Hänt sen sist
Senaste dygnet har varit något av ett trauma för kärestan, "Klockmannen", som jag delar mitt liv med numera, om än som särbos.
Igår hade vi traditionellt julvrålfika för hans barn + den enes sambo här hos mig. Vi sitter i glatt samspråk vid köksbordet med levande ljus, bröd, pålägg, bullar, 7 sorters kakor och chokladtårta med grädde, te och kaffe när följande utspelar sig.
Ene bonussonen frågar vad klockan är och kärestan lyfter genast armen och tittar på sin Tissot.
Han anger tiden och tittar samtidigt på väggklockan - "Lilla Hjo"- som han köpte på en av våra klockresor under året och ser att det slår fel på 5 minuter.
Detsamma hände innan de kom och då korrigerade han sin klocka och var lite förvånad att den helt plötsligt inte gick rätt, något som aldrig hänt tidigare.
Det blev en riktig diskussion innan de helt enkelt enades om att batteriet gjort sitt. Den hade stannat på 20.30.
Bonussonens sambo redogjorde för var de hade märkesklockor i stan, för inte kan man gå på Ur&Penn och byta batteri på en kronograf av märket Tissot. Det skulle vara som att lämna in sin Bentley till Skoda för service.
I morse vid frukostbordet råkade jag fråga vad klockan var.
"Halv 9" var svaret. "Den är halv 9 hela tiden", säger han med lågmäld röst.
I nästa minut får jag veta att vi ska till stan denna nyårsafton, för han bara MÅSTE ha nytt batteri i klockan, allt annat var otänkbart.
Jag är inte den som är den, jag far gärna ut ett tag, trots - 14 på termometern. Vad är det? Igår var det - 21.6. Vi byltade på oss en massa kläder och for till stan.
Jag säger "Tack Ringströms Ur, för att ni hade öppet på nyårsafton".
Nu råder lugnet här igen och vi har full koll på tiden. Ingen risk att vi tar ut det nya året ens en halv minut för tidigt!
Igår hade vi traditionellt julvrålfika för hans barn + den enes sambo här hos mig. Vi sitter i glatt samspråk vid köksbordet med levande ljus, bröd, pålägg, bullar, 7 sorters kakor och chokladtårta med grädde, te och kaffe när följande utspelar sig.
Ene bonussonen frågar vad klockan är och kärestan lyfter genast armen och tittar på sin Tissot.
Han anger tiden och tittar samtidigt på väggklockan - "Lilla Hjo"- som han köpte på en av våra klockresor under året och ser att det slår fel på 5 minuter.
Detsamma hände innan de kom och då korrigerade han sin klocka och var lite förvånad att den helt plötsligt inte gick rätt, något som aldrig hänt tidigare.
Det blev en riktig diskussion innan de helt enkelt enades om att batteriet gjort sitt. Den hade stannat på 20.30.
Bonussonens sambo redogjorde för var de hade märkesklockor i stan, för inte kan man gå på Ur&Penn och byta batteri på en kronograf av märket Tissot. Det skulle vara som att lämna in sin Bentley till Skoda för service.
I morse vid frukostbordet råkade jag fråga vad klockan var.
"Halv 9" var svaret. "Den är halv 9 hela tiden", säger han med lågmäld röst.
I nästa minut får jag veta att vi ska till stan denna nyårsafton, för han bara MÅSTE ha nytt batteri i klockan, allt annat var otänkbart.
Jag är inte den som är den, jag far gärna ut ett tag, trots - 14 på termometern. Vad är det? Igår var det - 21.6. Vi byltade på oss en massa kläder och for till stan.
Jag säger "Tack Ringströms Ur, för att ni hade öppet på nyårsafton".
Nu råder lugnet här igen och vi har full koll på tiden. Ingen risk att vi tar ut det nya året ens en halv minut för tidigt!
Glad och tacksam
Idag är jag både glad och tacksam, i alla fall sen 12 och framåt, före det var jag mest spattig!
Jag har varit på återbesök på USÖ, röntgen och frakturmottagningen. Min handled läker som den ska och jag fick beröm för att jag kört igång med träning direkt. Allt ligger rätt, stygnen i huvudet är klippta och såret fint!
Så klart jag är både nöjd och tacksam!
Sen kom nästa kommentar från läkaren. Gipset kvar i 3 veckor till!
Jaja, nu har jag vant mig att stå i duschen varje morgon, som Frihetsgudinnan med armen rakt upp. På den en stor kasse som sitter fast med ett tjockt gummiband vid armbågsvecket.
Imorgon kanske jag ska hålla en fackla i den handen och be särbon kolla om jag är mer "look alike" statyn av henne. Paris Hilton var det tydligen ingen som tyckte jag liknade när jag försökte med det hemma hos brodern med småhundarna.
Sen är jag inte återställd bara för att gipset kommer bort, men då är jag i alla fall en bra bit på väg som det var innan jag gjorde min saltomortal i hallen.
Jag försöker att inte köra i 180 längre, jag har tagit ner tempot till cirka 70!
Evarosorna
Mina namnsdagsrosor som kom på julatonen var inte välsignade, trots att de kom från Kanaan.
Fast det kanske inte de andra var heller, men lite häftigt var det ändå att de stod så fint i hela 15 dagar.
Så här såg Eva-rosorna ut efter 4 dagar - lite trist tycker jag!
Ganska hängiga och inte ens tre längre - en är redan på torkpinnen!
Underbart är kort!
Lidl
På Lidl handlade jag inte av princip när de etablerade sig i Sverige. Jag gillade inte deras personalpolitik och kände att jag inte ville gynna dem i och med det.
Samma sommar skulle syster A, som inte har något Lidl där hon bor, och jag på minisemester i Karlstad och bo i guddotterns lägenhet. Första dagen utspann sig följande samtal.
A: "Nu ska vi åka till Lidl"
Jag: "Aldrig i livet"
A: "Varför det då?"
Jag: "Jag handlar inte där!"
A: "Varför inte? De har så mycket roligt där"
Jag: "Nej, de har så dålig personalpolitik"
A: "Sluta nu, nu far vi till Lidl, du kan följa med och se hur det ser ut"
Jag: "Nääää, det gör jag inte"
Vi tjafasade om det ett litet tag och sen åkte vi till Lidl. Jag insåg att mina protester falnat sen "tiden på barrikaderna". Titta kan vara nyttigt, minns jag att jag tänkte.
Ja, sen gick vi där med en kundvagn, gång upp och gång ner. Inte var det som på Tesco, det slår inget, men det kändes nästan som en liten utlandssemester och nog handlade även jag.
Bl a blev jag invivgd i nyttan av "Adritter". De heter inte adritter, bara på vårt språk. Det är våtservetter för rengöring av diverse ställen i hemmet och märket är Adritt = Adritter! Jag använder de väldigt ofta och de är jätteeffektiva.
Jag hoppas och tror att det inte är lika eländigt att vara anställd där idag som det var i starten och jag handlar där ibland idag också, bl a Adritter och choklad.
Till jul har de en del roliga produkter, med annorlunda godsaker från t ex Tyskland. De har också ett litet sortiment med mat från andra kulturer och länder, där jag brukar botanisera ibland.
Senast jag var där köpte jag deras otroligt goda Butterbulle, chokladmandlar- och nötter till julgodisbordet och kaffebönor från El Salvador.
Kaffet har jag inte smakat än, men allt det andra var väldigt gott.
Samma sommar skulle syster A, som inte har något Lidl där hon bor, och jag på minisemester i Karlstad och bo i guddotterns lägenhet. Första dagen utspann sig följande samtal.
A: "Nu ska vi åka till Lidl"
Jag: "Aldrig i livet"
A: "Varför det då?"
Jag: "Jag handlar inte där!"
A: "Varför inte? De har så mycket roligt där"
Jag: "Nej, de har så dålig personalpolitik"
A: "Sluta nu, nu far vi till Lidl, du kan följa med och se hur det ser ut"
Jag: "Nääää, det gör jag inte"
Vi tjafasade om det ett litet tag och sen åkte vi till Lidl. Jag insåg att mina protester falnat sen "tiden på barrikaderna". Titta kan vara nyttigt, minns jag att jag tänkte.
Ja, sen gick vi där med en kundvagn, gång upp och gång ner. Inte var det som på Tesco, det slår inget, men det kändes nästan som en liten utlandssemester och nog handlade även jag.
Bl a blev jag invivgd i nyttan av "Adritter". De heter inte adritter, bara på vårt språk. Det är våtservetter för rengöring av diverse ställen i hemmet och märket är Adritt = Adritter! Jag använder de väldigt ofta och de är jätteeffektiva.
Jag hoppas och tror att det inte är lika eländigt att vara anställd där idag som det var i starten och jag handlar där ibland idag också, bl a Adritter och choklad.
Till jul har de en del roliga produkter, med annorlunda godsaker från t ex Tyskland. De har också ett litet sortiment med mat från andra kulturer och länder, där jag brukar botanisera ibland.
Senast jag var där köpte jag deras otroligt goda Butterbulle, chokladmandlar- och nötter till julgodisbordet och kaffebönor från El Salvador.
Kaffet har jag inte smakat än, men allt det andra var väldigt gott.
Ut i snön med dubbla mössor
Idag tyckte kärestan att det var dags för mig att ta steget ut i vintern. Han måste mer eller mindre mota ut mig, jag är som katterna, kurar gärna inne när det är kallt - och varför inte i horisontalläge?
Okej, jag sa ja till att gå med på en promenad i nysnön. Vi gick över motorvägsbron, för att kolla om kommunen fortfarande matar småfåglarna, som de brukar så här års.
Visst är det vinter, vad ska man annars kalla det?
Det såg inte ut som det bjuds gratismat för de små bevingade vännerna i år. Det fanns varken människo- eller fågelspår vid matstället. Det kändes lite tråkigt.
Tur att vi är många som matar hemma, med både frön och talgbollar.
Vintern verkar ha kommit plötsligt, eller har de inget cykelförråd?
Vi pulsade vidare och blev omkörda av en liten plogtraktor. Han bara körde om oss, utan att skrapa bort minsta snöhög. Han sandade inte heller, trots att han hade en sån manick baktill på traktorn.
Jag måste erkänna att det är vackert mellan varven, trots att det är min värsta årstid. Jag är ingen fanatiker, jag är bara inte så förtjust i vinter, kyla, is och snö!
Titta på rönnbären!
Till slut var vi hemma igen och tog baksidevägen in för att kolla att det fanns talgbollar i automaten. Det fanns det!
Det var den promenaden ute i snön med dubbla mössor.
Dubbla mössor?????????
Det har jag väl!!!!!!
En på huvudet och en på högra handen!! Handsken är för liten just nu!
Okej, jag sa ja till att gå med på en promenad i nysnön. Vi gick över motorvägsbron, för att kolla om kommunen fortfarande matar småfåglarna, som de brukar så här års.
Visst är det vinter, vad ska man annars kalla det?
Det såg inte ut som det bjuds gratismat för de små bevingade vännerna i år. Det fanns varken människo- eller fågelspår vid matstället. Det kändes lite tråkigt.
Tur att vi är många som matar hemma, med både frön och talgbollar.
Vintern verkar ha kommit plötsligt, eller har de inget cykelförråd?
Vi pulsade vidare och blev omkörda av en liten plogtraktor. Han bara körde om oss, utan att skrapa bort minsta snöhög. Han sandade inte heller, trots att han hade en sån manick baktill på traktorn.
Jag måste erkänna att det är vackert mellan varven, trots att det är min värsta årstid. Jag är ingen fanatiker, jag är bara inte så förtjust i vinter, kyla, is och snö!
Titta på rönnbären!
Till slut var vi hemma igen och tog baksidevägen in för att kolla att det fanns talgbollar i automaten. Det fanns det!
Det var den promenaden ute i snön med dubbla mössor.
Dubbla mössor?????????
Det har jag väl!!!!!!
En på huvudet och en på högra handen!! Handsken är för liten just nu!
Litet julkakfat
Nu äntligen kan jag visa vårt lilla kakfatpå fot, med det allra första avsmakningsfikat sista söndagen i advent, efter julmarknaden i Wadköping.
Det skulle ha kommit på bloggen strax före jul, men då kom jag på att nästansyster A genast skulle vilja veta vad det var för kakor - hon är också sockerbagare vid sidan om sin yrkesproffession.
Där sprack det!
På fatet ligger nämligen ett par ganska anspråkslösa, men jättegoda kanelpinnar (precis under saffranskakan) och jag är övertygad om att hon då, om aldrig förr, skulle vilja ha reda på vad det är för ny sort. De andra känner hon igen.
Jag hade nämligen köpt oss varsin ny kakbakbok till jul och "Svärmors kanelpinnar" är första försöket ur boken för min del. Väldigt goda om man som jag, gillar lite "torra" småkakor, (nytt inom smakramarna).
A skulle få sin bok i julklapp och då fick jag vänta med att lägga ut bilden.
Boken heter:
"Vad man bakade i Lekeberg när mormor var ung".
Den är skriven av Sofia Sundström, som gjorde den som det obligatoriska projektarbetet tredje året på gymnasiet.
Den är mycket mer än bara en receptbok, det är en underhållande historiebok, enligt mitt tycke. Syftet med just valet av arbete, var ett bidrag till kulturarvet i Lekeberg och hela Sverige.
Det har hon lyckats bra med.
Hon har verkligen fått fram en massa kulturhistoria genom att söka reda på gamla recept, ursprunget och människorna (läs kvinnorna) bakom. Jo, ett recept kommer från en man och det är två hembygdsföreningar inblandade också, men övriga 21 är kvinnor.
Bild på författaren ur boken när hon håller på med bakning.
Hon har provbakat varenda recept hon tagit med.
Vid varje recept berättar den som lämnat receptet lite om ursprunget.
Det var inte helt lätt att få tag på denna pärla till bok.
Min arbetskamrat M-L, från Brohyttan/Fjugesta hade hittat den på biblioteket i Örebro och hade med den till skolan och visade oss.
Jag blev eld och lågor, vilken bra julklapp, men den fanns inte på bokhandeln. M-L bedrev lite detektivarbete och lyckades hitta försäljningsstället, hur många hon köpte minns jag inte, men jag köpte två genom henne.
Den såldes på biblioteket i Fjugesta!
Ut med den i handeln tycker jag, den är jättehärlig!
Svärmors kanelpinnar Kanelblandningen
1 ägg 3 msk socker
112 g socker 1 tsk kanel
112 g smör
225 g mjöl
1 struken tsk bakpulver
Rör smör och socker, tillsätt ägget, samt mjölet blandat med bakpulver.
Rulla ut degen till fingertjocka längder.
Skär längderna i 5 cm långa bitar och doppa dem i socker/kanelblandningen.
Grädda mitt i ugnen cirka 8 minuter i 200 grader.
Dessa ligger alltså där på kakfatet, de är inte så raka och fina som på bilden i boken, men smaken är helt perfekt och jag är omåttligt förtjust i mängdangivelserna 112 gram. Piece of cake (för att vara vitsig) nu när man har digitalvåg till sitt förfogande!
Det skulle ha kommit på bloggen strax före jul, men då kom jag på att nästansyster A genast skulle vilja veta vad det var för kakor - hon är också sockerbagare vid sidan om sin yrkesproffession.
Där sprack det!
På fatet ligger nämligen ett par ganska anspråkslösa, men jättegoda kanelpinnar (precis under saffranskakan) och jag är övertygad om att hon då, om aldrig förr, skulle vilja ha reda på vad det är för ny sort. De andra känner hon igen.
Jag hade nämligen köpt oss varsin ny kakbakbok till jul och "Svärmors kanelpinnar" är första försöket ur boken för min del. Väldigt goda om man som jag, gillar lite "torra" småkakor, (nytt inom smakramarna).
A skulle få sin bok i julklapp och då fick jag vänta med att lägga ut bilden.
Boken heter:
"Vad man bakade i Lekeberg när mormor var ung".
Den är skriven av Sofia Sundström, som gjorde den som det obligatoriska projektarbetet tredje året på gymnasiet.
Den är mycket mer än bara en receptbok, det är en underhållande historiebok, enligt mitt tycke. Syftet med just valet av arbete, var ett bidrag till kulturarvet i Lekeberg och hela Sverige.
Det har hon lyckats bra med.
Hon har verkligen fått fram en massa kulturhistoria genom att söka reda på gamla recept, ursprunget och människorna (läs kvinnorna) bakom. Jo, ett recept kommer från en man och det är två hembygdsföreningar inblandade också, men övriga 21 är kvinnor.
Bild på författaren ur boken när hon håller på med bakning.
Hon har provbakat varenda recept hon tagit med.
Vid varje recept berättar den som lämnat receptet lite om ursprunget.
Det var inte helt lätt att få tag på denna pärla till bok.
Min arbetskamrat M-L, från Brohyttan/Fjugesta hade hittat den på biblioteket i Örebro och hade med den till skolan och visade oss.
Jag blev eld och lågor, vilken bra julklapp, men den fanns inte på bokhandeln. M-L bedrev lite detektivarbete och lyckades hitta försäljningsstället, hur många hon köpte minns jag inte, men jag köpte två genom henne.
Den såldes på biblioteket i Fjugesta!
Ut med den i handeln tycker jag, den är jättehärlig!
Svärmors kanelpinnar Kanelblandningen
1 ägg 3 msk socker
112 g socker 1 tsk kanel
112 g smör
225 g mjöl
1 struken tsk bakpulver
Rör smör och socker, tillsätt ägget, samt mjölet blandat med bakpulver.
Rulla ut degen till fingertjocka längder.
Skär längderna i 5 cm långa bitar och doppa dem i socker/kanelblandningen.
Grädda mitt i ugnen cirka 8 minuter i 200 grader.
Dessa ligger alltså där på kakfatet, de är inte så raka och fina som på bilden i boken, men smaken är helt perfekt och jag är omåttligt förtjust i mängdangivelserna 112 gram. Piece of cake (för att vara vitsig) nu när man har digitalvåg till sitt förfogande!
Ett urval julklappar
Enarmad som jag är temporärt, blir det inga längre utläggningar och berättelser här för tillfället. Fast när jag läser igenom inlägget innan publicering, inser jag att det blev riktigt långt - men det har tagit tid ! !
Mellan varven har jag rejält ont i handleden och då tycker jag synd om mig och tar en Alvedon, sen går det riktigt bra ett tag igen och jag vill väldigt gärna klara mig själv.
Har vi kvinnor blivit fostrade till att inte be om hjälp eller är det något självvalt? Är jag ensam om att tycka att jag måste klara det mesta själv?
Så har jag en liten noja också, att det läker ihop snett, för det har jag förstått är ganska vanligt. Jaja, den 30/12 får jag svar på den frågan i alla fall.
SÅ, nu var förhoppningsvis dagens gnäll avklarat, nu till roligare saker. Jag passar på att skriva medan jag är "drogad", i den mån man blir det av alvedon.
I år blev jag tvingad att skriva en önskelista, det var barnen som tjatade och det var nog en bra idé.
Jag vill visa några av de fantastiska julklappar jag fick utifrån den listan.
Av kärestan!
Av kära dotter & sambo!
Av käre sonen & sambo!
Av nästansyster!
Av engelska nästansystern!
Av moderns namne, även hon en syster!
Av bonusbarnen & sambo!
Det har väl framgått att jag är 100% julälskare? Jag byter julklappar med nästan alla mina vänner och det här är bara ett urval. Jag fick mycket mer, jättefina och bra saker och den här julen var helt underbar (fast det brukar de förstås vara jämt.)
An nästansyster A, hon som sytt den vackra kassen, fick jag också något som för mig var en gåta.
Ingen av oss 5 som firade jul tillsammans kunde lista ut vad det är. Vi kunde utesluta väldigt mycket, men hade nästan inga passande förslag alls.
Den är 11 cm hög och 5 - 6 cm i diameter.
Jag ringde och frågade vad jag fått.
"Läs på lappen", sa hon.
Det var ju bra information, men det språket behärskar inte jag.
Gissa gärna vad jag fått och det är fritt fram att läsa på etiketten som sitter på förpackningen.
Jag fick också Hallsbergs Hembygdsförenings årliga almanacka av en mycket god vän och där fanns gamla bokis (Hallsbergs bokhandel) med, riktigt gamla alltså. På interiörbilden står min mycket unga mor med sin arbetskamrat. Så fick hon vara med här på julafton också, det värmde lite extra.
Det enda jag inte fick från min önskelista var ett bananfodral. Ett rött ville jag ha!
Men man kan inte få allt och jag fick då verkligen så att jag är tacksam och nöjd för hela året.
Jag äter gärna klämda bananer i fortsättningen också!
Mellan varven har jag rejält ont i handleden och då tycker jag synd om mig och tar en Alvedon, sen går det riktigt bra ett tag igen och jag vill väldigt gärna klara mig själv.
Har vi kvinnor blivit fostrade till att inte be om hjälp eller är det något självvalt? Är jag ensam om att tycka att jag måste klara det mesta själv?
Så har jag en liten noja också, att det läker ihop snett, för det har jag förstått är ganska vanligt. Jaja, den 30/12 får jag svar på den frågan i alla fall.
SÅ, nu var förhoppningsvis dagens gnäll avklarat, nu till roligare saker. Jag passar på att skriva medan jag är "drogad", i den mån man blir det av alvedon.
I år blev jag tvingad att skriva en önskelista, det var barnen som tjatade och det var nog en bra idé.
Jag vill visa några av de fantastiska julklappar jag fick utifrån den listan.
Av kärestan!
Av kära dotter & sambo!
Av käre sonen & sambo!
Av nästansyster!
Av engelska nästansystern!
Av moderns namne, även hon en syster!
Av bonusbarnen & sambo!
Det har väl framgått att jag är 100% julälskare? Jag byter julklappar med nästan alla mina vänner och det här är bara ett urval. Jag fick mycket mer, jättefina och bra saker och den här julen var helt underbar (fast det brukar de förstås vara jämt.)
An nästansyster A, hon som sytt den vackra kassen, fick jag också något som för mig var en gåta.
Ingen av oss 5 som firade jul tillsammans kunde lista ut vad det är. Vi kunde utesluta väldigt mycket, men hade nästan inga passande förslag alls.
Den är 11 cm hög och 5 - 6 cm i diameter.
Jag ringde och frågade vad jag fått.
"Läs på lappen", sa hon.
Det var ju bra information, men det språket behärskar inte jag.
Gissa gärna vad jag fått och det är fritt fram att läsa på etiketten som sitter på förpackningen.
Jag fick också Hallsbergs Hembygdsförenings årliga almanacka av en mycket god vän och där fanns gamla bokis (Hallsbergs bokhandel) med, riktigt gamla alltså. På interiörbilden står min mycket unga mor med sin arbetskamrat. Så fick hon vara med här på julafton också, det värmde lite extra.
Det enda jag inte fick från min önskelista var ett bananfodral. Ett rött ville jag ha!
Men man kan inte få allt och jag fick då verkligen så att jag är tacksam och nöjd för hela året.
Jag äter gärna klämda bananer i fortsättningen också!
Alternativ jul
Inte för att jag firat jul på något annat ställe än hemma. Inte har det varit annat innehåll heller egentligen, men alternativt har det varit i förhållande till hur det brukar vara,
Jag brukar flänga fram och hinna vara på gång med 3 - 4 aktiviteter hela tiden. Det här är min första jul som gipsad och immobiliserad. Det har varit intressant så här långt - och alternativt! Så var det utrett.
Kameran brukar vara ett med min högra hand, för tillfället är det gipset som tagit kamerans plats. Det blev inte många bilder tagna igår och inte särskilt väl genomtänkta heller.
Kära dottern och Vickehund kom hit vid 12-tiden. Vi drog igång med julmaten ganska fort. Vicke parkerade vi vid elementet i köket med sin "tjurmuskel" och det tyckte han var toppen.
Jag stod mest som ett bihang och tittade på, men jag fick uppdraget att steka prinskorvarna. Det gick hur bra som helst tills jag fick order att ställa dem upp. De blir så goda om de är lite brända på "fötterna", information till den som såväl som jag, inte vet det.
De blev lite hoppiga när de skulle stå och en hoppade ner på golvet, till Vickes glädje. Den fick han när den kallnat.
Vi var bara två människor som skulle äta mat, så vi höll nere både mängd och olika orters mat.
Torkat renkött och ölkorv saknas på bilden, men kom fram strax efter .
På spisen stod det varma.Dopp i grytan är ett absolut MÅSTE!
Köttbullarna som dotra gjorde med den äran samsas med älgbullarna, som jag och kärestan trixade till innan jag slog bakut i hallen.
Jag bara måste ha dopp i grytan först av allt, för mig är det JUL!
Jag vet inte vad som hände, magsäcken kanske hade krympt efter dagen på akuten, för jag blev mätt väldigt fort.
I år hade vi rökt stör istället för rökt lax. Kärestan köpte fel när han skulle köpa lax och det var ett av de bättre felköpen han gjort. Det tyckte även han och hans julflock när de åt.
Vid 15.00 är det traditionellt Kalle Anka som gäller och vi bänkade oss framför TV.n och gav oss ner i godisskålen. Den timmen gick fort och Piff och Puff tillhör fortfarande mina favoriter. Rätt som det var var det dags för Bengt Feldreich i sin duett med Benjamin Syrsa och den timmen redan slut.
Sedan var det väntan och väntan på de andra. Jag minns än känslan från barndomen - både min egen och barnens, när man måste vänta och vänta och VÄNTA innan det hela börjar.
Då säger dottern:
"Mamma, vi måste börja lite så du får öva. Tänk om det tar en kvart för dig med varje paket innan du får upp det, då blir vi aldrig färdiga."
Jag tvekade lite, men var inte särskilt svår att övertyga. Jag fick tre julklappar att öva på och för rättvisans skull fick också det lilla livet öva lite.
I England bor min själssyster Felicity, hon är konstnär och jag har bott hos henne och hennes man de gånger jag varit i England för att läsa engelska på en veckolång kurs.
Hon målar mest, men syr också. I år fick jag en ugglekudde i patchwork.
Sen övade vi lite till och jag var ganska bra på paketöppning, så hon blev lugn.
Till slut kom "våra" herrar och även min "svärmor" och då började julklappsutdelningen på riktigt.
I år slapp jag det uppdraget. Jag satt och tog emot paket och tolkade konstigt skrivna rim. Det var aningen hieroglyfiskt skrivet på vissa, då det antingen skrivits med vänster eller så med gipsad höger. Det funkade dock med mig som "teckentydare".
Kära dottern tog ett dunkelt kort av mig med min fint inslagna arm.
Vicke fick ett märgben av mig som han fick öppna själv. Jag hade lindat in det i två stora papper, men utan tejp så klart. Här håller han på som bäst med sitt paket, medan matte och husse är fullt upptgna med varsitt av sina.
Vi avslutade kvällen vid 21-tiden med "eftermiddagskaffe", kakor och grannen Karins goda tårta.
Det var julaftonen 2009!
Så trött jag var efteråt, men vad härligt att allt gick så bra trots allt. Mina nära och kära har varit helt otroliga.
Förresten fick jag tre nya Kanaanrosor på min namnsdag av kärestan, jag heter nämligen Eva också! Hoppas de också är välsignade!
Jag brukar flänga fram och hinna vara på gång med 3 - 4 aktiviteter hela tiden. Det här är min första jul som gipsad och immobiliserad. Det har varit intressant så här långt - och alternativt! Så var det utrett.
Kameran brukar vara ett med min högra hand, för tillfället är det gipset som tagit kamerans plats. Det blev inte många bilder tagna igår och inte särskilt väl genomtänkta heller.
Kära dottern och Vickehund kom hit vid 12-tiden. Vi drog igång med julmaten ganska fort. Vicke parkerade vi vid elementet i köket med sin "tjurmuskel" och det tyckte han var toppen.
Jag stod mest som ett bihang och tittade på, men jag fick uppdraget att steka prinskorvarna. Det gick hur bra som helst tills jag fick order att ställa dem upp. De blir så goda om de är lite brända på "fötterna", information till den som såväl som jag, inte vet det.
De blev lite hoppiga när de skulle stå och en hoppade ner på golvet, till Vickes glädje. Den fick han när den kallnat.
Vi var bara två människor som skulle äta mat, så vi höll nere både mängd och olika orters mat.
Torkat renkött och ölkorv saknas på bilden, men kom fram strax efter .
På spisen stod det varma.Dopp i grytan är ett absolut MÅSTE!
Köttbullarna som dotra gjorde med den äran samsas med älgbullarna, som jag och kärestan trixade till innan jag slog bakut i hallen.
Jag bara måste ha dopp i grytan först av allt, för mig är det JUL!
Jag vet inte vad som hände, magsäcken kanske hade krympt efter dagen på akuten, för jag blev mätt väldigt fort.
I år hade vi rökt stör istället för rökt lax. Kärestan köpte fel när han skulle köpa lax och det var ett av de bättre felköpen han gjort. Det tyckte även han och hans julflock när de åt.
Vid 15.00 är det traditionellt Kalle Anka som gäller och vi bänkade oss framför TV.n och gav oss ner i godisskålen. Den timmen gick fort och Piff och Puff tillhör fortfarande mina favoriter. Rätt som det var var det dags för Bengt Feldreich i sin duett med Benjamin Syrsa och den timmen redan slut.
Sedan var det väntan och väntan på de andra. Jag minns än känslan från barndomen - både min egen och barnens, när man måste vänta och vänta och VÄNTA innan det hela börjar.
Då säger dottern:
"Mamma, vi måste börja lite så du får öva. Tänk om det tar en kvart för dig med varje paket innan du får upp det, då blir vi aldrig färdiga."
Jag tvekade lite, men var inte särskilt svår att övertyga. Jag fick tre julklappar att öva på och för rättvisans skull fick också det lilla livet öva lite.
I England bor min själssyster Felicity, hon är konstnär och jag har bott hos henne och hennes man de gånger jag varit i England för att läsa engelska på en veckolång kurs.
Hon målar mest, men syr också. I år fick jag en ugglekudde i patchwork.
Sen övade vi lite till och jag var ganska bra på paketöppning, så hon blev lugn.
Till slut kom "våra" herrar och även min "svärmor" och då började julklappsutdelningen på riktigt.
I år slapp jag det uppdraget. Jag satt och tog emot paket och tolkade konstigt skrivna rim. Det var aningen hieroglyfiskt skrivet på vissa, då det antingen skrivits med vänster eller så med gipsad höger. Det funkade dock med mig som "teckentydare".
Kära dottern tog ett dunkelt kort av mig med min fint inslagna arm.
Vicke fick ett märgben av mig som han fick öppna själv. Jag hade lindat in det i två stora papper, men utan tejp så klart. Här håller han på som bäst med sitt paket, medan matte och husse är fullt upptgna med varsitt av sina.
Vi avslutade kvällen vid 21-tiden med "eftermiddagskaffe", kakor och grannen Karins goda tårta.
Det var julaftonen 2009!
Så trött jag var efteråt, men vad härligt att allt gick så bra trots allt. Mina nära och kära har varit helt otroliga.
Förresten fick jag tre nya Kanaanrosor på min namnsdag av kärestan, jag heter nämligen Eva också! Hoppas de också är välsignade!
GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!
Jag vill bara önska alla en God Jul . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . och Gott Nytt År ! ! ! ! ! ! ! ! ! !
. . . . . . . . . . . . . . och Gott Nytt År ! ! ! ! ! ! ! ! ! !
Nu är hon på gång igen!
Nej, det är inte jag som mirakulöst blivit helad under natten. Jag har lika besvärligt som igår.
Det tog över 30 minuter att duscha, både igår och idag, man blir inte driven och lär sig nya rutiner så himla snabbt.
Jag står där i duschen med en stor plastkasse på armen och håller den rakt upp, medan jag försöker få ut schampo med ett enhandsgrepp och få det att landa i samma hand som trycker ut det, dessutom vänster på en högerhänt person.
Hjärnan jobbar så det t o m knakar på utsidan över allt nytt som vänster sida av kroppen plötsligt håller på och micklar med.
Sen är det ett akrobatiknummer att tvätta sig under vänster arm, med vänster hand. Jag kan väl medge att både tvättandet och deodorantandet blir lite halvhjärtat. Är dock desto renare och välluktande på höger. Det gäller alltså att vända rätt sida till om jag ska ut och träffa folk.
Jag är nu torr och har ätit en sen frukost. Praktiskt, då slipper jag laga lunch!
Hon som är på gång igen är min granne. Världens bästa och snällaste, hon som gav bort sin ena cykel till min dotter i våras.
Hon ringde in igår och sa att hon ville komma idag med en liten julkaka. Jag brukar få det av henne. Jag har alltid gett en Amaryllis till henne varenda jul och hon brukar kontra med en kaka.
Hon har nyss varit här och jag måste säga att hon är helt otrolig. 78 år, har tre krossade kotor i ryggraden som hon håller på att bygga upp igen och är pigg och alert och hur trevlig som helst.
Det här bar hon in till mig och önskade mig en god jul!
Har jag världens snällaste och bästa granne? Jag tycker det ! ! ! ! ! ! !
Det tog över 30 minuter att duscha, både igår och idag, man blir inte driven och lär sig nya rutiner så himla snabbt.
Jag står där i duschen med en stor plastkasse på armen och håller den rakt upp, medan jag försöker få ut schampo med ett enhandsgrepp och få det att landa i samma hand som trycker ut det, dessutom vänster på en högerhänt person.
Hjärnan jobbar så det t o m knakar på utsidan över allt nytt som vänster sida av kroppen plötsligt håller på och micklar med.
Sen är det ett akrobatiknummer att tvätta sig under vänster arm, med vänster hand. Jag kan väl medge att både tvättandet och deodorantandet blir lite halvhjärtat. Är dock desto renare och välluktande på höger. Det gäller alltså att vända rätt sida till om jag ska ut och träffa folk.
Jag är nu torr och har ätit en sen frukost. Praktiskt, då slipper jag laga lunch!
Hon som är på gång igen är min granne. Världens bästa och snällaste, hon som gav bort sin ena cykel till min dotter i våras.
Hon ringde in igår och sa att hon ville komma idag med en liten julkaka. Jag brukar få det av henne. Jag har alltid gett en Amaryllis till henne varenda jul och hon brukar kontra med en kaka.
Hon har nyss varit här och jag måste säga att hon är helt otrolig. 78 år, har tre krossade kotor i ryggraden som hon håller på att bygga upp igen och är pigg och alert och hur trevlig som helst.
Det här bar hon in till mig och önskade mig en god jul!
Har jag världens snällaste och bästa granne? Jag tycker det ! ! ! ! ! ! !
Så här var det!
Jag hade handlat allt jag behövde för att kunna fira min älskade jul i lugn och ro. Körde fram bilen nära huset och bar in tre stora kassar+ min lilla Annakasse som är istället för handväska. Jag är inte direkt handväsktypen.
Ut och körde bort bilen, rycker till mig dagens skörd när jag passerar brevlådan. Den bunten la jag uppepå ena kassen, gick några steg och hängde upp jackan. Tillbaka till dörrmattan och tog av kängorna och tar ett stort kliv mot badrummet (kissnödig), samtidigt som jag greppar julkorten med vänster hand.
Mina något för stora manchesterbyxor hade hasat ner lite medan jag pulsade in i allt det "fina, vita". Det satt alltså en massa snö nederst på byxbenen och det klev jag på när jag snodde runt i klivet mot badrummet.
Nästa sekund låg jag utfläkt på golvet med huvudet inkört i dörrkarmen och en helt bedövad höger hand. Då släppte jag breven och julkorten, lyckades baxa mig bort från dörrkarmen, kostatera att höger handled såg lite fel ut, men bestämde mig för en stukning! HAHAHA! Optimisten nummer 1, det är jag det!
Nästa sekund kom jag på att jag måste kolla hur det gått med huvudet.......alltså, det var inte så bra, det blöder alltid mycket när man slår hål i skallen och det gjorde det på mig också.
Utan tanke på en ev. hjärnskakning kastade jag mig upp och in i badrumemt. Oj, där hängde bara vita handdukar. Ut till linneskåpet och ryckte ut en röd, tillbaka i i badrummet och böjd över handfatet medan blodet droppade ner blötte jag den i kallvatten och tryckte fast mot huvudet,
Det var smart utan att jag tänkte på det, för när jag väl kom till lasarettet och fick konstaterat ett jag brutit handleden, hade jag haft den i högläge hela tiden = ingen svullnad.
Till slut efter många turer till olika avdelningar var jag bedövad i handled och huvud, ryckt rätt i handleden och gipsad, sydd i huvudet, fått recept på "painkillers" och kunde ringa efter kärestan som väntade hemma.
Hela tiden hade jag min kära dotter vid min sida. Hon tröstade, skjutsade, peppade och höll handen. Tack och lov att hon inte är i Norge och rensar krabbor eller något sånt! Hon var t o m före mig på sjukhuset.
Så här fin arm har jag idag, mitt första paket, som jag burit på i snart ett dygn och aldrig kommer det att hamna under tallen.
Duschat har jag också lyckats med och vattnet färgades vackert rosa. Nu har kära dottern gjort julköttbullarna och skinkan står i ugnen och bakar sig.
Hon måste vara vuxen det lilla livet - vad duktig hon var, min "bebis!"
Vicke har varit med som sällskap. Av sin mormor fick han en tjurmuskel, som det så vackert heter. Det var mycket bra och mumsigt tyckte han.
Dagens kloka ord: Du kan inte fly undan vintern, den följer dig vart du går, till och med inomhus!
Ut och körde bort bilen, rycker till mig dagens skörd när jag passerar brevlådan. Den bunten la jag uppepå ena kassen, gick några steg och hängde upp jackan. Tillbaka till dörrmattan och tog av kängorna och tar ett stort kliv mot badrummet (kissnödig), samtidigt som jag greppar julkorten med vänster hand.
Mina något för stora manchesterbyxor hade hasat ner lite medan jag pulsade in i allt det "fina, vita". Det satt alltså en massa snö nederst på byxbenen och det klev jag på när jag snodde runt i klivet mot badrummet.
Nästa sekund låg jag utfläkt på golvet med huvudet inkört i dörrkarmen och en helt bedövad höger hand. Då släppte jag breven och julkorten, lyckades baxa mig bort från dörrkarmen, kostatera att höger handled såg lite fel ut, men bestämde mig för en stukning! HAHAHA! Optimisten nummer 1, det är jag det!
Nästa sekund kom jag på att jag måste kolla hur det gått med huvudet.......alltså, det var inte så bra, det blöder alltid mycket när man slår hål i skallen och det gjorde det på mig också.
Utan tanke på en ev. hjärnskakning kastade jag mig upp och in i badrumemt. Oj, där hängde bara vita handdukar. Ut till linneskåpet och ryckte ut en röd, tillbaka i i badrummet och böjd över handfatet medan blodet droppade ner blötte jag den i kallvatten och tryckte fast mot huvudet,
Det var smart utan att jag tänkte på det, för när jag väl kom till lasarettet och fick konstaterat ett jag brutit handleden, hade jag haft den i högläge hela tiden = ingen svullnad.
Till slut efter många turer till olika avdelningar var jag bedövad i handled och huvud, ryckt rätt i handleden och gipsad, sydd i huvudet, fått recept på "painkillers" och kunde ringa efter kärestan som väntade hemma.
Hela tiden hade jag min kära dotter vid min sida. Hon tröstade, skjutsade, peppade och höll handen. Tack och lov att hon inte är i Norge och rensar krabbor eller något sånt! Hon var t o m före mig på sjukhuset.
Så här fin arm har jag idag, mitt första paket, som jag burit på i snart ett dygn och aldrig kommer det att hamna under tallen.
Duschat har jag också lyckats med och vattnet färgades vackert rosa. Nu har kära dottern gjort julköttbullarna och skinkan står i ugnen och bakar sig.
Hon måste vara vuxen det lilla livet - vad duktig hon var, min "bebis!"
Vicke har varit med som sällskap. Av sin mormor fick han en tjurmuskel, som det så vackert heter. Det var mycket bra och mumsigt tyckte han.
Dagens kloka ord: Du kan inte fly undan vintern, den följer dig vart du går, till och med inomhus!
Halsfluss mm
Nu är det verkligen mm som gäller -oj vad stora bokstäver det blev, kan bero på att jag är vänsterhänt ett tag framöver.
Jag ska fatta mig kort, jag bröt höger handled hemma i hallen idag på em o nu har jag kommit hem från sjukhuset med årets första paket - min högra hand/arm, fint inslagen i vitt.
Återkommer snart, jag har ett litet f.d. hål i "huvudet" också som är ihopsytt, men jag är vid relativt gott mod!
Hur kunde det bli så stora bokstäver? Det får jag aldrig när jag vill ha dem.
Slut för idag!
Bullar och kakor
Gårdagskvällen tillbringade jag till stor del i köket!
Det tillverkades ätbara godsaker inför kommande julhelg.
Kära dottern och hund, kom ett tag på eftermiddagen, för att vara med, men det blev inte så mycket stök för oss tillsammans.
Först skulle vi klä färdigt tallen hade jag tänkt och sen ge oss ut i köket. Hon hängde dit lite garntomtar och halmsaker, sen blev det lek med hunden, som själv nosat reda på en studsboll i en korg.
Efter leken placerade hon ut tomtar och hjärtan i några blomkrukor, såna där pinnar med dekor som man får när man köper en julblomma. De brukar jag spara och trycka ner i mina ganska fula och torra pellor, för att blicken kan få fastna på något annat än deras tynande tillvaro så här års.
Vi drack lite te och tiden gick, sen kom kärestan hem och då kom vi på att min havererade cykel stod i snön utanför hennes hus. Han skjutsade hem henne för att samtidigt ta hem cykeln för vinterförvaring.
Då samlade jag ihop lite energi och tog jag bättre tag i köksstöket.
Först bakade jag ut cockiesdegen och trots att vi är litet hushåll numera, hade jag ändå förstås gjort dubbel sats. Det blev cirka 100 kakor, men de brukar ha en strykande åtgång - urgoda att hastigt doppa ner i teet och sen in med hela i munnen, så de går nog åt. Jag kan lätt trycka i mig 8 - 10 stycken på en gång. Suck!
Här är ena burken full med mumsiga mandel- och chokladfyllda cockies.
När det var färdigt och ugnen ändå varm fortsatte jag, nu fick jag hjälp av kärestan. När det inte handlar om kakor och annat slisk är han gärna i köket han också.
Det var inte saffransbullar som var på gång, inte ens vetebullar. Det var älgbullar!
Han kom ångande och ställde sig och blandade älgfärs med fläskfärs. Sen parkerade han vid spisen och rörde i kastrullen med smör, lök och lite annat jox som skulle ner i smeten.
Jag hade ett helt kilo älgfärs och 4 hg fläskfärs, så det blev ganska många, stora bullar.
Jag steker dem alltid i långpanna, hur enkelt som helst.
Det blev 37 stycken, större än pingisbollar, fast ovala och JÄTTEGODA!!!!
Sen tog jag kväll, sjönk ner i soffan och tittade på TV !
Det tillverkades ätbara godsaker inför kommande julhelg.
Kära dottern och hund, kom ett tag på eftermiddagen, för att vara med, men det blev inte så mycket stök för oss tillsammans.
Först skulle vi klä färdigt tallen hade jag tänkt och sen ge oss ut i köket. Hon hängde dit lite garntomtar och halmsaker, sen blev det lek med hunden, som själv nosat reda på en studsboll i en korg.
Efter leken placerade hon ut tomtar och hjärtan i några blomkrukor, såna där pinnar med dekor som man får när man köper en julblomma. De brukar jag spara och trycka ner i mina ganska fula och torra pellor, för att blicken kan få fastna på något annat än deras tynande tillvaro så här års.
Vi drack lite te och tiden gick, sen kom kärestan hem och då kom vi på att min havererade cykel stod i snön utanför hennes hus. Han skjutsade hem henne för att samtidigt ta hem cykeln för vinterförvaring.
Då samlade jag ihop lite energi och tog jag bättre tag i köksstöket.
Först bakade jag ut cockiesdegen och trots att vi är litet hushåll numera, hade jag ändå förstås gjort dubbel sats. Det blev cirka 100 kakor, men de brukar ha en strykande åtgång - urgoda att hastigt doppa ner i teet och sen in med hela i munnen, så de går nog åt. Jag kan lätt trycka i mig 8 - 10 stycken på en gång. Suck!
Här är ena burken full med mumsiga mandel- och chokladfyllda cockies.
När det var färdigt och ugnen ändå varm fortsatte jag, nu fick jag hjälp av kärestan. När det inte handlar om kakor och annat slisk är han gärna i köket han också.
Det var inte saffransbullar som var på gång, inte ens vetebullar. Det var älgbullar!
Han kom ångande och ställde sig och blandade älgfärs med fläskfärs. Sen parkerade han vid spisen och rörde i kastrullen med smör, lök och lite annat jox som skulle ner i smeten.
Jag hade ett helt kilo älgfärs och 4 hg fläskfärs, så det blev ganska många, stora bullar.
Jag steker dem alltid i långpanna, hur enkelt som helst.
Det blev 37 stycken, större än pingisbollar, fast ovala och JÄTTEGODA!!!!
Sen tog jag kväll, sjönk ner i soffan och tittade på TV !
Jullov och lite surr
Igår var sista dagen på skolan före jullovet och första för mig efter halsinfektionen. Jag som sa halsfluss, är det inte godkänt längre? Halsinfektion bevars är det som drabbat mig! Fast nu har jag inte ont längre.
Jullovet är efterlängtat, nu äntligen får jag pynta klart, stryka juldukar och lägga på och göra färdigt jultallen.
Jag har börjat tidigare lite här och där i år, för förra året blev jag less på tomtar i och med att julhelgen hade varit. I år bestämde jag mig för att få njuta lite längre och det pågår för fullt - njutandet alltså.
Medan jag sitter och skriver tittar jag ut lite. Här utanför mitt fönster är det - 12 grader och grannen står i snön och grillar för fullt. Det ryker som värsta Lützendimman. Han är en passionerad grillare och bjuder ofta på det han har på gallret. Det luktar, men det var värre när han var rökare, det inte bara luktade, det luktade förfärligt!
Hoppas ingen ringer på brandkåren bara, det står en tjock vit rök rakt upp i vinterkylan.
Kolla vad som hände igår.
Vår sista dag på jobbet ägnade vi åt lite felaktigt frosseri! Inga ord behövs!
R E S U L T A T E T !
Ingen protesterade, varken personal eller elever! Vad gott det var!
Jullovet är efterlängtat, nu äntligen får jag pynta klart, stryka juldukar och lägga på och göra färdigt jultallen.
Jag har börjat tidigare lite här och där i år, för förra året blev jag less på tomtar i och med att julhelgen hade varit. I år bestämde jag mig för att få njuta lite längre och det pågår för fullt - njutandet alltså.
Medan jag sitter och skriver tittar jag ut lite. Här utanför mitt fönster är det - 12 grader och grannen står i snön och grillar för fullt. Det ryker som värsta Lützendimman. Han är en passionerad grillare och bjuder ofta på det han har på gallret. Det luktar, men det var värre när han var rökare, det inte bara luktade, det luktade förfärligt!
Hoppas ingen ringer på brandkåren bara, det står en tjock vit rök rakt upp i vinterkylan.
Kolla vad som hände igår.
Vår sista dag på jobbet ägnade vi åt lite felaktigt frosseri! Inga ord behövs!
R E S U L T A T E T !
Ingen protesterade, varken personal eller elever! Vad gott det var!
Slutgiltig bild på de Kanaitiska blomstren
Så kom då dagen då det är dags att ta farväl av de välsignade blomstren.
Redan i morse insåg jag att det alldeles snart var dags för torkpinnen.
Det är inget märkvärdigt, jag har en lång blompinne instucken i bokhyllan och där hänger jag de flesta av mina röda rosor på tork, när de gjort sitt - dvs förgyllt min tillvaro under längre eller kortare tid.
Aldrig har jag haft några rosor så länge som de här exemplaren från Kanaans Blomsterhandel i Nora!
Idag ser de två som är kvar inte så glada och friska ut längre, men jag ska låta dem stå så kärestan får se dem innan de hamnar på pinnen som två gamla hönor.
Det är i alla fall rekord för min del. Det här är tredje fredagen de står på mitt köksbord, vad blir det? 15 dagar!!!!
Visst är det dags att ta adjö nu? Älskade vackra rosor, torka snyggt tack!
Redan i morse insåg jag att det alldeles snart var dags för torkpinnen.
Det är inget märkvärdigt, jag har en lång blompinne instucken i bokhyllan och där hänger jag de flesta av mina röda rosor på tork, när de gjort sitt - dvs förgyllt min tillvaro under längre eller kortare tid.
Aldrig har jag haft några rosor så länge som de här exemplaren från Kanaans Blomsterhandel i Nora!
Idag ser de två som är kvar inte så glada och friska ut längre, men jag ska låta dem stå så kärestan får se dem innan de hamnar på pinnen som två gamla hönor.
Det är i alla fall rekord för min del. Det här är tredje fredagen de står på mitt köksbord, vad blir det? 15 dagar!!!!
Visst är det dags att ta adjö nu? Älskade vackra rosor, torka snyggt tack!
O helga natt i Örebro
Nu vill jag varna för riktigt dåliga bilder, tagna i den svarta kvällen, utan blixt (så klart) mot rörliga måll Jag vill ha med dem ändå, för att försöka få fram känslan.
Det var den sjätte december den här gigantiska konserten gick av stapeln på Stortorget i Örebro, med start 17.00.
Sveriges största jul- och allsångskonsert !
De trodde det var runt 25.000 människor som samlats på torget och närliggande gator för att "vara med". De senare åren har de haft storbildsskärmar vid scenen och mot sidorna, annars ser man inte ett dugg.
Sedan starten 2001 har jag varit på alla utom en och det blir bara bättre och bättre.
TIPS!! I år kan hela Sverige vara med på samma konsert.
Den sänds på julafton i TV4 20.00.
Det är en massa JUL i olika former, bra artister och så utses också årets lokalartist - någon lovande talang från länet. I år var det Louise Rönnberg från Glanshammar som vann. Lyssna på hennes jazzinspirerade sång här.
Vi kom till Stortorget från ett annat håll i år och hamnade riktigt nära scenen och kunde se både därifrån och på storbildsskärmen.
På ena sidan av torget ligger Rådhuset. Där är i december en gigantisk adventskalender, med ett konstverk i varje fönster. 17.02 är det lucköppning varje dag. Den traditionen startade 2007.
Här är lucka 6 och öppningen har just börjat.
Vad ska det bli för bild undrade jag när det här började komma fram?
Det här blev det!
Eftersom min bild är sällsynt sunkig och för att jag vill göra konstnären Susanne Slöör rättvisa länkar jag till hennes sida, där syns verkligheten, som överstigen min "dikt" tusenfalt.
Ernst, Sveriges mediegud, var konferencier. Han såg ut som liemannen innan han tog ner kapuschongen.
Jag tycker han känns utsliten, varit med överallt och gjort allting, nu senast en julbok.
Han visade sig dock kunna sjunga riktigt bra och hålla ihop sig också, trots att han sjabblade lite med sina kom ihåg lappar.
Solvieg Ågrens kör, Kammarkören Stella stod på scenen hela tiden och både medverkade i artisternas nummer, allsången och gjorde egna framföranden.
Andra artister var Charlotte Perelli och Brolle. Båda med helt otroliga röster.
På storbildsskärmen dök andra celebriteter upp mellan numren och läste rim.
Som sista nummer gjorde Oscar Bly från Örebro Adams julsång: O helga natt - mycket vackert och för min del är just den ett MÅSTE när det är jul.
Jag ryser så jag fryser varenda gång den sjungande tenoren går upp en oktav på slutet.
Bilden på Oscar blev tyvärr inte alls användbar.
http://www.youtube.com/watch?v=ufnjnwzz82k
Har jag bara hört den kan julen komma när den vill, jag är redo!
Det var den sjätte december den här gigantiska konserten gick av stapeln på Stortorget i Örebro, med start 17.00.
Sveriges största jul- och allsångskonsert !
De trodde det var runt 25.000 människor som samlats på torget och närliggande gator för att "vara med". De senare åren har de haft storbildsskärmar vid scenen och mot sidorna, annars ser man inte ett dugg.
Sedan starten 2001 har jag varit på alla utom en och det blir bara bättre och bättre.
TIPS!! I år kan hela Sverige vara med på samma konsert.
Den sänds på julafton i TV4 20.00.
Det är en massa JUL i olika former, bra artister och så utses också årets lokalartist - någon lovande talang från länet. I år var det Louise Rönnberg från Glanshammar som vann. Lyssna på hennes jazzinspirerade sång här.
Vi kom till Stortorget från ett annat håll i år och hamnade riktigt nära scenen och kunde se både därifrån och på storbildsskärmen.
På ena sidan av torget ligger Rådhuset. Där är i december en gigantisk adventskalender, med ett konstverk i varje fönster. 17.02 är det lucköppning varje dag. Den traditionen startade 2007.
Här är lucka 6 och öppningen har just börjat.
Vad ska det bli för bild undrade jag när det här började komma fram?
Det här blev det!
Eftersom min bild är sällsynt sunkig och för att jag vill göra konstnären Susanne Slöör rättvisa länkar jag till hennes sida, där syns verkligheten, som överstigen min "dikt" tusenfalt.
Ernst, Sveriges mediegud, var konferencier. Han såg ut som liemannen innan han tog ner kapuschongen.
Jag tycker han känns utsliten, varit med överallt och gjort allting, nu senast en julbok.
Han visade sig dock kunna sjunga riktigt bra och hålla ihop sig också, trots att han sjabblade lite med sina kom ihåg lappar.
Solvieg Ågrens kör, Kammarkören Stella stod på scenen hela tiden och både medverkade i artisternas nummer, allsången och gjorde egna framföranden.
Andra artister var Charlotte Perelli och Brolle. Båda med helt otroliga röster.
På storbildsskärmen dök andra celebriteter upp mellan numren och läste rim.
Som sista nummer gjorde Oscar Bly från Örebro Adams julsång: O helga natt - mycket vackert och för min del är just den ett MÅSTE när det är jul.
Jag ryser så jag fryser varenda gång den sjungande tenoren går upp en oktav på slutet.
Bilden på Oscar blev tyvärr inte alls användbar.
http://www.youtube.com/watch?v=ufnjnwzz82k
Har jag bara hört den kan julen komma när den vill, jag är redo!
Rapport från sjuklägret och Kanaan!
Idag mår jag sämre än igår! Man ska icke förhäva sig och tro på under, vilket jag gjorde då min hals slutade brinna efter bara ett dygn.
Sent igår kväll bakade jag drömmar med krisp. Mycket goda, redan förpackade, de som inte är på väg till reningsverket via min och dotterns magar.
Istället borde jag ha legat under filten och läst bok, för idag har jag inte mått så bra.
Möjligen bakar jag något senare i afton, efter 22.00, när telefonen tystnat.
Nu har jag inte tid, jag förbereder mig för det slutgiltiga valet i "Bonde".
Jag tycker det är så roligt och det står jag för, hur mycket kritik jag än får. Så är det med det!!
Med det lilla vi fått se på TV, har jag helt klart för mig vilka jag tycker de ska välja. Fast, jag tror inte alla bönderna tycker som jag!
På förfrågan kan jag förtälja, att Kåvepenin fick jag utan att jag bad om det eller ville ha det. Jag skulle bara rådfråga vårdcentralen på telefon, om det var okej att självläka. Det var det INTE! Jag mer eller mindre kommenderades dit för att ta ett halsprov. Det var positivt och det var ju negativt som den vitsiga sköterskan sa.
1 ½ timme senare stod jag med paketet i handen på apoteket, svårare än så var det inte och det var som sagt, inte för att jag insisterade på att få medicin. Det var sjukrapporten, nu till Kanaaan.
De välsignade rosorna lever numera i tvåsamhet. Den tredje hänger på tork i väntan på placering i mässingsgrytan.
De två är dock hur fina som helst. Tänk om kärestan får njuta av dem en tredje helg, då blir han nog troende.
Så här såg de ut innan den till vänster hamnade på torken (hihi).
Jag säger än en gång - HELT OTROLIGT!!!!!!!
Sent igår kväll bakade jag drömmar med krisp. Mycket goda, redan förpackade, de som inte är på väg till reningsverket via min och dotterns magar.
Istället borde jag ha legat under filten och läst bok, för idag har jag inte mått så bra.
Möjligen bakar jag något senare i afton, efter 22.00, när telefonen tystnat.
Nu har jag inte tid, jag förbereder mig för det slutgiltiga valet i "Bonde".
Jag tycker det är så roligt och det står jag för, hur mycket kritik jag än får. Så är det med det!!
Med det lilla vi fått se på TV, har jag helt klart för mig vilka jag tycker de ska välja. Fast, jag tror inte alla bönderna tycker som jag!
På förfrågan kan jag förtälja, att Kåvepenin fick jag utan att jag bad om det eller ville ha det. Jag skulle bara rådfråga vårdcentralen på telefon, om det var okej att självläka. Det var det INTE! Jag mer eller mindre kommenderades dit för att ta ett halsprov. Det var positivt och det var ju negativt som den vitsiga sköterskan sa.
1 ½ timme senare stod jag med paketet i handen på apoteket, svårare än så var det inte och det var som sagt, inte för att jag insisterade på att få medicin. Det var sjukrapporten, nu till Kanaaan.
De välsignade rosorna lever numera i tvåsamhet. Den tredje hänger på tork i väntan på placering i mässingsgrytan.
De två är dock hur fina som helst. Tänk om kärestan får njuta av dem en tredje helg, då blir han nog troende.
Så här såg de ut innan den till vänster hamnade på torken (hihi).
Jag säger än en gång - HELT OTROLIGT!!!!!!!
Ändrade förhållanden
Så blev det slutligen det som de positiva kallar "Vinter" och vi övriga "Det vita helvetet". Det citatet har jag från vaktmästaren på min förra skola - i Umeå - så han visste nog vad han pratade om. Han var nöjd med tre veckor vitt, det är jag också!
Jag är innerligt trött på allt prat och tjat om att det blir så vitt och fint. T o m kärestan håller på med mig, jag förstår inte att han ids. Det är ännu värre än att hälla vatten på en gås. Jag orkar inte ens svara, jag bara fräser lite.
Jag är knäpp, för jag gillar mörka november. Jag älskar att sitta inne med en massa levande ljus på bordet och kura och pyssla med julförberedelser. Pyssla = Slå in julklappar, skriva listor, baka kakor och TÄNKA! Jag tänker på julen och det gör mig så otroligt harmonisk, ända tills någon börjar tjata om att det skulle vara finfinemang med en vit jul.
Men okej, låt gå för det då. Det får gärna vara en riktigt vit jul så alla, i synnerhet alla barn, får vara lyckliga och glada och kullra runt och bli blöta. Det kan t o m få vara vinter hela lovet och en liten bit in i januari. Sen räcker det. Vill man då ha mer får man leta sig till skidbackar och högre terräng.
Nu har jag orerat färdigt för den här gången, men snö är ett ständigt återkommande ämne, så det blir mer längre fram och förmodligen inte särskilt olikt det här.
Nu ska jag visa hur vitt och fint det var när jag kom ut, för jag var tvungen att trotsa halsen idag och åka till bussgodset med Norrlandsjulpaketet.
Vitt och fint, jojomen! Orörd snö är vit och fin.
Den är precis lika vit och fin när den vilar på bilarna och hur kul är det att gräva fram sin bil vareviga gång man ska iväg?
Det är tyvärr så, att det inte är särskilt många av oss 68 hus här i föreningen som är välsignade med garage. Det är 20 års kö på de få som finns, fick veta när jag flyttade hit. Om cirka 12 år står min bil inomhus när det är vitt ute.
Svängde ut från gården och upp på stora vägen. Hur vitt och fint är det egentligen?
HO HO HO HO, vad jag har gnällt och klagat nu! Det var skönt!!!!!!!!!!!!
Jag är innerligt trött på allt prat och tjat om att det blir så vitt och fint. T o m kärestan håller på med mig, jag förstår inte att han ids. Det är ännu värre än att hälla vatten på en gås. Jag orkar inte ens svara, jag bara fräser lite.
Jag är knäpp, för jag gillar mörka november. Jag älskar att sitta inne med en massa levande ljus på bordet och kura och pyssla med julförberedelser. Pyssla = Slå in julklappar, skriva listor, baka kakor och TÄNKA! Jag tänker på julen och det gör mig så otroligt harmonisk, ända tills någon börjar tjata om att det skulle vara finfinemang med en vit jul.
Men okej, låt gå för det då. Det får gärna vara en riktigt vit jul så alla, i synnerhet alla barn, får vara lyckliga och glada och kullra runt och bli blöta. Det kan t o m få vara vinter hela lovet och en liten bit in i januari. Sen räcker det. Vill man då ha mer får man leta sig till skidbackar och högre terräng.
Nu har jag orerat färdigt för den här gången, men snö är ett ständigt återkommande ämne, så det blir mer längre fram och förmodligen inte särskilt olikt det här.
Nu ska jag visa hur vitt och fint det var när jag kom ut, för jag var tvungen att trotsa halsen idag och åka till bussgodset med Norrlandsjulpaketet.
Vitt och fint, jojomen! Orörd snö är vit och fin.
Den är precis lika vit och fin när den vilar på bilarna och hur kul är det att gräva fram sin bil vareviga gång man ska iväg?
Det är tyvärr så, att det inte är särskilt många av oss 68 hus här i föreningen som är välsignade med garage. Det är 20 års kö på de få som finns, fick veta när jag flyttade hit. Om cirka 12 år står min bil inomhus när det är vitt ute.
Svängde ut från gården och upp på stora vägen. Hur vitt och fint är det egentligen?
HO HO HO HO, vad jag har gnällt och klagat nu! Det var skönt!!!!!!!!!!!!
Sjukläger
Rapport från ett sjukläger!
Halsen bränner som eld, är inte särskilt svullen, men röd.
Dock är den full av streptokocker!
De lär se ut så här!
Jag har fått HALSFLUSS!!!!!!!
Hur kul är det så här 10 dagar innan jul?
Det är inte så att jag jublar och hoppar jämfota över lyckan att få vara hemma och stöka med min älskade jul. Jag orkar inte det. För tillfället orkar jag mobilisera så mycket kraft att jag vågar svälja. Så ONT gör det!
I kväll har jag fått ut Kåvepenin, det vet jag sen tidigare att jag mår pest av, men nu var det det absolut bästa mot dessa små varelser som invaderat min strupe så........
...........le och var glad. 
Om 3 dygn mår jag bättre är det utlovat!
Ja, sen var det nog inget mer för idag. Jag skriver väl lite julkort i natten, jag behöver i alla fall inte stiga upp klockan 6 imorgon bitti, så någon liten glädje för det ändå med sig för en morgontrött människa.
Är de välsignade?
De här tre rosorna fick jag av kärestan förra fredagen, alltså 4 december.
Han gör så ganska ofta, men inte så ofta att jag inte blir lika lyckligt överraskad vareviga gång han kommer med en bukett till mig.
Jag tycker inte det är bortkastade pengar, även om de hamnar i komposten till slut och jag är så glad att han visar sin uppskattning även med blommor.
Det jag börjar fundera över är om de är välsignade?
De är inköpta på Kaanans blomsteraffär 4/12 och idag, 9 dagar senare ser de ut så här!
Kaanans förlovade land minns jag från kristendomsundervisningen, vem vet?
Han gör så ganska ofta, men inte så ofta att jag inte blir lika lyckligt överraskad vareviga gång han kommer med en bukett till mig.
Jag tycker inte det är bortkastade pengar, även om de hamnar i komposten till slut och jag är så glad att han visar sin uppskattning även med blommor.
Det jag börjar fundera över är om de är välsignade?
De är inköpta på Kaanans blomsteraffär 4/12 och idag, 9 dagar senare ser de ut så här!
Kaanans förlovade land minns jag från kristendomsundervisningen, vem vet?
Konsert i Närkes Kils kyrka 10 december
Torsdagkvällen tillbringade vi i Närkes Kils kyrka, i alla fall rätt stor del av kvällen. Det var julkonsert med Göran Fristorp och Anna-Lotta Larsson.
Förra gången vi var där, för två år sen, tyckte vi att vi kom i god tid. Vi kom dit ungefär en halvtimme innan det började. Kyrkan var knökfull och vi hänvisades upp till läktaren. Där var endast bakre raden ledig och när man satt såg man noll och intet. Jo, kyrktaket och lamporna, men det var inte det vi kommit dit för. Vi fick stå upp om vi ville se något.
Den här gången hade jag bestämt mig för att jag skulle sitta långt fram och nere i kyrkan.
Jag upplyste kärestan om att jag tänkte vara på plats redan 18.00. Konserten började 19.00. Han tittade på mig med de där underliga ögonen han får ibland - som jag tolkar som att han kollar om jag blivit skvatt galen och kan se det på något som förändrats i mitt ansiktsuttryck eller i mina ögon.
Nej då, jag såg ut precis som vanligt och han insåg att här var inte läge för protester. Han suckade, men innan han hunnit ta till orda sa jag:
"Du behöver inte komma då, jag håller upp en plats till dig förstår du väl?"
Då såg han alldeles normal ut igen och sa snabbt att han skulle dyka upp vid 18.30-tiden. För säkerhets skull kollade han en gång till om jag verkligen menade allvar. JO, det gjorde jag.
18.00 stegade jag in i kyrkan. Där avslutades just repetitionen av "Jul, jul, strålande jul", med kören. Vackert var det så jag nästan kom av mig.
Strax efter mig kom mer publik, men jag var faktiskt först.....!
På tredje raden fanns de första icke reserverade platserna och där parkerade jag mig, min jacka och satte mig ner och läste. Klok kvinna medför alltid sysselsättning, i det här fallet boken "Berättelsen om Edgar" och en blodapelsin.
Kyrkan fylldes väldigt snabbt och jag skrockade inombords över att jag satt där jag satt. Sen kom kärestan och ännu mer folk.
De var hisnande vackra när de kom in - Anna-Lotta och Göran alltså.
Hennes klänning var djupröd, men jag valde att fotografera utan blixt för att inte störa, så det syns tyvärr inte. Bilderna blev inte heller knivskarpa, men tillräckligt bra för bloggen. Han hade svart sammet i sina kläder.
De hade också med sig Andreas Landegren, en fantastiskt duktig pianist.
Inte nog med det, han var otrolig på att sjunga också. Han och Anna-Lotta sjöng duett i ett stycke då han även spelade. Mycket vackert!
Kören bestod av folk ur olika körer från närområdet - Närkes Kil, Ervalla, Hovsta kanske ännu fler ställen?
De hade några egna framträdanden och då satt Anna-Lotta och Göra och lyssnade.
Efter 1 ½ timme och ett extranummer var det slut på fröjden för den här gången.
De tackade för sig och vi for hemåt i den mörka natten.
Förra gången vi var där, för två år sen, tyckte vi att vi kom i god tid. Vi kom dit ungefär en halvtimme innan det började. Kyrkan var knökfull och vi hänvisades upp till läktaren. Där var endast bakre raden ledig och när man satt såg man noll och intet. Jo, kyrktaket och lamporna, men det var inte det vi kommit dit för. Vi fick stå upp om vi ville se något.
Den här gången hade jag bestämt mig för att jag skulle sitta långt fram och nere i kyrkan.
Jag upplyste kärestan om att jag tänkte vara på plats redan 18.00. Konserten började 19.00. Han tittade på mig med de där underliga ögonen han får ibland - som jag tolkar som att han kollar om jag blivit skvatt galen och kan se det på något som förändrats i mitt ansiktsuttryck eller i mina ögon.
Nej då, jag såg ut precis som vanligt och han insåg att här var inte läge för protester. Han suckade, men innan han hunnit ta till orda sa jag:
"Du behöver inte komma då, jag håller upp en plats till dig förstår du väl?"
Då såg han alldeles normal ut igen och sa snabbt att han skulle dyka upp vid 18.30-tiden. För säkerhets skull kollade han en gång till om jag verkligen menade allvar. JO, det gjorde jag.
18.00 stegade jag in i kyrkan. Där avslutades just repetitionen av "Jul, jul, strålande jul", med kören. Vackert var det så jag nästan kom av mig.
Strax efter mig kom mer publik, men jag var faktiskt först.....!
På tredje raden fanns de första icke reserverade platserna och där parkerade jag mig, min jacka och satte mig ner och läste. Klok kvinna medför alltid sysselsättning, i det här fallet boken "Berättelsen om Edgar" och en blodapelsin.
Kyrkan fylldes väldigt snabbt och jag skrockade inombords över att jag satt där jag satt. Sen kom kärestan och ännu mer folk.
De var hisnande vackra när de kom in - Anna-Lotta och Göran alltså.
Hennes klänning var djupröd, men jag valde att fotografera utan blixt för att inte störa, så det syns tyvärr inte. Bilderna blev inte heller knivskarpa, men tillräckligt bra för bloggen. Han hade svart sammet i sina kläder.
De hade också med sig Andreas Landegren, en fantastiskt duktig pianist.
Inte nog med det, han var otrolig på att sjunga också. Han och Anna-Lotta sjöng duett i ett stycke då han även spelade. Mycket vackert!
Kören bestod av folk ur olika körer från närområdet - Närkes Kil, Ervalla, Hovsta kanske ännu fler ställen?
De hade några egna framträdanden och då satt Anna-Lotta och Göra och lyssnade.
Efter 1 ½ timme och ett extranummer var det slut på fröjden för den här gången.
De tackade för sig och vi for hemåt i den mörka natten.
Äntligen hemma
- och då syftar jag inte på Martin Timell, utan helt och hållet på mig själv.
Jag önskar att jag inte var så snabb att säga ja tack till allting. Numera har jag blivit lite, lite klokare än förr, så det händer att jag tillåter mig att boka av något, även om det är roligt, eller också att säga nej tack och kunna motivera varför.
Ikväll har det varit personalfest på min skola och jag kom nyss hem.
Jooo, jag var hemma en stund på eftermiddagen, men då kom jag på den lysande ideén att jag skulle baka lite matbröd till imorgon och kommande dagar. Istället för att baka lite matbröd, kom på en ännu mer lysande idé att det var lika bra att baka på 1 liter istället för att bara fjutta till med en liten deg.
Så blev det som det blev. De timmarna jag var hemma ägnade jag åt att:
1. Koka en mugg kaffe, sen jag malt lite av de nya bönorna. Franskt mörkrost eller vad det hette.
2. Göra deg, baka ut och grädda. Mellan plåtarna, under tiden det gräddades hann jag fräscha upp mig och byta om.
16.55 tog jag ut sista plåten, 17.00 stod arbetskamraten Å utanför och väntade för avfärd tillbaka till skolan.
* Vi fick en skogsvandring på en stig kantad av marshaller.
* väl framme var det eldar och en järngryta med glögg som vi fick.
* Avslutningsvis kom hela skolledningen i luciatåg och sjöng mitt i mörka kvällen.
Tillbaka till skolan och vi bjöds på en superb grekisk buffé som vår exellenta kökspersonal fixat till.
22.00 kom jag hem, nu har jag bytt om och nu ska jag paketera matbröd.
Det ligger ett litet berg med nykomponerade matbrödknosar därnere och väntar på frysen!
Jag önskar att jag inte var så snabb att säga ja tack till allting. Numera har jag blivit lite, lite klokare än förr, så det händer att jag tillåter mig att boka av något, även om det är roligt, eller också att säga nej tack och kunna motivera varför.
Ikväll har det varit personalfest på min skola och jag kom nyss hem.
Jooo, jag var hemma en stund på eftermiddagen, men då kom jag på den lysande ideén att jag skulle baka lite matbröd till imorgon och kommande dagar. Istället för att baka lite matbröd, kom på en ännu mer lysande idé att det var lika bra att baka på 1 liter istället för att bara fjutta till med en liten deg.
Så blev det som det blev. De timmarna jag var hemma ägnade jag åt att:
1. Koka en mugg kaffe, sen jag malt lite av de nya bönorna. Franskt mörkrost eller vad det hette.
2. Göra deg, baka ut och grädda. Mellan plåtarna, under tiden det gräddades hann jag fräscha upp mig och byta om.
16.55 tog jag ut sista plåten, 17.00 stod arbetskamraten Å utanför och väntade för avfärd tillbaka till skolan.
* Vi fick en skogsvandring på en stig kantad av marshaller.
* väl framme var det eldar och en järngryta med glögg som vi fick.
* Avslutningsvis kom hela skolledningen i luciatåg och sjöng mitt i mörka kvällen.
Tillbaka till skolan och vi bjöds på en superb grekisk buffé som vår exellenta kökspersonal fixat till.
22.00 kom jag hem, nu har jag bytt om och nu ska jag paketera matbröd.
Det ligger ett litet berg med nykomponerade matbrödknosar därnere och väntar på frysen!
Julen kryper närmre
Nu är det nästan bara en massa jultjat här. Min blogg kanske borde heta Leontinas jultjatblogg?
"Sagga" säger de i Närke, det är när man är erbarmeligt tjatig.
Idag ska jag inte sagga! Inte ikväll heller.
Idag = nu, ska jag visa min fina enebukett. Det är tradition att det ska stå en knippe enris i en gammal kopparkruka direkt innanför dörren här hos mig.
Jag brukar variera kulorna lite grann. I år blev det matt vita, i en något större storlek än förr. Dessutom har de små, små glitterknoppar på sig - Det var kära mor som köpte dem en gång när hon var i Umeå på besök, på den tiden jag var Västerbottning.
Se, det blev inget sagg idag. Inte ikväll heller!
Visserligen ska det handla om julen ikväll, men inte här på bloggen. Vi ska på julkonsert i Närkes Kil där Göran Fristorp (ortens son) och Anna-Lotta Larsson ska sjunga. Det ser jag verkligen fram emot!
Augustiföreteelser
Efter den regniga julmarknaden i lördags ägnade vi oss roligare saker.
Eller godare kanske är bättre att säga?
Kärestan hade nästan tjatat hål i huvudet på mig om det 1½ kilot kräftor som låg i hans frys och bara riskerade att torka, när de inte fick komma fram på bordet.
Jag, hans osolidariska levnadsparter, hade minsann fått äta kräftor med en kompis, medan han nästan tynade bort över att inte fått njuta av de röda läckerheterna. Vätternkräftor dessutom.
Livet är grymt mot somliga.
I alla fall föreslog jag tidigare under veckan att vi skulle bjuda hem kompis I, han som vi brukar åka motorcykel tillsammans med. Lördagen skulle vara en lämplig dag och när jag föreslog kräftor på menyn höll min stackars hjärtevän på att dåna.
Sagt och gjort! Här är en liten närbild, bara för att läska den som känner för det!
Jag gillar kombinationen adventsljusstake - kräftfat!
Notera den enormt välkylda OP:n som står där på bordet.
Så vill gubbarna ha det till det röda guldet. Själv är jag tacksam att slippa.
Vi satt till bords i mer än fem timmar, de första åt och åt och åt vi, sen pratade vi.
Det var en ovanligt bra kräftlåda, nästan bara honor och det var bara jag som ville ha rommen.
O J , V A D V I N J Ö T ! ! ! ! ! ! !
Spring på julmarknader
Om jag blir tjatig med tanke på ämnet, går det bra att sluta läsa HÄR!
Vi har varit på julmarknad igen, ja faktiskt har vi det. Jag har inte fyllt min kvot än, det blir nog minst en till och det är inget att göra åt, bara att rätta in sig i ledet, som kärestan brukar säga.
Det blir mer konserter också för den delen, så hur jag ska hinna baka nya obrända saffransbullar + en hoper kakor står skrivet i stjärnorna. Det ordnar sig säkert, men i nuläget har jag lite dålig koll.
Nu går vi på julmarknad i regn och rusk i Nora, lördagen 5 /12.
Jag är inte överdrivet rädd för regn, för jag är inte så söt att jag smälter. Det värsta som händer är att håret krusar sig lite, men det står jag ut med numera, det är rentav praktiskt!
Vi blev förvånade att det trots det ihärdiga strilandet var så pass mycket folk ute.
Det är extra mysigt i Nora, för de har en massa små marknader på innergårdarna. Man går igenom en gränd eller annan passage och därinne finns en massa marknadsstånd med olika försäljning.
Innan vi kom fram till nästa gård passerade vi ett skyltfönster. Där hängde någons fina julaftonstunika i fönstret - dock inte min!
Paljetter i all ära, men för mig är de för evigt förknippade med sambadresser, ända sedan barnens gudmor höll på och tillverkade sådana. Hon hade ett helt skåp fullt med paljetter och glitter och gjorde de mest fantastiska, minimala skapelser som hon sen dansade i, med Ume Batucada.
Vi vadade vidare och in på nästa gård.
Där var ett stånd med lite roliga tomtar, som jag aldrig sett någon annanstans.
Tomtefar själv hade kastat sig upp i schäsen, han ville nog hem till Rovaniemi, där det är vinter.
In till nästa gård är det två fina portar som självklart var öppna idag. Det var lite svårfotograferat, för folk hade inte så bråttom ut ur porten, som in.
Därinne på den gården stod "vår" vän från Kloten, så nu har vi den goda salladsosten ett tag igen. Den tar slut fortare än jag kan förstå. Väldigt god!
Mistlar i massor, men det är för tidigt än. Jag är inte tillräckligt okysst än!
Nu kände jag mig nöjd på marknadsupplevelser, det återstod bara en tur till Hemjord. Jag behövde förnya mitt förråd av Norakaffe, samt inköpa en julklapp till bonussonens sambo. Hemligt, hemligt!
Utanför satt en lovande skylt.
Förresten vad då? Vem har inte det?
Jag har också ett helt rum med julklappar.
Jag har ju ett julklappsrum - året runt dessutom! ! ! !
Väl inne insåg vi att 75 % av alla marknadesbesökare också valt att gå inomhus. Trångt, trångt var det.
Lite fin keramik som jag var livrädd att slå ner med någon blöt ärm eller kasse.
Fort gjorde jag mina ärenden och någonstans efter vägen hade vi varit inne på en brödbod och köpt varsin bulle. Jag var mätt på julmarknad i regn och sugen på bulle och te - utan regn.
Vi drog oss mot bilen!
TYPISKT!
Regnet hade nästan slutat helt insåg vi, när vi började gå.
Det där julklappsrummet missade jag helt, det var för mycket folk!
Vi har varit på julmarknad igen, ja faktiskt har vi det. Jag har inte fyllt min kvot än, det blir nog minst en till och det är inget att göra åt, bara att rätta in sig i ledet, som kärestan brukar säga.
Det blir mer konserter också för den delen, så hur jag ska hinna baka nya obrända saffransbullar + en hoper kakor står skrivet i stjärnorna. Det ordnar sig säkert, men i nuläget har jag lite dålig koll.
Nu går vi på julmarknad i regn och rusk i Nora, lördagen 5 /12.
Jag är inte överdrivet rädd för regn, för jag är inte så söt att jag smälter. Det värsta som händer är att håret krusar sig lite, men det står jag ut med numera, det är rentav praktiskt!
Vi blev förvånade att det trots det ihärdiga strilandet var så pass mycket folk ute.
Det är extra mysigt i Nora, för de har en massa små marknader på innergårdarna. Man går igenom en gränd eller annan passage och därinne finns en massa marknadsstånd med olika försäljning.
Innan vi kom fram till nästa gård passerade vi ett skyltfönster. Där hängde någons fina julaftonstunika i fönstret - dock inte min!
Paljetter i all ära, men för mig är de för evigt förknippade med sambadresser, ända sedan barnens gudmor höll på och tillverkade sådana. Hon hade ett helt skåp fullt med paljetter och glitter och gjorde de mest fantastiska, minimala skapelser som hon sen dansade i, med Ume Batucada.
Vi vadade vidare och in på nästa gård.
Där var ett stånd med lite roliga tomtar, som jag aldrig sett någon annanstans.
Tomtefar själv hade kastat sig upp i schäsen, han ville nog hem till Rovaniemi, där det är vinter.
In till nästa gård är det två fina portar som självklart var öppna idag. Det var lite svårfotograferat, för folk hade inte så bråttom ut ur porten, som in.
Därinne på den gården stod "vår" vän från Kloten, så nu har vi den goda salladsosten ett tag igen. Den tar slut fortare än jag kan förstå. Väldigt god!
Mistlar i massor, men det är för tidigt än. Jag är inte tillräckligt okysst än!
Nu kände jag mig nöjd på marknadsupplevelser, det återstod bara en tur till Hemjord. Jag behövde förnya mitt förråd av Norakaffe, samt inköpa en julklapp till bonussonens sambo. Hemligt, hemligt!
Utanför satt en lovande skylt.
Förresten vad då? Vem har inte det?
Jag har också ett helt rum med julklappar.
Jag har ju ett julklappsrum - året runt dessutom! ! ! !
Väl inne insåg vi att 75 % av alla marknadesbesökare också valt att gå inomhus. Trångt, trångt var det.
Lite fin keramik som jag var livrädd att slå ner med någon blöt ärm eller kasse.
Fort gjorde jag mina ärenden och någonstans efter vägen hade vi varit inne på en brödbod och köpt varsin bulle. Jag var mätt på julmarknad i regn och sugen på bulle och te - utan regn.
Vi drog oss mot bilen!
TYPISKT!
Regnet hade nästan slutat helt insåg vi, när vi började gå.
Det där julklappsrummet missade jag helt, det var för mycket folk!
Julens vara eller inte vara
En av våra kollegor i arbetslaget är min raka motsats vad det gäller julen. Ett nödvändigt ont, som gärna kunde få passera obemärkt har hon alltid pläderat, nästan ett fobiskt motstånd.
Idag skulle hon komma tillbaka efter 2 veckors ledighet och då såg vi vår chans att försöka omvända henne.
Jag som själv gått i spindelfobiträning vet att det kan gå över. I mitt fall började vi MYCKET försiktigt, i hennes fall vräkte vi på allt vi kunde komma på och så här såg det ut när hon kom i morse.
Förresten var det ännu lite värre. Det var en gnistrande julgran på datorskärmen och skön julmusik ljöd i rummet. En flaska glögg och en kopp stod och väntade bredvid pepparkakorna.
Ordspråktet åskådliggjordes mycket tydligt så budskapet skulle gå fram!
Reaktionen lät inte vänta på sig.
Hon svepte in, tvärstannade och spärrade upp ögonen, ryckte till sig koppen med barnglögg som också stod där och luktade gott, tog en svälj och sa ungefär så här:
"OJ, vad fint!!!!!!!! Jag skulle nog kunna vänja mig."
Det hade vi inte väntat oss, men det var roligt i alla fall.
Så här ser hon ut när hon har tomteluvan på sig! Fast hon äger nog ingen (än).
Idag skulle hon komma tillbaka efter 2 veckors ledighet och då såg vi vår chans att försöka omvända henne.
Jag som själv gått i spindelfobiträning vet att det kan gå över. I mitt fall började vi MYCKET försiktigt, i hennes fall vräkte vi på allt vi kunde komma på och så här såg det ut när hon kom i morse.
Förresten var det ännu lite värre. Det var en gnistrande julgran på datorskärmen och skön julmusik ljöd i rummet. En flaska glögg och en kopp stod och väntade bredvid pepparkakorna.
Ordspråktet åskådliggjordes mycket tydligt så budskapet skulle gå fram!
Reaktionen lät inte vänta på sig.
Hon svepte in, tvärstannade och spärrade upp ögonen, ryckte till sig koppen med barnglögg som också stod där och luktade gott, tog en svälj och sa ungefär så här:
"OJ, vad fint!!!!!!!! Jag skulle nog kunna vänja mig."
Det hade vi inte väntat oss, men det var roligt i alla fall.
Så här ser hon ut när hon har tomteluvan på sig! Fast hon äger nog ingen (än).
Fredagens konsert
Konserten med Örebro Kammarkör som uppförde två requiem var en väldigt tudelad upplevelse för min del.
Rekviem Rehnqvist & Fauré.
”Himlen, döden och livet”. Konsert den 4 december 2009 tillsammans med Svenska Kammarorkestern och solister i Örebro konserthus.
De inledde med Faurés Requiem som är ett av de vackraste stycken som finns enligt min smak.
Jag var där med körkompisen A och vi bara njöt, vilket väldigt många i publiken verkade göra också. När jag gjorde ett svep med blicken var det många ögonpar som inte mötte mina, på grund av att de var slutna, deras ansikten avslappnade och njutande av de vackra tonerna.
Det blev paus och sedan dags för den svenska premiären av ett nytt requiem – "Requiem aeternam" av Karin Rehnqvist.
Det är just vid de här tillfällena som jag inte riktigt förstår om jag är musikalisk eller inte.
Vackert var det inte, men intressant. Jag var så glad att jag inte dragit dit kärestan, för han har inte sådana lyssnaröron att de lämpar sig för ett modernt requiem.
Vanliga julkonserter klarar han bra numera, träning ger färdighet och i mitt sällskap blir det en hel del träning för hans del.
För att återgå till konserten, det blev väldigt mycket applåder. Svenska Kammarorkerstern, Örebro Kammarkör och tre utmärkta solister bidrog till applådåskorna. Jag glömde räkna hur många gånger de kallades in för att bocka och tacka, men det var många.
Som helhet betraktat är det Fauré jag har kvar i musikminnet och estetsinnet.
Parentes: Lyran på taket hade "läkt" lite, men helt frisk är den inte än!
Rekviem Rehnqvist & Fauré.
”Himlen, döden och livet”. Konsert den 4 december 2009 tillsammans med Svenska Kammarorkestern och solister i Örebro konserthus.
De inledde med Faurés Requiem som är ett av de vackraste stycken som finns enligt min smak.
Jag var där med körkompisen A och vi bara njöt, vilket väldigt många i publiken verkade göra också. När jag gjorde ett svep med blicken var det många ögonpar som inte mötte mina, på grund av att de var slutna, deras ansikten avslappnade och njutande av de vackra tonerna.
Det blev paus och sedan dags för den svenska premiären av ett nytt requiem – "Requiem aeternam" av Karin Rehnqvist.
Det är just vid de här tillfällena som jag inte riktigt förstår om jag är musikalisk eller inte.
Vackert var det inte, men intressant. Jag var så glad att jag inte dragit dit kärestan, för han har inte sådana lyssnaröron att de lämpar sig för ett modernt requiem.
Vanliga julkonserter klarar han bra numera, träning ger färdighet och i mitt sällskap blir det en hel del träning för hans del.
För att återgå till konserten, det blev väldigt mycket applåder. Svenska Kammarorkerstern, Örebro Kammarkör och tre utmärkta solister bidrog till applådåskorna. Jag glömde räkna hur många gånger de kallades in för att bocka och tacka, men det var många.
Som helhet betraktat är det Fauré jag har kvar i musikminnet och estetsinnet.
Parentes: Lyran på taket hade "läkt" lite, men helt frisk är den inte än!
Saffransslöseri
Det är vad jag har ägnat mig åt, i alla fall lite grann. Jag slösade mer eller mindre bort hälften av de 30 saffransbullar jag bakade häromkvällen.
Jag blev osäker på varför degen var så otroligt lös, den var verkligen inte hanterbar. Ringde raskt nästansystern som gett mig receptet. Då var hon borta för flera timmar framåt, sa hennes sambo.
Han undrade vad jag ville. Jo, jag förklarade det där med degen, att den verkade så lös när jag nu haft i allt som skulle i. Den skulle inte gå att rulla några bullar av. Samtidigt sa jag: "Men, det vet väl inte du något om?"
Hans specialitet är nämligen wienerbröd och det är inte som bagare, utan som konsument.
Han tillstod att han inte visste och då nästan jag skrek: "Men säg JA, är du snäll."
Sen frågade jag igen om degen skulle vara så lös och han sa snällt JA! Jag tackade och sa hej då, klickade i degen i formarna och följde receptet.
Det blev väldigt bra och fina såg de ut att bli också, för jag hackade mandel och blandade med pärlsockret och de stod där i sina blänkande metallformar och jäste upp.
30 bullar, tänkte jag. De kommer att räcka till flera julfika med släkt, vänner och bekanta, för jag brukar ha en massa kakor också.
Sen kommer ett ABER!
De gräddades väldigt fort.
Resultatet! ! ! !
15 stycken som är normala och 15 som är s.k. brungräddade. SUCK!
Jag älskar brända bullar, men är nog ganska ensam om det. Kära dottern skalade av både kanten och ovansidan när hon kom förbi och fick fika och vad blev kvar då?
En liten gul bullbit med fyllning. Som en dockskåpsbulle i storlek. Det blev dock inget svinn, för hennes glupska, moder rafsade raskt till sig det brända och tuggade i sig. Gott var det tyckte jag, men inte hon.
Jag lär väl baka en omgång till, trots priset på saffran, det är ändå jul.
Den gången ska jag passa ugnen lite bättre.
Jag blev osäker på varför degen var så otroligt lös, den var verkligen inte hanterbar. Ringde raskt nästansystern som gett mig receptet. Då var hon borta för flera timmar framåt, sa hennes sambo.
Han undrade vad jag ville. Jo, jag förklarade det där med degen, att den verkade så lös när jag nu haft i allt som skulle i. Den skulle inte gå att rulla några bullar av. Samtidigt sa jag: "Men, det vet väl inte du något om?"
Hans specialitet är nämligen wienerbröd och det är inte som bagare, utan som konsument.
Han tillstod att han inte visste och då nästan jag skrek: "Men säg JA, är du snäll."
Sen frågade jag igen om degen skulle vara så lös och han sa snällt JA! Jag tackade och sa hej då, klickade i degen i formarna och följde receptet.
Det blev väldigt bra och fina såg de ut att bli också, för jag hackade mandel och blandade med pärlsockret och de stod där i sina blänkande metallformar och jäste upp.
30 bullar, tänkte jag. De kommer att räcka till flera julfika med släkt, vänner och bekanta, för jag brukar ha en massa kakor också.
Sen kommer ett ABER!
De gräddades väldigt fort.
Resultatet! ! ! !
15 stycken som är normala och 15 som är s.k. brungräddade. SUCK!
Jag älskar brända bullar, men är nog ganska ensam om det. Kära dottern skalade av både kanten och ovansidan när hon kom förbi och fick fika och vad blev kvar då?
En liten gul bullbit med fyllning. Som en dockskåpsbulle i storlek. Det blev dock inget svinn, för hennes glupska, moder rafsade raskt till sig det brända och tuggade i sig. Gott var det tyckte jag, men inte hon.
Jag lär väl baka en omgång till, trots priset på saffran, det är ändå jul.
Den gången ska jag passa ugnen lite bättre.
Konsert
Ikväll ska jag på konsert.
Örebro Konserthus är en fin byggnad från 30-talet som ligger vackert bredvid Svartån, mitt i stan.
Det är Örebro Kammarkör som ger Faurets Requiem. Det är alltså en dödsmässa kan man säga, men den är otroligt vacker och jag ser fram emot att höra den live igen.
Egentligen blir det första gången jag lyssnar. Jag har själv sjungit den med Umeå Kammarkör, så lite live kan jag väl säga att jag hört den, men inte i så avslappnat tillstånd som det blir ikväll. Nu är jag enbart publik.
Tillbaka till huset.
På det högsta, lite runda taket på Konserthuset står det någon????
Kvinna, man eller något annat? En liten frihetsgudinna?
På det lägre taket en lyra med lysande grön neon. Den har tyvärr varit lite "halvkrasslig" ett tag, eller ska man rent av drista sig till att säga halvsidesförlamad?
Jag ska kolla ikväll om de fixat till det, de där välkända "de eller dom", som just ingen egentligen vet vem det är!
Örebro Konserthus är en fin byggnad från 30-talet som ligger vackert bredvid Svartån, mitt i stan.
Det är Örebro Kammarkör som ger Faurets Requiem. Det är alltså en dödsmässa kan man säga, men den är otroligt vacker och jag ser fram emot att höra den live igen.
Egentligen blir det första gången jag lyssnar. Jag har själv sjungit den med Umeå Kammarkör, så lite live kan jag väl säga att jag hört den, men inte i så avslappnat tillstånd som det blir ikväll. Nu är jag enbart publik.
Tillbaka till huset.
På det högsta, lite runda taket på Konserthuset står det någon????
Kvinna, man eller något annat? En liten frihetsgudinna?
På det lägre taket en lyra med lysande grön neon. Den har tyvärr varit lite "halvkrasslig" ett tag, eller ska man rent av drista sig till att säga halvsidesförlamad?
Jag ska kolla ikväll om de fixat till det, de där välkända "de eller dom", som just ingen egentligen vet vem det är!
En vanlig torsdag
Det är en alldeles vanlig torsdag i början av december. Jag kom nyss hem och ska nog baka lite saffransbullar när jag avslutat det här.
Idag tänker jag inte bli blåst på inloggning p g a Comhem, eller den seghet som bloggen drabbas av ungefär den tidpunkt på dygnet som jag oftast sitter ner vid datorn.
Jag säger som Astrid Lindgren och hennes syster sa varje gång de ringde till varandra: "Döden, döden", då var det eländet avklarat och de kunde fortsätta talas vid utan det ämnet.
Igår morse när jag kom ut hade min lilla tappra ranunkel drabbats av just döden, döden. Jag hade förstås inte förväntat mig något annat heller, men det kunde ju ha gått så att den hunnit slå ut en gång till.
Icke, nu var det kört! Vi hade nästan - 10 igår.
När jag då står därute, tar kortet och tycker synd om den lilla kraken ser jag hur fint mitt julfönster ser ut.
Vad mysigt, undrar vem som bor där, tänker nog tidningsbudet som hurtar förbi mitt i natten och lämnar pinfärska morgonnyheter till frukosten.
Bilden blev dock lite för mörkt och otydligt för min smak.
Jag går in igen och tar ett kort till, från insidan denna gång. 
Kommer upp till sovrummet där jag har min dator och då lyser snökulan i fönstret. Första året som jag inte har en traditionell pappersstjärna i fönstret. Det har blivit lite omfördelning på julbelysningarna här hemma, för jag har ingen reservlampa till min andra stjärna, den ska ha en liten, liten, liten lampa som knappt syns.
Då får sovrumsstjärnan flytta ner och snökulan in till mig, för så här års vill jag ha ljust i fönstren!
Sen blev det nästan döden, döden igen. Pellorna i fönstret går an, de ser inte alltför eländiga ut, men kraken Carmel som sitter på väggen, på en gammeldags blomsterhållare från någon loppis - hur ser den ut???
Stackars krake, måtte den orka börja om när det blir så dags. Jag tror jag tar fram saxen redan nu, den där gör ingen glad i nuläget.
Eller....... den får stå ett tag till, jag bakar lite bullar istället för att ägna mig åt blomvård!
Bloggtystnad
Sorry!
Ikväll har Comhem bråkat med mig igen. Jag vet inte hur och inte varför, men det var omöjligt att komma in på internet överhuvudtaget, än mindre på blogg.se
Nu är jag här igen, efter konsultation av min själsbroder nere i södra Sverige. Nu är det dock dags för sängen!
Imorgon hoppas jag på bättre kontakt med cyberrymden!
Ikväll har Comhem bråkat med mig igen. Jag vet inte hur och inte varför, men det var omöjligt att komma in på internet överhuvudtaget, än mindre på blogg.se
Nu är jag här igen, efter konsultation av min själsbroder nere i södra Sverige. Nu är det dock dags för sängen!
Imorgon hoppas jag på bättre kontakt med cyberrymden!
Antikbod
På stan finns en och annan antikaffär och 50/60-talsbutiken Kavalkad med flera.
Nu sen jag äntligen blivit vuxen, i alla fall i prästbetyget, tycker jag det är otroligt roligt att titta runt i de affärerna, kanske göra ett och annat fynd och även bli lite nostalgiskt över allt jag minns från förr.
Det som är mest frapperande är att mycket av det de har, s.k. antika eller i alla fall tillräckligt gamla grejer, har jag också. En hel del har jag dessutom haft sen jag flyttade hemifrån som 20-åring.
Inne på Gästgivaregården finns förutom Rosengrens Skafferi också antikboden Bobinen. Där gick vi in i söndags, inte för att handla, utan mest för att värma oss och kärestan var lite nyfiken.
Mitt framför mig står plötsligt en väldigt bekant servis.
"MEN, titta där, morfars servis", säger jag till honom.
Han tittar och fattar noll. Han har aldrig träffat min morfar och den servisen som jag faktiskt fick när han hade dött 1985, har redan gått i arv till kära dottern för flera år sen.
Sen såg jag att det inte stämde, för det var en kaffeservis morfar hade, det här var en teservis.
Gefles Gyllen! Lika fin nu som då!
"Jaså, den har tydligen uppnått antikstatus," konstaterade jag.
Det fanns en källare också, där hade jag aldrig varit tidigare och där var så lågt i tak att jag - 178 cm lång - fick huka mig lite.
På en hylla med gamla plåtburkar mm, fanns också kända ting från både mig och kärestan. Sockerburken har jag en exakt likadan och han har en i mindre format. Pottan har jag också haft, men numera är den utbytt mot en gammal i vitt porslin. Den gör tjänst som ytterkruka på uterummet på somrarna. Däremot har jag kvar emaljerat handfat och flera muggar.
Sätterikast och pigtittare finns också i mitt hem!
Ju mer vi tittade runt, desto mer kände vi igen.
Nu har jag börjat fundera på om jag bor mitt i en antik/loppisbod?
Oavsett hur det är, jag använder i alla fall alla mina saker. De står inte bara och samlar damm!
Nu sen jag äntligen blivit vuxen, i alla fall i prästbetyget, tycker jag det är otroligt roligt att titta runt i de affärerna, kanske göra ett och annat fynd och även bli lite nostalgiskt över allt jag minns från förr.
Det som är mest frapperande är att mycket av det de har, s.k. antika eller i alla fall tillräckligt gamla grejer, har jag också. En hel del har jag dessutom haft sen jag flyttade hemifrån som 20-åring.
Inne på Gästgivaregården finns förutom Rosengrens Skafferi också antikboden Bobinen. Där gick vi in i söndags, inte för att handla, utan mest för att värma oss och kärestan var lite nyfiken.
Mitt framför mig står plötsligt en väldigt bekant servis.
"MEN, titta där, morfars servis", säger jag till honom.
Han tittar och fattar noll. Han har aldrig träffat min morfar och den servisen som jag faktiskt fick när han hade dött 1985, har redan gått i arv till kära dottern för flera år sen.
Sen såg jag att det inte stämde, för det var en kaffeservis morfar hade, det här var en teservis.
Gefles Gyllen! Lika fin nu som då!
"Jaså, den har tydligen uppnått antikstatus," konstaterade jag.
Det fanns en källare också, där hade jag aldrig varit tidigare och där var så lågt i tak att jag - 178 cm lång - fick huka mig lite.
På en hylla med gamla plåtburkar mm, fanns också kända ting från både mig och kärestan. Sockerburken har jag en exakt likadan och han har en i mindre format. Pottan har jag också haft, men numera är den utbytt mot en gammal i vitt porslin. Den gör tjänst som ytterkruka på uterummet på somrarna. Däremot har jag kvar emaljerat handfat och flera muggar.
Sätterikast och pigtittare finns också i mitt hem!
Ju mer vi tittade runt, desto mer kände vi igen.
Nu har jag börjat fundera på om jag bor mitt i en antik/loppisbod?
Oavsett hur det är, jag använder i alla fall alla mina saker. De står inte bara och samlar damm!
