Leontina

- och då syftar jag inte på Martin Timell, utan helt och hållet på mig själv.

Jag önskar att jag inte var så snabb att säga ja tack till allting. Numera har jag blivit lite, lite klokare än förr, så det händer att jag tillåter mig att boka av något, även om det är roligt, eller också att säga nej tack och kunna motivera varför.

Ikväll har det varit personalfest på min skola och jag kom nyss hem.

Jooo, jag var hemma en stund på eftermiddagen, men då kom jag på den lysande ideén att jag skulle baka lite matbröd till imorgon och kommande dagar. Istället för att baka lite matbröd, kom på en ännu mer lysande idé att det var lika bra att baka på 1 liter istället för att bara fjutta till med en liten deg.

Så blev det som det blev. De timmarna jag var hemma ägnade jag åt att:

1. Koka en mugg kaffe, sen jag malt lite av de nya bönorna. Franskt mörkrost eller vad det hette.

2. Göra deg, baka ut och grädda. Mellan plåtarna, under tiden det gräddades hann jag fräscha upp mig och byta om.

16.55 tog jag ut sista plåten, 17.00 stod arbetskamraten Å utanför och väntade för avfärd tillbaka till skolan.

* Vi fick en skogsvandring på en stig kantad av marshaller.
* väl framme var det eldar och en järngryta med glögg som vi fick.
* Avslutningsvis kom hela skolledningen i luciatåg och sjöng mitt i mörka kvällen.

Tillbaka till skolan och vi bjöds på en superb grekisk buffé som vår exellenta kökspersonal fixat till.

22.00 kom jag hem, nu har jag bytt om och nu ska jag paketera matbröd.
Det ligger ett litet berg med nykomponerade matbrödknosar därnere och väntar på frysen!