En liten glimt av Turkiet
Idag hann jag inte skriva resedagbok, men jag ska ändå lägga in en liten glimt av Turkiet.
De som kommer att "åka med" hela resan, kommer att få läsa att vi besöker ett mattväveri. Det var väldigt intressant, men det kommer inte än.
Dock köpte jag mig en turkisk matta och den tänkte jag visa upp exakt här och NU!
Visst är den underbar?
Vår nya musmatta! Den gamla behövde verkligen dra sig tillbaka och det har den redan gjort!
Turkiet dag 3 - del 2
Dag 3 del 2
Måndag 17 februari
När vi precis lagt till kom en man (fiskare) och visade upp en nyupptagen krabba. Krabba kunde den som ville få köpa, så skulle den levereras nykokt när vi skulle åka hem igen.
En stund senare visade han upp en liten haj. Den hade fastnat i nätet och dött, för normalt sett fiskar de inte haj här, sas det.
Han visade stolt upp den, så han var nog inte så väldigt ledsen över att ha fått den i nätet.
När vi kommit i land stod en vägvisare mitt i sanden. Det är lite roligt att se hur långt det är till olika ställen världen över.
Vi gick ner mot vattnet
Det var en del som bytte om och badade. Det var många båtar som kommit ungefär samtidigt som vi.
Det var jätteskönt där, jag bytte om till kjol och gick ut i havet en bit. Det var långgrunt, härliga vågor och inte alls särskilt kallt, med det blev inget badande för någon av oss, trots att vi hade badkläder med oss.
Jag plaskade runt där ett tag, men ingen annan kom i, så jag vände mot land igen.
Jag verkar ha något väldigt hemligt att berätta om, för Britta, ser det ut som!
Som vanligt gick vi till toaletten och sedan till baren och köpte varsin Efes. Det kändes som högsommar och vi bara njöt.
Idag såg vi inga sköldpaddor! En man stod på span uppe i ett torn, han hoppades säkert få se några.
Jag gick på en egen liten exkursion för att kolla om det ev. skulle finnas någon sköldpadda borta i viken.
Så mötte jag 2 tjejer som kom därifrån. De hade inte sett ett spår av någon, men de hade sett ett fiskstim - alltid något. Medan vi står där och pratar säger den ena: "Där är det"! Det var den havsupplevelsen, de syntes knappt.
Det var väldigt skönt att vara där, men underbart är kort och snart var det dags att gå tillbaka till båten igen.
Ett sista besök på toaletten och förevigande av en skylt jag aldrig sett förr
På tillbakavägen gick jag runt vägvisaren och där var London, bara 2792 km bort. Jag fick Englandslängtan och pussade lite på den, mitt i den varma, sköna solen i Turkiet.
Bryggan var vackert sliten
När vi kom till båten, hade den nykokta krabban levererats. Raili och Monica delade på en.
Hilmi hade också en, fast här pratar han i telefonen
Sedan han avslutat delade han ut av benen till dem som ville smaka. Det ville jag! (Min nagel är inte smutsig, den är sprucken och lagad med lack).
Tack för den! Jag älskar skaldjur!
Jullan och jag köpte varsin Efes till, blev lite sliriga och hade riktigt trevligt. Eftersom vi sjunger i varsin kör, roade oss med att sjunga rakt i örat på varandra.
Eller munnen.....???
Hilmi lånade kärestans kikare, för det var gott om fåglar på land.
Fast just den här var inte så speciellt rolig. En ålekråka ser det ut som (storskarv).
Direkt vi kom i land var det lunch och jag hade av någon underlig anledning beställt fisk till oss alla 4.
Det visade sig utfalla till samtligas belåtenhet, för alla var lite trötta på kyckling 2 gånger/dag. Vi hade dessutom ett par katter under bordet igen som fick sig ett skrovmål. Jag rensade mitt och de andras skrov och "tappade" ner det lite diskret. Jag lovar, det var inte en smula kvar på golvet när vi reste oss. Jag tror det var någon slags makrill vi åt, den var jättegod.
Papperskorgen hette Golf.
Utemiljön vid restaurangen var inte så inbjudande, men herrarna satte sig med ansiktet mot vattnet, så det var ingen fara.
Nu hade vi en lång busstur framför oss, men vi hade otroligt mycket både intressant och annorlunda utanför att titta på, så tiden gick ganska fort.
Nu är det dimmiga, otydliga "genom-fönstret-bilder" ett tag.
En mycket brant backe, det brukar vara svårt att se på bild, men här var det 0,8% lutning.
Försäljning längs vägen
Vägen var högt belägen, serpentinkurvor och branta sluttningar längs sidan.Den var helt nybyggd, berättade Hilmi, sedan tillade han, för 10 år sedan. Den kändes inte som 10 år, men jag kanske missförstod honom.
Kan det vara ett univesitet mitt ute i ingenting? Eller betyder universitet något annat på turkiska?
Det blev ett toastopp efter vägen, där var som vanligt en stor butik och nu hade jag bestämt mig, så jag köpte en liten ask med Turkish Delight och så köpte Jullan och jag varsin sjal.
Hilmi tog chansen till en stunds avslappning.
Bergen var vackra, mjuka former på stenarna.
Varmvattenberedare till försäljning
Hilmi berättade massor, både om vad vi skulle se och om Turkiet ur historiskt perspektiv. Han pratar en helt perfekt engelska, så det är inga problem att förstå. Han berättade också att han varit hemma och sovit, för han bor i Fethiye.
Vi såg alla sorters djur, utom grisar, längs vägen, kor, får, getter, hundar, katter, åsnor och diverse fåglar. Det blev ett till toastopp och som på alla sådana ställen som turistbussarna stannar, har det blivit stor affärsverksamhet - helt naturligt. Turisterna är nog väldigt bra ekonomiskt för folk som säljer, här köpte vi dock ingenting.
Det blev mörkt, solen dalar snabbt så här långt söderut. Bilden såg så fin ut i kameran, men ack så suddig den är. Det gör inget, jag ska inte tävla med den.
Vi kom lite fel i den svarta kvällen, "tog en genväg", sa Hilmi när vi fick vända och ta en annan liten väg fram till hotellet.
Det är ett lyxigt hotell som heter TUSAN. Bilden är från nästa morgon
Åter till aftonens bilder
Direkt innanför dörren var receptionen, tjusigt var det!
Benga testar att lägga upp skon till putsning - ingen kom och tur var det, han har ju joggingskor på sig.
Vi tog en runda därnere och tittade på allt
Vi bodde på andra våningen och så här såg det ut när vi tittade ner.
Balkongerna gick runt hela rummet.
Vårt rum var otroligt fint, stor bred säng, fåtölj, soffa, soffbord, platt-TV (det var det inte på de tidigare), långt skrivbord, kylskåp och fint badrum. NJUTBART!!! Fast TV:n kunde kvitta, den tittade ingen av oss på en enda gång.
Att vi får bo så fint, men billigt, beror på att det är så lite turism så här års och de flesta hotell står mer eller mindre tomma. Då får dessa resor ett lägre pris på boendet och det är så klart bättre än ingenting och glada är både de och vi turister.
TUSAN hade även en superb middagsbuffé och jag har ätit oliver, kyckling, köfte, ost och något kesoliknande + en hel del annat.
Kakbuffén var riklig och jag fick ihop till 7 sorters kakor innan jag slutade
Vi bekantade oss med mycket trevliga Gunnel och Lars också eftersom vi hamnade vid samma bord. Vi hade en intressant diskussion om längd, för hon var mycket längre än jag, tills vi reste oss upp.
Hon tyckte vi skulle sätta oss på golvet och mäta, för det ser så roligt ut, men vi var ju i en matsal, så det fick vara. Jag har ganska mycket längre ben och det märks tydligt när man sitter, när vi står är vi lika långa.
God Natt för TUSAN!
Turkiet dag 3 del 1
Dag 3
Måndag 17 februari
SOVIT hela natten till 6.00, utan störningar av tuppar eller annat. Skönt!! Jag låg och drog mig en stund, men sedan steg jag upp och duschade och piggnade till. Det är bra med kärestan, han ska absolut duscha på kvällarna och jag är lika envis med att det ska göras på morgonen. Vi bråkar således aldrig om badrummet, varken hemma eller borta.
Frukosten var mycket bra. Jag är helt såld på den turkiska yoghurten med lite flytande honung till, det ska bli min nya frukost när jag kommer hem, istället för Arlas yoghurt som hittills varit det godaste på morgonen (och även på em ibland).
Idag bestämde jag mig för att oliver var ofarligt att inmundiga, så jag slog till med 4 olika sorter och mumsade i mig allihopa - mycket goda! I skrivande stund, några timmar senare, vilar de fortfarande lugnt i magregionen.
Vi packade ihop och lämnade hotellet.
Jag klappade en av 1000-tals katter, jag kan bara inte låta bli dem och de kan inte låta bli mig heller. Den här var jättegosig och när vi blivit relativt nöjda båda två, gick jag in i bussen.
Det fanns hundar också och även hundvänner, så de blev också klappade, men inte av mig. Jag var fullt upptagen med min nya kattvän.
Vi satt på samma ställe i bussen, fast tvärtom, dvs på andra sidan mittgången mot igår.
Vacker natur, nybyggd väg med cementerade diken längs med - smart!
Många apelsin- och citronodlingar, höga berg, små byar och vips var vi vid vårt mål. Vi skulle besöka en anläggning som tar hand om storkar, som av någon anledning inte kan flytta med söderut när det blir dags för det. Orsakerna varierade, det kunde vara ett brutet ben, en skadad vinge mm. Här hade de en fristad för att läka och nu skulle vi få se dem.
Infarten
Det visade sig vara en gigantisk turistanläggning - "Shop", sa Hilmi, "Mini-Ullared" tänkte jag, trots att jag aldrig varit där.
Kaminen var fascinerande. Man kan väl säga öppen eld, mitt i detta textil- och människohav. Det fanns minst 2 stycken därinne.
Vi slet oss från kaoset och alla människor och gick och tittade på storkarna. De bodde utomhus, väl skyddade från oss bakom glas och bakom nät från angrepp utifrån.
Det simmade lite änder i en damm bredvid, de kanske var sällskapsfåglar, för jag tror inte de är lika rädda om den arten, som om storkarna.
Det var ett vackert mosaikgolv därinne och jag tror faktiskt att det var på toaletten, för så klart besökte vi den bekvämlighetsinrättningen när vi hade chansen.
Storshopping blev det inte, vi köpte varsitt vykort igen, undrar vad jag gjrort med dem? Skickat till någon kanske?
Vi åkte vidare för nu var det dags för en båttur igen. Nu skulle vi till Iztuzu-stranden där sköldpaddorna vi såg, lägger sina ägg.
Det var många likadana utflyktsbåtar vid en brygga nere vid vattnet och ganska gott om turister.
Jag och vår kapten.
Kapten på "skutan"!
Han hade en liten försäljning ombord, en minibar och snacks kan man säga.
När jag ser den här bilden, undrar jag hur min frisör tänkte när hon klippte en sådan lugg på mig???
Det ska inte ske igen!
Vi for iväg, Raili satte sig längst fram och bara NJÖT!
Vi passerade en massa vackra naturscenerier.
Vi såg fåglar och djur, kärestan har oftast med sig kikaren, så även denna gång och det underlättar. Att vi sedan inte alltid kan arterna är en annan sak. Här gissar vi på vit häger.
Här däremot gissar vi inte alls. Här vet vi.
Här vet vi inte mer än rovfågel.
Även här fanns det "hus" i berget.
Raili och jag bekantar oss med varandra. OBS: Missa inte mina lila Ray-Ban (15 lira - hahaha!)
Plötsligt fick jag en ram till min bild! Det var så vacker natur där vi tuffade fram och vi fotade åt alla håll.
Här var berget väldigt annorlunda, nästan som stalaktiter
Våra fina medresenärer Javier och Amalia. Raili fotar!
När baren "öppnade" köpte vi en raki. Den gick laget runt.
Benga luktar bara, vi andra smakar.
Kärestan blev väldigt fin på sin bild, men han var ju den som räckte upp handen i bussen, när jag frågade om någon inte ville finnas med på bild, så tyvärr! Jag får njuta av den i ensamhet.
Ett enda glas räckte till oss allihopa, men det var ganska gott, nästan som mormors bröstkarameller.
Passerade ett turkiskt båthus......
...... och en båt vid en sjunken brygga.
Sedan var vi framme vid sköldpaddsstranden, men det får du läsa om imorgon.
Välkommen åter!
Turkiet dag 2 - del 2
Dag 2 - del 2
Söndag 16 februari.
På väg tillbaka til Demre hamnade vi bakom en av alla bilar som fraktar mängder av tomater. Tyvärr blir det, som bekant, dåliga bilder genom bussfönstren.
När Myra var avklarat for vi vidare till jultomtens högborg. Demre är hans riktiga hemort, och här är han ett helgon och kallas St Nicholas. Det var här han levde och verkade och mitt i stan står han staty tillsammans med ett par glada barn
Bänkarna där vid jultomtens domäner, var inte så värst. Lite träolja hade inte skadat.
Vi började vid Noel Baba Muzesi - St Nicholas museum och kyrkan. Hilmi berättade länge och jag ville in och titta, för att hinna med en butik med ...... hör och häpna - väskor, som jag spanat in medan vi gick mot jultomten.
Vi stod dock snällt kvar som en skolklass och lyssnade färdigt. Det är tur att det är intressant att lyssna, så det enda som inte var bra, var tidsbristen.
Britta hängde på, hon skulle dessutom till Apoteket och det fanns i samma butiksrad som väskaffären, men först kyrkan.
Interiörbilder
Det fanns gott om sten här också.
Jag pustar lite innan vi ska till nästa ställe - väskaffären
Tomten (St Nicholas) stod stay även innanför staketet och nu har han t o m säcken med sig.
Mot affärsraden! Den första sålde Turkish Delight, än har vi inte bestämt oss huruvida vi ska ge oss hän i denna enormt sötsliskiga ätbarhet. Vi får se hur det blir framöver.
Väskan jag ville ha var av svart läder, hade både ryggsäcks- och axelrem i kombination och 3 små blixtlåsfickor på varje sida - SNYGG och jag tror praktisk också. 55 lira var priset. Jag sa 40 och vi höll på och budade tills jag drog till med 30, sedan hann jag inte stå på mig, för det blev ont om tid, så när även han sa 40, slog jag till.
Den var mycket fin och jag sände en tanke till mina resedamer Anita och Christina!!!! De skulle ha sett mig nu!
Apoteket var stängt, så det blev inget där.
Vi for vidare på slingriga vägar. Solen sken och det var mycket att titta på. Här kommer lite av allt vi såg längs vägen.
Första bilden kan möjligen vara från Demre, jag minns inte riktigt.
Längs vägen
Det började bli lunchdags. Vi kom till en liten by vid havet, Kekova.
Vi gick på led bort till restaurangen, hela byn kom till liv och även byns katter, som gick på rad längs med oss. En nästan exakt kopia av vår lilla Ahti kom gående och jag lockade på henne. Då vände hon sig och visade sig vara en ståtlig herre - okapad m a o, annars hade jag inte vetat det.
På restaurangen blev det liv och rörelse, öl hälldes upp innan de ens tagit upp beställningarna. På glasen stod det Efes - det goda inhemska ölet, men på flaskorna var det ett för oss, okänt märke och inte alls lika gott.
På smågatorna, eller snarare gränderna dukades det också upp, men där var det mest armband och halsband till försäljning som lades på borden.
Maten var bra, kycklingen är verkligen god här och jag fokuserade mest på den + smakade på lite av allt möjligt. Till och med en auberginerätt gav jag mig på, trots min antipati för denna grönsak.
Det här var fisk, tyvärr friterad.
BoB, mitt emot oss
Efter maten och ett besök på ännu en av dessa intressanta toaletter, gick Jullan och jag till byns affär för att kolla lite och där fanns allt utom frimärken.
På väg dit, mitt på en jordplätt, bland ogräs och bråte,stod en nästan likadan tvättmaskin som mina föräldrar hade när jag var liten.
Ett litet pensionat, stängt just nu, men det såg fint ut.
Vad var detta för palm? Vi gissade på dadlar, men det är en vild gissning.
Jag köpte ett vykort, sedan blev det dags för en båttur på havet och till den sjunkna staden Dolchiste. Lite rester av den finns kvar på land.
På väg dit, fick vi se flera av de sköldpaddor som vi inte ska se förrän imorgon. Hilmi bara skrek av upphetsning när de dök upp ur havet för fjärde gången och huvudet rörde sig majestätiskt över vattenytan.
Vattenytan fick jag med, men inga sköldpaddor tyvärr.
I botten av båten fanns titthål rakt ner mot botten.
Hilmi var en mycket bra guide, kunnig och talade en otroligt bra engelska. Han berättade och berättade hela resan och det var väldigt intressant att lyssna på honom.
De små husen är inga hus, det är begravningsplatser.
Högst upp på berget vajade den turkiska flaggan på toppen av en ruin av en borg
Så kom vi till den nästan helt sjunkna staden Dolchiste. Där fick man inte gå iland om man inte tillhörde dem som hade tillstånd att dyka och undersöka alla ruiner under vattnet. Dyka fick man definitivt inte!
Förbuden gällde inte getterna.
Det var en härlig tur på havet och som tack "offrade" jag mina solglasögon rakt ner i djupet - tur det inte var mina vanliga glasögon. När vi kom i land var det raka spåret till bussen, men jag fick dispens av Hilmi, för en snabbis in på affären som hade allt, för att köpa nya solglasögon. Det blev ett par lila Ray-Ban för 15 lira.......
Sedan blev det en lång busstur mot Fethiye med bara ett toastopp - det kändes!
Framme vid hotellet "Harham" var jag rejält trött, men det var ett jättefiint hotell och det kändes skönt efter det vi bodde på utanför Antalya. Sängen var stenhård, men kudden föredömligt tunn, om än ganska hård den också.
Fina omgivningar......
........ varmvattenberedare på taken
Toaskylten utanför matsalen, en kalebass
En titt in till BoB innan maten, där bjöds det på aperitif, Raspberry Mojito
Dags för mat. Jag valde kyckling igen, jag gillar det! Ägg uppepå färsk spenat är inte heller ett dugg fel.
Jag var så trött efter bussresandet och maten, att jag knappt minns vad jag gjorde efter vi ätit. Jag vet att jag läste i min bok, sedan sov jag före 21.00 och det tillhör inte vanligheterna i Leontinas liv. Hon är en riktig nattuggla! Dessutom sov jag oavbrutet till 6.00
SKÖNT!
Turkiet Dag 2
Dag 2
Söndag 16 februari.
Dagens namn är Julia och Britta /Jullan(mitt smeknamn på henne) har namnsdag!
Jag vaknade av en fruktansvärd siren och fattade ingenting, visste inte var jag var, såg rakt in i mörkret - då gol en tupp!!!!!
Vad händer? Var var jag? Varför var sängen så hård? Var det verkligen en tupp?
Kärestan vaknade och det klarnade.
Jag var i Turkiet på ett hotell, granne med en hönsgård med tupp. Några foton ut genom fönstret, men inte såg jag någon hönsgård, bara hörde att det fanns en.
Uppstigning och in i en starkt klorerad dusch. På med kläder, packa ihop och ner till en fullkomligt kaotisk matsal där ingen logik gällde. Jo, lite - för en massa skålar med färgade puffar av olika slag som skulle föreställa frukostflingor och skålar med skurna fruktkonserver stod bredvid varandra. Sedan fick man leta för att få ihop det.
Jag hittade ingen yoghurt, så det blev lite mjölk med puffar - riktigt otäckt enligt min smak. Jag hittade bröd och ost, men inget te, men kärestan hade hittat det lite neråt i matsalen. Så långt som till att leta efter kaffe kom jag aldrig den här morgonen.
Vi hittade BoB och Benga hade ett avhugget ägg på sin assiett där gulan lyste kraftigt grön. Han var inte så sugen på just det, men chansade på ett nytt. Det var lika grönt och han gav upp tanken på en äggfrukost. På något vis blev vi ändå lite mätta.
Tillbaka till rummet, borsta tänderna, snabbt lägga i det sista i packningen och ner till framsidan för avfärd inom kort.
Jag hann med att ta några bilder på utemiljön, men som sagt, inga tuppar såg jag till, bara hörde dem.
Det är en telefonkiosk, eller 2
Till bussen, BoB satt redan på plats nära dörren och kylboxen med vattnet och vi fick platserna mitt emot över gången. Sedan åkte vi buss och buss och buss och kom till slut till Demre/Myra.
Första dagen går kameran varm och det fotades hej vilt så fort något intressant dök upp.
Vår guide Hilmi berättade hela tiden om vad vi såg utanför.
(Fast på den här bilden delar han ut information om nästa resa)
Nästan överallt i bussen togs det bilder och ibland blev det bra, ibland bara något grått mischmasch som fastnade.
Här är en del av det jag lyckades få med innan vi kom fram till Demre/Myra.
Bergen var fascinerande hela tiden, jag tröttnade aldrig på dem.
Vi stannade på en restaurang, några bilder därifrån. Vi skulle inte äta, bara betala våra utflyktspaket och äbrn göra toastopp. Det skulle bli många, många fler sådana.
Närbild
Vi for vidare
Vi såg enorma mängder av växthus efter hela vägen, säkert flera tusen.
Det var tomatodlingar, i den här delen av landet ägnar sig odlarna nästan enbart åt tomatodling. Det höll på i flera mil med dessa långa rader av plastväxthus.
Vägen var ganska slingrig eftersom vi åkte längs kusten.
I samhällena vi passerade växte apelsinträd
Evighetsflagga
Förbi en stor hamn
Hilmi pratade och berättade hela tiden. När vi fick närkontakt med havet frågade han oss vad det var för färg på vattnet
Det givna svaret var turkos. Och, var hade det sitt ursprung ifrån, undrade han. Jo, från namnet på landet vi befann oss i - TURKIET! Nja, tänkte jag, så kan det väl inte vara, eller?
En dålig bild på en dålig trafiksituation, inget säkerhetstänk alls.
Till slut var vi framme vid Myra med de utgrävda ruinerna, husen inne i bergen och allt vad det var. Myra är namnet som staden Demre var känt för under antiken.
En massa flaggor över gatan var det första vi mötte. Jag tyckte Hilmi sa att det var något eller någon person som skulle väljas.
Myra
Hilmi följde med och berättade om det antika Myra
Där fanns en stor amfiteater som grävts fram.
På väg upp för att se hela arenan
Helt ensam!
Men då kom Benga och fick en kram.
Hus i och på berget och ruiner på toppen.
Husen som är inhuggna i berget kallas nekropoler och är gravar. De byggdes under den lykiska tiden till de dödas ära, och en gång i tiden rymde de rikedomar som följde med in i graven. Byggnaderna var också färgrika, men det har tyvärr blekts bort sedan långt tillbaka.
Vi tittar fascinerat på husen/gravarna där man bara ser framsidan av förklarliga skäl. Här gällde se, men inte röra om man nu skulle få för sig att klättra upp, vilket naturligtvis är förbjudet..
Hibiskus stora som en buskar och apelsiner och citroner växte lite överallt där.
Det fanns mängder med olika stenar som grävts fram, med och utan motiv, hela och trasiga och de låg överallt inne på området.
Försäljare fanns det också gott om, Britta studerar en del av utbudet.
Mitt i alltihopa fanns det dessutom boningshus
På marken pickade hönsen och en tupp som härjade med sina damer.
"Varmvattenberedaren" var mycket fascinerande och de fanns överallt - med, eller som här, utan solceller
Det var lite roligt att vända blicken uppåt. 3 olika tak skulle man kunna kalla den här bilden.
Så lämnade vi Myra för att hälsa på hos jultomten, eller Saint Nicolas som han heter här, men det är en annan historia.
Turkiet vecka 8 - 2014
Så blev det då äntligen vecka 8 = sportlov och på att vår resa till Turkiet med Britta och Benga, som i fortsättningen kallas BoB, skulle ta sin början.
Dag 1
Lördag 15 februari.
Redan innan vi kommit till iväg till Turkiet kände jag av Montezuma, åtminstone en avlägsen släkting. SÅ ont i magen jag hade och varför?
Jag kurerade mig i omgångar med te, Omeprazol, Samarin och Pro-Viva - inget hjälpte. Jag packade färdigt och plågades. Till råga på allt toppades eländet med ett ymnigt snöfall - en olycka kommer sällan ensam.
Utsikt från sovrumsfönstret
När det var som värst slog jag till med en Treo och det visade sig vara en universalmedicin för usla magar.
Det vita skräpet utanför rutan tilltog och vi for tidigare än planerat till BoB så att vi säkert skulle hinna i tid till Arlanda. Hos dem fick vi en god, god lammgratäng med ris. Jag dristade mig till en liten portion och den tog magen emot utan protester = SKÖNT! Undrar för mig själv vad det är i Treo som botar magar?
Benga körde till Lindskrog, med en liten sväng framför terminal 5, det är verkligen dåligt skyltat tycker jag varje gång jag ska dit, så jag har sett terminal 5 förr. Det var KALLT ute, men inte så lång pina förrän vi var på inomhus igen på Arlanda.
Kära dotter hade ringt och nu hade de blivit husägare medan vi varit ute och kört i snöyran. KUL!
På Arlanda ville vi ha kaffe och muffins, men på första stället hade de så hutlösa priser att vi avgick. Muffins 32 kronor styck, en sorts chokladruta med kolasås 59 kronor, kaffepriset har jag förträngt. Vi gick till MAX och åt varsitt livgivande mål med hamburgare av olika slag, strips, dip och läsk + kaffe för under 100 kronor. Så kan det gå! Gott var det, säkert mer mättande än en muffins också och framför allt så himla nyttigt! Hahaha!
Vi gick och tittade lite. Kärestan gillar både motorcyklar och Jägermeister, så här blev vi en stund. (Fast någon motorcykel tyckte varken han eller jag att det är).
Vi satte oss och väntade och till slut fick vi gå ombord.
Med spänning testade vi det turkiska ölet Efes och här ser det ut om jag druckit tre stycken på raken, men jag tog hand om våra tomburkar, för vidarebefordran till flygvärdinnan som samlade ihop skräpet.
I alla fall visade sig Efes vara ett gott öl.
Nog är det ett lågprisflyg vi åker med, det är nog turkiska Ryan Air, men min stol sitter i alla fall fast och det känns tryggt. Livet är riktigt skönt just nu, trots den hårda sitsen jag har under mig.
Cirka 30 minuter till landning sitter vi och gör små observationer av flygvärdinnornas förehavanden. De förvarar tydligen sitt bagage och andra personliga saker i samma förvaringsutrymmen som oss passagerare.
En kommer framtrippande och baxar ut sin väska, försvinner med den en liten stund och sedan tillbaka. Enda förändringen var att nu har hon bytt från sköna "gåskor" till högklackat. Detta har pågått som schottis i turer och just nu i skrivande stund, har vi börjat nedstigningen och de har fipplat färdigt med sitt bagage och försvunnit utom synhåll.
Landningen gick helt okej, öronen så gott som stängda en stund, men några gäspningar och sedan var jag hörande igen.
En ny flygplats, jag fotade lite här och där.
Allt gick hur smidigt som helst, väskorna var med, vi följde strömmen av turister, såg en skylt med "vår" palm och istället för TSS, stod det RSD på den och där blev vi hänvisade till buss nummer 8.
Tullen?
Den var nog där någonstans, men märktes inte så den gav inget bestående intryck.
Vi hittade buss nummer 8, där stod vår chaufför Güngör - en mycket sympatisk man visade det sig under resans gång. Här blundar han tyvärr, men han kanske också var trött?
Nu blev det VÄNTAN!
Jag gick ut och skulle fota lite av omgivningen, men det var för mörkt. Tog bara det närmaste trädet, vad nu det är för sort, det kanske jag kan få svar på här?
Det skulle anlända ett plan från Kastrup med resten av våra medresenärer och vi satt i bussen cirka 1 timme mitt i den mörka, turkiska natten.
Vi var ganska trötta, men till slut var alla med och vi for till hotellet som jag redan glömt namnet på. Någon slags fruktdrink väntade på oss och sedan fick vi nyckeln, inspekterade rummet och kom isäng. När jag väl lagt ner huvudet på kudden tyckte jag att jag hörde höns. Sedan somnade jag.
Leontina åker bort
Nu blir det inte något mer bloggande förrän efter sportlovet.
Jag och kärestan far till Turkiet på en rundtur till en massa intressanta platser. Jag hoppas det blir upphov till en hoper underhållande blogginlägg av olika slag.
Återkommer alltså vecka 9, så håll ut!
Resedagbok väntar!!!!!!
Kaffekoppar
Jag var på cafeterian på Tullängsskolan här i stan här om dagen. De hade en väldigt fin och passande "tavla" på väggen.
Symbolen för kamerabatteriet lyste ilsket rött, men jag lyckade faktiskt få en bild innan den la av.
Catwalk
Kärestan har humor, det gillar jag, för den är precis i min smak.
Senast det snöade gick han ut för att skotta garageplanen. När han kom in sa han: "Nu har jag skottat catwalken också".
Så här såg det ut idag när jag var ute med kameran. Asfaltsgången längst ner i bild är renskottad ända fram till uterummet. Ahtikatten går in under uterummet, tar sedan den snöfria vägen närmast huset mot lilla sovrumsaltanen, där hon har sin kattlucka och kan gå in.
Med den här "catwalken", kan hon dessutom ta sig fram på nästan hela baksidan utan att få särskilt mycket snö på sina små kattfrökentassar.
Jag tänkte mig aldrig in i scenariet att det var jag skulle mannekänga där på baksidan.
Förvånad
Söstra mi har varit en "English woman" en gång i tiden. Hon bodde längs Nordsjökusten ganska många år och vi har varit där tillsammans för några år sedan, så jag vet hur vackert det är och på vilka orter hon bott.
En av orterna heter Southwold. Gissa om jag häpnade när jag var på systembolaget i lördags, för att köpa mig en Ale som heter Jaipur, där bredvid på hyllan stod den här!
Jag tror inte hon har en aning om det, men nu får hon veta!
Jag frågade en i personalen om jag fick fotografera av burken och det fick jag.
På stan - fredag
Jag var barnvakt efter jobbet i fredags. Ottos mamma - kära dottern - skulle till optikern och jag tackade glatt JA till förfrågan om barnvakt medan hon provade nya linser, eller vad det nu var hon skulle göra.
Otto och jag gick på stan och ganska fort anslöt modern, nu iförd linser istället för glasögon. Jag förstår att hon tyckte det var skönt, för jag hade jobbigt med blötsnön som landade på glasögonen.
När vi var färdiga frågade jag om vi skulle gå och fika.
Det skulle vi och vi gick till Java, där har vi varit förut med Otto och det fungerade bra. Jag ville ha en bulle med mandelmassa - dock ej semla, då jag har svårt med grädde. Det fanns inte, men i äppelpajen fanns det mandelmassa och valet var lätt, för det tillhör favoriterna av slisk. En cappucino till det och fredagen kändes plötsligt väldigt härlig, trots ovädret.
Mitt kära barn var betydligt sundare och beställde en varm ciabatta och en chai.
Otto då, vad skulle han ha? Han tittade mycket noga på min äppelpaj
"Mormor, en sådan vill jag också ha och får jag inte, kan jag ta din! Jag når nog, även om inte du minns att små barn har gummibandsarmar."
Det var dock aldrig tal om att han skulle dela med mig, han fick annat, minst lika gott.
Det är helt suveränt att det finns fruktsallad, helt utan socker, att välja till en liten "ouppsockrad" 1-åring.
Vi torkade av bordet och han fick äta själv, lättare än att ta upp ur burken, då ville det gärna följa med alldeles för mycket på en gång.
Avslutningsvis stiftade han bekantskap med sin nya docka. En flickdocka med asiatiskt utseende, lite lik sin kusin lilla M, som dock inte är så här liten längre.
Idag....
..... hoppar jag över bloggandet, för nu när jag äntligen loggade in, ser jag att det är dags att åka iväg till kören. HUR kunde jag tro att tiden stod stilla, bara för att jag satt och tittade på bilder av barnbarnen?
Jag såg en gång en väggklocka med sekundvisare, på urtavlan stod det "Times fly" och sekundvisaren pryddes av en ganska stor fluga som åkte med runt varv efter varv i denna evighetsmaskin som en klocka är.
Det var dagens inlägg det, bara så du inte tror att jag försvunnit när jag nu lyckats få tid att skriva 3 dagar i rad.
Imorgon kanske jag är här igen!
Katter i Rom
När jag och mina kära resedamer var i Rom i våras köpte jag mig en almanacka för 2014. Den heter "I gatti di Roma".
Likaväl som jag kommer att ta månadsbild av vårt hus och visa här på bloggen, tack vare Ingrid, ska jag även visa upp de fina bilderna ur almanackan, med kända motiv från den eviga staden + kattnärvaro på varje motiv. Den var stor och bänglig att få hem, jag lyckades med nöd och näppe få plats i väskan så den kom med.
Här är januaris bild.
Den är från Forum Romanum, en fredad plats för katterna, där en bit av det gamla Rom sparats och där håller många hemlösa katter hus, folk går dit med mat och de verkar ha det ganska bra, trots avsaknaden av ett vanligt hem.
På min Romblogg från förra våren, finns många av platserna med när vi besökte dem.
Februaris bild är från Colloseum
Romresedagboken finns i slutet av mars 2013.
Röda stugor tåga vi förbi
När vi skulle åka och titta på huset vi nu bor i, minns jag hur det stod i annonsen i tidningen. Det stod att man lätt fick en Bullerbykänsla, för nästan alla hus i själva byn är röda med vita knutar - så även vårt, men det är byggt 1980 och inte så väldigt Bullerbyaktigt. Det går dock i samma färgskala som alla de andra oavsett byggnadsår och det är fint.
Däremot en bit härifrån finns det några riktigt - ja vad väljer man för epitet? Söta? Rara? Gulliga? Vad kan ett hus vara?
Bestäm själva, de här åker jag förbi varje dag på min väg till och från arbetet. Jag tycker de är söta.
Här känner jag Bullerbykänslan!
Besök av olika slag
När jag steg upp i morse - ganska sent - kunde jag konstatera att det inte satt en enda fågel utanför köksfönstret och åt "frukost". Konstigt tänkte jag, är det stopp i flaskhalsen på fågelmataren, för det kan det bli ibland.
Längre än så hann jag inte fundera, för något ganska stort, ljusbrunt lösgjorde sig ur gärdsgården och jag rusade iväg efter mina glasögon (närsynt). Det var nötskrikan som kom inhoppande och då är det kanske inte så konstigt att de små fåglarna bidade sin tid
Den är ju fin, men lär ska vara ganska otrevlig - inte vet jag?
Jag tyckte det var konstigt att en enda kunde skrämma bort 100-tals av alla de andra som äter hos oss, men inte var den ensam, strax efter var de en trio.
Det som var bra med dem, var att de bara åt från marken och det känns bra, för jag har ingen större lust att mata möss, om de nu skulle komma tassande nattetid och leta mat.
Koltrasten var i alla fall inte rädd, den kom och satt bredvid och åt från marken.
"Är ni färdiga snart, så vi kan få komma ner härifrån?"
Jag hann äta en sen frukost, sedan ringde kära dottern. Vi hade så gott som bestämt att vi skulle ses just idag. Jag hade Ottolängtan och söndagen kändes som en lämplig dag då alla är lediga (utom kärestan, som var borta på jobb). Det som stod på önskelistan var att Otto skulle få bada här, vi har bevars badkar och det är klart han ska få nyttja det, när de "bara" har dusch.
Det var en otroligt rolig stund, han plaskade på av hjärtans lust. Duschen var väldigt intressant och han försökte fånga vattenstrålarna. Ett dl-mått, några muggar och slevar var perfekta badleksaker och jag vet inte vem som hade roligast, han eller vi vuxna? Detta finns så klart på bild, men av princip lägger jag inte ut några nakenbilder på små barn. Däremot går det bra att visa en liten goding inlindad i ett badlakan.
Han kommer att göra badkaret till sitt revir, det är jag övertygad om.
När han fått på sig kläder blev det bokläsning vid bordet, notera att han redan läser engelsk litteratur.....haha!
Om jag ska rangordna dagens visiter, är nummer 2 så klart topplaceringen!
