Kanalöarna - Dag 12
Kanalöarna - Tisdag 28 juni (Dagens inlägg handlar en hel del om toaletter, det bara blev så)
Idag har firar vi 9 år tillsammans och hur firar vi det då?
Jo, vi inledde med en busstur en bit bortom en by som faktiskt heter Sion och där mitt i bushen ligger Pallot Steam, Motor & General Museum. Snacka om att vi var "in the countryside", potatislanden var enorma.
Idag offrar jag på kärlekens altare igen. Jag börjar känna att vi snart är kvitt för mina 3 vändor in på Boots.
Kärestan tycker att det är jätteroligt, det tycker INTE jag, men jag är glad att det finns tålamod hos oss båda, att ändå följa med den andra när man inte är hemmavid så att säga. Jag kan alltid sitta och skriva resedagbok, som nu t ex.
Här är några av hans bilder (innan batteriet tog slut).
Alltid hittar man något av intresse. När jag skulle gå på damrummet, fick jag instruktion att gå upp på plattformen. De hade en autentisk station där i anslutning till museét.
Det fanns en stor samling leksaker från vår tid och tiden före den. Trampbilar, gunghästar, dockvagnar, cyklar och mindre saker som leksaksbilar och allt sådant som hör till t ex gamla bensinpumpar i miniatyr.
Här kommer mina bilder. Detta fordon förstod jag inte och tog bilden för att fråga kärestan vid tillfälle.
En biograforgel
Överallt flaggor och bilder på de nygifta - Englands nya hopp om ett lyckligt kungahus.
Fina gamla oljedunkar - eller är det bensindunkar?
Barnavdelningen
Sedan kom ett självspelande piano och det tyckte jag var lite roligt
Mekaniken i pianot
En riktigt gammal TV och....
....plötsligt, behållningen för besöket för min del. En exakt likadan "modern" tvättmaskin, som var vår familjs första. Riktigt nostalgiska minnen, hur har jag inte vevat runt och klämt tvätten där mellan gummivalsarna för att få ur lite vatten.
Oj, vad det var roligt att återse den och jag minns exakt hur den fungerar.
Utanför mullrar åskan för fullt, men än så länge inget regn. Det är ingen överdrift att säga att vädret är otroligt varierande från den ena dagen till den andra. Till slut var kärestan nöjd och vi kunde lämna detta stället. Skönt tyckte jag.
Vi promenerade upp till stora vägen och där pågick vägarbete. De skulle ta bort vägmarkeringarna. Först åkte en man på en liten "manick" som rev upp färgen. Skyddsmask för andnigsorganen? NEEEJ! Efter kom en bil med stora borstar som sopade iväg det han rivit upp. Tur att han åtminstone var rädd om hörseln!
Sion låter intressant, vilket häftigt namn på en by.
Mitt i byn ligger en stor stenkyrka som det står SION på och än häftigare är macken, också mitt i byn, men en bit från kyrkan. Den macken har i princip allt och då menar jag ALLT! Från stekspadar till postservice, mat, allt till bilen, klädavdelning, konstgödsel, trädgårdssaker mm mm. Inte behöver man åka till stan när man bor i Sion.
Ett par exempel, jag reagerade inte först på den svenska texten.
Även här, på macken, hittade jag den optimala julklappen till en annan mycket god vän, som ev. läser min blogg, så.... ingen information om den heller.
Till slut var besöket i Sion över, kyrkan kunde vi glömma, för det första var den igenbommad och för det andra verkade det inte som den fungerade som kyrka längre, snarare som något samhällsnyttigt - fabrik eller kontor, det gick inte att utröna.
Jag skulle nödvändigt gå runt hela mausoleét, men hamnade på framsidan av någons gårdsplan. Det är fascinerande, hur kan vägen runt kyrkan sluta hemma på förstukvisten hos privatpersoner? Allt är tydligen möjligt.
Tillbaka till stan, vi hade hittat Rosies Tearoom på kartan och tänkte, att finns det med på turistkartan borde det vara bra.
Jag läste in mig på kartan och ledde iväg med kärestan på den rätta vägen. Dock var jag lite fundersam över vart fortet på sidan om vägen var och varför det var en hamnbassäng där istället???? Jag bet huvudet av skammen och sa att jag trodde vi var på fel väg.
Kärestan tar kartan och inser precis som jag, att vi går längs vattnet, han hittar stället på kartan och vi får göra en helomvändning. TUR, att han inte börjar sagga en sån gång, tack och lov, säger jag bara!
In på stan och nu läste vi gatunamn och karta tillsammans.
Till slut hade vi ringat in Rosies Tearoom och där vi trodde det skulle ligga, låg den stora marknaden som jag läst om och tänkt att vi skulle besöka.
Nu gjorde vi det, när vi ändå var där. Den var precis som de flesta andra marknader, med kött, korvar, ostar, blommor osv, ställen att äta på och lite turistbjäfs.
Vi gick ut, för det kändes viktigare att fika. Jag hoppades på cream tea, men var låg Rosies? Vi frågade en kvinna som skulle förklara, sedan ändrade hon sig och sa att hon skulle följa oss dit, för hon skulle ändå åt det hållet och så gick hon in på marknaden igen med oss. Vi gick rakt igenom och i gränden utanför låg det.
Bilden från internet!
Där fanns Rosies Jersey Special Cream Tea. Lösviktste, scones, sylt, smör, grädde och fruktkaka. Snabbt fördelade vi den bautaportionen så kärestan fick fruktkakan och jag sconset med sylt och så beställde vi en extra te.
Vad gott det var och nu fick vi ny energi, vi gick in till fiskmarknaden, men där var det mesta redan stängt. Vi får försöka imorgon på förmiddagen och då ska vi även besöka den fina barnklädesbutiken mitt emot Rosies och köpa något fint till våra små flickbarnbarn.
Om toalett inte finns för gästerna, hänvisas man till närmaste restaurang, det skulle aldrig fungera här hemma, det är jag övertygad om.
De hade fina toasitsar dit vi kom efter Rosies.
Vår plan var en busstur längs västkusten. "My Explorer bussarna" går på de finaste vägarna för oss turister, de andra är mer av lokalbusstyp. Våra 5-dagarskort gäller även på My Explorer och vi tog den från busstationen till Grevé de Lecq. Där var tanken att vi skulle stiga av, titta runt, äta lite och sedan ta 9:an tillbaka, det skulle bli en helt annan väg.
När vi väl var där, fattade vi inte att vi var framme, för de har ingen display i bussen som talar om vilken hållplats det är och samtliga busschaufförer verkar lida av selektiv mutism, för ingen ropar ut något, en enda gång.
På den här parkeringen stod vi några minuter och där skulle vi ha gått av.
Det gjorde absolut ingenting, nu vi fick se allt på andra sidan vägen också. Så talar 2 sant positiva människor.
Imorgon kanske vi tar en annan linje, eller så gör vi något annat. De saker vi båda gärna ville göra, har vi gjort. Sedan är det en helt annan sak att Boots inte är helt genomgånget, men det finns ju på flygplatsen också, så det löser sig, hahaha!
Det var en fantastisk busstur, ett otroligt varierat landskap med låååååååååååånga sandstränder, klippor, turkosblått hav, befästningar av olika slag sedan kriget, en del målade, för att inte se så hemska och trista ut. Grön natur och blommor, blommor, blommor.
Vi steg av hemma, kort vila och uppfräschning, sedan åkte vi ner till stan för att äta vår 9 - årsmiddag på någon mysig restaurang. Vi hade tänkt ut en italiensk, där vi var in och lånade toaletten här om dagen, men innan vi lokaliserat den, kom en annan italiensk i vår väg. Vi läste matsedeln och bestämde oss för den.
Det var jättemysigt därinne, vi fick ett bord i en nisch, precis som om de visste att vi hade jubileum. Inte nog med det, de hade Pilsner Urquell också och som om inte det var nog....... när vi öppnade matsedeln hade de Toast Skagen, sillbricka och även gravad lax. SKUMT!
När vi beställt var jag tvungen att fråga tjejen varför de hade toast Skagen. Hon såg mycket förvånad ut, men svarade med en motfråga: "Varför undrar ni det?". Jag sa: "Jo, för att vi är från Sverige.". Då skrattade hon och sa, att deras chef var svensk.
Jag valde en pastarätt - Krabba Alfredo, misstänkt lik Rosalis Kyckling/Skinka Alfredo. Kärestan åt Steak och någon pudding som han tyckte var mycket gott och han fick nästan 100% paltkoma redan efter sista tuggan. Att äta dessert var helt uteslutet, vi var så mätta.
Jag besökte bekvämlighetsinrättningen och det var som att stiga in i någons budoir. En stor röd stoppad möbel, konstgjord brasa, lång rad med handfat och olika tvålar på varje, blomsterarrangemang i hörnet och t o m en hårtork.
Att sedan de 3 första toaletterna var kletiga av bajs, förtog ju intrycket lite, den fjärde var okej, hade bara lite papper kvar som inte spolats ner. När jag skulle gå ut - på heltäckningsmattan förstås - upptäckte jag att det var ännu fler toaletter och handfat på andra sidan väggen.
På något vis kändes det som de där toaletterna hörde till något mer än bara restaurangen och varför var det så otroligt flashigt? Första känslan när jag kom in, var att jag ville sätta mig vid brasan.
Jag var tvungen att be kärestan gå och ta en titt på herrarnas, men den var som vilken herrtoalett som helst och då blev det ännu konstigare. Någon förklaring fick jag dock aldrig.
Kärestan ville ABSOLUT att vi skulle promenera hem, det kändes långt, men jag förstod vitsen med det, så jag sa att jag ville gå stranden. Vi såg amfibibussen stå parkerad och kollade in den, men det blåste det iskalla vindar, rakt emot oss, jag ville inte gå där.
Kort sagt: Jag vägrade! Vi gruffade lite och jag sa att jag gärna gick, men på vägen i så fall så vi fick lite lä. Det var inga problem, vi gick upp på vägen och efter bara en liten bit, behövde vi båda besöka en toalett. Vi gick ett tag till, men det kändes inte som vi skulle ta oss hem och har vi nu ett 5-dagarskort på bussen, så varför lida?
Vi läste tidtabell och inom 15 minuter skulle det gå en från stationen. Vi gick en hållplats till, men sedan började det kännas som martyrskap och tänk om den kommit och susat förib när vi var mitt emellan 2 hållplatser - hemska tanke. Sedan var det 1 timme till nästa.
Den kom, hem kom vi och vad skönt det var. Vinden friskade i hela kvällen och vid 23-tiden var den riktigt kraftig. Det susade och brusade och gardinerna fladdrade. Rummet blev härligt kallt och nu påbörjar vi vårt 10:de år tillsammans.
Idag har firar vi 9 år tillsammans och hur firar vi det då?
Jo, vi inledde med en busstur en bit bortom en by som faktiskt heter Sion och där mitt i bushen ligger Pallot Steam, Motor & General Museum. Snacka om att vi var "in the countryside", potatislanden var enorma.
Idag offrar jag på kärlekens altare igen. Jag börjar känna att vi snart är kvitt för mina 3 vändor in på Boots.
Kärestan tycker att det är jätteroligt, det tycker INTE jag, men jag är glad att det finns tålamod hos oss båda, att ändå följa med den andra när man inte är hemmavid så att säga. Jag kan alltid sitta och skriva resedagbok, som nu t ex.
Här är några av hans bilder (innan batteriet tog slut).
Alltid hittar man något av intresse. När jag skulle gå på damrummet, fick jag instruktion att gå upp på plattformen. De hade en autentisk station där i anslutning till museét.
Det fanns en stor samling leksaker från vår tid och tiden före den. Trampbilar, gunghästar, dockvagnar, cyklar och mindre saker som leksaksbilar och allt sådant som hör till t ex gamla bensinpumpar i miniatyr.
Här kommer mina bilder. Detta fordon förstod jag inte och tog bilden för att fråga kärestan vid tillfälle.
En biograforgel
Överallt flaggor och bilder på de nygifta - Englands nya hopp om ett lyckligt kungahus.
Fina gamla oljedunkar - eller är det bensindunkar?
Barnavdelningen
Sedan kom ett självspelande piano och det tyckte jag var lite roligt
Mekaniken i pianot
En riktigt gammal TV och....
....plötsligt, behållningen för besöket för min del. En exakt likadan "modern" tvättmaskin, som var vår familjs första. Riktigt nostalgiska minnen, hur har jag inte vevat runt och klämt tvätten där mellan gummivalsarna för att få ur lite vatten.
Oj, vad det var roligt att återse den och jag minns exakt hur den fungerar.
Utanför mullrar åskan för fullt, men än så länge inget regn. Det är ingen överdrift att säga att vädret är otroligt varierande från den ena dagen till den andra. Till slut var kärestan nöjd och vi kunde lämna detta stället. Skönt tyckte jag.
Vi promenerade upp till stora vägen och där pågick vägarbete. De skulle ta bort vägmarkeringarna. Först åkte en man på en liten "manick" som rev upp färgen. Skyddsmask för andnigsorganen? NEEEJ! Efter kom en bil med stora borstar som sopade iväg det han rivit upp. Tur att han åtminstone var rädd om hörseln!
Sion låter intressant, vilket häftigt namn på en by.
Mitt i byn ligger en stor stenkyrka som det står SION på och än häftigare är macken, också mitt i byn, men en bit från kyrkan. Den macken har i princip allt och då menar jag ALLT! Från stekspadar till postservice, mat, allt till bilen, klädavdelning, konstgödsel, trädgårdssaker mm mm. Inte behöver man åka till stan när man bor i Sion.
Ett par exempel, jag reagerade inte först på den svenska texten.
Även här, på macken, hittade jag den optimala julklappen till en annan mycket god vän, som ev. läser min blogg, så.... ingen information om den heller.
Till slut var besöket i Sion över, kyrkan kunde vi glömma, för det första var den igenbommad och för det andra verkade det inte som den fungerade som kyrka längre, snarare som något samhällsnyttigt - fabrik eller kontor, det gick inte att utröna.
Jag skulle nödvändigt gå runt hela mausoleét, men hamnade på framsidan av någons gårdsplan. Det är fascinerande, hur kan vägen runt kyrkan sluta hemma på förstukvisten hos privatpersoner? Allt är tydligen möjligt.
Tillbaka till stan, vi hade hittat Rosies Tearoom på kartan och tänkte, att finns det med på turistkartan borde det vara bra.
Jag läste in mig på kartan och ledde iväg med kärestan på den rätta vägen. Dock var jag lite fundersam över vart fortet på sidan om vägen var och varför det var en hamnbassäng där istället???? Jag bet huvudet av skammen och sa att jag trodde vi var på fel väg.
Kärestan tar kartan och inser precis som jag, att vi går längs vattnet, han hittar stället på kartan och vi får göra en helomvändning. TUR, att han inte börjar sagga en sån gång, tack och lov, säger jag bara!
In på stan och nu läste vi gatunamn och karta tillsammans.
Till slut hade vi ringat in Rosies Tearoom och där vi trodde det skulle ligga, låg den stora marknaden som jag läst om och tänkt att vi skulle besöka.
Nu gjorde vi det, när vi ändå var där. Den var precis som de flesta andra marknader, med kött, korvar, ostar, blommor osv, ställen att äta på och lite turistbjäfs.
Vi gick ut, för det kändes viktigare att fika. Jag hoppades på cream tea, men var låg Rosies? Vi frågade en kvinna som skulle förklara, sedan ändrade hon sig och sa att hon skulle följa oss dit, för hon skulle ändå åt det hållet och så gick hon in på marknaden igen med oss. Vi gick rakt igenom och i gränden utanför låg det.
Bilden från internet!
Där fanns Rosies Jersey Special Cream Tea. Lösviktste, scones, sylt, smör, grädde och fruktkaka. Snabbt fördelade vi den bautaportionen så kärestan fick fruktkakan och jag sconset med sylt och så beställde vi en extra te.
Vad gott det var och nu fick vi ny energi, vi gick in till fiskmarknaden, men där var det mesta redan stängt. Vi får försöka imorgon på förmiddagen och då ska vi även besöka den fina barnklädesbutiken mitt emot Rosies och köpa något fint till våra små flickbarnbarn.
Om toalett inte finns för gästerna, hänvisas man till närmaste restaurang, det skulle aldrig fungera här hemma, det är jag övertygad om.
De hade fina toasitsar dit vi kom efter Rosies.
Vår plan var en busstur längs västkusten. "My Explorer bussarna" går på de finaste vägarna för oss turister, de andra är mer av lokalbusstyp. Våra 5-dagarskort gäller även på My Explorer och vi tog den från busstationen till Grevé de Lecq. Där var tanken att vi skulle stiga av, titta runt, äta lite och sedan ta 9:an tillbaka, det skulle bli en helt annan väg.
När vi väl var där, fattade vi inte att vi var framme, för de har ingen display i bussen som talar om vilken hållplats det är och samtliga busschaufförer verkar lida av selektiv mutism, för ingen ropar ut något, en enda gång.
På den här parkeringen stod vi några minuter och där skulle vi ha gått av.
Det gjorde absolut ingenting, nu vi fick se allt på andra sidan vägen också. Så talar 2 sant positiva människor.
Imorgon kanske vi tar en annan linje, eller så gör vi något annat. De saker vi båda gärna ville göra, har vi gjort. Sedan är det en helt annan sak att Boots inte är helt genomgånget, men det finns ju på flygplatsen också, så det löser sig, hahaha!
Det var en fantastisk busstur, ett otroligt varierat landskap med låååååååååååånga sandstränder, klippor, turkosblått hav, befästningar av olika slag sedan kriget, en del målade, för att inte se så hemska och trista ut. Grön natur och blommor, blommor, blommor.
Vi steg av hemma, kort vila och uppfräschning, sedan åkte vi ner till stan för att äta vår 9 - årsmiddag på någon mysig restaurang. Vi hade tänkt ut en italiensk, där vi var in och lånade toaletten här om dagen, men innan vi lokaliserat den, kom en annan italiensk i vår väg. Vi läste matsedeln och bestämde oss för den.
Det var jättemysigt därinne, vi fick ett bord i en nisch, precis som om de visste att vi hade jubileum. Inte nog med det, de hade Pilsner Urquell också och som om inte det var nog....... när vi öppnade matsedeln hade de Toast Skagen, sillbricka och även gravad lax. SKUMT!
När vi beställt var jag tvungen att fråga tjejen varför de hade toast Skagen. Hon såg mycket förvånad ut, men svarade med en motfråga: "Varför undrar ni det?". Jag sa: "Jo, för att vi är från Sverige.". Då skrattade hon och sa, att deras chef var svensk.
Jag valde en pastarätt - Krabba Alfredo, misstänkt lik Rosalis Kyckling/Skinka Alfredo. Kärestan åt Steak och någon pudding som han tyckte var mycket gott och han fick nästan 100% paltkoma redan efter sista tuggan. Att äta dessert var helt uteslutet, vi var så mätta.
Jag besökte bekvämlighetsinrättningen och det var som att stiga in i någons budoir. En stor röd stoppad möbel, konstgjord brasa, lång rad med handfat och olika tvålar på varje, blomsterarrangemang i hörnet och t o m en hårtork.
Att sedan de 3 första toaletterna var kletiga av bajs, förtog ju intrycket lite, den fjärde var okej, hade bara lite papper kvar som inte spolats ner. När jag skulle gå ut - på heltäckningsmattan förstås - upptäckte jag att det var ännu fler toaletter och handfat på andra sidan väggen.
På något vis kändes det som de där toaletterna hörde till något mer än bara restaurangen och varför var det så otroligt flashigt? Första känslan när jag kom in, var att jag ville sätta mig vid brasan.
Jag var tvungen att be kärestan gå och ta en titt på herrarnas, men den var som vilken herrtoalett som helst och då blev det ännu konstigare. Någon förklaring fick jag dock aldrig.
Kärestan ville ABSOLUT att vi skulle promenera hem, det kändes långt, men jag förstod vitsen med det, så jag sa att jag ville gå stranden. Vi såg amfibibussen stå parkerad och kollade in den, men det blåste det iskalla vindar, rakt emot oss, jag ville inte gå där.
Kort sagt: Jag vägrade! Vi gruffade lite och jag sa att jag gärna gick, men på vägen i så fall så vi fick lite lä. Det var inga problem, vi gick upp på vägen och efter bara en liten bit, behövde vi båda besöka en toalett. Vi gick ett tag till, men det kändes inte som vi skulle ta oss hem och har vi nu ett 5-dagarskort på bussen, så varför lida?
Vi läste tidtabell och inom 15 minuter skulle det gå en från stationen. Vi gick en hållplats till, men sedan började det kännas som martyrskap och tänk om den kommit och susat förib när vi var mitt emellan 2 hållplatser - hemska tanke. Sedan var det 1 timme till nästa.
Den kom, hem kom vi och vad skönt det var. Vinden friskade i hela kvällen och vid 23-tiden var den riktigt kraftig. Det susade och brusade och gardinerna fladdrade. Rummet blev härligt kallt och nu påbörjar vi vårt 10:de år tillsammans.
Sommarens besvikelse
Äntligen kom dagen då vi tog med korg och kniv och åkte till det exellenta svampstället vi hittade förra året och gjorde till vårt. Det var verkligen vårt, för det verkade inte som någon varit där, när vi kom tillbaka nästa gång och nästa gång och då är man riktigt glad!
Vi har nästan hallucinerat över alla kantareller vi hittade då och hade förväntningar på att även detta år skulle ge lika mycket, eller mera.
Jag körde, jag hittade, bara det en stor bedrift. När vi närmade oss såg vi att skogen var gallrad, men det var en bra bit kvar, så det var nog ingen fara.
JOOOO, men det var det.
Hela skogspartiet var helt skövlat. Grenar, kvistar, stammar flis låg överallt, kors och tvärs. Det var svårt att ta sig fram och ingenting låg travat, bara fällt och lämnat. Vi tog oss in i förödelsen, men det var i princip hopplöst.
Kärestan hittade inte en endaste svamp och det här är vad jag lyckades krafsa fram under torra grenar och löv.
Vi hade i det närmaste sorg, nu har vi inget svampställe längre.
De är redan uppätna, de hamnade i en god kycklinggryta, och jag undrar om jag ska hitta några fler kantareller i år? Inte i den f.d. skogen i alla fall!
Kanalöarna - Fortsättning dag 11
Måndag 27 juni - fortsättning dag 11
Det kostade £ 10.95 att gå in och vi fick varsitt pass som vi sedan kunde kolla upp i cafeét. Där fanns bilder av alla som var avbildade i de olika passen (som var istället för inträdesbiljett) och man kunde läsa hur det gått för den personen man fått. Jag fick en kvinna och kärestan en man, mycket logiskt!
Jersey War Tunnels var något helt otroligt. Jag har inte varit med om något liknande. Långa underjordiska tunnlar som grävts ut under kriget av krigsfångar från olika länder och på uppdrag av tyskarna.
Samtidigt skildrades 2:a världskriget utifrån Jerseybornas perspektiv och hur det påverkade dem.
Det var en massa slavarbetare som togs till Jersey för att hacka ut dessa enorma tunnlar i berget. Det skulle finnas ett helt utrustat, underjordiskt sjukhus och allt vad som behövdes för att de invaderande tyskarna skulle skyddas.
Diverse bilder inifrån tunnlarna.
Gamla vykort, beslagtagna saker, förbudsskyltar, fordon, historiska tidsangivelser mm mm
Projektet blev aldrig slutfört, det fanns flera påbörjade, nu ofullständiga tunnlar och jag säger bara: Stackars dem som var tvunga att arbeta därnere under tvång, med svält och urdåliga förhållanden. De kom från Algeriet, Marocko, Spanien, Polen, Tjeckoslvakien, Frankrike och längre fram även från Ryssland och Ukraina.
Tunnelsystemet var tänkt som underjordiska skyddsrum, till förvaring av ammunition, bränsle och mat och var tänkt att rymma 12.000 människor.
I ett rum hade de ljud- och bildinspelningar av tänkta situationer med tyska soldater, som naturligtvis hellre hade varit hemma och inte där och krigat. Där fick man frågan av soldaten, om hur man skulle ha agerat om de bett om något, eller velat ge bort något etc.
Här är ett exempel
Svinkallt var det när vi gick där och på en skylt stod att vi var 33 meter in i berget och gångarna var 188 meter.
Det fanns ett rum med hela livshistorien om en kvinnlig fransk/engelsk, hemlig agent. Violette Szabo. Vilken modig kvinna och verkligen intressant att läsa om hennes öde.
Allt vi såg därnere väckte mycket tankar, det kom nära inpå en på något vis. Mannen vi träffade igår, som arbetat inom flyget, mindes lite från den här tiden, han var 9 år då.
Det var skönt att komma ut i värmen igen. Inne på cafeét fanns mängder av foton av dem som fanns på passen. Det var alltså kopior av riktiga pass från krigsåren. Min kvinna hade sänts till koncentrationsläger och dött, p g a att hon hjälpt en rysk arbetare. Det var mycket intressant och ett besök som gav eftertanke ganska länge.
Bekvämlighetsinrättningen där i cafeét var mil ifrån hur det var i tunnlarna. Skönt att stå med händerna under varmt vatten, för jag frös rejält.
När vi for till tunnlarna såg vi att det var flod. Därnere i underjorden bestämde vi oss för att ta på badkläder och gå ner på stranden om det fortfarande var lika varmt väder, när vi kom ut igen.
Det var det!
Sagt och gjort, vi gick hem, bytte om och gick ner till havet. Vi placerade våra grejer som ett litet knyte en bit från vattnet och vadade ut. Det var kallt, men skönt och det dröjde inte länge förrän jag var den första som försökte simma på det grunda.
Det var svårt, så jag gick ut en bit och där såg jag en ganska stor fisk cirka 3 dm. Sedan följde jag med vågorna in. Kärestan dopppade sig också och sedan ville vi nästan inte gå upp igen, så skönt var det. Det var dock väldigt långgrunt, så när man stod upp nådde det strax ovanför knäna, trots att vi gått långt ut.
När vi kom hem igen stod Kate där i receptionen. Hon blev chockad när hon fick klart för sig att vi badat. Det var tydligen för tidigt och för kallt för säsongen.
In och duschade och ut igen och vi promenerade till restaurangen The Goose för att äta.
Medan vi väntade på maten satt vi bara där och gjorde ingenting, det är också skönt. Då säger kärstan: "Har du sett, det ser ut som pepparkaksgubbar däruppe?"
Det hade jag inte sett, men nu insåg jag att han har en livlig och kreativ fantasi, vilket är positivt.
Jag åt en fantastisk kycklingsallad och kärestan en äkta hamburgare (vad då äkta?) med allt möjligt gott till. Sedan delade vi på en mäktig, SÖT äppelpajbit med vaniljsås och riktigt gott kaffe till.
Eftersom vi hade den där värdechecken på £5 blev det inte så dyrt, men vi åt för totalt £ 26.70 och fick då en ny £ 5-check. "Never ending story," sa jag. Det passade uppenbarligen inte. Tjejen i kassan skrynklade ihop munnen och sa: "Jaaa, men jag tycker det är bra".
Tacka för det, de vinner ju matgäster på det viset. Jag tyckte också det var bra och med så god mat och trevlig personal går vi gärna tillbaka.
Mätta och nöjda tog vi bussen till St Aubin och affären och sedan blev det stranden hem.
Denna "staty?" vid strandpromenaden har jag funderat över hela vistelsen, inte ett dugg klokare har jag blivit. Den är inte ens fin, vad är det? En vägvisare?
Vi var inne och slappade resten av kvällen. Det hade varit många upplevelser att smälta och jag hade fortfarande några korsord kvar i Året Runt som kärestan inte löst. Snart har han tagit alla. Jag undrar om han kanske försöker tala om att han vill ha en helårsprenumeration i julklapp???????
Det kostade £ 10.95 att gå in och vi fick varsitt pass som vi sedan kunde kolla upp i cafeét. Där fanns bilder av alla som var avbildade i de olika passen (som var istället för inträdesbiljett) och man kunde läsa hur det gått för den personen man fått. Jag fick en kvinna och kärestan en man, mycket logiskt!
Jersey War Tunnels var något helt otroligt. Jag har inte varit med om något liknande. Långa underjordiska tunnlar som grävts ut under kriget av krigsfångar från olika länder och på uppdrag av tyskarna.
Samtidigt skildrades 2:a världskriget utifrån Jerseybornas perspektiv och hur det påverkade dem.
Det var en massa slavarbetare som togs till Jersey för att hacka ut dessa enorma tunnlar i berget. Det skulle finnas ett helt utrustat, underjordiskt sjukhus och allt vad som behövdes för att de invaderande tyskarna skulle skyddas.
Diverse bilder inifrån tunnlarna.
Gamla vykort, beslagtagna saker, förbudsskyltar, fordon, historiska tidsangivelser mm mm
Projektet blev aldrig slutfört, det fanns flera påbörjade, nu ofullständiga tunnlar och jag säger bara: Stackars dem som var tvunga att arbeta därnere under tvång, med svält och urdåliga förhållanden. De kom från Algeriet, Marocko, Spanien, Polen, Tjeckoslvakien, Frankrike och längre fram även från Ryssland och Ukraina.
Tunnelsystemet var tänkt som underjordiska skyddsrum, till förvaring av ammunition, bränsle och mat och var tänkt att rymma 12.000 människor.
I ett rum hade de ljud- och bildinspelningar av tänkta situationer med tyska soldater, som naturligtvis hellre hade varit hemma och inte där och krigat. Där fick man frågan av soldaten, om hur man skulle ha agerat om de bett om något, eller velat ge bort något etc.
Här är ett exempel
Svinkallt var det när vi gick där och på en skylt stod att vi var 33 meter in i berget och gångarna var 188 meter.
Det fanns ett rum med hela livshistorien om en kvinnlig fransk/engelsk, hemlig agent. Violette Szabo. Vilken modig kvinna och verkligen intressant att läsa om hennes öde.
Allt vi såg därnere väckte mycket tankar, det kom nära inpå en på något vis. Mannen vi träffade igår, som arbetat inom flyget, mindes lite från den här tiden, han var 9 år då.
Det var skönt att komma ut i värmen igen. Inne på cafeét fanns mängder av foton av dem som fanns på passen. Det var alltså kopior av riktiga pass från krigsåren. Min kvinna hade sänts till koncentrationsläger och dött, p g a att hon hjälpt en rysk arbetare. Det var mycket intressant och ett besök som gav eftertanke ganska länge.
Bekvämlighetsinrättningen där i cafeét var mil ifrån hur det var i tunnlarna. Skönt att stå med händerna under varmt vatten, för jag frös rejält.
När vi for till tunnlarna såg vi att det var flod. Därnere i underjorden bestämde vi oss för att ta på badkläder och gå ner på stranden om det fortfarande var lika varmt väder, när vi kom ut igen.
Det var det!
Sagt och gjort, vi gick hem, bytte om och gick ner till havet. Vi placerade våra grejer som ett litet knyte en bit från vattnet och vadade ut. Det var kallt, men skönt och det dröjde inte länge förrän jag var den första som försökte simma på det grunda.
Det var svårt, så jag gick ut en bit och där såg jag en ganska stor fisk cirka 3 dm. Sedan följde jag med vågorna in. Kärestan dopppade sig också och sedan ville vi nästan inte gå upp igen, så skönt var det. Det var dock väldigt långgrunt, så när man stod upp nådde det strax ovanför knäna, trots att vi gått långt ut.
När vi kom hem igen stod Kate där i receptionen. Hon blev chockad när hon fick klart för sig att vi badat. Det var tydligen för tidigt och för kallt för säsongen.
In och duschade och ut igen och vi promenerade till restaurangen The Goose för att äta.
Medan vi väntade på maten satt vi bara där och gjorde ingenting, det är också skönt. Då säger kärstan: "Har du sett, det ser ut som pepparkaksgubbar däruppe?"
Det hade jag inte sett, men nu insåg jag att han har en livlig och kreativ fantasi, vilket är positivt.
Jag åt en fantastisk kycklingsallad och kärestan en äkta hamburgare (vad då äkta?) med allt möjligt gott till. Sedan delade vi på en mäktig, SÖT äppelpajbit med vaniljsås och riktigt gott kaffe till.
Eftersom vi hade den där värdechecken på £5 blev det inte så dyrt, men vi åt för totalt £ 26.70 och fick då en ny £ 5-check. "Never ending story," sa jag. Det passade uppenbarligen inte. Tjejen i kassan skrynklade ihop munnen och sa: "Jaaa, men jag tycker det är bra".
Tacka för det, de vinner ju matgäster på det viset. Jag tyckte också det var bra och med så god mat och trevlig personal går vi gärna tillbaka.
Mätta och nöjda tog vi bussen till St Aubin och affären och sedan blev det stranden hem.
Denna "staty?" vid strandpromenaden har jag funderat över hela vistelsen, inte ett dugg klokare har jag blivit. Den är inte ens fin, vad är det? En vägvisare?
Vi var inne och slappade resten av kvällen. Det hade varit många upplevelser att smälta och jag hade fortfarande några korsord kvar i Året Runt som kärestan inte löst. Snart har han tagit alla. Jag undrar om han kanske försöker tala om att han vill ha en helårsprenumeration i julklapp???????
Kanalöarna - Dag 11
Måndag 27 juni - Dag 11
VARMT var det sista jag tänkte innan jag somnade igår, kvavt och instängt när vi vaknande, trots att vi hade vartenda öppningsbart fönster öppet till max.
Vi nötte på kroppen med ytterligare en dusch och gick ner till frukost. Jag var fortfarande mätt, men inte fullt så tjock som igår. Jag avstod dock från den "kokta frukosten," vi beställde det andra och det enda jag bad om var en färsk tomat.
Detta gav upphov till stor förvirring hos den polska hjälpflickan som alltid tar upp beställningarna och sköter serveringen tillsammans med Debbie. Hon fattade ingenting, men höll masken.
Sedan kom Debbie och redde ut begreppen, samt ställde en kanna kaffe på vårt bord. Den byttes ut mot te, när jag sa till.
Sedan kom kärestans scrambled och jag fick ett fat där det låg en hel, färsk tomat. Hon frågade om det var så jag ville ha den. Ja, tack så mycket, sa jag.
Så kom vårt beställda grova bröd in - blandat med vitt! Nå, jag hade bråkat nog för att få en färsk tomat, så vi sa inget mer. Det var gott och jag var halvmätt redan innan jag börjat äta, så det var lugnt.
Vi satt på framsidan en stund, sedan drack vi kaffe på rummet innan vi tog bussen till stan. Där strosade vi i sakta mak, tittade i lite här och lite där, bl a såg jag fotbehandling av fiskar, som jag gärna vill testa.
Jag var på Boots och köpte lite mascara till dottern som hon beställt, vi såg ambulansen komma och hämta en liten tant som kollapsat i den kvava värmen, vi drack en massa vatten och slutligen fikade vi gott på Brunos Bakery.
Jag tog en jordgubbstartlett med vaniljkräm. MMMMMmm, vad smal jag känner mig, sund också, som satsar på bär och frukt. Jelly Beans köpte jag också och det är samma där: Bär och frukt!
Nu var nästa mål Liberation Station (det är namnet på busstationen), vi kryssade lite hit och dit. Vi fick syn på en brevlåda - en röd - och postade kort. Det var vid ett litet torg, med ett stort minnesmärke från båda världskrigen.
Det stod bänkar runt om och en av dem var full med namnplaketter med titel och tillhörighet . bl a RAF, armen, till minne av Normandie 1944.
På väg till busstationen hittade kärestan sin motsvarighet till mitt Boots - Martin Roberts. En motorcykelaffär och i fönstret såg han något han absolut ville titta på.
- Gå in då, sa jag
- Jaaaa, men var är dörren?
Han var så i extas över hojen att han inte såg ingången, men det gjorde jag.
Nu blev det "julafton" mitt i sommaren. Martin och kärestan talade och talade, sittande på huk vid en Triton. Det är en kombination av Triumph och Norton.
Sedan sa Martin att han hade bilder i sin dator, från ett lopp de varit på i Tyskland och då blev det som det blev.
Vi var där i över 1 timme. Det känns bra att jag också har lite väntetid, för kärestan är ganska tålmodig när jag sugs in på Boots och liknande. De har något slags sug i sina dörrar som är väldigt magnetiskt på just mig!
När kärestan tittade på mängder av bilder från Tysklandsresan, passade Martin på att serva en kund, sedan kom han ilande och tryckte fram bilder från förra årets resa och kärestan fortsatte titta. Martin kom tillbaka och nu tittade de tillsammans och jag tänkte, att här blir vi hela dagen, men... so what?
En annan Triton från bildvisningen
En med rostfärgad tank som kallades Rost Beast!
Kärestan pratade engelska som en infödd, det bara rann ur munnen på honom. Nu har proppen gått, precis det jag hoppats skulle hända om vi kom till England mer än ett par dagar.
Hur det var tog det slut till slut. De var nöjda och kärestan tackade och till och med tog Martin i hand för han varit så trevlig och vänlig. Han i sin tur såg lätt chockad ut och sedan drog han fram en Europakarta som hade passerat bäst före datum för längesen - slitagemässigt alltså.
Så blev vi där ett tag till och nu berättade han om resorna de gör varje år och kärestan reste säkert med i tankarna.
Det är härligt när man möter likasinnade och till slut kom vi iväg.
Jag kan garantera att det tog mycket mer än 1 timme, men det kändes helt lugnt. Vi hade Jersey War Tunnels som dagens enda mål och det var 2½ timme kvar till stängning.
Nu lyckades vi komma till busstationen utan några fler spontanstopp. Den är ihopbyggd med turistinformationen och där fick vi se att den har en kanonkula i väggen. Det är en äkta som är kvar sedan kriget. Den hade fastnat i någon vägg när den avlossats och sparats som minne och satt nu där för alltid.
Nu hade vi tur, bussen till Jersey War Tunnels gick inom 3 - 4 minuter. Det var ändhållplats och en ytterst liten bit att gå, så var vi framme fick vi veta.
Busschaufförerna är alltid mycket vänliga och lämnar information om man frågar om något turistmål, vägen dit och allt man behöver veta.
Om detta kommer jag att skriva nästa gång jag sitter här vid datorn.
VARMT var det sista jag tänkte innan jag somnade igår, kvavt och instängt när vi vaknande, trots att vi hade vartenda öppningsbart fönster öppet till max.
Vi nötte på kroppen med ytterligare en dusch och gick ner till frukost. Jag var fortfarande mätt, men inte fullt så tjock som igår. Jag avstod dock från den "kokta frukosten," vi beställde det andra och det enda jag bad om var en färsk tomat.
Detta gav upphov till stor förvirring hos den polska hjälpflickan som alltid tar upp beställningarna och sköter serveringen tillsammans med Debbie. Hon fattade ingenting, men höll masken.
Sedan kom Debbie och redde ut begreppen, samt ställde en kanna kaffe på vårt bord. Den byttes ut mot te, när jag sa till.
Sedan kom kärestans scrambled och jag fick ett fat där det låg en hel, färsk tomat. Hon frågade om det var så jag ville ha den. Ja, tack så mycket, sa jag.
Så kom vårt beställda grova bröd in - blandat med vitt! Nå, jag hade bråkat nog för att få en färsk tomat, så vi sa inget mer. Det var gott och jag var halvmätt redan innan jag börjat äta, så det var lugnt.
Vi satt på framsidan en stund, sedan drack vi kaffe på rummet innan vi tog bussen till stan. Där strosade vi i sakta mak, tittade i lite här och lite där, bl a såg jag fotbehandling av fiskar, som jag gärna vill testa.
Jag var på Boots och köpte lite mascara till dottern som hon beställt, vi såg ambulansen komma och hämta en liten tant som kollapsat i den kvava värmen, vi drack en massa vatten och slutligen fikade vi gott på Brunos Bakery.
Jag tog en jordgubbstartlett med vaniljkräm. MMMMMmm, vad smal jag känner mig, sund också, som satsar på bär och frukt. Jelly Beans köpte jag också och det är samma där: Bär och frukt!
Nu var nästa mål Liberation Station (det är namnet på busstationen), vi kryssade lite hit och dit. Vi fick syn på en brevlåda - en röd - och postade kort. Det var vid ett litet torg, med ett stort minnesmärke från båda världskrigen.
Det stod bänkar runt om och en av dem var full med namnplaketter med titel och tillhörighet . bl a RAF, armen, till minne av Normandie 1944.
På väg till busstationen hittade kärestan sin motsvarighet till mitt Boots - Martin Roberts. En motorcykelaffär och i fönstret såg han något han absolut ville titta på.
- Gå in då, sa jag
- Jaaaa, men var är dörren?
Han var så i extas över hojen att han inte såg ingången, men det gjorde jag.
Nu blev det "julafton" mitt i sommaren. Martin och kärestan talade och talade, sittande på huk vid en Triton. Det är en kombination av Triumph och Norton.
Sedan sa Martin att han hade bilder i sin dator, från ett lopp de varit på i Tyskland och då blev det som det blev.
Vi var där i över 1 timme. Det känns bra att jag också har lite väntetid, för kärestan är ganska tålmodig när jag sugs in på Boots och liknande. De har något slags sug i sina dörrar som är väldigt magnetiskt på just mig!
När kärestan tittade på mängder av bilder från Tysklandsresan, passade Martin på att serva en kund, sedan kom han ilande och tryckte fram bilder från förra årets resa och kärestan fortsatte titta. Martin kom tillbaka och nu tittade de tillsammans och jag tänkte, att här blir vi hela dagen, men... so what?
En annan Triton från bildvisningen
En med rostfärgad tank som kallades Rost Beast!
Kärestan pratade engelska som en infödd, det bara rann ur munnen på honom. Nu har proppen gått, precis det jag hoppats skulle hända om vi kom till England mer än ett par dagar.
Hur det var tog det slut till slut. De var nöjda och kärestan tackade och till och med tog Martin i hand för han varit så trevlig och vänlig. Han i sin tur såg lätt chockad ut och sedan drog han fram en Europakarta som hade passerat bäst före datum för längesen - slitagemässigt alltså.
Så blev vi där ett tag till och nu berättade han om resorna de gör varje år och kärestan reste säkert med i tankarna.
Det är härligt när man möter likasinnade och till slut kom vi iväg.
Jag kan garantera att det tog mycket mer än 1 timme, men det kändes helt lugnt. Vi hade Jersey War Tunnels som dagens enda mål och det var 2½ timme kvar till stängning.
Nu lyckades vi komma till busstationen utan några fler spontanstopp. Den är ihopbyggd med turistinformationen och där fick vi se att den har en kanonkula i väggen. Det är en äkta som är kvar sedan kriget. Den hade fastnat i någon vägg när den avlossats och sparats som minne och satt nu där för alltid.
Nu hade vi tur, bussen till Jersey War Tunnels gick inom 3 - 4 minuter. Det var ändhållplats och en ytterst liten bit att gå, så var vi framme fick vi veta.
Busschaufförerna är alltid mycket vänliga och lämnar information om man frågar om något turistmål, vägen dit och allt man behöver veta.
Om detta kommer jag att skriva nästa gång jag sitter här vid datorn.
Halsdödare
Så ser de ut, de som jag köper i förebyggande syfte i GB, för kommande halsinfektioner. Har man som jag, dragits med halsmandlar som ser ut som Blå Kongo när det bär till, är man tacksam att det finns halsdödare.
Än så länge har ag bara hittat dem i England och i år var det ett fasligt palaver innan jag fick köpa dem, men jag kom hem med 3 askar, trots diskussionerna inne på Boots.
Kanalöarna - Dag 10
Söndag 26 juni - Dag 10
Varmaste dagen hittills. Direkt efter vår bastanta frukost gick vi till stranden för att kolla vattnets temperatur och nivå.
Jag kan inte fatta att ebben kan bli värre och värre, men nu var vattnet ännu längre ut och när jag efter en lång promenad nådde vattnet, var det ganska mycket för kallt. Kate på hotellet trodde runt + 15.
Rummet var svalt, men ligga på sängen och lösa korsord kan vi göra hemma. Efter lite funderande bestämde vi oss för att utforska norra sidan, med Devils hole. Där är det klippor och kanske lite svalka + ett spännande utflyktsmål.
Historien om Devils hole fick vi oss berättad ungefär så här:
Ett skepp förliste på 1800-talet och slogs i spillror mot klipporna där på nordkusten. De hade en galjonsfigur eller staty ombord, som såg ut som en djävul. Den slog loss och fastnade inne i grottan, därav namnet. Det dröjde dock inte länge förrän någon stulit den. Efter det har ortsbefolkningen gjort nya och satt in där, men idag finns det ingen.
Det tyckte vi lät lite spännande och dem vi frågade tyckte att det var ett bra utflyktsmål.
Statyn vid busstationen.
Redan nere på busstationen borde vi ha anat oråd. Det gick en buss dit klockan 11, nästa 12.40 och endast 2 som kunde ta oss tillbaka. 15.13 och 17.13. Missar man dem blir det att sova över i grottan.
Vi gick ut från busstationen och tog varsin Jerseyglass i väntan på bussen.
Då det en bekant, den lilla damen jag satt med när vi tittade på de dansande kvinnorna igår + hennes dotter och måg. De kände igen oss och modern satte sig där bredvid mig och vi pratade om de underliga danserna vi sett och hon sa att hon hade blivit såååååå trött på dem.
Hon hette Pauline och berättade att hon önskat att få komma till Jersey en gång till och att hon, för 16 år sedan, bott på hotellet mitt emot där vi satt. Nu såg det annorlunda ut och sedan berättade hon en massa om sig, sina barn och sina resor.
Hon hade varit ensam mamma med två små barn. Hennes man hade arbetat åt RAF och dött endast 46 år gammal. Barnen hade varit de enda svarta barnen i skolan och läraren hade mobbat dottern så att hon inte var värd någonting. Pauline hade kämpat för sina barn, varit i skolan och talat med läraren inför klassen, men inget hade hjälpt. Dottern fick bottenbetyg pga sin hudfärg.
Senare skolår hade hon gått ut som en av de bästa. Pauline var så trevlig och talade och talade och rätt som det var sa hon, om att nu hade hon rest färdigt, för hon var 94 år. Jag trodde hon skämtade, men nej, hon vidhöll att hon var 94 och hon verkade inte det minsta förvirrad, så det var nog så.
Det var en charmerande bekantskap.
Vi var inte många som skulle med den bussen och väl framme tog vi stigen ner mot grottan.
Där i grönskan stod den som numera skulle föreställa "The devil".
På internet hittade jag en bild hur han ser ut, om inte träden skymmer. (Fånig, tycker jag).
Det var så hett att luften stod stilla, först en asfaltstig, sedan grus med trappor infällda i gruset och längst ner 2 plattformar, en mot kustremsan och en lite längre bort, mot djävulshålet.
Vad var detta? Det här var allt och då har jag ändå klättat utanför plattformen, för att kunna ta en bild där man ser vattnet.
Kustremsan var fin och behållningen var att vi kunde se både Guernsey, Sark och de andra små öarna och längst därborta, (på bilden under) ser man Frankrike.
En karta visade var vi var och Guernsey ser ut att vara större än Jersey, fast det inte ens är hälften så stort.
Neej, det där var en riktigt turistfälla, som konstigt nog var gratis. Vi var rejält besvikna och det var så varmt att vi nästan svimmade innan vi gått uppför hela den branta, sandiga vägen till puben bredvid busshållplatsen. Där träffade vi ett mycket trevligt par från Belgien, som vi satt och pratade med ända tills bussen kom.
Det passerade en man med en mycket liten hund också, en blandning av en York och en Chihuahua.
Hon var hans stora kärlek, påstod han.
Bussen kom och den fortsatte "clockwise", så vi fick se den andra halvan av inre Jersey också. Det var roligt, mycket odlingar var det överallt innan vi kom fram till kusten. Vi passerade en riktigt fin bukt där på norrsidan. Bonne Nuit Bay.
Vi steg av på busstationen, gick ut på stan för att få i oss lite mat. Det är helt omöjligt att få mat mitt på dagen här. Vi gick till slut in på en pub och inte där heller fanns det mat så klart, så vi tog varsin Guiness som ändå mättar lite och jag frågade flickan bakom disken om de hade crisps (alltså chips).
Vår konversation var enligt följande:
- Do you have crisps?
- What?
- Do you have crips!
- Crisps.....????
- Yes, crisps!!!!!!!
- What's that?
HERRE GUD, tänkte jag, har alla fått solsting, sedan sa jag "Crisps, made of potato!"
NEJ, det hade de inte, sedan vände hon mig ryggen. Det är första gången jag är på en pub i England, som inte har chips.
Det låg en pub vägg i vägg med den, där vi satt. Jag gick in dit och köpte 2 små påsar utan problem.
Båda uteserveringarna var fulla med svettiga, varma människor som satt med kalla öl framför sig.
Den här damen hade mössa som solskydd, det såg varmt ut, för hon hade öronlapparna nerfällda.
Vi satt och tittade på baksidan av en tjusig gyllene staty och försökte uppbåda lite kraft att ta oss hem.
Till slut orkade vi dra oss mot busstationen, gick förbi en f.d. polisstation.
Väl hemma duschade vi och sedan...................... somnade jag................... mitt på eftermiddagen. Det är inte klokt, jag sover väl inte på dagarna.
Det blev en sen middag och jag sväller som en ballong av dessa sena middagar, känner jag!
Vi hamnade på en restaurang ganska långt bort i St Aubin, eller rentav nästa område, men fortfarande vid stranden.
Jag hade tänkt äta krabba, men fick se den innan jag bestämde mig. I det ögonblicket önskade jag att mina barn hade varit med, då hade det funkat. Den var stor som en LP-skiva.
Jag fick avböja och killen rekommenderade "monkfish" med spenat och någon sås special.
Okej, tänkte jag, frågade vad det var för fisk och fick till svar att det var havets fulaste fisk.
Det var marulk, jag misstänkte det och fick det bekräftat när vi googlade på namnet senare på kvällen.
Kärestan tog något köttigt, som vanligt. Jag tror vi satt i minst 45 minuter och ingen mat kom. Hade vi inte haft en så trevlig man vid bordet intill, hade vi rest oss och gått därifrån. Mannen var den tredje som frågade mig varifrån i England jag kom. Undrar vad jag talar för dialekt?
Till slut kom maten. Jag fick 2 rullar fisk, inbakade i bacon, de vilade på en bädd av spenat och sås runtom.
När servitören kom andra gången frågade jag om det inte skulle vara potatis till. OJ DÅ, det hade han glömt. Sedan fick jag vänta 10 minuter till. Det var gott, mannen bredvid var trevlig, men det var vårt sista besök på det etablissemanget.
Vi tog stranden hem, luften stod stilla, det var säkert + 25, fast klockan var 22.30.
Kärestan var upprörd över att jag valde att gå barfota. Jag vet inte vilket han var mest rädd för - en glasbit, eller citat "pisset", som han kallar avloppsvattnet som rinner havet. Där leker dock små barn på dagarna och hundar badar och dricker med stor förtjusning, så det är nog inte någon fara.
TJOCK natt! Så kändes det när jag lagt mig!
Varmaste dagen hittills. Direkt efter vår bastanta frukost gick vi till stranden för att kolla vattnets temperatur och nivå.
Jag kan inte fatta att ebben kan bli värre och värre, men nu var vattnet ännu längre ut och när jag efter en lång promenad nådde vattnet, var det ganska mycket för kallt. Kate på hotellet trodde runt + 15.
Rummet var svalt, men ligga på sängen och lösa korsord kan vi göra hemma. Efter lite funderande bestämde vi oss för att utforska norra sidan, med Devils hole. Där är det klippor och kanske lite svalka + ett spännande utflyktsmål.
Historien om Devils hole fick vi oss berättad ungefär så här:
Ett skepp förliste på 1800-talet och slogs i spillror mot klipporna där på nordkusten. De hade en galjonsfigur eller staty ombord, som såg ut som en djävul. Den slog loss och fastnade inne i grottan, därav namnet. Det dröjde dock inte länge förrän någon stulit den. Efter det har ortsbefolkningen gjort nya och satt in där, men idag finns det ingen.
Det tyckte vi lät lite spännande och dem vi frågade tyckte att det var ett bra utflyktsmål.
Statyn vid busstationen.
Redan nere på busstationen borde vi ha anat oråd. Det gick en buss dit klockan 11, nästa 12.40 och endast 2 som kunde ta oss tillbaka. 15.13 och 17.13. Missar man dem blir det att sova över i grottan.
Vi gick ut från busstationen och tog varsin Jerseyglass i väntan på bussen.
Då det en bekant, den lilla damen jag satt med när vi tittade på de dansande kvinnorna igår + hennes dotter och måg. De kände igen oss och modern satte sig där bredvid mig och vi pratade om de underliga danserna vi sett och hon sa att hon hade blivit såååååå trött på dem.
Hon hette Pauline och berättade att hon önskat att få komma till Jersey en gång till och att hon, för 16 år sedan, bott på hotellet mitt emot där vi satt. Nu såg det annorlunda ut och sedan berättade hon en massa om sig, sina barn och sina resor.
Hon hade varit ensam mamma med två små barn. Hennes man hade arbetat åt RAF och dött endast 46 år gammal. Barnen hade varit de enda svarta barnen i skolan och läraren hade mobbat dottern så att hon inte var värd någonting. Pauline hade kämpat för sina barn, varit i skolan och talat med läraren inför klassen, men inget hade hjälpt. Dottern fick bottenbetyg pga sin hudfärg.
Senare skolår hade hon gått ut som en av de bästa. Pauline var så trevlig och talade och talade och rätt som det var sa hon, om att nu hade hon rest färdigt, för hon var 94 år. Jag trodde hon skämtade, men nej, hon vidhöll att hon var 94 och hon verkade inte det minsta förvirrad, så det var nog så.
Det var en charmerande bekantskap.
Vi var inte många som skulle med den bussen och väl framme tog vi stigen ner mot grottan.
Där i grönskan stod den som numera skulle föreställa "The devil".
På internet hittade jag en bild hur han ser ut, om inte träden skymmer. (Fånig, tycker jag).
Det var så hett att luften stod stilla, först en asfaltstig, sedan grus med trappor infällda i gruset och längst ner 2 plattformar, en mot kustremsan och en lite längre bort, mot djävulshålet.
Vad var detta? Det här var allt och då har jag ändå klättat utanför plattformen, för att kunna ta en bild där man ser vattnet.
Kustremsan var fin och behållningen var att vi kunde se både Guernsey, Sark och de andra små öarna och längst därborta, (på bilden under) ser man Frankrike.
En karta visade var vi var och Guernsey ser ut att vara större än Jersey, fast det inte ens är hälften så stort.
Neej, det där var en riktigt turistfälla, som konstigt nog var gratis. Vi var rejält besvikna och det var så varmt att vi nästan svimmade innan vi gått uppför hela den branta, sandiga vägen till puben bredvid busshållplatsen. Där träffade vi ett mycket trevligt par från Belgien, som vi satt och pratade med ända tills bussen kom.
Det passerade en man med en mycket liten hund också, en blandning av en York och en Chihuahua.
Hon var hans stora kärlek, påstod han.
Bussen kom och den fortsatte "clockwise", så vi fick se den andra halvan av inre Jersey också. Det var roligt, mycket odlingar var det överallt innan vi kom fram till kusten. Vi passerade en riktigt fin bukt där på norrsidan. Bonne Nuit Bay.
Vi steg av på busstationen, gick ut på stan för att få i oss lite mat. Det är helt omöjligt att få mat mitt på dagen här. Vi gick till slut in på en pub och inte där heller fanns det mat så klart, så vi tog varsin Guiness som ändå mättar lite och jag frågade flickan bakom disken om de hade crisps (alltså chips).
Vår konversation var enligt följande:
- Do you have crisps?
- What?
- Do you have crips!
- Crisps.....????
- Yes, crisps!!!!!!!
- What's that?
HERRE GUD, tänkte jag, har alla fått solsting, sedan sa jag "Crisps, made of potato!"
NEJ, det hade de inte, sedan vände hon mig ryggen. Det är första gången jag är på en pub i England, som inte har chips.
Det låg en pub vägg i vägg med den, där vi satt. Jag gick in dit och köpte 2 små påsar utan problem.
Båda uteserveringarna var fulla med svettiga, varma människor som satt med kalla öl framför sig.
Den här damen hade mössa som solskydd, det såg varmt ut, för hon hade öronlapparna nerfällda.
Vi satt och tittade på baksidan av en tjusig gyllene staty och försökte uppbåda lite kraft att ta oss hem.
Till slut orkade vi dra oss mot busstationen, gick förbi en f.d. polisstation.
Väl hemma duschade vi och sedan...................... somnade jag................... mitt på eftermiddagen. Det är inte klokt, jag sover väl inte på dagarna.
Det blev en sen middag och jag sväller som en ballong av dessa sena middagar, känner jag!
Vi hamnade på en restaurang ganska långt bort i St Aubin, eller rentav nästa område, men fortfarande vid stranden.
Jag hade tänkt äta krabba, men fick se den innan jag bestämde mig. I det ögonblicket önskade jag att mina barn hade varit med, då hade det funkat. Den var stor som en LP-skiva.
Jag fick avböja och killen rekommenderade "monkfish" med spenat och någon sås special.
Okej, tänkte jag, frågade vad det var för fisk och fick till svar att det var havets fulaste fisk.
Det var marulk, jag misstänkte det och fick det bekräftat när vi googlade på namnet senare på kvällen.
Kärestan tog något köttigt, som vanligt. Jag tror vi satt i minst 45 minuter och ingen mat kom. Hade vi inte haft en så trevlig man vid bordet intill, hade vi rest oss och gått därifrån. Mannen var den tredje som frågade mig varifrån i England jag kom. Undrar vad jag talar för dialekt?
Till slut kom maten. Jag fick 2 rullar fisk, inbakade i bacon, de vilade på en bädd av spenat och sås runtom.
När servitören kom andra gången frågade jag om det inte skulle vara potatis till. OJ DÅ, det hade han glömt. Sedan fick jag vänta 10 minuter till. Det var gott, mannen bredvid var trevlig, men det var vårt sista besök på det etablissemanget.
Vi tog stranden hem, luften stod stilla, det var säkert + 25, fast klockan var 22.30.
Kärestan var upprörd över att jag valde att gå barfota. Jag vet inte vilket han var mest rädd för - en glasbit, eller citat "pisset", som han kallar avloppsvattnet som rinner havet. Där leker dock små barn på dagarna och hundar badar och dricker med stor förtjusning, så det är nog inte någon fara.
TJOCK natt! Så kändes det när jag lagt mig!
Kanalöarna - Dag 9
Lördag 25 juni - Dag 9
Jag har inte sovit så bra i natt och kärestan visste direkt att det var p g a min nya hudfärg. Han har varit med förr, själv är jag van att säga: "Pale is beautiful". Det gäller inte längre, nu skiftar jag i rödbrunt.
Det var helmulet så det fick bli jeans och T-shirt. Det var den sommaren, tänkte vi.
Idag blev det buss in till stan. Vi skulle dels köpa 3- eller 5-dagarskort, som gäller för resor över hela ön med alla busslinjer, dels åka vidare till Samares Manor där det stort hallabalo hela helgen. Blommor - i synnerhet en stor rostävling, veteranfordon, marknadsstånd och en massa annat. Veteranfordonen (kärestans intresseområde) var bara under lördagen, så dagens program var så att säga givet.
Busschauffören var mycket tillmötesgående. Han kunde inte sälja oss flerdagarskort, men ett 1-dagskort. Detta kunde vi byta inne på busstationen till det vi ville ha och då betala mellanskillnaden. Så gjorde vi och köpte 5-dagars för £ 23.
Efter det var det bara att leta reda på rätt skjutdörr och så var vi på väg till Samares.
Lånad bild från internet
Dit skulle i princip samtliga i hela bussen. Det var inträde till parken £ 6.95 och direkt vi kom in - loppis! YESSS!
Jag köpte ett par halvknäppa, svarta hängörhängen för £ 1, inte för att jag behövde, bara på kul.
Sedan gick jag till huvudbordet och ett glädjetjut undslapp mig. Där låg julklappen till en av mina kompisar hemma. Tyvärr kan jag inte gå in mer på det här, även om hon inte har dator. Det finns ju andra som har!
Äntligen fick jag se ett Tulip tree. Jag trodde inte det fanns något som hette så, efter ett skämt på Teneriffa för längesedan, men nu vet jag!
Så här skruttig såg stammen ut,
men blomman var vacker
Kärestan skulle titta på de gamla fordonen som stod uppradade vid ett hus där på den öppna platsen. Jag såg ett stort tält och gick in där.
OJ, där inne var alla rosor som tävlat och där var det otroliga blomsterarrangemang.
En brudbukett modell större
Jag gick ut igen och hojtade på kärestan. Han kom och sedan gick vi därinne, njöt, tittade, ackade och oade, tog kort och snosade ner i den ena rosen efter den andra.
Det är otroligt vilka rosor det finns i världen. Snart är jag dessutom mätt på dem för ett tag. Kärestan tröttnar ALDRIG!
Jag bara MÅSTE visa ännu lite mera rosor.
En del var gigantiska, här håller jag upp en 20 p för att jämföra med.
Det är verkligen vackert, men även det har ett slut när det finns mer som drar
Bil- och motorcykelsuget tog över och han försvann ut igen. Jag gick där ett bra tag till, för det fanns en massa annat som ryms inom min intressesfär, t ex kaktusar och pellor.
Till slut var jag nöjd och gick ut och plötsligt var jag ensamstående.! Ingen mig närstående, svensk man i sikte. Jag scannade av hela den öppna platsen och det var bara så - ingen käresta!!!
Då började jag om och fingranskade från vänster till höger och där...... längst bort till höger stod han bredvid en mycket pratsam man, bakom motorcyklarna.
Åh, vad de pratade och gestikulerade och fram kom ett album med motorcyklar, som mannen bläddrade i, de tittade tillsammans och pratade ännu mer. Jag log när jag såg dem, kärestan som påstår att han inte kan engelska...... håhåhå!
Jag gick dit och upplyste honom om, att nu tänkte jag kolla i försäljningen i alla stånden utanför rostältet, bara så han skulle veta var jag tog vägen.
Den här bilen hade trälister längs sidorna. Det var nog inte plåt heller, eller?
Där fanns knappar, det var en äldre dam som hade rensat i sitt lager och sålde massor med sybehör. £ 1/påse med 10 - 15 knappar. Jag bara råkade köpa 4 olika, sen en rulle röd tråd med invävd guldtråd - att knyta om små julklappar, eller sätta fast juletiketter med.
Jag önskar jag haft med mig en container att fylla med fina Englandssaker från marknader, Boots, bageriavdelningen på mataffärerna, pennor och allt annat varje svensk kvinna i min ålder behöver.
Nästa gång åker jag med tom väska, sånär som på rena trosor och necessären med innehåll!
När motorherrarna till slut pratat färdigt drog vi oss in i trädgården och letade reda på ett fik.
Vi hade kunnat välja cupcakes, men de ser läckrare ut än de är!
Vi åt scones med sylt och grädde och jag friskade upp min, sen 40 år tillbaka, bortglömda franska, med ett par från Schweiz som kom och delade bord med oss.
Därinne var det ännu mer rosor, det verkar finnas hur många sorter som helst.
Det fanns gott om andra blommor också förstås, här är ett exempel.
Vi gick igenom hela Samares Manor, klämde oss in i pillabyrinten, men kärestan tyckte att han fastnade, så han klev ut genom ett hål, där det glesnat lite. Jag följde efter.
Vi gick bort till den japanska trädgården.
Det var inte mycket att se, när man sett den i Kildare ( finns på Dag 14 Naas) på Irland, men de hade ett par svarta svanar och det tror jag inte jag sett förr.
Träskcypressen var imponerande
Luftrötterna (knees) såg ut som små gubbar!
På väg tillbaka stötte vi på en Magnolia som hade blommor i alla stadier, lite intressant att det är så olika på samma träd.
Vi var lite trötta och kärestan tyckte vi skulle sätta oss och titta på uppträdandet.
Det var dragspel och inhemska danser som jag bara inte orkade se. De var så banala, ett antal kvinnor, modell äldre (som jag t ex) hoppade runt och viftade med vita näsdukar till dragspelets toner.
Sedan byttes de ut mot en annan grupp som hade en svart och en röd pinne som de slog mot varandra så det klonkade till i takt med dragspelsmusiken.
Det var bara inte "my cup of tea", måste man tycka om allt? Jag utbytte blickar med en äldre, färgad kvinna som jag satt bredvid och sedan även en kort konversation, där det framgick att hon tyckte som jag. Vi gick!
Vi var helt nöjda och gick till utgången. Där fick vi veta att det går 1 buss i timmen och att den gått för 2 minuter sedan. Ack ja!
Nu har vi bra ben, bra kondition och bra gåskor, så vi började gå mot stan. En bit bort, på muren vid en trädgård, satt en polis och han talade om att vi kunde gå ut till stora vägen, där kom bussarna var 10:de minut. Så enkelt var det.
På vår väg passerade vi en katolsk kyrka som hade sina skulpturer utanför.
Ingen förstörelse eller klotter där inte.
Bussen kom med ett gäng fnittriga gossar längst fram
In till busstationen och bytte buss. Hem och bytte kläder, för nu var det högsommar igen. Äntligen fick jag använda solskyddskrämen, lätta kläder och iväg ut igen.
Denna dagen fick bli blomdagen, till skillnad mot stadsdagen igår.
Vi åkte till Jersey Lavender. En stor lavendelodling med visning och försäljning. Där kostade det £ 5 att gå in och titta och lyssna på hur hela processen från blomma till färdiga produkter går till.
Dagens sista guidade vandring runt ägorna hade hållit på i 20 minuter och vi anslöt till den när de precis hade börjat nere i destilleriet. Det var otroligt intressant att höra om hela processen, samtidigt som den pågick mitt framför oss.
De fraktar bort den använda lavendeln som är kokhet. Den komposteras.
Oljan droppar ner i en vattenfylld kolv, blir liggande på ytan och rinner ut i röret, ner i nästa glaskärl.
Nästa omgång väntar
Lavendeln packas ner ganska hårt i cylindern, sedan börjar processen på nytt
När oljan är färdigdestillerad ska den mogna i mörka flaskor i 6 månader, innan den används till alla olika lavendelprodukter som producerades där och på andra ställen. Det var ett familjeföretag och de verkade stortrivas med sitt väldoftande arbete.
Vi fick en utförlig, mycket intressant information av ägaren. (Notera att samtliga har likadana tröjor, med lavendelloggan på).
De utvann även rosmarinolja på samma sätt
Det fanns en fin presentshop och ett café, allt i lavendelns tecken. Vi gjorde ett par små inköp till presenter, men avstod från lavendelmuffinsen i caféet. Det var väldigt vackert där med alla fälten med blommande lavendel och den fina trädgården.
Allt kunde de ta betalt för av oss turister. Mata deras husdjur t ex.
Plantor till försäljning, mest olika sorters lavendel....... och lite Agapantus
Bussen tillbaka missade vi än en gång med 2 minuter. Här på ön verkar de vara noga med punktligheten.
Samma procedur, gå ut till stora vägen där flygplatsbussen går förbi. Jaaa, gå kan vi ju, så vi gick och väl ute på vägen, behövde vi inte vänta mer än 4 - 5 minuter.
Vi steg av i St Aubin för att äta och gick in på det första stället som var öppet.
Jag gick in för att köpa varsin öl, en ung kille stod bakom disken.
Jag såg en öl som hette Carling och frågade:
"What kind of beer is Carling? Gissa vad han svarade....
"Are you from Sweden?"
HÄPEN blev jag.
"Jaa, är du också svensk?"
Det var han och han hade hört att jag var det, på sättet jag sa A i Carling. Så kan det vara.
Han arbetade där på sin pappas restaurang, även han svensk och ägare till restaurangen. Han stod lite längre in i lokalen och hojtade "Glad Midsommar" när han hörde oss tala vårt hemlands tungomål.
Vi satt där i solen tills vi kände att vi orkade gå vidare. Vi gick runt nere i byn och tittade. Jag konstaterade att brevlådorna på Jersey var normala engelska, alltså röda, till skillnad mot Guernseys blå.
Så småningom hittade vi en restaurang där vi slog oss ner och åt en god 2-rättersmiddag. Jag åt grillade räkor med vitlöksbröd och grönsaker och kärestan en ost- och skinkomelett. Creme caramel och glass efter.
Vi handlade förnödenheter på butiken bredvid och tog stranden hem. Det är visst alltid ebb tror jag. Vi har hittills inte sett något annat. Vi får kanske gå ut i natt och kolla.
Hem kom vi, nu var vi trötta! Vi satt ute en stund, men terassen ligger i skugga på kvällen, så vi satte oss i loungen, den där som vi kallar vardagsrum hemma, för så är det möblerat. Soffa, fåtöljer, TV och en dator.
Där vid datorn satt jag en stund och kärestsan läste och sedan gjorde vi tvärtom och till slut kände vi för dagens sista promenad.
Upp på rummet och bytte till lite varmare kläder, kameran fick vara hemma som omväxling och ut på en ny okänd väg som mynnade ut i St Lawrence, som ligger mot stan. Stranden hem igen och sedan blev det inte mycket mer gjort och vem skulle ha orkat det?
Imorgon sägs det att det ska bli 29 grader varmt. Bada i det svinkalla havet kanske?
Nja, jag är tveksam, men kärestan har lagt fram det förslaget. Jag kontrade med Jersey War Tunnels, det kanske blir båda - eller inget!!!!
Det är sådan här vag planering som kännetecknar en avslappad semester!
Efter detta SOVA!
Jag har inte sovit så bra i natt och kärestan visste direkt att det var p g a min nya hudfärg. Han har varit med förr, själv är jag van att säga: "Pale is beautiful". Det gäller inte längre, nu skiftar jag i rödbrunt.
Det var helmulet så det fick bli jeans och T-shirt. Det var den sommaren, tänkte vi.
Idag blev det buss in till stan. Vi skulle dels köpa 3- eller 5-dagarskort, som gäller för resor över hela ön med alla busslinjer, dels åka vidare till Samares Manor där det stort hallabalo hela helgen. Blommor - i synnerhet en stor rostävling, veteranfordon, marknadsstånd och en massa annat. Veteranfordonen (kärestans intresseområde) var bara under lördagen, så dagens program var så att säga givet.
Busschauffören var mycket tillmötesgående. Han kunde inte sälja oss flerdagarskort, men ett 1-dagskort. Detta kunde vi byta inne på busstationen till det vi ville ha och då betala mellanskillnaden. Så gjorde vi och köpte 5-dagars för £ 23.
Efter det var det bara att leta reda på rätt skjutdörr och så var vi på väg till Samares.
Lånad bild från internet
Dit skulle i princip samtliga i hela bussen. Det var inträde till parken £ 6.95 och direkt vi kom in - loppis! YESSS!
Jag köpte ett par halvknäppa, svarta hängörhängen för £ 1, inte för att jag behövde, bara på kul.
Sedan gick jag till huvudbordet och ett glädjetjut undslapp mig. Där låg julklappen till en av mina kompisar hemma. Tyvärr kan jag inte gå in mer på det här, även om hon inte har dator. Det finns ju andra som har!
Äntligen fick jag se ett Tulip tree. Jag trodde inte det fanns något som hette så, efter ett skämt på Teneriffa för längesedan, men nu vet jag!
Så här skruttig såg stammen ut,
men blomman var vacker
Kärestan skulle titta på de gamla fordonen som stod uppradade vid ett hus där på den öppna platsen. Jag såg ett stort tält och gick in där.
OJ, där inne var alla rosor som tävlat och där var det otroliga blomsterarrangemang.
En brudbukett modell större
Jag gick ut igen och hojtade på kärestan. Han kom och sedan gick vi därinne, njöt, tittade, ackade och oade, tog kort och snosade ner i den ena rosen efter den andra.
Det är otroligt vilka rosor det finns i världen. Snart är jag dessutom mätt på dem för ett tag. Kärestan tröttnar ALDRIG!
Jag bara MÅSTE visa ännu lite mera rosor.
En del var gigantiska, här håller jag upp en 20 p för att jämföra med.
Det är verkligen vackert, men även det har ett slut när det finns mer som drar
Bil- och motorcykelsuget tog över och han försvann ut igen. Jag gick där ett bra tag till, för det fanns en massa annat som ryms inom min intressesfär, t ex kaktusar och pellor.
Till slut var jag nöjd och gick ut och plötsligt var jag ensamstående.! Ingen mig närstående, svensk man i sikte. Jag scannade av hela den öppna platsen och det var bara så - ingen käresta!!!
Då började jag om och fingranskade från vänster till höger och där...... längst bort till höger stod han bredvid en mycket pratsam man, bakom motorcyklarna.
Åh, vad de pratade och gestikulerade och fram kom ett album med motorcyklar, som mannen bläddrade i, de tittade tillsammans och pratade ännu mer. Jag log när jag såg dem, kärestan som påstår att han inte kan engelska...... håhåhå!
Jag gick dit och upplyste honom om, att nu tänkte jag kolla i försäljningen i alla stånden utanför rostältet, bara så han skulle veta var jag tog vägen.
Den här bilen hade trälister längs sidorna. Det var nog inte plåt heller, eller?
Där fanns knappar, det var en äldre dam som hade rensat i sitt lager och sålde massor med sybehör. £ 1/påse med 10 - 15 knappar. Jag bara råkade köpa 4 olika, sen en rulle röd tråd med invävd guldtråd - att knyta om små julklappar, eller sätta fast juletiketter med.
Jag önskar jag haft med mig en container att fylla med fina Englandssaker från marknader, Boots, bageriavdelningen på mataffärerna, pennor och allt annat varje svensk kvinna i min ålder behöver.
Nästa gång åker jag med tom väska, sånär som på rena trosor och necessären med innehåll!
När motorherrarna till slut pratat färdigt drog vi oss in i trädgården och letade reda på ett fik.
Vi hade kunnat välja cupcakes, men de ser läckrare ut än de är!
Vi åt scones med sylt och grädde och jag friskade upp min, sen 40 år tillbaka, bortglömda franska, med ett par från Schweiz som kom och delade bord med oss.
Därinne var det ännu mer rosor, det verkar finnas hur många sorter som helst.
Det fanns gott om andra blommor också förstås, här är ett exempel.
Vi gick igenom hela Samares Manor, klämde oss in i pillabyrinten, men kärestan tyckte att han fastnade, så han klev ut genom ett hål, där det glesnat lite. Jag följde efter.
Vi gick bort till den japanska trädgården.
Det var inte mycket att se, när man sett den i Kildare ( finns på Dag 14 Naas) på Irland, men de hade ett par svarta svanar och det tror jag inte jag sett förr.
Träskcypressen var imponerande
Luftrötterna (knees) såg ut som små gubbar!
På väg tillbaka stötte vi på en Magnolia som hade blommor i alla stadier, lite intressant att det är så olika på samma träd.
Vi var lite trötta och kärestan tyckte vi skulle sätta oss och titta på uppträdandet.
Det var dragspel och inhemska danser som jag bara inte orkade se. De var så banala, ett antal kvinnor, modell äldre (som jag t ex) hoppade runt och viftade med vita näsdukar till dragspelets toner.
Sedan byttes de ut mot en annan grupp som hade en svart och en röd pinne som de slog mot varandra så det klonkade till i takt med dragspelsmusiken.
Det var bara inte "my cup of tea", måste man tycka om allt? Jag utbytte blickar med en äldre, färgad kvinna som jag satt bredvid och sedan även en kort konversation, där det framgick att hon tyckte som jag. Vi gick!
Vi var helt nöjda och gick till utgången. Där fick vi veta att det går 1 buss i timmen och att den gått för 2 minuter sedan. Ack ja!
Nu har vi bra ben, bra kondition och bra gåskor, så vi började gå mot stan. En bit bort, på muren vid en trädgård, satt en polis och han talade om att vi kunde gå ut till stora vägen, där kom bussarna var 10:de minut. Så enkelt var det.
På vår väg passerade vi en katolsk kyrka som hade sina skulpturer utanför.
Ingen förstörelse eller klotter där inte.
Bussen kom med ett gäng fnittriga gossar längst fram
In till busstationen och bytte buss. Hem och bytte kläder, för nu var det högsommar igen. Äntligen fick jag använda solskyddskrämen, lätta kläder och iväg ut igen.
Denna dagen fick bli blomdagen, till skillnad mot stadsdagen igår.
Vi åkte till Jersey Lavender. En stor lavendelodling med visning och försäljning. Där kostade det £ 5 att gå in och titta och lyssna på hur hela processen från blomma till färdiga produkter går till.
Dagens sista guidade vandring runt ägorna hade hållit på i 20 minuter och vi anslöt till den när de precis hade börjat nere i destilleriet. Det var otroligt intressant att höra om hela processen, samtidigt som den pågick mitt framför oss.
De fraktar bort den använda lavendeln som är kokhet. Den komposteras.
Oljan droppar ner i en vattenfylld kolv, blir liggande på ytan och rinner ut i röret, ner i nästa glaskärl.
Nästa omgång väntar
Lavendeln packas ner ganska hårt i cylindern, sedan börjar processen på nytt
När oljan är färdigdestillerad ska den mogna i mörka flaskor i 6 månader, innan den används till alla olika lavendelprodukter som producerades där och på andra ställen. Det var ett familjeföretag och de verkade stortrivas med sitt väldoftande arbete.
Vi fick en utförlig, mycket intressant information av ägaren. (Notera att samtliga har likadana tröjor, med lavendelloggan på).
De utvann även rosmarinolja på samma sätt
Det fanns en fin presentshop och ett café, allt i lavendelns tecken. Vi gjorde ett par små inköp till presenter, men avstod från lavendelmuffinsen i caféet. Det var väldigt vackert där med alla fälten med blommande lavendel och den fina trädgården.
Allt kunde de ta betalt för av oss turister. Mata deras husdjur t ex.
Plantor till försäljning, mest olika sorters lavendel....... och lite Agapantus
Bussen tillbaka missade vi än en gång med 2 minuter. Här på ön verkar de vara noga med punktligheten.
Samma procedur, gå ut till stora vägen där flygplatsbussen går förbi. Jaaa, gå kan vi ju, så vi gick och väl ute på vägen, behövde vi inte vänta mer än 4 - 5 minuter.
Vi steg av i St Aubin för att äta och gick in på det första stället som var öppet.
Jag gick in för att köpa varsin öl, en ung kille stod bakom disken.
Jag såg en öl som hette Carling och frågade:
"What kind of beer is Carling? Gissa vad han svarade....
"Are you from Sweden?"
HÄPEN blev jag.
"Jaa, är du också svensk?"
Det var han och han hade hört att jag var det, på sättet jag sa A i Carling. Så kan det vara.
Han arbetade där på sin pappas restaurang, även han svensk och ägare till restaurangen. Han stod lite längre in i lokalen och hojtade "Glad Midsommar" när han hörde oss tala vårt hemlands tungomål.
Vi satt där i solen tills vi kände att vi orkade gå vidare. Vi gick runt nere i byn och tittade. Jag konstaterade att brevlådorna på Jersey var normala engelska, alltså röda, till skillnad mot Guernseys blå.
Så småningom hittade vi en restaurang där vi slog oss ner och åt en god 2-rättersmiddag. Jag åt grillade räkor med vitlöksbröd och grönsaker och kärestan en ost- och skinkomelett. Creme caramel och glass efter.
Vi handlade förnödenheter på butiken bredvid och tog stranden hem. Det är visst alltid ebb tror jag. Vi har hittills inte sett något annat. Vi får kanske gå ut i natt och kolla.
Hem kom vi, nu var vi trötta! Vi satt ute en stund, men terassen ligger i skugga på kvällen, så vi satte oss i loungen, den där som vi kallar vardagsrum hemma, för så är det möblerat. Soffa, fåtöljer, TV och en dator.
Där vid datorn satt jag en stund och kärestsan läste och sedan gjorde vi tvärtom och till slut kände vi för dagens sista promenad.
Upp på rummet och bytte till lite varmare kläder, kameran fick vara hemma som omväxling och ut på en ny okänd väg som mynnade ut i St Lawrence, som ligger mot stan. Stranden hem igen och sedan blev det inte mycket mer gjort och vem skulle ha orkat det?
Imorgon sägs det att det ska bli 29 grader varmt. Bada i det svinkalla havet kanske?
Nja, jag är tveksam, men kärestan har lagt fram det förslaget. Jag kontrade med Jersey War Tunnels, det kanske blir båda - eller inget!!!!
Det är sådan här vag planering som kännetecknar en avslappad semester!
Efter detta SOVA!
Kanalöarna Jersey - Dag 8
Dag 8 - Fredag 24 juni
Denna morgon vaknade jag redan klockan 7 och rummet var riktigt kallt. Det var skönt, jag tog en liten tupplur till, det är väl det som är semester?
När jag slog på mobilen hade jag två sms med "Glad Midsommar". Ett vardera från mina kära flickor, dotter och ena brorsdottern. Det är alltså midsommarafton!
Senare droppade sms.n in ett efter ett, från firande släktingar och vänner.
Frukosten intogs i en liten matsal längst in, längst bort i huset. Trångt men funktionellt och vi fick bara sitta där och beställa, inte ta någonting själva.
Man fick välja på 3 sorters flingor med mjölk, 2 sorters juice, te, "cocked breakfast" som var ägg i någon form, bacon, korv, stekta tomater och vita bönor. Vitt eller brunt rostat bröd och marmelad.
Vi tog ungefär som på Guernsey och blev lika mätta som där.
Vi gjorde oss iordning för en utforskardag av vår nya ö, men först hade vi varit ute på altanen och känt på vädret. Jag frestade dess makter med att ta kjol och linne. För säkerhets skull tog jag med tröjan och naturligtvis den tunna sjalen - den är som min snuttefilt, alltid med.
Med jämna mellanrum efter vattnet står försvarstorn kvar sedan lång tid tillbaka
Lite andra byggnader finns det också, denna med bra och begripligt namn
Vi gick längs trottoaren, för jag hade tänkt vi skulle titta på St Matthews kyrka, som är berömd för sin glaskonst och jag såg den från bussen igår när vi kom.
Bilden från internet!
Inte kom den i sikte och där vi gick kom vi istället till en park - Coronation Park. "Här går vi in," sa kärestan och det gjorde vi.
Där var först mest gräs och träd.
Sedan kom blomsterprakten. Inte blev det sämre av att parken är skänkt till Jerseys folk av änkan till grundaren av Boots. WOW, söstras och mitt tempel!!!!!!
Från internet:
This delightful park was gifted to the people of Jersey by Lady Trent, widow of Jessie Boot, Baron Trent, the founder of Boot's the Chemist.
"Kolla, det är pellor hela vägen!" Jag häpnade och blev stående!
"KOM, VI MÅSTE HITÅT", kärestans röst dånade över parken.
Han hade hittat rosenträdgården och då är det tvärstopp! Större rosfantast finns nog inte och jag hänger gärna med, tittar och stoppar ner näsan och drar in de goda dofterna.
Lite närbilder måste vi ha också.
Vi kom också till en plaskdamm av det större formatet och där badade några modiga barn, varav en med det ljuvligaste hår jag sett på länge.
Till slut hade vi sett nog och styrde stegen över gatan och gick strandpromenaden. Det var mer vatten idag, och helt omöjligt att se om det var ebb eller flod. I alla fall med våra otränade ögon. Förresten verkar många av ortsbefolkningen inte veta det heller, de bryr sig väl inte.
Det var en ganska lång promenad in till stan, men skön. Jag var nere och gick lite på sanden/stranden också och lite närmare stan såg vi en amfibiebuss som kom glidande på vattnet och sedan körde upp på stranden och försvann.
Vi försöker ta nya vägar och hamnade nästan på Järntorget, eller kanske inte....
Look alike!
Vi gick till turistbyrån och tackade "vår" tjej för hjälpen med boendet. Jag passade på att fråga var St Matthews låg och den låg ungefär där jag trodde, men en parallellgata upp och var stängd för renovering ända till september. Inget att göra åt.
Vi hamnade på den stora gågatan i St Helier och då kändes det verkligen som 100% vilken engelsk stad som helst. Vi bestämde att detta fick bli vår stadsdag och vi gick i sakta mak.
Till kärestans stora lycka är var fjärde butik en uraffär och där tvärnitar han som en knarkhund som fått träff. Jag trampar tålmodigt bredvid och tänker på Tesco, Boots och boklådor.
Så kom då W H Smith och jag behövde en ny bok och där har de även en förträfflig tidningsavdelning. Tack vare den är det lättare att få med sig kärestan in.
Följande utspelar sig:
* Kärestan tittar överblickande på hyllan med glättade motormagasin. Hittar det han vill ha och går mot kassan.
* Samtidigt står jag vid en bokhylla och läser bakpå några böcker, 3 - 5 stycken och bestämmer mig för en, men drar mig till minnes att jag också behöver en ny liten adressbok. Jag har inte lyckats hitta någon i det miniformatet hemma, min förra är från England, så här kanske?
På väg att fråga expediten får jag syn på kyldisken med vatten och andra drycker (inne på en bok-tidnings och pappershandel.... England igen). Ropar på kärestan som är på väg mot kassan, han kommer och vi bestämmer oss att köpa 2 flaskor vatten.
* Kärestan säger: Jag betalar dem, är du färdig?
*Neej, det är jag inte, jag ska ju köpa bok. Betala du, jag kommer snart, adressboken förtiger jag.
Han går och betalar och går ut. Jag ilar snabbt som en vessla ner i affären och får tag på en tjänstekvinna som visar mig hyllan med adressböcker. Där lider jag svåra kval, då den jag vill ha - prickig - är avlång och den jag letade efter för rätt format är randig.
JAG VILL HA EN PRICKIG ! ! ! ! !
Den prickiga är för stor, trots sin litenhet. Jag inser detta och tar den randiga. Sedan är jag också färdig, sånär som på den nya boken. På väg mot kassan tar jag den jag först tittade på, liksom bara rycker den i farten, betalar och går ut.
Så olika det kan vara för kvinnor och män när det gäller att gå i affärer och ändå är jag en ganska usel shoppare, bortsett från, som sagt, Boots, Tesco och boklådor förstås.
På en stor kläd- och heminredningsaffär var det ett café i ena hörnet. Där tog vi en fika och killen i kassan var inte så värst slängd i vare sig engelska eller matte.
Vi fick inte det vi beställde, när jag påpekade detta bytte de ut det felaktiga, men mellanskillnaden, som var till vår fördel, behöll dem med kommentaren att det var samma pris. De fick behålla det, men till nästa fika byter vi ställe.
Visar gärna min marshmallowmuffins i storformat!
Vi strosade vidare på gågatan och i fjärran en hägring!
B O O T S !
Bild från internet
Tack och lov för alla klockaffärer. Han fortsatte fönstershoppa och jag fick en stund för mig själv på Boots. Det blev lite nödvändiga inköp och sedan gick vi vidare genom stan.
Vi kom fram till ett litet torg med en fin staty av flera Jerseykor.
Kalven studerar en groda!
Det fanns ett jätteschack och en uteservering precis intill.
Kärestan såg den soliga uteplatsen och tyckte att vi behövde sitta ner en stund. Vi gick in och det första de gör reklam för, står där i ensamt majestät på ett bord vid ingången och är:
Där på Atlantique blev vi ganska länge, ingen Kopparbergs cider för oss, men med varsin öl. Vi är numera experter på att få dem att räcka oändligt länge och samma scenario som vanligt oss emellan. Han läste och jag skrev. Emellanåt tittade vi upp och kollade in schackspelarna, först två flickor och sedan två män.
Det var en riktigt vilsam semesterstund mitt i solen och helt utan krav. Så skönt vi har, sa vi!
Det som hände därnäst, var att vi hamnade mitt i ett svenskt midsommarfirande. Jag trodde inte mina ögon när vi kom fram till Victoria Park och skulle gå igenom den. Längst ner i parken stod en smal midsommarstång och en massa ungdomar i över tonåren satt och stod där runt den. En massa gula ryggsäckar låg på gräset och gula och blå band på stången.
Kärestan gick fram till en tjej som satt på gräset och frågade var de kom ifrån. De var från Stockholm och var på Jersey på språkresa och nu firade de midsommar. Det är de första svenskar vi träffat på hittills.
Drottning Victoria stod strax bredvid.
Vi fortsatte hemåt och lyckades ta oss över alla gator utan fara för livet. Vi ville över, för vi hade tänkt gå längs stranden. Det var ebb igen, vattnet riktigt långt ut, så det var skönt att gå därnere.
Vi gjorde flera snäckfynd, kärestan hittade ett skal från en kammussla. Detta sa jag med stor självsäkerhet och nu i skrivande stund undrar jag om det verkligen är så. Jag vill gärna tro det.
Jag hittade också något som såg ut som en bit av en död bläckfisk, eller är det en växt?
När vi gått drygt halva sträckan gick vi upp för att hitta en restaurang och där var The Waves.
Kärestan åt en varm macka, som serverades med pommes frites och jag bakad potatis med bacon och ost. Jag fick även lite gladpack nere i potatisen. När kvinnan frågade mig om det smakade bra, bekräftade jag att det gjorde det, men också att jag fått en bit plast i maten.
"Jaha," sa hon, "den kommer nog från något som legat över den" och så var det inte mer med det.
När vi var mätta blev det som det brukar med läsandet och skrivandet. Sittande där kände jag att jag bränt mig lite på pannan. Det är inte sig likt på den här semestern, kanske jag får användning för min solkräm ändå.
Vi knallade hemåt längs strandpromenaden, ett par nya sandkonstnärer hade dykt upp och påbörjat en bil. Rätt som det är säger kärestan: "Tänk om vi gått förbi vårt hus, jag vet inte var vi är." Sånt är MYCKET ovanligt. Jag visste inte heller var vi befann oss, men vi gick ut på gatan och ganska snart var vi framme.
In och packade upp dagens skörd. Kärestan skulle vila lite och det tog 3 - 4 minuter så sov han som en stock i säkert 1 timme. Jag läste och löste sudoku i min nyinköpta sudokubok så länge.
Sedan gjorde vi kaffe och te på rummet och efter det skulle vi ta en liten kvällspromenad.
Det blev som vanligt när vi går. Vi går och går och går, inte direkt hetsar varandra att gå längre och längre sträckor, men på något vis blir det så. Det är nästan aldrig någon av oss som vägrar gå dit den andra vill och då blir det gärna långa promenader.
Vi gjorde en rejäl kvällsrunda bakom där vi bor och lite uppför.
I kohagen satt en fasanhane och häcken runt var klippt med militärisk precision
Vi fortsatte och kom in i nästa område som heter St Brelade,
blev uttittade av några hundar där vi passerade,
gick över vägen och kom liksom ut på landet, där det bl a växte ett stort fikonträd
proppat med omogna fikon.
Till slut kom vi ner till havet ganska långt bort. Där vände vi hemåt igen.
Vårt guesthouse har ingen servering, pub el dyl, men tillhandahåller ett kylskåp, glas, korkskruv mm mm i ett fint vardagsrum som även här kallas "lounge" och en härlig uteplats med många bord och vackra växter. Därute satte vi oss och delade på en Ginger Beer medan skymningen föll.
Väl nattklara kunde vi konstatera att vi var röda som kräftor här och där, i synnerhet i ansiktena, företrädesvis på nästippen och i pannan.
Så himla långt söderut är vi väl inte och inte var det så himla soligt heller.
Imorgon blir det solskyddsfaktor 15 för min del!
God Natt midsommarafton 2011
Denna morgon vaknade jag redan klockan 7 och rummet var riktigt kallt. Det var skönt, jag tog en liten tupplur till, det är väl det som är semester?
När jag slog på mobilen hade jag två sms med "Glad Midsommar". Ett vardera från mina kära flickor, dotter och ena brorsdottern. Det är alltså midsommarafton!
Senare droppade sms.n in ett efter ett, från firande släktingar och vänner.
Frukosten intogs i en liten matsal längst in, längst bort i huset. Trångt men funktionellt och vi fick bara sitta där och beställa, inte ta någonting själva.
Man fick välja på 3 sorters flingor med mjölk, 2 sorters juice, te, "cocked breakfast" som var ägg i någon form, bacon, korv, stekta tomater och vita bönor. Vitt eller brunt rostat bröd och marmelad.
Vi tog ungefär som på Guernsey och blev lika mätta som där.
Vi gjorde oss iordning för en utforskardag av vår nya ö, men först hade vi varit ute på altanen och känt på vädret. Jag frestade dess makter med att ta kjol och linne. För säkerhets skull tog jag med tröjan och naturligtvis den tunna sjalen - den är som min snuttefilt, alltid med.
Med jämna mellanrum efter vattnet står försvarstorn kvar sedan lång tid tillbaka
Lite andra byggnader finns det också, denna med bra och begripligt namn
Vi gick längs trottoaren, för jag hade tänkt vi skulle titta på St Matthews kyrka, som är berömd för sin glaskonst och jag såg den från bussen igår när vi kom.
Bilden från internet!
Inte kom den i sikte och där vi gick kom vi istället till en park - Coronation Park. "Här går vi in," sa kärestan och det gjorde vi.
Där var först mest gräs och träd.
Sedan kom blomsterprakten. Inte blev det sämre av att parken är skänkt till Jerseys folk av änkan till grundaren av Boots. WOW, söstras och mitt tempel!!!!!!
Från internet:
This delightful park was gifted to the people of Jersey by Lady Trent, widow of Jessie Boot, Baron Trent, the founder of Boot's the Chemist.
"Kolla, det är pellor hela vägen!" Jag häpnade och blev stående!
"KOM, VI MÅSTE HITÅT", kärestans röst dånade över parken.
Han hade hittat rosenträdgården och då är det tvärstopp! Större rosfantast finns nog inte och jag hänger gärna med, tittar och stoppar ner näsan och drar in de goda dofterna.
Lite närbilder måste vi ha också.
Vi kom också till en plaskdamm av det större formatet och där badade några modiga barn, varav en med det ljuvligaste hår jag sett på länge.
Till slut hade vi sett nog och styrde stegen över gatan och gick strandpromenaden. Det var mer vatten idag, och helt omöjligt att se om det var ebb eller flod. I alla fall med våra otränade ögon. Förresten verkar många av ortsbefolkningen inte veta det heller, de bryr sig väl inte.
Det var en ganska lång promenad in till stan, men skön. Jag var nere och gick lite på sanden/stranden också och lite närmare stan såg vi en amfibiebuss som kom glidande på vattnet och sedan körde upp på stranden och försvann.
Vi försöker ta nya vägar och hamnade nästan på Järntorget, eller kanske inte....
Look alike!
Vi gick till turistbyrån och tackade "vår" tjej för hjälpen med boendet. Jag passade på att fråga var St Matthews låg och den låg ungefär där jag trodde, men en parallellgata upp och var stängd för renovering ända till september. Inget att göra åt.
Vi hamnade på den stora gågatan i St Helier och då kändes det verkligen som 100% vilken engelsk stad som helst. Vi bestämde att detta fick bli vår stadsdag och vi gick i sakta mak.
Till kärestans stora lycka är var fjärde butik en uraffär och där tvärnitar han som en knarkhund som fått träff. Jag trampar tålmodigt bredvid och tänker på Tesco, Boots och boklådor.
Så kom då W H Smith och jag behövde en ny bok och där har de även en förträfflig tidningsavdelning. Tack vare den är det lättare att få med sig kärestan in.
Följande utspelar sig:
* Kärestan tittar överblickande på hyllan med glättade motormagasin. Hittar det han vill ha och går mot kassan.
* Samtidigt står jag vid en bokhylla och läser bakpå några böcker, 3 - 5 stycken och bestämmer mig för en, men drar mig till minnes att jag också behöver en ny liten adressbok. Jag har inte lyckats hitta någon i det miniformatet hemma, min förra är från England, så här kanske?
På väg att fråga expediten får jag syn på kyldisken med vatten och andra drycker (inne på en bok-tidnings och pappershandel.... England igen). Ropar på kärestan som är på väg mot kassan, han kommer och vi bestämmer oss att köpa 2 flaskor vatten.
* Kärestan säger: Jag betalar dem, är du färdig?
*Neej, det är jag inte, jag ska ju köpa bok. Betala du, jag kommer snart, adressboken förtiger jag.
Han går och betalar och går ut. Jag ilar snabbt som en vessla ner i affären och får tag på en tjänstekvinna som visar mig hyllan med adressböcker. Där lider jag svåra kval, då den jag vill ha - prickig - är avlång och den jag letade efter för rätt format är randig.
JAG VILL HA EN PRICKIG ! ! ! ! !
Den prickiga är för stor, trots sin litenhet. Jag inser detta och tar den randiga. Sedan är jag också färdig, sånär som på den nya boken. På väg mot kassan tar jag den jag först tittade på, liksom bara rycker den i farten, betalar och går ut.
Så olika det kan vara för kvinnor och män när det gäller att gå i affärer och ändå är jag en ganska usel shoppare, bortsett från, som sagt, Boots, Tesco och boklådor förstås.
På en stor kläd- och heminredningsaffär var det ett café i ena hörnet. Där tog vi en fika och killen i kassan var inte så värst slängd i vare sig engelska eller matte.
Vi fick inte det vi beställde, när jag påpekade detta bytte de ut det felaktiga, men mellanskillnaden, som var till vår fördel, behöll dem med kommentaren att det var samma pris. De fick behålla det, men till nästa fika byter vi ställe.
Visar gärna min marshmallowmuffins i storformat!
Vi strosade vidare på gågatan och i fjärran en hägring!
B O O T S !
Bild från internet
Tack och lov för alla klockaffärer. Han fortsatte fönstershoppa och jag fick en stund för mig själv på Boots. Det blev lite nödvändiga inköp och sedan gick vi vidare genom stan.
Vi kom fram till ett litet torg med en fin staty av flera Jerseykor.
Kalven studerar en groda!
Det fanns ett jätteschack och en uteservering precis intill.
Kärestan såg den soliga uteplatsen och tyckte att vi behövde sitta ner en stund. Vi gick in och det första de gör reklam för, står där i ensamt majestät på ett bord vid ingången och är:
Där på Atlantique blev vi ganska länge, ingen Kopparbergs cider för oss, men med varsin öl. Vi är numera experter på att få dem att räcka oändligt länge och samma scenario som vanligt oss emellan. Han läste och jag skrev. Emellanåt tittade vi upp och kollade in schackspelarna, först två flickor och sedan två män.
Det var en riktigt vilsam semesterstund mitt i solen och helt utan krav. Så skönt vi har, sa vi!
Det som hände därnäst, var att vi hamnade mitt i ett svenskt midsommarfirande. Jag trodde inte mina ögon när vi kom fram till Victoria Park och skulle gå igenom den. Längst ner i parken stod en smal midsommarstång och en massa ungdomar i över tonåren satt och stod där runt den. En massa gula ryggsäckar låg på gräset och gula och blå band på stången.
Kärestan gick fram till en tjej som satt på gräset och frågade var de kom ifrån. De var från Stockholm och var på Jersey på språkresa och nu firade de midsommar. Det är de första svenskar vi träffat på hittills.
Drottning Victoria stod strax bredvid.
Vi fortsatte hemåt och lyckades ta oss över alla gator utan fara för livet. Vi ville över, för vi hade tänkt gå längs stranden. Det var ebb igen, vattnet riktigt långt ut, så det var skönt att gå därnere.
Vi gjorde flera snäckfynd, kärestan hittade ett skal från en kammussla. Detta sa jag med stor självsäkerhet och nu i skrivande stund undrar jag om det verkligen är så. Jag vill gärna tro det.
Jag hittade också något som såg ut som en bit av en död bläckfisk, eller är det en växt?
När vi gått drygt halva sträckan gick vi upp för att hitta en restaurang och där var The Waves.
Kärestan åt en varm macka, som serverades med pommes frites och jag bakad potatis med bacon och ost. Jag fick även lite gladpack nere i potatisen. När kvinnan frågade mig om det smakade bra, bekräftade jag att det gjorde det, men också att jag fått en bit plast i maten.
"Jaha," sa hon, "den kommer nog från något som legat över den" och så var det inte mer med det.
När vi var mätta blev det som det brukar med läsandet och skrivandet. Sittande där kände jag att jag bränt mig lite på pannan. Det är inte sig likt på den här semestern, kanske jag får användning för min solkräm ändå.
Vi knallade hemåt längs strandpromenaden, ett par nya sandkonstnärer hade dykt upp och påbörjat en bil. Rätt som det är säger kärestan: "Tänk om vi gått förbi vårt hus, jag vet inte var vi är." Sånt är MYCKET ovanligt. Jag visste inte heller var vi befann oss, men vi gick ut på gatan och ganska snart var vi framme.
In och packade upp dagens skörd. Kärestan skulle vila lite och det tog 3 - 4 minuter så sov han som en stock i säkert 1 timme. Jag läste och löste sudoku i min nyinköpta sudokubok så länge.
Sedan gjorde vi kaffe och te på rummet och efter det skulle vi ta en liten kvällspromenad.
Det blev som vanligt när vi går. Vi går och går och går, inte direkt hetsar varandra att gå längre och längre sträckor, men på något vis blir det så. Det är nästan aldrig någon av oss som vägrar gå dit den andra vill och då blir det gärna långa promenader.
Vi gjorde en rejäl kvällsrunda bakom där vi bor och lite uppför.
I kohagen satt en fasanhane och häcken runt var klippt med militärisk precision
Vi fortsatte och kom in i nästa område som heter St Brelade,
blev uttittade av några hundar där vi passerade,
gick över vägen och kom liksom ut på landet, där det bl a växte ett stort fikonträd
proppat med omogna fikon.
Till slut kom vi ner till havet ganska långt bort. Där vände vi hemåt igen.
Vårt guesthouse har ingen servering, pub el dyl, men tillhandahåller ett kylskåp, glas, korkskruv mm mm i ett fint vardagsrum som även här kallas "lounge" och en härlig uteplats med många bord och vackra växter. Därute satte vi oss och delade på en Ginger Beer medan skymningen föll.
Väl nattklara kunde vi konstatera att vi var röda som kräftor här och där, i synnerhet i ansiktena, företrädesvis på nästippen och i pannan.
Så himla långt söderut är vi väl inte och inte var det så himla soligt heller.
Imorgon blir det solskyddsfaktor 15 för min del!
God Natt midsommarafton 2011
Kanalöarna Jersey
Mitt första inlägg från kanalön Jersey kom fel!
Jag har inte fattat än hur jag ska göra för att rätta till det.
Det ligger alltså under/efter gårdagens "Det får vänta".
Jag har inte fattat än hur jag ska göra för att rätta till det.
Det ligger alltså under/efter gårdagens "Det får vänta".
Det får vänta
Semesterminnen och roligheter får vänta lite nu.
Jag är inte skrivnödig, inte det minsta!
Jag är inte skrivnödig, inte det minsta!
Kanalöarna Jersey - Dag 7
Dag 7 - Torsdag 23 juni
"Upp och hoppa, klockan är 6", hörde jag mitt i skönaste sömnen.
Inte vet jag vad som rörde sig i kärestans huvud. Jag blev väckt, lyfte på ögonlocken och tittade på honom, han sov som en stock och jag muttrade: "Du är inte riktigt klok" och la mig på andra sidan.
Ute sken solen och fåglarna kvittrade som de vore galna av glädje över att det äntligen var en varm morgon.
Efter en stund steg jag upp och in i den s.k. duschen för sista gången, kärestan avlöste mig och han måste ha pratat i sömnen, för han fattade inte vad jag menade när jag frågade om den arla morgonens uppmaning.
Vi åt vår sista stadiga Green Acresfrukost, saknade några av våra matsalsvänner, bl a Sir Toby. Jag gjorde en sista raid med kameran för att bildligt dokumentera hotellet och allt det vi nyttjat och även inte utnyttjat pga det kalla vädret.
En sista blick på våra närmaste grannar tvärs över vägen,
Sedan upp på rummet, borstade tänderna och stängde väskorna. Proppfulla redan, det är inte klokt, men jag fick ner Guernseytröjan och det kändes bra.
Vi checkade ut, betalade och tackade för oss. Promenad till bussen, där de för mig okända buskarna med blåa bär var vackrare än någonsin.
Vi var i så god tid att vi hann med den bussen som kommer före 10.18. Allt gick bra och väl nere i hamnen hade det kommit en mobil glassförsäljning, den lilla röda saken på marken ser till att frysen fungerar.
Englands special igen! Vi började gå hela den långa vägen ut till Condor Ferries för att byta in vår voucher mot biljetter. Eftersom väskorna var tunga sa jag att jag kunde ordna det själv och kärestan stannade med packningen halvvägs.
När jag väl kom dit, var det helt rätt ställe, bortsett från att jag kom 20 minuter för tidigt för att få ut mina biljetter och förresten var det helt plötsligt inte helt rätt, utan jag skulle till nästa hus, ännu lite längre ut.
Jag har slutat diskutera sådana här engelska omständigheter för längesen. Det är ingen idé. Jag gick tillbaka och vi satte oss på en bänk i solen och där satt vi till 11.15, färjan skulle gå 12.00.
En sista upptäckt: Postens brevlådor inte är engelskt röda på Guernsey
När vi till slut hade gått hela vägen ut igen och skulle byta ut vår voucher mot biljetter, var den nu lika med incheckning på färjan. Där först fick vi en biljett, den var i 3 sektioner, sittplatsangivelse, ombordstigning och avstigning. Dessutom tog de våra resväskor, för de skulle checkas in.
Resan till Jersey tog 1 timme och vi hann dricka kaffe innan vi var framme. Båten gungade lagom skönt och solen lyste.
Sista bilden från Guernsey
Första glimten av Jersey
Information i gången vid ilandstigningen. Vi såg dock inga hundar och ingen ville titta på vår ilandstigningsbiljett när vi lämnade färjan! Det var bara att gå och gå och gå och där kom våra väskor och en liten tull fanns det också.
Nu då....... ilandstigningsbiljetten?
Nej, inte nu heller!
Däremot fick kärestan syn på en hel radda MG. "Ta en bild", bad han
Jag tog några stycken, så han skulle bli nöjd.
Ny beteckning på bilarnas nummerplåtar, de inhemska vill säga. GBJ
Ett rejält FÅGELGRÄL utbröt när damen på bilden bestämde sig för att dela med sig av sin baguette.
HIMMEL vad de kan skräna när de är osams.
Vi letade oss till turistinformationen, som hade en härlig staty utanför huset.
Där träffade vi en minst lika trevlig kvinna som på Guernsey och hon ordnade oss ett boende på Seawold i St Aubin, tog fram information om allt vi ville veta och lite till och fullastade med kartor och broschyrer drog vi vidare till busstationen.
Den var speciell, man gick in i en stor stationshall. Längs långväggen var stora skjutdörrar, från golv till tak, med tavlor inne i rummet vilka bussnummer som gällde vid respektive dörr. När den drogs upp stod bussen där bakom, ungefär 1 meter ifrån. Ingen väntan utomhus i dåligt väder, mycket smart!
Eftersom kärestan i vissa lägen har onaturligt liten blåsa, fick jag se vår buss åka iväg utan oss. Dock, säg den sorg som varar för evigt. Mister du en står dig tusende åter och vi tog ett annat bussnummer, bara 5 minuter senare.
Seawold är ett familjärt guesthouse med hela St Aubins Bay 50 meter ifrån terassen. Vilket kalasläge.
Vi togs emot av Kate, som sköter det tillsammans med sin syster Debbie. Vi fick ett av deras bästa rum..... undrar om alla får det? Det fanns en dubbelsäng och en enkel och jag kunde gärna få använda enkelsängstäcket, eftersom vi inte har samma behov av täcke, jag och kärestan.
Rummet låg längst bort i korridoren på första våningen och ingen Sir Toby ovanför, för där fanns ingen övervåning just över vårt rum. Utanför fönstret mot gården hade vi en hage med kor och på framsidan havet. Det är konstraster. Kor är vi dock hemtama med sedan Guernsey. Enda skillnaden är, att nu är det Jerseykor!
De är väldigt söta!
Vi installerade oss och jag bestämde mig för att packa upp allt. Vi ska bo här en hel vecka. Det känns som vi fått en bonusvecka, för vi är redan helnöjda med vistelsen på Guernsey och Green Acres. Nu har vi dessutom havet och en 4 - 5 km finkorning sandstrand tvärs över gatan.
Vi tog en kopp kaffe och sedan var vi på språng ut mot vattnet. Över gatan, en trappa ner och sedan var vi där. Kärestan gick rakt ut, för nu har han fått användning för shortsen han köpte innan vi for. Skorna behöll han på och gick rätt ut i havet.
Det var ebb och långgrunt. Jag hamnade på efterkälken, för det fanns massor med fina snäckor och kort som måste tas.
Här bor sandmaskar. Hålet är ingången, knorvorna är deras "toalett", i andra änden av gången därnere i sanden.
Jag rullade upp mina knäbyxor, men tog av mig skorna och följde efter ut i vattnet. Det var klart vatten, extremt långgrunt och skönt! Ska vi kanske bada innan vi far hem? Vad vet man, så här den allra första dagen?
Vi gick längs hela stranden, för längst bort fanns många restauranger och vi var ganska hungriga.
Vi passerade ett par, som hade 3 fina sandkonstverk, två hus med tinnar och torn och en turistbuss på väg att sjunka i kvicksand.
Man fick ta kort, men då förväntades man göra en donation. Det stod en stor hink på trottoaren och runt de 3 sandbyggnationerna var spänt ett långt snöre, mot vilket det stod lutat skyltar med jämna mellanrum, där man uppmanades att donera pengar.
Ett litet 2-manstält var uppsatt bredvid, så där bodde de väl, för att kunna vakta sina konstverk.
Senare fick vi veta av en ortsbo, att mannen är en känd sandkonstnär, som försörjer sig på att resa världen över och bygga upp sina skapelser. Det var också ett intressant "yrke", med något osäker inkomst och säkert skattefritt.
På kvällarna var det ingen hink på trottoaren, så jag passade på att ta mina bilder på hemvägen. Jag lägger mina extra pengar till verkligt hjälpbehövande istället, mitt fadderbarn t ex!
Lyktstolparna var jättefina
Vi kom fram till restaurangen "The Tenby". Vi fick ett bord och informationen, att om man beställde för mer än £ 20 måndag till torsdag, fick man en värdecheck på £ 5, att användas vid nästa måltid, även det måndag till torsdag.
Vi ville ha varsin öl och lax med spenat, det skulle bli mer än £ 20. När vi till slut fick beställa framme vid disken, där man också skulle betala blev det inte fullt så mycket.
Jag blev lite brydd, men mannen som var före mig hade fått någon slags rabatt, kanske vi fick det också? Eller så hade hon glömt våra 2 öl? Detta hann jag tänka innan jag betalade. Jag påpekade ölen, men det stämde, jag skyndade mig att beställa en liten cider också och då blev det £ 21.
Varken jag eller kärestan fattade någonting. Ny ö, nya bestämmelser, nya sätt att räkna! Eller????
Det fanns nya sorters öl också, med fina pumpar. Om smaken vet vi intet!
Sedan kom maten. 1 portion som ställdes framför mig. Jag sa att vi hade beställt 2 och killen nickade och försvann.
Det gick en stund, sedan kom kassörskan. Hon hade gjort fel och bara beställt 1 portion till oss och hon bad så mycket om ursäkt, men kocken höll redan på med den andra portionen. Deta förklarade priset också.
"Hur lång tid tar det då?" undrade jag
"5 minuter", svarade hon
" Ja, då är det okej", svarade vi båda två.
Vi vill gärna äta tillsammans, en inte helt onormal önskan.
När det gått 10 minuter härsknade vi till och efter ytterligare ett par, reste jag mig och gick fram till henne. Jag sa att det nu hade gått mer än 10 minuter och att vi inte alls var nöjda.
Hon svarade surt, att kocken stekte så fort han kunde, men eftersom det var hennes fel skulle vi inte behöva betala för kärestans mat.
Jag blev faktiskt lite häpen, men sa naturligtvis, att då var det okej, tackade för den s.k. ursäkten och gick tillbaka till bordet.
Det var superbt, men min mat var uppäten innan kärestan fått sin. Vi var nöjda, trots strulet.
Sedan gick vi gångvägen hemåt, fortfarande längs stranden och gjorde iakttagelser.
Rejäl ebb fortfarande
Vi nyttjade en av de allmänna toaletterna. Allt var i rostfritt, förunderligt fräscht och det fanns en superbra handtvättsmanick, med allt i ett, som kom i tur och ordning.
Man satte in händerna i hålet och allt jag behövde göra var gnugga dem mot varandra. Kom sedan ut torra och rena!
Vi såg en Condorfärja på väg in, de går ofta, men de går mellan flera olika ställen, öarna, England, Frankrike, kanske mer också?
Orädda fåglar och bra kamerazoom. Inga vanliga måsar?????
Vi visste inte riktigt var vi bodde, men det var lätt som en plätt när vi väl lämnade strandpromenaden och gick ut på gatan.
Där var Seawold och vi var hemma. Jag var jättetrött och hade salta ben, det åtgärdades med semesterns bästa dusch.
Sedan blev det horisontalläge med Jerseybroschyrer och John Blund!
"Upp och hoppa, klockan är 6", hörde jag mitt i skönaste sömnen.
Inte vet jag vad som rörde sig i kärestans huvud. Jag blev väckt, lyfte på ögonlocken och tittade på honom, han sov som en stock och jag muttrade: "Du är inte riktigt klok" och la mig på andra sidan.
Ute sken solen och fåglarna kvittrade som de vore galna av glädje över att det äntligen var en varm morgon.
Efter en stund steg jag upp och in i den s.k. duschen för sista gången, kärestan avlöste mig och han måste ha pratat i sömnen, för han fattade inte vad jag menade när jag frågade om den arla morgonens uppmaning.
Vi åt vår sista stadiga Green Acresfrukost, saknade några av våra matsalsvänner, bl a Sir Toby. Jag gjorde en sista raid med kameran för att bildligt dokumentera hotellet och allt det vi nyttjat och även inte utnyttjat pga det kalla vädret.
En sista blick på våra närmaste grannar tvärs över vägen,
Sedan upp på rummet, borstade tänderna och stängde väskorna. Proppfulla redan, det är inte klokt, men jag fick ner Guernseytröjan och det kändes bra.
Vi checkade ut, betalade och tackade för oss. Promenad till bussen, där de för mig okända buskarna med blåa bär var vackrare än någonsin.
Vi var i så god tid att vi hann med den bussen som kommer före 10.18. Allt gick bra och väl nere i hamnen hade det kommit en mobil glassförsäljning, den lilla röda saken på marken ser till att frysen fungerar.
Englands special igen! Vi började gå hela den långa vägen ut till Condor Ferries för att byta in vår voucher mot biljetter. Eftersom väskorna var tunga sa jag att jag kunde ordna det själv och kärestan stannade med packningen halvvägs.
När jag väl kom dit, var det helt rätt ställe, bortsett från att jag kom 20 minuter för tidigt för att få ut mina biljetter och förresten var det helt plötsligt inte helt rätt, utan jag skulle till nästa hus, ännu lite längre ut.
Jag har slutat diskutera sådana här engelska omständigheter för längesen. Det är ingen idé. Jag gick tillbaka och vi satte oss på en bänk i solen och där satt vi till 11.15, färjan skulle gå 12.00.
En sista upptäckt: Postens brevlådor inte är engelskt röda på Guernsey
När vi till slut hade gått hela vägen ut igen och skulle byta ut vår voucher mot biljetter, var den nu lika med incheckning på färjan. Där först fick vi en biljett, den var i 3 sektioner, sittplatsangivelse, ombordstigning och avstigning. Dessutom tog de våra resväskor, för de skulle checkas in.
Resan till Jersey tog 1 timme och vi hann dricka kaffe innan vi var framme. Båten gungade lagom skönt och solen lyste.
Sista bilden från Guernsey
Första glimten av Jersey
Information i gången vid ilandstigningen. Vi såg dock inga hundar och ingen ville titta på vår ilandstigningsbiljett när vi lämnade färjan! Det var bara att gå och gå och gå och där kom våra väskor och en liten tull fanns det också.
Nu då....... ilandstigningsbiljetten?
Nej, inte nu heller!
Däremot fick kärestan syn på en hel radda MG. "Ta en bild", bad han
Jag tog några stycken, så han skulle bli nöjd.
Ny beteckning på bilarnas nummerplåtar, de inhemska vill säga. GBJ
Ett rejält FÅGELGRÄL utbröt när damen på bilden bestämde sig för att dela med sig av sin baguette.
HIMMEL vad de kan skräna när de är osams.
Vi letade oss till turistinformationen, som hade en härlig staty utanför huset.
Där träffade vi en minst lika trevlig kvinna som på Guernsey och hon ordnade oss ett boende på Seawold i St Aubin, tog fram information om allt vi ville veta och lite till och fullastade med kartor och broschyrer drog vi vidare till busstationen.
Den var speciell, man gick in i en stor stationshall. Längs långväggen var stora skjutdörrar, från golv till tak, med tavlor inne i rummet vilka bussnummer som gällde vid respektive dörr. När den drogs upp stod bussen där bakom, ungefär 1 meter ifrån. Ingen väntan utomhus i dåligt väder, mycket smart!
Eftersom kärestan i vissa lägen har onaturligt liten blåsa, fick jag se vår buss åka iväg utan oss. Dock, säg den sorg som varar för evigt. Mister du en står dig tusende åter och vi tog ett annat bussnummer, bara 5 minuter senare.
Seawold är ett familjärt guesthouse med hela St Aubins Bay 50 meter ifrån terassen. Vilket kalasläge.
Vi togs emot av Kate, som sköter det tillsammans med sin syster Debbie. Vi fick ett av deras bästa rum..... undrar om alla får det? Det fanns en dubbelsäng och en enkel och jag kunde gärna få använda enkelsängstäcket, eftersom vi inte har samma behov av täcke, jag och kärestan.
Rummet låg längst bort i korridoren på första våningen och ingen Sir Toby ovanför, för där fanns ingen övervåning just över vårt rum. Utanför fönstret mot gården hade vi en hage med kor och på framsidan havet. Det är konstraster. Kor är vi dock hemtama med sedan Guernsey. Enda skillnaden är, att nu är det Jerseykor!
De är väldigt söta!
Vi installerade oss och jag bestämde mig för att packa upp allt. Vi ska bo här en hel vecka. Det känns som vi fått en bonusvecka, för vi är redan helnöjda med vistelsen på Guernsey och Green Acres. Nu har vi dessutom havet och en 4 - 5 km finkorning sandstrand tvärs över gatan.
Vi tog en kopp kaffe och sedan var vi på språng ut mot vattnet. Över gatan, en trappa ner och sedan var vi där. Kärestan gick rakt ut, för nu har han fått användning för shortsen han köpte innan vi for. Skorna behöll han på och gick rätt ut i havet.
Det var ebb och långgrunt. Jag hamnade på efterkälken, för det fanns massor med fina snäckor och kort som måste tas.
Här bor sandmaskar. Hålet är ingången, knorvorna är deras "toalett", i andra änden av gången därnere i sanden.
Jag rullade upp mina knäbyxor, men tog av mig skorna och följde efter ut i vattnet. Det var klart vatten, extremt långgrunt och skönt! Ska vi kanske bada innan vi far hem? Vad vet man, så här den allra första dagen?
Vi gick längs hela stranden, för längst bort fanns många restauranger och vi var ganska hungriga.
Vi passerade ett par, som hade 3 fina sandkonstverk, två hus med tinnar och torn och en turistbuss på väg att sjunka i kvicksand.
Man fick ta kort, men då förväntades man göra en donation. Det stod en stor hink på trottoaren och runt de 3 sandbyggnationerna var spänt ett långt snöre, mot vilket det stod lutat skyltar med jämna mellanrum, där man uppmanades att donera pengar.
Ett litet 2-manstält var uppsatt bredvid, så där bodde de väl, för att kunna vakta sina konstverk.
Senare fick vi veta av en ortsbo, att mannen är en känd sandkonstnär, som försörjer sig på att resa världen över och bygga upp sina skapelser. Det var också ett intressant "yrke", med något osäker inkomst och säkert skattefritt.
På kvällarna var det ingen hink på trottoaren, så jag passade på att ta mina bilder på hemvägen. Jag lägger mina extra pengar till verkligt hjälpbehövande istället, mitt fadderbarn t ex!
Lyktstolparna var jättefina
Vi kom fram till restaurangen "The Tenby". Vi fick ett bord och informationen, att om man beställde för mer än £ 20 måndag till torsdag, fick man en värdecheck på £ 5, att användas vid nästa måltid, även det måndag till torsdag.
Vi ville ha varsin öl och lax med spenat, det skulle bli mer än £ 20. När vi till slut fick beställa framme vid disken, där man också skulle betala blev det inte fullt så mycket.
Jag blev lite brydd, men mannen som var före mig hade fått någon slags rabatt, kanske vi fick det också? Eller så hade hon glömt våra 2 öl? Detta hann jag tänka innan jag betalade. Jag påpekade ölen, men det stämde, jag skyndade mig att beställa en liten cider också och då blev det £ 21.
Varken jag eller kärestan fattade någonting. Ny ö, nya bestämmelser, nya sätt att räkna! Eller????
Det fanns nya sorters öl också, med fina pumpar. Om smaken vet vi intet!
Sedan kom maten. 1 portion som ställdes framför mig. Jag sa att vi hade beställt 2 och killen nickade och försvann.
Det gick en stund, sedan kom kassörskan. Hon hade gjort fel och bara beställt 1 portion till oss och hon bad så mycket om ursäkt, men kocken höll redan på med den andra portionen. Deta förklarade priset också.
"Hur lång tid tar det då?" undrade jag
"5 minuter", svarade hon
" Ja, då är det okej", svarade vi båda två.
Vi vill gärna äta tillsammans, en inte helt onormal önskan.
När det gått 10 minuter härsknade vi till och efter ytterligare ett par, reste jag mig och gick fram till henne. Jag sa att det nu hade gått mer än 10 minuter och att vi inte alls var nöjda.
Hon svarade surt, att kocken stekte så fort han kunde, men eftersom det var hennes fel skulle vi inte behöva betala för kärestans mat.
Jag blev faktiskt lite häpen, men sa naturligtvis, att då var det okej, tackade för den s.k. ursäkten och gick tillbaka till bordet.
Det var superbt, men min mat var uppäten innan kärestan fått sin. Vi var nöjda, trots strulet.
Sedan gick vi gångvägen hemåt, fortfarande längs stranden och gjorde iakttagelser.
Rejäl ebb fortfarande
Vi nyttjade en av de allmänna toaletterna. Allt var i rostfritt, förunderligt fräscht och det fanns en superbra handtvättsmanick, med allt i ett, som kom i tur och ordning.
Man satte in händerna i hålet och allt jag behövde göra var gnugga dem mot varandra. Kom sedan ut torra och rena!
Vi såg en Condorfärja på väg in, de går ofta, men de går mellan flera olika ställen, öarna, England, Frankrike, kanske mer också?
Orädda fåglar och bra kamerazoom. Inga vanliga måsar?????
Vi visste inte riktigt var vi bodde, men det var lätt som en plätt när vi väl lämnade strandpromenaden och gick ut på gatan.
Där var Seawold och vi var hemma. Jag var jättetrött och hade salta ben, det åtgärdades med semesterns bästa dusch.
Sedan blev det horisontalläge med Jerseybroschyrer och John Blund!
Kanalöarna Guernsey - Dag 6
Dag 6 - Kan det vara onsdag?
När det är riktigt riktig semester hör det till att jag blir dagavill, som man säger i Västerbotten.
Jag vaknade 7, efter 8 timmars sömn, solen lyste in i rummet och det var alldeles sol- och sommarvarmt. Det blev filt av och dåsa lite tills kärestan vaknade. Medan jag väntade läste jag lite i min Året Runt och HIMMEL vilken tråkig tidning. Hade de inte så roliga korsord skulle jag inte köpa den.
Vi tog det lugnt, ingen färja att passa. Dusch, frukost, packade för dagen och precis när vi skulle gå fanns inte min kamera. Vi letade igenom hela rummet, väskorna, alla ställen - ingen kamera.
- Du lämnade den när vi åt, sa kärestan.
Jag hade hjärtklappning och magknip, men försökte hålla mig lugn och gick ner. Först kollade jag inne på puben - ingen kamera där heller.
Sedan frågade jag i receptionen. Yes, där var den och den överlämnades som det var det mest självklara att de förvarat den åt mig under natten.
Jag var OERHÖRT tacksam, det är en sak som är säker! Tack och lov!!!!
Vi gick till St Martins för att ta bussen till Lancresse.
St Martins är en fin liten by, med vackra stenhus (och annorlunda stuprör).
Nästan mitt i korsningen ligger busshållplatsen
Vi hade fått tips om att det var fint att gå längs havet där vid Lancresse. Några av alla de små vithåriga damerna på hotellet både ackade och oade om hur otroligt det var.
Det blev en himla massa bussar som for hit och dit och vi försökte både en, två och tre gånger innan vi slutligen kom ombord på en som gick ut till udden som var vårt mål. Vi fick veta att det gick 3 bussar i timmen, men bara 1 av dem tog den svängen. Vi hade alltså bara tur på vår första rundtur med lokalbussen, för då var vi där, utan att ha en aning om detta faktum.
Vi bad chauffören tala om när vi var framme och sedan satt vi där och tyckte att han for förbi den ena fina stranden efter den andra, det blåste och gick ganska stora vågor här och där.
Till slut gick jag fram och frågade om vi inte var där snart? Neeej, det var långt kvar, men då bestämde vi oss ändå för att hoppa av.
Det låg en gammal befästning i vattenbrynet och dit styrde vi stegen.
Man blir barn på nytt på ett sånt där ställe. Vi gick i smala trappor och hukade i gångar till nästa öppning. Det fanns ett antal öppningar med bra utsikt mot havet och andra strategiska punkter och vi kollade in dem alla.
Förutom vatten hade vi med oss en Ginger Beerdricka som vi delade på där på fästningen.
Det var en dramatisk kuststräcka med mycket klippor och stenar.
Efter det tog vi strandpromenaden, eller rättare sagt själva stranden mot stan. Att gå där i vattenbrynet var härligt.
Vi tittade på en massa olika snäckor och jag kände på vattnet. Det kändes skönt - badbart???? Stranden var skyddad av en hög vall vid landsidan, men ingen badade. Sedan skulle kärestan känna också - om det är var sjunde våg som är större än de andra, så var det den som kom. Han fick känna med hela fötterna inne i skorna och även jeansen fick sig en släng saltvatten. Han tog det med ro, om än något purken.
Det var ganska jobbigt att gå där när vi kom ut från skyddet av vallen. Då blåste det rejält och vi efter en stunds ganska kyligt promenerade, bestämde oss för att försöka pricka den enda bussen/timme. Vi missade den med någon minut. Tur att jag hade köpt ännu en ask med dessa fenomenala hallon ur en sån där låda längs vägen. £ 2 kostade de och värt varenda pence. URGODA och fort hade vi, mest jag, slukat dem.
Kärestan spekulerade om vi skulle åka åt andra hållet, för då kom vi ju tillbaka till St Martins. Hur vi nu bar oss åt, lyckades vi missa den också. Det var nästan så att vi hamnade i "Det är ingen idé", men vi gjorde inte det, utan travade på som 2 istadiga hästar på väg hem till stallet.
Han siktade en busskur i fjärran och där var det lä insåg vi. Bussturlistor finns det aldrig, för det har de ingenstans på den här ön, men förr eller senare skulle det ju komma en buss. Glada gick vi in och satte oss för att vänta, då kom bussen. Vi hade gått så vi kommit in på normal rutt, den där 7:an går 3 gånger i timmen.
Normal var däremot inte busschauffören, han var lika ofta på trottaren och körde, som på gatan. Hur som helst tog han oss till stan och vi letade reda på ett café och fick kaffe med dopp. Det behövdes och vi fick lite, bara lite energi igen. Dock tillräckligt för att kärestan nu skulle styra kosan till Guernseyshopen och köpa sig en fin vit pikétröja med en liten Guernseyflagga på.
Sedan körde det ihop sig för en stund. Jag ville till Boots, han ville hem och vila, fast han ville också köpa ett lås till sin resväska och han poängterade att han INTE ville till Boots. Det är sådana här gånger jag inser, att Boots är söstra Annas och mitt och låsaffärer är definitivt inte mitt.
Det ordnade sig ändå, han köpte sitt lås, jag tjurade lite och sedan "hittade" han, (enl. honom själv) en sådan fin liten väg, med en otrolig utsikt över hela St Peter Ports hamn och där gick vi och njöt i solen.
I själva verket var det så att jag ville gå igenom stan lite högre upp för att se något annat än restaurang- och affärsremsan där nere mot vattnet. Jodå, det skulle vi och sen gick och gick vi, utan att det fanns en enda väg upp mot höjderna som han tyckte passade.
Till slut var vi ända borta vid "Mördarbacken" och fick svänga tillbaka mot stan där. Det var då den smala utsiktsvägen dök upp och plötsligt var det kärestans förtjänst - han är "full av goda ideér och upptåg och titta vad fint det är" (hans ord när vi kommit in på vägen).
Det var det med höga hus uppåt.........
en fin utsikt neråt.......
......och vägen ledde till en uteservering med utsikt över hela hamnen. Där blev vi i 1½ timme och segdrack varsin öl för att kunna sitta kvar och hämta oss efter strandvandringen.
Guldtuppen på kyrktornet bredvid tittade ut över staden
Till slut slet vi oss från terassen och utsikten, gick ner till stan igen och tog bussen till St. Martins. Det känns lite konstigt att det är sista gången. Imorgon blir det Jersey och nya busslinjer och förresten blir ju allting nytt då.
Vi gick i solskenet hem till hotellet och kärestan vilade medan jag lånade datorn en stund. Jag hade fått MMS från sonen med lilla barnbarnsgullhönan och den gick inte att få fram på mobilen. HIMMEL vad fin hon är. Jag satt och stirrade en lång, lång stund när bilden väl kommit upp.
Middag i puben, som också är en bra byrestaurang på kvällarna. Kärestan läser och jag skriver. Jag undrar vad de som ser oss, tänker om oss. Vi är väldigt tillfreds med den här fördelningen, men det kanske inte syns utanpå.
Jag är dessutom nöjd med att bara "sitta och glo", som söstra mi och jag brukar säga, när vi studerar omgivningen, andras beteende för sig själva och mot varandra, attityder mm. Sådant lär man sig mycket på, om oss konstiga människor. Tänk t ex på den som "sitter och glor" på oss, vad de ska tycka synd om mig, som har en så asocial man, som inte säger ett ord till mig, bara läser. Där måste den stackars kvinnan (jag alltså) sitta och skriva för att ha något att göra - HAHAHAHA!
Under tiden beställde jag grillad lambshank och kärestan steak & mushroom pie.
Oj oj oj, det lammet var helt otroligt gott och så mycket att det räckt till en hel familj, eller till sonen ensam. Mycket mört och smakligt och jag försökte få i mig så mycket som möjligt, men det var en hel skånk, tror jag.
Kärestans portion var också enorm och han mumsade belåtet och var mycket nöjd med både kryddning och hela anrättningen.
Jag beställde in en citronpaj bit till efterrätt, jag vill gärna ha något sött efter.
Kärestan satt nöjd, han fortsatte att läsa, men det visste jag när jag gav honom boken. Jag var likadan när jag läste den och man vill vidare i den, så är det bara.
Våra två urtrevliga killar som serverat oss hela tiden i puben/restaurangen. Det är Adrian från Krakow och Louis från Nice.
Även idag skulle vi ta en promenad efter maten. Idag gick vi precis som igår, vänster, vänster, vänster, vänster och då fungerade det. För säkerhets skull frågade jag en kille i mc-kläder om vi var på rätt väg mot Green Acres hotel efter att vi svängt sista gången och han bekräftade det.
När vi sedan nådde hotellet, bestämde vi oss för att gå upp till busshållplatsen och se hur lång tid vi behövde ha på oss imorgon. Då hör vi en motorcykel komma och köra om oss, för att sedan tvärstanna framför oss. Det var han och nu började han peka ut för oss vart hotellet låg.
Har ryktet gått att det bor två vilsna tursiter på Green Acres?
Vi tackade och skrattade och jag sa att jag förstod att han var så orolig för oss, att han åkte ut för att kolla att vi kommit rätt. Sedan lugnade vi honom med att vi nu visste var vi var.
Vi gick till hållplatsen och nu har vi ett tidsschema för imorgon med två alternativa busstider, så det ska nog gå bra.
Så får vi säga "God natt Guernsey" för sista gången.
När det är riktigt riktig semester hör det till att jag blir dagavill, som man säger i Västerbotten.
Jag vaknade 7, efter 8 timmars sömn, solen lyste in i rummet och det var alldeles sol- och sommarvarmt. Det blev filt av och dåsa lite tills kärestan vaknade. Medan jag väntade läste jag lite i min Året Runt och HIMMEL vilken tråkig tidning. Hade de inte så roliga korsord skulle jag inte köpa den.
Vi tog det lugnt, ingen färja att passa. Dusch, frukost, packade för dagen och precis när vi skulle gå fanns inte min kamera. Vi letade igenom hela rummet, väskorna, alla ställen - ingen kamera.
- Du lämnade den när vi åt, sa kärestan.
Jag hade hjärtklappning och magknip, men försökte hålla mig lugn och gick ner. Först kollade jag inne på puben - ingen kamera där heller.
Sedan frågade jag i receptionen. Yes, där var den och den överlämnades som det var det mest självklara att de förvarat den åt mig under natten.
Jag var OERHÖRT tacksam, det är en sak som är säker! Tack och lov!!!!
Vi gick till St Martins för att ta bussen till Lancresse.
St Martins är en fin liten by, med vackra stenhus (och annorlunda stuprör).
Nästan mitt i korsningen ligger busshållplatsen
Vi hade fått tips om att det var fint att gå längs havet där vid Lancresse. Några av alla de små vithåriga damerna på hotellet både ackade och oade om hur otroligt det var.
Det blev en himla massa bussar som for hit och dit och vi försökte både en, två och tre gånger innan vi slutligen kom ombord på en som gick ut till udden som var vårt mål. Vi fick veta att det gick 3 bussar i timmen, men bara 1 av dem tog den svängen. Vi hade alltså bara tur på vår första rundtur med lokalbussen, för då var vi där, utan att ha en aning om detta faktum.
Vi bad chauffören tala om när vi var framme och sedan satt vi där och tyckte att han for förbi den ena fina stranden efter den andra, det blåste och gick ganska stora vågor här och där.
Till slut gick jag fram och frågade om vi inte var där snart? Neeej, det var långt kvar, men då bestämde vi oss ändå för att hoppa av.
Det låg en gammal befästning i vattenbrynet och dit styrde vi stegen.
Man blir barn på nytt på ett sånt där ställe. Vi gick i smala trappor och hukade i gångar till nästa öppning. Det fanns ett antal öppningar med bra utsikt mot havet och andra strategiska punkter och vi kollade in dem alla.
Förutom vatten hade vi med oss en Ginger Beerdricka som vi delade på där på fästningen.
Det var en dramatisk kuststräcka med mycket klippor och stenar.
Efter det tog vi strandpromenaden, eller rättare sagt själva stranden mot stan. Att gå där i vattenbrynet var härligt.
Vi tittade på en massa olika snäckor och jag kände på vattnet. Det kändes skönt - badbart???? Stranden var skyddad av en hög vall vid landsidan, men ingen badade. Sedan skulle kärestan känna också - om det är var sjunde våg som är större än de andra, så var det den som kom. Han fick känna med hela fötterna inne i skorna och även jeansen fick sig en släng saltvatten. Han tog det med ro, om än något purken.
Det var ganska jobbigt att gå där när vi kom ut från skyddet av vallen. Då blåste det rejält och vi efter en stunds ganska kyligt promenerade, bestämde oss för att försöka pricka den enda bussen/timme. Vi missade den med någon minut. Tur att jag hade köpt ännu en ask med dessa fenomenala hallon ur en sån där låda längs vägen. £ 2 kostade de och värt varenda pence. URGODA och fort hade vi, mest jag, slukat dem.
Kärestan spekulerade om vi skulle åka åt andra hållet, för då kom vi ju tillbaka till St Martins. Hur vi nu bar oss åt, lyckades vi missa den också. Det var nästan så att vi hamnade i "Det är ingen idé", men vi gjorde inte det, utan travade på som 2 istadiga hästar på väg hem till stallet.
Han siktade en busskur i fjärran och där var det lä insåg vi. Bussturlistor finns det aldrig, för det har de ingenstans på den här ön, men förr eller senare skulle det ju komma en buss. Glada gick vi in och satte oss för att vänta, då kom bussen. Vi hade gått så vi kommit in på normal rutt, den där 7:an går 3 gånger i timmen.
Normal var däremot inte busschauffören, han var lika ofta på trottaren och körde, som på gatan. Hur som helst tog han oss till stan och vi letade reda på ett café och fick kaffe med dopp. Det behövdes och vi fick lite, bara lite energi igen. Dock tillräckligt för att kärestan nu skulle styra kosan till Guernseyshopen och köpa sig en fin vit pikétröja med en liten Guernseyflagga på.
Sedan körde det ihop sig för en stund. Jag ville till Boots, han ville hem och vila, fast han ville också köpa ett lås till sin resväska och han poängterade att han INTE ville till Boots. Det är sådana här gånger jag inser, att Boots är söstra Annas och mitt och låsaffärer är definitivt inte mitt.
Det ordnade sig ändå, han köpte sitt lås, jag tjurade lite och sedan "hittade" han, (enl. honom själv) en sådan fin liten väg, med en otrolig utsikt över hela St Peter Ports hamn och där gick vi och njöt i solen.
I själva verket var det så att jag ville gå igenom stan lite högre upp för att se något annat än restaurang- och affärsremsan där nere mot vattnet. Jodå, det skulle vi och sen gick och gick vi, utan att det fanns en enda väg upp mot höjderna som han tyckte passade.
Till slut var vi ända borta vid "Mördarbacken" och fick svänga tillbaka mot stan där. Det var då den smala utsiktsvägen dök upp och plötsligt var det kärestans förtjänst - han är "full av goda ideér och upptåg och titta vad fint det är" (hans ord när vi kommit in på vägen).
Det var det med höga hus uppåt.........
en fin utsikt neråt.......
......och vägen ledde till en uteservering med utsikt över hela hamnen. Där blev vi i 1½ timme och segdrack varsin öl för att kunna sitta kvar och hämta oss efter strandvandringen.
Guldtuppen på kyrktornet bredvid tittade ut över staden
Till slut slet vi oss från terassen och utsikten, gick ner till stan igen och tog bussen till St. Martins. Det känns lite konstigt att det är sista gången. Imorgon blir det Jersey och nya busslinjer och förresten blir ju allting nytt då.
Vi gick i solskenet hem till hotellet och kärestan vilade medan jag lånade datorn en stund. Jag hade fått MMS från sonen med lilla barnbarnsgullhönan och den gick inte att få fram på mobilen. HIMMEL vad fin hon är. Jag satt och stirrade en lång, lång stund när bilden väl kommit upp.
Middag i puben, som också är en bra byrestaurang på kvällarna. Kärestan läser och jag skriver. Jag undrar vad de som ser oss, tänker om oss. Vi är väldigt tillfreds med den här fördelningen, men det kanske inte syns utanpå.
Jag är dessutom nöjd med att bara "sitta och glo", som söstra mi och jag brukar säga, när vi studerar omgivningen, andras beteende för sig själva och mot varandra, attityder mm. Sådant lär man sig mycket på, om oss konstiga människor. Tänk t ex på den som "sitter och glor" på oss, vad de ska tycka synd om mig, som har en så asocial man, som inte säger ett ord till mig, bara läser. Där måste den stackars kvinnan (jag alltså) sitta och skriva för att ha något att göra - HAHAHAHA!
Under tiden beställde jag grillad lambshank och kärestan steak & mushroom pie.
Oj oj oj, det lammet var helt otroligt gott och så mycket att det räckt till en hel familj, eller till sonen ensam. Mycket mört och smakligt och jag försökte få i mig så mycket som möjligt, men det var en hel skånk, tror jag.
Kärestans portion var också enorm och han mumsade belåtet och var mycket nöjd med både kryddning och hela anrättningen.
Jag beställde in en citronpaj bit till efterrätt, jag vill gärna ha något sött efter.
Kärestan satt nöjd, han fortsatte att läsa, men det visste jag när jag gav honom boken. Jag var likadan när jag läste den och man vill vidare i den, så är det bara.
Våra två urtrevliga killar som serverat oss hela tiden i puben/restaurangen. Det är Adrian från Krakow och Louis från Nice.
Även idag skulle vi ta en promenad efter maten. Idag gick vi precis som igår, vänster, vänster, vänster, vänster och då fungerade det. För säkerhets skull frågade jag en kille i mc-kläder om vi var på rätt väg mot Green Acres hotel efter att vi svängt sista gången och han bekräftade det.
När vi sedan nådde hotellet, bestämde vi oss för att gå upp till busshållplatsen och se hur lång tid vi behövde ha på oss imorgon. Då hör vi en motorcykel komma och köra om oss, för att sedan tvärstanna framför oss. Det var han och nu började han peka ut för oss vart hotellet låg.
Har ryktet gått att det bor två vilsna tursiter på Green Acres?
Vi tackade och skrattade och jag sa att jag förstod att han var så orolig för oss, att han åkte ut för att kolla att vi kommit rätt. Sedan lugnade vi honom med att vi nu visste var vi var.
Vi gick till hållplatsen och nu har vi ett tidsschema för imorgon med två alternativa busstider, så det ska nog gå bra.
Så får vi säga "God natt Guernsey" för sista gången.
Kanalöarna Guernsey/Sark - Dag 5 fortsättning
Dag 5 - Tisdag 21 juni
Nu är vädret åter normalt, fåglarna kvittrar och Tor - åskguden har dragit sig tillbaka!
Sedan vi bestämt oss för att åka häst och vagn runt ön hade vi 30 minuter på oss till avfärd. Vi slank in på första stället med servering och tog kaffe och "Tulip muffins". Den tulpanen innehöll en klick smörkräm och en klick hallonsylt.
Vi hann gå lite på Avenúen, som huvudgatan kallas, där det skullle finnas "attraktioner" för att locka oss turister. Jag måste säga, att det var det lugnaste och minst påträngandet turistmål jag någonsin varit på. Ingen försökte få oss att göra någonting, varken åka eller köpa något. Man bestämde helt själv, utan påverkan.
Sarklivet rullade på som vanligt och ingen tog någon särskild notis om skocken som just anlänt med båten.
Det fanns t o m en mäklare. Där stod vi en stund och insåg att vi inte hade råd!
Det här med alla de olika flaggorna och beteckningarna blev jag aldrig riktigt klok på. Den här satt bakom glas och ram på Sark och nog är det samma katter sop på Guernsey, men bara två!
Hade Lillglisen (= Kosmoskatten) eller Buppan (= Findus) fortfarande varit i livet och blivit passad av någon hade det här varit den givna presenten när vi kommit hem.
Dags att hoppa upp på hästskjutsen, hästen hette George med April vid tömmarna.
Det var riktigt roligt att sitta där och skumpa runt på vagnen. Vi for iväg längs huvudgatan.
Skjutsen bakom oss
Detta är ett vatten konstverk....... konstigt!!!!! Det var rörligt också!
En titt in på gården när vi for förbi.
April var en väldigt trevlig tjej som varit borta från Sark ett tag ocn nu kommit tillbaka igen. Hon berättade massor med fakta om ön, både gammalt och nutid. Här är ett par exempel:
Vill ett Sarkpar skilja sig måste ena parten vara borta från ön 1 år och 1 dag innan det kan gå igenom.
Ingen bebis har heller fötts på Sark på 23 år, utom en, som föddes ute på vattnet på väg in till Guernsey. Barnet är idag 10 år och det rådde oklarhet huruvida den nyfödda bebisen var en Sark- eller Guernseybo. De hade sin åsikt klar, barnet var en Sarkbo!
När vi möter en traktor stannar George. Han gillar dem inte och vägrar gå! 
Vi kom först fram till trädgården och nog var det tur att vi hade 30 minuter på oss. Den var inte så stor, men otroligt vacker och med underbara rosor. Allt var omgärdat av höga murar och alltså väldigt skyddat.
Kärestans bild lutar lite, men han fick fram bladfärgen mycket bättre än jag.
Vi gick runt där och körde näsan i den ena rosen efter den andra och nästan alla doftade himmelskt.
Rejält tjocka stjälkar, nästan stammar, på en del rosor.
Det fanns massor med andra växter också, stora stamfuschior, klematis, luktärtor, några höga gula klockor, digitalis och många, många vi aldrig sett och många vi sett men inte vet namnet på.
Huset sett nerifrån trädgården.
Grindstolparna längst ner.
Sista minuterna stegade vi ner mot "The ponds" - dammarna. Det lät vackert, men det var det inte, bara mörkt och lite vatten längst ner i en sänka. 
Dock fanns där en söt, liten, svart katt som förstod mina svenska lockrop. Så fick jag gosa lite med den och det var mysigt.
Barclay Bank, hade tydligen etablerat sig på ön, vilket var till förtret för många öbor. Det var lite svårt att höra allt April berättade, men slottet där längst ute på ön hade de låtit uppföra. Det fanns ingen väg dit, bara med båt kunde man nå byggnaden.
De hade övertagit en del hotell och även på något vis lyckats starta odling av vinrankor för vintillverkning. Detta var i sin linda än så länge och de "infödda" var aningen tvivlande till att det skulle lyckas, med tanke på klimatet. Det är inte precis 12 soltimmar i sträck/dag där på Sark.
Vi passerade några av vindruvsfälten. 
Vi kom fram till doktorns hus. 
Om patienten inte kunde komma när hon hade tid och behövde ett recept, satte hon det i fönstret på sin lilla utbyggnad. Sedan var det bara att gå förbi och hämta det när tillfälle gavs. "Här litar vi på varandra", sa April.
Om någon behövde komma och inte kunde ta sig dit på egen hand, hämtade hon dem med sin sjuktransport.
Nästa stopp var La Coupeé, övergången till Little Sark. 
Där gjorde George halt på eget initiativ - många år i branschen. Han skulle dricka och vila. 
När vi såg övergången var det lätt att förstå att de inte ville köra över där med häst och vagn, det tackade vi särskilt för. Vi steg av, det var BRANT ner, smalt, järnräcken och stup på c:a 100 meter rakt ner på varje sida. Sedan lika brant upp igen på andra sidan.
Längst ner på ena sidan ligger Sarks bästa badplats, men stigen och branterna hade rasat så mycket att ingen kunde ha ansvar för säkerheten längre och stigen var avstängd. Ville någon bada var det på egen risk om man gick ner dit. Man befarar att Little Sark så småningom kommer att vittra av från Sark och bli en egen ö. (Stigen syns som små streck där uppe i det gröna)
Andra sidan hade inte lika fin strand.
Vi gick över bron, det var betongplattor på sidorna, kanske ½ meter breda och grus i mitten. 
Stenväggarna längs båda sidor om bron vittrade sönder hela tiden, det låg massor med lös sten och grus under och bara man nuddade vid dem rasade det.
Utsikten från andra sidan var fantastisk och stupet ner så högt att det vred om i vaderna på mig. 
Jag gick INTE ända fram, kärestan stod på andra sidan om vägen och tittade runt med kikaren. KOM INTE HIT, vrålade jag åt honom, han gillar inte höjder.
Här blev det också lite kattprat innan vi vände för att åka tillbaka till "tätorten". 
Enligt April är det här Sarks vackraste utsikt. Man måste inte tycka som hon. 
Det var verkligen skönt att sitta där och fraktas runt i sakta mak och när vi steg ner från vagnen hade 2½ timme kvar på egen hand. Vi diskuterade om vi skulle hyra cyklar, men sedan vi sett hur en del cyklister såg ut på skorna och byxorna avstod vi. Vi hade ju inte gått så mycket under dagen, så vi promenerade istället.
Vart skulle vi gå?
Vårt första stopp blev på en servering bredvid öns fängelse. 
Där fanns plats för 1 polis och 2 fångar. De fick bara sitta högst 24 timmar, sedan skulle de fraktas till Guernsey. Vi beställde varsin cream tea, sedan satt vi där i trädgården och njöt, för efter att ha fått en regnskur över oss under åkturen, så kom nu solen fram, varm och skön. Det var lite moln, men mest sol och det behövdes.
Vårt cream tea var också toppen, inget alls att klaga på. Två scones var, hemkokt hallonsylt och Sarkgrädde. Den var tjock, fet och nästan omöjlig att breda på. GOTT!! Smöret var mörkgult. Gallan, tänkte jag, tuggade, åt och njöt. Sedan fick jag ont, men det var då det!
Möjligen klagade vår tillfälliga vän på marken, för vi tappade ingenting.
Vi strosade runt lite hit och dit, på ett ställe fanns information om väder, vatten och vind.
Jag var in i en kyrka vi gick förbi, när jag kom ut var kärestan eld och lågor. Han hade sett ambulansen och det var verkligen något speciellt. Jag blev nyfiken och när vi fortsatte gå och fick vi se den parkerad en bit bort och nog var det något alldeles extra.
Bakre halvan på en vanlig ambulans, försedd med koppling till traktorn. 
Vi kikade in i fönstret vid brandstationen, som var ett vanligt garage. Brandbilarna hade likadan konstruktion. Där stod också en ambulans redo för utryckning om så skulle behövas, bara traktorn fattades. Stolarna där förbryllade oss lite, men de kanske var för anhöriga?
Efter detta lite småroliga, trots allvaret i det hela, fick det bli en kyrkogård. Där de gamla stenarna stod hade just ingen av dem läslig text. Vi hade tänkt få lite historia via gravvårdar, från både de båda världskrigen och havet, men det blev inget med det.
Några bildbetraktelser istället från den.
Porslinsblommor - dock inte Hoya!
Nu började det dra ihop sig för hemfärd. Vi gick till första caféet och jag köpte varsin Ginger Beer läsk och vi satte oss på den tomma uteserveringen.
Än en traktorskjuts à £1 ner till kajen och in i tunneln från andra sidan.
Nu var båten nästan fullsatt
Väl i hamn, 16.50, hade Guernseytröjan värkt färdigt i mig. Rättare sagt, värkt fram. Jag gick in igen och provade. En röd medium är min och jag är £ 80 fattigare, men en fin, varm, användbar, röd kofta rikare. NÖJD, är ordet för vad jag känner för det inköpet.
Vi var lite trötta och gick in på närmsta pub med fint dörrhandtag. 
Beställde varsin halfpint och satt där vid fönstret bra länge och tittade på trafiken och gjorde ingenting mer. Till slut kom vi fram till att vi skulle äta mat och det hemma på hotellet.
Vi tog bussen hem och efter lite vila gick vi ner och åt. Jag åt en utsökt havsabborre med potatismos och citronsmör.
Kärestan valde lasagne och till det fick han pommes frites. Sedan tog jag 2 kulor vaniljglass och han en jordgubb. Efter det cappuchino och när vi äntligen var färdiga tyckte kärestan att vi skulle, så att säga, gå runt kvarteret.
Jag var med på det och vi gick iväg, svängde första vänster och sen vänster igen. Det var en återvändsgata. Tillbaka och tog nästa till vänster, en smal, mörk, brant nerförsbacke och en liten stund senare var vi ute och irrade igen. Till slut kom vi fram till en stor väg med trafik. Vi kände t o m igen oss till en del och tyckte att vi var på väg till St Martins.
Vi gick och gick och gick och skönt var det. Så fick kärestan syn på busshållplatsen där vi steg av första dagen och sedan........... fick han se att det stod 5/5A, istället för 7/7A.
Nu irrade vi inte bara, nu var vi riktigt VILSE!
Till slut hejdade jag en bilist och frågade. Det var en rar äldre dam med vitt hår. Jo, hon visste var Green Acres hotell låg och sedan tänkte hon lite och sedan tänkte hon lite till, alltmedan hon tittade på oss och sedan sa hon: "Hoppa in, jag skjutsar dit er".
Vilka fantastiska människor det finns, helt otroligt vänliga. Nu hoppas vi bara att det inte blir tredje gången gillt, men vi skulle aldrig ha hittat hem på egen hand, det är jag övertygad om. Inte fick vi betala något för skjutsen den här gången heller. Hon bara skrattade, vände bilen, vinkade och önskade oss en trevlig resa till Jersey.
När vi lagt oss undrade jag vart vi ska irra iväg imorgon? Och vem som ska rädda oss?
Det var Sarkdagen det!
Kanalöarna Guernsey/Sark - Dag 5
Dag 5 - Tisdag 21 juni
Sarkdagen!
Idag hade vi klockan på ringning. Redan 7.00 vaknade jag och steg upp och duschade. Nu har vi en typisk engelsk dysfunktionell dusch som har c:a 25 tunna strålar, varav 5 sprutar upp i taket, eller i alla fall uppåt väggarna. Det är som det är och jag duschade tålmodigt, tills jag kände mig avsköljd.
Vi har också konstaterat att allt på vår toalettstol fungerar, utom funktionen att ta med det man presterat ner i avloppet. Nå, tre dygn kan vi väl leva med det också, men det går åt mycket vatten innan vi är nöjda.
Rejäl frukost och promenad ner till stan. Vi hade alla sorters väder på vägen ner, utom snö och hagel.
Från havssidan såg St. Peters Port ut som den trevliga lilla hamnstad den är.
Livbåten såg stabil och trygg ut.
I kön för att komma ombord på båten till Sark ser jag en välbekant diagnos på en ryggsäck. Vad allt finns det inte ute i världen? Jag skulle inte vilja ha en sådan på ryggen.
Där kom båten till Sark och alla vi i kön hjälptes ombord. Allra först släpptes en skolklass in och sedan vi andra. Båten var ungefär halvfull, kanske 60 - 70 stycken. Det tog 50 - 60 minuter att komma till Sark.
Passerar karga små öar
Oj, oj, oj då, ett slott mitt ute på .......? Sark visade det sig vara!
Då var vi framme på en ö där inga bilar är tillåtna. De enda fordon man har är traktorer, hästar och cyklar. Vi såg också någon enstaka elrullstol, men de är ju inte direkt några fartvidunder
När vi kom iland fick vi gå igenom en kort tunnel och där stod traktorer med släp, som hade bänkar på flaket.
£ 1 /person kostade det att åka och eftersom alla andra åkte flaktraktor, gjorde vi det också och det var en himla tur. Gångvägen gick precis bredvid och den var lerig och såg väldigt halkig ut. Det hade nog regnat en hel del, för vägen var också blöt.
Det stod också en leverans till de utskänkningsställen som fanns på ön.
Väl uppe stod hästskjutsar på rad och för första gången för vår del bestämde vi oss för att riktigt turista. Det kostade £ 15/person för ett par timmars rundtur på ön. Där ingick både La Seigneurie Gardens med en halvtimmes stopp och en tur till övergången till Little Sark med ett stopp på 15 minuter vid La Coupée.
De åker inte ut på Little Sark, det fanns bara en skjuts på hela ön som gör det och då måste man hyra hela kärran. När vi väl kom dit ut var det lätt att förstå att de inte dundrade iväg med häst och vagn över den passagen.
I skrivande stund är det åskväder här, så jag skriver inte mer än:
FORTSÄTTNING FÖLJER NÄR TOR LUGNAT NER SIG!
Sarkdagen!
Idag hade vi klockan på ringning. Redan 7.00 vaknade jag och steg upp och duschade. Nu har vi en typisk engelsk dysfunktionell dusch som har c:a 25 tunna strålar, varav 5 sprutar upp i taket, eller i alla fall uppåt väggarna. Det är som det är och jag duschade tålmodigt, tills jag kände mig avsköljd.
Vi har också konstaterat att allt på vår toalettstol fungerar, utom funktionen att ta med det man presterat ner i avloppet. Nå, tre dygn kan vi väl leva med det också, men det går åt mycket vatten innan vi är nöjda.
Rejäl frukost och promenad ner till stan. Vi hade alla sorters väder på vägen ner, utom snö och hagel.
Från havssidan såg St. Peters Port ut som den trevliga lilla hamnstad den är.
Livbåten såg stabil och trygg ut.
I kön för att komma ombord på båten till Sark ser jag en välbekant diagnos på en ryggsäck. Vad allt finns det inte ute i världen? Jag skulle inte vilja ha en sådan på ryggen.
Där kom båten till Sark och alla vi i kön hjälptes ombord. Allra först släpptes en skolklass in och sedan vi andra. Båten var ungefär halvfull, kanske 60 - 70 stycken. Det tog 50 - 60 minuter att komma till Sark.
Passerar karga små öar
Oj, oj, oj då, ett slott mitt ute på .......? Sark visade det sig vara!
Då var vi framme på en ö där inga bilar är tillåtna. De enda fordon man har är traktorer, hästar och cyklar. Vi såg också någon enstaka elrullstol, men de är ju inte direkt några fartvidunder
När vi kom iland fick vi gå igenom en kort tunnel och där stod traktorer med släp, som hade bänkar på flaket.
£ 1 /person kostade det att åka och eftersom alla andra åkte flaktraktor, gjorde vi det också och det var en himla tur. Gångvägen gick precis bredvid och den var lerig och såg väldigt halkig ut. Det hade nog regnat en hel del, för vägen var också blöt.
Det stod också en leverans till de utskänkningsställen som fanns på ön.
Väl uppe stod hästskjutsar på rad och för första gången för vår del bestämde vi oss för att riktigt turista. Det kostade £ 15/person för ett par timmars rundtur på ön. Där ingick både La Seigneurie Gardens med en halvtimmes stopp och en tur till övergången till Little Sark med ett stopp på 15 minuter vid La Coupée.
De åker inte ut på Little Sark, det fanns bara en skjuts på hela ön som gör det och då måste man hyra hela kärran. När vi väl kom dit ut var det lätt att förstå att de inte dundrade iväg med häst och vagn över den passagen.
I skrivande stund är det åskväder här, så jag skriver inte mer än:
FORTSÄTTNING FÖLJER NÄR TOR LUGNAT NER SIG!
Sundborn igår - Lilla Hyttnäs och Karlsbyhedens Krukmakeri
Jag klämmer in en annan liten resa mellan Kanalörapporteringen. Igår var vi till Sundborn, något jag efterfrågat ganska länge. Jag har inte varit där sedan jag följde med mina föräldrar en gång i min ungdom.
Eftersom både jag och Karin Bergöö, sedermera Larsson, ursprungligen är Hallsbergare måste jag hålla mig uppdaterad vad som händer där i Lilla Hyttnäs ......hahaha!
Vi for iväg med bilen på förmiddagen. När vi skulle passera "Dalporten" vid Grängesberg, blev jag tacksam att vi inte valt motorcykeln. Efter att ha försökt ta en bild på porten i skarpt solljus, fick jag se att på andra sidan tunneln hade det varit en bil - mc-olycka. Ambulans och polis var fortfarande kvar och det var lång kö.
Det är inte med någon positiv känsla man åker vidare efter att ha sett något sådant, speciellt inte om man färdas på ett likadant fordon. Det var dock ingen hets vid olycksplatsen, så krocken var nog som tur var inte av värsta sorten.
Vi stannade på ett trevligt café i Säter och fikade. De hade en bra skyltning och jättegott fika, både den salta och söta delen! Annas Hembageri tror jag det var. Rekommenderas för den som kommer till Säter.
Vi åkte på småvägar, väldigt vacker natur, mycket att titta på och vi hade ingen hets.
Till slut var vi framme i Sundborn och det var väl skyltat till Carl Larsson gården.
Det första vi får se är en byst av Karins pappa - Adolf Bergöö
Väl inne på gården kunde vi konstatera att det fanns försäljning till oss turister, men inte påträngande eller kommersiellt bjäfsigt på något vis. Bara fina och användbara saker enl. mitt tycke. Det fanns Carl Larsson klänningar och förkläden, broderier, ripsmattor likadana som dem inne i huset, affischer och kort med motiv av C.L. och en hel del annat.
Här är ett exempel.
Det kostade 120 kronor för en guidad visning och det var vi så klart med på.
Utemiljön fick man fotografera hur mycket som helst, men inte inomhus, så de bilderna är från nätet.
De 4 äldsta barnen, de 3 yngre (Brita, Kersti och Esbjörn) finns avbildade på dörrar inne i huset.
Förmaket
Matsalen
Karin
Draperi av Karin, i dörröppningen mellan hennes och Carls sovrum
Gungstolen har Karin designat. Originalet finns på Lilla Hyttnäs, den här kopian står i Bergööska huset i Hallsberg.
Bergööska huset i Hallsberg, väl värt ett besök på insidan.
Åter till Sundborn
Härligt doftande rosor på utsidan
Vi tog adjö av Lilla Hyttnäs och gick ut för att se resten av omgivningen.
Bra miljötänkande!
Titt in i fönstret till smedjan som var stängd. Man ser vattnet därute.
Konsthallen Kvarnen en bit ifrån gården.
Försäljning här också. Det fanns mera inomhus.
Det var grafiska bilder av olika konstnärer och jag gick runt och fotograferade tills kärestan kom ikapp mig och undrade om jag inte sett förbudsskylten. NEEJ, det hade jag faktiskt inte, men jag slutade genast efter det. Här är vad jag hann med innan det blev förbjudet!
Min köksa och tvätterska (Min = Carl Larssons)
Karin
Självporträtt
När jag sedan kom till Striberg här i Bergslagen hörde jag kärestans fråga om fotograferingsförbud och sedan blev det inget mer!
Ut igen på byn och kärestan upptäcker ett annat konstverk på en husknut.
Nja, praktiskt kanske, men inte "my cup of tea".
Vi gick vidare, jag fick syn på ett roligt växtstöd med en "dalahäst" på toppen.
Det var utanför Karlsbyhedens Krukmakeri och det passade mig MYCKET bättre.
Så mycket fint och Björn Ericsson var en mycket trevlig man, tillika keramiker som har krukmakeriet tillsammans med sin hustru Monika Roboz.
Jag hade kunnat handla mycket mer än vi gjorde, men det är inte direkt så att jag saknar dylika ting. Det är dock FINA presenter och vi hittade en riktigt fin sak till kärestans syster som snart fyller år.
Nöjda och glada över vår fina dag drog vi oss till bilen för hemfärd och en sista bild över den vackra omgivningen vid parkeringsplatsen. Sv D har haft en fin artikel om Lilla Hyttnäs då och nu. Väl läsvärd!
Kanalöarna Guernsey - dag 4
Dag 4 - Måndag 20 juni
Idag var Sir Toby i farten redan före klockan 6. OJ, vad det knarrade i golvbrädorna = vårt tak och TV.n fick han också igång i denna tidiga timmen Förmodligen har han nedsatt hörsel också, för vi kunde lätt ta del av programmet.
Jag orkade inte gå upp och hämta öronpropparna, jag fick lägga kudden över huvudet istället och sedan sov jag till 8.
Efter frukost, rumsbyte till det med det eventuella läckaget en trappa upp och alla övriga bestyren, promenerade vi en annan väg ner till stan, för NER är det. Branta backar så jag nästan vill knipa med tårna när jag går. Kärestan hade studerat kartan och vägen ner var ny för oss och avsevärt mycket roligare än serpentinbacken.
Massor med stora busksnår med Fuschia, precis som på Irland.
Vi gick förbi ett hus med en otroligt vacker blommande buske. Jag snitsade med att svara att det är en Allamanda, när kärestan frågade. Väl hemma har jag googlat på just den och inte var det någon sådan. Då vet jag inte, men vacker var den.
Idag var allting öppet, vi gick in på en gata där det plötsligt var fullt med butiker och en saluhall med ett litet torg framför. Där på torget pågick en fotoutställning med svartvita bilder från den tid som varit och det var verkligen härliga, roliga och annorlunda bilder. Fotografen Tony Ray-Jones, hade med lite förklarande ord också till sin utställning.
Längst bort på gågatan fanns en uteservering, där satt vi och drack kaffe. Jag frös redan innan vi satte oss, men kärestan skulle nödvändigtvis sitta ute. Även han fick klä på sig och jag fick bylta på mig både sjalen och jackan. Då säger han: "Finessen är att man kan sitta ute och fika". Sedan sa han inget mer, ingen förklaring vad han menade med det. Jag gjorde min egen tolkning:
Det blåser svinkallt, men med finess! (Han tyckte inte det var så roligt som jag).
En pappersaffär uppenbarade sig och jag var bara tvungen. Se men inte köpa gällde dock!
Sedan gjorde vi lite småshopping, en bagagetag till kärestans resväska, 2 askar halsdödare, utan föreläsning den här gången, men dock med en förfrågan till den överordnande kvinnan om man fick sälja två samtidigt. OCH: VISSTE JAG VAD JAG KÖPTE????
Snart börjar jag undra vad dessa "pastiller" innehållerl Jag har aldrig märkt någon biverkning.
Jag slank in på "Guernsey Pearls" och köpte mig ett fint blå/vitt pärlhalsband och lapis lazuliörhängen, som nästan var samma blå färg som halsbandet.
Vi gjorde en massa små instickare här och där, köpte frimärken och gick ner till hamnen och köpte färjebiljetter till både Sark imorgon och Jersey på torsdag. Det kostade £ 25 till Sark och £ 18 till Jersey/person. Sark är dock tur och retur.
Hamnen fortsätter att fascinera oss, det var ebb, men dock lite högre vattenstånd idag jämfört med tidigare.
Vi gick ner bland bryggorna och där låg en intressant katamaran som hade en vindsnurra mitt på. Revelation II.
På en butik för turister såg jag en Guernseykofta som stör mig å det allra grövsta. Jag misstänker att jag kan bli tvungen att få en sådan av mig innan vi far härifrån.......
Vi vimlade vidare och bara insög allt vi såg. 6 män som hjälptes åt att lasta av skivor från ett flak, en skiva i taget som två lyfter upp, två tar emot och lämnar över till två som lägger dem tillrätta därinne.
Albion House med bra restauranger och pub
Tracey Caron (vem hon nu är) körde förbi och gjorde reklam om allt hon hade att erbjuda. Jag hann inte få med mer än en bråkdel. Intressant marknadsföring!
Strandskata som letade fynd efter att tidvattnet dragit ut igen.
Bra skylt!
Dagens mål var Militärmuseét och det var inte jag som valt det. Dit kom vi dock till slut efter alla dessa stickspår och mer därtill.
De som satt fängslade i olika läger, tillverkade en massa saker i olika material.
Träskålen inspirerad av Guernseys statsvapen
Den hade text längs kanten på ovansidan.
Vykorten som trupperna hade att välja på! Hur roliga var de då? HEMSKA!!
Mormorsrutorna var bekanta
så även tändsticksasken
Cykellyktor väl avmaskade
Den kurbitsmålade brickan gillade jag, den gjorde Will till sin fästmö Trixies 35:te födelsedag, när han satt i fängelse.
Det var unket och smutsigt där nere i underjorden, luktade lite konstigt och jag ville helst gå ut. Hade det varit lite annan miljö hade utställningen fängslat en mycket mer. Jag frös, det var trångt och väldigt dammigt överallt. Det är synd, för det är intressant och informationen behövs för de yngre generationerna, som inte har en aning om hur det verkligen var.
Här kände jag dock att jag fick lite pluspoäng, med tanke på mina svängar in på Boots då och då! Hahaha! Då sitter kärestan utanför på en bänk och påstås, enligt egen utsago, LIDA!
Nu testade vi en öl på Albion House för att få ner krigsdammet.
De hade kanonkulor till prydnad i fönstret.
Så ett besök i kyrkan strax bredvid för att tända ljus för de av våra föräldrar som inte är kvar här nere på jorden längre. Vi brukar göra det lite här och var och det känns skönt!
Där fanns ett vackert fönster och en även servicedisk som kan vara väl kamouflerad vid behov. Just när vi var där råkade ett par luckor vara öppna!
Nu ville jag ha kaffe och sedan gå tillbaka till koftbutiken och klura lite till om jag var i behov av en Guernseykofta för £ 80. Det är ullgarn och de lär vara så tätstickade att de står emot regn.
Inte blev det så, vi fick lära oss ytterligare en sak. På Guernsey stänger det mesta redan klockan 17.00. Det var inte mycket att göra åt det, så vi velade lite hit och dit vad vi skulle hitta på istället.
Precis då kom buss 7A. "Kom", hojtade jag till kärestan och vips var vi inne på den fullpackade bussen. Jag satt längst bak och kärestan en rad framför. Jag frågade min bänkgranne om bussen gick runt hela ön, men nej, sa han. Den skulle gå till någon by och sedan vända.
Okej, vad gör det, vi åker väl med tillbaka, bestämde vi.
Sedan satt vi där och ganska fort förstod vi att den visst gick runt och vi fick se allting igen, fast från andra hållet.
I en kurva blev det tvärstopp, jag kikade ut genom fönstret för att se vad som hänt.
Framför oss spatserade en stroppig typ och vägrade gå åt sidan.
2 dåliga bilder, men lite roliga!
Jag bad chauffören säga till när vi kom till St Martins, för kärestan mindes att där fanns en pub där vi kunde äta. Ingen Yorkshirepudding på hotellet idag för hans del. Nu hade dessutom de omöjliga klockslagen passerat.
Det gick bara fint och puben var öppen. Härligt! Plötsligt var allt som det skulle, ända tills vi kommit in och ville beställa.
INGEN MAT PÅ MÅNDAGAR! Punkt och slut!!!!!! Det är inte lönsamt! Nu är vi i England och då kan det finnas vilka konstiga bestämmelser som helst.
Det fick bli varsin Guiness, de mättar åtminstone lite mer än en vanlig öl.
Sedan promenerade vi till Coopra, som låg en bit därifrån och där provianterade vi till en kvällsmatspicknick på rummet. 2 sorters bröd, 2 bitar cheddarost - en med svartpeppar, en med lök och gräslök, varsin nektarin, varsin Ginger Beer, lite kex och en ask färska Guernseyhallon, som jag slukade redan innan vi svängt ner mot St Martins Church.
Det gick fort och lätt att komma hem. Jag var ner till vår egen pub och fick låna glas och en kniv. Vi installerade oss i vårt nya rum, utan Sir Toby ovanför och sedan hade vi en trevlig och god kvällsmåltid tillsammans vid skrivbordet.
Imorgon ska vi upp lite tidigare och måste ställa klockan, för vi ska till Sark! Därför sätter jag punkt med några konstateranden:
* Duschen är klart sämre
* Det luktar lite målarfärg
* Tandborstglasen är inte glas längre, utan engångsmuggar
* Vi har varsin säng, vilket innebär att vi också har varsin filt. Jag behöver inte strida med kärestan om jag vill ha filten upp över öronen och han den vid sina knän. Det känns bra!
Idag var Sir Toby i farten redan före klockan 6. OJ, vad det knarrade i golvbrädorna = vårt tak och TV.n fick han också igång i denna tidiga timmen Förmodligen har han nedsatt hörsel också, för vi kunde lätt ta del av programmet.
Jag orkade inte gå upp och hämta öronpropparna, jag fick lägga kudden över huvudet istället och sedan sov jag till 8.
Efter frukost, rumsbyte till det med det eventuella läckaget en trappa upp och alla övriga bestyren, promenerade vi en annan väg ner till stan, för NER är det. Branta backar så jag nästan vill knipa med tårna när jag går. Kärestan hade studerat kartan och vägen ner var ny för oss och avsevärt mycket roligare än serpentinbacken.
Massor med stora busksnår med Fuschia, precis som på Irland.
Vi gick förbi ett hus med en otroligt vacker blommande buske. Jag snitsade med att svara att det är en Allamanda, när kärestan frågade. Väl hemma har jag googlat på just den och inte var det någon sådan. Då vet jag inte, men vacker var den.
Idag var allting öppet, vi gick in på en gata där det plötsligt var fullt med butiker och en saluhall med ett litet torg framför. Där på torget pågick en fotoutställning med svartvita bilder från den tid som varit och det var verkligen härliga, roliga och annorlunda bilder. Fotografen Tony Ray-Jones, hade med lite förklarande ord också till sin utställning.
Längst bort på gågatan fanns en uteservering, där satt vi och drack kaffe. Jag frös redan innan vi satte oss, men kärestan skulle nödvändigtvis sitta ute. Även han fick klä på sig och jag fick bylta på mig både sjalen och jackan. Då säger han: "Finessen är att man kan sitta ute och fika". Sedan sa han inget mer, ingen förklaring vad han menade med det. Jag gjorde min egen tolkning:
Det blåser svinkallt, men med finess! (Han tyckte inte det var så roligt som jag).
En pappersaffär uppenbarade sig och jag var bara tvungen. Se men inte köpa gällde dock!
Sedan gjorde vi lite småshopping, en bagagetag till kärestans resväska, 2 askar halsdödare, utan föreläsning den här gången, men dock med en förfrågan till den överordnande kvinnan om man fick sälja två samtidigt. OCH: VISSTE JAG VAD JAG KÖPTE????
Snart börjar jag undra vad dessa "pastiller" innehållerl Jag har aldrig märkt någon biverkning.
Jag slank in på "Guernsey Pearls" och köpte mig ett fint blå/vitt pärlhalsband och lapis lazuliörhängen, som nästan var samma blå färg som halsbandet.
Vi gjorde en massa små instickare här och där, köpte frimärken och gick ner till hamnen och köpte färjebiljetter till både Sark imorgon och Jersey på torsdag. Det kostade £ 25 till Sark och £ 18 till Jersey/person. Sark är dock tur och retur.
Hamnen fortsätter att fascinera oss, det var ebb, men dock lite högre vattenstånd idag jämfört med tidigare.
Vi gick ner bland bryggorna och där låg en intressant katamaran som hade en vindsnurra mitt på. Revelation II.
På en butik för turister såg jag en Guernseykofta som stör mig å det allra grövsta. Jag misstänker att jag kan bli tvungen att få en sådan av mig innan vi far härifrån.......
Vi vimlade vidare och bara insög allt vi såg. 6 män som hjälptes åt att lasta av skivor från ett flak, en skiva i taget som två lyfter upp, två tar emot och lämnar över till två som lägger dem tillrätta därinne.
Albion House med bra restauranger och pub
Tracey Caron (vem hon nu är) körde förbi och gjorde reklam om allt hon hade att erbjuda. Jag hann inte få med mer än en bråkdel. Intressant marknadsföring!
Strandskata som letade fynd efter att tidvattnet dragit ut igen.
Bra skylt!
Dagens mål var Militärmuseét och det var inte jag som valt det. Dit kom vi dock till slut efter alla dessa stickspår och mer därtill.
La Valette Underground Military Museum
La Valette German Underground Museum is an exhibition illustrating Guernsey´s military history, including WWI, the German Occupation 1940-45 and the island´s Militia. Set in air-conditioned tunnels, originally built by the German´s as a fuel storage facility for U-Boats.
Ja, inte var det min "cup of tea", långt därifrån. Det kostade £ 5 / person och det var överkomligt, men som sagt, inte gav det mig så mycket. Här kommer lite bilder ändå från underjorden på Guernsey.De som satt fängslade i olika läger, tillverkade en massa saker i olika material.
Träskålen inspirerad av Guernseys statsvapen
Den hade text längs kanten på ovansidan.
Vykorten som trupperna hade att välja på! Hur roliga var de då? HEMSKA!!
Mormorsrutorna var bekanta
så även tändsticksasken
Cykellyktor väl avmaskade
Den kurbitsmålade brickan gillade jag, den gjorde Will till sin fästmö Trixies 35:te födelsedag, när han satt i fängelse.
Det var unket och smutsigt där nere i underjorden, luktade lite konstigt och jag ville helst gå ut. Hade det varit lite annan miljö hade utställningen fängslat en mycket mer. Jag frös, det var trångt och väldigt dammigt överallt. Det är synd, för det är intressant och informationen behövs för de yngre generationerna, som inte har en aning om hur det verkligen var.
Här kände jag dock att jag fick lite pluspoäng, med tanke på mina svängar in på Boots då och då! Hahaha! Då sitter kärestan utanför på en bänk och påstås, enligt egen utsago, LIDA!
Nu testade vi en öl på Albion House för att få ner krigsdammet.
De hade kanonkulor till prydnad i fönstret.
Så ett besök i kyrkan strax bredvid för att tända ljus för de av våra föräldrar som inte är kvar här nere på jorden längre. Vi brukar göra det lite här och var och det känns skönt!
Där fanns ett vackert fönster och en även servicedisk som kan vara väl kamouflerad vid behov. Just när vi var där råkade ett par luckor vara öppna!
Nu ville jag ha kaffe och sedan gå tillbaka till koftbutiken och klura lite till om jag var i behov av en Guernseykofta för £ 80. Det är ullgarn och de lär vara så tätstickade att de står emot regn.
Inte blev det så, vi fick lära oss ytterligare en sak. På Guernsey stänger det mesta redan klockan 17.00. Det var inte mycket att göra åt det, så vi velade lite hit och dit vad vi skulle hitta på istället.
Precis då kom buss 7A. "Kom", hojtade jag till kärestan och vips var vi inne på den fullpackade bussen. Jag satt längst bak och kärestan en rad framför. Jag frågade min bänkgranne om bussen gick runt hela ön, men nej, sa han. Den skulle gå till någon by och sedan vända.
Okej, vad gör det, vi åker väl med tillbaka, bestämde vi.
Sedan satt vi där och ganska fort förstod vi att den visst gick runt och vi fick se allting igen, fast från andra hållet.
I en kurva blev det tvärstopp, jag kikade ut genom fönstret för att se vad som hänt.
Framför oss spatserade en stroppig typ och vägrade gå åt sidan.
2 dåliga bilder, men lite roliga!
Jag bad chauffören säga till när vi kom till St Martins, för kärestan mindes att där fanns en pub där vi kunde äta. Ingen Yorkshirepudding på hotellet idag för hans del. Nu hade dessutom de omöjliga klockslagen passerat.
Det gick bara fint och puben var öppen. Härligt! Plötsligt var allt som det skulle, ända tills vi kommit in och ville beställa.
INGEN MAT PÅ MÅNDAGAR! Punkt och slut!!!!!! Det är inte lönsamt! Nu är vi i England och då kan det finnas vilka konstiga bestämmelser som helst.
Det fick bli varsin Guiness, de mättar åtminstone lite mer än en vanlig öl.
Sedan promenerade vi till Coopra, som låg en bit därifrån och där provianterade vi till en kvällsmatspicknick på rummet. 2 sorters bröd, 2 bitar cheddarost - en med svartpeppar, en med lök och gräslök, varsin nektarin, varsin Ginger Beer, lite kex och en ask färska Guernseyhallon, som jag slukade redan innan vi svängt ner mot St Martins Church.
Det gick fort och lätt att komma hem. Jag var ner till vår egen pub och fick låna glas och en kniv. Vi installerade oss i vårt nya rum, utan Sir Toby ovanför och sedan hade vi en trevlig och god kvällsmåltid tillsammans vid skrivbordet.
Imorgon ska vi upp lite tidigare och måste ställa klockan, för vi ska till Sark! Därför sätter jag punkt med några konstateranden:
* Duschen är klart sämre
* Det luktar lite målarfärg
* Tandborstglasen är inte glas längre, utan engångsmuggar
* Vi har varsin säng, vilket innebär att vi också har varsin filt. Jag behöver inte strida med kärestan om jag vill ha filten upp över öronen och han den vid sina knän. Det känns bra!
Kanalöarna Guernsey Dag 3
Dag 3 - Söndag 19 juni
Halv fakirsäng = Englandshotell. Hård botten, nopprig filt och överlakan. Slutgnällt!
Frukosten: Över förväntan. Stor engelsk frukost ingår i priset + plockbuffé med olika bröd, 2 sorters ost, 2 sorters köttpålägg, en massa sylt och marmelad, yoghurt, 4 olika juicer, 4 - 5 olika sorters flingor + te eller kaffe.
Den engelska frukosten var också väl tilltagen. En stor matsedel där man fick välja fritt, det fanns två sorters fisk till och med. En morgon testade jag kippers, som är någon slags böckling, men det passar inte min mage till frukost, så det blev bara en gång.
Jag åt äggröra, kotlettbacon, bakade tomater, potatiskaka och rostat bröd. Kärestan avstod potatiskakan och det gjorde jag också efter första morgonen. Han däremot beställde in en korv också varje morgon. Efter att vi ätit frukost bestämde vi oss för att stanna på hotellet alla de 5 nätterna vi hade planerat att vara på Guernsey.
Lite halvkris blev det, för det var fullbelagt efter morgondagen, sånär som ett rum på våning 2, där det sipprar in vatten längs väggen vid fönstret när det är hårt regn. Vi tog det, vad spelar det för roll i 3 nätter?
Till rummet och gjorde oss i ordning för avfärd mot okända mål. Jag ler åt att jag tagit med 2 baddräkter och solkräm med skyddsfaktor 15! Det var jeans och jacka på.
Vi promenerade till St Martins längs den smala bilvägen utan trottoarer.
Min förkärlek för kyrkogårdar tog överhand och kärestan är med på det mesta, så vi styrde in där efter att ha valt en okänd gångväg som ledde direkt till kyrkan mitt i byn.
Gudstjänsten slutade precis när vi kom, folk strömmade ut och stod utanför och pratade. Vi avvaktade lite och gick runt bland de gamla gravarna och tittade.
Det fanns också många stora stenkistor som gav minnen från diverse skräckfilmer, där tunga kistlock skjuts åt sidan, eller lyfts av med ett skrapande ljud och något omänskligt kommer fram, vampyrer, zoombies o dyl.
En sådan kistgrav såg ut precis som en säng med gavlar.
I hörnet vid ingången växte en mycket väldoftande, vacker klängros. Kärestan gillar rosor mer än alla andra blommor, så dit gick vi. Den var ljuvlig!
Vi avvaktade tills folket skingrat sig innan vi gick in i kyrkan och tittade. Innanför dörren låg lite gåvor från någon. Till vem? Skänker man till sin präst, eller någon hjälpbehövande och lägger det i kyrkan?
Jag fick aldrig någon vetskap om detta, men lite intressant var det, för något sådant har jag aldrig sett i Europa, bara i Asien, där man offrar till gudarna, för att sedan komma tillbaka och ta hand om det som gudarna lämnat kvar efter att de tagit det de ville ha.
St Martin himself kanske?
I ett glasat skåp fanns två gamla klarinetter som använts i gudstjänsten tidigare.
Taket ovanför dörren hade små odefinierbara krumelurer längs framkanten. De fyllde säkert någon, för mig okänd funktion.
Efter att ha klarat av det andliga strosade vi igenom St Martins.
Frisören
Klädbutik som skyltar med svenska färger
Vi bestämde oss för att ta buss nummer 7. Den går runt hela ön och alla bussturer, oavsett längd, kostar bara £ 1.
Det blev en höjdare, vi åkte runt hela Guernsey, företrädesvis längs kusterna. Det var rejäl ebb och hur mycket som helst att se. Det blev en del lite halvdimmiga bilder tagna genom bussfönstret, men det gick inte att låta bli.
Surfskola
Det var gott om lämningar från andra världskriget, då tyskarna hade invaderat kanalöarna. Bevakningstorn och befästningar står kvar, stora och grå.
Vägmärke vid gångstigen
Inne i byarna såg vi fantastiska trädgårdar och längs vägen små holkar med försäljning av olika produkter från odlandet. Man tar det man vill ha och lägger pengarna i en låda bredvid. Otroligt och väldigt trevligt.
Vi åkte med lokalbussen i nästan 1½ timme. Nu kände vi att vi kanske måste testa en annan linje också. Vi steg av inne i St Peters Port, strax innan den stora rondellen med alla flaggorna, gick ner på en av kajerna och studerade ebben lite till. Det verkar som om höjdskillnaden är 3 - 4 meter på ebb och flod.
Tvåkölade båtar ser också roliga ut där de står och väntar på vattnet.
Vi behövde lite kaffe, men på Café Victor Hugo var det stängt.
Victor Hugo har ett förflutet på både Jersey och Guernsey, vilket man så klart utnyttjar. När Napoleon tog makten i Frankrike gick han i landsflykt till Bryssel, därifrån förvisades han till först Jersey och de sista åren var han på Guernsey innan han återvände till Paris.
Det är alltså lättare att få sig en öl på en pub var som helst, än en kopp kaffe med något bröd till. Vi hamnade på en pub inte så långt ifrån Victor Hugo.
Hungriga var vi också, så "Thomas de la Rue" verkade perfekt. "Food served seven days a week".
Inte fick vi någon mat, vi hade lyckats pricka in de matfria timmarna på eftermiddagen. Mycket frustrerande!
Vi beställde varsin lokal öl och kärestan gick för att köpa ett par påsar chips, såna där små för 50 pence. Han kom tillbaka och sa att de svarat att det inte gick, för de hade slutat servera. Märkligt!
Jag gick på damrummet och tog tillbakavägen förbi disken och frågade om de hade chips. Jodå, så jag köpte 2 påsar. Han undrade hur jag gjort, men jag misstänkte att han försökt beställa chips istället för crisps och så var det mycket riktigt, det är lätt hänt att man säger fel.
De påsarna var som den gamla läskedrycken Zingo - försvinnande gott! Jag som nästan aldrig äter chips glufsade i mig i rasande fart.
Vi satt på vackra stolar vid fönsterplats, men ölen.....Huva - en riktig pissöl, för att uttrycka sig ärligt, men osnyggt!
Innanför det halvmåneformade fönstret satt vi och tittade ut mot gatan och hamnen.
Regnet kom samtidigt som vi kom ut och nu var det dags för exercis, tyckte kärestan. Jag hade gärna åkt buss igen, men NEJ! Buss hade vi åkt nog för idag. Visst hade han rätt i det, men jag hade gårdagens nerförsbackar i färskt minne och idag skulle vi åt andra hållet.
Orkar han som bär ryggsäcken, så måste väl jag också orka, tänkte jag, fast nu ville jag verkligen ha kaffe innan vi började uppförsvandringen.
19 juni, söndag och dessutom fars dag i England = STÄNGT på många ställen och längs vår väg var en glasskiosk det enda som stod till buds. Mjukglass dessutom och det var nog min första på 20 - 25 år. Jag valde "Black Cherry" och fick en sådan där med smala rännilar smakämne längs glassfårorna. Den var god, men struten smakade hushållspapper. Den fick bli smulad till fågelmat.
Kärestan satte sig på en bänk och åt sin, medan jag åt min gående, studerande omgivningen.
De vill nog gärna att man håller rent där vid bänkarna.
Fast, det verkar rökarna inte bry sig så mycket om! ! ! !
En Guernseynummerskylt såg jag också på en parkerad bil.
Great Britain Guernsey
Dags för backe upp och nog var det UPP med råge, men upp kom vi, om än vi pustade och vilade några gånger. Det regnade lätt hela tiden, vilket kändes mer som en fördel än en nackdel, för svettigt var det också med den branta stigningen. Imorgon har jag nog känning av vaderna igen.
Vi prickade rätta vägen hem också på första försöket, så det tar sig.
Kort vila på rummet, äntligen lite kaffe, även om det blev pulvervarianten och till 18.30 hade vi bokat bord i puben för dagens middag.
Jag valde "Fresh Crab sallad" och min uppfattning om färsk sallad är en annan än Guernseybornas.
Det var verkligen OTROLIGT GOTT, så det spelade ingen roll vad jag hade tänkt mig!
En stor puck med krabbkött och räkor + något bindemedel - någon slags sås som höll ihop det hela. Bredvid pucken 2 ovaler med samma innehåll, 2 ägghalvor med svart rom och en hög färsk sallad, 2 tomatklyftor och några gurkstavar. Ett vitlöksbröd hörde också till.
Jag var mätt, rejält mätt t o m, långt innan det var slut, men inte kan man lämna krabbsallad, så på något sätt fick jag i mig nästan allt. Jag skickade över en ägghalva med krabba till kärestan, bara så att han fick smaka.
Kärestan vill gärna äta kött och hade valt Sirloinsteak med Yorkshirepudding och kokta grönsaker. Två av de kokta grönsakerna var färsk potatis, de är extra fina primörer här och mycket goda. Ska ätas med skalet på dessutom.
När hans mat kom in fick jag ett rejält skrattanfall! Anrättningen var HÖG!
Det såg helt monstruöst ut, han angrep den lite försiktigt, men puddingen var mest luft. Han var inte lika nöjd som jag, det var ganska smaklöst enligt honom. Citat: "Engelsmännen har aldrig varit särskilt bra på mat", det kan jag hålla med om, även om min krabbsallad idag var en 100 % fullträff.
Hotellet har sin egen katt, en fransos som heter Miaou!
Den slank in i puben och snabbt som en vessla in under ett av borden i förhoppningen att damerna som satt där och åt, händelsevis skulle tappa ner något.
Det blev inget stort ståhej för att det kom in en katt på restaurangen, den fick sitta kvar under bordet och ingen hade några invändningar.
Paltkoma var det som gällde resten av kvällen, vi drog oss tillbaka, hämtade varsin bok och satte oss i loungen och läste.
På kvällarna sitter alla herrarna från "grevinnan och betjäntens" där + en hoper ensamma, vithåriga små damer och spelar olika sällskapsspel. Ett och annat äldre par finns också och så vi, som förmodligen sänkte medelåldern på hotellet ganska rejält.
En och annan stimmar lite i korridoren och ovanför oss knarrar Sir Toby med en golvbräda, men nattsudd är det inte ens i närheten av.
Tröttheten infann sig, precis som igår och redan 22.20 var vi nattklara - och MÄTTA!
Kanalöarna - Semester juni 2011
Dag 1 - 17 juni
Avfärd hemifrån vid 17-tiden, mot Arlanda och en natt på Rest & Fly.
Imorgon bitti bär det iväg redan 7.35, så det blir skönt att vakna på plats, så att säga.
Utanför terminalen fanns en rolig staty eller vad det nu kallas när det ser ut så här.
Vi fick rum 22 och nu fick jag lära mig att grundpriset på Rest & fly är 795 för 10 timmar, sedan kostar det 25 kronor extra per timme. Jag hade tänkt vinka av min kära brorsdotterdotter, som far till Milano på 1 år, men vi hann inte, men hade med det i åtanke bokat 12 timmar. Nå, det blev 50 kronor dyrare, så det var inte så farligt.
Vi tillbringade aftonen i Sky City där vi satt och tittade på folk, flygplan och löste korsord.
Nedanför oss på en soffa, låg en som inte hade bokat Rest & Fly.
Dag 2 - 18 juni
Nattsömnen har väl inte varit optimal, men så vad det inte direkt Hilton heller. Jag klagar inte, bara konstaterar! Allt fungerade på morgonen, vi tog en utomhuspromenad från natthärbärget till terminal 2 där vi åt frukost och bemöttes av en mycket snorkig kassörska som grälade på oss för att vi inte begrep att te inte ingick i det pris vi betalat för frukosten. Jaja, en dålig morgon kan vi alla ha ibland!
Vi flög med Norweigen till London Gatwick. Där hade vi en del väntetid och när vi fått ut våra väskor och checkat in dem igen, åt vi varsin dubbelmacka och drack te, respektive choklad. Sedan fick i alla fall jag ny kraft.
Ja men kolla.... Boots. Det är "livet", om man bortser från Tesco. Så är det!!!
Kärestan satt i godan ro och läste därute någonstans. Jag stegade in, greppade en korg där jag tänkt mig lägga ner livets förnödenheter. Jag började med en ny nattkräm från No 7 som var så dyr att jag fick en present som vanligt. En guldskimrande mininecessär med otroligt innehåll enlig reklamen.
Sedan till medikamenthyllan för att köpa "halsdödare," som jag kallar dem -
- ocn nu fick jag för första gången, sedan jag började köpa dem för mer än 20 år sedan, en föreläsning om hur farliga de är, om man inte är rejält anfrätt i halsen.
* Var jag det, var jag verkligen riktigt dålig?
* Visste jag vad jag gav mig in på om jag intog dessa tabletter?
* Hade jag en sårig strupe?
* Hade jag verkligen ont, det såg inte så ut?
Jag försäkrade den lille, orolige mannen en massa saker.
* Att jag använt dessa "halsdödare" i många år.
* Att jag tålde dem och att de hjälpte.
* Att jag bodde i Sverige och brukar köpa några askar när jag är i England för att ha till hands när min hals brakar ihop, vilket den gör varje vinter.
* Att jag var medveten om allt han surrade om.
Han såg mig allvarligt i ögonen och upprepade hela litanian 2 gånger till, skakandes på huvudet och med en mycket bekymrad min dessutom. Det var annat än vår Leslie - söstras och min, som gladeligen sålde oss 3 var på stört förra gången vi var i England.
Jag blev alldeles matt, fick köpa 2 askar och efter det orkade jag inte mera, jag greppade en flaska vatten, betalade och gick tillbaka till kärestan.
Så blev det dags för boarding och vi dels frågade, dels läste på tavlan att Guernsey var gate 9. Det var en lång och slingrig väg innan vi var framme vid passkontrollen, där visade vi våra boardingkort och kunde sätta oss och vänta. När det började närma sig ombordstigning fick vi en mycket skrapig information ur högtalarna, som dessutom ekade, men jag uppfattade att de på rad 1 - 14 skulle gå ombord.
Det var inte vi, men jag tyckte det dröjde lite för länge, så jag gick och frågade vad hon sagt.
P A N I K ! ! ! !
Det visade att vi gått till fel gate och om det var vi som läst fel, eller de som släppte igenom oss får vi aldrig veta.
Det var 5 minuter kvar till avgång och vi skulle plötsligt till gate 1 istället.
"Vi hinner inte", skrek kärestan
"Joooo då", hojtade jag och sedan sprang vi som galningar och nog var det i sista minuten. Vi kom fram 2 minuter innan avgång och det slutade ju bra tack och lov.
När vi skulle vidare till Guernsey, var det med Flybe och inte Aurigny, båda bolag som ingen av oss hört talas om tidigare.
Det var klart väder och jag satt vid fönstret. Sådana gånger kan jag inte låta bli att ta undermåliga foton på det jag ser under mig!
Det är Guernsey därnere!
40 minuter senare var vi där!
Vi landade utan problem och vårt bagage kom som det skulle!
Jag pratade med en tullare medan kärestan väntade på sin väska och fick veta att de hade en turistinformation där på flygplatsen. Det var en mycket vänlig dam som gav oss all information och hjälp vi behövde och när vår konversation var avslutad hade vi både ett rum på "Green Acres Hotel" i St Martins och vetskap om bussfärden dit. Karta fick vi också, med färdväg och bussnummer inskrivet.
Hon ringde alltså till hotellet och bokade rum åt oss. På morgnarna ringer en del hotell till henne och meddelar när de har lediga rum - så otroligt bra! Kön bakom oss växte till ganska ordentligt, men hon var helt lugn.
Bussen kom och en jättetrevlig chaufför som också tog sig tid med oss. Här på Guernsey är man rädd om turisterna verkar det som - HÄRLIGT!
Vi steg av i St Martins och promenerade den mycket smala vägen, med branta sidor, till vårt hotell.
Vi tittade på vårt rum och bestämde oss direkt för att stanna minst 2 nätter.
Badrummet var fint, men när det gäller utvecklingen av blandare står tiden fortfarande stilla i England!
Vattenkokare, tepåsar och pulverkaffe fanns på plats och vi testade genast.
Kärestan, som kan sova på dagen utan att bli helt kokobello, behövde en tupplur och det tog han. Efter det var det dags för en titt på stan - St Peters Port.
Vi promenerade ner till stan. Alla vägar är smala och ofta med höga vallar längs kanterna, vi antar att det fungerar som vindskydd. Framför oss på gatan gick en mamma med två barn och hela trafiken stannade upp tills de tagit skydd i en öppning in mot en grind.
En härlig grönska mötte oss, palmer i trädgårdarna, enorma pelargoner, rosor, murar med blommor och en massa annan ymnig blomsterprakt.
Gatlyktorna såg inte ut som hemma, definitivt inte!
Det verkade växa överallt där det överhuvudtaget var möjligt. De här träden stod högt uppe på en av de höga vallarna. Så var det på många ställen.
Mellan träden skymtade vi havet
Vi kom ner till vattnet, efter att ha gått nerför en otroligt brant backe som gick i serpentiner och där bilarna fräste fram i full fart, både upp och ner.
Där var ett gammalt slott, klippor, andra öar, båtar och en härligt frisk vind.
Därnere vid stenstranden fanns flera gjutna bassänger längs havskanten. De fylls på över kanterna när det är flod och vattnet blir på så vis utbytt. Vid ebb är de utmärkta naturpooler att simma i och just när vi var där var det ebb.
I den första vi såg, simmade en turistande dam fram och tillbaka. Vi pratade med henne, hon sa att det var kallt, men skönt. Hon hade anlänt igår och upptäckt dem med det samma. Kanske tänkte vi, sedan vi känt på vattnet - ISKALLT!
Lite bilder där nere ifrån havskanten.
Något som liknade en bit av kinesiska muren, som försvann uppåt.
Där borta såg vi stan och strosade ditåt i sakta mak.
Det var mycket att titta på.
Vad menas med "Filter in turn"?
Mycket suddig bild, men jag var så imponerad av att denna tjej kunde gå på sina klackar.
Ett "vattenhål" för törstiga turister kanske?
Inte var det det, inte numera i alla fall!
Vi gick längs kajerna och in på smågatorna och när det började bli rejäl Snickersvarning * såg jag till att styra in kärestan på en restaurang. Det blev Smugglers bar.
* Förklaring: Snickersvarning betyder, att efter en lång dags strapatser med mycket fysisk aktivitet av olika slag, men inget som helst matintag, bli erbjuden av kärestan att få dela en Snickers med honom, när man upplyser honom om att man är utsvulten.
Först gnölade han, kanske över den uteblivna Snickersen, men sedan beställde han in lasagne och jag stora räkor med vitlöksbröd och grönsaker. Vi testade den lokala ölen Patois och jag avslutade med en fantastisk dessert: Toffee Chrunch. Vi blev mycket mätta och mycket glada igen.
Sedan kom motgången och nu vet vi:
Lightvarianten av Via Dolorosa - smärtornas väg - finns på Guernsey! Den tog vi nämligen på hemvägen, fast vi trodde förstås att vi gick på den rätta och raka vägen till hotellet.
Vi läste karta, tog ut riktning och befintlighet och travade iväg. Gick gjorde vi verkligen!
Vi blev t o m inbjudna i ett hem i stan efter att ha frågat sonen om vägen, där far i huset ritade in den rätta vägen på vår karta. Vi tackade! För vad undrade vi 1 timme senare när vi, trots att vi gått som han ritat, irrat på varenda väg som fanns, kors och tvärs och inga skyltar fanns det, utom någon enstaka som pekade ut någon sevärdhet som vi inte kände till.
Det blev kallare och kallare ju längre vi irrade, det regnade lite till och från och det började kännas lite trist (om jag ironiserar mycket, för lite var det definitivt inte).
Till slut hittade jag, av alla lokalsinnesbefriade människor, var vi var på kartan och hejdade en man vid trafikljuset i korsningen där vi stod. Jag frågade efter vårt hotell, han tvekade inte ens en sekund. "Hoppa in", sa han och skjutsade oss till hotellet. Väl i bilen upplyste han oss om att vi nog gått runt det några gånger, för det var mängder av smågator överallt där i omgivningen.
Vi fick inte betala och inte bjuda honom på något, han bara skrattade och önskade oss en trevlig vistelse på ön och vi lovade att ta hand om honom om vi skulle hitta honom helt bortkommen på någon gata här hemma i Sverige (högst osannolikt dock)!
TACK och LOV att det finns vänliga människor.
Vi återfick värmen så småningom och somnade lugnt vår första natt på ön!
Fortsättning följer!
Avfärd hemifrån vid 17-tiden, mot Arlanda och en natt på Rest & Fly.
Imorgon bitti bär det iväg redan 7.35, så det blir skönt att vakna på plats, så att säga.
Utanför terminalen fanns en rolig staty eller vad det nu kallas när det ser ut så här.
Vi fick rum 22 och nu fick jag lära mig att grundpriset på Rest & fly är 795 för 10 timmar, sedan kostar det 25 kronor extra per timme. Jag hade tänkt vinka av min kära brorsdotterdotter, som far till Milano på 1 år, men vi hann inte, men hade med det i åtanke bokat 12 timmar. Nå, det blev 50 kronor dyrare, så det var inte så farligt.
Vi tillbringade aftonen i Sky City där vi satt och tittade på folk, flygplan och löste korsord.
Nedanför oss på en soffa, låg en som inte hade bokat Rest & Fly.
Dag 2 - 18 juni
Nattsömnen har väl inte varit optimal, men så vad det inte direkt Hilton heller. Jag klagar inte, bara konstaterar! Allt fungerade på morgonen, vi tog en utomhuspromenad från natthärbärget till terminal 2 där vi åt frukost och bemöttes av en mycket snorkig kassörska som grälade på oss för att vi inte begrep att te inte ingick i det pris vi betalat för frukosten. Jaja, en dålig morgon kan vi alla ha ibland!
Vi flög med Norweigen till London Gatwick. Där hade vi en del väntetid och när vi fått ut våra väskor och checkat in dem igen, åt vi varsin dubbelmacka och drack te, respektive choklad. Sedan fick i alla fall jag ny kraft.
Ja men kolla.... Boots. Det är "livet", om man bortser från Tesco. Så är det!!!
Kärestan satt i godan ro och läste därute någonstans. Jag stegade in, greppade en korg där jag tänkt mig lägga ner livets förnödenheter. Jag började med en ny nattkräm från No 7 som var så dyr att jag fick en present som vanligt. En guldskimrande mininecessär med otroligt innehåll enlig reklamen.
Sedan till medikamenthyllan för att köpa "halsdödare," som jag kallar dem -
- ocn nu fick jag för första gången, sedan jag började köpa dem för mer än 20 år sedan, en föreläsning om hur farliga de är, om man inte är rejält anfrätt i halsen.
* Var jag det, var jag verkligen riktigt dålig?
* Visste jag vad jag gav mig in på om jag intog dessa tabletter?
* Hade jag en sårig strupe?
* Hade jag verkligen ont, det såg inte så ut?
Jag försäkrade den lille, orolige mannen en massa saker.
* Att jag använt dessa "halsdödare" i många år.
* Att jag tålde dem och att de hjälpte.
* Att jag bodde i Sverige och brukar köpa några askar när jag är i England för att ha till hands när min hals brakar ihop, vilket den gör varje vinter.
* Att jag var medveten om allt han surrade om.
Han såg mig allvarligt i ögonen och upprepade hela litanian 2 gånger till, skakandes på huvudet och med en mycket bekymrad min dessutom. Det var annat än vår Leslie - söstras och min, som gladeligen sålde oss 3 var på stört förra gången vi var i England.
Jag blev alldeles matt, fick köpa 2 askar och efter det orkade jag inte mera, jag greppade en flaska vatten, betalade och gick tillbaka till kärestan.
Så blev det dags för boarding och vi dels frågade, dels läste på tavlan att Guernsey var gate 9. Det var en lång och slingrig väg innan vi var framme vid passkontrollen, där visade vi våra boardingkort och kunde sätta oss och vänta. När det började närma sig ombordstigning fick vi en mycket skrapig information ur högtalarna, som dessutom ekade, men jag uppfattade att de på rad 1 - 14 skulle gå ombord.
Det var inte vi, men jag tyckte det dröjde lite för länge, så jag gick och frågade vad hon sagt.
P A N I K ! ! ! !
Det visade att vi gått till fel gate och om det var vi som läst fel, eller de som släppte igenom oss får vi aldrig veta.
Det var 5 minuter kvar till avgång och vi skulle plötsligt till gate 1 istället.
"Vi hinner inte", skrek kärestan
"Joooo då", hojtade jag och sedan sprang vi som galningar och nog var det i sista minuten. Vi kom fram 2 minuter innan avgång och det slutade ju bra tack och lov.
När vi skulle vidare till Guernsey, var det med Flybe och inte Aurigny, båda bolag som ingen av oss hört talas om tidigare.
Det var klart väder och jag satt vid fönstret. Sådana gånger kan jag inte låta bli att ta undermåliga foton på det jag ser under mig!
Det är Guernsey därnere!
40 minuter senare var vi där!
Vi landade utan problem och vårt bagage kom som det skulle!
Jag pratade med en tullare medan kärestan väntade på sin väska och fick veta att de hade en turistinformation där på flygplatsen. Det var en mycket vänlig dam som gav oss all information och hjälp vi behövde och när vår konversation var avslutad hade vi både ett rum på "Green Acres Hotel" i St Martins och vetskap om bussfärden dit. Karta fick vi också, med färdväg och bussnummer inskrivet.
Hon ringde alltså till hotellet och bokade rum åt oss. På morgnarna ringer en del hotell till henne och meddelar när de har lediga rum - så otroligt bra! Kön bakom oss växte till ganska ordentligt, men hon var helt lugn.
Bussen kom och en jättetrevlig chaufför som också tog sig tid med oss. Här på Guernsey är man rädd om turisterna verkar det som - HÄRLIGT!
Vi steg av i St Martins och promenerade den mycket smala vägen, med branta sidor, till vårt hotell.
Vi tittade på vårt rum och bestämde oss direkt för att stanna minst 2 nätter.
Badrummet var fint, men när det gäller utvecklingen av blandare står tiden fortfarande stilla i England!
Vattenkokare, tepåsar och pulverkaffe fanns på plats och vi testade genast.
Kärestan, som kan sova på dagen utan att bli helt kokobello, behövde en tupplur och det tog han. Efter det var det dags för en titt på stan - St Peters Port.
Vi promenerade ner till stan. Alla vägar är smala och ofta med höga vallar längs kanterna, vi antar att det fungerar som vindskydd. Framför oss på gatan gick en mamma med två barn och hela trafiken stannade upp tills de tagit skydd i en öppning in mot en grind.
En härlig grönska mötte oss, palmer i trädgårdarna, enorma pelargoner, rosor, murar med blommor och en massa annan ymnig blomsterprakt.
Gatlyktorna såg inte ut som hemma, definitivt inte!
Det verkade växa överallt där det överhuvudtaget var möjligt. De här träden stod högt uppe på en av de höga vallarna. Så var det på många ställen.
Mellan träden skymtade vi havet
Vi kom ner till vattnet, efter att ha gått nerför en otroligt brant backe som gick i serpentiner och där bilarna fräste fram i full fart, både upp och ner.
Där var ett gammalt slott, klippor, andra öar, båtar och en härligt frisk vind.
Därnere vid stenstranden fanns flera gjutna bassänger längs havskanten. De fylls på över kanterna när det är flod och vattnet blir på så vis utbytt. Vid ebb är de utmärkta naturpooler att simma i och just när vi var där var det ebb.
I den första vi såg, simmade en turistande dam fram och tillbaka. Vi pratade med henne, hon sa att det var kallt, men skönt. Hon hade anlänt igår och upptäckt dem med det samma. Kanske tänkte vi, sedan vi känt på vattnet - ISKALLT!
Lite bilder där nere ifrån havskanten.
Något som liknade en bit av kinesiska muren, som försvann uppåt.
Där borta såg vi stan och strosade ditåt i sakta mak.
Det var mycket att titta på.
Vad menas med "Filter in turn"?
Mycket suddig bild, men jag var så imponerad av att denna tjej kunde gå på sina klackar.
Ett "vattenhål" för törstiga turister kanske?
Inte var det det, inte numera i alla fall!
Vi gick längs kajerna och in på smågatorna och när det började bli rejäl Snickersvarning * såg jag till att styra in kärestan på en restaurang. Det blev Smugglers bar.
* Förklaring: Snickersvarning betyder, att efter en lång dags strapatser med mycket fysisk aktivitet av olika slag, men inget som helst matintag, bli erbjuden av kärestan att få dela en Snickers med honom, när man upplyser honom om att man är utsvulten.
Först gnölade han, kanske över den uteblivna Snickersen, men sedan beställde han in lasagne och jag stora räkor med vitlöksbröd och grönsaker. Vi testade den lokala ölen Patois och jag avslutade med en fantastisk dessert: Toffee Chrunch. Vi blev mycket mätta och mycket glada igen.
Sedan kom motgången och nu vet vi:
Lightvarianten av Via Dolorosa - smärtornas väg - finns på Guernsey! Den tog vi nämligen på hemvägen, fast vi trodde förstås att vi gick på den rätta och raka vägen till hotellet.
Vi läste karta, tog ut riktning och befintlighet och travade iväg. Gick gjorde vi verkligen!
Vi blev t o m inbjudna i ett hem i stan efter att ha frågat sonen om vägen, där far i huset ritade in den rätta vägen på vår karta. Vi tackade! För vad undrade vi 1 timme senare när vi, trots att vi gått som han ritat, irrat på varenda väg som fanns, kors och tvärs och inga skyltar fanns det, utom någon enstaka som pekade ut någon sevärdhet som vi inte kände till.
Det blev kallare och kallare ju längre vi irrade, det regnade lite till och från och det började kännas lite trist (om jag ironiserar mycket, för lite var det definitivt inte).
Till slut hittade jag, av alla lokalsinnesbefriade människor, var vi var på kartan och hejdade en man vid trafikljuset i korsningen där vi stod. Jag frågade efter vårt hotell, han tvekade inte ens en sekund. "Hoppa in", sa han och skjutsade oss till hotellet. Väl i bilen upplyste han oss om att vi nog gått runt det några gånger, för det var mängder av smågator överallt där i omgivningen.
Vi fick inte betala och inte bjuda honom på något, han bara skrattade och önskade oss en trevlig vistelse på ön och vi lovade att ta hand om honom om vi skulle hitta honom helt bortkommen på någon gata här hemma i Sverige (högst osannolikt dock)!
TACK och LOV att det finns vänliga människor.
Vi återfick värmen så småningom och somnade lugnt vår första natt på ön!
Fortsättning följer!
Englas skafferi
Första utflykten på hemmaplan gick till Englas Skafferi. Det är ett surdegsbageri och café i Lännäs Södra Skola. Skolan är förstås nedlagd för länge sedan, men väl förvaltad av nuvarande innehavare.
Det är många gånger vi varit där och det varit stängt, men nu äntligen har jag både fått fika och handla där och gissa om det var LJUVLIGT!
Vi hade med oss svärmor och hon bjöd oss på ett fantastiskt fika. Det är rabarber & jordgubbspaj med choklad i botten och i de små flaskorna är det varsin dos vaniljsås.
Hela trädgården är harmoni, man bara sitter där och NJUTER!
En massa vackra ting fanns att köpa om vi så önskade.
Jag nöjde mig med ett surdegsbröd med havssalt, utbakat med apelsinjuice.
Underbart gott och vackert inslaget i ett silkespapper!
Barnens behov är också tillgodosedda, då kan man hinna med sitt vuxenfika med både påtår och tretår!
Kaffe och te tar man nämligen själv, hur mycket man vill och här finns även chans att hitta sin "favoritkopp/mugg", det gjorde jag.
I den halvöppnade lådan ligger en samling skedar av olika modell och även här var jag tvungen att välja noga.
Olika surdegsbröd till försäljning! Det verkar ha en strykande åtgång.
Övrig försäljning och mycket handlade förstås om bakning och annat som hör köket till. Det fanns också ätbara saker av olika slag och det kom med hem ett par goda cookies med mörk choklad, förutom surdegsbrödet.
I en av de gamla salarna bakor butiken ska det bli en loppisblogg. Det vet jag inte riktigt vad det är, men ska försöka hålla mig uppdaterad så att jag inte missar något viktigt.
Englas har en egen blogg, här är adressen och de finns på facebook dit man kan länka via bloggen.
Runt Knuten kan man också med fördel gå in och titta på. Östernärke är fullt av upplevelser upenbarligen, vilket jag inte var medveten om innan.
HÄRLIGT! Man lär sig något nytt varenda dag!
Det är många gånger vi varit där och det varit stängt, men nu äntligen har jag både fått fika och handla där och gissa om det var LJUVLIGT!
Vi hade med oss svärmor och hon bjöd oss på ett fantastiskt fika. Det är rabarber & jordgubbspaj med choklad i botten och i de små flaskorna är det varsin dos vaniljsås.
Hela trädgården är harmoni, man bara sitter där och NJUTER!
En massa vackra ting fanns att köpa om vi så önskade.
Jag nöjde mig med ett surdegsbröd med havssalt, utbakat med apelsinjuice.
Underbart gott och vackert inslaget i ett silkespapper!
Barnens behov är också tillgodosedda, då kan man hinna med sitt vuxenfika med både påtår och tretår!
Kaffe och te tar man nämligen själv, hur mycket man vill och här finns även chans att hitta sin "favoritkopp/mugg", det gjorde jag.
I den halvöppnade lådan ligger en samling skedar av olika modell och även här var jag tvungen att välja noga.
Olika surdegsbröd till försäljning! Det verkar ha en strykande åtgång.
Övrig försäljning och mycket handlade förstås om bakning och annat som hör köket till. Det fanns också ätbara saker av olika slag och det kom med hem ett par goda cookies med mörk choklad, förutom surdegsbrödet.
I en av de gamla salarna bakor butiken ska det bli en loppisblogg. Det vet jag inte riktigt vad det är, men ska försöka hålla mig uppdaterad så att jag inte missar något viktigt.
Englas har en egen blogg, här är adressen och de finns på facebook dit man kan länka via bloggen.
Runt Knuten kan man också med fördel gå in och titta på. Östernärke är fullt av upplevelser upenbarligen, vilket jag inte var medveten om innan.
HÄRLIGT! Man lär sig något nytt varenda dag!
På hemmaplan
Så har jag varit hemma i snart en vecka och inte varit inne på bloggen förrän just nu i denna minut. Det har liksom inte varit läge för det. Mycket att styra upp, packning på villovägar som vi jagat efter telefonledes, barn och vänner som vi inte träffat på 2 veckor, städning, blommor som väntat på "matte" och en hel del annat.
En sak, av det där en hel del annat, var den årliga drinkfesten här hos mig. Den gick av stapeln igår kväll och samtliga damer gav sitt medgivande att finnas med här på bloggen...... utan att ha granskat bilderna först. Där drinken går in, går vettet ut, för att travestera ett känt uttryck.
Som vanligt samlas vi här hos mig vid en ganska tidig timme på kvällen. Jag bjuder på en välkomstdrink, sedan mat, så att samtliga har en stabil grund att stå på. När det är avklarat börjar blandandet, skvimpandet och mixandet ute i köket. I år satt vi utanför uterummet, för det var en MYCKET varm kväll.
Alla deltagare, inklusive undertecknad, bjuder samtliga på en drink, som man har med sig ingredienserna till. Det är alltid lika spännande att se vad som bjuds.
Jag inledde med att bjuda på en klassisk Pimms, med mycket frukt, bär och gurka.
Lånad bild, glömde fotografera min!
Det var otroligt gott och svalkande, för vi hade som sagt en varm kväll.
Sedan kom allt på rad som ett pärlband. Vi höll på från 18.00 och till midnatt, så vi hade gott om tid att sitta och smutta och PRATA!
E hade varit till Åland och fått recept av en bartender på drinken Balalaika och den var försvinnande god, för jag hann inte (=glömde) fotografera den.
Här är Jullans drink!
"Oj, vad vacker den är, vad heter den?"
Det blev att plocka fram Cocktailboken och leta.
AHA, här är den! Sidney Fizz.
Den var verkligen läcker och svalkande -
- och försvinnande god!
T som var med för första gången på festen stod för aftonens smarrigaste och roligaste drink, där vi dessutom fick varsin liten present som visade vilket namn hon gett den.
I ensamt majestät i köket för att göra iordning överraskningen.
Under tiden bar jag ut vatten till damerna, för det efterfrågades också denna afton.
Hon är på väg ut med den goda drinken, som vi inte visste namnet på än
Här kommer hon!
Den var hur läcker som helst!
En egen variant på den där drinken med Piggelin.
"En Piggelin," konstaterar A
Jullan måste genast kolla sin. Oj, hahaha!
Så fick vi då veta vad T valt att kalla sin drink, för nu fick vi den lilla presenten.
Plats för en gissning! Fast jag avslöjar namnet här nedanför!
TUTTI FRUTTI! Mycket fyndigt och magneten var väldigt söt!
Jag hade också komponerat en egen skapelse med citrus som bas. Den innehöll Bacardi Lemon, Cointreau, Limocello, färskpressad citron och Sour Lemonläsk. Gröna ishjärtan som dekor.
A är estet och gillar rött, hon la dit sin dosa som effektfull accessoar.
Till sist fick vi en Hallonmojito som var en frisk avslutning när vi började närma oss tolvslaget. Den var också god, men myntabladen hade kanske behövts muddlas lite till, tyckte A, för den var lite trögflytande på slutet.
Spela roll, den var jättegod och bra att avsluta med lite mintsmak!!!!!!
Jag sov till nästan 10, så idag fick frukosten bli min lunch!
En sak, av det där en hel del annat, var den årliga drinkfesten här hos mig. Den gick av stapeln igår kväll och samtliga damer gav sitt medgivande att finnas med här på bloggen...... utan att ha granskat bilderna först. Där drinken går in, går vettet ut, för att travestera ett känt uttryck.
Som vanligt samlas vi här hos mig vid en ganska tidig timme på kvällen. Jag bjuder på en välkomstdrink, sedan mat, så att samtliga har en stabil grund att stå på. När det är avklarat börjar blandandet, skvimpandet och mixandet ute i köket. I år satt vi utanför uterummet, för det var en MYCKET varm kväll.
Alla deltagare, inklusive undertecknad, bjuder samtliga på en drink, som man har med sig ingredienserna till. Det är alltid lika spännande att se vad som bjuds.
Jag inledde med att bjuda på en klassisk Pimms, med mycket frukt, bär och gurka.
Det var otroligt gott och svalkande, för vi hade som sagt en varm kväll.
Sedan kom allt på rad som ett pärlband. Vi höll på från 18.00 och till midnatt, så vi hade gott om tid att sitta och smutta och PRATA!
E hade varit till Åland och fått recept av en bartender på drinken Balalaika och den var försvinnande god, för jag hann inte (=glömde) fotografera den.
Här är Jullans drink!
"Oj, vad vacker den är, vad heter den?"
Det blev att plocka fram Cocktailboken och leta.
AHA, här är den! Sidney Fizz.
Den var verkligen läcker och svalkande -
- och försvinnande god!
T som var med för första gången på festen stod för aftonens smarrigaste och roligaste drink, där vi dessutom fick varsin liten present som visade vilket namn hon gett den.
I ensamt majestät i köket för att göra iordning överraskningen.
Under tiden bar jag ut vatten till damerna, för det efterfrågades också denna afton.
Hon är på väg ut med den goda drinken, som vi inte visste namnet på än
Här kommer hon!
Den var hur läcker som helst!
En egen variant på den där drinken med Piggelin.
"En Piggelin," konstaterar A
Jullan måste genast kolla sin. Oj, hahaha!
Så fick vi då veta vad T valt att kalla sin drink, för nu fick vi den lilla presenten.
Plats för en gissning! Fast jag avslöjar namnet här nedanför!
TUTTI FRUTTI! Mycket fyndigt och magneten var väldigt söt!
Jag hade också komponerat en egen skapelse med citrus som bas. Den innehöll Bacardi Lemon, Cointreau, Limocello, färskpressad citron och Sour Lemonläsk. Gröna ishjärtan som dekor.
A är estet och gillar rött, hon la dit sin dosa som effektfull accessoar.
Till sist fick vi en Hallonmojito som var en frisk avslutning när vi började närma oss tolvslaget. Den var också god, men myntabladen hade kanske behövts muddlas lite till, tyckte A, för den var lite trögflytande på slutet.
Spela roll, den var jättegod och bra att avsluta med lite mintsmak!!!!!!
Jag sov till nästan 10, så idag fick frukosten bli min lunch!
