Leontina

Bergööska huset med Bergöövåningen

 

Biljettpriset på nostalgiutställningen var mycket humant. Det kostade 30 kronor/person, men hade man NA-kort gick man in 2 för det priset. 

Inte nog med det, ett besök i Bergöövåningen ingick också. Jag kan tycka, att det var onödigt billigt, men det var bara att tacka och ta emot.

 

 

Först lite historik om huset, familjen Bergöö och Carl Larsson. Mer finns att läsa  i länken och jag rekommenderar att du gör det och sedan tar dig tid till ett besök om du är i Hallsberg eller i närheten.

 

 

Det första man ser när man kommer upp från den ståtliga trappan är det lilla blomsterrummet mot Östra Storgatan, med många fönster.

 

 

I nästa rum håller man på med någon renovering och de nya väggbeklädnaderna är borta och den ursprungliga väggen tittar fram. Intressant att se hur det är byggt.

 

 

I det stora rummet finns Carl Larrsons målningar uppe under taket, längs väggarna.

 

 

Ovanför dörrarna kloka ord

 

 

 

Den här målningen har jag inte sett förut. Eftersom det står P.Böö, kanske det är Per Bergöös verk. Antalet barn stämmer in på Per.

 

 

Karin var också konstnär, men slutade måla när hon gifte sig med Carl. Här är några av hennes verk som numera finns där i våningen.

 

 

Hon var också en duktig designer.

 

 

En sådan gungstol står där i våningen och kudden är alldeles säkert hennes design också.

 

 

En likadan hylla finns också i Sundborn på Lilla Hyttnäs där Karin och Carl bodde med alla sina barn. 

 

 

Lampan i köket är även det Karins verk.

 

 

Nu till lite personlig kuriosa.

 

Den här våningen hyrdes tidigare ut som lägenhet och jag hade en barndomskompis som heter Ulla. Hon bodde där med sin mamma, pappa och 2 bröder. Jag minns mycket väl hur jag sprang uppför den ståtliga trappan och kände på räcket med händern när jag skulle till henne. Det var otroligt fint i mina ögon och det kan man inte förneka.

 

Det hände att vi lekte uppe på läktaren, eller om det kallas något annat när det är i en bostad?  Då höll vi gärna till vid den här målningen och så låtsades vi att barnen på målningen var med i vår lek. Jag minns att vi t o m delade med oss av våra kex och kakor när vi fikade där uppe. Bara att hoppas att det inte blev några skador av våra försök att mata Suzanne där längst till höger.

 

 

Jag vet inte hur länge familjen bodde kvar där, för Ullas och mina vägar skildes, som så ofta sker från barndom till vuxenliv. Undrar om hon minns det här på samma sätt som jag. 

 

Nog är det ändå märkligt, att det tog så lång tid innan denna kulturskatt uppmärksammades.

Min far Sven, var mycket aktiv i kulturlivet i Hallsberg i sin krafts dagar och han var delaktig i arbetet med att bevara Bergöövåningen och att skaffa tillbaka möbler och konst. Det känns riktigt bra att tänka på, för tänk om denna kulturskatt inte hade bevarats. 

 

En annan minnesvärd händelse är att 1964 brann det längs en stor del av Östra Storgatan där huset ligger. Branden tog sig inte över till Bergööska huset, men flera hus bredvid brann ner till grunden, bl a den gamla hattfabriken. Tack och lov för det, med tanke på husets historia.

 

VÄLKOMMEN TILL HALLSBERG! INTE BARA JÄRNVÄG SOM DET BRUKAR SÄGAS!

Oj, jag missade lite av 50-talsutställningen

 

När jag hade lagt in alla bilder av annonserna trodde jag att jag var färdig med nostalgin, men nu ser jag att det är lite kvar.

 

I huset bredvid Bergööska huset låg bokis efter att det gamla huset revs för att bygga nytt. Bokhandeln ligger inte kvar där heller,det är annan verksamhet i lokalerna, men på den blekta markisen ser man detta!

 

 

Vi campade inte så värst mycket i vår familj och än i dag avstår jag från den typen av semester. Jag har förresten tältat färdigt, det bestämde jag mig för, för över 15 år sedan! 

 

 

Vi hade ingen bil förrän min bror tog körkort 1964,  sedan tyckte far att det nog var dags för honom också att skaffa sig körkort och bil och så blev det. Då kom det även in ett campingbord i familjen, eller vad det nu kallas? Våra stolar hade dock inga ryggstöd, det var 4 stycken "pallar". 

 

Badminton spelade vi då och då och termosen av den där typen minns jag också. I dem som fanns när jag var riktigt liten, satt det bara en vanlig kork och det hände att den sköt iväg sig själv av trycket från den varma drycken. 

 

 

Den där lådan som står där är däremot en helt ny bekanting för mig - en smörgåskyl.

 

 

Mycket bra uppfinning, inga kladdiga utflyktsmackor där inte! Den skulle vara praktisk än i dag för en vanlig picknick. Det är ju smörgåsarna man vill ha kylda, så tillverkare av smörgåskylar - SÄTT IGÅNG!!!!!

 

 

Så var vi i Hallsberg igen - nostalgidags!

Allra först blev det Landals, för vi var rejält fikasugna.

 

Om man vill kan man även sitta ute på balkongen, för det gjorde vi förra gången men nu föredrog vi inomhusfika.

 

 

En av väggarna pryds av den här, som en av döttrarna Landal har målat! I skrivande stund har jag tyvärr glömt hennes förnamn, men Ellinor kanske?

 

 

Efter vi fikat bar det iväg till Bergööska huset, för där pågår en 50-talsutställning och den är kvar ännu ett par veckor, så titta gärna in om du har vägarna förbi. Det var väldigt roligt och en hel del minnen och nostalgi.

 

 

Man gick genom en uppbyggd 50-talslägenhet och om vi ville fick vi vara med på en frågetävling med anknytning till utställningen. Man kunde vinna Lilla nostalgiboken, så det var klart att vi deltog i den.

 

Redan i hallen startade 50-talshjärnan sitt minnesarkiv. Tapeten, eller snarlik, var välbekant, för att inte tala om teakspegeln som fanns i så gott som alla hem när jag växte upp. 

Min far använde hatt på den tiden, det slutade han med när han blev äldre!

 

Jag fick en Kobratelefon när jag var tonåring och den har jag kvar! Idag när jag provringer med den, kan jag inte begripa att jag orkade prata med kompisarna så länge som vi gjorde, den är väldigt tung och klumpig

 

 

Här är också en del bekanta grejer, speciellt bordet med Perstorpsplatta - ett material som tålde allt, till och med att man satte den varma kastrullen direkt på, fast det gjorde vi ju inte, även om vi testade.

 

 

Denna tavla minns jag dock inte alls, vi hade ingen.

 

"SIRUP" står det och nu först förstår jag varför min mormor envisades med att säga SIRUP, fast det hette sirap. "Jästpulver", sa hon också. Så funderar jag över varför "Kabeljo" har en egen markering. Var det en vanlig matfisk på 50-talet?

 

 

Jag drömde om ett eget toalettbord, men den drömmen förblev en dröm 

 

 

Mor hade papiljotter (som man sa), exakt likadana som de här. Jag hade inga, däremot hade jag självlockigt hår, till stort förtret, för jag önskade mig spikrakt hår.

 

 

Dockor, Stringhylla, böcker - allt känner jag igen och Stringhyllan har jag kvar, fast min hade bara 2 hyllplan. Kanske jag ska ta in och sätta upp den? De är verkligen nostalgi vid det här laget.

 

 

Vanligt flickrum, med filmisar på väggen. 

 

 

 Mera filmisar och FICK-journalen, jag läste den som kom efter och hette "HENNES", ev med tillägget Fickjournalen innan den övergick till att heta bara HENNES.

 

 

Skumgummiunderkjolen kommer jag ihåg, min var gul, samma material som ett diskunderlägg, med en vit spets nederst. 

 

 

Vid teakbokhyllan fastnade kärestan, han som samlar på Teknik för alla. Han konstaterade snabbt, att de här numren hade han redan. 

 

 

TV-kannan och sockerskålen skulle lika gärna kunnat komma hemifrån oss, liksom bordet och duken!

 

 

Det populära "negerhuvudet", som man faktiskt sa då. Fast det här verkar inte vara någon från den delen av världen.

Svart-vit vanlig (tjock)TV!

 

 

Grammofon hade vi också och mor och far köpte tidigt en med stereoeffekt.

Den hade dessutom en arm där man kunde lägga minst 7 singelskivor samtidigt. Då slapp man springa och byta hela tiden. Det blev förstås repor, men vad gjorde det, inte bekymrade jag mig om det.

Stereon bestod av en inbyggd högtalare i själva anläggningen och sedan en ganska stor, hög högtalare med lång kabel, som skulle stå i andra änden av rummet.

 

 

Motorburen ungdom klädde sig så här. På den tiden åkte jag bara moppe och hade inget av det där. 

 

 

 Lista över nymodigheter!

 

 

Sedan kom lite lokalt från Hallsberg, där säkert många fler än jag får en massa minnen och ser bekanta hus och ansikten.

 

 

 

Märta Isaksson, hon var ledare i Röda Korset och aldrig att jag tänkte på att hon hade ett arbete också.

 

 

 Konsumbaren, där hände det att vi åt söndagmiddag

 

 

I stenhuset på andra sidan gatan, fanns bl a  Folkets Hus, biblan, biograf, Rafaels (porslin, leksaker mm), tobaksaffär, fotograf, Lampas konditori och café. Översta våningen var bostäder.

 

 

 Kära, gamla bokis, där jobbade mor och ägarna var nästansystern Annas föräldrar.

 

I bokis källare, i en packlåda, satt vi - Anna och jag - och lekte skola. Hon är 2 år äldre än jag och av alla ämnen som fanns, så undervisade hon mig i kristendom. Jag skulle lära mig Jacobs söner, men det räckte att jag kom ihåg de 2 yngsta. Sedan skulle jag säga "Josef och Benjamin" varje gång vi möttes, innan hon tänkte säga "Hej" till mig. Så sträng fröken var hon!

 

 

Bokhandelns skylt med ugglan var väldigt fin och bredvid ligger Vindruvan, bästa godisaffären någonsin. 

 

 

 

Damhatten - det var namnet på den butiken. Inget konstigt med det och nog hade damerna hattar, även om de var väldigt unga till och med jag hade en, men då var jag bara cirka 5 år.

 

 

Folkpark fanns det också på den tiden och där har de flesta gamla Hallsbergare haft mycket roligt, inklusive Leontina. Fast Lars Lönndahl var nog rätt så ute när jag började gå där, liksom Thore Skogman.

 

 

Det var den utställningen som bara gav goda minnen och efter det bar det upp till Bergöövåningen! Soon coming up!

 

Mot Hamburgsund

En ny dag randades, jag tittade ut genom fönstret - utsikten var inte alltför lockande, men vad gjorde det? Vi skulle åka tillbaka till Hamburgsund och se om det var sig likt.

 

 

För några somrar sedan hyrde vi hus där i 2 veckor och den semestern - som vi kallar lässemester - är nog bland det skönaste och mest avslappnande någon av oss har haft. Om den semestern kan du som vill veta mera, läsa i inlägg från juli, kanske augusti också 2010

 

Vi for alltså norrut och Margot (GPS:en) lotsade oss så bra rätt ut på den gamla riksvägen, vi vill inte gärna åka motorväg, när vi har semester och inte bråttom någonstans.

 

Först var min önskan, att vi skulle se om vi kunde hitta en gammal klasskamrat till mig. Jag hade inte ringt innan, för jag hade inte en tanke på att vi skulle dit och målet för dagen var Hamburgsund, där vi skulle göra en kort visit hos familjen vi hyrt stugan av 2010.

 

Det var inte lätt, men SVÅRT! Vi frågade folk både här och där och ingen visste var hennes hus låg, vi hade bara bynamnet och en siffra. Till slut var det dock en man, i ungefär samma ålder som våra föräldrar som visste var det var och det tack vare att han känt hennes mamma. Vi var bara drygt 1 km bort, så vi chansade. 

 

Jag kände igen mig direkt, för jag har varit där både en och två gånger, men med mitt lokalsinne........."Say no more!"

 

Hur som helst, så var det bara katten hemma, så det fick bli en lapp i brevlådan och ett långt samtal efter att vi kommit hem igen. Nästa gång ska vi vara bättre förberedda!

 

 

Vi fortsatte ner till havet - Bovallstrand. Där kunde man parkera gratis 1 timme, bara att trycka fram en gratisbiljett. Mycket smart system, på det viset slapp man alla som heldagsparkerade mitt i centrum av byn. Vi gjorde naturligtvis så, gratis är alltid trevligt och mycket ovanligt på västkusten så här års.

 

 

 Vi tog en promenad, tittade på berg och rosor förstås!

 

 

 

I slutet av den timmen åt vi en väldigt stor glass innan vi fortsatte till Hamburgsund.

 

Det blev ett kärt återseende, men just den här dagen hade "vår" familj alla sina barn och barnbarn hemma och vi kom mitt i maten. Både de och vi ville gärna få en pratstund, så vi for ner till hamnen för att se om det var sig likt och att ta en fika på "vårt" café.

 

"Titta, Nolhåtten är kvar, samma bryggplats!" 

 

 

"Och titta där, där kommer den." 

 

 

Vägfärjan som vi åkte så många gånger för att komma ut till härliga Hamburgön. Vi hade cyklarna med oss och har sett det mesta, där en cykel kan ta sig fram.

 

 

"MMMmmmm, minns du Ibrahims Pizzeria?"

 

Där åt vi en av de godaste pizzor jag smakat och han hade en hel kryddgård utanför, där han hämtade det han behövde för den pizzan han just bakade. 

 

 

"Pipers, vårt fik!"

Det är lustigt hur fort man tycker att det är mitt och vårt, när man frekventerat stället några gånger. Till Pipers brukade vi cykla ner och köpa färskt bröd till frukost. 

 

 

Nu blev det kaffe och bulle/muffins

 

 

Sedan en promenad runt hela samhället innan vi åkte tillbaka och återsåg "vår stuga".

 

Det var oerhört roligt att träffa vårt kära värdpar och vi blev kvar där över 1 timme. Sonja - frun i huset, hade sin sedvanliga, årliga utställning av vackra akvareller i bottenplanet, men den här gången nöjde vi oss med att köpa vykort, som hon låtit trycka upp med sina egna motiv. Denna duktiga kvinna och konstnär heter Sonja Nord! 

 

 

Till slut, efter juice och choklad, for vi tillbaka till Uddevalla. In på hotellet en sväng och sedan ut på jakt efter dagens middagsställe. Det blev Harrys! 

 

 

Jag åt en fantastisk rätt som hette: "Sommarsallad med ljummen biff". Den var otroligt god och jag lämnade inte ens en liten grön stjälk kvar på tallriken. 

 

 

 Mitt emot Harrys låg ett hus som såg gammalt ut!

 

 

Balkongräcket var annorlunda och fint, har inte sett något liknande såvitt jag minns.

 

 

 

Efter vi ätit tog jag en tur dit och kollade vad det stod på plaketten som fanns bredvid dörren.

 

 

Jag fotade ett par av kopparplåtarna.

 

 

Efter all den goda maten behövdes en promenad. Vi gick upp till klocktornet, som inte sitter på kyrkan, utan står på en kulle bredvid.

 

 

 Tydligen kan man använda det ursprungliga årtalet! Det räcker alltså att det står kvar en gammal ruin, så är alltihopa från den tiden sedan? 

 

 

Utsikten ner till torget var bra där mellan träden och det kändes som vi var rätt så högt upp.

 

 

I marken fanns ett par stadiga ringar som jag också funderade över, men inte fick något svar på.

 

Vi lämnade Uddevalla dagen efter och jag kan nog släppa funderingen över ringarna nu, vad spelar det för roll? 

Det blev i alla fall en bra minisemester och vi kom av "går'n" några dagar.

 

 

 

Mollösund

 Husen i Mollösund ligger fint där på höjden ut mot havet

 

 

 En aktiv fiskehamn, eller bara ögonfröjd för turisterna?

 

 

 

 

På Mollösunds Skeppshandel såg jag en riktigt smart badstege och den har säkert fler användningsområden.

 

 

KNUTS BRYGGA hade bra öppettider, särskilt stängningstiden!

 

 

Snickarglädje

 

 

Vi gick genom samhället kors och tvärs och till slut klättrade vi upp på klipporna ut mot havet. 

 

 

Mycket båtar, för vädret var riktigt fint och många har semester

 

 

Vi satt där ett bra tag och bara tittade, sedan dundrade det till och det kom 2 vattenskotrar (antar jag att dessa vattenfartvidunder heter) och det kändes som ett bra tecken på att vi skulle fara vidare.

 

 

På väg ner till Mollösund hade jag sett skyltar om en konstutställning. Kärestan muttrade lite, men inget mer än så och han tyckte att jag kunde gå ensam så kunde han gå ner till havet. Bra förslag, då var vi båda helt nöjda.

 

 

På den ena skylten fanns lite som fick mig att tänka på en konstnär vars alster finns på vykort hos Ramverkstan i Örebro. Jag gillar motiven med lite mulliga damer i olika situationer - med eller utan kläder och nu hoppades jag det var hennes utställning så jag skulle få se lite mera.

 

 

Alldeles rätt, kvinnan i dörren är en av hennes döttrar, vill minnas att hon heter Anna.

 

 

Här kommer lite från utställningen

 

 

Det är sådana här gånger jag önskar mig mera väggar. Jag hade gärna haft en tavla av Birgitta Lindeblad, men i år blev det inte så. Hade inte prinsesstårtan varit såld, hade det nog blivit en, trots avsaknaden av utrymme.

 

 

Jag köpte en hög vykort i alla fall - alltid något.

 

Husen på den lilla gatan utanför var så fina.

 

 

Vi for hem till hotellet, jag var jättehungrig så vi lämnade bara av våra saker och gick ut för att äta. Det blev en utsökt fisksoppa och jag var mer än nöjd, för den var himmelsk.

 

 

Till den drack jag en TILL! En öl, som enligt servitören hade återuppstått från förr. Jag har inget minne av någon TILL från förr, men det kanske var väldigt längesedan?

 

 

Vi hade gått mycket den här dagen, men vi tog en kort promnad genom stan och jag fick med mig en solig bild från ett räcke eller staket nere vid ån - vad den nu heter!

 

 

 

 

Åter till vår minisemester - Orust

Dag 2 på vår minisemester hade vi siktet inställt på Orust.

 

Vi längtade efter havet och kanske att ta ett dopp, men det var bara ett kanske. Vi for ut mot kusten och ställde oss i färjekö för att komma över till Orust.

 

 

Det var 18 minuter till dess att färjan skulle gå, så jag hoppade ur bilen och gick omkring och tittade på det som fanns att titta på.

Ett stort hus med servering och vad mer de nu hade. Det kanske bär sig, men lite konstigt kändes det. Å andra sidan kanske det är ett stort utflyktsmål med en massa faciliteter, vad vet jag? Det var dock inte särskilt svårt att få ett bord på den serveringen, tvärtom, såg det väldigt tomt ut.

 

 

En vacker träbåt vid bryggan bland all plast

 

 

Sedan en titt rakt ner i havet

 

 

Jag noterade brännmaneten och det fanns många, många fler när vi väl lagt ut från land och nu kom färjan.

 

 

Fort var vi på Orust

 

 

Som första mål skulle vi till Hälleviksstrand, där håller en god vän till oss på att renovera en gammal träbåt och jag var nyfiken på hur den såg ut.

 

Vi svängde dock av på en annan liten väg innan, bara för att se vart vi kom. Den var slingrig och gick längs en havsvik och rätt som det var kom vi till en fin bänk, precis vid vattnet.

 

 

"Titta vilken fin bänk", sa jag, "kan vi stanna?" Visst kunde vi det, kärestan är sällan omöjlig.

 

Där var fina stenar i det torra gräset

 

 

och en härlig vy ut över vattnet.

 

 

Vi satt tillsammans ganska länge på den där lilla bänken och bara tittade. Kikare hade vi med oss och det gjorde det hela mycket roligare när vi tittade på sjöfåglarna, som kom simmande i långa rader.

 

Till slut for vi därifrån för att ta oss till varvet i Hälleviksstrand.

 

 

Vi hittade kompisens båt, där det återstår en hel del att fixa till.....

 

 

......men däcket var så vackert. Där var mycket arbete nerlagt.

 

 

Det var en fin plats, med härliga klippor

 

 

Ett nyfiket måspar

 

 

Ännu en liten träbänk, väldigt liten och mycket instabil. Jag satt där en stund, men den vickade fram och tillbaka, så det fick vara med sittandet.

 

 

Havet var härligt, segelbåtar, fin vind

och det var bara en låt av  Evert Taube som fattades.

 

 

Kärestan kom och ville visa mig en vacker träbåt han sett på en brygga

 

 

Jag kunde bara hålla med och jag var mäkta imponerad av fendrarna!

 

 

På väg ner till varvet, hade jag sett Hälleviksstrands kyrka och nu ville jag se mera.

 

 

Den var helt otrolig där den låg mitt i grönskan. som något ur en saga.

 

"Jag måste gå in", sa jag. Inga problem, vi parkerade och gick fram till ingången.

 

 

Taket i koret var vackert blått och ovanför står det "KOMMEN TILL MIG I ALLE". Jag råkade kapa bilden i överkant.

 

 

Vi möttes av en präst som gärna berättade om kyrkans historia och den var lite annorlunda. När kyrkan var färdig 1904 gick det ett jordskalv rakt igenom där den står, som var så kraftigt att fönstren blev sneda. Det syns i nederkanten.

 

 

Ett votivskepp, som i så många av dessa kyrkor vid havet.

 

 

Vacker dopfunt

 

 

På predikstolen fanns fina träreliefer av män ur kyrkohistorien, bl a Olaus Petri, som hör hemma här i Örebro.

 

 

Så stod det också en gammal klocka där och det var väl inte närmast jag som var intresserad.

 

 

Och om nu någon är lika intresserad av klockor som kärestan, så såg verket ut så här! (Fnittrar lite)

 

 

På ett bord i mittgången stod ett fikabord dukat. "Tänk om det varit kyrkkaffe," sa jag, för vi hade letat efter ett café ett tag, utan att hittat något. 

 

 

Det satt en dam där och kärestan gick fram och frågade om man fick köpa kaffe. Det fick man inte, men man fick gärna fika! De bjöd.

 

Vi satte oss på en trädgårdsmöbel utanför och avnjöt kaffe med påtår, bulle och kaka. Sedan var han in och kollade igen om vi inte skulle betala. Det skulle vi inte, men om vi ville kunde vi lägga en slant till diakonin. Det kändes bra, tyckte vi och så blev det.

 

Avslutningsvis lånade jag toaletten och det är första gången jag nyttjar en toalett, med så vackra fönster.

 

 

Vi åkte vidare till Mollösund, men det tror jag att jag tar imorgon, annars blir detta inlägg väldigt långt!

Fest med högtidsdag och vildsvin på menyn

Igår var vi på en riktig storfest!

 

Det var kära kompisen Britta, även kallad Jullan av mig, som fyllde friherinna! Hon blev 65 och hur det har gått till är lite svårt att förstå. Vi har känt varandra sedan 1975, då vi arbetade tillsammans en period och det känns inte alls så längesedan.

 

 

Födelsedagsfesten gick av stapeln i sommarfint och varmt väder. För säkerhets skull hade de satt upp ett partytält och det var riktigt skönt när det började blåsa framåt kvällen.

 

 

Vi var mellan 20 och 30 personer som kommit dit för att uppvakta och på menyn stod helstekt vildsvin. Här pågår förberedelser för att "grisen" ska hamna på grillen. Den behövde plattas ut lite för att det skulle bli bra och då behövdes både manskraft och lite barnarbetare.

 

 

Sedan gick det bättre att få igång grillandet

 

 

Grisen grillades i flera timmar och vid 17-tiden var den färdig och man fick gå till grillmästaren och hämta kött.

 

 

Han stod där och styckade och skar. Vi fick testa olika delar och själv hävdade han att fileén var starkt överreklamerad och att låret var mycket saftigare. Jag testade båda, men tyckte att allt var väldigt gott!

 

 

 I tältet serverades tillbehören, sallader, goda röror, bröd och ost mm

 

 

Det är mycket förberedelser för en sådan här fest, men så enkelt ändå att alla tar det de vill ha och ingen behöver springa runt och servera, bara se till att det fylldes på. (Fast det tar ganska mycket tid och kraft det också, men sköttes perfekt, det var aldrig tomt på ett endaste fat).

 

 

Vi rymdes bra i tältet, det var trevligt och alla lät sig väl smaka. Det var otroligt gott!

 

 

Alla åldrar var representerade och även ett par hundar kom och var med på festen. De fick dock nöja sig med rostbiff..... som om det skulle vara sämre än vildsvin. Kött som kött, tror jag hundar tycker. Här är hund nummer 1

 

 

 Födelsedagsbarnet minglade runt lite efter maten och hade uppenbarligen roligt var hon än satt.

 

 

Så började det blåsa och väggen rullades ner

 

 

Det blev dags för tårtor och då hade vinden mojnat och väggen åkt upp igen. Så otroligt behändigt med ett partytält och vilken tur att hon inte är född mitt i vintern när det nu blev ett så stort kalas.

 

 

Nu anlände hund nummer 2 och han var sugen på rostbiff. Då ska man sitta fint och vänta. Tur att vi människor slapp det.

 

 

 ÄNTLIGEN tror jag han tänker på sitt hundvis!

 

 

 Dags för presentöppning, det är alltid lika roligt, både för den som får presenter och för oss som gett.

 

 

Värden för dagen - Benga - passade på att fika lite medan hon öppnade

 

 

Det fotograferades flitigt

 

 

Det är tur hon är så ung och fräsch, för det var många paket och mycket att läsa

 

 

Äntligen var allt öppnat och även Jullan kunde ta sig något uppfriskande

 

 

Vid det här laget hade maten sjunkit ner, i alla fall hos de yngre, så de tog en vända till vid tårtorna.

 

 

Tack kära Britta och Benga för en mycket trevlig fest! Nu ska jag sätta punkt och åka tillbaka till er och hämta min kvarglömda handväska!!!!!

 

 

Uddevalla

Vi kom fram till Uddevalla ganska tidigt och prickade hotellet tack vare "Margot", min GPS! Vi var jättehungriga, trots det goda fikat i Lidköping. 

 

 

Vi checkade in på vårt hotell som hörde till Best Westernkedjan. Det var helt okej, fräscht och inget att klaga på, men heller inget att göra vågen för. Vi fräschade bara upp oss lite, bytte om och gick ut för att hitta en restaurang.

 

Det blev 

 

 

Vi började med att beställa varsin öl till maten och den fotograferade jag, för glaset var lite speciellt. Den hette "Pistonhead Hot Roddin' Lager" och jag tyckte den var riktigt god och ändå inte alls likt det jag brukar gilla.

 

 

Maten däremot, hade redan gått till bearbetning i mitt inre, när jag kom ihåg att jag brukar visa bild på även vad jag äter. Det var i alla fall ryggbit av torsk med färskpotatisstomp och goda, goda tillbehör som t ex färsk sparris, färska champinjoner mm mm.

 

Ingen av oss var bekant med Uddevalla, så vi strosade runt lite här och där och det som var intressant fotade jag.

 

En gammal - troligen anrik - skola

 

 

Roligt gatunamn

 

 

Robert Aschbergs anfader??? Fast den uppmärksamme ser att det är ett E för mycket.

 

 

Han fanns i alla fall på sockeln till den här statyn

 

 

Balkongerna i detta hus hade ingen vidare utsikt

 

 

Vi gick en sväng längs ån...... och vad hette den nu då?

 

 

Så hamnade vi i hamnen

 

 

Sedan på kvällen gick vi ut och hamnade på en gata.....

 

 

......med en massa fina, gamla hus, både sten- och trähus.

 

 

Riktiga kullerstenstrottoarer var det

 

 

Flera fina hus

 

 

 

 

Vi passerade även ett modernare hus med väldigt mycket pellor, många fler än jag någonsin haft.

 

 

När vi nästan var hemma vid hotellet tittade vi uppåt och där var någon gammal försvarsanläggning, eller kanske något helt annat. Jag tyckte dock det såg ut som något från kriget som aldrig kom till oss i Sverige.

 

 

Nedanför berget med kupolen på toppen, låg detta fina hus, där kärestan förstås såg rosorna först av allt.

 

 

Dagen efter for vi till Orust och det ska jag berätta om i ett annat inlägg. Är du nyfiken på det får du hänga med här ett tag till.

 

 

Vår minisemester

 När kärestan bara hade drygt 1 vecka kvar av sin semester kände jag att det var dags att se något annat än trädgården. Han behövde dessutom komma någonstans, där han inte kunde gräva, såga, spika, skruva, plantera, jordförbättra, gödsla, rensa mm mm mm, fast det var min uppfattning. Han är nöjd  med att hålla på ute med allt som behöver göras! Detta är jag mycket tacksam över, tro inget annat!

 

Jag satte mig ner och letade Coophotell och det närmaste västkusten vi kunde komma var Uddevalla. Inget att fundera på, jag bokade 3 nätter och vi for iväg tisdag morgon, då kära dotter med familj återvänt från Västerbotten. Jag hade nämligen varit katt- och husskötare under deras resa.

 

När vi åkt drygt en timme blev vi fikasugna och med hjälp av min utmärkta I-Phone,  googlade jag på Lidköping, där jag en gång har intagit ett mycket gott fika. Tyvärr, eller som tur var, mindes jag inte namnet på det cafeét, så vi hamnade på Limtorget, på Emeli's!

 

 

 Det var inget dåligt val, redan åsynen av huset gjorde oss nöjda. Titta bara på trappan. Hur gammal är den, var min tanke.

 

 

 Direkt innanför dörren mötte vi detta. Försäljning av sådana förkläden som personalen använder och en hel del annat var också möjligt att handla med sig om man kände för det.

 

 

En liten utställning med Rörstrandsporslin med kaffeanknytning.

 

 

 Så här fint kunde man sitta om vädret var sämre än den här dagen

 

 

Allt var s.k. hembakat. Alltså bakat på plats. Inget Delicato här inte! Det var inte lätt att välja, kan jag säga.

 

 

Medan vi väntade på vår tur kollade jag in om det var något mer jag kunde köpa med mig hem, från detta härliga ställe.

 

  

 

Vårt bord, med varsin fin Rörstrandskopp och.......

 

 

.... en riktigt fin kaffekanna, naturligtvis den också från Rörstrand.

 

 

Mitt fika - hur gott som helst och jag njöt i små, små tuggor så det skulle räcka länge.

 

 

Bredvid där vi satt låg en minnessten och sedan såg jag att det gällde ett minnesträd

 

 

Bordet bakom oss, fick nya gäster så fort som människorna lämnat det. 

 

 

 Efter en riktigt lång paus insåg vi att vi skulle vidare, men först var vi lite nyfikna på omgivningen.

 

 

Alldeles bredvid Emelies låg några riktigt gamla hus, så vi tog en vända i det fina vädret. Husbilderna får tala för sig själva.

 

 

 

 

 

 

 

 De runda stenarna såg intressanta ut och vi fick genast vår nyfikenhet stillad vad de haft för användning

 

 

Vindflöjel från en annan tid.

 

 

Hus Nr 13 såg lite lustigt ut, men det hade också sin förklaring. 

 

 

Det var ett fint stopp efter vägen och efter denna lilla kulturtitt for vi vidare mot Uddevalla.

 

 

 

 

Katt på taket!

Nu när bästa Umekompisen farit, for det något tok i Ahti katten. Hon skulle nödvändigtvis uppåt i tillvaron. 

Som bekant har vi haft problem med vattnet och den gamla värmepumpen med "skal", står ute bredvid garaget för att så småningom monteras ner i mindre komponenter. Den är cirka 2 meter hög och ser ut som ett stort frysskåp på håll.

 

Jaja, tänkte jag, nog kan hon få sitta däruppe en stund och spana, så jag lyfte upp henne.

 

Det blev inte som jag hade tänkt mig. Hon hade siktet högre än så och vips hade hon hoppat vidare upp på garagetaket.

 

 

Väl där, var det väldigt nära till hustaket och det är ju ÄNNU HÖGRE! 

 

Så lätt det är när man är katt, att spatsera omkring på ett hustak.

 

 

Upp till nocken och kollade och nedanför gick jag med kameran och undrade som Kristin Luuk: "^Vart är vi på väg?"

 

Inte så intressant på framsidan, så det blev fortsatt utforskande mot andra kortsidan.

 

 

Jag började locka på henne, till slut tog jag i lite: "KOM NER NU AHTI! "

 

 

Inte ser hon ut som hon lyssnar direkt och det gjorde hon inte heller.

 

Nu blev det en tur över hela framsidan och hon kom fram igen vid TV-antennen.

 

 

Då var det något som lät och jag tänkte, måtte hon inte börja jaga så hon flyger rakt ut. Hon tog det dock lugnt och gick iväg med bestämda steg.

 

 

En sista koll och det var tydligen inget som intresserade

 

 

Sedan lyckades jag locka tillbaka henne till garagetaket, ner på pumpskåpet och själv stod jag på en stol bredvid och lyfte ner henne på marken.

 

Nu ligger hon helt utslagen och sover på min säng och jag tänker på Elizabeth Taylor - fast det var förstås inget tegeltak!

 

 

 

Övergiven - inte heller

Cykeltur

En av alla de vackra dagarna nu i juli sa kärestan så här: "Vi tar en cykeltur ner till Hjälmaren". Jag nappade så klart och hade inte en aning om att en cykeltur nästan är lika med ett par mil.

 

Jag kanske överdriver lite, för vi hade ingen avståndsmätare, men rumpan signalerade ett par mil och hans exellenta lokalsinne var just denna dag inställt på den där felmarginalen som inte är större än cirka 1 - 2%, så vi cyklade lite vilse också.

 

I efterhand var det skönt, men inte just då, för jag hade lite tidspress, skulle vara hos tandläkaren i stan på eftermiddagen och hade tänkt mig en tur på 30 - 40 minuter. Vi var ute över 2 timmar och trampade runt på allt från kostigar till asfalt.

 

Vi inledde ner mot sjön och följde den tills vi kom till kohagen. Långt därborta såg vi Katrinelund.

 

 

Jag zoomade! Min kamera är fantastisk!

 

 

Vi var verkligen i en kohage och fick parera mellan komockorna när vi lämnade stigen och tog oss fram till en skylt - kulturlämning. 

 

 

Det stod en till skylt precis bredvid.

 

 

Stora Glugge - det är alltså en gammal gårdstomt har jag googlat mig till. Så här såg det ut.

 

 

Ungefär här trodde jag vi skulle vända, men kärestan trampade på och jag hängde med till nästa grind. Vi tog oss igenom den också och han fortsatte och då först frågade jag vart vi var på väg.

 

"Hem", säger han. Det var bara det, att han hade inte tänkt sig cykla tillbaka samma väg, utan åka runt. Jaja, vädret var vackert, vi hade gott om tid och rumpan var inte särskilt mör än, så jag protesterade inte.

 

Vi kom till lämningarna efter en gigantisk gran - Göksholmsgranen.

 

 

Jag gillade de gamla mossiga grenarna bättre än den stora granstubben - mer estetiskt tilltalande.

 

 

Ett fint hus längs vägen som såg väldigt tomt och ensamt ut och det skulle komma flera liknande. Jag kan tänka mig att de här små gula husen haft med Göksholms slott att göra en gång i tiden, men detta är än så länge bara spekulationer från mig.

 

 

Nu var vi på asfaltsväg och det gick ganska bra ett tag. Vi fick äntligen den gamla kvarnen inom synhåll. Den har vi tittat på, på avstånd, varenda gång vi åkt till eller från stan sedan vi flyttade hit.

 

 

 Dit ville jag så klart.

 

 

Den var gammal, på vindflöjlen på taket stod det 1855.....

 

 

......och på kvarnen stod det så här - jag kan inte romerska siffror tillräckligt bra för att läsa ut det rakt av.

 

 

Vad hade dessa för funktion? Dekor eller till nytta?

 

 

Alldeles bredvid låg ännu ett reveterat litet hus, i samma gula färg och väldigt "gulligt".

 

 

Jag smög närmare, för det var så fint och jag ville se lite mera. Obebott eller ej, det var i alla fall helt tomt just då och jag tassade runt det så försiktigt.

 

 

En modernare utbyggnad på baksidan

 

 

En gigantisk sparris

 

 

På gaveln

 

 

Sist en vacker ros som gömde sig i grönskan.

 

 

Jag smög ut lika försiktigt som jag smugit in och njöt av det jag hade sett. 

 

Lite längre fram träffade vi på en matte och 2 hundar och hon sa att vi kunde cykla det som heter Lagmansgatan, för att komma hem igen. Det är en smal grusväg genom skogen som användes mera förr som transportled till och från samhället. Ej bilväg!!!!

 

Det var nu som kärestans lokalsinne svek honom, för när vi cyklat en bra bit, genom många, rejält stora vattenpölar som täckte hela vägen, kom vi till ett ställe där vägen delade sig. Han kände bestämt på sig, att vi skulle välja höger och jag insisterade på vänster. Eftersom han så gott som alltid har rätt, tjurade jag först lite, sedan gav jag mig och vi valde hans väg. Han kände att sjön låg åt det hållet, sa han.

 

HÖHÖHÖ! FEL! FEL! FEL!

 

Vi kom ut på Ånkerstagatan, den fick vi cykla hela vägen ut till Segersjövägen för att några 100 meter senare cykla Mörbygatan, som löper parallellt, men närmare hem.  Jag gnölade, men mest kände jag mig nöjd, att jag fick rätt. Det var väl just denna dag som var 99 av 100 och min tur att ha ett uns lokalsinne (eller tur!?!).

 

Jag hann till tandläkaren, men det var inte mer heller och jag var VÄLDIGT glad att jag fick sitta i den stolen som har tempurstoppning.

 

Matlagning

Det händer att jag gör fläskpannkaka. Förr var det riktigt fläsk, numera är det bacon.

 

Nu senast såg det ut som ett naturfenomen när jag tittade in i ugnen för att kolla läget, ungefär som bubblande lava.

 

 

Den var sagolikt god och det mesta gick åt!

 

Förr var jag inte alls förtjust i den här maträtten, men nu är det hur gott som helst. Lingonsylt ska det vara till den.

1-årsjubileum

Kärestan och jag firade 1-årsjubileum som husägare härom veckan. Jag ligger som bekant lite efter med bloggandet, så det är en dryg vecka sedan

 

Efter att några veckor tidigare ha gått till botten med frysboxen, för att inventera lagren långt ner, kom dessa i dagen. Då blev mitt menyförslag Hjälmarkräftor.

 

Frysbox är svårt och jag är inte van, för det här är mitt livs första. Dessa har vi letat efter flera gången och de fanns inte när jag inventerade senast, men nu passade de förträffligt.

 

Kröp de upp till ytan när det började närma sig 1-årsdagen?

 

Nej då, de låg inslagna i flera lager påsar och var helt omärkta och jag trodde det var lingon i lådan. Vilken HIMLA tur man kan ha ibland!

 

 

Vi dukade på uterummet och hade en riktig gourmetafton med lite ost och rostat bröd vid sidan om. En noggrann betraktare kanske kan se att kärestan unnade sig ett par OP också till 1-årsjubileét. Det ligger en kylklamp under dem och smöret i serveringsfatet.

Vår första egenodlade tomat delades också rättvist och fick vara med. För en grönsakshatare (fast det är vi definitivt inte) kanske detta är lagom mängd av grönsaker?

 

 

OP för mig är inte snaps, det är den modestil från 60-talet, då jag med flera gick klädda oftast i svartvitt, i olika utföranden och med kortkorta kjolar. 

 

Otto blir bilburen

Vi var och köpte en begagnad resesäng av en annan mormor och morfar (ett mycket trevligt par), för deras barnbarn hade vuxit ur den. Så frågade jag om de hade några mer barnsaker till salu och visst, de hade en gåstol.

 

 

"Näääätack", sa jag, "gåstol är jag inte intresserad av. Det är bättre han lär sig gå ändå när det är dags."

 

"Det är en bil," fick jag till svar och då var jag tvungen att be att få se den.

 

Inte gick det att låta bli den! De hade köpt den i Frankrike - en sportbil, som visserligen kan användas som gåstol, men mest att ha roligt med tror jag. Är man så liten som Otto, kan man nämligen sitta och studsa i den också, den har inkopplingsbar fjädring. 

Så kom den unga familjen på besök för att hämta sängen och fick en rejäl överraskning när bilen bara stod där och väntade på sin förare.

 

Otto älskar den!

(tyvärr suddig)

 

Jag hade bakat en kaka ur Systrana Voltaires kokbok för att ha något fika att bjuda på och det blev en rätt så torr historia.

"Svårtuggad," sa dottern. Det var en av deras bästa kakor enligt receptet, med krossad kardemumma och solroskärnor. Jag är inte så imponerad och har svårt att tänka mig att den skulle vara en av de bättre.

 

 

Hade den varit saftig hade den inte kunnat stå så här på skärbrädan.

 

 

Så har Otto börjat med lite smakportioner också. Jag bjöd honom på några blåbär och det var första gången, så han fick nöja sig med 3 inledningsvis. Vi vet inte riktigt vad han tyckte, minspelet är lite svårtolkat, men han spottade i alla fall inte ut dem.

 

 

Sedan fick det vara nog, nu var det mormor och gos som gällde och efter att ha pussats en stund, satte han sig väl tillrätta hos mig - aningen nonchigt med armen kan man kanske tycka, men han tyckte nog det var ett bra armstöd.

 

 

Avslutningsvis testade "vi" att dricka ur pipmugg också. Det funkade riktigt bra. Han börjar bli stor den lille godingen, snart 6 månader!

 

 

 

 

 

 

Rättvik nästa

Vi sov inte så länge, den här dagen skulle vi ägna åt "second hand" i Rättvik med omnejd. Sagt och gjort, efter frukost for vi iväg i söstras bil, så jag fick sitta bredvid och vara turist och ganska fort var vi framme.

 

 

Dags för förmiddagsfika tyckte jag och bjöd A på Fricks konditori - ett anrikt ställe med goda "saker".

 

 

Fast den här bilden har förstås några år på nacken.

 

 

Bakelser kändes som ett bra val, men det var inte lätt att välja på allt gott som fanns där.

 

 

Ett par närbilder kanske skulle vara frestande?

 

Den här vackra valde A

 

 

Min var inte lika vacker, men otroligt god - och mäktig.

 

 

Sedan bar det av till Erikshjälpen som öppnade 14.00 och där var det fler än vi som hoppades på fynd.

 

Kön in

 

 

- och kön ut!

 

 

En hel del saker bytte ägare väldigt snabbt.

 

För 10 kronor styck hittade jag bl a en fin matskål till Ahti, en simdyna - bra att ha när barnbarnen blir så stora att de vill bada nere i Hjälmaren, en hög gamla motortidningar till kärestan och en hel del annat smått och gott, som jag inte hade en aning om att jag behövde, som kostade något mer, eller något mindre än en tia. 

 

Nöjda med första stället for vi vidare i det vackra Rättvik.

 

 

I Gärdebyn fanns nästa lopiis

 

 

Efter Erikshjälpen var det ingenting vi ville ha, det var dessutom väldigt mycket dyrare, så vi for ganska fort.

 

I farten förbi centrum försökte jag hinna ta en bild på den stora Rättvikshästen och det gick väl så där.....

Ibland kan man väl visa sina misslyckade bilder också?

 

 

Vikarbyn nästa

 

Midsommarstången fortfarande väldigt fin, tyvärr inte hela, för jag ville ha med årtalet.

 

 

Nere på stora vägen hade vi sett en frestande skylt och hit kom vi nu.

 

 

Innan vi steg in stod vi ett tag och fröjdades åt husets hundvalpar

 

 

Den gamla moppen som stod alldeles bredvid hade jag gärna haft!

 

 

Dags att träda in i en svunnen tid! Redan utanför blev det nostalgi.

 

 

Djurvännen nummer 1  var tvungen att gosa lite innan vi kom innanför dörrarna.

 

 

Sedan steg vi in och svisch var vi små igen.Barndomsminnena slog över oss som en havsvåg.

 

 

Den burken kostar inte 50 öre idag!

 

 

En trappa upp var det kläder, skor och möbler - hur mycket och hur häftigt som helst!

 

 

Plötsligt tänkte jag på mormor! Hon hade en liknande höfthållare (skulle höfterna hållas på plats?)

 

 

Tyvärr var det lite knepigt motljus däruppe på loftet, eller om det var i "heaven" jag befann mig.

 

 

Provhytt, med den klassiske fiskarfarbror'n!

 

 

Det blev ingen "fläckig kappa" för A. Tänk att det var drömplagget för många som hade råd, för inte alltför längesedan. Tror dock inte att den här var äkta.

 

 

 

Vi var hos Spader Dam ganska länge och kommer du till den här delen av Dalarna, så missa för allt i världen inte ett besök där. Det var bland det roligaste vi gjort på länge att gå omkring där och minnas och en del minnen fick följa med hem, för det gick bara inte att låta bli.

 

"Spader Dam" själv - namne med mig dessutom, var väldigt trevlig och så rolig att prata med, så vi hade lite svårt att slita oss därifrån.

 

 

Vi hann med ett par ställen till innan musten gick ur oss. Den här skylten ledde till det allra sista, men väl där glömde jag att fotografera, trots att det fanns väldigt mycket fina saker där också och en bl a ett kaffeburkslock bytte ägare.

.

 

Mot Orsa igen och gissa om vi var trötta. Det fick bli varsin hämtpizza som avslutning på den här dagen, men som sagt: Missa inte Spader Dam om du är i närheten!

 

Dagen därpå var det "slutloppat". Dags för hemfärd och livet återgick till det vanliga igen.

 

Äntligen en rapport från Dalarna!

Det blev lite längre paus än jag hade tänkt! Så här länge har jag inte varit borta, men ibland kommer liksom "livet" emellan och då är inte datorn så viktig.

 

Livet i det här fallet är barn, barnbarn, åtaganden av olika slag och framför allt ett otroligt sommarväder, som vi inte upplevt på flera år.

 

Jag har bara inte ro, att sitta inne och blogga och på kvällarna somnar vi så att säga ovaggade. Frisk luft, sol och en eftersatt trädgård som återerövras bit för bit, är bästa sömnpillret.

 

Nu ska jag i alla fall ta mig en stund och berätta om resan till söta syster i Dalom, den kommer nog i mer än en del, för det blev ganska mycket bilder!

 

Jag skulle till Orsa, men eftersom vi skulle åka direkt till Mora (som ligger 15 km innan man kommer till Orsa), stämde vi träff där. Jag hämtade upp A på en parkering strax utanför Mora och vi for in och lyckades knipa en p-plats på kajen. Där är det gratis och centralt och alltid proppat med bilar,så vi hade tur.

 

Vi gick direkt till Waynes och åt en lunchmacka. Jag hade levt på enbart Physalis och Läkerol under resan och var hungrig.

 

 

Sedan var vi redo och det blev ett par, tre timmar där i Mora innan vi for hem till Orsa. De bor fint, söstra mi och hennes familj.

 

 

Pelargonfrälsta är vi båda så det räcker till och blir över. Jag tror det är ett ålderstecken, för förr tog jag alltid död på varenda pella jag försökte mig på och inte tyckte jag om dem heller. Numera har jag säkert ett 50-tal och de lever och frodas. Det är samma sak för A, det här är bara en bråkdel.

 

 

I blomrabatten låter hon åkervindan härja fritt, för det hade hennes mormor och så vill hon också ha det och det får hon väl. Min mormor hade inte sådana, så jag rycker bort mina, men söta är de.

 

 

Under en hög buske stod en ensam pion mitt bland kirskålen

 

 

Den hade nog gjort en utbrytning från pionrabatten på kortsidan av huset och jag har planer på att den ska få flytta hit till oss. Den var jättefin och söstra mi hade inget att invända mot det förslaget, för hon har många fler.

Nästa gång tar jag med spade och "flyttlåda!"

 

 

På kvällen gav vi oss ut på en loppistur.

 

 

Här fyndade vi en hel del kan jag tala om. Jag köpte 2 rostfria hinkar och A hittade allt möjligt smått och gott som fick byta hem.

 

Så kom hon på att vi skulle åka till "Boktältet", ett slags bokloppis ute i "någonstans". Hansjö var det visst.

 

 

Redan på parkeringen kändes det lite udda, vi ställde oss på den ledig platsen mellan de 2 bilar som stod där.

 

 

Udda var ordet!

 

 

De hade nog inte rullat på vägarna på ett bra tag. Lite detaljer från "Älgfordonet".

 

 

Böcker är livet, tycker vi båda två, som vuxit upp med fri tillgång till Hallsbergs Bokhandels alla fröjder.

 

 

Söstra mi kastade sig in med liv och lust och började rota runt. 10 kronor styck, oavsett vad det var och ingen som tog någon notis om oss.

 

 

När vi var nöjda fick vi gå in i huset bredvid och betala och det är verkligen lite annorlunda. Dörren stod öppen och vi klev in i hallen och hojtade att vi ville betala.

 

 

Där kom en man till slut, här litar man på folk och det känns skönt! Jag köpte 2 och hon 3.

 

Dags för Hansjö Lanthandel. Den har fått nytt liv och jag antar att den är K-märkt, för man får inte göra några förändringar på huset. (Nu först ser jag, att jag är med på en bild där i fönstret).

 

 

Bilder därifrån, exteriört och interiört. Jättefint!

 

 

Baksidan

 

 

Uthusen

 

 

Interiört

 

Ett av golven - fantastiskt vackert

 

 

Alldeles bredvid låg Hansjö Mejeri. Tyvärr stängt när vi var där, men roligt att det finns sådana ställen.

 

 

Vågen framkallar barndomsminnen.......

 

 

 

......för att inte tala om reklamskylten för Cirkelkaffe.

 

 

Sedan blev det hemfärd med böcker, hinkar, filt, porslinsfynd mm mm och där väntade lilla hjärtat Kurt på soffan.

 

 

Han är söstras lilla hjärtevän och blev överlycklig när vi äntligen kom hem igen. Fortsättning på loppisresan följer, vi far vidare till Rättvik. Missa inte det!

 

Bort!!

 Nu reser jag bort! 

 

 

Jag åker till Orsa, till söstra mi, nästansystern Anna!

 

Det kommer hantverkare och det ska bökas och stökas i "apparatrummet". Sedan kommer jag hem när allt är färdigt och jag får hålla på med vatten hur mycket jag vill.

Det allra bästa är, att kärestan tycker det är bra att jag håller mig ur vägen, så vad kan jag göra annat än åka till Dalom!

 

Det ska bli kul! Bloggpaus ett par, tre dagar med andra ord, för vi har annat för oss kan jag lova, men sedan kommer säkert rapport från våra exkursioner!

 

Mitt i alltihopa drog vi iväg en stund

Vi ÄLSKAR vårt hus och vi STORTRIVS! Tro inget annat, men det är inte roligt när vattnet krånglar och jag tänker inte orera något mer om det i text, inte mycket i alla fall.

 

Mitt i alltihopa for vi bara iväg till närmaste konditori och det är ett av de bättre och som jag redan bloggat om, nämligen Konditoriet i Odensbacken. Herta kan verifiera detta!

 

Det var nästan sant, vi hade ett annat ärende också, mer jordnära om man säger så. Vi tog med alla sorterade sopor som hopats omkring oss, för vi har inte miljöstationen runt hörnet precis, utan vi väntar tills vi mer eller mindre fyller bilen. 

 

Alltså, mitt i alltihopa med vatten som är avstängt, eller på, läcker och låter, bubblar, är gult eller fullt med små svarta punkter, så for vi hemifrån. Det kändes skönt att inte tänka på det en stund.

 

Soporna gick fort, men fikat tog desto längre tid. Titta själv så förstår du, att så goda saker kan man inte bara häva i sig.

Min biskvi är med citronfyllning och det var ingen vanlig smörkräm, utan en mjuk och len variant som jag inte har en aning om hur den tillverkats. Utsökt! 

 

 

Man får välja vilken kopp man vill och det finns massor av olika att välja på.

 

 

Att kärestan tog rosenkoppen är inget att förvånas över. Själv valde jag den här, men det hade passat bättre om det stått mormor på den, för jag är väldigt mycket mormor just nu.

 

 

Sedan satte vi oss så vi kunde vila ögonen på den fint komponerade blomlådan alldeles utanför fönstret. De har hållit bra de penseérna. Våra är mycket gängligare och inte alls så frodiga.

 

 

Sedan kunde vi inte hitta på något mer, så det blev hem igen, men det var ett trevligt litet avbrott på dagen.