Livet denna dagen
Det ösregnade när vi somnade, solen sken när vi vaknade. Det innebar en dag utan flyttlådor och packning och istället en dagsutflykt på hojen. HÄRLIGT!
Vi kom iväg redan klockan 10 och det är nästan rekord för oss. Ursäkta oss, men Melodikrysset fick klara sig utan oss idag - eller vi utan det kanske är mera sant?
Motala var första stopp, där skulle det vara kärestans veteranbilsträff. Vi letade oss fram till rätt ställe och JIIIPPPPPIIIII!
Det var en träff för mig, en gammal folkvagnsfreak. Det har kärestan aldrig varit.
Han var lite besviken, men hade ju den där veteranbilskaravanen kvar, som kört Vättern runt och beräknades ankomma Motala vid 13-tiden.
Vi gick i alla fall runt och tittade på aktiviteterna och han gav sig genast på ett par av tävlingsuppgifterna, fast utom tävlan.
Vi hade en fin vy mot hamnen från där vi var, Motala är vackert!
Själv satt jag och detaljstuderade den här och försökte göra mig lite "kunnig" när jag upplyste kärestan om, att precis en sådan hade jag haft, fast röd. Så jag sa att det var årmodell 1959, för jag tyckte allt stämde.
Nja, sa han, jag tror det är en 1958!
Så kom ägaren och inte var det jag som hade rätt, men det gjorde ingenting, jag var glad ändå. 1 år, vad är det i det stora eviga.
Denna mannen hade zoomat in en promenerande svan, som dock fortsatte sin promenad efter att han satt sig på huk. Det blev nog en riktig närbild skulle jag tro, jag stannade inte kvar för att se vad som hände sen. Jag har för mig att svanar kan vara ganska ettriga.
Vi åt varsin glass, sedan for vi norrut igen, för att möta den härliga veterankaravanen.
Halvvägs till Askersund kom de - 134 stycken!
Det blev en flopp. Det var moderna veteraner och det får jag inte riktigt ihop.
Han blev allt lite besviken min käre man, det märkte jag. Vi bestämde oss för en tur till idyllen Forsvik istället.
När vi körde in i samhället var det väldigt mycket trafik och människor. Vi fick se marknadsstånd och diverse jippon. Mitt bland försäljarna kom plötsligt folk från förr.
Vi parkerade vid slussen och gick över bron till cafeét. Där var det kö genom halva huset, men så har de också fantastiskt gott fika där. Ett ställe jag aldrig tvekar att rekommendera för folk. Åk dit, fika och njut!
Det blev som förutspått, kärestan tog macka och jag tog det andra.
Lika gott som förra gången och idag kunde vi sitta i trädgården, för solen bara sken och sken.
Inne i hallen på caféet finns små flytvästar till utlåning.
Efter vi fikat tänkte vi titta lite på allt som pågick. Det var Forsviksdagarna såg vi på en skylt. Idag var första dagen och vi hamnade mitt i allt det roliga av ren slump. Inga veteranfordon här, men en hel massa annat.
Det blev broöppning precis när vi kom fram dit. Bommarna ner.....
...... båtar på kö och .............
.......... bron upp!
Det kom en riktigt stor båt sist i kön, men den rymdes den också.
Vi strosade vidare och då hör kärestans känsliga öra något som drog i honom som någon som blåste i en lockpipa för sådana som han.
Vad hörde han? Jag hörde bara något som sa "pött, pött, pött."
Vad sa han då? "Jag hörde väl att det var en DEUTZ." Och jag fattade ingenting. Det var ett litet lok, tydligen av märket DEUTZ och det drog ett litet tåg för hugade resenärer.
Åka vill han aldrig, bara titta och det fick han väl, i synnerhet som han blivit blåst på både veternträff och veterankaravan.
Det blev dock mera av samma vara.
Jag vet inte vad det är, man han blev stående ganska länge - nöjd.
En till
Till slut var vi nöjda och styrde kosan hemåt igen. Imorgon väntar nya tomma lådor på sitt innehåll. Dessutom kopplade Comhem just bort oss från all kontakt med dator och TV. Alltså återkommer jag här när vi fått uppkoppling i vårt nya hus. Håll ut, jag kommer tillbaka. Avslutningen från min IPhone. Tack och lov för den!
Vi kom iväg redan klockan 10 och det är nästan rekord för oss. Ursäkta oss, men Melodikrysset fick klara sig utan oss idag - eller vi utan det kanske är mera sant?
Motala var första stopp, där skulle det vara kärestans veteranbilsträff. Vi letade oss fram till rätt ställe och JIIIPPPPPIIIII!
Det var en träff för mig, en gammal folkvagnsfreak. Det har kärestan aldrig varit.
Han var lite besviken, men hade ju den där veteranbilskaravanen kvar, som kört Vättern runt och beräknades ankomma Motala vid 13-tiden.
Vi gick i alla fall runt och tittade på aktiviteterna och han gav sig genast på ett par av tävlingsuppgifterna, fast utom tävlan.
Vi hade en fin vy mot hamnen från där vi var, Motala är vackert!
Själv satt jag och detaljstuderade den här och försökte göra mig lite "kunnig" när jag upplyste kärestan om, att precis en sådan hade jag haft, fast röd. Så jag sa att det var årmodell 1959, för jag tyckte allt stämde.
Nja, sa han, jag tror det är en 1958!
Så kom ägaren och inte var det jag som hade rätt, men det gjorde ingenting, jag var glad ändå. 1 år, vad är det i det stora eviga.
Denna mannen hade zoomat in en promenerande svan, som dock fortsatte sin promenad efter att han satt sig på huk. Det blev nog en riktig närbild skulle jag tro, jag stannade inte kvar för att se vad som hände sen. Jag har för mig att svanar kan vara ganska ettriga.
Vi åt varsin glass, sedan for vi norrut igen, för att möta den härliga veterankaravanen.
Halvvägs till Askersund kom de - 134 stycken!
Det blev en flopp. Det var moderna veteraner och det får jag inte riktigt ihop.
Han blev allt lite besviken min käre man, det märkte jag. Vi bestämde oss för en tur till idyllen Forsvik istället.
När vi körde in i samhället var det väldigt mycket trafik och människor. Vi fick se marknadsstånd och diverse jippon. Mitt bland försäljarna kom plötsligt folk från förr.
Vi parkerade vid slussen och gick över bron till cafeét. Där var det kö genom halva huset, men så har de också fantastiskt gott fika där. Ett ställe jag aldrig tvekar att rekommendera för folk. Åk dit, fika och njut!
Det blev som förutspått, kärestan tog macka och jag tog det andra.
Lika gott som förra gången och idag kunde vi sitta i trädgården, för solen bara sken och sken.
Inne i hallen på caféet finns små flytvästar till utlåning.
Efter vi fikat tänkte vi titta lite på allt som pågick. Det var Forsviksdagarna såg vi på en skylt. Idag var första dagen och vi hamnade mitt i allt det roliga av ren slump. Inga veteranfordon här, men en hel massa annat.
Det blev broöppning precis när vi kom fram dit. Bommarna ner.....
...... båtar på kö och .............
.......... bron upp!
Det kom en riktigt stor båt sist i kön, men den rymdes den också.
Vi strosade vidare och då hör kärestans känsliga öra något som drog i honom som någon som blåste i en lockpipa för sådana som han.
Vad hörde han? Jag hörde bara något som sa "pött, pött, pött."
Vad sa han då? "Jag hörde väl att det var en DEUTZ." Och jag fattade ingenting. Det var ett litet lok, tydligen av märket DEUTZ och det drog ett litet tåg för hugade resenärer.
Åka vill han aldrig, bara titta och det fick han väl, i synnerhet som han blivit blåst på både veternträff och veterankaravan.
Det blev dock mera av samma vara.
Jag vet inte vad det är, man han blev stående ganska länge - nöjd.
En till
Till slut var vi nöjda och styrde kosan hemåt igen. Imorgon väntar nya tomma lådor på sitt innehåll. Dessutom kopplade Comhem just bort oss från all kontakt med dator och TV. Alltså återkommer jag här när vi fått uppkoppling i vårt nya hus. Håll ut, jag kommer tillbaka. Avslutningen från min IPhone. Tack och lov för den!
Denna dagen ett liv
Så sa farbror Melker och jag vet inte riktigt om jag förstod, att det han var med om var så förfärligt.
Det har inte min dag varit heller, men jag har röjt och rotat, packat till oss och till Myrorna, samt kasserat ett och annat. Hittat mycket bortglömt som gjort mig glad, en del som jag hade en aning om att jag hade och sådant som jag inte riktigt kan bestämma mig för vad det ska bli av det. Till slut blev jag rejält trött.
Så här dags, vid pass 0.37, har jag just inmundigat ett glas Samarin, för nu är jag så trött att jag mår illa.
Kärestan har varit hemma hos sig och hämtat motorcykeln (varav jag äger halva). Imorgon har han tänkt att vi ska åka till Motala, där det visst ska samlas en hoper gamla bilar. Definitivt inte mitt huvudintresse, men jag vill gärna åka lite hoj, koppla av från lådor som ska fyllas och som grädde på moset avsluta på något trevligt fik någon annanstans, för att mumsa i mig något gott.
Kärestan brukar ta en macka när vi är på sådana ställen.
Det brukar INTE jag!!!!!!!
Hoppas på uppehållsväder imorgon.
Det har inte min dag varit heller, men jag har röjt och rotat, packat till oss och till Myrorna, samt kasserat ett och annat. Hittat mycket bortglömt som gjort mig glad, en del som jag hade en aning om att jag hade och sådant som jag inte riktigt kan bestämma mig för vad det ska bli av det. Till slut blev jag rejält trött.
Så här dags, vid pass 0.37, har jag just inmundigat ett glas Samarin, för nu är jag så trött att jag mår illa.
Kärestan har varit hemma hos sig och hämtat motorcykeln (varav jag äger halva). Imorgon har han tänkt att vi ska åka till Motala, där det visst ska samlas en hoper gamla bilar. Definitivt inte mitt huvudintresse, men jag vill gärna åka lite hoj, koppla av från lådor som ska fyllas och som grädde på moset avsluta på något trevligt fik någon annanstans, för att mumsa i mig något gott.
Kärestan brukar ta en macka när vi är på sådana ställen.
Det brukar INTE jag!!!!!!!
Hoppas på uppehållsväder imorgon.
Grannar
När jag var i Västerbotten och hälsade på sonen med familj, var vi ute på en "efterlunchpromenad" för att söva älskade lilla M.
Hon var inte så intresserad av sin lilla tupplur, så vi fick gå stora rundan.
Vi promenerade runt hela området där jag bott och där de bor numera. Jag kunde konstatera att grannarna hade lite annat stuk än på min tid. Visserligen var det inte de närmaste grannarna, men definitivt på samma område.
Det var förhoppningsvis inte på allvar, men........?????
Mannen på taket var nog bara uppe och arbetade med något, han har relevant klädsel för uppdraget, men det kanske de där båda också har?
Det hördes dock tack och lov inga kanonskott, vare sig i natten eller under annan tid!
Hon var inte så intresserad av sin lilla tupplur, så vi fick gå stora rundan.
Vi promenerade runt hela området där jag bott och där de bor numera. Jag kunde konstatera att grannarna hade lite annat stuk än på min tid. Visserligen var det inte de närmaste grannarna, men definitivt på samma område.
Det var förhoppningsvis inte på allvar, men........?????
Mannen på taket var nog bara uppe och arbetade med något, han har relevant klädsel för uppdraget, men det kanske de där båda också har?
Det hördes dock tack och lov inga kanonskott, vare sig i natten eller under annan tid!
Apropå odling
Nere på stan vid Olof Palmes torg kan man beskåda en annan odling än dem jag ägnar mig åt. Rabarber passar nog inte där, i den miljön.
Det finns lite bänkar utplacerat utmed torget och där sitter folk i godan ro, med grönskan bakom ryggen.
Jag som har en förkärlek för skyltar som dyker upp här och där och måste absolut kolla in vad det står på dem. Oftast är det helt normala saker, som passar till stället där de finns.
Den här tyckte jag var aningen annorlunda, eller annars, som man säger i Västerbotten.
För mig var det budskapet premiär!
Förresten, om de är ovårdade, ska man märka ut dem också med en skylt?
Det finns lite bänkar utplacerat utmed torget och där sitter folk i godan ro, med grönskan bakom ryggen.
Jag som har en förkärlek för skyltar som dyker upp här och där och måste absolut kolla in vad det står på dem. Oftast är det helt normala saker, som passar till stället där de finns.
Den här tyckte jag var aningen annorlunda, eller annars, som man säger i Västerbotten.
För mig var det budskapet premiär!
Förresten, om de är ovårdade, ska man märka ut dem också med en skylt?
Rapport från kaoshemmet
Jag snikar till mig en stund vid datorn, mellan silkespapprandet och flyttlådorna.
Kärestan står på en pall, på baksidan och lappar ihop uterummet, något vi lovade att göra inför försäljningen av mitt hus.
Han håller på att byta ut brädorna (som naturligtvis heter något annat om man är snickare - jag är inte det!) ovanför fönstret, de var ruttna!
Han nästan sjunger, det var andra toner när han kom ut från Bauhaus på eftermiddagen, dit han åkte för att inhandla virket på rekommendationer från sin son, som är snickare. Jag går inte in på några detaljer, de lämpar sig inte så bra i tryck.
Kort sagt: Reparationen var rena barnleken, jämfört med inköpet.
Inne stökar jag runt, igår stökade jag lite för hastigt, då blev det så här.
Fina Rörstrandskrukan, inköpt på Tradera!
Det var när jag skulle ta ner gardinerna för tvätt och nerpackning. Nu har vi så här påvert i sovrumsfönstret. Jag låtsas att persiennerna, på knappt halva fönstret, är något slags hypermoderna gardiner. Man kan ha vita, eller transparenta.... 
Detta är min hall, eller det som var min hall.
I rummet gapar hyllorna tomma och det bästa med det är, att vi har redan fraktat ut cirka 40 banankartonger med nästan alla böcker. Två söndagar i rad har vi hyrt släp och kört ut dem till det nya huset för att skona dottern och mågen, som är våra "flyttkarlar" när det bär iväg med hela bohaget.
Vill bara i det sammanhanget tala om, att Myrorna har fått mycket ny litteratur på sistone.
Vad blir det då till middag en sådan här slitsam dag, med snickeri, porslinspackning, stortvätt i 5 timmar och en massa annat - besöket på byggvaruhuset inte att förglömma.
Jo, jag gick ut och skördade från mina odlingar och lagade till sommarmat, nå, mat kanske är att överdriva, men gott var det! 
Jag har snöat in på Hjordnäras mejeriprodukter. Gammeldags mjölk smakar barndom!
Mina odlingar?? Jo, de består av rabarber och gräslök, alldeles lagom just nu!
Sladdis
Söstra mi har fått sladdbarn.
Han heter Kurt!
Uppdatering och årets drinkfest
Jag lider inte av bloggtorka, jag lider av tidsbrist, trots att jag har gått på sommarledighet.
Det har naturligtvis med flytten till huset på landet att göra. Jag hinner inte sitta här vid datorn, hur gärna jag än vill. Sedan kommer jag att byta e-mailadress och vad händer då med bloggen??? Någon som vet? Jag vill ju kunna gå tillbaka till mina gamla inlägg och Inga, måste jag starta en ny blogg nu, med den nya adressen? Svar TACK!!!
Hur som helst, från årets drinkfest måste jag lämna en rapport.
Den gick av stapeln i onsdags, alltså 20 juni. Vi blev 5 "damer", precis som vanligt, fast vi kunde ha varit sex stycken, om inte vår yngsta deltagare dubbelbokat sig.
Hur som helst. Jag hade beställt sol och den ordern blev godkänd. Vi satt på uterummet med alla fönster och dörren vidöppna och drack en liten välkomstdrink på fläder och gin.
Jag var mest frånvarande, för jag var i köket och gjorde iordning maten. Det blev tacotallrik med salsa och guacamole.
Det var svårt att få 5 tallrikar färdiga på samma gång. Tallrikar är stora.
De fick turas om lite och stå ovanpå spisen mellan varven, medan de andra gratinerades.
När vi ätit undrade A, min nuvarande arbetskamrat (de andra är föredettingar som jag inte kan släppa ur mitt liv).
"Ska vi ta det nu, eller är det risk att vi får upp maten då?" Oj, vad de andra funderade över den kommentaren.
Hon hade tagit med sig sin ruttna haj, som legat i frysen sedan vi var på Island, för ganska längesedan.
Det är en isländsk favorit, men vi är ju svenskar. Jag hade också köpt haj, men skänkt min till sonen, som gärna vill testa all mat som finns världen över. Med anledning av mitt inköp, köpte jag också det inte så drickvänliga, isländska brännvinet som går under namnet "Svarta döden".
Jag tyckte vi skulle ta det nu, sedan kanske de skulle göra för mycket motstånd.
Jag gick ut i köket, klippte upp påsen - mmmmmm det luktade nästan surströmming. Däremot såg det betydligt mer oaptitligt ut. Jag hällde upp det i en glasskål och dukade fram 5 snapsglas på brickan, höll skålen bakom ryggen och gick ut på uterummet.
Jag tror det var E som skrek till att det var något som luktade, att det t o m luktade surströmming och då började jag och A att skratta.
A förklarade och jag delade ut varsin liten gaffel, hällde i Svarta döden i snapsglasen och ställde skålen mitt på bordet.
KORS i taket, alla smakade!!!! (Fast de hade egentligen inget val.)
Bara E och B tog en bit och E svalde sin hel, men A, M och jag tog några var. M tyckte det var så intressant att när hon hörde att vi inte skulle ha kvar det som blev över, bad hon att få ta hem det och bjuda sin son. Det fick hon.
Sedan fortsatte drinkfesten och ingen spydde, för att tala klartext.
Här fixar Jullan (som heter B på riktigt) en riktigt god drink med bl a Passoa och Red Bull.
Hajen hade inte gett några men, hon tog sig helskinnad ut till oss på uterummet, över tröskeln och upp för trappsteget.
Det var riktigt gott
Sedan gjorde A sin drink - "Akterdäck".
Den bestod bl a av kokosmjölk, mortlad, syltad ingefära och lite annat gott.
Det blev gissningstävlan - en rolig sådan - om vad det var för pinne som stod där mitt i drinken.
När vi fick tipset att bita lite i den och även använda luktsinnet, kom det rätta svaret.
Citrongräs.
M fixade en gammal favorit - Whisky Sour och medan hon mixade med den, micrade jag en påse pop corn så vi skulle ha lite mer än hajen i magen.
Den gillade alla utom A, som inte kan med Whisky. Snabbt skyndade jag mig att göra min som hette "Velvet Hammer". Bilden fick jag låna från nätet. Jag hann inte med att ta något bild, för den sög alla i sig med en farlig fart, så god var den.
Den bestod av lika delar Cointreau, Kalhua och ovispad grädde. Jag tog 3 cl av varje, det blir lite mycket av det goda om man gör för stora drinkar.
Nu återstod E.s drink och vad den heter vet jag inte, bara att den är god. Kokosextrakt el dyl är en av ingredienserna. Hon gjorde den första året också, men då var den grön.
Den räckte ganska länge, för nu började vi nästan vara "mätta."
Sista punkt på menyn var kaffe med kaka och avec. Jag bar ut lite av det som fanns i mitt förråd, så fick de välja fritt medan jag kokade kaffe.
A testade Limocello och sa något som inte lämpar sig i skrift, hon kände genast igen Grappasmaken och Grappa är verkligen inte hennes favorit. Hon fick lämna, det får man på den här festen.
Jag tog kakaolikör och toppade med lite grädde
Det var gott, A tog också en och konstaterade att det blev ett riktigt konstverk.
Underbart är som bekant - kort! Även denna kväll tog slut. Damerna lämnade festen i olika etapper, men klockan 1 när mörkret fallit for den sista och jag började städa.
Jag plockade undan, torkade kladdiga bord, laddade diskmaskinen, samt handdiskade de ärvda glasen.
Sammanlagt hade vi använt 48 glas på 5 personer. Det är bra jobbat!
Ingen blev sjuk av hajen och ingen hade huvudvärk dagen efter.
Om ett år är det dags igen, då blir det kanske "dukat för övernattning" för samtliga, för då bor jag på landet!
Det har naturligtvis med flytten till huset på landet att göra. Jag hinner inte sitta här vid datorn, hur gärna jag än vill. Sedan kommer jag att byta e-mailadress och vad händer då med bloggen??? Någon som vet? Jag vill ju kunna gå tillbaka till mina gamla inlägg och Inga, måste jag starta en ny blogg nu, med den nya adressen? Svar TACK!!!
Hur som helst, från årets drinkfest måste jag lämna en rapport.
Den gick av stapeln i onsdags, alltså 20 juni. Vi blev 5 "damer", precis som vanligt, fast vi kunde ha varit sex stycken, om inte vår yngsta deltagare dubbelbokat sig.
Hur som helst. Jag hade beställt sol och den ordern blev godkänd. Vi satt på uterummet med alla fönster och dörren vidöppna och drack en liten välkomstdrink på fläder och gin.
Jag var mest frånvarande, för jag var i köket och gjorde iordning maten. Det blev tacotallrik med salsa och guacamole.
Det var svårt att få 5 tallrikar färdiga på samma gång. Tallrikar är stora.
De fick turas om lite och stå ovanpå spisen mellan varven, medan de andra gratinerades.
När vi ätit undrade A, min nuvarande arbetskamrat (de andra är föredettingar som jag inte kan släppa ur mitt liv).
"Ska vi ta det nu, eller är det risk att vi får upp maten då?" Oj, vad de andra funderade över den kommentaren.
Hon hade tagit med sig sin ruttna haj, som legat i frysen sedan vi var på Island, för ganska längesedan.
Det är en isländsk favorit, men vi är ju svenskar. Jag hade också köpt haj, men skänkt min till sonen, som gärna vill testa all mat som finns världen över. Med anledning av mitt inköp, köpte jag också det inte så drickvänliga, isländska brännvinet som går under namnet "Svarta döden".
Jag tyckte vi skulle ta det nu, sedan kanske de skulle göra för mycket motstånd.
Jag gick ut i köket, klippte upp påsen - mmmmmm det luktade nästan surströmming. Däremot såg det betydligt mer oaptitligt ut. Jag hällde upp det i en glasskål och dukade fram 5 snapsglas på brickan, höll skålen bakom ryggen och gick ut på uterummet.
Jag tror det var E som skrek till att det var något som luktade, att det t o m luktade surströmming och då började jag och A att skratta.
A förklarade och jag delade ut varsin liten gaffel, hällde i Svarta döden i snapsglasen och ställde skålen mitt på bordet.
KORS i taket, alla smakade!!!! (Fast de hade egentligen inget val.)
Bara E och B tog en bit och E svalde sin hel, men A, M och jag tog några var. M tyckte det var så intressant att när hon hörde att vi inte skulle ha kvar det som blev över, bad hon att få ta hem det och bjuda sin son. Det fick hon.
Sedan fortsatte drinkfesten och ingen spydde, för att tala klartext.
Här fixar Jullan (som heter B på riktigt) en riktigt god drink med bl a Passoa och Red Bull.
Hajen hade inte gett några men, hon tog sig helskinnad ut till oss på uterummet, över tröskeln och upp för trappsteget.
Det var riktigt gott
Sedan gjorde A sin drink - "Akterdäck".
Den bestod bl a av kokosmjölk, mortlad, syltad ingefära och lite annat gott.
Det blev gissningstävlan - en rolig sådan - om vad det var för pinne som stod där mitt i drinken.
När vi fick tipset att bita lite i den och även använda luktsinnet, kom det rätta svaret.
Citrongräs.
M fixade en gammal favorit - Whisky Sour och medan hon mixade med den, micrade jag en påse pop corn så vi skulle ha lite mer än hajen i magen.
Den gillade alla utom A, som inte kan med Whisky. Snabbt skyndade jag mig att göra min som hette "Velvet Hammer". Bilden fick jag låna från nätet. Jag hann inte med att ta något bild, för den sög alla i sig med en farlig fart, så god var den.
Den bestod av lika delar Cointreau, Kalhua och ovispad grädde. Jag tog 3 cl av varje, det blir lite mycket av det goda om man gör för stora drinkar.
Nu återstod E.s drink och vad den heter vet jag inte, bara att den är god. Kokosextrakt el dyl är en av ingredienserna. Hon gjorde den första året också, men då var den grön.
Den räckte ganska länge, för nu började vi nästan vara "mätta."
Sista punkt på menyn var kaffe med kaka och avec. Jag bar ut lite av det som fanns i mitt förråd, så fick de välja fritt medan jag kokade kaffe.
A testade Limocello och sa något som inte lämpar sig i skrift, hon kände genast igen Grappasmaken och Grappa är verkligen inte hennes favorit. Hon fick lämna, det får man på den här festen.
Jag tog kakaolikör och toppade med lite grädde
Det var gott, A tog också en och konstaterade att det blev ett riktigt konstverk.
Underbart är som bekant - kort! Även denna kväll tog slut. Damerna lämnade festen i olika etapper, men klockan 1 när mörkret fallit for den sista och jag började städa.
Jag plockade undan, torkade kladdiga bord, laddade diskmaskinen, samt handdiskade de ärvda glasen.
Sammanlagt hade vi använt 48 glas på 5 personer. Det är bra jobbat!
Ingen blev sjuk av hajen och ingen hade huvudvärk dagen efter.
Om ett år är det dags igen, då blir det kanske "dukat för övernattning" för samtliga, för då bor jag på landet!
Imponerad...
..... det var vad jag blev, när lilla M.s mamma J, fick tag på kärestans tidsfördriv.
Hon gav sig den på att klara det och satt djupt koncentrerad ett bra tag.
Rätt som det var utbrast hon: JAAAAA!!!!!
Jag har aldrig klarat det, men hon är tydligen envisare än jag.
I bokhyllan i bakgrunden, ser man tydligt lilla M.s härjningar! Mina kokböcker brukar stå rakt, i fina rader. Det är ett minne blott för tillfället.
Vad gör det? Inte ett dugg!!!
Hon gav sig den på att klara det och satt djupt koncentrerad ett bra tag.
Rätt som det var utbrast hon: JAAAAA!!!!!
Jag har aldrig klarat det, men hon är tydligen envisare än jag.
I bokhyllan i bakgrunden, ser man tydligt lilla M.s härjningar! Mina kokböcker brukar stå rakt, i fina rader. Det är ett minne blott för tillfället.
Vad gör det? Inte ett dugg!!!
Förtroendeuppdrag
Ikväll och minst 1 timme till är jag farmor på heltid.
Jag är barnvakt till älskade lilla M, för första gången! Hon sover sött och har inte krånglat inte ett enda dugg. Hon åt välling, vi läste favoritboken .......
..... gick upp till sängen och där somnade hon bredvid mig utan ett knyst.
Jag är lika tokig som alla andra som får barnbarn, det inser jag lätt. Ingen är som lilla M, sen får du säga vad du vill.
Farmors lilla hjärta!
Jag är barnvakt till älskade lilla M, för första gången! Hon sover sött och har inte krånglat inte ett enda dugg. Hon åt välling, vi läste favoritboken .......
..... gick upp till sängen och där somnade hon bredvid mig utan ett knyst.
Jag är lika tokig som alla andra som får barnbarn, det inser jag lätt. Ingen är som lilla M, sen får du säga vad du vill.
Farmors lilla hjärta!
Finaste VIP-gästen
Den finaste jag vet!
Jag älskar dig, lilla M!
Jag älskar dig, lilla M!
Koblenz dag 4 och 5
Dag 4 - fortsättning
Lördag 19 maj
Efter lunchtallriken hos Tante Irene var det åter dags att ta till apostlahästarna, så vi gick.
Och vi gick och till slut började en del knorra, men även om det var lite långt, var det ganska skönt och väldigt fint väder.
Fint väder = SOL och det var fler än jag och kärestan, som använde min så klokt medtagna solkräm. Solen tog väldigt bra däruppe på höjden och utsikten var härlig.
Vi gick genom skogen och där fanns något typ av Open Art. Här ett par av dem.
Hur det nu var tog skogen slut och vi gick över fält och ängar, för gick gjorde vi.
Vad detta är för växt som det fanns ganska gott om längs vägen, var vi inte överens om, det fanns olika bud!
Till slut kom vi fram till byn Bornich, som är Wolfgangs hemby och där fanns vinet som nästan alla väntat på hela den här strapatsrika dagen.
Om jag inte tar helt fel, är detta en bananplanta - vi är söderut!!!!
Det var utlovat en vingård - "Winzergenossenschaft Loreley" - med avsmakning och visning av hela tillverkningsprocessen.
Alla gick in och tittade, även kärestan och jag ett litet tag.
Till min glädje fanns det ett jazzintresse där i byn också, i kombination med vinet.
Ännu en intressant sparbössa!
Vi var ett fåtal som var måttligt, eller inte alls intresserade, men den stora massan fick det de ville och vi hade det inte så illa ute i solen under en lind (tror jag det var), tillsammans med E och några svarta rödstjärtar.
Kikaren kom fram och vi spanade i alla riktningar efter mer fåglar. Käresan fick syn på en Glada, som E "diagnosticerade" som den bruna varianten.
Inte vet jag om de återanvände flaskorna, men kanske? Det är lätt att få för sig det när man ser det här.
Till slut började vinfolket komma ut i solen igen.
Det kom en halvskraltig buss, men dock buss och vinfolket kom lastade med diverse viner och även glas som inköpts på samma ställe.
Det fanns inte riktigt sittplatser till allihopa, men fram kom vi.
Vi gick i gåsmarsch till Rita och Wolfgang, som upplät sitt hus och sin trädgård och bjöd på kaffe och kaka. Vi satt ute i trädgården, solen lyste och livet var väldigt skönt!
Vi tittade på alla fina blommor, träd, en massa acklejor, en buske med små gula tussblommor
Här och där små konstverk av Wolfgang, som små totempålar i rabatter eller buskage.
och så en höna med en kyckling i sitt rede
Hela den gamla lagår'n var omgjord till atelje och utställningslokal.
L köpte två tavlor och jag som tyvärr har mer tavlor än väggar avstod.
Det var en kort uppsjungning och övning ute i trädgården, sedan tågade vi iväg mot byns samlingslokal.
Trädet mitt i byn............
........ och en uråldrig tuggummi - godisautomat.
Det bor 320 personer i Marienfelz och de hade en manskör, en damkör och en blandad kör. Vi skulle ha konsert där och alla körerna turas om att sjunga + äta och dricka.
Kärestan och en annan medåkande L, var ute och gick och när vi kom inomhus, skulle vi genast bänka oss och börja beställa dryck. Kärestan befann sig nere vi dörren, men kom och satte sig med mig när jag viftade till honom.
Det var fint dukat i våra svenska färger.
Så skulle vi beställa mat, som byfolket hade fixat och vi valde wienerkorv, bröd, ostpinne och kärestan ville ha potatissallad också, men den tog slut innan han hann fram. Vi kanske hade för stor aptit, vi nordbor? Det gick bra ändå, han kompenserade det med ytterligare 1 wienerkorv och ett gott surdegsbröd.
Någon snabbares tallrik
Här är min
Det var väldigt gott och mitt i måltiden kom Rita och delade ut små plastsnapsglas till alla. Någon frågade vad det var. Jo, det var pudding med vodka. Den var i geléform och fanns i olika färger. Jag fick en röd.
Olika sätt att få i sig sin pudding
Gaffel funkade, fast en del ramlade mellan "spjälorna"
Tandpetare gick inte lika bra
Till slut delades det ut små plastskedar, de funkade bäst.
Sedan började sjungandet och vår kör och deras 3 avlöste varandra.
Deras dirigent var en temperamentsfull yngre man med "ålskinnsbyxor" från Odessa i Ukraina. Det var verkligen roligt att se honom leda sina körer, hög handföring på pianot och en distinkt baston som avslutning efter varje sång.
Det var en mycket trevlig fest och Marienfelz hade en söt, liten tjej som sjöng två egna solon med kören som komp. Hon var i 11- 13 -årsåldern, jätteduktig och inte ett dugg nervös, inte som märktes i alla fall.
Vi i kören hade gjort en insamling och köpt ett konsthantverk, en fin älg i järn till Wolfgang, som arrangerat så mycket för vår vistelse och själv ställt upp med guidning och allt möjligt annat.
Jag tror alla tyskar gillar älgar, i alla fall de allra flesta. Han blev jätteglad och I-M höll ett fint tal till honom.
Jag kan lova att vi var trötta när kvällen började närma sig midnatt. 23.30 kom vår aningen underdiemsionerade buss och vi susade hem i den mörka, tyska natten i en rasande fart. 5 fick sitta på bussgolvet, men det gick det också.
Gute Nacht!
Söndag 20 maj - hemresedag
Det blev en kort natt, för jag läste till 1.30. Hjärnan var uppe på höga varv, medan kroppen var rejält trött. Den här gången hade hjärnan kommandot, så jag läste. Bättre sömnpiller än en pigroman som inte fordrar så mycket eftertanke finns nästan inte.
Kärestan purrade mig 7.30, då tyckte han det var dusch- och frukostdags. Jag segade mig upp och klev in under vattnet von oben och visst, det funkar nästan varje gång. Jag piggnade till.
Frukost, packa väskorna, en promenad runt kvarteret där resans 2 sista svarta rödstjärtar flög och hoppade bredvid oss en bra bit framåt. De är visst ganska ovanliga hemma hos oss.
Bussen kom - och inte den från igår, utan en fullstor - och vi var ganska fort på plats. Ingen trafikstockning alls denna dag, så det gick snabbt.
På 1 timme och 1 kvart var vi i Köln på flygplatsen, som för övrigt heter Konrad Adenauer.
Allt bara flöt på hur bra som helst och äntligen fick vi tag på 5 tyska frimärken, till våra 8 kort. 3 får vi posta på Arlanda!!!
Vi shoppade lite, fikade, var på toa och gick till planet. Nu är vi uppe i luften...
...snart ovan molnen
....och får säga: Auf Wiedersehen Deutschland!!!! Det har varit jätteroligt!
Hemma!
Lördag 19 maj
Efter lunchtallriken hos Tante Irene var det åter dags att ta till apostlahästarna, så vi gick.
Och vi gick och till slut började en del knorra, men även om det var lite långt, var det ganska skönt och väldigt fint väder.
Fint väder = SOL och det var fler än jag och kärestan, som använde min så klokt medtagna solkräm. Solen tog väldigt bra däruppe på höjden och utsikten var härlig.
Vi gick genom skogen och där fanns något typ av Open Art. Här ett par av dem.
Hur det nu var tog skogen slut och vi gick över fält och ängar, för gick gjorde vi.
Vad detta är för växt som det fanns ganska gott om längs vägen, var vi inte överens om, det fanns olika bud!
Till slut kom vi fram till byn Bornich, som är Wolfgangs hemby och där fanns vinet som nästan alla väntat på hela den här strapatsrika dagen.
Om jag inte tar helt fel, är detta en bananplanta - vi är söderut!!!!
Det var utlovat en vingård - "Winzergenossenschaft Loreley" - med avsmakning och visning av hela tillverkningsprocessen.
Alla gick in och tittade, även kärestan och jag ett litet tag.
Till min glädje fanns det ett jazzintresse där i byn också, i kombination med vinet.
Ännu en intressant sparbössa!
Vi var ett fåtal som var måttligt, eller inte alls intresserade, men den stora massan fick det de ville och vi hade det inte så illa ute i solen under en lind (tror jag det var), tillsammans med E och några svarta rödstjärtar.
Kikaren kom fram och vi spanade i alla riktningar efter mer fåglar. Käresan fick syn på en Glada, som E "diagnosticerade" som den bruna varianten.
Inte vet jag om de återanvände flaskorna, men kanske? Det är lätt att få för sig det när man ser det här.
Till slut började vinfolket komma ut i solen igen.
Det kom en halvskraltig buss, men dock buss och vinfolket kom lastade med diverse viner och även glas som inköpts på samma ställe.
Det fanns inte riktigt sittplatser till allihopa, men fram kom vi.
Vi gick i gåsmarsch till Rita och Wolfgang, som upplät sitt hus och sin trädgård och bjöd på kaffe och kaka. Vi satt ute i trädgården, solen lyste och livet var väldigt skönt!
Vi tittade på alla fina blommor, träd, en massa acklejor, en buske med små gula tussblommor
Här och där små konstverk av Wolfgang, som små totempålar i rabatter eller buskage.
och så en höna med en kyckling i sitt rede
Hela den gamla lagår'n var omgjord till atelje och utställningslokal.
L köpte två tavlor och jag som tyvärr har mer tavlor än väggar avstod.
Det var en kort uppsjungning och övning ute i trädgården, sedan tågade vi iväg mot byns samlingslokal.
Trädet mitt i byn............
........ och en uråldrig tuggummi - godisautomat.
Det bor 320 personer i Marienfelz och de hade en manskör, en damkör och en blandad kör. Vi skulle ha konsert där och alla körerna turas om att sjunga + äta och dricka.
Kärestan och en annan medåkande L, var ute och gick och när vi kom inomhus, skulle vi genast bänka oss och börja beställa dryck. Kärestan befann sig nere vi dörren, men kom och satte sig med mig när jag viftade till honom.
Det var fint dukat i våra svenska färger.
Så skulle vi beställa mat, som byfolket hade fixat och vi valde wienerkorv, bröd, ostpinne och kärestan ville ha potatissallad också, men den tog slut innan han hann fram. Vi kanske hade för stor aptit, vi nordbor? Det gick bra ändå, han kompenserade det med ytterligare 1 wienerkorv och ett gott surdegsbröd.
Någon snabbares tallrik
Här är min
Det var väldigt gott och mitt i måltiden kom Rita och delade ut små plastsnapsglas till alla. Någon frågade vad det var. Jo, det var pudding med vodka. Den var i geléform och fanns i olika färger. Jag fick en röd.
Olika sätt att få i sig sin pudding
Gaffel funkade, fast en del ramlade mellan "spjälorna"
Tandpetare gick inte lika bra
Till slut delades det ut små plastskedar, de funkade bäst.
Sedan började sjungandet och vår kör och deras 3 avlöste varandra.
Deras dirigent var en temperamentsfull yngre man med "ålskinnsbyxor" från Odessa i Ukraina. Det var verkligen roligt att se honom leda sina körer, hög handföring på pianot och en distinkt baston som avslutning efter varje sång.
Det var en mycket trevlig fest och Marienfelz hade en söt, liten tjej som sjöng två egna solon med kören som komp. Hon var i 11- 13 -årsåldern, jätteduktig och inte ett dugg nervös, inte som märktes i alla fall.
Vi i kören hade gjort en insamling och köpt ett konsthantverk, en fin älg i järn till Wolfgang, som arrangerat så mycket för vår vistelse och själv ställt upp med guidning och allt möjligt annat.
Jag tror alla tyskar gillar älgar, i alla fall de allra flesta. Han blev jätteglad och I-M höll ett fint tal till honom.
Jag kan lova att vi var trötta när kvällen började närma sig midnatt. 23.30 kom vår aningen underdiemsionerade buss och vi susade hem i den mörka, tyska natten i en rasande fart. 5 fick sitta på bussgolvet, men det gick det också.
Gute Nacht!
Söndag 20 maj - hemresedag
Det blev en kort natt, för jag läste till 1.30. Hjärnan var uppe på höga varv, medan kroppen var rejält trött. Den här gången hade hjärnan kommandot, så jag läste. Bättre sömnpiller än en pigroman som inte fordrar så mycket eftertanke finns nästan inte.
Kärestan purrade mig 7.30, då tyckte han det var dusch- och frukostdags. Jag segade mig upp och klev in under vattnet von oben och visst, det funkar nästan varje gång. Jag piggnade till.
Frukost, packa väskorna, en promenad runt kvarteret där resans 2 sista svarta rödstjärtar flög och hoppade bredvid oss en bra bit framåt. De är visst ganska ovanliga hemma hos oss.
Bussen kom - och inte den från igår, utan en fullstor - och vi var ganska fort på plats. Ingen trafikstockning alls denna dag, så det gick snabbt.
På 1 timme och 1 kvart var vi i Köln på flygplatsen, som för övrigt heter Konrad Adenauer.
Allt bara flöt på hur bra som helst och äntligen fick vi tag på 5 tyska frimärken, till våra 8 kort. 3 får vi posta på Arlanda!!!
Vi shoppade lite, fikade, var på toa och gick till planet. Nu är vi uppe i luften...
...snart ovan molnen
....och får säga: Auf Wiedersehen Deutschland!!!! Det har varit jätteroligt!
Hemma!
VIP
Jag har VIP-främmande
Väldigt upptagen just nu, arbeta på dagarna, gosa och leka resten av tiden!
Koblenz dag 4
Dag 4
Lördag 19 maj
Natten var varm, men efter morgondusch och frukost var allt normalt igen.
Vi samlades utanför 9.10, för gemensam promenad till järnvägsstationen. Där tog vi tåget till St Goarshausen för att vandra upp till Lorelei och det lär vara brant här och där, vilket jag inte alls betvivlar efter att ha sett klippan från Rhen.
Ombord på tåget var gott om cyklar denna dag och kärestan upptäckte att vagnarna är märkta med det antal cyklar som får tas med. Förr var det polletering som gällde, men det räknas väl som urtid!?!
Efter 30 minuter var vi framme och klev av och nu började dagens första vandring och den var allt annat än på horisontalen. Tvärtom, rakt upp gick det, på serpentinstigar, tät vegetation och en rejäl brant stigning. De flesta av oss gick, det var bara några stycken som åkte bil med Wolfgangs fru Rita.
Alla verkade vara välkomna där vid foten av Lorelei.
Ett svep med kameran innan vi gick mot startpunkten för "vandringen".
Så var det dags att börja gå uppåt.
Det var rejält svettigt, men otroligt vackert ju högre upp vi kom.
Halvvägs upp fanns det en bänk som var donerad av någon som kanske blev trött just där.
Campingen var i leksaksformat där uppifrån.
Till slut var vi uppe, men inte var vi vid Lorelei för det.
Det blev fortsatt vandring i kuperad, vacker natur, så vi gick vidare.
Efter ett tag öppnade det sig lite mer och vi såg något längre, då fick kärestan syn på en lång rad gamla bilar långt bort.
"Åh, det är gamla Mercedes", sa han, "de kommer hitåt". Det var nog en önskedröm, för det gjorde de inte.
Vi passerade en vinodling högt där uppe.
Vi kom istället fram till ett turistställe med fin utsikt, försäljning av glass, dricka mm och utsökta toaletter.
Stärkta, vattnade och urvattnade gick vi vidare och där var plötsligt alla de gamla, fina, upputsade fordonen, för det var inte enbart Mercedes, just de passerade när vi fick ögonen på dem. (Vi och vi..... jag ska nog inte ta åt mig något där, för jag såg dem inte förrän vi var framme)
Kärestan och U - en av basarna gick helt saliga där bland bilarna och de var verkligen finputsade och iordninggjorda för träffen som var där uppe.
Mitt i alltihopa stod min favoritbil! Den är ändå bilen med stort B!!!!
Den känslan kan bero på att det var den första bil mina föräldrar ägde och den första bil jag körde = nostalgi!
Den märkligaste låsanordning jag sett på en baklucka (eller är det en motor där under?)
Utsikten fotograferades från alla möjliga håll och avstånd. Här är M och E som uppenbarligen inte lider av svindel, för de står ganska långt ut på kanten vid utsiktsplatsen.
En brant ravin passerade vi
Nu var vi i alla fall framme, för där satt även självaste Lorelei staty.
Herrarna bildade manskör och sjöng med Rhen som bakgrund och applåder fick de av en hoper damer som stod där.
Sedan gick vi igen, ner för backen och där kom de fina bilarna åkande också, en i taget och vi gick igen.
Ännu längre nerför backen, förbi getterna, som var en sort jag inte kände igen.
Sedan spårade vi in på någon annan väg, men gick gjorde vi.
Brant var det och vi gick förbi en massa vinodlingar längs sluttningarna.
När vi passerat väldigt många kom vi in i grönskan igen.
Till slut kom vi fram till Tante Irene i Liesensfeld och där var det dukat för oss, vid långbord under ett tak. En rolig detalj var den lilla bestickfickan med servett högst upp.
Eller, den i sig, var inte särskilt rolig, men när jag vände på den!
Vi fick varsin tallrik med 1 skiva aladåb, 2 olika korvbitar, 2 olika skivor ost, 1 bit Brieliknande ost, 1 paket smör,1 tomatklyfta och en liten gurka. Kärestan och jag hade byteshandel och båda blev mätta. Vi fick också ett fantastiskt gott surdegsbröd till maten.
Två sorters öl att välja på fanns det och jag tog en Bitburger och kärestan en Weissbier, det valde även L, som jag hade mitt emot mig. Från början var det bara skum, men den som väntar på något gott.......
Om det var Tante Irene själv som gjorde sylt, likör och stickade vet jag inte, men en liten "shop" i ena hörnet fanns det.
Och öppen var den!
Vi avslutade med ett toalettbesök och jag lyckades naturligtvis låsa in mig, så jag fick tillbringa en lång stund i sällskap med denna trevliga bekantskap, innan jag blev utsläppt!
Avdukning efter hela vårt stora sällskap
Sedan då?
Jo, vi gick igen och vi gick och gick och gick och vart vi gick tänker jag inte skriva om idag!
Imorgon kanske jag ger svaret om jag hinner med.
Lördag 19 maj
Natten var varm, men efter morgondusch och frukost var allt normalt igen.
Vi samlades utanför 9.10, för gemensam promenad till järnvägsstationen. Där tog vi tåget till St Goarshausen för att vandra upp till Lorelei och det lär vara brant här och där, vilket jag inte alls betvivlar efter att ha sett klippan från Rhen.
Ombord på tåget var gott om cyklar denna dag och kärestan upptäckte att vagnarna är märkta med det antal cyklar som får tas med. Förr var det polletering som gällde, men det räknas väl som urtid!?!
Efter 30 minuter var vi framme och klev av och nu började dagens första vandring och den var allt annat än på horisontalen. Tvärtom, rakt upp gick det, på serpentinstigar, tät vegetation och en rejäl brant stigning. De flesta av oss gick, det var bara några stycken som åkte bil med Wolfgangs fru Rita.
Alla verkade vara välkomna där vid foten av Lorelei.
Ett svep med kameran innan vi gick mot startpunkten för "vandringen".
Så var det dags att börja gå uppåt.
Det var rejält svettigt, men otroligt vackert ju högre upp vi kom.
Halvvägs upp fanns det en bänk som var donerad av någon som kanske blev trött just där.
Campingen var i leksaksformat där uppifrån.
Till slut var vi uppe, men inte var vi vid Lorelei för det.
Det blev fortsatt vandring i kuperad, vacker natur, så vi gick vidare.
Efter ett tag öppnade det sig lite mer och vi såg något längre, då fick kärestan syn på en lång rad gamla bilar långt bort.
"Åh, det är gamla Mercedes", sa han, "de kommer hitåt". Det var nog en önskedröm, för det gjorde de inte.
Vi passerade en vinodling högt där uppe.
Vi kom istället fram till ett turistställe med fin utsikt, försäljning av glass, dricka mm och utsökta toaletter.
Stärkta, vattnade och urvattnade gick vi vidare och där var plötsligt alla de gamla, fina, upputsade fordonen, för det var inte enbart Mercedes, just de passerade när vi fick ögonen på dem. (Vi och vi..... jag ska nog inte ta åt mig något där, för jag såg dem inte förrän vi var framme)
Kärestan och U - en av basarna gick helt saliga där bland bilarna och de var verkligen finputsade och iordninggjorda för träffen som var där uppe.
Mitt i alltihopa stod min favoritbil! Den är ändå bilen med stort B!!!!
Den känslan kan bero på att det var den första bil mina föräldrar ägde och den första bil jag körde = nostalgi!
Den märkligaste låsanordning jag sett på en baklucka (eller är det en motor där under?)
Utsikten fotograferades från alla möjliga håll och avstånd. Här är M och E som uppenbarligen inte lider av svindel, för de står ganska långt ut på kanten vid utsiktsplatsen.
En brant ravin passerade vi
Nu var vi i alla fall framme, för där satt även självaste Lorelei staty.
Herrarna bildade manskör och sjöng med Rhen som bakgrund och applåder fick de av en hoper damer som stod där.
Sedan gick vi igen, ner för backen och där kom de fina bilarna åkande också, en i taget och vi gick igen.
Ännu längre nerför backen, förbi getterna, som var en sort jag inte kände igen.
Sedan spårade vi in på någon annan väg, men gick gjorde vi.
Brant var det och vi gick förbi en massa vinodlingar längs sluttningarna.
När vi passerat väldigt många kom vi in i grönskan igen.
Till slut kom vi fram till Tante Irene i Liesensfeld och där var det dukat för oss, vid långbord under ett tak. En rolig detalj var den lilla bestickfickan med servett högst upp.
Eller, den i sig, var inte särskilt rolig, men när jag vände på den!
Vi fick varsin tallrik med 1 skiva aladåb, 2 olika korvbitar, 2 olika skivor ost, 1 bit Brieliknande ost, 1 paket smör,1 tomatklyfta och en liten gurka. Kärestan och jag hade byteshandel och båda blev mätta. Vi fick också ett fantastiskt gott surdegsbröd till maten.
Två sorters öl att välja på fanns det och jag tog en Bitburger och kärestan en Weissbier, det valde även L, som jag hade mitt emot mig. Från början var det bara skum, men den som väntar på något gott.......
Om det var Tante Irene själv som gjorde sylt, likör och stickade vet jag inte, men en liten "shop" i ena hörnet fanns det.
Och öppen var den!
Vi avslutade med ett toalettbesök och jag lyckades naturligtvis låsa in mig, så jag fick tillbringa en lång stund i sällskap med denna trevliga bekantskap, innan jag blev utsläppt!
Avdukning efter hela vårt stora sällskap
Sedan då?
Jo, vi gick igen och vi gick och gick och gick och vart vi gick tänker jag inte skriva om idag!
Imorgon kanske jag ger svaret om jag hinner med.
