Leontina

Det här blev en "glad" överraskning! 

 

Gissa vad det är!

 

 

 

Det är nyttigheter!!!!

 

 

Kärestan köpte små förpackningar av dryck med nyttiga magbakterier, när jag skulle äta Ibumetin i flera dagar. Jag brukar få så väldigt ont i magen av just den sorten, men det var vad jag fick utskrivet i kombination med Alvedon, för att dämpa värken i käken efter tandoperationen.

 

Det fungerade också perfekt, inget ont alls bara jag tog dem regelbundet och inte fick jag ont i magen heller, tack vare smileysbakterierna.

 

Förpackningen är rolig och gör säkert många glada, trots att de kanske har köpt drycken för att de har ont i magen. 

 

Det har varit lite tungt ett tag och jag har legat lågt med bloggandet. Först min tandoperation och sedan har vi haft begravning tidigare i veckan för min fina svärmor, med allt vad det innebär.

 

Efter den akten samlades vi på Karlslunds Herrgård och jag passade på att titta runt, nu när jag var inomhus. Annars har jag mest varit utanför av olika anledningar, men fick nu chansen att kika in lite här och där och det gjorde jag. Jag gick från rum till rum med kameran i högsta hugg.

 

Herrgården började uppföras på tidigt 1800-tal, då Christian Günter ägde Karlslund. Herrgården blev inte färdig under hans tid och 1819 övertogs den av Carl Anckarsvärd och det är han som ligger bakom alla utsmyckningar av olika slag, efter arkitekt Carl Christoffer Gjörwells ideér.

 

 

Nu ska jag dela med mig!

 

I entrén stod två sådana här stolar och i spegeln syns en del av mig, dock huvud- och benlös.

 

 

En bit därifrån stod en rustning, fast den var nog nygjord, för plåtarna var tunna och ganska lätta. Den passade bra där den stod, så det gjorde inget om den inte är äkta.

 

Kära dottern passade på att göra sjukbesök några dagar efter jag varit och opererat ut tanden. Nu var jag ju inte direkt sjuk, men kratern inne i munnen var tämligen irriterande och det var inte särskilt intressant att försöka äta, för det gjorde ONT.

 

Jag hade nämligen svårt att gapa och då hjälper inga värktabletter.

 

Jag tror det berodde på att kinden svullnade upp så att jag såg ut som jag hade påssjuka. Allt kändes stelt! Enklast var att slurpa i sig lite yoghurt och försöka hålla kvar det på den hela sidan i munnen innan jag svalde.

 

Idag har jag arbetat igen och har bevisligen överlevt detta, som jag gruvade mig rejält över innan jag hade fått prata ordentligt med tandläkaren. Jag säger det igen: Oroa dig inte om du måste operera ut en tand, men se till att du får en tandläkare som vet vad hon/han håller på med. Det fick jag och tack för det!

 

Nå, nu kom Otto och hans mor på besök och det är alltid lika roligt. Ganska länge satt vi och drack te och hon åt även skorpor. Otto fördelade sina gracer och satt ömsom hos mig, ömsom hos sin mamma. När han sen hade ätit var det sovdags och dottern bestämde att jag behövde ta en promenad. Det är tur att vi bor på landet, för jag har varit snyggare i ansiktet än jag var då.

 

En något komplicerad tandoperation var ytterligare en anledning till att jag tog en "time-out".

 

Den gjordes igår eftermiddag och nu måste jag surra lite om den, det blir bara text, för enda bilddokumetationen som finns, är röntgenbilden hos tandläkaren. 

 

När en av mina visdomständer i underkäken började krångla för en tid sedan, togs denna bild och när min exellenta tandläkare såg den utbrast hon: "DEN DÄR TANDEN TÄNKER INTE JAG DRA UT, vill du se rötterna?" 

Tack, men nej tack, jag hade redan sett dem och visst att de var böjda i 90 graders vinkel och gick omlott. I tidig ålder fick jag vetskap om detta och bestämde mig redan då för att aldrig dra ut dessa, mina sist anlända permanenta tänder.

 

NU var jag dock vid vägs ände med den här tanden och den måste ut. Den var sprucken mitt itu och hade inflammerats, det fanns ingen återvändo och jag remitterades till en tandkirurg. 

 

Gissa om jag gruvade mig!!!!!!! Jag hade gjort vad som helst för att slippa och nu när det är gjort, undrar jag vad jag hetsade upp mig så över? Så här i efterhand, tror jag att det var bedövningen, då jag inte har sprutor högst upp på min 100 i topplista. 

 

Nu kommer jag till det positiva muntra:

OM DU MÅSTE OPERERA UT EN TAND ÄR DET INGET ATT OROA SIG FÖR. MAN ÄR HELT SMÄRTFRI TACK VARE BEDÖVNINGEN (och när man är stickrädd som jag är, får man bedövningssalva, precis som småbarnen). DET KÄNDES INTE ETT DUGG, ALLT FUNGERADE HUR BRA SOM HELST OCH NÄR DET VAR FÄRDIGT FICK JAG SE ROTELÄNDENA I BITAR OCH INTE ENS DET AVSKRÄCKER MIG OM JAG MÅSTE GÖRA OM DET. (För jag har likadana rötter på andra sidan).

 

När bedövningen släppte fick jag däremot väldigt ont, men den proffsige tandläkaren hade förutsett detta och skrivit recept, så medan bedövningen fortfarande verkade, hade jag varit på Apoteket och tagit ut det han ansåg att jag behövde för att återigen bli smärtfri. Det blev jag på 10 minuter och inatt har jag sovit som en klubbad oxe i 8 timmar i sträck.

 

Jag ser visserligen ut som jag har påssjuka, men det gör inte ett dugg ont nu heller och jag är så nöjd! 

 

OROA DIG INTE, EN TANDOPERATION ÄR INTE ENS I NÄRHETEN AV EN VANLIG LAGNING - säger Leontina, numera erfaren i tandoperationsfrågor!

Just nu har dygnet för få timmar och jag för mycket att göra. Detta gäller både på jobbet och privat,

 

Jag tillbringar MÅNGA timmar vid datorn just nu, med en massa dokumentation, som jag undrar vem som kommer att läsa, men som jag är ålagd att producera.

 

Jag har noll inspiration till blogginlägg, trots att naturen bara skriker på mig och där finns massor att berätta om och visa. Men jag hinner inte just nu!

 

Barnbarnen skriker inte, men dem skulle jag kunna fördjupa mig i hur mycket som helst i text och bild.

Men jag hinner inte just nu!

 

Ahtikatten som bär in det ena efter det andra och skänker till mig skulle jag kunna skriva om och visa.

Men jag hinner inte just nu!

 

Jajaja, så är läget, jag längtar efter min bloggtid, men den äts upp, men jag kommer inte att lägga ner, bara ta en liten "timeout" på några dagar - trots att jag inte är en allmän person som behöver glömmas bort på grund av någon "groda", under en kortare tid, för att sedan komma tillbaka.

 

Det gör jag! Garanterat! Detta är ett gift som inte går att vara utan, som tur är!!!!!

Jag satt och drack te och läste tidningen vid köksbordet på förmiddagen. Samtidigt slölyssnade jag på radion, på en intervju med Robin Stjernberg. 

 

Jag "hörde" samtidigt min fars röst från fjärran, var han numera befinner sig, hur han ondgjorde sig över utarmningen av svenska språket? Som tonåring tyckte jag att det inte var så mycket att orda om, men genom vuxenlivet har jag verkligen förstått vad han menade.

Våra föräldrar var noga med hur vi barn talade och ville gärna ge oss ett korrekt språk, för det skulle vi ha nytta av som vuxna och genom livet - så rätt tänkt!!!!

 

Jag hade en lång diskussion en gång med far när han bad mig beskriva hur något som var jättelitet såg ut och det var förstås inte så lätt när man började bena lite i det. Var det jätte, eller var det litet? Varför inte använda pyttelitet, var hans föslag.

 

I intervjun med Robin (som jag inte har något emot) sa han bland annat att Eurovision hade varit "svinbra" - vad då svin? Vad är det som gör att svin ska förstärka ett ord? Fast fläsk (från svin) är förstås gott och bra att det finns när det vankas raggmunk? 

 

Strax efter sa han också att det hade varit "sjukt kul" och detta sjuka uttryck använder även mina barn......... (jag har inte lyckats lika bra som mina föräldrar tydligen). Sjukt är aldrig kul, det kan ingen få mig att gå med på. (Sjukt gott är ännu värre!)

 

Så var det med det!

 

Är man ordpolis så är man och det är inget jag ville bli, men så blev det tydligen och jag kan också säga fel!

Primör kanske inte är rätt ord för denna godsak, men tidigt kommer den i alla fall och vem bestämmer vad som är en primör?

 

Idag var det i alla fall dags för vårens första primördessert.

 

Vi satt och åt middag och jag drog mig till minnes när microvågsugnen var ny, då kallades den "Bull-TV. Idag hade jag Ugns-TV, för det var vad jag satt och tittade på under måltiden, när jag inte tittade på kärestan.

 

Syns det vad det är?

 

 

Eller går det lättare med en närbild?

 

Vi for med bilen från väster på stan, mot öster - vilket är en förutsättning för att komma hem. Jag hade kameran med mig och roade mig med att fotografera hus vi passerade.

 

Det var STOR skillnad insåg jag när jag tittade igenom bilderna efteråt. Här är några exempel

 

Hertig Karls Allé

 

Vi kom in från Wadköpingssidan, där i fontänen var det något svart och jag fick zooma för att se om det verkligen var det jag trodde mig se.

 

När jag kommer så långt på morgonen att jag passerat alla "måstestationer" och äntligen sitter vid frukostbordet känns det ganska skönt att sitta där i lugn och ro och läsa tidningen.  Detta är jag övertygad om att de flesta känner igen?

 

Jag är ganska närsynt sedan mitten av tonåren och numera använder jag alltid glasögon (linser någon enstaka gång när jag badar i havet/sjön). Som närsynt ser jag bättre utan glasögon när jag läser och lägger ifrån mig dem.

 

Jag tar av dem, glömmer var jag lagt dem och ser för dåligt för att få syn på dem. Fråga mina barn, de har flängt huset runt många 100 gånger i jakt på mina glasögon.

 

Samma sak i morse. Jag satt där, åt yoghurt och läste, såg i ögonvrån, att utanför var det ett väldigt flaxande på småfåglarna. Jag tittade ut och allt jag såg var det röda på domherren. Eller var det flera? Och varför var de olika röda?

 

Jag hittade glasögonen ganska fort, kameran ännu fortare och tog flera bilder, varav ingen blev särskilt bra. 

 

Visst har den varit här ett par gånger i vinter, men enbart på talgbollarna. Här var det premiär för en ny läckerhet.

Hur den lyckades klamra sig fast på pinnen vid jordnötterna vet jag inte, men den kanske hade några klor inne i nätet.

 

Småfåglarna bidade tiden på tråden ovanför.

 

 

Jag har aldrig varit någon vandrare. Jag är väldigt bra på att gå och jag kan gå nästan hur långt och hur länge som helst, men vandra.......??? Jag vet inte riktigt.

 

Jag och barnens far har testat. Vi var till fjälls uppe i Hemavan en gång i september, medförande första barnet, 7 månader gammal, i en modern kont på ryggen. Vi hade hyrt en fjällstuga av en kompis och gjorde en del dagsturer till fots. Det var inte fel, men det blev ingen passion. Vi hade förstås en segelbåt som lockade mer, det kan vara en anledning till att vi aldrig blev några fjällvandrare.

 

Så stötte jag på den här kartan uppe i Kilsbergen och något durrade till i skallen på mig. 

 

Vid frukosten sa kärestan, att idag var det antikmarknad i Wadköping. Han visste nog att jag skulle nappa direkt, vilket jag också gjorde. Då tillade han: "Det är gamla bilar också".......Hahaha! Det var ett smart drag, men jag tyckte det var en bra kombination, då kunde jag gå och titta på mitt, utan att han gick bredvid och såg ut som han gick på smärtornas väg.

 

Vi parkerade på för mig kända gator, alldeles bredvid min "nya" skola, som bara ligger ett stenkast ifrån Wadköping.

 

Den första jag mötte var A med son, en av dem jag saknar allra mest från förra jobbet och en mycket kär vän. De skulle också titta på bilar. 

 

 

Jag kan också titta och jag offrade en stund på dessa pärlor innan jag gick vidare. En Rolls kanske man inte bara ska störta förbi, för några gamla antikviteters skull.

 

Jag drog mig till minnes, att när BBK träffades förra helgen sa någon, att nu blommade backsipporna.

 

Detta poppade upp i mitt huvud i förrgår, jag nämnde det för kärestan som också har ett par extra lediga dagar med anledning av Kristi Himmelsfärd och följaktligen är öppen för det mesta. Han är aldrig sen att nappa på mina förslag när det inte handlar om jazzklubben, IKEA eller något dylikt.

 

Vi drog iväg ganska på en gång och tack och lov är kameran numera nästan en del av mig själv, så den var med.

 

Sippor, jag säger bara sippor.

 

Först dessa stora arealer med vitsippor som översvämmar vår nya hembygd. Man bara hisnar!

 

Jag var med skolan på friluftsdag för en dryg vecka sedan och vi skulle gå ner till Oset för en heldag ute. Vi hade tur, för det var en väldigt skön dag utan regn.

 

Vi gick längs Svartån och jag såg att det nya området "Åstaden" började ta  form, husen skymtade framför oss och reagerade över hur trist det såg ut. Närhet till vatten är ju väldigt fint idag - och DYRT! 

 

Ibland blir det tätt på given med de kortare resorna. I fredags var det dags igen för en tur till metropolen Hallsberg.

 

Det var Hallsbergsmarken, visserligen vårmarken som är mycket mindre än höstvarianten, men tillräckligt roligt för att jag och kompis I-L skulle gå ett par vändor över samhället och skåda allt som var till salu.

 

Jag parkerade nere vid min bardoms vattendrag. Puttlabäcken! Så här tjusig med en liten "sluss" var den definitivt inte när jag var barn. Inte så bred heller, men tillräckligt för att vi skulle plurra vintertid, (när vi jumpade på isflaken).

 

Det låter inte så stort att åka till Hallsberg och det är det inte heller, men för mig är det nostalgi på hög nivå.

 

Jag har ganska nyligen besökt min kära brorsdotter som bor där jag växte upp och det känns verkligen som att komma hem,även om inte huset är detsamma. Det är i alla fall samma färg.

 

Det blir inte sämre av att hon omger sig av barnen och en hoper djur.

 

Jag var där på första maj, för då var kärestan ute och "rostade av" motorcykeln. I samband med detta skulle han åka och titta på motorer, traktorer och allt vad det nu var. Mitt intresse för dessa företeelser är mycket ringa och jag bestämde mig för att "resa" till Hallsberg istället.

 

Varje vår blir stora delar av tomten alldeles blå av Scilla. Det är nostalgi det också, för så var det när jag växte upp och vad jag njöt!!!!.

 

Nu är det nog färdigmatat vad det gäller fåglarna, eller i alla fall väldigt snart, men jag tror det räcker nu!

 

Vi har sett många nya fåglar, alltså nya här för oss där vi bor nu. Från att bara ha varit någon enstaka Bofink, fylldes det på i förra veckan med mängder av Bergfinkar också.

 

Kärestan och jag var ute och cyklade och hamnade hos goda vännerna M och L. De frågade så klart om vi ville ha kaffe och visst ville vi det, speciellt sedan M sagt att hon hade rostat kaffebönor själv.

 

Vi gick in och L skulle mala bönorna.

 

De hade en likadan kvarn som min mormor hade när jag var liten - det var ganska längesedan. Deras kvarn var också från den tiden - fullt fungerande.

 

Det var verkligen roligt att se och höra malandet.

 

Nu har vi nyss haft vår sista sammankomst i Bittinge Bokklubb, som jag valt att förkorta BBK. Man får gärna tycka att det låter som Bonniers Bokklubb, för det är, eller var åtminstone, deras förkortning.  Den passar dock mig alldeles utmärkt, för jag är med där också och nog kan jag skilja dessa två åt utan svårighet.

 

Vi skulle hem till K i Träsnäset den här gången. Det ortsnamnet hade jag lite svårt att lära mig, men jag är ganska säker på att det är just så det heter.

 

Idag har det dessutom varit första vårdagen som gett en försmak av sommaren och vi damer skulle samlas vid BBK (inte Bonniers, utan Bittinge) för att cykla tillsammans. 

 

 

Eftersom jag kom av mig fullständigt efter att ha varit i Rom 2 gånger på 1 månad, gör jag ett försök att återkomma till bloggandet med en kopia av ett mail från söstra mi! 

Jag tycker det är jättebra!

 

Tack ANNA!

 

 

 

Nu känns det som jag sitter i en bubbla och funderar över vad jag bloggade om innan Rom! Jag har precis som mina resedamer gjort om alltihopa en gång till och det behövdes verkligen med tanke på hur mycket vi upplevde.

 

Rom är den eviga staden, så är det bara och tack och lov för mynten vi offrade i Fontana di Trevi. Nu är vi garanterade att komma tillbaka!!!!!

 

Idag ska jag "resa" igen, jag ska till Hallsberg!!! Det kanske blir ett inlägg från den resan också, men definitivt inte någon resedagbok.

 

Hoppas du får en skön, solig, varm, vilsam och njutbar 1 maj!