Leontina

En av de här fina eftermiddagarna gick jag ner till sjön för att se hur det var därnere nu när alla badgäster försvunnit. Jag gick ut på bryggan och satte mig, solen sken och det var så ljuvligt.

 

Jag passerade husen nere vid Sjökrogen och vid huvudbyggnaden fick jag se den här fina sittplatsen - läckert!

 

Leontina har återuppstått, åtminstone för ett tag. 

 

Jag har saknat bloggen, men all ork har hamnat i x antal pappersnäsdukar de senaste veckorna = ovanligt, kraftigt förkyld! Jag har varken öppnat min blogg eller tittat på någon annans, så jag har lite framför mig kan man lugnt säga. Det får dock ta den tid det tar, men nu ska jag försöka komma ikapp och hålla mig "på banan" igen.

 

Förra helgen blev det ett besök på 52:ans loppis.

 

Det gäller att hitta bekvämaste sovstället.
Än så ligger hon här....

..... och det är minsann inte vilket skräpställe som helst, det är kärestans allra heligaste plats här i huset. Han har nämligen flyttat hit sina riktigt gamla tidningssamlingar och här vilar hon trygg på ett par, tre årgångar av "Tfa" = Teknik för alla, från 50-talet.
Där får hon inte ligga, säger han. Säg till henne det!" "Ja," svarar jag. "Den dagen jag kan tala kattspråk ska jag säga det, eller säg det själv." 
Vad bryr sig Ahti om det? Inte mycket och egentligen inte kärestan heller. Så länge hon inte kloar runt därinne på tidningshögen gör det inget och man kan ju alltid se henne som Tfa-väktare!
Fast så råkade jag lämna framme den sköna sjalen jag fått av kära vännen M. Hon stickar sådana och eftersom hon fått garn av mig, fick jag tillbaka lite i form av en skön sjal. Då bytte hon sovställe.

Sedan tänker hon nog, att det är bäst att visa hur OTROLIGT skönt det är och visa att sig från sin allra mest oemotståndliga sida och då blir hon så här söt!

"Ligg där, du lilla Ahti," sa jag och det förstod hon tydligen!

Nu finns bilden med i inlägget, så nu har jag gjort som storebror sa! 

Min bror kommenterade på min blogg om detta med vurpollon. Han hade inte hört det namnet, men visst hade han haft det och tydligen hade jag också testat det.

 

Det måste ha varit innan jag var 15, för efter det satt jag inte på min cykel mer! Efter 15-årsdagen var det moppe som gällde och inte hade man hjälm på den tiden - det fanns inte ens i ens tankevärld, än mindre i verkligheten.

 

Om jag lovade att publicera bilden skulle han skicka den och det är klart jag måste visa en säker cyklist, redan på 60-talet!

 

Ett föredöme......hahaha.

 

 

Mig veterligen hade jag nog aldrig på mig den någon mer gång, för jag har inget som helst minne av att detta "vurpollon" någonsin satt på mitt huvud. Dock finns ju bildbevis, så uppenbarligen har jag åtminstone testat en gång!

 

 

 

Igår var vi på premiären av Monica Z! Jag kan bara säga en sak: GÅ OCH SE DEN!!!!!!

 

Det var en av de bättre filmer jag sett! Edda Magnason gjorde en fenomenal skådespelarinsats och det var otroligt roligt att se alla kända svenskar som rörde sig runt Monica som unga. Många av dem var så otroligt look a-like!

 

När filmen var slut fick jag vara med om något som aldrig hänt mig förr. Det bröt ut en spontan applåd i den nästan fullsatta salongen. Vi klappade med, för allt annat hade varit omöjligt!

 

Som sagt: Gå på bio och se filmen om Monica.

Jag går hos en tandläkare på söder i Örebro. Jag brukar parkera en bit därifrån där det finns en gratisparkering - något som nästan är omöjligt att hitta i stan.

 

Det blir en liten promenad upp till Drottninggatan och då passerar jag en massa stenhus som har några år på nacken - eller nocken kanske det heter....!

 

Nu senast hade jag kameran i väskan och roade mig med att fota lite uppåt väggarna där jag gick och även lite neråt. 

 

 

Tänk att man la ner tid och möda på utsmyckande detaljer på och kring husen och så stor skillnad det gör. Naturligtvis var detta inga arbetarbostäder, men fattig som rik kan ändå njuta av det estetiska utan större skillnad eller extra kostnad.

 

Det var roligt, jag ska nog fota ltie mer uppåt väggarna någon annanstans i stan.

 

 

Vill man träffa riktigt mycket människor ska man bege sig till någon av alla stormarknader som finns utanför de flesta större städer.

 

Jag lyfte bara kameran rakt upp och tryckte och här är resultatet. Om alla dessa bilar rymmer i snitt 2 - 3 personer, är det lätt att föreställa sig hur många som finns inom Mariebergs köpcentrums dörrar inför en helg och detta är bara en liten, liten bit av den stora parkeringen.

 

Jag var mods när jag var tonåring.

 

Det var aldrig någon tvekan, vi var mods hela högen som umgicks, fast i olika hög omfattning. I vårt gäng var det ingen som sysslade med droger, haschet kom till vår kännedom under de här åren, men varken jag eller mina närmaste vänner var ett dugg intresserade av det.

Däremot ville vi gärna ha lite andra attribut för att visa vår tillhörighet.  

 

Jesussandaler var ett måste. Söstra mi och jag var extra häftiga tyckte vi, för vi knöt ihop remmarna, hängde dem på ena axeln och gick barfota. Min mor funderade mycket över vad det var för syfte och mening med det?

 

 

Så var det jackorna. På Impo i Örebro fanns gamla amerikanska armejackor som också var ett måste för ett mods och järnvägarungar som många av oss var, hade vi gratis resor in till stan med SJ. (Inga, var det inte du och jag som var in till stan och köpte sådana?)

 

Impo låg på Storgatan och där fanns dessa eftertraktade jackor till den facila summan av 15 kronor. Så klart att vi köpte det. Jag har fortfarande kvar min och den ska jag fota av nästa gång den kommer i dagen. Hela ryggen är full av namnteckningar av människor vi mötte när vi var ute och liftade eller åkte tåg. Den fungerade helt enkelt som gästbok. Resten av jackan klottrade jag själv full med "väsentligheter."

 

När jag var på HM förra veckan stannade jag upp som förstenad. Vad var detta?

 

Dessa hängde där på en hängare mitt framför mig och nu kändes det nästan som i tonåren igen.

 

Jädersbruksdagarna - Alltid första helgen i september.

 

Det har vi lärt oss vid det här laget och ofta har det varit så, att den helgen blivit sista motorcykelhelgen. Vi får se hur det går i år, för än så länge är det riktigt varmt sommarväder här.

 

Vi for innan Melodikrysset på lördagen. Det är nästan hädelse, men vi ville komma iväg i tid och slippa jäkta, för det passar inte riktigt ihop med motorcykelåkning.

 

Framme i Jäders fanns de traditionella solrosbuketterna till salu redan innan entrén. Som vanligt blev jag utan. Det är en ren omöjlighet att få hem en bukett solrosor helskinnade på en motorcykel.

 

Vad hände sedan?

 

Jo fikadags såklart! Vi hade bränt all energi på att titta och minnas och behövde fylla på med lite ny.

 

Vi gick till Java och Otto tyckte det var toppen!

 

Kära dotter och älskade Otto hade stämt träff med mig på stan i fredags efter jobbet. Jag skulle få se den underbara butiken "glad", som de nyligen gjort bekantskap med.

 

Nej då, jag har inte suttit och vakat över någon, inte vakat och haft trevligt heller. Mitt "vakat"-ord är mitt eget påhitt från igår.

 

Jag "vakade" hela dagen.

 

Älskade lilla Ahti, huskatten vår, hade varit i slagsmål och kom in under helgen och blodade ner min säng medan vi sov, samt en långsmal pöl på köksgolvet. Det var ganska mycket blod, klockan var 4 på natten och jag for upp förstås och gjorde en rejäl kontroll på henne vad som hänt. Hon var inte skadad någonstans på kroppen, som skulle föranleda allt det blodet som jag fick ta rätt på. Däremot såg jag att hon blödde i mungipan.

 

Nå, katter läker och läppen har bra läkförmåga, så jag höll bara ett vakande öga på henne, följande dagar. Aptiten var inte så värst dagtid, så jag erbjöd både 2 och 3 rätter utan större entusiasm från hennes sida under min vakna tid. Däremot var alla skålar tömda på morgonen.

 

I förrgår kväll låg hon och gosade i mitt knä. Jag kände en äcklig lukt och så gäspade hon och jag fick mig en titt in i gapet på henne. TUNGAN VAR TRASIG! Dessutom lite missfärgad och som sagt - lukten.

 

Jag ringde en av mina bästa vänner som själv är kattägare. Han rekommenderade mig att ringa  Telefonveterinären. Samtalet kostade 60 kronor, men vad gjorde det? Hon rådde mig att åka till veterinären, så igår morse ringde jag så fort telefontiden började och fick komma redan klockan 10.

 

Lätt panik, jag hade ju arbetsdag, men nu var Ahti prio 1, så jag och kära dotter for iväg, hon som stöd och sällskap - och så Otto förstås!

 

Det visade sig, att nästan halva tungan var av och hade blivit infekterad. Stackars lilla Ahti! Hon blev sövd, rengjord och sydd och det tog hela min arbetsdag innan det var färdigt. 

 

Nu går hon här med tratt och tycker inte att det är något vidare. Dessutom blev det diet, hon får äta 3 teskedar/ dag av något högoktanigt, smetigt som inte ska irritera läkningen. Antibiotika och vatten får hon äta också.

 

Tratt är inte hennes grej efter brännskadan på ryggen, då hon hade det ganska läääänge.

 

                                                                   "Vakat"????? Vård av katt, så klart.

 

Fast det kostade mig en tjänstledighetsdag utan lön, här gäller inga försäkringskasseregler. Då ska man vårda barn eller barnbarn, inte katter. Spelar ingen roll, bara hon blir bra!

Vi har fått ett klotterplank för tillåten graffiti i stan. Det är ett bra initiativ måste jag säga. De håller på att bygga studentbostäder mitt i centrum och har byggt en avspärrning för gångtrafikanter. Det är på den väggen olika graffitikonstnärer får hålla till.

 

Bra tänkt för att slippa onödigt klotter och det jag sett hittills har varit fint - bortsett från dem som klottrat bredvid. 

 

De som läst Leontinas blogg ganska länge, vet vid det här laget att kärestan än klocktokig!

 

Det började med att jag fick en gammal klocka efter mina föräldrar och den hade min morfar köpt på någon auktion. Den fungerade visserligen inte, men det gjorde inte mig något. Kärestan däremot greps omedelbart av lust att se om han kunde fixa den och där började hans besatthet av klockor.

 

Jodå, han fick igång den efter rengöring, konsultation hos sin far som var en stor allfixare och lite läsning i en gammal bok om klockor. Vad värre var, han fick igång slaget också, så den klingar och klonkar varje hel- och halvtimme. Nu har jag dock vant mig, så det stör inte längre.

 

Jag är "Antiklockor" personifierad, de bara stressar mig. Jag använder t ex mitt armbandsur enbart när jag arbetar, aldrig på helger eller ledighet och det är det första jag tar av mig när jag kommer hem på dagarna.

 

Huset börjar fyllas av TICK, TACK, TICK, TACK, BONG, BONG, BONG och värre kommer det att bli. Nu har nämligen loduret anlänt och klockrockaden, hemifrån hans hus och hem hit, inletts.

 

Här hänger den på Morfars plats.

 

 

Jag är dock inte helt passiv i detta klockflyttande, för jag tycker inte den passar där. Den är för stor och "huva!!!!!"

Jag föreslog att den kan få vara i rummet, jag erbjöd mig att ta ner ett par tavlor, för den här klockan behöver en större vägg och det finns i vardagsrummet. 

 

Tack och lov höll mannen med mig om det, så snart anländer väl Linköping och får överta platsen i hallen - ack ja!

 

 

Nu kommer vi till det märkligaste och det är klockan som går under namnet "Lilla Hjo". Den var vi till Hjo och köpte för några år sedan. Den hade han nosat upp på Blocket eller någon annan säljsida. När vi väl kom dit, slog blixten ner i mig.

Jag blev så otroligt förtjust i denna lilla klocka att jag tjatade tills jag fick den och den älskar jag. (Fast den får inte slå, bara ticka).

 

Underligt och konstigt är det, men så är sanningen! Den hängde i mitt kök inne i stan och den hänger i vårt kök här och det ska den fortsätta att göra.

 

Jag bara undrar, hur många klockor kan man ha, eller en man ha? För mig räcker det med en - Lilla Hjo!

 

Årets första höstdag om man ska tro almanackan - 1 september!

 

Vi vaknade ganska tidigt denna morgon till strålande sol, men med en ganska kylig luft. Det var lätt att andas och hela naturen kändes frisk. Äntligen blev det av med en rejäl morgonpromenad före frukost. 

 

Vi gick ner till sjön, där den lilla hamnen är och det var otroligt vacker i solglittret, fortsatte genom skogen och kom fram vid Sjökrogen. Där i vattnet låg en massa flöten. "Kräftburar", sa kärestan.

 

Föreställ dig allt detta för ditt inre öga, för mitt hjälpöga - kameran - låg kvar hemma.

 

När vi kom hem var det så varmt, att kärestan föreslog frukost utomhus. Härligt!

Jag fixade brödfatet med knäckebröd och hembakat mjukt, sedan kastade jag mig in i duschen, för kärestan gör alltid frukost, eftersom jag är en morgonduschare.

 

Nu kom kameran i alla fall fram.

 

Det var så varmt, att jag fick lov att gå in och ta på mig en kjol istället för jeansen.

 

Är det det här som kallas Brittsommar?