Irland dag 10 - Dingle till Killarney
Inga problem med trafiken under natten, men kudden har plågat mig. Det måste vara mig det är fel på, jag hör aldrig någon annan klaga på "döda" huvudkuddar. Jag tycker de känns helt döda, som sten, när det inte går att puffa in minsta lilla luftgnutta i dem. I natt har jag haft två såna stenar att välja på, så 100% skönt har det inte varit.
Annars har denna B&B hos Karen och Tony, Mr Blacks och de två hundarna Ozzy och Scraps varit perfekt.
Den kontinentala frukosten som jag minns som rostat vitt "svampbröd" med sylt och te, har uppgraderats till flingor med mjölk, yoghurt, vitt och brunt bröd, te, juice och sylt. Frukt också och flingor fanns 5 sorter.
Sen kom Mr Blacks också, så det blev en jättehärlig morgon.
25 Euro var rena vrakpriset för den här övernattningen. Hittills har vi haft 100 % tur.
Tony var en jättetrevlig man, han pratade och stod mest och hängde i dörröppningen hela frukosten igenom och Mr Blacks gosade och gosade, stod i mitt knä och spann och purrade högre än någon annan katt jag träffat, siameser inräknat.
Hundarna var väldigt avundsjuka och ville komma in, men 40 kg galopperande labrador fick stanna ute.
Tony gav oss en massa tips och tyckte absolut att vi skulle välja Dinglehalvön av alla de som finns.
Så blev det också och jag ville gärna dit för att få köpa ett vykort därifrån och skicka till Asta, som bor nära Dingle i Bohuslän.
Vi gjorde en liten sväng i Tralee innan vi åkte söderut mot Dingle.
Kvarnen stod omnämnd i någon turistinformation. Vanlig kvarn kan man säga.
Övergivet, gulligt hus i närheten av kvarnen
Det var otroligt vackert, jag körde så jag satt mest och lyssnade på kärestans ackande och oande. Det var hav......
.............. och berg................
................... och får och kor.
Digitalis blommade som allra värst längs vägkanterna och allt var så helt perfekt.
Solen lyste, som vanligt håller jag snart på att bli van att säga, och vägen blev mindre och mindre och till slut var den nästan en ostväg och gick brant uppåt.
Vi stannade flera gånger och tittade med kikaren och tog en massa kort, för att det var så fint, att det inte går att beskriva med ord. Tyvärr tror jag inte bilderna är rättvisande heller, men det är lätt att förstå varför Irland kallas den gröna ön.
Dingle var jättemysigt, små enkelriktade gator och små hus i alla möjliga olika färger - både normala och helt osannolika.
Det var lite backigt och efter första chocken, när vi t o m hade möte med en häst och ryttare på genomfartsgatan, lyckades jag parkera en liten bit från värsta smeten.
Vi gick ner mot "Town centre" och hamnade nästan direkt vid kyrkan. vi gick in och tittade, den var nog katolsk, för det var mycket Madonnor och Jesusar (vad heter han i plural tro?)
Vi tände ljus för mor, far och svärfar, idag var de röda.
Handikapparkeringen utanför kyrkan. Så här borde vi ha i Sverige också. Övertydligt !
Mitt emot kyrkan var ett bageri och här kan man tala om smarrig sliskorgie.
Jag som inte ens var fikasugen fick ett akut behov av något riktigt onödigt och mina ögon föll på en vit smördegshistoria med ett 2 - 3 cm högt mellanlager vaniljkräm. Uppepå var det frosting. Den måste jag ha! ! ! !
Särbon pekade på en ihopvikt, brun blaffa som var full med äppelmos.
Sedan kunde man köpa varsin ampull, laddad med kaffe eller te. De skulle skjutas in i en apparat, men först måste man ställa dit pappersmuggen och det påpekade hon 4-5 gånger. Vi gjorde det och tog med oss alltihopa ut till ett gammalt bord med bänkar i gränden utanför.
Vilket gott fika och det kostade bara 5.50 E och det kan man jämföra med "rånet" i Ballyvaughan.
Toalett fick man låna på puben bredvid och den var bland det fräschaste jag sett hittills.
Sammanfattas lätt som en 100 % njutarstund!
I gränden utanför bageriet.
Mrs Mack's Kitchenbar
Vi strosade runt och tittade som de turister vi är. Barberarna hade kvar sina polkagrisskyltar på husen, de där runda, som ser ut som en gigantisk polkagris.
Lite olika intryck och bilder från vår promenad runt i Dingle
Alla vägskyltar är tvåspråkiga
Vi var inne i Artshop, med mycket keramik och lite stickat och målat. Det var mannens hustru som stod för det sista och andra i hans familj för resten av skapandet.
Där köpte vi ett par jättefina ullraggsockor till särbons systers födelsedagspresent - den irländska lådan!
En annan Artshop hade det här trädet/grenen som skyltmaterial i sitt fönster
Vi gick vidare ner mot hamnen.
Utflyktsbåten var på väg ut till Dingles egen delfin Fungi, som funnits i havet utanför, sedan 1984. Han är tam och visar gärna upp sig för alla som åker ut för att titta på honom.
Det fanns t o m en staty av en delfin därnere.
Kärestan tittade och tittade på gamla fiskebåtar. En hade brunnit och den höll de på att renovera, det låg nät och fiskegrejer på kajen och en trålare - detta är tydligen en av livets höjdpunkter.
Tur vi står ut med varandras specialintressen, som det heter när man inte har autism - då heter det fixeringar.
Vi var förresten in på bageriet en gång till och köpte varsin macka och jag ville ha en toffeemuffins också, men kärestan skulle absolut INTE ha någon, så för säkerhets skull köpte jag en skogsbärsmuffins till honom. Jag vet hur det blir annars. Då säger han: "Jag fick ingen," sen åker halva min in i hans gap.
På väg tillbaka till bilen hörde jag plötsligt ett brusande vatten, men såg inget. Det kom nerifrån grönskan bredvid trottoaren där vi gick.
Vi följde ljudet och det var en liten bäck som rann längs med vägen.
Vi kom förbi en gammaldags vattenpost...............
.........och fram till ett hus där bäcken bara försvann in under huset och var borta.
Från Dingle åkte vi en bit ut mot yttersta udden. Jag ville helst åka runt hela och absolut få känna på havet. Jag körde till första, stora sandstranden och där stannade vi och gick ner till vattnet.
Det var nog inte mer än 50 personer där och bara några som badade. Tony hade sagt att det var härligt i havet nu, det var nog 12 - 13 grader. Härligt?
Jag vadade ut en bit, för jag tog av mig barfota, men kärestan behöll skorna på. Det blev några snäckor och ett par små platta, platta stenar till mitt stenfat, att lägga i packningen.
Det måste bo någon slags sandmaskar där på stranden.
Tillbaka i bilen vände vi, det var väldigt lång och smal väg runt udden och vi åkte mot Killarney med sina sjöar istället.
Det fanns en avtagsväg dit och den var alldeles ny och bred. Nu hade vi bytt förare och jag var passagerare och idag krökte jag bara tårna till hälften, en enda gång.
Otroligt vackert igen och ursvårt att skriva om. Det går inte att beskriva de höga, mjuka bergen helt utan skog, men fullt med får eller helt mörkt och kargt och runda dalar mellan dem, sen vatten nedanför. Tack och lov för kikaren ännu en gång, det blir lite tjatigt, men jag säger det ändå.
På lite mindre vägar kom vi till Killarney, trots att vi hamnade bakom en stor, gammal traktor, tillsammans med ett oräkneligt antal andra bilar, hur länge som helst.
Mitt i stan hamnade vi, men jag läser karta och skyltar bättre än jag hittar, så rätt som det var var vi på Rock Road med en massa B&B - Bread and Butter som kärestan sa igår - urroligt, tyckte jag.
Vi svängde in till Rathmore House och ringde på. Sonen i huset öppnade. Vi frågade vad ett rum kostade, 38 E, sa han och det tyckte vi var för dyrt.
35, sa han genast då och eftersom vår budget var högst 35/person och natt bad vi att få se rummet och innan jag ens hunnit reflektera, sa kärestan att vi tar det.
Vi hade en liten picknick med te och några kex, + vår inköpta irländska ost och brödet vi fick vid en superbra minimal supermarket efter vägen.
Vid den supermarketen hade vi en matsäckspaus då vi åt våra mackor och muffins från Dingle.
Där var en gammal järnvägsbro precis bredvid som hade en minnesskylt, men någon hade inte tyckt om den engleska texten på skylten, så den var nästan utplånad.
Åter till Killarney. Efter vi ätit på rummet, gick vi ut på stan.
Vad mycket turistaffärer och nästan samma utbud överallt. Jag hittade de underbara fårpusselmagneterna igen och köpte ett par till.
Vi gick genom gatorna som var proppade med folk, pubar, affärer och jättemånga var öppna trots att det var lördagkväll - dock inte slaktaren.
Till slut gick vi på en pub och tog en Bulmers och en Guinness. Där satt vi ett tag och tittade på inredningen och folk och jag skrev lite dagbok.
Promenerade hem vid 22-tiden och träffade Pat, far i huset. Han var ute och vattnade, fast imorgon ska det visst bli åska och skurar. Vi ska till sjöarna och Muckross, vi får se hur det blir.
Sova i ett svalt rum är skönt!
Blåbärsplockaren
Min själsbroder Jimmy fixade fram en bild fortare än jag hann blinka, trots att han inte hade en aning när jag började beskriva hur den såg ut!
Han är en klippa och utan honom skulle jag stå still!!!!!
TACK KÄRE BROR!
http://www.zatasprodukter.e-butik.se/?cat_id=102
Jag tyckte grannarna sa att när de köpte två fick de den tredje, men de hade köpt via Land, i Växsjö trodde de, men Vetlanda ligger inte så långt därifrån, de kanske mindes fel?
Jag ska i alla fall skaffa mig en, men med tanke på särbons intresse kan han väl ligga där i mossan utan att ha en tom plockare stå bredvid sig. Ett litet sällskap är han ju även om han inte plockar.
Åter till Irland - Dag 9
Fredag 26 juni
Regnmorgon och inte så lite heller. Vi sov till ungefär 8 och när det bara regnade låg vi kvar ett tag och drog oss.
Kattsovarväder kallar jag sådana här dagar.
Till slut var vi ändå duschade, lätt packade (hihi) och satt vid frukostbordet. Mike kom och frågade vad vi önskade från frukostmenyn och jag svarade med en motfråga, om han kunde gissa vad jag ville ha och tänk, det kunde han. Det var lätt som en plätt. Det han blev mer förvånad över var att kärestan också ville ha yoghurt med färsk frukt.
Vilken otroligt underbar frukost det är!
I matsalen satt också ett engelskt par - So typical British!
Eftersom det regnade utbytte vi några atrighetsfraser om vädret och sen var det färdigkonverserat. Vilken skillnad mot de italienska gossarna.
Vi åt länge och njutningsfulltoch det var inte utan att det kändes tungt att åka ifrån Anette och Mike. Vi gav dem chokladasken - Merci - som vi hade med som nödproviant, men inte rört, sen kramades vi och tog i hand (herrarna).
Jag skrev in våra namn och tack i boken som låg på byrån och sen packade vi oss ut i bilen.
T o m lilla snigel kom för att vinka av oss.
Vi fick en bra vägbeskrivning, jag körde så det sprack redan vid andra trafikljuset. Nu när alla knylor och strakben har läkt på kärestan, fungerar kompassen i näsan igen. Samtidigt vet jag hur totalt kaiko jag är när det gäller känslan för riktning, så jag åkte in på en mack strax efter trafikljuset och vände.
RÄTT blev det och vi susade mot Limerick för att sedan svänga mot "The Burren".
Jag hade verkligen läst i mig på Burren, den märkliga kalkstensplatån med sitt rika växt- och djurliv. Visserligen regnade det, både lite och mycket, men jag var redo med regnjackorna. Vad händer?
Rätt som det är har vi passerat hela området och är framme i Lisdoonvarna som ligger i kanten av The Burren.
Den här bilden är förmodligen ut över Burren, men inte visste jag det när jag tog den.
Innan vi kom så långt hade vi stannat för att fika och jag tror det var i Ballyvaughan, men notan chockade mig så svårt att jag inte är riktigt säker.
Vi letade efter en toalett, som vanligt, så vi tänkte förena nytta med nöje och fika samtidigt. Vi blev rekommenderade att gå till Tea Rooms nere vid piren, av tjejen i affären där vi parkerade.
Roligt nostalgifönster för Guinness på väg till Tea Rooms
Tea Rooms
Det var ett jättefint ställe, fin trädgård med en liten damm med näckrosor på framsidan, ett uterum som var som ett växthus och en liten trädgård på baksidan också.
Baksidan
Mitt inne i rummet tronade ett stort bord fullt med delikata bakverk. 
Kärestan som kommit ut från bekvämlighetsinrättningen fortare än jag, stod med någon slags instruktion i handen, som handlade om stället. Vi kollade tillsammans i den och samtidigt på bordet och tyckte oss kunna läsa att varje "sak" kostade 1.50 E. Billigt, tänkte jag, men vi var ju ganska långt från någon tätort, så det var väl förklaringen.
Nu var det inte så länge efter frukost, att jag insåg att jag bara orkade en.
Jag tog chokladkaka med frosting i och uppepå och kärestan en skiva Guinnesskaka som hade russin och fruktfyllning. + 1 kanna Earl Grey att dela på. Tog och tog, vi blev snästa av en liten snipig dam när vi var så enfaldiga att vi trodde man skulle ta själv, sen tog hon det vi pekade på och la upp på fat, som vi inte heller fick bära själva.
Sen satt vi där på uterummet och såg den snipiga, serverande damen strutta omkring och svara snorkigt på folks frågor. Ja, utom ett par bredvid oss, dem smörade hon otroligt för.
Till slut hade vi vilat nog tyckte vi och jag frågade hur man betalade. Jag blev nästan snäst, att det går man in och gör. Då gjorde jag det och nu kom chocken. Det kostade nästan 16 Euro. Jag kom mig inte ens för att protestera, jag bad inte ens om kvittot, jag bara betalade och gick ut. Halvvägs till bilen funderade jag över om jag skulle gå tillbaka och be att få reda på vad som kostade vad, men nej, vi svalde förtreten och gick vidare.
Nästan framme vid bilen flämtar kärestan till och säger: "Titta, det är någon som kört så nära att backspegeln tryckts in!" Jag trodde jag skulle få ett anfall av något slag, det + kaknotan blev bara för mycket. Men sen hörde jag honom klucka belåtet som en gammal kalkon bredvid mig och då insåg jag hur den speglen blivit intryckt.
KUL, tyckte han! Jag drog med honom på en kvarts straffrunda i souvernir- och presentbutiken bara för det.
Det är inte konstigt att man kör fel när vägskyltarna ser ut så här!
Åter till LIsdoonvarna. Nu var vi ganska nära Cliffs of Moher, som var vårt huvudsakliga mål idag, så det fick vara med The Burren och allt det innehåller, förresten så regnade det ändå! "Surt sa räven!"
Den ännu surare snipdamen sa så här: "Jaså, ni ska till Cliffs of Moher, ja det lär ni inte se mycket av i det här vädret i alla fall."
Vi var strax framme och där kostade det 8 E att ställa ifrån sig bilen och gå upp på klipporna, eller vad man ska kalla dessa enorma strandberg.
De höjer sig rakt upp ur havet 200 meter, längs en sträcka av 8 km. 
Bergarterna är svart skiffer och sandsten och det finns håligheter och avsatser överallt för fåglarna. Tack och lov för kikaren än en gång. 
Vi såg massor med lunnefåglar som satt som små pingviner på hyllorna och avsatserna. Måsar, förmodligen med ungar, satt i långa rader och bara huvudena stack upp. Det såg ut som hyllor med leksaker.
Tyvärr syns det inte så bra, men det kryllar av lunnefågelungar på hyllorna på bilden.
Vi gick runt och tittade från alla möjliga håll på de närmaste klipporna. Regnet hade mirakulöst slutat och ersatts av en tryckande bastuvärme och sol.
NEJ, NEJ, NEJ, jag klagar inte, förklarar bara för mig själv varför vi inte gick hela 1-timmesvandringen tilll Hags Head och tillbaka, eller den 3 timmars dito åt andra hållet. Vi var ändå där ett par timmar.
Det var helt otroligt mäktigt och väldigt svårt att beskriva med ord, men det är inte så konstigt, för man blev helt förstummad vid åsynen av klipporna.
Det gorrade av amerikanska, högljudda röster och skorrade av franska, lite holländska, tyska och en och annan svensk röst förutom våra.
Jag råkade lägga av en riktig kötted med bl a "Fy f--n" med eftertryck. Just då tror jag vi pratade om bemötandet av killen på biluthyrningen. Framför oss gick två damer som ryckte till och den ena vände sig om och stirrade på mig, lite senare hörde jag dem prata svenska med varandra. Jaja, inget att göra åt och både de och jag överlevde svordomarna oskadda. Det fanns säkert många fler nationaliteter, förutom engelsmän och inhemska turister, så nog är Cliffs of Moher ett stort turistmål.
Den här bilden av klipporna satt inne på turistinformationen, tillika turistshopen.
Det var gott om shoppingmöjligheter i små butiker insprängda i berget mellan klipporna och bilparkeringen. Det gäller att utnyttja de möjligheter naturen ger.
Efter detta lämnade jag över ratten och idag var det mycket lugnare att vara passagerare. Jag knep bara med tårna en enda gång och det var på en extremt smal bro med stenräcken.
Det var inte så mycket trafik, så det var ganska vilsamt bortsett från två irritationsmoment.
1. Mannen tjatade hela tiden om att vi måste tanka. Det började redan i Galway och då var vi bara just under halv tank. Sen återkom det med ojämna mellanrum tillls han till slut helt sonika svängde in på en Statoilmack och hävde i (som han sa) 25 liter.
2. Mannen tjatade igen, men inte lika mycket. Han ville åka bilfärja över Shannon vid Kilimer över till Tarbert. Inte för jag förstod varför, men det var en vägfärja och inte mycket att bråka om, så det var väl okej.
När vi äntligen kom dit hade den just åkt. Jag frågade chauffören i lastbilen framför oss om och i så fall vad det kostade. "Läs där", sa han och pekade på en ljusdisplay. Single 5 E stod det och return 7 E. Jag meddelade kärestan och sen satt vi där och väntade och väntade.
När färjan sen kom tillbaka, förtöjde de vid kajen och åkte hem. Vi fattade ingenting, men då började det tuffa ut en ny från andra sidan och eftersom alla andra stod kvar i kön gjorde vi det också. Nog väntade vi en timme.
19.00 avgick den, sen kom en rödbrusig karl och skulle ha betalt. Vi lämnade fram 10 Euro. Gubben sa något ohörbart och jag hävde mig fram för att lyssna. Det kostade 18 Euro. 18 EURO !
Jag tjurade åtminstone i 10 minuter och rev fram den Snickers jag köpt på macken, för nu var det ett krisläge. Sen muttrade jag lite om att jag lika gärna hade åkt runt och att hemma är vägfärjorna gratis.
Samtidigt delade jag Snickersen systerligt med kärestan och när vi körde av färjan i Tarbert höll vi på att fnittra ihjäl oss åt Tarbert och Herbert. Strax efter kom vi till Tarmon och då blev det ännu värre. Vi var helt klart aningen övertrötta av all frisk luft och anspänningen i vänstertrafiken och ingen riktig mat på hela dagen.
I Liscannor stannade vi och åt på en pub. Jag blev ivrigt uppvaktad av en liten gul katt, som bara var ute efter att gosa, inte alls tigga mat.
Alldeles bredvid puben fanns den här statyn av John P Holland. Han var född i Liscannor, men emigrerade till USA och var bra på att designa u-båtar. 
Tralee var målet för dagen och det gick fort att komma dit.
Vi bor på ett utmärkt B&B för 25 Euro / person. Visserligen vid huvudvägen, men bara det inte blir brandkårsutryckning är det nog inga problem.
Vi har varit på hotellet och ätit "Open Sandwich", jag med kyckling och kärestan valde Irish roast. Sen var roasten slut, så han fick skinka. Till den hörde grovkorning senap, men den var slut, så han fick engelsk. Den var starkare än sambal, så den var oätbar,så han fick min majonäs. Det här låter som katten på råttan och råttan på repet.....
Vi blev mätta och det var urgott och när vi suttit en stund med våra Guinness och lyssnat på en liten 1-åring som var med mamma o pappa på puben, gick vi hem. 1-åringen var inte så glad, men väldigt trött.
Hemma mötte Mr Blacks - en underbar svart katt - oss. Han hör till hushållet och är bland det keligaste jag träffat på. Mannen är Tony, vår värd.
Vi har duschat och ska sova i en ny säng och på nyheterna fick vi veta att Michael Jackson dött. God natt!
Blåbärsskogen
Jag tog en liten sväng till särbon på eftermiddagen i hopp om att kunna mota ut honom i blåbärsskogen.
Han var inte hemma när jag kom, så jag gick till grannen och satte mig och pratade lite. När de hörde att vi skulle plocka blåbär gick frun i huset och hämtade deras nyaste inköp vad gäller sånt.
Det var de mest utmärkta blåbärsplockare jag någonsin sett . Alltså ingen traditionell bärplockare, utan en helt ny konstruktion som de skickat efter från något företag i Småland.
De var som två rör gjorda av stålpinnar, ett par stoppringar i plast runtom som pinnarna löpte genom och en löstagbar kork i botten.
Man höll den lätt med en hand - helhandsgrepp. Tyvärr får jag inte fram någon bild på den, men att jag ska köpa en är helt klart. Jag får adressen nästa vecka.
I alla fall fick vi låna varsin, men det var inte till så stor nytta i särbons fall. Han fick akut ont överallt och var tvungen att lägga sig i den torra varma mossan med huvudet på en stubbe. Där somnade han och typiskt nog hade jag inte kameran med mig. Kronblom i skogen skulle bilden ha hetat.
Jag plockade ungefär en timme och här är resultatet. 
Jag känner mig rik. Nu blir det Ellikas blåbärsmuffins imorgon.
En dag i Uppsala
Jag har länge velat åka till Uppsala för att se om en av "mina" favoritkeramiker fanns kvar på "Öster om ån." Jag ville komplettera mina muggar så att jag har 6 stycken.
Eva hon är med på det mesta, så i morse hämtade jag upp henne vid stationen 8.10 och sen drog vi direkt för en liknande dag, fast nu i Uppsala.
Det handlar mycket om ätande, eller rättare sagt fikande när vi är ute. Första stopp blev på Tammerfors konditori i Enköping.
Det historiska fotot av konditoriet hängde precis där vi satt.
Inte en chans att bestämma sig för bulle eller kaka, det fick bli båda. Sen fick inte tepåsen blöta ner min kaka heller, och eftersom kvinnor inte har tre armar, något som min mor alltid tyckte vi borde haft, får man använda munnen.
Det var mycket gott, precis vad vi behövde 9.45 på en regnig tisdagmorgon i Enköping.
Det vräkregnade, men vi satt i bilen och susade till Uppsala. Körde rakt in i stan och hittade en bra parkering bara en liten bit från centrum. Tog på oss regnjackor och stegade iväg in på stan.
Vad trivsamt det är i Uppsala, det kunde gott ligga lite närmare. Jag gjorde mitt viktigaste ärende på en gång och tack och lov fanns Marie-Louise Sundqvist kvar med "mina" muggar.
Jag köpte en vackert blå, utan katt denna gång, men väl med "ankor" och hjärta och bad att den skulle få stå och vänta tills vi kom tillbaka för att hämta bilen. Det gick bara bra.
Sedan intog vi stan. Vad roligt det är med en annan stad än sin egen. Inte för att vi är några shopoholics, men titta och småhandla lite är alltid roligt.
Åhlenshuset och Nordeahuset kompar inte så bra ihop arkitektoniskt, det tycker i alla fall inte jag.
Designtorget tog väldigt lång tid att beta av, Eva köpte lite presenter och jag köpte en julklapp - hemligt, hemligt alltihopa! Vi säger inte ens till vem det är.
Till slut hade vi gått hela shoppinggatan ända ner till Stora Hotellet, väskorna var lite tyngre och plånboken lite tunnare. Därnere var en liten minipark och då blev det dags att testa självutlösaren på kameran, det funkade idag också. Jag börjar vänja mig vid min nya kamera, som inte är så ny längre.
Vi bytte gata och gick längs Fyrisån ett tag, vad fint det är med alla små broar och vatten är något jag alltid dras till.
Nu hade det faktiskt gått några timmar sen vi fikade i Enköping och anrika Ofvandahls lockade oss. Fika är nödvändigt för ett gott leverne, magra dagar kommer sen, det är bara så.
Nu kära anrika café är jag ledsen att behöva säga det, men jag säger som de gamla reaktionärerna: "Det var bättre förr". Jag tycker inte det levde upp till mina minnen av tidigare gånger i Uppsala. Visst är det fint inomhus, men ack så slitet och ganska ostädat här och där. Inte bra.
Räkmackan var okej, kakan jättegod, men......... Nej, nästa gång går vi någon annanstans.
En repa till över stan, jag hämtade ut min kära mugg, nu har jag halvdussinet fullt och alla är olika, men ändå så lika. Precis som jag vill ha det.
Domkyrkan var tvungen att få ett litet besök, vad vacker den är!
Nu har jag lyckats zooma tuppen, snart du bruna kärrhök är det din tur!
Gamle Nathan Söderblom var också på plats där på kyrkbacken
På väg hem blev det stopp vid "vattenhålet" i Hummelsta. Oj, oj, oj, vilka mängder!
Jeansen får fortsätta strama ett tag till!
Söndagsutflykt till Rudskoga
Vi upptäckte evenemanget för några år sen enbart pga att vi var ute och åkte motorcykel och råkade passera. Då hade jag inte ens en aning om att det finns en plats som heter Rudskoga.
Den ligger någon eller ett par mil innan ligger man kommer fram till Gullspång. Där var massor med bilar, mototcyklar och framför allt folk. Vi stannade och insåg att det var en riktigt trevlig upplevelse.
Igår var det dags igen. Årets tema var potatis, inte särskilt intressant för min personliga del, men det finns så mycket annat där, framför allt en stor loppis och en massa försäljning.
Den goda senapen som vi kallar "Rudskogasenap" säljs också där, utan att ha en aning om vare sig namnet på paret som tillverkar den, eller var de kommer ifrån. Rudskogasenap låter bra, då vet vi vad vi pratar om.
Den är en stor favorit hos både oss och dottern, så i år skulle jag köpa två lite större burkar. När vi kom gick vi direkt till deras stånd. De hade några små, men bara tre stora kvar, de är ungefär som honungsburkar i storlek. Förra året köpte vi den absoulut sista, så i år åkte vi lite tidigare för att inte bli utan, men det var på håret. Vi får väl stiga upp i ottan nästa år för säkerhets skull.
Mannen berättade att ett år hade han kokat 140 kg senap till det årets julmarknad, någonstans i Värmland. Han var rejält less på sin produkt, han tänkte senap, luktade senap, den t o m hemsökte honom i drömmarna på nätterna. God är den i alla fall!
Det är nog tur att vi åker motorcykel, annars skulle jag dra hem mycket mer från loppisen än vad som är möjligt med bara en toppbox som packmöjlighet.
Innan vi fikade köpte jag 2 kakor vedugnsbakat spisbröd, en Rudskogakorv och en liter jordgubbar som bara inte gick att motstå.
Medan vi fikade och åt upp jordgubbarna satt vi och tittade på drickabacksklättring som pågick bara en bit bort.
Det kan ju strängt taget bara gå på ett sätt. Rekordet låg på 25 backar sista gången jag hörde en notering om det i högtalarna.
Sedan delade vi på oss, kärestan ville se maskiner och motorfordon, jag ville titta på försäljningen och framför allt loppisen.
På väg till loppisen passerade jag den lilla damen med angorakaniner, hon är alltid med och visar vad man kan göra av kaninullen och det sitter en halvklippt kanin i en bur så man får se ursprunget. För mitt öga ser det inte så tilltalande ut, även om den färdiga produkten är ullig och mjuk.
I år fanns det också ett bord med prydnadshängen av honungsvax, de ställer jag mig också lite tvekande till. Smälter de inte nu när vi har tropisk värme ibland? Hur dammar man dem? De vanliga smala ljusen däremot tycker jag mycket om.
Det går att göra fynd, jag köpte ett etui med mer än 10 par stickor i olika storlek, för 5 kronor och lite annat småplock för ett par kronor.
Sedan hittade jag boklådorna och då var jag fast. Hur många böcker kan man frakta i en toppbox, som redan är halvfull? Vad skulle jag med brödet till, jag som bakar det mesta själv?
Jag köpte alla de här och särbon rynkade inte ens pannan. Nog skulle de få plats.
Priset????? 1 krona styck för häftade, 2 för inbundna = 10 kronor för alla!
Sedan började det regna, vi drog oss mot utgången och passerade en riktig nostalgikick för kärestan. Hela hans familj hade åkt på semester i en sån när han var barn - mamma, pappa, storasyster och han själv.
Trångt? Ingenting var omöjligt på 50-talet!
Italien dag 5 och 6
Upp 5.30 och vaknade enbart tack vare C som satte vår våningssäng i gungning. Inte hörde jag min egen väckarklocka, jag sov som en stock med öronpropparna långt intryckta i skallen.
Alla utom K och L skulle iväg med 8-bussen från Novi Ligure. Vi hann duscha, packa färdigt och kasta i oss en liten minikaffefrukost innan Åsa kom och hämtade oss.
Sedan fungerade allt enligt C.s utmärkta planering och vi kom till Milano efter att ha bytt från buss till tåg, därute längs linjen någonstans (dåligt minne).
Det var fler än vi som var på resande fot, jag som klagat över att jag inte sett några nunnor.
I väntan på tåget begrundar KM om C.s stövlar möjligen matchar den blå färgen på våra körkåpor
När vi kom till Milano, med sin vackra järnvägsstation, lämnade vi in våra väskor i en bemannad bagageinlämning där det kostade 4 euro/väska - mycket bra.
Där fanns även en våg och både A1 och C hade lite drygt 10 kg. Det blir att dumpa något, eller klä på sig lite mer imorgon. C.s parmesanost ska jag ta, för mitt handbagage vägde bara 7 kg och i värsta fall tar jag A1.s handväska också, men sen är det fullt.
Stationen inifrån............
............. och utifrån
Vi gick i samlad tropp mot Milanodomen. Innan vi kom dit passerade vi Armanihuset. Det fanns skyltar om både café och restaurang, men allt var stängt.
Vi var väldigt fikasugna, men det var bara att gå vidare. Vi kunde ha hyrt oss en cykel, men förslaget kom aldrig upp.
C visste, att det fanns ett Mc Donalds i den stora, tjusiga gallerian - Galleria Vittorio Emanuele (1865 - 77.)
Innan vi kom fram passerade vi La Scala från 1778, roligt att ha sett byggnaden, om än bara från utsidan.
Gallerian låg strax bredvid och redan entren var pampig, som en triumfbåge. Alla ingångar såg ut ungefär likadant, upptäckte jag sen.
Det kändes lite konstigt att det låg ett Mc Donalds i en byggnad med sådana anor.
Mitt emot låg modehuset Prada och det var gott om exklusiva butiker därinne och priser därefter så klart. På Mc Donalds kostade allt däremot som på vilket likadant ställe som helst i världen.
Minsann hade de inte en hattaffär därinne också?
Äntligen fick vi vårt morgonfika. Jag tog cappuccino och en Croissant crema, avslutade med en fruktkaka på mördeg med vaniljkräm. Fiberfattigare frukost har jag sällan eller aldrig startat dagen med.
Det verkade finnas bostäder uppe under taken där i gallerian. Vi såg krukväxter i fönstren och folk som vädrade.
Ordningsmakten fanns också på plats
Efter fikat var det raka vägen ut på Piazza del Duomo där en av världens största och praktfullaste kyrkobyggnader ligger.
Domen i Milano är en femskeppig, gotisk dom i vit marmor med många småtorn och massor med statyer på taket.
Den började byggas på 1380-talet, invigdes 1577 och fullbordades först på 1800-talet och det är många byggherrar som varit inblandade. Det lär rymmas 40.000 människor där inne.
WOW, vilken mäktig byggnad. När vi kom var det stängt mellan 12 - 13, men vi ville upp på taket och dit var inga problem att komma. C som var vår ständiga guide hade aldrig sett domen "avklädd". När hon varit här tidigare hade de hållit på och gjort rent den. Nu var den ljus och helt fantastisk.
Vi gick runt den för att ta hissen upp på taket. Det kostade 8 euro, mot 5 om man valde trapporna. De 3 eurosarna (nyord igen), sparar väl bara en sann självplågare i den här värmen.
A2 visade sig lida av en rejäl höjdfobi, men övertygade sig själv om att hon skulle testa. Hon var med i hissen upp, bara det en prestation i sig. Hon var jättemodig och var med ut på de första taken. Sedan var det flera trappor som ledde uppåt och då fick det räcka för henne.
BRA gjort i alla fall, jag vet vad det innebär att ha fobi för något.
Det här var den enda förgyllda statyn och en av de allra högsta, kanske t o m den högsta?
Vattenutkastarna höll stilen
Vi tog oss allra högst upp, ut på det översta taket. Det var helt otroligt däruppe och solen var extra varm mot den vita marmorn.
Borsalino av inför allt detta mäktiga
Det fanns även en liten "en" med bockfot ovanför en port vi passerade
Trots att vi drack massor med vatten orkade vi inte vara kvar uppe på taket särskilt länge. Vi tittade så klart på utsikten också, som var milsvid i det vackra, klara vädret.
När vi kom ner satt A2 i skuggan och sög i sig en iskall, orange slush. Det ville vi också ha och B gick snällt och köpte flera, han kom tillbaka med grön, vit och röd.
Jag valde den vita som smakade citron. Den gröna var mint och smakade bara tandkräm, den röda jordgubb, alla smakade på allas. Sedan kom B på den utmärkta ideén att göra Italiens flagga med hjälp av de genomskinliga muggarna innan vi slurpat i oss allt.
Vi delade lite på oss så att alla som ville kunde gå för sig själva och shoppa ett tag. Jag, A1 och C strosade runt i gallerian och i det stora smink&parfymhuset precis bredvid och testade lite nya dofter.
När vi samlats tog vi tunnelbanan till stationen, löste ut vårt bagage, köpte biljetter till Bergamo i en automat och for iväg för att checka in på hotell Arli. A2 och M följde med istället för att gå kvar i Milano, de skulle flyga hem senare på kvällen och flygplatsen ligger i Bergamo.
Vårt rum var jättefint, för att inte tala om badrummet. Vilken komfortabel sista natt i Italien vi skulle få.
Snabb uppfräschning och sen ut igen.
Vi gick till bergbanan och åkte upp till det gamla Bergamo - Citta Alte, väl dolt bakom stadsmuren.
Vilken skillnad! Det var som ett stort Gamla Stan. Vi stannade på en restaurang strax bredvid bergbanan. Utsikten var fantastisk och maten vi beställde mycket god.
Jag, A1 och några till tog varsin tallrik med köttdelikatesser, lika gott som det ser ut.
A2 och M for vid 19-tiden, alla betalade och fick varsitt litet glas limocello. Glaset var så fint, att jag min vana trogen bad att få köpa det, men precis som på Irland var det omöjligt. Däremot gick det bra att få det, precis som på Irland. Tack, tack!
Vi promenerade in i gamla staden.
Efter den här "gatan" blev det smala vindlande gränder med kullersten, en vacker kyrka och ett torg. Där skulle en konsert, med musik av Mozart och Haydn, gå av stapeln lite senare.
Det hade varit loppis och antikmarknad på torget. De höll på att packa ihop när vi kom.
De här musikanterna var för stora och tunga för våra väskor. Lika bra var det.
Konserten som skulle börja ett par timmar senare hade en mycket speciell musikant. Han spelade på kristallglas. De övriga musikerna var stråkar och blås.
Vi satte oss på en ny restaurang, alldeles bredvid scenen och beställde kaffe och desserter i väntan på musiken. KM gick iväg och pratade lite med "glasmannen", det resulterade i att han mer eller mindre kände sig tvingad att köpa hans skiva. Den ser vi fram emot att höra ett stycke eller två ur i höst på kören.
Det blev en lång väntan, men till slut stod han ändå där ihop med de andra och gned på sina glas.
Det var noga att han inte hade något fett på fingrarna fick vi veta via KM + lite mer om tekniken att spela på glas, som gick in genom ena örat och ut genom det andra. Antagligen kände jag att det inte riktigt var min grej, annars hade jag kommit ihåg det. Ganska fascinerande var det dock, speciellt när han höll på och "stämde" glasen.
Till slut hade vi hört nog och vandrade ner mot bergbanan och tog oss tillbaka till hotellet efter att ha tagit en liten nightcap på en närliggande restaurang.
Väl inne på vårt rum får vi se att vi har en tavla på väggen som föreställer oss tre. Vilken otrolig slump.
Visst är det likt????
Måndag 20 juli
Vi vaknade helt utsövda, som nya människor. Åt en sagolik frukost och jag frossade i te.
Sen återstod den slutliga ompackningen, här är det C som gör en sista inventering innan väskan ska slås ihop.
Allt gick bara fint, A.s väska vägde exakt 10 kg och C.s 9,9. Bra gjort!
Innan vi riktigt hunnit fatta det satt vi där i rad, ombord på planet, på väg hem.
Klart väder och under oss låg de snöklädda alperna.
Jag som oroat mig för herrarnas Borsalinos fick lugnande besked. De reste så att säga i egen kupe´.
Underbart är kort, precis som vanligt och vi var hemma igen!
Ganska underbart det också förresten - ocn inte alls särskilt kort ! ! ! ! !
Italien dag 4
Sist i säng och först upp. C och jag var nere i köket först av alla och A1 kom strax efter.
Mariotti är kvinnan som ser till att allt fungerar och även bor i klostret med oss. Hon kom till köket samtidigt med oss och hjälpte mig att tända gasspisen, så idag kunde jag koka te. HÄRLIGT!
Det har varit en riktig storm och tre timmars åskväder med häftigt regn under natten. Jag sov med öronproppar och missade alltihopa. Mycket runt scenen hade blåst omkull och alla stolar för publiken var fulla med vatten. Tur det kom under natten och inte till kvällen.
Avfärd till Novi Ligure, för vi ville inte åka till en outlet som våra italienska vänner propagerade för.
C stack iväg och köpte färdbiljetter till imorgon. A1 och jag gick tillsammans och de andra drog ut på byn. K var kvar hemma.
Precis där vi blev avsläppta var en mat- och blomstermarknad.
En jätteback full med meloner - de är stora
De godaste persikor jag någonsin smakat
Härliga citroner i alla storlekar
Squash med blomman kvar, som man också lagar till och äter
Älskade pioner, vad ljuvliga de är
Stela flamingoblommor, härliga, men inte lika ljuvliga som pionerna
Vi gick vidare, valde att gå runt ett par kvarter, bara för att få se något annat. Sedan kom vi ut på gågatan igen. A gick in i en smyckes- och väskaffär och jag gick tvärs över gatan och där i ett skyltfönster får jag syn på den ultimata "fåtöljen".
Den var jag bara tvungen att gå in och titta lite närmare på, gärna provsitta också om det var tillåtet.
Det var det!
Syns det att den är gjord av kapsyler? Det är alla de andra sakerna runtomkring också.
Det fanns annat intressant där också, den här lilla prydnaden t ex.
Alltid kan man hänga den någonstans. Annars var jag mer intresserad av att få veta om den hade eller haft någon speciell innebörd, men det fick jag inte, för det visste inte damen. Eller så kunde hon inte förklara på engelska.
Sedan gick vi till kyrkan där vi sjöng förra året, då var det kväll, kyrkan var mörk och bilderna som togs då var också alldeles för mörka. Nu när det var dagsljus fick vi se hur vackert det var.
Direkt jag tog kortet kom en man fram och påpekade att jag skulle ta kort på altaret bredvid, det var det helgonet (?) som var kyrkans eget. Kanske jag missförstod detta, jag är osäker. Jag gjorde i alla fall som karln ville och tack vare det förföljde han oss, genom kyrkan, ut och ner längs gatan. Vi räddade oss in i en skoaffär.
Efteråt fick jag veta att han förväntat sig en slant för sin godhet att han visade oss altaret.
Vad lite man begriper när man är i fjärran land och lika bra är det.
Trots att vi inte kan läsa slank vi in i bokhandeln och här dök Alpini upp igen. Nu i bokform.
Lunch på Terazza än en gång och idag åt jag svärdfisk. Jag valde sallad som tillbehör.
Den här dagen fanns det några extra exklusiva tårtbitar man kunde beställa som efterrätt. Jag valde choklad, som var bland det godaste jag smakat. Andra alternativet var jordgubb med grädde och ett smultron på toppen, som såg ut precis som ett kvinnobröst.
Hur roligt blev inte det när vi ställde två bredvid varandra??
Efter maten var vi hembjudna till familjen till en av flickorna i kören.
Vi blev bjudna på kaffe av olika slag, de hade en kaffemaskin. Jag valde cappuccino och sen var det "torra" kakor, bl a Krumiri och några jättegoda ringar + andra jag inte kände till. Gott var det i alla fall.
Här är familjens häftiga gästbadrum, som jag fick löfte att fotografera
Vi fick skjuts hem och hann inte så mycket mer än att börja packa så var det dags för vår sista repetition 18.00, innan konserten.
Publiken började komma redan under repetitionen, vi stod ute och solen gassade. KM hade på sig sin Borsalino, för han satt mitt i motljuset.
Kort paus igen, alla bytte om till helsvart och konserten var satt till 21.00, och faktum är, att innan 21.30 hade den redan börjat.
M hade sprayat mig mot myggorna som tyckte så mycket om oss och som gav små, hårda, kliande bett, men nog surrade det ändå, av mer än toner under konserten.
Det var jätteroligt att sjunga, alldeles kolsvart ute och vi såg inte mycket av publiken. Det var runt 600 personer där sas det. Vilket jättearrangemang med 2 flyglar, 3 solister, sångare och körer från orten, Genua, Turin och så vi 9 från Sverige. Kul var det i alla fall och en rolig fest blev det efteråt också.
Folk minglade omkring i alla utrymmen, både inne och ute. Det bjöds på vin och mat och när vi kände oss nöjda och avslutat mumsandet med fruktwienerbröd ropade någon: "Nu kommer pizzorna!" Vi som hade tänkt gå och lägga oss. Vi skulle ju upp tidigt och åka med 8-tåget till Milano, från Novi Ligure.
Vi bara stirrade, in tågar en lång rad med människor och de bär på två 1-meterslånga pizzakartonger var. Vi har tydligen blivit rätt fostrade allihopa, för vi gick med in och åt lite till. Urgoda pizzor och nog var det synd att vi ätit både foccacia med tomat och mozarella, pastasallad och sen wienerbröden.
När vi tyckte oss vara färdiga och hade sagt god natt till de som stod oss närmast hann vi inte ens ut på gården så började alla ropa igen: "Nu kommer glassen!" Rafaellas mamma hade gjort två stora kantiner med vaniljglass och italiensk glass är i en division för sig. Vi vände än en gång och fick varsin ganska stor pappersbägare full med råge. Faktum är, att ingen av oss orkade hela. Den var för mäktig, hur god den än var.
Vi gjorde ännu ett försök, men då hojtade någon igen: "Nu kommer grappan!"
Natten verkad aldrig komma, för i takt med att grappan gick in började sjungandet.
Italienarna sjöng rena serenaderna och vad ska 4 altar och 1 sopran ur Motettkören komma med? Det blev Dagny, vilket väckte stor förtjusning. Ingen av oss kom på något vettigt som skulle göra sig i detta oväsen och så sent på dygnet.
När vi "grappat" färdigt struntade vi i artighetsfraserna och smög upp till vår sovvåning. Där hade vi inte varit så värst länge förrän sjungandet började nere på gården och herrarna sjöng den ena smäktande serenaden efter den andra med blickarna riktade mot våra fönster.
Efter ett tag kontrade vi med lite allt möjligt och det blev växelvis italienska och svenska låtar av väldigt olika karaktär. Vi avslutade vår del i det hela med "Bella Notte" på bästa julaftonsvis.
Kunde vi sova efter allt detta? Nej, absolut inte. Vi pratade och fnittrade ganska länge efteråt och det blev precis som förut, en mycket kort natt!
Italien dag 3 - mycket långt inlägg ! ! !
Inatt har jag inte sovit mer än högst 5 timmar sammanlagt. K hade hört att jag haft en så svår natt. Jaja, 9 timmars sömn igår kanske tog ner sömnbehovet en aning.
Det fanns fortfarande ingen som kunde få igång gasspisen, så nu har jag övergått till morgonkaffe.
Allt går, bara man har rätt inställning.
Idag var det Alessandria som gällde och vi åkte dit alla 9.
Vi passerade massor med solrosfält, de finns lite överallt där vi åker och vad annorlunda för oss som är vana vid rapsfälten. Solrosor är mycket pampigare!
Soligt och varmt. KM och B skulle kolla på Borsalinohattar och gärna museét som finns.
Vi som varit i Alessandria förut skulle visa katedralen, men vi hamnade på fel gata och där vi stannade kunde jag - kvinnan utan lokalsinne - konstatera att vi var vid Alpinis "hemställe".
Så fick vi berätta om vår afton med dem när vi var här förra gången. Då efter första konserten hade vi en helkväll med massor med sång från dem och alla rätter man kan hitta på, jag tror det var 7 - 8 olika. Alpini är en samling äldre f.d. alpjägare som har en förening och ett eget ställe för sina sammankomster och av någon underlig anledning, väldigt många sångare.
Förståndigt nog frågade vi efter vägen till katedralen men när vi väl kom dit pågick en ceremoni av något slag och vår planerade minikonsert med en sång på repertoaren fick utgå.
Vi hade tänkt upprepa fjolårets insats med "En vänlig grönskas.." Vi hade alla stämmor, så lite synd var det.
Pelargoner utanför katedralen
Efter detta avvek KM och B i hattärenden. Vi andra gick i någon slags flock och passade på att titta lite i affärer innan det blev siesta.
Jag skulle ha en parmesanost, men det var alldeles för varmt att ha en sån i handväskan.
Det var fler som köpte solfjädrar idag och glass åt vi allihopa.
Det var väldigt roligt att komma tillbaka till stan och att vi kände igen oss.
M drömmer om lite längre ögonfransar, man kanske kunde klara sig utan solfjäder om man hade dem?
Vi passerade en lyktstolpe där jag gissar att någon kedjat fast sin cykel någon gång och hänglåset blivit kvar och sen har det bara fortsatt.
Är det en "griffeltavla" eller namnet på butiken?? Söt var den i alla fall.
A1 och C gillade skor och kläder, så där sprack våra intressen en aning. Det var in och ut i varenda affär och till slut gick jag in och provade ett par högklackade, knallblå pumps, eller vad de heter.
Jag kunde stå, men avstod från att gå.
C köpte knallblå, höga läderstövlar och A1 ett par tunna, svarta, öppna sommarskor.
Jag gick lite för mig själv och tittade på det vi passerade, t ex mataffären. Fiskdisken var mest intressant.
Knappar tycker jag också om och här fanns det gott om dem
Vi passerade en balkong och en port med en ovanligt frodig murgröna
När damerna var mätta på sko- och modeintryck drog vi oss till teatercafeét och åt en lång, lång lunch med vin, öl, dessert, kaffe och limocello.
Jag åt lufttorkad skinka och melon och beställde en sallad som jag hade höga förväntningar på - verde och pomodore - det var vanlig isbergs och färska tomater. Jag hade tänkt någon okänd grönsallad med "preparerade" tomater.
Jag var ute en vända och skulle till en Supermarket och köpa ost, men hamnade än en gång hos Alpini. Det är inte så att alla vägar bär till Rom, inte ens i Italien.
Jag frågade en tjej som sa att Supermarketen var 10 minuter bort. Inget svårt val, jag gick tillbaka till mitt trevliga sällskap istället.
Plötsligt kommer två stiliga herrar med hatt, nerför gatan mot oss.
Först kom KM
och strax efter kom B och anslöt till oss.
De hade varsin äkta Borsalino på huvudet. Hattarna var verkligen fina och killarna hur snygga och stilfulla som helst. Det hade varit hattrea, så de kostade bara runt 80 euro.
Runt 15-tiden blev vi hämtade och hemskjutsade till klostret.
Vi organiserade oss lite, men A1, C och jag var snart på språng igen. Vi skulle ner till Bosco Marengo och se om där fanns någon butik som sålde ost.
Det var en skön promenad och en ganska märklig liten by som inte verkade ha haft någon stadsplanerare. Gatorna och husen gick och låg lite hur som helst, men det var tirvsamt, lugnt och fint och visst låg det en diversehandel där när vi rundat ett hörn. Han hade allt från stövlar till charkuterivaror och ost.
Han vägde ett par bitar ost och talade om priset, samt att han inte stängde förrän 19.30 och då sa vi att vi skulle komma tillbaka på hemvägen. Det var ganska varmt, så osten låg bättre i hans kyldisk. Vi fortsatte vägen fram.
Jag förstår inte skylten, men man kan ju tolka den som parkering för hundar
Den vackra stammen på en platan
Ymnig blomprakt var vi än kom
Nu såg vi kyrktornet och styrde ditåt, kyrkan brukar ligga mitt i byn. Där var ett litet torg och mitt på en staty av påven Pius V som var född här. Sen ville han bli begravd i byn också, men det gick inte alls. Påvar ska ligga begravda i Rom.
Nu var det fikadags, eller hellre vätskepaus och det fanns ett café vid sidan av torget.
Café, är inte samma sak i Italien som hemma, så det blev två glas mousserande vitt vin och en Birra Moretti. Vi satte oss utanför, för det hade börjat blåsa en mycket behaglig vind.
Kvalitetstid heter det numera och det var exakt vad vi hade där i solen.
Vinden tilltog och glasskyltarna i plåt, som var fastskruvade med en enda skruv böljade fram och tillbaka och började låta mer och mer. Det skramlade och smällde och jag började känna att det var risk för dekapitering om de skulle lossna. Bäst vi satt där tog en vinby tag i C.s vinglas och det blåste av bordet och kraschade. Vi stirrade på varandra och fick dagens första skrattattack.
Vi plockade upp de största bitarna och mannen med stenansiktet, som ägde cafeét kom ut och sopade upp resten. C fick nytt vin. A1 var noga med att hålla i sitt och jag ställde mitt ölglas i fönstret in mot väggen.
Vid dörren satt en liten skäggig, tandlös gubbe och iakttog allt vi hade för oss. Blåsten tilltog, vi drack Sheridans och Limocello och mitt i friden och fröjden blåste ett par av stolarna iväg från uteserveringen. Då kom "Sten" ut, buntade ihop de lediga stolarna och skruvade ner glasskyltarna, som nu skramlade värre än någonsin.
När A1 och C tog varsitt mousserande till, dröjde det inte länge förrän nästa vindil tog A1.s glas. Vi flabbade och den lille gubbens intresse för våra förehavanden var 100%.
Vi blev sittande där länge, för vi hade som man säger, en heleftermiddag och vi lärde oss även att förvara våra använda glas på ett säkert ställe.
Det var fascinerande med vinden som kom så plötsligt från ingenstans. Nordafrika var ett tips på dess ursprung, men ingen verkade veta riktigt.
Det var fler än vi som blev av med sitt glas på samma sätt och C.s kjol stod lika mycket upp i blåsten, som hängde ner. Marilyn Monroe kändes helt plötsligt aktuell.
Nästa störning vid vårt lilla bord var när det körde upp en kombi och några killar drog ut en stor, färgglad matta och vi ombads flytta oss. Vi fattade ingenting, men en av dem - "managern" - kunde bra engelska och förklarade att det skulle vara en rockkonsert där på kvällen och nu skulle bandet repa.
Vi flyttade oss och jag försökte göra mig behjälplig med urpackningen och ihopsättning av trummor och stativ. Det sitter liksom i ryggmärgen. De var måttligt intresserade, så jag satte mig med de andra och tittade på istället. Det gjorde vår lille gubbe också.
Black Lane hette de och de var riktigt bra. Tyvärr skulle konserten inte börja förrän 22.15 och vi hade genrep på Carmina 21.00.
Vi suckade, men de skulle hålla på tills "Sten" sa ifrån. Managern hette Diego och var väldigt intresserad av att få veta vilka vi var och vad vi gjorde där. Då visade det sig, att ha visste vem Åsa var. Han hade tagit några lektioner för henne. Sedan skulle han röka och C passade på att bjuda honom på en snus. Det var hans livs första snuspåse. Han hade vissa munmotoriska problem, men till slut låg den på plats.
Vi var aningen glada, utan hattar (Borsalinos), så vi bildade kör på de futtiga refränger vi kunde, men "Knock, knock, knocking on heavens door", hade vi dock inga problem med.
20.30 kände vi att vi nog behövde börja dra oss hemåt. Ingen ost, lätt snurriga, hade bara ätit lite tapas om det nu finns i Italien, lätt ansträngda i halsarna och glada över att ha kunnat ge den lille gubben en underhållande eftermiddag.
Vi tog en annan väg hem, mycket närmare. Jag fick se ett par fina katter vid en mur, så jag kände mig nöjd
Vid horisonten tornade en ny sorts moln upp sig
Vi hade inte behövt stressa iväg hem, för genrepet var inte igång 21.00. Det var många sångare + instrumentalister idag. Roligt att sjunga och bra gick det också.
Rafaella hade ansvar för en barnkör "Coro piccola", som hade några insatser och både sopran- och tenorsolisten hade anlänt.
Ungefär 23.15 var det slut och vi tre "Knockare" försäkrade oss om att vi skulle bli insläppta när vi kom tillbaka, för klostret är låst inifrån nattetid. Sen gav vi oss ut i mörkret.
Nu var det vindstilla och på långt håll hörde vi att rockkonserten fortfarande pågick. De spelade "Smoke on the water". När vi rundade hörnet och kom fram på torget blev vi mottagna med stora vinkningar av sångaren i bandet, som såg oss direkt. Det var kul, vi var nästan med i "Mamma Mia" kändes det som.
Vi slog oss ner och tog vårt vanliga - två vita mousserande och birra och lyssnade till 0.15 då "Sten" avblåste det hela.
Vår lilla gubbe satt kvar och jag skulle tro att han suttit där hela em och kvällen.
Vi pratade lite mer med Diego och han förklarade stolt att han hade snusat påse nummer 2 och att han fått in snitsen att ha den på både höger och vänster sida. Han hade fått en hel dosa av C.
Hem igen i natten ocn här vi kom till klostret hade samliga gått och lagt sig, dock inte somnat, så vi fick i alla fall berätta om vår urhäftiga kväll.
Italien dag 2 - del 2
Vi blev mötta av Mauro Bonelli (vilket underbart namn), som hade historia som sitt ämne på någon skola. Han var en sann entusiast, vi fick en riktig rundvandring och han var otroligt kunnig.
MEN VAD VARMT DET VAR ! ! ! ! !
Vi blev insläppta i synagogan och den var fullständigt bländande.
Herrarna var otroligt näpna i sina kalotter
Det var många små rum, med massor av spotlights och ingen ventilation. Vi nästan smälte bort och det var så tröttande att våra solfjädrar nästan gick av, av vårt viftande.
Den judiska församlingen bestod idag av enbart 10 personer, men synagogan vårdades och hade ett otroligt museum i direkt anslutning, där vi också guidades runt av Mauro som kunde precis allt om allt som fanns där - och säkert mer därtill.
Han berättade om högtiden Chanukka och vi fick se en massa olika utföranden som symboliserade de åtta dagarna, en del med ljus, andra utan.
Chanukka (hebreiska חנוכה eller חנכה ḥănukkā) är den judiska högtid som varar i åtta kvällar från 25 kislev till 3 eller 4 tebet - det vill säga vid nymåne i november-december. Chanukka kallas ibland för ljusets fest, ibland för invigningsfesten.
Chanukka firas till minne av Judas Mackabeus återinvigning av Jerusalems tempel år 164 f.Kr. sedan det under maccabéerupproret befriats från de seleukidiska härskarna . Enligt traditionen fanns olja till templets lampor för en enda dag, men Herren såg till att oljan räckte i de åtta dagar som behövdes för att få fram ny tempelolja. Channukka varar därför i åtta dagar, och varje kväll tänds ljus till minne av detta under - ett ljus den första dagen, två den andra, och så vidare. Dessa åtta dagar är dock inte helgdagar så till vida att sabbatsbuden gäller, utan snarare en utdragen fest.
Om jag förstod det hela rätt, var det olika konstnärer som gjort sin egen tolkning av högtidssymbolen, men det var så varmt att jag mycket väl kan ha missuppfattat det hela. Fint var det i alla fall.
Allt jag skriver är med reservation för att jag kan ha hört fel då jag förmodligen hade en liten släng av värmeslag.
Jag ber m a o om ursäkt, om någon vet att det är på ett annat sätt. Det går bra att rätta mig i kommentarer efter inlägget.
Inne i museét fanns stora samlingar och Mauro berättade och berättade.
Den här bilden består av enbart ord, det var ett hemligt sätt att få ut sitt budskap.
Bakom de här gallren på övervåningen fick kvinnorna sitta och lyssna på gudstjänsten nere i synagogan. De hade inte tillträde.
Nere i synagogan var de förgyllda och såg ut så här
När vi kom till omskärelsekitet tyckte jag mig höra att det flämtade till lite från herrsidan av sällskapet.
Efter synagogan och museét gick vi vidare genom stan, för att ta oss till den gamla katedralen. 
Coops extrapriserbjudanden fanns här också....
..... och andra fina brevlådor
Affärer med olika huvudbonader hade en väldig dragningskraft på våra herrar.
Katedralen var väldigt mörk, men när den byggdes om, trodde man att det var så förr. Det var på 1800-talet, efter att Alessandrianerna (nyord kanske?) varit där och förstört nästan hela katedralen och även stan.
En liten del av ursprungskyrkan från 11 -1200-talet fanns kvar och på den byggdes den nya, mörka kyrkan. Jag gillade taket.
Efter detta skulle vi fika, men det blev en glass och äntligen en kopp te. Servitören var mycket förvånad över att jag ville ha en kopp varmt te, han frågade om flera gånger. MMmmm vad gott det var, trots att det var Lipton Gul. Jag fick som tur var en citronskiva i.
Vi satt där en lång stund på uteserveringen och bara njöt. Sen kom två småflickor förbi och ställde sig och gjorde en klapplek på veckans dagar, om och om igen.
På väg tillbaka till bilen gick vi genom några trånga gränder och där fanns även de så vanliga klädstrecken på balkongen.
Ute på stora gatan igen kom vi tlll ett bageri med försäljning av de speciella kakorna Krumiri
Man köpte på vikt och det fanns även sekunda, men tyvärr var de slut för dagen. Vi var många som köpte och vi fick en hel tallrik med smakprovskakor. De var hårda och goda med vaniljsmak.
Sen styrde vi sakta med säkert mot bilarna och hur trötta vi var går inte att gradera.
M försökte pigga upp sig lite genom nån slags duschritual vid vattenpumpen. Det var för övrigt drickbart vatten i alla de här vattenutkastarna. Det var kallt, så det var väldigt skönt att skölja handleder, armar osv. 
Efter repetitionen hade italienarna ordna med lite plockmat, både salt och sött och det smakade verkligen bra. Det är ingen ordning alls på mattiderna.
Alla var trötta och det blev inte så sent innan vi drog oss upp till vår "cell".
Italien dag 2 - del 1
Sovit i 9 timmar i ett sträck = utsövd !
Det blev lite morgonhets, men jag hann duscha, göra mig iordning och äta frukost, med kaffe ur espressoapparaten - något som jag aldrig hade trott vara möjligt för bara ett halvår sen. Te gick inte att få fram, för ingen vågade testa att få liv i gasspisen.
Frukosten bjöd italienska kören på, de hade köpt enorma mängder mat till oss.
Borstade tänderna och var redo för avfärd till Novi Ligure i tid. Det var marknad där och dit ville vi alla utom K. Jag hade tillfälligt glömt att vi var i Italien och där gäller inga direkta klockslag. Det blev lite väntan på bänken innan alla var samlade och våra skjutsar på plats, men efter det var det marknad som gällde.
C skulle åka och möta L i Allessandria när han kom från Milano, så jag och A gick runt där bland alla marknadsstånd och tittade. Vi behövde lite tunnare kläder båda två. Det är VARMT ! ! ! !
Det blev en del linnen och vi köpte också varsin prickig klänning för 5 euro styck, jag en svart med vita prickar och A en grön. Det var jätteroligt att gå runt där och titta och köpa lite allt möjligt. Till all lycka hittade vi solfjädrar och det var precis vad vi behövde.
Jag var på jakt efter en avbitartång, för jag hade lyckats med konststycket att låsa in mina nycklar i resväskan. Det fanns dock ingen där på marknaden. Rafaella i italienska kören skulle fixa låset, sa hon, men när hon beskrev metoden blev jag lite skeptisk. Hon skulle använda stämjärn och klubba, på ett hänglås som var 2 cm brett. För säkerhets skull bestämde jag mig för att fortsätta söka efter en tång.
Vi gick till Terazza och åt en fantastisk lunch. Jag tog en limocello till espresson efteråt och när jag frågade vad det var för sort fick jag erbjudande att köpa en flaska där på restaurangen. Den var så god att jag inte tvekade. Jag köpte en! Det är olika i olika länder hur man ser på det här med alkohol.
KM skulle öva lite på musikskolan, C hade åkt iväg, B skulle planera och det är det han håller på med här.
A1, A2, M och jag promenerade omkring i Novi och sög i oss alla nya intryck.
Anslagstavlan består av dödsrunor. Man klistrar upp dem så här, kanske de finns i tidningen också, men den här typen av anslagstavlor såg vi på flera ställen.
Det var siesta, men Supermarket var öppet och där köpte A1 och jag lite överlevnadsgrejer - vatten, avbitartång, deodorant, våtservetter och en Jäger (för senare behov hos kärestan).
Det var varmt, men riktigt behagligt i de små gränderna där husen skuggade.
Det är en blandning mellan gammalt och nytt och inte så stort just där runt musikskolan. Vi stötte ihop med A2 och M och gick tillsammans ett tag.
Gammal port
Trompe l'œil
Inglasad gång mellan husen
Vi drog iväg upp genom en gränd och gick "baksidan" tillbaka
Portarna kunde se väldigt olika ut
Tillbaka till musikskolan för avfärd mot Casale!
Fortsättning följer snart
Körresa till Italien
Tillbaka till Italien, där kören var förra året, för att sjunga Carmina Burana tillsammans med den italienska kören.
Vi var 8 stycken från vår kör + 1 från en annan - jag, C, A1, A2, M, B, K, KM och L, som anmält intresse för att åka och vara med och sjunga Carl Orffs Carmina Burana på klostret i Bosco Marengo den 18 juli.
Vi skulle även bo där på klostret och bara en sån sak hade nästan räckt för att vilja åka med. Hur skulle det vara att bo i ett kloster?
Onsdag 15 juli
Somnade inte förrän 1.30 och sen var det väckning 3.20. Lite seg, men jag var färdig 4.45 och gick ut på vägen där A plockade upp mig en liten stund senare.
Vidare för att hämta C som stod där vid vägkanten och väntade.
Det gick bara bra till Skavsta, mycket djur den här tiden på dygnet, harpaltar, tranor och rådjur, men de höll sig föredömligt vid sidan av vägen.
Allt fungerade och vi kom iväg som planerat. Vi var 8 som for idag, L skulle åka ner imorgon. Jag och C satt och pratade "livet" hela vägen till Italien. Det finns många gemensamma angöringspunkter i våra liv kunde vi konstatera.
När vi kom fram och hade landat fick vi inte stiga ur planet. Först skulle en liten nervös, nordafrikansk (tror jag) kvinna släppas ut. Inte vet jag om hon var VIP eller kriminell, men hon blev mött av poliser som tog med henne bort från planet.
Värmen slog emot oss. Helt underbart. Vi steg på en liten matarbuss som tog oss 100 meter till ingången. Vi fick oss ett skratt över den korta färden i en kokhet buss.
Allt gick fort och lätt, väskorna kom snabbt och vi tog flygbussen in till Bergamo järnvägsstation. Vi bestämde oss för att köpa biljetter innan vi letade upp ett matställe. Det var LÅNG kö, men till slut hade vi köpte en gruppbiljett för 8 till Voghera.
Sedan gick vi gatan fram och stannade på första restaurangen vi såg. Alla åt jättegod mat, där fanns pizza, pasta,sallad mm. Jag frestade att testa en Guinness och den var faktiskt väldigt god, trots att jag fick den i en plastmugg.
Jag valde pasta med pesto, det är så otroligt gott med pesto, tycker jag.
Efter vi ätit skulle jag gå på toa, då fick man låna en nyckel och gå till en liten holk en bit ner efter vägen. Det var någon slags Bajamaja. Det gick inte att spola, men väl att tvätta händerna. JAG BLEV HELDUSCHAD! Det bara sprutade och jag var ganska blöt på hela framsidan, men det var rätt så skönt i värmen.
B tog en lite sned bild på mig
Så gick vi mot järnvägsstationen och när vi kom fram dit var K rånad. Plånbok och mobiltelefonen var borta och det var förstås en tråkig början på resan.
Vi åkte vanligt tåg, bastutåg och tåg med luftkonditionering. Vi bytte flera gånger innan vi äntligen var framme och Åsa med flera mötte oss och skjutsade oss till klostret.
C, A, K och jag delar på ett 4-bäddsrum. Det är absolut inga klosterceller, men vi har gemensam toalett och dusch i korridoren. C och jag ligger i våningssäng, tack och lov fick jag underslafen.
Vi installerade oss, sen på kvällen blev vi hämtade till Novi Ligure och bjudna på mat på Terazza.
Jag åt en otroligt god pizza med luftorkad skinka och mozarellaost.
A2.s fisk- och skaldjurstallrik var nog kvällens bästa rätt
Till dessert testade A1 en citronsorbet, mycket god och läskande.
Alla ville smaka
Jag var både trött och övertrött och det var väldigt skönt att komma "hem" till klostret och få lägga sig. För säkerhets skull tog jag på mig öronproppar.
Sen vet jag inget mer, för jag slocknade direkt och hörde inte ett ljud från någon på hela natten.
Åter i Sverige
Jo, det är jätteskönt att vara hemma igen, men för första gången på länge har jag ingenting planerat i resväg framöver. Det enda jag ska ut på är en dagsutflykt till Uppsala nästa vecka, med min kompis Eva. Det ska i och för sig bli jätteroligt, men jag brukar alltid ha nästa resmål i fantasin när jag kliver över tröskeln härhemma.
Önskelistan är lång vad det gäller resmål, men jag känner mig mättad för tillfället...........är jag sjuk?
*Malta
*Lissabon
*Barcelona
*Krakow och Zakopane
*Bergen
*New York
*Venedig
*Holland
*Lüneburger Heide
*Island
*Motorcykel på Åland
*Ösel
Jag kan hålla på och räkna upp mer, men för tillfället känns det som en stuga vid en sjö, eller på Västkusten i 14 dagar, med varsin kasse böcker, är det som blir nästa sommars semestermål.
En lässemester, det vill både jag och kärestan ha!
Någon som har något tips på läslya nästa sommar? (Helst Västkusten).
Fortsätta skriva om Irland eller sticka mellan med Italien?
Idag verkar jag mest bestå av frågor........ lite trött efter alltför många korta nätter tror jag.
Men, jag vet ju en sak. Jag och nästansyrran ska till England nästa år, för det ska vi varje år hädanefter!
Bortrest igen
Jag tänkte bara tala om att jag åker till Italien tidigt i morgon bitti. Det blir alltså ett litet uppehåll i rapporteringen från Irland. 
Jag återkommer om ungefär en vecka!
Irland dag 8 - Galway
Jag sov till över 8, det gör fortfarande ont i mina brända delar på överarmarna. Det får bli T-shirt idag också. Ingen sol må nudda vid mina röda överarmar.
Vi orkade inte stiga upp direkt, så vi kom inte till frukosten förrän 9.10, men möttes av samma vänliga Mike som vanligt.
Särbon valde omelett igen, den här gången med skinka och tomater. Jag valde yoghurt med frukt och bär idag också. Mumsigare än den värsta lyxefterrätt.
Idag fick jag: Vindruvor, kiwi, nektarin, mango, jordgubbar, bigarråer och päron.
Nu när knylan är helt normal börjar fabuleringskapitel 2, om hur lättvrickade fötterna är om man går i sandaler. Ack ja - lever jag med en hypokondriker helt plötsligt?
Efter att ha haltat sig ut till bilen och hämtat in gåskorna blev det genast mycket bättre.
Anette (vår värdinna) erbjöd att Mike kunde skjutsa oss till stan och sedan hämta oss när vi var less. Det tackade vi självklart ja till, men sa att han skulle ta vår bil.
Han berättade om allt vi passerade, om Dublinungdomarna som kommer hit och studerar och Galwaydito som åker till Dublin.
Det finns två katedraler, varav den ena är vacker och den andra ointressant - den var för ny, den var byggd på 1960-talet.
Han släppte av oss vid den gamla och nu........................................
T R A U M A ! ! !
JAG GLÖMDE MIN KAMERA I BILEN
Det blev cirka 20 minuters saggande om detta ofattbara, men i skrivande stund, 2 timmar senare, har jag kommit över det så pass att jag överlever.
Jag shoppar mig frisk istället för att skriva mig frisk. Min kära syster Anna köpte så undergörande krämer från No 7 på Boots när vi var i Norwich i våras och vad gör då jag när det kommer ett Boots mitt på Shop Street i Galway(gatan heter faktiskt så)? Köper No 7 förstås och man fick fortfarande 3 för priset av 2.
Efter det var jag inne på Body Shop, där de hade Body Butter på en hylla, med spatlar i och omrörda så de liknade glass. Nu har jag gett mina torra armar en skön behandling med 4 sorters Body Butter och alldeles gratis.
Sedan hamnade vi på Fair Tradeshopens Café och tog ett riktigt gofika! Varsin Cappuccino, en "Applecrumble pie" och en "Raspberry/custard pie" och där sitter jag och skriver medan vi tittar på allt folk som är ute och går i solskenet.
Dags för oss att gå vidare också - utan kamera i Galway! SUCK!!
Nu har vi gått kors och tvärs överallt. Det är en fin stad med hur mycket affärer som helst. Vi har verkligen turistat.
Vi började i katedralen där vi tände ljus för mor, far och särbons far, samt stänkte på oss lite vigvatten när vi ändå var i farten.
Vi har varit nere och gått längs floden och tittat på båtar och särbon sa med förväntan i rösten: "Titta, en skrot, dit måste vi gå."
Jag vet inte hur seriöst det var. Vi gick i alla fall inte dit och han insisterade inte på det heller.
De flesta av alla affärer var för såna som oss, dvs turister, man blir fort less på dem, men särbon som brukar köpa sig en T-shirt när vi är ute och reser bröt mönstret och var in i en sån shop och köpte en fin luvtröja. Den hade en härligt grön färg och så stod det Ireland på den. Billig var den också, 19.90 E.
Vi kom till en stor två-våningsbokhandel och det drog i mig. Jag såg att de hade tidningar också, så jag skjutsade in särbon åt det hållet och sa:
"Titta, de kanske har någon bra motortidning som inte du har."
Han genomskådade mig direkt och sa:
"Äh, det där har en helt annan anledning, du vill titta på böcker, hahahaha!"
SANT, men nu kommer vi till ett men. Det var inte jag som handlade där heller, det var han som köpte en till motorcykeltidning.
Detta shoppande för den ovane mannen ledde till att han höll på att tuppa av. På vår väg till sevärdheten "Browne Doorway" vid Eyre Square fick vi styra in på närmaste pub och där blev vi sittande i ett par timmar på uteserveringen med varsin Guinness, nej, jag testade förresten en Murphys - Guinness är godare! Sen drack han massor med isvatten och jag fick i honom en toasted sandwich också och en liten Pringle så han skulle få salt.
Medan han satt där och hämtade sig var jag ute på ett par vändor och tittade. Av den bruna dörren fanns bara ytterramen kvar. Bilden har jag tagit på nätet, så här såg den alltså ut.
Förresten, innan han tacklade av, var vi och tittade på Lynch Castle, som är en bank idag. På 1500-talet var det det stiligaste huset i Galway och ägdes av köpmansfamiljen Lynch.
Vi fokuserar olika ibland, medan jag står och stirrar upp mot fasaden och orerar om den grå stenen huset är byggt av, så ser han 8 stycken biffiga, uniformerade karlar med skarpladdade vapen. Det pågick en värdetransport mellan en pansarbil och banken och han som bar påsarna hade skottsäker väst och hjälm med visir.
Massor med människor stannade och glodde och jag med förstås när jag väl slitit blicken från det grå huset som för all del var fint, men inte så intressant som värdetransporten och alla turer runt den.
Efter att vi gått från puben försökte vi komma ner och gå längs floden, men det fanns inte en chans, all mark längs floden var privat. Ingen allemansrätt här inte!
Vi gick för att ringa Mike och åka hem, men den förbaskade telefonautomaten slukade min euro utan att jag kunde ringa. Vi gick till närmaste pub, men killen bakom disken bara slog ut med armarna och visade fram en död telefonlur.
Då stegen gentleman fram och lånade ut sin mobil, inte fick jag betala honom heller, däremot följde han med oss ut och visade vägen till katedralen där Mike skulle hämta upp oss. En del människor är verkligen snälla. Jag är helt övertygad om att pubkillen också hade en mobil, men snarare snål än snäll.
Vilade lite, sen till Kelehans en sista gång och åt mat. Idag bytte vi spår, särbon tog Fingerbits och pommes frites, det var korvar, kyckling och lökringar. jag åt lax med dillsås och potatis - så otroligt gott.
Promenad hem och där försökte vi organisera oss lite inför morgondagens avfärd.
Himmel vad bra vi har trivts här, jämfört med tempot i Dublin - och nu har särbon återigen, helt mirakulöst tillfrisknat!
Irland dag 7 - Connemara del 2
Fortfarande onsdag 24 juni
När vi kom av "Sky Road" var jag fikasugen och bara någon av oss säger det, så blir det lika för båda. Sånt är praktiskt.
Nu började det bli tätare med får som gick längs vägen och betade. En del var precis bredvid bilen.
Vi stannade på ett ställe efter vägen som hade flera butiker inom huset, som sålde irländska hantverk "AVOCA" hette det. De hade inget café, men underbara tvålar som jag köpte en till mig och en till kärestan för att han var en så bra vänstertrafikchaufför.
Tjejen som arbetade där, rekommenderade oss att åka till Letterfrack och fika på Curragh Restaurant.
Vi är ju vana att göra som folk säger här på Irland och denna gång visade det sig vara ett bra val.
Jag blev bjuden av kärestan på ett äkta "Cream tea" och det tog han själv också. Sen tog han salt i teet, istället för socker och det blev förstås en lite konstig smak, t o m efter att ha försökt sockra bort saltsmaken, tyckte han att det smakade LITE konstigt, sa han. Jag tog en tesked och det smakade helt enkelt PEST!
Jag tog hans kopp och gick till flickan i cafeét och förklarade vad som hänt och det tog bara ett par minuter, så fick han en ny kopp och en ny kanna te.
Sen kom hon med våra varma scones, svart vinbärssylt och grädde och just då var livet 100% perfekt.
Det var definitivt inga Dublinpriser heller, det kostade bara 7 Euro.
Tillbaka nerför gatan en liten bit, där var infarten till Connemara Nationalpark.
Mycket välordnat, det fanns en liten utställning om trakten, om torvbrytningen och även om flora och fauna.
Efter det gick man vidare till Visitors Center och där fanns en kvinna som informerade om de olika vandringslederna.
Det fanns från 15 minuter till 3 - 4 timmar. Med tanke på den nyläkta knylan valde vi 30-minuters, som var 1 ½ km och en bit upp på berget, så man fick en fin utsikt.
Solen gassade och vi hade inte gått långt förrän strakbenet med knylan gick i strejk.
"Men vad då", sa jag. "Jag går själv, för jag vill gå".
Han gick tillbaka och jag upp i branten som den bergsget jag är. Sen stod han därnere och vinkade till mig som kavade iväg uppför berget.
Det var en otrolig utsikt där uppifrån och jag är glad att jag gick den lilla slingan. Upp var hur lätt som helst, men ner stupade det brant och Birkenstock var kanske inte de bästa klättrarskorna, även om de är helt fantastiska i princip överallt annars.
Jag tog mig ändå ner rätt okej, det var flera som stod stilla, eller bara tog ett steg då och då i nerförslutet, med gott om lösgrus och hur hade inte både den nyläkta och den oskadade knylan kunnat bli helt demolerade pga denna prestation, som det var att ta sig ner?
Vatteninköp och toabesök, en ständigt återkommande aktivitet för oss, i slänten vid bilen satt särbon och väntade.
Jag är något osäker på det jag nu skriver, men jag tror det är så här: Connemara Nationalpark har 4 av 12 toppar i bergskedjan och så gott som samtliga är ganska välfotograferade nu, från bilen och berget och olika håll.
Där jag gick hette det "Diamond Hill".
Det var soligt och varmt och i brist på AC fick vi köra KD.
Rolig irländsk vägskylt vid nationalparken.
Bara en bit från Connemara ligger Kylemore Abbey alldeles bredvid vattnet - ett riktigt sagoslott med tinnar och torn.
Det byggdes av en magnat - Mitchell Henry, från Manchester, som gåva till hustrun och han lät anlägga trädgårdar genom att dränera den fuktiga sluttningen. Detta var i mitten eller slutet av 1800-talet. Så dog både hustrun och dottern och Henry sålde slottet som blev ett nunnekloster.
Idag är det en exklusiv internatskola för flickor, som drivs av nunnor och som besökare får man hålla tillgodo med parken och allt som kan byggas upp runt turism. För att se detta skulle de ha 12 Euro/person, så vi nöjde oss med att titta på exteriören och ta en del kort alldeles gratis, vi hade en del kvar av vår dagsetapp och dagen hade hållit på ett tag.
På parkeringen stod en riktigt fin bil, den var röd och bilexperten i mitt sällskap sa :"Jaguar."
Vi fortsatte och kom till Irlands enda fjord - Killary Fjord. Där var fullt med laxodlingar i hela fjorden. Det var väldigt vackert och påminde en hel del om Norge.
Längst in i viken ligger den vackraste platsen på jorden enligt Mike W (det är han på puben) Leenane. Det skulle vara en liten stad vid foten av berget och med sjön framför - SOOOOOOOO BEAUTIFUL ! ! ! Visst var det fint och Leenane låg i slutet av fjorden, inte vid någon sjö och inte var själva samhället något märkvärdigt heller. En ordinär småstad med ett vackert naturläge, men tycker man om en plats av någon anledning, tycker man oftast att den är vacker.
Jag var passagerare och hade kunnat börja slappna av. Vi åkte förbi en massa torvtäkter. Nästan överallt där vi for fram var det torv och torvbrytning. Torven torkar staplade som vedträd i små kasar - minilappkåta.
Utställningen vid Connemara kunde tala om att tillgången på torv minskar i oroväckande fart och fortsätter man bryta i samma omfattning som nu, så kommer all torv att ta slut inom 100 år.
När jag hoppade ut för att ta kort på kasarna och torvbrytningen var marken obehagligt mjuk och gungig under mig och lite fuktig också. Jag fick en känsla av att jag kunde åka igenom, fast vart då?
Det var vackert var vi än åkte. Stora buskage med röd fuschia, sen ibland några blad som liknade rabarber, fast spetsigare. De fanns i enorma sjok till enstaka stånd precis som rabarbern växer. Någon som vet?
Det fanns också mycket digitalis, mörkt cerise och väldigt kraftig. De stod också bredvid vägen i massor, mitt bland enar och gräs.
När vi såg den här stengärsgården rakt upp på det branta berget, satt vi ett tag och begrundade hur tungt och slitsamt det måste vara att leva som djurbonde i ett så kuperat landskap.
Efter Maams Cross blev det raka vägen hem och jag behövde inte köra mer. In och vila och maila, samt kolla tillståndet på bankkontot.
Promenad till puben för att äta. Mike W hade surrat om att det skulle vara barbecueafton och grillat är alltid gott.
Nog var han där, tillsammans med en annan man Tony....
.... och barbecuraftonen pågick utanför, där allt utrymme var bokat av bankfolk som hade personalfest. Så var det med den grillningen. Jag åt min favorit - dubbeltoast och sallad och kärestan sin burgare med pommes frites.
Vi satt ett par timmar och pratade med Mike och Tony. Tony var bilmekaniker och hade en del av sitt arbete på alla tre Aranöarna. Mike talade och talade och berättade det ena efter det andra, bl a om en ny girlfriend som var psykiater och hade diagnosticerat honom som hyperaktiv. Jag är benägen att hålla med, men han är lika snäll och trevlig ändå, även om han har AD/HD eller något dylikt. Uppvuxen med 8 syskon och precis i mitten kanske man blir lite extra spattig dessutom.
Här är Mike med två bröder som tillhörde de verkliga stamgästerna på puben. De gillade att bli fotograferade och den yngre, han med hatten där bakom, ville gärna låtsas vara blyg. De var jättegulliga!
Hem vid 23.00 och direkt i säng. Vilken lång och innehållsrik dag vi haft!
Stadsparken söndag 12 juli
Vi enades om Stadsparken där vi utgick från att många rosor nu blommar som bäst.
Sagt och gjort, efter vår sena frukost gjorde vi oss färdiga och gick ut till bilen. Det hade mulnat på lite, men vi for ändå. Det började regna innan vi var framme, jag hade regnjacka och i bilen låg ett paraply till kärestan. Nu skulle vi bara ut en stund.
Mycket kort resume:
Vi hamnade i en mängd regnskurar, men tog skydd under träden så gott det gick.
Vi såg massor med vackra rosor, dock lite sönderregnade här och var.
Vi såg en glad labrador som fintade sin matte och lyckades kasta sig ner i vattnet vid rhododendronhalvön. 6 gräsänder lyfte i exakt samma ögonblick som labben plumsade i.
Vi konstaterade att fågelhuset var bebott.
Vi blev blöta.
BILDER
"White Pet" är en nyhet i parken
När vi kommit så här långt slutade det vara regnskurar, istället öppnade himlen sig för ett mycket, långt, kraftigt skyfall.
Vi tog oss till bilen, det bara sprutade som fontäner ur alla stuprör och vi var våta ända in på underkläderna, trots regnjacka och paraply.
Vi missade den tropiska värmen medan vi var på Irland, men vi får uppleva mycket av samma väder som förra året.
Det känns tryggt med det som är gammalt och invant!
Irland dag 7 - Connemara del 1
Onsdag 24 juni
Natten har varit aningen svår, två lite för välsolade människor, om än ofrivilligt och samma kamp om täcke på eller täcke av.
Jag har lyckats bränna mig på baksidan av båda överarmarna, så det har varit nästan omöjligt att sova på någon sida.
Knylan däremot verkade helbrägdagjord efter cyklingen, för han går normalt igen.
Inatt har det bott två italienska gossar här i huset, förutom oss. De var jättetrevliga med urdåliga på engelska. När jag frågade hur länge de varit här, svarade den ene 29 år (sin ålder). Den andre sa på italienska att jag inte frågat efter hans ålder och tänk, det förstod jag. Vi skrattade gott alla fyra och hade ett halvhaltande samtal. De var från Turin och hade också varit på Inis Mór igår och när de sa det tycker jag mig minnas att jag sett dem där. Större än så är inte ön.
Frukosten för min del var LJUVLIG. Jag valde yoghurt med färsk frukt och bär.
SAGOLIKT GOTT!
Särbon valde ägg och bacon, men bad om löskokt istället för stekt. Han fick två löskokta och bacon som han nästan kväljdes lite av. Han har svårt för den vita kanten, hur knaperstekt den än är. Jag däremot, har alltid haft en förkärlek för fett fläsk, så jag rävade åt mig den med sån fart att jag råkade få med en bit äggskal också och det som är så otäckt att tugga på.
Vi tog det lite lugnt och packade med oss gåskor, regnjackor och extra tröja. Som tur var tog jag med solskyddskrämen också, men det var mulet när vi for. Jag körde, men hade för avsikt att överlämna ratten till särbon framöver.
Vi passerade en del hus till salu, det här bland annat - mysigt tycker jag!
Ju längre från Galway vi kom, desto bättre blev vädret och efter ett tag kändes det vara dags att lämna över ratten. Knylan var läkt och fantasin tröt för den blivande chauffören och jag såg fram emot en avslappnande biltur som passagerare.
HJÄLP, vad spattig jag blev - och vad nära kanten han körde - "Hur himla fort kör du egentligen?" - "Känner du dig trygg?" - "OJ, jag skulle kunna plocka en bukett blommor rätt ut genom sidorutan i farten" osv osv.
Jag hade ingen aning om att jag skulle leva med så i hans vänstertrafikkörning. Det pirrade i vaderna och jag satt och höll fast mig genom att kröka tårna rent instinktivt.
Tack och lov släppte det lite efter ett tag och sen kom vi så passligt till "Quiet Man Bridge" och den ville jag se utan att ha en aning om vad det var.
Det var en fin, gammal stenbro med två valvöppningar över en liten bäck, precis bredvid den s.k. stora vägen.
Kontraster! Husen stod mitt emot varandra på varsin sida vägen
Någon hade fiskat i den fina bäcken kunde vi se. Lina, krok och mask satt kvar i ledningen ovanför bron.
Vi spankulerade runt där en stund, det var skönt och jag såg en kolsvart tupp som gick och sprätte på gårdsplanen på huset närmast bron.
Vi åkte vidare och rastade vid en turistfälla när vi började närma oss Connemara.
Där fanns Connemarajätten, inget någon av oss stött på i vare sig litteratur eller folkmun. Förmodligen något för att locka turister att stanna. 
Det lyckades bra, för vi stannade och fler med oss. Det var väldigt vackert, med en liten sjö, stora rhododendronsnår och digitalis mm. 
Lite affärer för turister fanns också, bl a en "Bookshop".
Efter ett tag kom vi till Clifden. Där hade vi fått tips av Mike O, vår värd, att välja "Sky Road". Vi lyckades hitta den och nu var ostvägen i Kroatien nära kändes det som. Det var bara att anpassa fart och körsätt till situationen och den var: Många turister i bilar och bussar, smal väg, backig, kurvig och få parkeringsplatser.
Vi gjorde flera stopp och vad roligt det var att ha med kikaren, den som särbon for hem och hämtade kvällen innan vi skulle stiga upp 4, för avfärd mot Arlanda.
Det var otroligt vackert med vyer ut över havet, små gårdar, djur och grönt, grönt överallt. Där fanns även en slottsruin Clifden Castle, som säkert sett ut som ett riktigt slott med rundtorn osv.
Helskinnade kom vi ner och fortsatte mot Connemara Nationalpark.
Fortsättning följer
Irland dag 6 - Inis Mór
Sovit helt okej, men det är jobbigt att dela täcke, när den ena (jag) vill sova med det och den andra utan.
Sen var det mer ljud än på hotellet, det å andra sidan, var onaturligt tyst. Nu känns det mera normalt.
Den fina dörren in till vårt rum.
Solen sken och det var en härlig morgon. Efter dusch och en frukost som slog hotellet med flera hästlängder rustade vi oss för en dag på en av Aranöarna - Inis Mór.
Frukosten
Frukostmatsalen var ett vackert rum med fräscha vita dukar och bord i olika storlek.
Juice och te, valfria flingor ur fina porslinsburkar och mjölk till
Sedan fick vi välja från en matsedel med 6 olika rätter, från kraftig, irländsk frukost till dubbeltoast med smält ost - det valde jag, medan särbon tog omelett med färska champinjoner. Det var fritt val på fyllning i omeletten.
Det fanns två sorters bröd, vitt svampigt och grovt, hembakat. Gissa om vi blev mätta.
På slingriga vägar tog vi oss till Rossaveal och där parkerade vi på en liten grusplan där en gammal man med två hundar delade ut P-biljett. 5 E skulle betalas vid hemfärden.
Färjbiljetten kostade 25 E / person och nu sitter vi och guppar ute på Atlanten. Underbart väder och jag kanske borde köpa lite solskyddsmedel.
Första skymten av Inis Mór
Väl framme, efter 45 minuter, blev vi direkt infångade av cykeluthyrarna. Det var bara att hänga på en av dem och vi fick prova ut varsin cykel 5 E / cykel + 10 E i depositionsavgift som vi skulle få tillbaka när vi återlämnade cyklarna.
Jag hann spana in att det fanns tröjförsäljning, för det har jag sagt länge: Kommer jag till Irland, ska jag till Aranöarna och köpa mig en tröja, även om de går att köpa på andra platser. Ska jag ha en ska den vara köpt där!
Vi testade våra cyklar, särbon höjde upp sadlarna till rätt storlek och sen trampade vi iväg.
Först upp för backen och in på Spar, där jag handlade klokt.
* Solskyddskräm med faktor 15
* En jätteflaska vatten
* Två nybakade muffins
* En kanelsmörsnurra till särbon som älskar kanelbullar
* Morötter
* En påse Cockies
* En påse lakritskola
En dietist kanske inte skulle tycka den listan är särskilt klok, men under en heldag i solen, på cykel, ute i Atlanten på en torr och stenig ö är den perfekt!
Vi drack en massa vatten och sen cyklade vi iväg. Jag fick stanna direkt för det var en hoper tuppar och hönor i en trädgård bredvid vägen. De stod och väntade vid baren.........??
Vi trampade vidare och på denna ö, dit man inte får ta med sig bilen, var det väldigt mycket bilar och i synnerhet små bussar som skjutsade knäsvaga och trötta amerikaner runt ön. Det var för all del både fransmän, kineser, italiernare, kanadensare m fl, men amerikanerna var i majoritet.
De var på en "återresa" för att se platserna deras förfäder kom ifrån, de som flyttade under den stora svälten. Jag pratade med en jättetrevlig man på färjan och hans farmor och farfar, eller möjligen en generation till bakåt, var irländare.
Träd var en klar bristvara, det fanns inte ett enda ett så långt vi kunde se, trots att vi hade kikaren med oss.
Vi cyklade mitt i stekheta solen och bakom ett backkrön kom vi till öns skola.
Buskage fanns och snår, men det mesta var gräs, grå stenmurar och ett och annat hus, lite hästar, kor och getter, men inga får.
Var kommer ullen ifrån till de berömda Arantröjorna som jag tänker köpa en?
Det var ganska backigt, mest uppför kändes det som, fast visst susade vi utför också. Vi vilade då och då och drack vatten och knaprade på en morot eller kaka.
Gamla bostadshus ..........
...............och nya
Stenen som alla murar bestod av var speciell
Vi cyklade mitt på ön bort till en sandbukt - Port Mouirbigh.
Där fanns två vägar och vi valde den som verkade rätt enligt vår karta och hamnade mitt ibland alla hästskjutsar som hade paus. Det var ett café där och särbon frågade en av hästkarlarna om vägen. Den vi valt var så tuff och hård att han rådde oss att ta kustvägen istället. Det som vi trodde att vi redan hade gjort.
Där låg även ruinen av den berömda Dún Aonghasa. Dit upp kunde man gå och de som gjorde det var i huvudsak de som inte cyklade. Vi som var där kan lätt förstå varför!
Jag tog en tur in på kyrkogården istället, det låg så passligt där mitt i vägkorsningen.
Grönfärgat kross av något material som liknade glas
Vi vände. Oj, vad fint det var att cykla längs med vattnet, även om det låg en bit ifrån oss. Vi stannade ofta och på ett ställe såg vi Aransvanar (nu hittade jag på), de var mycket större än de svanar vi är vana vid hemifrån. Just där kunde man ha fått se sälar också, för det var ebb, men tyvärr uteblev den upplevelsen.
Kor, kalvar, hästar, föl, getter och en härligt gassande sol, mycket sten och mycket cyklande människor är en snabb sammanfattning av dagen.
De här stora fyrkantiga stenblocken funderade vi mycket över, tills vi kom så högt ovanför ett att vi förstod att det var vattenreservoarer för djuren. Vi gissar att regnvatten rann ner i hon via de stora, svagt, sluttande sidorna.
Det var intressant att se Inis Mór, den största av Aranöarna, men med tanke på var de ligger blir det nog ingen mer gång.
Hur hade de det för 100 år sen härute? Blåsten och kylan på vinterhalvåret? Kunde båtar ta sig fram och tillbaka till öarna? Mycket funderingar blev det när vi kasade runt på våra hyrcyklar, min var jättebra!
På tillbakavägen stannade vi på en pub som fanns vid cykelvägen, förmodligen något modernt påfund, och drack varsin iskall ½ pint och där fanns förresten ett litet träd, så helt utan träd är inte ön.
Vi satt ganska länge och pratade med en engelsman som varit på jobb på ön. Det var en tjej från ön som hade gift sig med en kille från fastlandet. De här jobbarna hade byggt upp partytälten och festen hade hållit på i 3 dygn, så de hade haft jobb en hel vecka med byggandet, underhåll och nedmontering. Vilken bröllopsfest!
Det fanns några restauranger, cykeluthyrningarn och så Arantröjeförsäljningen, allt samlat nere runt hamnen.
Nu är jag ägare till en vit, äkta Arantröja med dragkedja och fickor och den kostade mycket! 99.95 Euro. Det är ju inte klokt, men det var min avsikt hela tiden och jag känner mig nöjd. Nu har särbon sin Canadatröja och jag min Aran när det blir vargavinter och ullen...... den kommer från Irland. Alla tröjor i den här prisklassen och de runtomkring är handstickade.
Jag har registeringsnummer 60578 på min och intyg av en intendent Colm Mac Carthy att den är äkta!
Förr hade varje familj sitt alldeles egna mönster på tröjorna och det fick bara finnas inom den familjen. Detta för att om någon förolyckades till havs och var svår att identifiera, så kunde man se från vilken familj han/hon kom via mönstret på tröjan.
Idag kunde man köpa "familjetröjor", men det var mycket, mycket, MYCKET dyrare!
Innan vi lämnade tillbaka cyklarna åkte vi förbi den här fina blomman, den matchade huset rätt bra.
På en servering vid kajen köpte vi varsin cappuccino och åt upp våra muffins, som vid det laget blivit ganska "mörade". Smaken var dock helt felfri. Trädgårdsland fanns säkert på fler ställen, men där nere vid hamnen såg vi den enda odlingen av något överhuvudtaget. Potatis!
17.00 steg vi på färjan igen. Det är helt lugnt på båten, nästan alla sover. En hel dag med garanterat frisk luft och sol kan sänka de flesta, dock inte mig. Jag behöver horisontalläge för att sova.
Skylt på färjan!
Hem till rummet, särbon vilade och jag kollade mailen. Hade fått från mina J-flickor, dottern och "sonhustrun".
Matdags framåt 20.00 och han med knylan mobiliserade och strakade iväg till puben med mig vid sin sida. Idag blev det dyrare och han fick en betydligt större, hemgjord hamburgare och jag tog en halv kycklinghuvudrätt + varsin pint Guinness. Nu har vi verkligen snöat in på den. Vi satt på uteserveringen idag och njöt av det varma vädret.
Vi lärde känna Mike också, han talade värre än den vi hittills haft som värsta pratare i våra liv, men han lyssnade ibland. Så höll jag på att bli enleverad av en äldre herre också, men särbon såg till att behålla mig - tack älskling!
Mike kom ut och rökte 5 - 6 gånger för att få prata med oss och på slutet var det mest om motorcyklar. Sen fick vi hans e-mailadress, för han ville ha kontakt och få se bilder från Aranöarna osv osv osv.
När särbons Jägerdessert kom in var den upphälld i ett litet skirt Jägerglas, så fint att jag frågade på puben om jag kunde få köpa ett. Jag tänkte mig att få förära vår kompis I.ett sånt på hans födelsedag. Nog är vi bland underbara människor, jag fick inte köpa ett, jag fick två stycken.
Nu har jag tvättat upp två toppar och även kommit i säng - vi är solbrända och särbon sover redan. Själv känner jag mig jättetjock och magen är som en kudde deg framför mig. Stora middagar med en pint Guinness är väldigt gott, men har även sina avigsidor.
Dags att släcka och sova!
Irland dag 5
Vi befinner oss i Enfield just nu, men från Maldron och hit har det varit rena smärtornas och de sura gluppordens väg - dock inte mina!
Just nu är livet gott - te och lemon spong cake (sockerkaka) med två kulor glass och mitt emot mig har han med surorden ändrat attityd efter blåbärsmuffin och te. Fast, det har inte varit surt ända hit.
För att ta det från början!
3 pint Guinness/Irish Stout och en sen middag på det är ett 100%-igt koncept för att vredga maggudarna. Vi har haft jätteont hela natten, båda två.
Jag steg upp 7.30 och ägnade mig åt diverse inre rehabilitering, samt en låååååååååång dusch. Kärestan gjorde exakt likadant och efter det kände vi att lärt oss lite mer om oss själva, samt att vi skulle gå ner och testa hur frukosten skulle tas emot där inuti oss.
Idag avstod mannen helt från den varma maten, jag kunde inte motstå äggröran och baconet, men tog bara pyttelite. Istället slog vi in på lite nyttigare frukostspår med färsk frukt och han tog gräddfil till. Sedan enbart grovt bröd med smör och ost och jag tog bara lite, lite sylt.
Packade ihop, checkade ut och ännu en anvisning från receptionisten, för att ta oss på rätt sätt till Teenueve Road där vi skulle hämta bilen. Buss 74 på "Pears Rd across the street" och den gick hela vägen ut.
Snacka om två tokar som gjorde som dåren sa!
Där stod vi och såg den ena buss 74 efter den andra komma mot oss, fast från stan och inte till. En del svängde in på vår gata och en del fortsatte rakt fram. MEN, de enda som kom från rätt håll var 77, 77A, 2, 3, och 55.
Efter att ha frågat ytterligare två personer som sa att det var rätt och bara att vänta, stod vi kvar i 50 minuter till.
Sen frågade vi igen - en ny man - mycket trevlig och mycket medkännande. Vi skulle ha stått på tvärgatan istället.
Vi travade muttrande tillbaka och där var en busshållplats och vid den stod en lastbil som hörde till nybygget. Jag frågade jobbarna, men oh nej, den hållplatsen var inaktiverad.
NU blev det inte så kul! Kärestan kinkade - inte likt honom. Han hade suttit och snott benen om varandra påbusshållplatsen och var plötsligt halvt ofärdig och kissnödig och törstig var han och svära kunde han och det fanns ingen som visste någonting om bussväsendet i hela Dublin, inklusive oss förstås.
Då kom en 74 A, jag vevade med armarna, som mycket väl kan fungera på sydligare breddgrader, men icke i Dublin.
Det var nu den verkligen Via Dolorosavandringen började. Han kan tala den käre särbon - och det gjorde han. Censuren griper in här och tur är väl det.
Själv hittade jag en liten man som gick och bättrade på färgen på ett hus och han rådde oss att fortsätta att gå till Trinity och fråga där. Det gjorde vi och jag fortsatte att vara positiv och fick en snilleblixt. Jag gick helt sonika till en annan buss och frågade chauffören och då blev det lätt som en plätt. Buss 15 som stannade ungefär 50 meter längre fram var vårt mål.
Jag matade i kärestan några Läkerol och lite vatten och sen kom bussen.
Tänk, våra rabattkort gällde forfarande, det var i sista minuten, men bussturen blev t o m gratis.
Bussen var varm och kvav, det var åskvärme utanför och det hjälpte inte att fönstret var öppet. Jag bad chauffören att ropa ut när vi var framme och till slut var vi där. Då led kärestan av följande krämpor : Surben, ont i magen, ont i skallen, törst och på det ett rackarns surhumör.
Jag fortsatte med min inslagna glättiga "Det ordnar sig-attityd" och frågade två herrar efter biluthyrningen och något Holiday Autos hade de aldrig hört talas om.
Att inte kärestan fick en akut stroke är dagens under!
Fast, herrarna ändrade sig lite, det var en biluthyrningsfirma lite längre fram och så hänvisade de oss till ett hus lite längre upp på gatan, numret stämde inte, men det var inte så noga enl. dem.
Vi gick dit och där var porten låst och ingen brydde sig om att vi ringde på, sen får vi se ett inplastat papper bredvid porttelefonen som säger, att biluthyrningen flyttat till en helt annan adress och det stod även ett telefonnummer.
Nu sa kärestan ingenting!
Jag däremot böjde mig in mot ett öppet fönster bredvid dörren, där det var ett kontor och ropade: "Can somebody help us, please?"
Äntligen hände det något, en tjej kom ut och efter lite vädjanden tog hon vår voucher och gick in och ringde eller vad hon nu gjorde. I alla fall kom hon ut ígen och hänvisade oss till en annan adress, men på samma gata.
TACK, SUCK och PUST!
Vi knegade tillbaka till rätt nummer och där fanns inte skymten av en biluthyrning. Däremot stod där två poliser som inte var sena att hjälpa oss och medan vi stod och förklarade vårt dilemma, lösgör sig en kille på andra sidan gatan och säger sig komma från biluthyrningen.
Då grep Garda in och krävde att han skulle bevisa det, för inte tänkte de släppa iväg två turister med vem som helst. När det var avklarat var de nöjda och önskade oss en trevlig resa och lycka till.
Denna stackars kille, som dessutom var från Tjeckien, åkte i skytteltrafik hela dagarna och letade efter hyreskunder ute i Rathgate - där vi var. De hade nämligen flyttat företaget in till stan, ganska nära Phoenix Park för några veckor sen.
Vad ska man säga?
Det var inte hans fel och han var grundligt utskälld av alla tidigare kunder som det var. Vi pratade Tjeckien istället.
Väl framme vid uthyrningen blev jag först helt ignorerade av den lille sprätten bakom disken och kärestan som äntligen skulle få låna en toalett blev hänvisad till närmsta pub för att låna deras.
När mannen bakom disken äntligen lyfte blicken från sin dator och telefon, var han så fruktansvärt arrogant, att jag bestämde mig för att ta kontakt med någon högre upp i hierarkin, för att åtminstone få en ursäkt, för någon slags ersättning kan man väl bara drömma om.
Sen försökte han ta betalt för bilhyran en gång till och när jag påpekade att det redan var betalt när jag bokade bilen, skyndade han sig att ändra sig och sa att det var bara depositionsavgiften han la in. Han var högst obehaglig.
Vår bil, fast här står den redan i Galway
Till slut satt vi i bilen, jag körde och naturligtvis kom vi fel. Hamnade bakom en Guinnessbil och där låg jag länge. Vi tänkte att den nog inte var på väg in i centrum och till slut var vi ute på rätt väg mot Galway. Det gick galant, det mesta av vänstertrafikbeteendet satt kvar sen England och kärestan var bara lite åkrädd.
I Enfield svängde jag av för att få te och där fanns ett alldeles underbart litet café med utebord. Vi parkerade utanför ett hus utan fönster och gick gatan ner till cafeét.
Solen sken, fikat var jättegott och vi kände oss nöjda och glada. Min käre man talade då om att han haft ont i fotknölen - som han kallar knylan - hela dagen och den var alldeles svullen. Där fick jag förklaringen till hans väldigt annorlunda humör!
Vi höll oss på småvägar ett tag, men hur vi än försökte hamnade vi ändå på motorvägen till slut. Det var en del vägarbeten, 16.30 var vi i Galway.
Vi åkte inte in i centrum, utan hittade ett jättefint B&B en bit utanför och här bor vi nu hos Annette och Mike O´Grady i "Killbree House" för 35 Euro per person och natt.
Detta ställe vill jag verkligen rekommendera! Helt fantastiska människor och ett underbart boende.
Där fanns dator med internet, för oss gäster så jag kunde kolla banken, bloggen och maila hem till barnen. Skönt!
Vi har varit på bypuben Kelehans och ätit.
Äntligen fick jag min dubbla toast med skinka och ost, glass till efterrätt och en Guinness förstås. Kärestan som haltat med till puben åt en egenkomponerad burgare med riktigt bröd (inte bara luft) och pommes frites förstås. Det får man jämt här om man inte säger ifrån. Allt var jättegott
Såsutbudet till hans mat + en Tartarsås som han åt upp.
Billigaste notan hittills, vi försöker förstå vad normalkostnaden är för att ha lite koll på vår resebudget, men det är svårt.
1 pint Guinness kostar här 3.90 E, mot 5 E i Dublin.
Vi åt alltså en dubbel toast, en burgare med pommes frites, en glassdessert, 2 pint Guinness och en Jäger. Summa 25 Euro.
På väg till puben passerade vi en kyrkogård och med tanke på mitt något bisarra intresse för dylika, i synnerhet utomlands, stannade vi till där.
De för Irland så typiska högkorsen
Gravarna är inte riktigt som man är van hemifrån
Nu är det kväll/natt. Vi slår läger här i 3 dagar har vi bestämt.
Aranöarna nästa hoppas vi!
Irland dag 4
Regnmorgon och repotage på nyheterna från Stonehenge där tio tusentals människor samlats med sin Stonhengedruid, för att se något fenomen som den uppgående solen gör inne bland stenbumlingarna. Tyvärr var det mulet i år, så det blev inget.
Tänk därinne har jag travat runt och stått och hängt emot de urgamla stenarna. Det var på motorcykelsemester i England 1976, då var det fritt fram. Enda gången man får vara där numera, är just den här morgonen - sommarsolståndet.
Under frukosten har vi kunnat studera hur framtidens hopp, dvs de unga, mycket förslaget packar med sig skaffning för hela dagen. Det är en hel busslast ungdomar här just nu.
De fyra som satt närmast oss tog med sig allt de kunde från frukostbuffén. En hade t o m förberett sig med plastpåsar i väskan och där skyfflade hon ner 2 croissanter och 3 baguetter. En av de andra la ner smörpaket i ytterfacket på sin handväska, utan plastpåse + bröd inlindat i servetter i väskan.
Jaja, vi hade kanske gjort likadant i vår ungdom - eller kanske inte, vi var nog så att säga hårdare fostrade vad det gällde sånt här. Inte tror jag vi bodde på hotell med frukostbuffé heller för den delen.
Jag var nere och checkade ut och sen checkade jag in igen. Vi bodde de tre första nätterna på COOP-check (tips till alla som handlar på "koopra", man kan bo billigt på checken även utomlands). Våra 3 Coop-nätter kostade tillsammans 257 Euro, den sista vanliga 128 Euro, summa 385 Euro. COOP gav oss en natt gratis med andra ord.
Vi bestämde oss för att ignorera duggregnet och gick till Trinity College, dock fick vi stanna och ta på oss regnjackorna, för regnet tilltog.
Vi köpte inträde, det kostade10 Euro och vi hade en otroligt vältalig och duktig Trinitystudent som guidade oss. Han hette Rory och var fjärdeårsstudent och skulle upp i sin juristexamen på onsdag.
Det var intressant att lyssna på honom, han berättade om det mesta vi såg därinne, fast ute var vi ju.
Inne på första fyrkantgården växte två enormt stora lönnar. Det var kanadensiska lönnar som Trinity College fått i gåva därifrån.
Normalt sett blir de inte så stora som dessa, men förhållandena var ovanligt goda med vindskydd från husen runtom + att de växte på gammal kyrkogårdsmark full av näring.
Det var gott om statyer av olika potentater, bl a en rektor som var 100% emot kvinnliga studenter. Det fick bli över hans döda kropp lär han ha sagt.
När den då styrande engelske kungen Edward fick höra talas om det, blev höge vederbörande tvungen att skriva under ett papper som gav kvinnor tillträde till Trinity. När han skrev under sa han: "Jag gör det med min hjärna, men inte med mitt hjärta!" Sen la han sig ner och dog, så vad rätt han fick.
Idag är 60 % av studenterna kvinnor.
På området fanns ungefär 100 studentrum och det var bara till dem med kontakter eller pengar - de som redan har, får alltså mer! Övriga fick bo var som helst ute på stan.
Det var en vacker skola, med mycket växlighet och konstverk som skänkts från olika håll
Rundvandringen avslutades i haussen kring "Book of Kells".
När vi skulle inomhus blev det fotograferingsförbud, så de här bilderna har jag plockat på nätet.
Vi fick gå in i ett skumt rum med en massa ljusbilder, typ stordia - på väggarna. Sen var det montrar med boksidor och uppslag ur de gamla manuskripten "Book of Kells och Durrow." Man ska nog ha ett större intresse för sånt än vad vi har.
Däremot föll jag nästan i trance över "Old Library".
Det är ett 64 meter långt rum "Long Room" som innehåller 200 000 böcker. Det något udda var, att de var sorterade efter storleksordning, varken efter ämne eller författare, dessutom var de flesta på latin. Lånefrekvensen var låg, trots att det var fritt fram att låna.
Det var enormt mäktigt, jättehögt i tak och böcker i gamla läderband + marmorbyster av viktiga personer vid varje hylla.
Vi fick även se Irlands äldsta lyra i en monter, den som sitter på Guinnessetiketterna.
Även i biblioteket fanns uppslagna böcker och textblad. Jag såg en facsimil av försättsbladet till Beethovens Symfoni Grande och även noter på Eroica.
I en annan monter fanns det böcker och foton av en författare: John Millington Synge, som varit på Aranöarna på 1800-talet och skrivit och fotograferat. (När jag kom hem ser jag att jag har en av hans böcker i min hylla.......ibland är det konstigt!)
Nu har vi ätit gigantiska muffins och druckit Cappuccino på West Coast Coffee och äntligen har jag fått kärestan att smaka Cappuccino och äntligen fick han ett kaffe han tyckte var gott.
Efter fikat gick vi O´Connell Street kors och tvärs på den sidan Liffey (det är förresten O´Connell som står på statyn med de fina änglarna kom jag på). Sen kryssade vi på andra sidan och gick i något som kändes som China Town i Dublin.
Strosade vidare och någonstans under dagen hittade vi två uniformerade män som hjälpte oss med information inför morgondagens busstur till Irish Car Rental. Nu tror vi att vi har det klart för oss. Buss utanför hotellet på Mackenvägen och den går ända fram till biluthyrningen.
Vi insåg att vi behövde äta eller dricka något och mitt i smeten uppenbarade sig ett Tesco. Jag bara sögs in där och kärestan fattade ingenting. Jag greppade en korg och då gläfste han till och sa, att hade jag tänkt storhandla fick jag allt bära själv.
JÖSSES! Vad kan man inte bära på Tesco? Där väger allt lätt.
Nu blev det i och för sig bara två vatten, en Pringles, en Energybar-förpackning och en liten dosa spearminttabletter.
Maten då?
Vi bara gick och gick och så bestämde vi oss för att gå tilll Kennedys och äta bakad potatis. Jovisst, det låg nära Trinity College och dit hittade vi efter att ha läst karta vid Connoley Station. Kärestan tyckte att vi skulle gena och gå rakt igenom och det var jag gärna med på och sen gick och gick och gick och gick vi igen. Den ena vägen ut, efter den andra var stängd för vanligt folk från T-län.
Så småningom, när vi gått avsevärt mycket längre sträcka än om vi gått på utsidan, kom vi till två uniformerade herrar och jag frågade efter närmaste väg ut. En av dem pekade på den senaste av alla grindar vi provat och vi svarade att den var låst.
ACK, vilka män! Han följde med oss dit och släppte ut oss i den vanliga världen igen med orden: "Det är svårt på helgerna, då är nästan allt låst."
Fin fot på en lyktstolpe efter vägen
Så gick vi då igen. Mina nya gåskor som jag köpte på Sportex för 599 kronor just innan vi åkte, måste vara bevingade. Jag tror jag kan gå hur långt som helst med dem.
Efter att ha pratat om Kennedys blev det som en inre karta i mig - I MIG, som är så hopplöst utan lokalsinne - och vi gick raka vägen dit. Kärestan blev åthutad av en tiggare med pappersmugg, samma som i förrgår, detta för att han tittade på honom och konstaterade att vi liksom setts förut.
Väl framme vid Kennedys var det stängt. JAHA!
Mulligans nästa, med stans godaste öl enligt både boken och folkmun.
Inga problem att hitta dit heller. När jag är på ett okänt ställe och har karta leder jag vem som helst rätt, så även idag. 100% träffsäkerhet på John Mulligans pub.
Vi stegade in, kärestan fixade ett ledigt bord, medan jag väntade vid bardisken på att få beställa.
Där fanns en tapp med ett för oss okänt namn - Beamish - en Irish Stout som vi inte hört talas om förut. Jag bad om ett smakprov och det var urgott, som Gunniess ungefär. Jag lät min oäkta hälft smaka också och sen beställde jag 2 pints.
Bredvid mig satt en liten gubbe som frågade var vi kom ifrån - Sweden. AHA, där hade han minsann jobbat, i Norrköping och när han surrat en stund kröp det fram, att han hade levt som gift man både i Norrköping och hemma i Dublin och det var inget han var stolt över. Så försökte han se lite oskyldig ut, så bigamist han var.
Jag moraliserade inte över det där på puben,utan tog mina Irish Stout, samt två påsar crisps och gick tillbaka till bordet.
Otroligt fina lampor där på Mulligans
MMMmmmm, vad de var goda och hur fort slukade vi inte lök&cheddarchipsen - i synnerhet kärestan. JÄTTEHUNGRIGA var vi med andra ord. Fast mörk Irish Stout mättar och när vi tog varsina pint till, denna gång Guinness och en ale blev det bara en påse torrostade jordnötter. Jag fotograferade och efter det erbjöd sig den mycket kraftigt, överviktige mannen till höger om oss att ta ett kort på oss två tillsammans. Tack, sa jag och sen började vi prata.
Det var han Paul och hans pappa Jim som satt där och drack Guinness och efterfirade Fars Dag. Äldre brodern hade också varit där, men gått hemåt.
Det visade sig att Jim - 62 år - varit i Sverige även han, för cirka 15 år sen och arbetat åt Tarkett. 2 veckor varannan månad hade han bott på Ronneby Brunn och vad han är konsumerade var det bara att skriva på, så betalade Tarkett.
Väl hemma igen hade han kört taxi i några år innan han pensionerade sig.
Det var jättetrevligt att sitta där och prata med dem och när vi till slut reste oss för att gå, kom Jim från baren med två halfpints till oss. Då blev vi kvar ett tag till och han fick fortsätta surra med oss, vilket också var syftet.
Nu är vi avrådda från att åka till Drogheda, där Michael från flygresan tyckte vi kunde spendera att par dagar. Enligt Jim och Paul var det enda uppseendeväckande med Drogheda att påven varit där för 15 - 20 år sen. Jag säger som Di Leva: "Vem ska man tro på"
Till slut kom vi iväg efter kramar och Good Luck och promenerade i rask takt - jag hittade - till Ely Hq, för att få oss lite mat.
Kvällen var varm och skön och vi satt ute. Kärestan valde Sirloinsteak medium och jag en kycklingburgare med aioli. Hur gott som helst. Jag t o m unnade mig dagen chokladdessert.
Det var chokladbrulée och hur gott var inte det med tillhörande apelsin/vaniljglass på ett mördegsflarn. Saligt kändes det!
De röda stolparna lyste jättefint när vi gick hem mot hotellet.
Väl hemma kom vi inte in på rummet. Utcheckningen i morse gick galant, men lilla damen i receptionen glömde checka in oss igen.
Klockan är snart 23.00. Kärestan har börjat på en ny bok och jag har ett halvlöst Sudoku som väntar innan jag kastar mig in i min bok. GOD NATT!
Rapport från drinkfesten
18.00 var startskottet och om man har lite fantasi och räknar om det hela så kom alla precis på klockslaget . I själva verket kom två för tidigt och en försent, så det gick jämnt ut.
Vi hade kalasväder och kunde sitta på uterummet, där det nästan var för varmt i början. Så småningom kom tröjorna fram och på, men det var framåt nattkröken.
Av min kära själssyster M fick jag en tuff dammvippa i den bästa blå färgen jag vet. Hon vet dessutom att jag avskyr att damma och ville försöka göra den proceduren lite trevligare för mig.
Visst är den helt ljuvlig?
Vi började med en god fördrink, jag hade provgjort den ett par dagar innan, i miniformat och med halvsöt cider istället för att korka upp det mousserande vinet. Tipset fick jag av "min" bankkvinna. Vi pratar inte bara pengar hon och jag!
Hur enkelt som helst, man tar Creme de Cassis och fyller upp med iskallt mousserande vin. Isbit i var pricken över i. Dosera får man göra själv, det är en smaksak.
Ingen av oss hade ätit och vi var tvungna att ta två var, för sprattelvattnet gick inte att spara. Sånt har en benägenhet att gå direkt upp i skallen, vilket det också gjorde. Vi blev behagligt snurriga en liten stund, men det gick över så fort vi ätit.
Jag blev nog mest yr, för min vana trogen slog jag ut mitt glas (klumpig kanske????). Det strilade ner mellan brädorna i bordet och duschade B.s ena fot. Jag får mina ideér väldigt snabbt och löste problemet på plats, så hon inte skulle locka till sig en massa myror med sin "söta" fot.
Jag hade gjort två pajer, Katarinas kalla sparrispaj (som är god varm också) och Annas Bacon&äpplepaj. Sallad och hembakt bröd. Till maten drack vi vatten.
Direkt efter maten gjorde E Irish Coffee - så otroligt lämpligt tyckte jag, som inte lyckades köpa någon sån medan jag var på Irland. De gånger jag frågade på puben hade de ingen grädde. De tyckte jag kunde ta whiskeyn som den var. Tack, men NEJ TACK! Jag tycker inte om whiskey.
Sen gjorde jag min gröna, som jag kallar för Umeå, för den är påhittad där.
Den är gjord av Pisang Ambon, gin, pressad citron, Sprite och mycket is. Den satt vi länge med, för glasen var ganska stora. Vi var dock noga med att inte göra för starka drinkar, då är det risk att festen tar slut i förtid.
Det blev mycket jobbprat, det går an nu när det gått några veckor in på sommaren. Vi är pedagoger allihopa, så det är lätt att halka in på ämnet.
När det började mörkna tyckte B att det var dags för hennes drink, som även den var mörk. En gammal klassiker Black Russian. Det är Kaluha och vodka och is förstås.
Kaluha är kaffelikör och det lär ju vara uppiggande, så festen och pratandet bara fortsatte.
Vi åt också Irish Whiskey Fudge (från Irland så klart), ljus och mörk chokladtryffel + lite snacks.
Tiden gick så fort, att vi nästan var för trötta när det blev dags för M att göra sin drink, men bara nästan.
Det var en ny bekantskap, den hette Sand Dance och bestod av whiskey, körsbärslikör och tranbärsjuice. Till den plockade vi fram iskrossmaskinen och fyllde glasen till hälften med det. Den var frisk och väldigt god och som hon så vitsigt sa: "Ni vet väl tjejer, att tranbärsjuice är bra mot urinvägsinfektion." Så sant så.
Hon själv började tänka på sin kommande cykelfärd hemåt, så jag plockade fram mitt allra minsta glas, bara så pass att hon fick smaka sin egen drink. Det rymmer 2 cl och det är ungefär så stor snaps jag klarar av, därav innehavet av något så pyttelitet.
Vi hade en fantastisk kväll, saknade A som låg hemma med hals- och ögonfluss. Henne skickade vi både MMS och SMS till för att ha med henne lite grann i alla fall. Hon längtar till nästa år skrev hon tillbaka. Så fort som tiden går numera måste jag nog snart börja planera för 2010 års drinkfest.
Klockan 1 började slutet närma sig och klockan 3 hade jag diskat och städat bort och kunde gå och lägga mig.
Alla tog sig hem helskinnade och utan några som helst problem kanske jag ska tillägga och ingen var sjuk dagen efter heller.
MÅTTLIGHET ÄR EN DYGD, ÄVEN PÅ EN DRINKFEST!
Irland dag 3 - del 2
Iväg igen och nu tog vi gröna Hop on - Hop off-bussen för att ta oss till Merrion Square, för att titta på alla Georgianska hus med sina vackra dörrar med halvmånefönster ovanför och smidesdetaljer på balkonger, fönster och längs med husen.
I morse fick inte bussen köra in där, för enligt dåvarande chauffören pågick något "rubbyhubby" där borta. Nu gjorde vi ett nytt försök och efter att ha bytt buss vid ändhållplatsen lyckades vi få en plats längst fram däruppe. Där satt vi i godan ro, solen hade äntligen krupit fram ur molnen och vi tog av oss tröjorna och njöt.
DÅ!
Vi anfölls av turistande kineser.
De kom som ett gäng gräshoppor och vräkte sig ner en på varje säte där bakom oss och placerade en väska eller kamera på det lediga bredvid sig, så ingen annan kunde sitta där.
Nu är det risk för att jag låter rasistisk, men det här är faktiskt precis vad som hände.
De gastade och skrek till varandra och det var inte några små pipiga röster. Jag mindes plötsligt hur det var båda gångerna jag varit i Kina, på bl a inrikesflyget och andra offentliga ställen. De skrek ofta när de pratade.
Hela tiden skulle de prata med varandra, så varför inte sitta tillsammans då? Hon som satt bakom oss satt och hojtade till sitt manliga sällskap, som satt på bänken bredvid oss och pekade att han skulle fotografera det och det och det.
De överröstade t o m chauffören som guidade oss om alla sevärdheter vi passerade. Jag satt och härsknade till och innan jag ens hann fatta det vänder sig min lugne, timide, kära särbo om och säger till den gapande kvinnan: "Could you please be quiet, I don't hear what he says".
Jag höll på att få slag och kvinnan sa något till sin man och helt plötsligt kunde de tala i normal samtalston.
Tydligen blev det helt enkelt för mycket för dem att någon sa till, för bara ett par minuter senare reste de sig - och då visade det sig att denna högljudda, tjattrande hop bara bestod av 4 personer. De gick nerför trappan under pågående färd - något som chauffören upplyst alla som steg på, att det var förbjudet och så fort de kommit ner började skrikandet igen.
Den här gången var det chauffören som flera gånger bad dem sätta sig ner, samt att prata lite tystare. De bara ignorerade honom och till slut röt han i mikrofonen: "Om ni inte gör som jag säger får ni betala dubbel avgift"! Då först blev det lite lugnare därnere.
Är jag rasist?
Eller beskriver jag verkligheten?
Jag hade reagerat likadant om det varit svenskar eller vilket folk som helst.
Vi närmade oss vårt mål, men inte kom vi dit med bussen. Tydligen pågick det där "rubbyhubby" fortfarande, för vi hamnade vid St Stephans Green - en stor park mitt i Dublin med konstgjorda små sjöar, massor med grönska, bänkar och statyer. En riktig liten oas mitt ibland all trafik och buller.
Vi gick runt där ett bra tag och naturligtvis behövde särbon hitta en toalett. Det hade de glömt att ordna i denna annars så välordnade park. När han nästan såg ubåtar och det var helkris, kom det till slut ett tätt och lämpligt buskage i ett skogsparti och han försvann in i grönskan, men tji fick han. Där inne "bodde" någon karl som låg och sov.
Livet är hårt ibland, både för den nödige och han som blev störd. Det fick bli en pubtoalett som blev räddningen!
Vår lilla krukväxt Fuchsia växer i stora häckar på Irland!
Alla sorters människor verkade ha hittat sin egen plats där i parken.
Vi tog oss ur parken och promenerade mot Merrion Square för att äntligen få se de fina husen. Vi mötte hundratals med människor och hörde stoj och glam och först då förstod vi att det där "rubbyhubby" var en stor, folklig begivenhet för hela familjen.
På väg dit passerade vi hugenottkyrkogården, men den led av ett påtagligt sorgligt tillstånd bakom låsta galler. Där kan man tala om stendött i dubbla bemärkelsen. Cirka 10 - 12 lutande stenar, inte en blomma, bara lite ogräs - knappt något dagsljus ens en gång. Det kanske inte finns en enda levande hugenott kvar i Dublin?
I de Geogianska kvarteren var det fortfarande mycket folk. Vi provade några roliga spel som var till för allmänheten, det fanns ganska många och de var det gratis att roa sig med. Tur det, för det var annat som kostade!
Vi förfasade oss över att det kostade 2 Euro att klättra upp i ett "snott" torn och åka ner i en spiralbana på en kokosmatta. För 2 Euro kunde en förälder åka med sitt barn, annars tror jag att det var per person och åk. Tänk de som har många barn och dålig ekonomi.
De sålde även olika sorters kakor och godis. Jag fick ögonen på några som åt chokladdoppade bär och marshmallows på en pinne, det ville jag ha, ända tills jag såg priset. 4 Euro för 8 jordgubbar eller 4 bär och 4 marshmallows.
Jag tycker det är för dyrt för barnfamiljer som uppenbarligen var målgrupp för det här arrangemanget.
Till slut hade vi roat oss färdigt och koncentrerade oss på det vi kommit dit för. Det var verkligen fina dörrar och detaljer runt framsidorna.
Den här grunkan stod i olika varianter utanför vart och vartannat hus, dess funktion funderade vi över i flera dagar, sen kom särbon på det. Gissa gärna! Jag kan tala om det lite längre fram om det behövs.
Vi travade på hemåt och jag fick se första katten på Irland. Vaktkatt?
Nu har vi tvättat lite strumpor och underkläder. Särbon som varit okontaktbar sen vi kom hem är åter tillgänglig, för slagskeppet Tirpitz är sänkt och boken utläst.
GO NATT!
Irland dag 3 - del 1
Idag sov vi till nästan 9. Det är nog det tystaste hotell vi någonsin bott på.
Mer hets i matsalen idag, men lika bra mat ändå. Vi åt en riktigt stadig frukost. Sen blev det "litteraturstudier" på rummet, så länge att jag blev tvungen att reagera och komma med några kommentarer om hur långa kapitel det egentligen var i särbons bok. Vi har en liten oskriven regel, att den som läser måste få läsa ut kapitlet, även om det är något annat, icke tidsberoende på gång.
Till allt elände var det bara en sida kvar till nästa kapitel och det såg jag. Till slut kom vi iväg och idag var jag rätt klädd från början.
Vi gick längs Liffey till O´Connelstreet och där hoppade vi på gröna bussen till katedralen.
Gångbron som vi gick på över till "andra sidan"
Nytt brobygge som liknar lyran som verkar vara någon nationell symbol
På "Custom House Quay" fanns statyen "The Famine Statues", symboliserande den stora svälten och hungersnöden i mitten av 1800-talet då Irland förlorade mer än 1 miljon människor genom både svält och emigration. Skulptören heter Rowan Gillespie.
Four Courts en bit närmare stan.
När vi väl kom fram till bussen hade vi passerat uteliggare, A-lagare, turister, influgna tiggare med pappersmugg, personer med annan klädsmak än vår och all slags folk.
Jag tyckte inte riktigt att kavajen matchade byxorna, men då fick jag höra att jag var petig.
Särbon gjorde en noggrann observation av två kvinnor som verkligen var välpackade och då menar jag bagagemässigt. De hade varsin gigantisk ryggsäck - på ryggen naturligt nog och en var i mer normalstorlek fram på magen/bröstet. Ganska välklädda och stod i ett gathörn och såg helt vilse ut. Då kändes det ganska skönt att sitta på bussen och bara ha 2 regnjackor, resedagbok och Irlandsbok i packningen.
Just nu sitter vi på "The Bald Barista At Avalon House-Café" och har fikat. Särbon en muffin och kaffe Americano, som var så starkt att skeden nästan frättes av och jag en cappuccino med fruktscones, smör och jordgubbssylt.
Den skallige baristan gjorde ett väldigt fint ansikte på toppen och den var jättegod.
Längs vägen passerade vi en väldigt osvensk dragning av kablar utomhus.
Nu är vi redo för nästa etapp. Ska se om vi hittar en marknad som ska finnas i närheten.
Det gjorde vi och den var som vilken skräpmarknad som helst. Det vore bra om de som skriver resehandböcker uppdaterar sig ibland - second hand och antika smycken stod det i vår bok - HÖ! ! !
Vi gick runt och tittade på allt och det fanns ingenting mer än möjligen en sjal som tilltalade mig, men 10 Euro - nej tack! Det finaste jag såg där var Cup cakes, men inte ens det köpte jag.
Det fanns lite roliga klänningar också, men jag är inte direkt den som använder klänning!
Vi fortsatte längs gatan
och hamnade på Temple Bar.
Där kunde de ta betalt. Ligger man mitt på värsta turiststråket så kostar det.
1 liten Jäger, ½ pint Paulaner och en Kaluha med cola 20.70 Euro - no comments!
Lyfte man blicken uppåt möttes man av detta
Vi satt där länge och det var levande musik, en duktig kille med gitarr som sjöng väldigt bra. En massa irländska ballader och de enda jag kände igen var en variant av "Waltzing Mathilda" och "Whiskey in the jar"
Janne satt helt fascinerad och stirrade på en diskret klädd, biffig man med hörsnäcka kopplat via en spiralkabel, som ringlade som en orm längs halsen på honom. När jag väl fick ögonen på honom fick jag reda på att han hade stått där hela tiden vi varit inne på Temple Bar. Han stod mitt i hörnet och spanade uppåt backen och neråt gatan runt hörnet.
Genast skenar min fantasi i raketfart och instinktivt kände jag att jag ville ducka, för vad var det han väntade på? Var det något speciellt på gång?
Det hände ingenting och lika bra var det.
Själv var jag fascinerad av serviceautomaten på damtoaletten. Här kunde man få alla sina behov tillfredsställda.
Tamponger, bindor, godis, tuggummi och kondomer.
Till sist hade vi druckit ur vårt dyrbara innehåll i glasen och gick därifrån.
Det var trånga gränder, lite som i Gamla Stan. När vi vimlat runt en stund kom vi ner till Liffey där man tydligt såg att det var ebb.
Vi gick över "Ha´Pennybridge" över till andra sidan.
Den heter egentligen "Liffey Bridge", men det kostade en halv penny i tull att gå över, ända från invigningen 1816 fram till 1919. Därav namnet "Ha´Penny Bridge".
Vi gick rakt in på en gata med lite gamla hus och sen svängde vi in på en parallellgata till floden och hamnade bland vanliga bostadshus. Sånt är alltid roligt och intressant att titta på. Vi svängde igen och kom precis ut vid den bron som gick över till puben Brazen Head.
Den säger sig vara stans äldsta , då den härrör från 1198, men den nuvarande puben byggdes på 1750-talet, på samma ställe som den gamla.
Nog för att spolanordningen till toaletten var gammal, men inte från 1750 i alla fall.
Lite finare interiörbild än toaletten.
Vi satt ganska länge där också och åt grillad panini med äkta skinka, så äkta att den t o m hade svålen kvar mitt inne i mackan. Inget som tilltalade oss direkt, men skinkan smakade verkligen som skinka ska. Cheddarosten hade sin karaktärisktiska kraftigt orange färg. Till denna macka fick särbon pommes frites. Det kan man tydligen ha till allt.
Det var varmt och skönt, vi satt ute, tyvärr sitter alla rökare också ute numera, men man kan inte få allt och det var inte så störande då uterummet var rejält tilltaget.
Fortsättning följer snarast, men nu måste jag ta en liten paus!
Drinkfest
Jag ska ha min årliga drinkfest för några av mina käraste väninnor. Det är fjärde året nu, så nu kan man lugnt säga att det är tradition.
Det kanske kommer en rapport från den lite senare, men nu måste jag dra snabeldraken ett varv i köket. Jag har stått där och gjort två pajer så vi får lite mat i oss innan drinkadet tar fart.
Bilderna är från förra året, damerna kommer dock att vara de samma.
Giraffhäng heter den här bilden. Till skillnad mot gäddhäng är det rätt så tjusigt!
Drinkfest är inte så farligt som det låter. Alla har med sig ingredienser till någon drink som de själva tycker om. Man tar med så det räcker till dem som är här. Vi brukar vara 4 - 5 stycken, men tyvärr är en sjuk i år , så vi blir bara 4.
Jag bjuder på välkomstdrink och mat, sen börjar mixandet och trixandet med iskrossmaskin, pressade citrusfrukter, mortling och blandande, vi avsmakar och diskuterar, fnittrar och pratar tills vi inte orkar mer.
När alla väl har åkt hem brukar jag diska, för jag vill ha städat när jag kommer ner i köket nästa morgon.
Det har aldrig varit under 50 använda glas.................... på 4 -5 personer................................!
KUL HAR VI I ALLA FALL OCH JAG GILLAR ATT DISKA! Så konstig är jag!
Irland dag 2 - Del 2
Fortsättning fredag 19/6
Det slår mig att det är midsommarafton, det går helt obemärkt förbi där vi befinner oss och det är ganska skönt!
Upp på bussen igen och vidare till Guinness. 
Det var mycket intressant och vi var där minst ett par timmar. Man fick först en introduktion av en gosse som fick allt folk samlat runt sig utan att anstränga sig ett enda dugg.
Alla skockades under skylten och väntade tyst på att han skulle börja prata.
Vi fick en veta hur allt startat och han talade om att Arthur Guinness 1759 hade skrivit ett avtal om att få hyra marken och tillträde till stadens vatten, på ett 9000-årskontrakt. 
Vi fick en karta över hela byggnaden, den var 6 våningar hög och via den fick man all information om hur vi skulle gå för att få reda på processen att brygga det kolsvarta ölet och även historiken.
Det behövs egentligen bara 4 ingredienser, men utan Arthur hade det aldrig blivit något, följaktligen är han ingrediens nummer 5.
1. KORN
2. HUMLE
Tredje ingrediensen var så viktig att den hölls inlåst i kassaskåp
3. JÄST
4. VATTEN
5. OCH SÅ ARTHUR
Jag läser in mig på hur vi ska gå för att inte missa något.
De gamla bryggkaren var väldigt stora. 
Mycket av inredningen från det gamla bryggeriet fanns kvar och som utställningen var uppbygd runt. Det visades även filmer med hur det är idag och parallellt en bild hur det var förr. Vi tyckte det var jätteintressant.
Schema över hela processen
På ett lite högre plan, upp i huset alltså, fick alla som ville ett gratis smakprov. Jag funderade länge över varför man fick det, men sen listade jag ut det. Eftersom det ingick en gratis pint Guinness på inträdesbiljetten för 10 Euro, så fick man först den där lilla skvätten, tyckte man inte om det så löste man förstås inte in sin pint och på det viset blev det inte så stort svinn. Visst är det är ganska trolig teori?
Dit var det rusning och de flesta såg väldigt glada och nöjda ut när de fick sitt gratisglas.
Jag och särbon har också gjort Guinnesspremiär sittande med ett gäng glada skottar i 25-årsåldern. De pratade, sjöng och skrattade och den som satt bredvid mig visade att jag hade en 3-klöver gjord i skummet på toppen i glaset.
Visst syns treklövern?
De drack mer än en var, men då var de tvungna att gå en trappa ner och köpa i baren - och de hade minsann ingen klöver på toppen!
Guinness är helt okej måste jag erkänna. Jag sög i mig den utan problem. Smakramarna som spökar nu igen.
De gamla järnvägsspåren som gick från bryggeriet ända ner till hamnen fanns det kvar lite grann av utanför.
På bussen igen och vi bestämde oss för att skippa rundvandringen på Jamesons Whiskey, det är ändå inte ett dugg gott.
Istället har vi åkt hela rundan till ändhållplatsen och nu sitter vi på en liten pub på en bakgata någonstans. På väg hit har särbon pratat mat, läst matsedlar när vi passerat någon restaurang och jag tänker på Snickers när detta händer.
Här är det läge för en förklarande parentes känner jag.
(Jag lider av ett Snickertrauma sen första gången i Prag då jag varit utan mat en hel dag och gått minst en mil. När jag lägger fram förslaget att vi kanske skulle äta något säger mannen i mitt liv: "Vi kanske skulle dela på en Snickers?". Det glömmer jag ALDRIG!! Han var helt seriös dessutom.)
Vi dricker varsin pint Budweiser för att jämföra med Guinessen. Det är jag och 17 karlar + pubinnehavaren som också är man. Kvinnorna är i klar minoritet på den här puben, så var det inte på Guinness! Det finns ingen mat på denna pub.
Särbon är på changing room, som toaletten kallas just här och jag sitter och stirrar på armbågen på mannen vid bordet bredvid. Den armbågen skulle må bra av lite hemp som min kära dotter skulle uttrycka det. Det ser mera ut som en torr, skorvig häl, än en armbåge.
Ut på stan igen och efter att ha passerat 4 - 5 restauranger och jag varit tvungen att "Snickerssura" kom vi till något som hette Mona-Lisa, jag sa helt sonika: "Nu går vi in här och äter och blir på bra humör igen och sen håller vi inte på så här längre." Det var ett bra drag, vi var urhungriga båda två.
Särbon har ätit "steakpie" med goda, tjocka, hemgjorda (nåja, hem och hem) potatisstavar. Jag åt en vegetarisk pastarätt med tomatsås, paprika och parmesanost. Före det en "starter" som var pizzadegbullar med vitlökssmör och syltad lök. Det var hur gott som helst. Vi avslutade med en latte och en varm choklad med marshmallows. Summa 31.25 Euro. Vi är inte helt vana vid varken pengar eller priser än. Den här måltiden sades vara en lågbudgetvariant, klart prisvärd.
Vi gick och vi gick och vi gick, antagligen för att vi har fria bussresor i 3 dygn. Vänder man på det var det riktigt skönt att röra på sig och skaka ner maten lite.
Vi passerade både James Joyce och en staty av en annan man som omgavs av väldigt fina änglar.
Kors och tvärs gick vi och rätt som det var kände vi igen oss. Vi var vid Trinity College.
Idag var det en port som var öppen och vi följde så klart med strömmen. Där innanför var inte inne, utan ute, på andra sidan porten.
Flera hus låg runt en stor innegård, husen var i olika skick, vackra, men en del var väldigt svarta av avgaser och sot. 
Sen vi fortsatt en bit hamnade vi vid sidan av en stor grönyta och där pågick en av de här obegripliga bollsporterna med slagträ, som man förmodligen måste födas in i för att förstå. Vi satt ganska länge, räknade och tittade på spelarnas olika beteenden, men så fort vi tyckte oss se lite logik och ett spelmönster, så bröts det. Inget för oss alltså.
Vi fortsatte gå, har man gåskor så har man och till slut var vi hemma.
Kamerabatteriet tog slut strax innan vi kom hem och det var väldigt skönt att få ställa ifrån sig väskan, den hade blivit tung under dagen.
Jag har redan köpte min Irlandssouvernir, det fick bli en svart mugg från Guinness - ett ganska självklart val.
Så har jag köpt fudge och toffé med Guinnessmak också. Om jag inte äter upp det själv kanske det kan bli en bra present till någon.
På kvällen gick vi ut på en ganska lång kvällspromenad nere vid Liffey och det var den midsommaraftonen det!
Istället för midsommarstång "glodde" jag lite extra på framsidan till ett hus vi gick förbi, så att jag i alla fall har sett något pyntat denna afton.
Irland dag 2 - Del 1 Från hotellet till katedralen.
UTSÖVDA!
Det har varit en lugn natt. Vi gick ner till frukosten vid 8.30. Den var bara helt perfektl
Äggröra och kotlettbacon, grovt och vitt bröd, t o m croissanter, ost, sylt, marmelad och juicer. Teet var jättegott. Det fanns ingenting att klaga på.
Vi åt länge och sen har vi vilat frukost, för särbon har en så bra bok som han har lite svårt att slita sig ifrån, men nu ska vi ut på rundtursbussen och se oss om i Dublin.
Det var ett riktigt gråväder och blåsigt. Det första jag gjorde var att gå in igen och hämta jackan, sen promenerade vi ner till turistinformationen en bit från Trinity College.
Efter lite funderande köpte vi en 3-dagars biljett på alla bussar. Den kostade 25 Euro och hade vi valt enbart rundtursbussen kostade den 15 Euro för 24 timmar. Nu kan vi t o m ta vanliga stadsbussen till biluthyrningen efter frukost på måndag.
Vi hoppade på den gröna bussen "Hop on - Hop off" för att åka med till Christ Church - den stora katedralen.
När allt är nytt blir det gärna många knäpp på kameran och vad skönt det är med en digitalkamera, bara att knäppa allt man ser, sen hem och kolla, radera eller behålla.
Vi åkte förbi en stoppförbudsskylt på engelska och gaeliska.
O´Neills Townhouse med alla vackra blomsteramplar
Folk vid ett övergångsställe
Ovanför ett fönster stod en elefant och gjorde reklam för Elverys, som jag tror hade något med sport att göra.
Och i ett annat fönster stod "Kingen" himself.
Katedralområdet var väldigt pampigt.
Det var röd gubbe, så istället för att vänta där gick särbon in i en liten park, där han såg att det växte en massa vackra rosor. Nu är han en gång för alla den största rosfantast jag någonsin mött och då må han ju få sitt lystmäte när det är så otroligt vackert.
Utanför parken fanns statyn "Millenium Child"
(inte children, som jag tycker den skulle hetat)
Testar kamerans förmåga att ta bra närbilder.
Det kostade 6 Euro att gå in i katedralen, men vi bestämde att vi borde se en av de stora kyrkobyggnaderna, så självklart gick vi in.
Därinne stod en blid dam och frågade vilket land vi kom ifrån. Först förstod vi inte varför, men svarade så klart "Sweden". Då fick vi en helt "disabled" broschyr på svenska, om katedralen. Den var okej i början, bortsett från språket (översättningen), men innan kryptan spårade den ur totalt.
Nu var vi duktiga turister och tittade på Strongbow, fast enligt guideboken ligger han inte under statyn som heter just Strongbow.
Vi tittade på St Lauds fredskapell där relikskrinet med hjärtat från ärkebiskop Laurence O´Toole fanns.
I samma kapell fanns också en bit av det medeltida golvkaklet kvar. Det efterbildade man sedan i hela katedralen under den viktorianska tiden.
Originalet
Det nya
Kryptan ingick i priset och det poängterade damen att vi inte fick missa. Det var mer intressant med själva kryptan, än alla skatter som förvarades därnere - silverserviser av olika slag, som använts och kanske används fortfarande, vid olika ceremonier.
Kryptan är från åren efter 1171-72. Den är 63.4 meter lång och sträcker sig både under koret och mittskeppet i den övre kyrkan och har en skog av tunga pelare av grov sten som bär hela katedralen och det tunga centrala tornets vikt.
Därnere fanns också en stupstock. Det såg inte alltför roligt ut. Å andra sidan var det väl inte meningen heller.
Katten och råttan från 1860-talet fanns också nere i kryptan.
Den ena lär ha jagat den andra och de fastnade i en orgelpipa och mumifierades.
Det som inte jag tyckte var så kul var att det pågick en konstutställning inne i hela katedralen, för mig kändes det störande.
Det var stora, rektangulära schabrak som hängde i alla öppningar och inte föreställde de någonting heller. Allt var helt abstrakt konst och längs väggarna stod det också liknande verk, men i mindre format. En del hade bara en färg över hela duken och sen en klutt i olika form i en avvikande färg.
Lite bilder inifrån katedralen
Utanför var en ruin av något ännu äldre, ett Chapter House från 1163 och där var tydligen en bra plats att inta sin lunch på.
Det sista från katedralen är tuppen och nu inser jag verkligen hur bra zoomen är på kameran.
Nästa Guinness!
Irland, fortfarande dag 1 i Dublin
Fortsättning 18 juni, efter maten.
Baren inne på puben var lite lagom murrig och kändes mysig.
Är man järnvägarunge så är man.
Så här fin är järnvägsbron som går rakt över gatan där Kennedys låg.
Sakta vi gått genom stan, när vi väl hämtat oss efter maten och orkade resa på oss.
När vi kom ut, kom en hel kortege med motorcyklar. Då kändes det riktigt skönt att vår stod hemma och att vi var ute och promerade, istället för att sitta påpälsade och åka vänstertrafik.
Vi flanerade som det så vackert heter, det berodde enbart på att den korta natten började göra sig hörd. Vi var rejält trötta båda två, men nu var det ändå en första koll på Dublin som gällde.
En titt inne på gården till Trinity College och en fin port som också hörde dit.
Så småningom kom vi fram till det stället där floden Liffey tvingats in i ett 4-kantlopp och där man pyntat ut ordentligt framför ett nybygge som skulle bli något alldeles extra vad det såg ut som.
Där var stenbänkar av kantiga block som fogats ihop med metallband och överallt några höga, röda, runda "stolpar" i olika lutning.
Vi som gick med lite fördröjd effekt just den här dagen, blev omgångna av ett par herrar. Den enes klädsel fick mig att slita upp kameran och testa zoomen. Den var mycket bra kunde jag konstatera!
Solen gassade och var jätteskarp och där var så lämpligt en restaurang -Ely Hq, med uteservering och ett ledigt bord mitt i solen. Vi satte oss och tog varsin pint. Fem minuter senare flyttade vi inomhus. Redan första dagen har vi lärt oss att vädret skiftar snabbt i det här landet.
Vad kaxig jag ser ut, som om jag ägde hela stället!
Mitt emot de röda stolparna ser det ut så här. Gamla kvarter verkar det som.
Efter den här ölen längtar jag till min drottningslaf. Nu är jag TRÖTT!
Vi går hemåt, längs floden och där ligger en riktigt stor skuta.
Libertad, en fregatt var det visst, inte vet jag och den kom från Argentina.
Huset mitt emot på andra sidan floden var också lite speciellt, det var mycket nya intryck den här första dagen.
Hemma på hotellet händer detta.
Särbon: "Jag ska bara vila en liten stund", klockan är runt 19.30. Han somnar tvärt.
Jag löser sudoku på min egen lilla ö - drottningslafen. Utanför stojar några barn som leker på postområdet, annars är det tyst och lugnt.
Då fryser kärestan, så jag går upp och brer på honom det filtliknande överkastet och på 5 sekunder sover han igen.
Vid 21-tiden reser jag på mig och gör mig nattfärdig - han är INTE kontaktbar.
Sen ligger jag och läser alla tidningar vi dragit inop under dagen, Nerikes Allehanda, DN och Expressen.
Cirka 22.00 säger jag hans namn ett par gånger - inget svar, men jag ser att han andas, för jag kollade faktiskt det och sen tänkte jag attt det är lika bra han får sova.
Ingen dör av att sova påklädd och inte ramlar tänderna ut heller om man avstår från att borsta dem en enda gång.
Någon gång under natten vaknade jag till och hörde att han klädde av sig och kröp ner i sängen.
HAN SOV 12 TIMMAR ! ! ! !Själv var jag pigg efter 8. Vad trötta vi måste ha varit.
Borta bra, men hemma bäst
Vi har haft en toppensemester, haft jättetur med vädret, bott på Bed & Breakfast hos nästan uteslutande fantastiska människor och inte drabbats av något allvarligt elände, utan kunnat göra det vi planerat och det har funkat!
Det som har varit jobbigt var att:
* Flänga omkring i bilen och inte veta vart vi skulle sova nästa natt.
* Ett par dagar blev det mer bilåkning än semester.
* Vänja de gamla, stela ryggarna vid nya sängar alltför ofta
* Värst av allt, men det gällde bara mig: Alla kuddar utom en, under 14 nätter, var STENKUDDAR! Det hjälpte inte att jag hade min lilla resekudde med mig, under den, låg de som var: Helt enkelt bara STEN! Resekudden är som ett frimärke, så jag var tvungen att ha lite stadga under, därav stenarna.
Nu tänkte jag köra resedagboken rakt av i princip och lägga in lite bilder mellan textraderna. Det kan bli en ganska lång följetong, men så blir det.
Dag 1
Torsdag 18 juni
Vaknade till änglatoner - det var mobilens signal som satte igång, innan min ilsket, pipande väckarklocka. Helgarderad, man vet aldrig när batteriet i klockan tar slut. 4.00 var klockan och jag drog mig i 3 minuter.
5.15 gick vi ut och packade in i bilen och nu äntligen, efter 5 års planerande och sparande av guldtior är vi på väg till den gröna ön, där inga ormar finns.
Särbon kör och snart är vi på Arlanda!
9.50 Vägen hit var aningen svår, men nu sitter vi på Arlanda med 50 minuter kvar till avgång.
Vad har hänt innan 9.50?
En hel del och kvarfyllt har det varit när vi inte valde avfarten till långtidsparkeringen.
På något outgrundligt vis blev det visst mitt fel också, men jag gafflade inte om det särskilt länge. Vill särbon gärna se lite olika in- och utfarter och snurra runt lite vid Arlanda, så är det väl lika bra han får göra det.
Jag sa "Ja" ett par gånger och tog fram en saltlakritsplopp för att höja, åtminstone blocksockernivån i bilen.
Hit och dit, fram och tillbaka, sen var vi på Benstocken. Det kostade 620 kronor för två veckor.
Det som gällde var: Tjura lite till, så då gjorde vi (dvs han) det. Vi tog varsin macka innan han körde bort bilen, medan jag höll tillbaka avfärden med bussen genom att hålla konversationen igång med busschauffören.
Väl på den hamnar vi framför en äkta urskåning som skorrar så där härligt. Jag befarade det värsta, för jag vet hur han brukar bli när det ringer skåningar till Lisa Syrén på lördagmorgnarna, då kan han inte låta bli att testa dialekten. Jag stötte honom i sidan innan han ens dragit in luft och väste :"TYSSSST ! ! ! Sen gick det ungefär 40 sekunder innan han - urnärkingen - bräker ur sig ett JÄÄÄÄÄÄÄAAAAUUU!!! Hjälp!
Efter det har allt flutit på bra. Jag fick kontakt med en mycket vacker prima ballerina från Stockholmoperan i kön till incheckningsdisken. Hon - Desie - var från Sofia i Bulgarien och var osäker på om hon stod i rätt kö. Vi pratade hela långa labyrintkön igenom och nu får jag försöka få med mig kärestan till huvudstaden på balett i höst. (Jag bara ÄLSKAR att titta på balett).
Efter vi checkat in lyckades vi hamna i onåd hos en engelsktalande vrångdam. Vi gick nämligen förbi hela kön enbart pga att vi inte begrep att det var en kö. Nästan framme, när vi anslöt till folkmassan insåg vi det och då gjorde jag mig osynlig (trodde jag) och ställde mig vid sidan, men särbon fick sig en rejäl skopa ovett och då ställer han sig där helt lugn och slår ut med armarna på bästa Italienmanér och förstod ingenting, ställde sig sedan bakom henne och allt blev lugnt igen.
Vi sitter och njuter, han har köpt något som heter "Semesterpaketet"
Jag nöjde mig med en kall Tuborg, men tack vare min otroliga utstrålning fick jag en påse naturchips, som egentligen kostade 20 kronor. Gissa i vems mage merparten av dem bearbetas just nu!
Jag ska inte dricka Tuborg före klockan 12 på dagen något mer, jag spillde ut halva min över hela bordet. Smidig som alltid!
Vi fick en fönsterplats och den avstod jag den här gången till särbon, istället fick jag Michael from Drogheda på min vänstra sida. Vilken tur att hamna bredvid en irländare som kunde berätta massor om olika ställen och allra bäst på hela Irland var nästan Drogheda. Det var så bra, att där kunde vi gott och väl spendera ett par,tre dagar, bl a tyckte han vi kunde gå in i shoppinggallerian och söka upp bokhandeln, för där arbetade hans hustru Maired och då kunde vi hälsa på henne också.
Resan gick väldigt fort, för han och jag pratade hela vägen och jag skrev ner en massa goda råd och tips.
Flygbussen in till Dublin kostade 7 Euro per person och vi steg av vid Trinity College efter en kort anvisning av chauffören hur vi skulle komma till vårt hotell.
Vi gick och vi gick och vi gick och vi gick ganska länge längs River Liffey. Ibland regnade det och jag slet fram regnjackan, sen blev det kvavt, då led jag, men strax efter regnade det igen och till slut var vi framme vid Hotell Maldron, som var vårt hotell.
Vi fick rum 343, jättefint med två sängar, en vanlig och en queensize. Det är jag som är drottningen!
Mätta och belåtna sitter vi nu på Kennedys och har gluppat i oss mat som den värsta, glupska uthungrade katten.
Jag åt Chicken hot pot-mex eller nåt sånt, det gröna är guacamole och det illgula är osten........
Särbon åt en rejäl hamburgare på rent, kraftigt oxkött med äkta pommes frites till.
Tjejen som serverade oss var från Varberg och som dricka till maten rekommenderade en Smithwicks, när vi inte kände oss riktigt redo för Guinness än. Gott tyckte hon, fast hon hade blivit mobbad för det, för det är tydligen gubbdricka. Vi tyckte också det var gott.
Nu bara vi dåsar!
Fortsättning följer....................... !
