde oss iordning och gick ut. Vi gick promenerade bort mot Spanska trappan och jag hade kameran i högsta hugg medan vi gick.

 

Fiskhandlaren

 

 

Framme!

 

 

Åh regniga natt! Vi har haft Anna-Lena Löfgren hos oss hela natten och vaknar till ett nyduschat Rom.

 

Jag i min tur, tog en morgondusch som sköljde över både mig och halva badrummet, oj vad jag fick torka överallt. Jag tror damerna tyckte synd om mig som fick så mycket arbete tidigt på morgonen, för när jag kom ut bjöds jag på en morgonaperitif innan frukost. Inte så pjåkig start på dagen och aperitif är ju till för att öka aptiten, så vi tog en lång frukost.

 

Den är helt perfekt för att vara i Italien. Man kan få yoghurt och till och med nästan kruska, olika sorters bröd. Lite uppsockrad blir man förstås, i och med det är ändå kört och helt okej med en tårtbit som avslutning (eller chokladcroissant), det står nämligen också där på bordet om man vill ha.

 

Det ville jag! Mmmmmm, krämigt vaniljgrunch i mitten och det var en perfekt avslutning på frukosterandet.

 

Efter det en sportig promenad i jakt på SPAR som ska finnas nära hotellet. Efter 9 turer i olika riktning och nästan lika många förfrågningar om läget hittade vi affären, väl kamouflerad inne i en vägg.

 

Nu fick damerna sitt surtorra sprutt och jag köpte lufttorkad korv att ta med hem till påskbordet. Tillbaka till hotellet för sista rycket innan avgång, vi passade på att köpa bussbiljetter på tobaksaffären också, för idag skulle vi fresta ev. småtjuvar nere i Metron igen - men de kanske är i skolan?

 

Fina mosaiker på väg ner i underjorden. Rom har bara 2 tunnelbanelinjer, men väldigt mycket annat i underjorden, så det kanske inte blir så många till?

 

 

Långt ner skulle vi

 

 

En vänlig, men darrig dam förevigade oss så vi fick vara alla 3 på någon bild

 

 

Vi for till St Pietro in Vincoli, där Michelangelos  Moses sitter med horn i pannan, stentavlorna under armen och ser rejält vredgad ut.

 

Där fanns också Paulus kedjor i ett upplyst skrin och en ilsken kvinnlig vakt som hyssjade på oss trenne altos.

 

 

Även i den här kyrkan fanns skelett

 

Förresten har vi "fått" nya namn idag, jag är Beata, A är Dorata och C är Vigliosa. Vi försöker nämligen komma ihåg texten till "Alta trinita Beata", därav denna lek med orden. 

 

Några trappor längre ner, bara just om hörnet - Colloseum! Jag återerövrar min barndom sommaren 1957 allt mer.

 

 

Det officiella namnet på Colloseum är:

 

 

Inte lönt att orda en massa om det, för ord räcker inte.

 

Runt om sedvanlig kommers och gott om turistfällor som: Fotografera dig med en gladiator, sedan betalning eller så kunde man bl a köpa hela Colloseum in en glaskub. Nej tack!

 

 

En ung tjej - konststuderande kanske, satt och tecknade. Ja, jag fick fotografera henne, jag frågade faktiskt!

 

 

Vi gick runt där bland turister och ruiner ganska länge och till slut skulle vi gå mot bussen som skulle ta oss till katakobmerna. Äntligen ska jag få se dem, jag som var för liten förra gången.

 

Då blev vi less, för det verkade som enda anledningen att man inte fick gå åt det s.k. felaktiga hållet var att man skulle komma ut mot Colloseum, inte gå därifrån med det i ryggen. Vi struntade i vad det nu var vi skulle göra eller titta på däruppe.

Vi gick på en mycket primitiv, förmodligen gammal framgrävd väg och nu var det buss till katakomberna som gällde. 

 

 

Lite annorlunda växtlighet 

 

Fast det här nog mer en modernare ruin som snart kommer att vara en gigantisk "växtlåda" för träd.

 

 

Buss 118 ut ur stan mot Catacomba di san Callisto skulle vi ta.

 

Vi hade gått Via Appia ut och även hittat en busshålplats, fast inte förrän vi gått fel en gång och hamnat vid det gamla badet.

 

 

Det kom ingen buss!!!!

 

Jag roade mig med att fotografera barken på barrträdet där vi stod och väntade och frös!

 

 

Där vid busshållplatsen slog vi nästan rot, för hur vi än väntade kom det aldrig någon buss och till slut vinkade C till sig en taxi och det var bara sååååå underbart och det blev mitt fall.

 

Jag kunde inte sitta med ryggsäcken på mig i baksätet och tog av den och när vi äntligen var framme och stannade, var det mitt i en trafikerad korsning, och jag var tvungen att stiga ut mot vägen. Det var aningen riskfyllt, så jag glömde totalt bort att jag hade kvar ryggan i bilen. Det märkte jag inte förrän vi gått den italienska "long walk" och var på damtoaletten vid katakomberna.

 

Det var INTE kul! Jag som hade mitt ljuvliga shetlandsullskynke (en poncho) med mig, eftersom detta skulle bli den kallaste dagen. Paraply, regncape och handskar for också all världens väg i taxin, samt min trotjänare den blå North Faceryggsäcken. 

Sån tur kan jag väl aldrig ha, att det finns något hittegods för saker kvarglömda i taxibilar?

 

C stirrade på mig när jag berättade och sa: "Är det min tur nu imorgon?" Det får vi verkligen hoppas att det inte är.

 

Jag kan med ganska stort jämnmod klara allt utom min ljuvliga, härligt himmelsblå shetlandsskynke. Jag lär aldrig se den mer, för sån tur har inte jag och skulle jag ha det, kommer jag att både spela på travet och ta en hoper lotter när jag kommer hem.

 

Jag mentalspydde ut mina frustrationer i nävarna, höll ut dem och släppte: POOF borta! Det har Ellika lärt mig att göra och det funkar riktigt bra.

 

Fortsättning följer! 

Jag vet inte om det heter Romarinna, men idag vilar i alla fall jag från bloggen.

 

Det tar väldigt mycket tid att göra om hela resan igen och jag kom nyss hem, så idag vilar jag.

 

Ge inte upp, imorgon kommer jag tillbaka om inget oförutsett inträffar!

 

 

                                             ARRIVEDERCI !

 

 

På marknaden höll de redan på att packa ihop och det var ganska rörigt.

 

*  2 nagellack à 1 euro styck (jag som bara målar tånaglarna och dessutom bara sommartid)

*  Ett kamerastativ 4 euro

* 1 stor väska 12 euro, med start på 30 euro

* 2 sjalar á 3 euro styck

.... och på väg till Trastevere där det också var en liten marknad, ytterligare en väska, modell mindre för 5 euro. Nu sitter jag här på en uteservering och dricker latte och undrar: Hur gick det till? 

 

Jag är uppenbarligen inte alls "antiväska" längre. "Antiskor, kommer jag nog dock alltid att förbli

 

Innan vi hamnade på uteserveringen hade vi en lång, ganska skön promenad, för det var faktiskt SOL! Vi såg allt möjligt roligt och intressant efter vägen och bara tog det lugnt där vi gick

 

 

Väl hemma kunde jag inte stå emot nyfikenheten och sökte. Det verkar handla om tackplaketter från folk som fått bidrag av något slag. Säker är jag dock inte.

 

Variant på rastahår.....

 

 Uteserveringen är på Piazza di St Maria in Trastevere och vi sitter och GLOR, dvs, tittar noga på allt och alla, men jag tycker nog att glor är vad vi gör.

 

Sovit bättre inatt och ända till 7.30. Nu är jag van vid att ligga med huvudet 2 dm extra över havet.

 

Efter en superb frukost och lite hit och dit uppe på rummet, där damerna, inklusive undertecknad, höll på med  ungdomsfasoner med våra "telefoner" innan vi kunde gå iväg, var vi än en gång på gående fot.

 

 '

Än en gång kom funderingen över hur frukten redan kan vara mogen och t o m är fallfrukt?

 

 

Första målet var kryptan vid St Maria della Concezione, som var kapucinmunkarnas kyrka.

 

Det var en liten utställning av diverse föremål innan vi kom ner i kryptan.

 

Alla skelettdelar var omhändertagna och ordnade efter var i kroppen de suttit. T ex dödskallarnas nisch, skulderbladens osv. Väldigt intressant och ganska likt Kutna Hora utanför Prag, fast i mindre format.

 

När vi kom till slutet fanns souvernirshopen och då var det lättare att förstå fotoförbudet. De hade massor av bilder och ville så klart att vi skulle köpa istället för att fota själva. Ut igen och iväg mot nya mål.

 

Jag såg en översiktsbild över ett torg - Piazza Barberini och kände glädje över att den förutom italienska, fanns på braille.

 

 

Idag är tydligen tiggarnas dag, för de satt överallt, utanför varenda kyrka, på trappsteg och rakt på trottoarerna med sin lilla plastbutt och mässade för att få lite pengar. Lite enververande blev det till slut, men ingen idé att lägga energi på det, dessutom betalar vi mest med kort numera, då blir det lite svårt att ge dem något om man skulle vilja.

 

Sedan gick vi lite kyrkvandring och nu kom St Maria igen, fast della Vittorio och där fanns Berninis "Teresas extas". Naturligtvis kom vi mitt i mässan, för det är inte bara söndag, utan palmdito. Vi kunde inte gå fram och inte var det nattvard heller så vi kunnat fejka lite andlighet för att få se Teresas saliga ansikte mitt i den heliga orgasmen.

 

  Nedre bilden från nätet

 

Kyrkan omnämns även i Dan Browns bok "Änglar och demoner" och dess popularitet har ökat avsevärt bland turister. 

 

Passerade en mycket pampig lykta

 

 

Vi gick vidare och nu är det så att jag inte bara har min och Anitas kyrka i Barca, utan nu har jag även St Susannas kyrka här i Rom. Jag bjöd in Anita som delägare, eftersom vi delar på den i Barca. Vi var in och tittade, mässa pågick, inga bilder och så ut igen.

 

Gick vidare och hittade den optimala övningslokalen för körsång, dock i miniformat. Lagom för duon från St. Maria del Mar. Eftersom vi nu är i Rom, fick det bli en Signore. Det var någon slags vaktkur med rundat tak och perfekt akustik och det var synd att inte C stod utanför med en kepa eller plastmugg och samlade in folkets gage till artisterna.

 

 

Innan kuren hade vi just passerat Quattro Fontana som var 4 vackra fontäner, men nersmutsade, i varsitt gathörn. Vad allt får inte se bara tack vare att vi går överallt.

 

 Här är 3 av dem

Strax efter var vi hemma hos Berlosconi, eller rättare sagt, hans officiella plejs. En riktig gris till 100% är han, men han har folkets förtroende ändå. Folk t o m köade för att att komma in där och säkert kostade det också. Välbevakat och nästan så det kändes lite otäckt att fotografera.

 

Nu skulle vi till Metron och där bildade mentalt Facebookgruppen "Hata Metron i Rom". En svensk kvinna blev rånad på sin plånbok och tyvärr drabbade det en av oss "Tres Altos". Indirekt alla tre och direkt A.

 

Vi var på väg till en loppis i  Trastevere med Metron och det var när vi klev på som en liten tjej puttade A så hon vacklade till lite och på de sekunderna hade tjejen öppnat hennes väska, dragit upp blixtlåsetfacket där plånboken låg, tagit den och hunnit av precis innan dörrarna stängdes. Det tog inte ens 15 sekunder. 

 

Vi kom upp ur underjorden och tittade oss omkring, en polisstation hade inte varit fel, men detta var vad vi kom upp till.

 

En kvinna strök omkring och jag flyttade på min kamera, glasögon och solglasögonen som jag lagt på bordet för att hon skulle få plats och som tack, fick jag en rejäl utskällning och jag kunde uppfatta att hon trodde att jag tog henne för en tjuv!!!!!! På polistationen?!?!?

Jag log ett Tjorvenleende och visade på stolen att hon gärna fick sitta, men hon var URSUR och bara blängde.

 

Det gick ganska fort och efter detta var det enda vi tänkte på: Mat och dryck! Vi hade inte ens haft med oss vatten ut, för det som hände fanns verkligen inte med i vår planering.

 

I vår jakt på en restaurang passerade vi delar av marknaden - ingen hade ork och lust att stanna. MAT var det primära just nu.

 

Dag 2 - del 2

Vi promenerade vidare och framför oss öppnade sig Piazza Navona som en oas och där i solen var alla s.k. konstnärers stora försäljningsställe. Det fanns hur många som helst och alla sålde ungefär likadana alster.

 

 

 

Vi satte oss vid Berninis stora, vackra fontän ett tag och bara njöt av solen.

 

 

 

 

 

Den gesten var verkligen talande.

 

Vi höll oss där ett tag, vilade och vätskade upp oss och den fontänen tittar man inte färdigt på, på några minuter, så det blev en bra stund vi tillbringade där.

 

 

Vi gick i sakta mak torget runt. Det torget har varit en arena från början och det syntes på formen. Vi lämnade torget och det bar in i gränderna....

 

 

.....och plötsligt hade vi så att säga, sugits in i en Muranoglasaffär.

 

 

Där var vi ganska länge och tittade på allt vackert glas och priset på glaskulorna som låg i korgar utanför, som var det som lockade in oss, sjönk ju längre vi var där. Dock inte på de saker mina söta resesystrar ville köpa. Jag bestämde mig på ett tidigt stadium att jag inte skulle köpa något, även om jag var frestad.

 

 

Till slut hade jag önskat mig halva affären, medan C köpte ett armband och A en ring.

 

HUNGER!!!!

 

Nu var det plötsligt glest mellan näringsställena. Sen som en uppenbarelse dök L'Antica Porta upp. Det låg en trappa ner och kändes riktigt genuint italienskt. C fick äntligen sin saltimbocca och jag beställde en Spagetti Carbonara för att testa en äkta, från ursprunget så att säga.

 

 

Jag blev så MÄTT!! Jag orkade knappt hälften, men när jag fick se efterrättsskåpet kände jag att dessertmagen blev som "Sesam öppna dig" och visst, där fanns plats för en fantastisk Tiramisu. Helt sagolik!!

 

 

Toaletten förtjänar att omnämnas i denna Suss lilla röda (jag har alltså en röd resedagbok denna gång).

 

- Först en vanlig, typ garderobsdörr, direkt innanför en liten trappa upp till en saloonsdörr och vips innanför, tvenne holkar - en för damer och en för herrar. Toalettringen låg lös  och pappersrullen satt halvvägs upp till taket. Efter väl förrättat värv när det var dags för handtvätt, fick man trampa på en "gaspedal" på golvet och då kom kallt vatten. Tvål och handdukar fanns. Rent och fräscht var det, så den toan fick 5 poäng av 5 möjliga, trots att ringen i sig var som ett riktigt italienskt äventyr. 

 

Vi satt kvar på restaurangen ganska länge, men till slut tog vi oss därifrån och då var vi mätta med STORA bokstäver och vart styrde vi då stegen?

 

 

Nu var det St Peterskyrkan där i fjärran som väntade på just oss. Vi gick och vi gick och gå kan vi. Vi passerade Castel St Angelo, det minns jag också från 1957, vi gick över Tibern och upp mot det allra heligaste - St Peterskyrkan, som jag verkligen kommer ihåg, för där glömde jag min älskade daladocka i Leksandsdräkt. Jag surrade lite om att den kanske satt där någonstans som ett minne av ett turistande barn från 50-talet.

 

Nu kom det igen - vi skulle passera en säkerhetskontroll och jag som hade min lilla Victorinox i fickan. Inte en enda gång behövde vi visa passet för att komma in i Italien, men till guds heligaste hus krävdes en röntgenport och väskgenomlysning och tänk, där var precis som säkerhetskontrollen på flyget. Alla Victorinoxknivar passerar obemärkt. Tur det, annars hade jag fått stå där med lång näsa, aldrig att jag offrat min kniv.

 

 

 

 Väl inne var det avspärrningar och säkerhetsgubbar och när vi väl arbetat oss fram så att vi hade Berninis baldakiin i sikte, var det en ny avspärrning och nu fick vi ljuga (i kyrkan).

 

Det var blankt nej att komma längre in i det allra heligaste och det var dit vi ville, ändå slank vissa igenom. Vi stod där ett tag och iakttog och till slut frågade A hur det gick till. Jo, det var service på gång och jag föreslog att vi också ingick i servicen och det sa A. NEJ, se det gjorde vi då rakt inte, fick vi till svar. Då kom C på, att service inte alls hade med någon service att göra, utan att det var en gudstjänst av något slag och A som är snabb i huvudet sa genast, att vi skulle också på gudstjänst, eller mässa och C var på direkt och talade in oss. Vi skred in!

 

Vi 3 - treenighetens damer, var utvalda i nya la Papas helgedom.

 

INGA FOTON dock och då måste det ju trotsas lite, så C fotograferade jättemycket, för ett visst motstånd måste vi göra mot sådana konstiga bestämmelser. Blixtförbud förstår jag utan vidare, men inte fotoförbud på döda ting. Jag lät dock bli kameran, för jag ville så gärna vara kvar därinne.

Vi satt där en stund i bänken och tittade runt, men när C sa, att mässan kunde vara 2 timmar reste jag mig snabbt, för där kunde vi verkligen inte förspilla så långt tid av vårt romarliv. Vi satt ju så länge på någon påskskridning i turer igår, att vi kunde de katolska kristusropen till slut och sjöng med. Här gällde det att hinna ut innan det började om som gårdagen.

 

Vi delade oss, jag drog mot avspärrningen ganska fort och A skred lite snett bakom mig, medan C gjorde en avledningsmanöver genom att inte gå åt samma håll som oss två. Till slut hade vi tagit oss ut och C fick något glädjefnattöver att vi varit nästan ensamma med baldakinen. Den brukar vara proppad med folk från alla håll.

 

Lite bilder på väg ut.

 

Vi kanske skulle ha biktat oss eftersom vi ljög oss in.

 

Kupolen nästa, vi skyndade dit, för vi befarade att den snart skulle stänga och när vi väl kom dit var det 10 minuter försent. STÄNGT och den bildsköne gossen log så fint emot oss och sa att vi var välkomna imorgon. Tack, men nej tack. Det lär inte finnas något utrymme för oss när La Papa ska tala till folket.

 

 

Det blev en styrketår ur "nattvardsvinet". :-)

 

 

 

Allting var väl förberett inför morgondagen när nya påven - Fransiscus - skulle "uppenbara" sig för folket.

 

 

Det städades och fejades för att ingenting skulle vara fel.

 

Vi turistade lite till innan vi gick, kollade in punkten från vilken man kan se alla varje kolonnrad om 4, som en enda.

 

 

Det var bara det, att den punkten var i den förbjudna zonen, mitt inne bland alla stolarna, så vi fick nöja oss med att ha den på kort.

 

  

Passade på att vända mig om och ta en sista bild på den otroliga baldakinen genom dörren.

 

 

Bort från denna heliga plats och på lite slingriga vägar ner till Tibern. Där gick och gick vi och det har vi ju sysslat med under långa perioder hela dagen och gå kan vi ju som bekant. 

 

 

Tibern har en intressant, gyttjefärgad nyans, en kajakroddare kom förbi därnere, så det kan alltså inte vara helt hälsovådligt om han skulle kantra? Det är i alla fall inte Rombornas vattentäkt, för allt kranvatten är drickbart överallt.

 

 

Plataner växte längs kanten och hängde ner över vattnet med grenarna. Ju mer jag reser, desto mer förtjust blir jag i plataner. Jag kan stå och titta på barken hur länge som helst och nu när det är vår här, fick jag se de små nyutsprungna bladen och "kottarna" också.

 

Det var gott om måsar och C var på väg att ta ett riktigt fint kort på en som satt på en lykta över Tibern, när en liten italiensk unge rusade fram och skrämde den, just som hon knäppte. Vad kontrar då pedagogen från de Ångermanländska vidderna med? JO! Böjer sig fram och morrar som en björn. Modern log lite osäkert när hon passerade oss och tog några raska steg därifrån med sin familj.

 

Jag valde ut en annan mås som motiv och utan närhet till vrålande barn.

 

 

Man kunde tydligt se, att ibland är vattenståndet betydligt högre än det var nu.

 

 

Vi var på väg till Trastevere på andra sidan Tibern, men vi var ju redan på den sidan, så jag begriper inte riktigt när man ska använda den översättningen. Vi är på rätt sida, men på väg till Trastevere på andra sidan?

 

Det var läckert, som Gamla Stan, fast i Rom.

 

 

Små gator,  gamla hus och folk av alla slag. Tarotkortläggare, krimskramsförsäljare, barer, cafeér, restauranger, syltor och en halvsylta som vi klev in på och där blev vi kvar ganska länge.

 

Vi frös lite, så A och jag beställde varsin Irish Coffee och det var riktigt smarrigt och värmde skönt. C tog en Campari och där satt vi och vickade på våra höga stolar, dryftade en massa väsentligheter, löste livsgåtor och nästan kände oss lite snurriga.

 

Matbrist kanske, men 19.00 var det Aperitivodags även här och trots att jag inte var så hungrig, rycktes jag med i mina ätdamers jakt på den perfekta kompositionen. 

 

Här har vi lyckats med den italienska flaggans färger i en liten munsbit.

 

 

 

Jag smakade lite, men snöade in på oliverna - de bästa jag smakat på mycket länge och till detta drack damerna cider och jag en öl.

 

 

När C gick ut och luftade sig lite, kom hon tillbaka med en ung man med en katt. Inget förvånar mig längre och det var inte så farligt som det låter. Han var krimskramsförsäljare och hade ett blinkande diadem på huvudet, i form av en rosett - rosa och röd.

 

 

Katten var en spelande och dansande leksak och kostade 20 euro. "NEJ, NEJ, NEJ!" sa jag, sen sa jag "Majken kanske vill ha en" och sist sa jag "10 euro". Palaver och diskussion utbröt, men till slut stod den bredvid mig och jag var 10 euro fattigare. Den var jättesöt, urtöntig och rolig, men föräldrarna kanske inte tycker likadant - hahaha!

 

 

 

Tiden går fort när man har roligt. Vi satt där länge och jag hann erbjuda 2 eller 3 andra kattmånglare min katt för bara 30 euro och då gav de upp rätt så fort.

 

Till slut skulle vi gå hem och denna Aperitivonota slutade på 1/3 av gårdagens. Vi lär oss fort, särskilt av våra misstag.

 

 

 

Ut i natten och tittade på en massa örhängen och ringar och inget köpte vi, men det var roligt.

 

Till slut var det dags för aftonens sista kraftprov, promenaden hem - för limon var uppenbarligen inte till oss, eftersom vi fick stanna utanför.

 

 

C läste karat och la upp en rutt för att vi skulle komma hem till Ludovisi

 

 

Vi gick, passerade diverse intressanta saker som var stängda som tur var.

 

 

 

Vi gick vidare och ibland blir det inte helt rätt, men ändå så rätt, för vi kom till SPAR igen och trots den sena timmen var det öppet.

 

Spumante sa damerna och innan jag hunnit ta mig en varukorg var de inne bland vinerna och botaniserade. Jag greppade 2 öl, en parmesanost och några små, fula korvar i vaccumpack. Sedan gick jag till kassan, dit även de hunnit.

 

Då kom en härlig replik från C: "Där ser ni vad som händer när man kastar mynt över axeln. Nu är vi här igen."

 

Det var roligt att se den i mörkret också.  Å andra sidan var det ganska upplyst där, så det var inte så stor skillnad. Vi hade tänkt ta en kaffe, men 4 euro för en Cappucino bara för att den serveras bredvid Anitas badkar, är inget för oss.

 

Vi kånkade vidare mot hotellet, såg ljuset i tunneln.......

 

 

.....och kom till slut i mål. Ludovisi Palace.

 

Nu blev det kvällstvagning för alla som inte duschade i morse, dvs alla utom mig. Sedan var det dags för damerna att ta en Spumante Night Cap. Här blev det inte riktigt enligt planerna. Spruttet de köpt var vitt = rätt, men på etiketten stod det dolce med små bokstäver och det var nästan som Barcahallonsaften med sprutt, tyckte jag när jag fick smaka.

 

Vad händer?

 

Förra året i Madrid köpte jag både väska och skor (jag tycker fortfarande inte om skor, men väskor gillar jag) Nu har jag tagit klivit in i Spumanteunionen och även här är vi nu tre damer på gemensam turné. Igår såg jag oss på ett camésmycke och i afton dricker samtliga Spumante. God NATT, men.....

  

HOPPSAN! Jag glömde St Maria in Trastevere, en underbar kyrka som utvändigt mest såg ut som en grå hyreskasern, men inuti oerhört vacker. Många förbud var det innan man kunde träda in i denna helighet.

 

 

 

Otroliga färger, mycket guld och vacker dekor.

 

 

Det var väldigt mycket folk där, vi satte oss längst ner. Dukat för nattvard var det, så vi skickade fram C, förresten, hon gick frivilligt. Som vanligt fick folket bara brödet, vinet drack prästen upp själv, men hon fick en olivkvist - alltid något.

A och jag tände ljus, det var långa, vackra ljus och det kändes skönt och bra.

 

 

Efter denna stund av andlighet på vars och ens villkor gled vi ut i den italienska natten.

 

Vår första afton i Trastevere, men absolut inte den sista!

 

....... det kommer mera Rom, redan imorgon skulle jag tro.

 

Otto hjärtat satte stopp för dagens bloggande, för han, eller rättare sagt hans mamma, skjutsade hem mig idag när bilen var kaiko! Annars hade jag fått vara kvar i stan 4 timmar och vänta på kärestan, eller så åka buss till tätorten och gå resterande 7 km. Vi tiiibringade hela em med gos och mys.

 

Rom finns kvar, det är ju den eviga staden, så som sagt: HÅLL UT! 

 

Första natten i ny säng och med ny kudde känns alltid. Muskelminnet finns inte för just detta, så lite mör kände jag mig och det berodde absolut inte på våra utsvävningar under gårdagen - oh nej!

 

Fort upp med fönsterluckorna för att se om solen fanns därute. 

 

 

Nja, men det regnade i alla fall inte och inte kändes det "svenskkallt" heller. 

 

Mycket bra frukost med både kruska och flärd - om nu mat kan vara flärd, men finns det chokladfyllda croissanter bland frukostbröden, är det allt annat än enbart kruska.

 

Efter diverse badrumsturer kom vi ut till slut. Lite svalt var det, men ack så skönt och fjärran från snö och is.

 

Dagens första  mål var Anita Ekbergs "spa" - Fontana di Trevi.

 

 

 

Väl ute på gatan blev det första stopp för min del. Galleria della Tartaruga. Tartaruga = Sköldpadda, mitt bästa djur näst efter katter och här trodde jag att jag skulle få frossa i all världens sköldpaddor i olika former.

 

 

Det försenade mig något, men de sålde bara tavlor . inga sköldpaddor, så vi travade iväg i trespann gatan fram.

 

Vi gick mot Spanska trappan en bit bort och tog den "von oben".

 

Det var läckert och jag var en snabbis tillbaka till 1957, sedan blev det 2013 igen och vi turistade som alla andra.

 

 

Vi gick nerför alla trapporna bland alla jordens nationaliteter och skräpförsäljare och hamnade på Piazza del Popolo.

 

Dags att återuppleva Rom. Här kommer resedagboken!

 

Denna dagen startade mycket tidigt -  okristligt skule jag vilja säga, åtminstone med mina mått mätt.

 

Klockan ringde 3.40 och trots att jag personifierar ordet morgonseg, var jag uppe inom 1 minut. Rom fanns där i fjärran, inte alltför många timmar bort.

 

Allt flöt på enligt min väl genomtänkta tidsplanering, ända tills jag skulle sätta i kärestans motorvärmarkontakt just innan jag körde ut ur garaget. DÅ insåg jag att jag  lyckats tappa bilnyckeln! Jag bor på landet, ingen gatbelysning och kolsvart.

 

Pulsen steg rätt rejält när jag insåg att jag bara hade dörröppnargrunkan i handen. Efter en tjurrusning genom huset då jag lyckades väcka kärestan, kunde jag konstatera att den i alla fall inte var inne. Ficklampa och hökblick grejade det hela, den låg i gräset bredvid kärestans bil!

 

10 minuter tog denna manöver och jag förkortade nog mitt liv med 3 - 4 minuter av stressen. Efter detta körde jag mer olagligt än lagligt in till stan till A och vi bytte plats på bilarna. Nu står min käre, knallblå Sydney (som Toyotan heter efter att jag valde att köpa den, istället för en resa till Sydney) i trygghet i A.s garage.

 

Vi for vidare, hämtade upp C och körde mot Arlanda. Solen kom upp vid horisonten och ändrade karaktär flera gånger.

 

Allt flöt på, detta år körde vi med enbart handbagage på utresan och SÅ smidigt det var att bara spatsera rakt in, men ingenstans fick jag visa mitt pimpade pass.

 

 

 

"Norweigan, har ni ingen koll?"

 

Upp i luften med nosen åt söder och det känns bara BRA!!!

 

10.30 är det dags för förfriskningar. Det kan vi behöva som varit uppe i ottan/svinottan till och med. Damerna väljer vin - vad annars och jag ska slå till på en liten öl och en 5:a cognac. Kära nån, det är ingen fara, vi har ju redan avverkat 7 timmar av den här dagen. Citat A, från en gång för längesedan: "Nu tjejer, nu är vi på gång igen" - följt av ett förnöjt fniss.

 

 

Det ligger verkligen något i det, för vi har samma livsfilosofi när vi är ute och flänger. Lite vin och öl på förmiddagen, sedan långa promenader där vi utforskar stället vi är på, med korta stopp för mat och dryck och slutligen en liten - eller STOR - Dolce runt midnatt. I år får jag spåra in på Tiramisu, när jag inte kan få Crema Catalana på grund av att vi bytt land.

Sötsliskare som jag är, är det oftast jag som tar initiativet till dessa nattvandringar då vi jagar desserter innan läggdags - eller sedan vi redan lagt oss och stiger upp igen och vandrar ut i natten.

 

Alperna kom fram därunder oss ganska fort, vi närmar oss slutmålet

 

 

ROM, förra gången jag var här var jag 7 år, kommer jag att känna igen mig någonstans?

 

 Innan jag fördjupar mig i resan till Rom, med mina resdamer, vill jag klara av påskhelgen, som var intensiv, men väldigt underbar och trevlig.

 

Lilla Majken fick en present från Rom, som jag först var tveksam till, men sedan prutade så rejält på, att den fick komma med hem.

 

 

Det var inte årets snyggaste paket, men tillräckligt bra för henne och lite spännande var det.

 

 

När jag sedan startade den och den började dansa och sjunga, försvann leendet och hon blev rädd, så nu är den kvar här tillsammans med huskatten Ahti.

 

Otto kom med sin mor och far varje dag för att umgås med Västerbottningarna - och oss förstås.

 

 

Morbror testar modellen mindre än Majken och det gick bara bra.

 

 

Förutom katten som dansade, köpte jag även ett diadem med en blinkande rosett. Den var inte så "otäck", så den gick bra att ha på sig en stund.

 

 

Vi var ute - på promenad i snön, på vägen och räfsade lite i trädgården.

 

 

Vi målade ägg och påskbilder och alla var engagerade

 

 

Majken dekorerade kylskåpet och det blev så bra tyckte både hon och jag.

 

Åter på banan hoppas jag. Det blev lite hektiskt där vid påsk när jag äntligen kom hem igen och jag har inte orkat titta på bloggen förrän precis nu.

 

Jag anlände hemmet skärtorsdagskvällen vid 21.30. Några timmar senare, vid 1.30 anlände sonen med familj. Jag stökade på som bara den för att få färdigt gäststugan till dem. Kärestan hade fixat med värmen och resesäng till lilla M och jag hade tack och lov gjort färdigt det mesta innan jag for iväg med mina resedamer (som vi kallar varandra).

 

Rom kommer, men jag måste visa min nya lycka.

 

Barnbarnen!!!!!